Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Internationell politik’ Category

”I Sverige pratar vi svenska”, sa moderatledaren Ulf Kristersson häromdagen. Visst, så är det. Men i Schweiz och Belgien, vad pratar man där? Och vad ska man säga om Finland där så många envisas med att tala sitt svenska modersmål vid sidan av majoritetsspråket finska.

Jag ska inte förvränga Kristersson uttalande eftersom hans poäng förstås är att grundläggande kunskaper i svenska har stor betydelse för integrationen. Vill man bli  en del av vårt samhälle är det därför rimligt att man också lär sig det ledande nationella språket. Men det är det kategoriska i moderatledarens uttalande som får åtminstone mig att hoppa till.

Vad var det nitiska folkskollärare i Tornedalen präntade in i sina finsktalande elever under 1930-talet om inte just budordet: ”I Sverige pratar vi svenska”. Det var först 1958 som Kungliga Skolöverstyrelsen i ett cirkulär lät meddela att man inte borde förbjuda finsktalande lärjungar att tala sitt modersmål på raster och i skolhemmen.

Den svenska språklikriktningen var på sätt och vis en spegelbild av fennomanernas fältrop på andra sidan gränsen: ”Suomessa puhutaan suomea” – i Finland ska man tala finska. Det är ju också en sats som många okunniga svenskar tagit till sig så till den grad att de tror att invandrande finlandssvenskar lärt sig språket först här i landet. Om detta skrev Sydsvenskans Heidi Avellan för några år sedan samtidigt som hon kommenterade det nygamla hatet mot svenskan bland nationalister i Finland:

Jag har vant mig vid okunskapen. Att jag kallas ”finska”, att Helsingfors kallas Helsinki, att Åbo får heta Turku och att operafestivalens Nyslott bara är känt som Savonlinna är inte mycket att orda om. Att ”rikssvenskar” inte har full koll på finlandssvenskarnas liv och historia går att förstå.

Men finnar ska veta bättre.

De är uppvuxna i det land där folket tiger på två språk, för att citera Bertolt Brecht. Svenska är Finlands ena officiella språk. Dagens språkfejd där svenskan ses som inkräktarnas tungomål är historielös.

Ändå hotas kända kvinnor som förknippas med finlandssvenskan: de ska våldtas och dödas – så att ”blodet stänker ända till Sverige”.

Språkpolitik blir faktiskt ofta blodig, särskilt om den kombineras med skillnader i religion och kultur. Men även utan vapenskrammel kan den bli intolerant. Oftast kanske mer löjeväckande. Jag skrev någon gång här på bloggen om erfarenheter av att köra bil i Belgien. Har man siktet inställt på Liège och följer de skyltar som pekar ditåt blir man plötsligt villrådig när man passerat gränsen till en flamländsk kommun och i stället hänvisas mot Luik. Och reser man mot den sydbelgiska staden Mons kan skyltarna i nästa kommun visa mot samma stad som då heter Bergen. Den kommunledning som ville införa tvåspråkiga skyltar skulle kanske bli bortröstad i nästa val (med undantag för Bryssel som har en lagfäst tvåspråkighet).

Den som haft kontakt med republiken Irlands officiella liv vet att talaren i en parlamentsdebatt ofta inleder med några ord på iriska (som man kanske knappt behärskar) för att sedan övergå till den mer bekväma engelskan. Men symbolpolitiken i att markera landets första officiella språk är här viktig. I Katalonien har språkfrågan också fått en allt starkare politisk färg. Där får man numera kanske väga sina ord innan man öppnar munnen.

Den gamla språkstriden i Norge är väl inte så dramatisk nu för tiden men Noregs Mållag, som kämpar för nynorskans ställning i landet, skrev häromdagen bland annat så här efter en granskning av den nya regeringsplattform som presenterades i veckan:

Til forskings- og høgare utdanningsminister Iselin Nybø
I Jeløy-plattforma står det at «Regjeringen vil sikre gode bruks- og opplæringsvilkår for de offisielle språkene i Norge og de to likestilte målformene i norsk.». Mållaget ønsker at statsråd Nybø skjerpar tonen mot universitet og høgskular som år etter år bryt mållova når det gjeld regelen om at minst 25 % av det dei skriv, skal vere på nynorsk. For å sikre gode opplæringsvilkår for elevar med nynorsk hovudmål er det òg viktig at ein styrker nynorskopplæringa for lærarskulestudentar og sørger for at dei får avgangsvitnemål som viser at dei kan nynorsk.

Nynationalister av olika schatteringar är numera ofta nitiska språkpoliser. Jag har tidigare skrivit om Ukraina där utbildningssystemet nu ska likriktas från högstadiet och uppåt. All undervisning måste då ske på ukrainska. Ryska, ungerska och rumänska minoriteter protesterar vilt och den ungerska regeringen hotar med att lägga in veto mot Ukrainas närmande till EU och landets samarbete med Nato.

En ukrainsk hantverkare som jag träffat här i Sverige berättar om hur hans hustru, född i Ukraina men i ett helt ryskspråkigt område, blev trakasserad när hon i västra Ukraina vågade kritisera ruttna grönsaker i ett snabbköp: ”Åk hem till Ryssland om varorna här inte duger”, replikerade den tjugoåriga bodbetjänten som naturligtvis förstod hennes ryska men som ville markera sin språkliga renlärighet.

Exemplen på kontroversiell språkpolitik kan mångfaldigas. Men visst har Ulf Kristersson rätt: i Sverige talar vi svenska. Plus förstås de officiella minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch.

Read Full Post »

Till vilka statschefer har Vladimir Putin skickat jul- och nyårshälsningar? Och vilka FN-ambassadörer kommer till den mottagning till vilken Nikki Haley inbjudit företrädare för de länder som stödde USA i omröstningen om Jerusalem? Det är två stora frågor som den utrikespolitiskt intresserade ställs inför så här under de första dagarna på 2018.

För att börja med det party som USA:s FN-ambassadör Nikki Haley organiserat just idag (den 3 januari) så har inbjudan förstås gått ut till de 8 länder som faktiskt stödde USA (bland dem Marshallöarna, Mikronesien, Nauru och Palau). Men också de som lade ner sina röster har fått inbjudningskort, t. ex. EU-medlemmarna Tjeckien, Kroatien, Lettland och Polen. Kvalificerade för drinkarna är också de länder som skolkade från omröstningen därför att de inte ville stöta sig med vare sig USA eller EU:s kärnländer. Till dem hör Ukraina.

Den överväldigande majoritet av 128 länder som röstade emot USA, bland dem Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige får förstås inte vara med och skåla för Trump. De stod alla emot de hot om indraget bistånd och andra hemskheter som Vita Huset hade viftat med inför omröstningen.

Och som sagt: det intressanta är nu vilka som faktiskt dyker upp på mottagningen. Det kan fortfarande vara känsligt att visa var man står i den aktuella frågan: Ska man hålla på folkrätten eller på USA:s allt mer bisarre president. Vi får hoppas att en ordentlig närvarolista kommer att publiceras.

För att så gå till den andra stormakten finns det skäl att försöka tolka vilka som är med på listan över de statschefer och politiska ledare som Vladimir Putin skickat jul- och nyårshälsningar till. Där hittar vi förstås presidenterna för utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien liksom statschefer som drottning Elizabeth, Donald Trump, Xi Jinping, Emmanuel Macron och Frank-Walter Steinmeier. En reell makthavare som Agneta Merkel får också en hälsning liksom Viktor Orban i Ungern och Narendra Modi i Indien.

Putin hör också av sig till gamla politiska motparter som de båda presidenterna Bush, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi, Gerhard Schröder och Tarja Halonen.

Intressant är naturligtvis också att notera vilka som inte nås av något budskap från Kreml. Dit hör inte oväntat Sverige, de baltiska länderna och Ukraina. Även de flesta stats-och regeringschefer inom EU saknas bland adressaterna.

Däremot är det något överraskande hur Finland och Israel behandlas. Både Sauli Niinistö och Benjamin Netanjahu har fått nyårskort från Putin. För att citera pressmeddelandet om budskapet till den förstnämnde:

In his message to Finnish President Sauli Niinistö, the Russian President expressed hope for continuing the constructive dialogue and active cooperation on strengthening neighbourly Russia-Finland relations in the interests of the two nations. “This year marked the 100th anniversary of Finland’s independence. I have warm memories of the festive events in Savonlinna and our substantive meeting,” the President noted in his greetings.

Till yttermera visso fick både Netanjahu och Niinistö telefonsamtal från Putin i anslutning till nyårshelgen. I det förra fallet handlar det förstås om läget i Mellanöstern och utvecklingen i Syrien. I det andra fallet beror det nog på att man från rysk sida ser Finland som en principfast men ändå resonabel EU-medlem, dessutom militärt alliansfri.

Kremlologin är sedan länge en etablerad politisk vetenskap. Trumpologin ligger ännu i sin linda. Men 2018 kommer säker att ge stoff för en intressant metodutveckling på båda dessa utrikespolitiska forskningsområden.

Read Full Post »

Det var lugnt på Maidan i Kiev när jag häromdagen promenerade över detta historiska torg. En demonstration pågick, men den var helt fridsam. Ett antal äldre ukrainare stod i grupper om ungefär hundra personer i en tyst protest mot förslag till ändringar i pensionssystemet.

Pensionerna är ett av många ekonomiska problem som regeringen i Kiev måste brottas med. Inget europeiskt land lär ha en så stor andel pensionärer av befolkningen som Ukraina. Pensionernas värde har på senare år urholkats av inflationen. De internationella långivarna – Världsbanken och Internationella valutafonden – kräver reformer för att betala ut nya lån. Populistiska politiker försöker utnyttja missnöjet med den föreslagna lagstiftningen.

S:t Mikaelsklostret i Kiev med sina guldkupoler

Misstron mot politikerna är över huvud taget stor i dagens Ukraina. Enligt sommarens opinionsundersökningar är det bara 2 procent av befolkningen som helt ställer sig bakom president Porosjenko. Ytterligare 15 procent har ett visst förtroende för honom. Siffrorna för regeringen ligger på ungefär samma nivå.

De utländska experter som rekryterades som ministrar för några år sedan har försvunnit en efter en. Den gamle politiske räven Micheil Saakasjvili, tidigare georgisk president, blev som bekant inbjuden till posten som guvernör i Odessa men han kom på kant med presidenten och andra medlemmar av regeringen och berövades sitt ukrainska medborgarskap i somras, något som upprörde hans gamle vän Carl Bildt. Ändå lyckades han nyss återvända med buller och bång till Ukraina sedan gränspolisen mer eller mindre övermannats av hans anhängare. Nu kan han bedriva politiskt krypskytte inifrån landet medan regeringen står rätt handfallen.

Till presidentens försvar får kanske sägas att det inte är så lätt att styra ett land med ett pågående inbördeskrig och där rebellerna i öst får stöd av den mäktige grannen på andra sidan gränsen. I Kiev märks dock inte så mycket av de pågående striderna 70 mil därifrån. Souvenirförsäljarna erbjuder visserligen toalettpapper med Putins bild på medan andra stånd säljer tröjor med den fascistiska Azov-bataljonens svarta varghake.

Att det är den ukrainska nationalismen som har grepp om det politiska beslutsfattandet råder den ingen tvekan om. Porosjenko har nyss undertecknat en ny utbildningslag som innebär att all utbildning från femte klass och uppåt enbart ska få ske på ukrainska i framtiden. Detsamma gäller den högre utbildningen. Det är som om Finland skulle förbjuda svenskspråkiga gymnasier och stänga Åbo Akademi.

Siffror från en opinionsundersökning 2005

Lagförslaget är förstås riktat mot de många ukrainare som har ryska som modersmål men i hastigheten drabbas också betydligt mindre nationella minoriteter som ungrare och rumäner. Rumäniens president ställde häromdagen in ett statsbesök i Ukraina i protest mot den nya lagen och det rumänska parlamentet har röstat för ett fördömande. Den häftigaste reaktionen kommer dock från Budapest. Hemsidan för Ungerns utrikesdepartement återger vad utrikesminister Péter Szijjártó sagt efter det att president Porosjenko undertecknat den nya lagen:

Petro Poroshenko has until now spoken about a European Ukraine, “but this is something he can now forget about to all intents and purposes” in view of the fact that Hungary will be blocking all initiatives that could be favourable for Ukraine at all possible forums and all international organisations, and primarily within the EU.

Now that the association agreement between the EU and Ukraine and the agreement on visa-free travel for Ukrainian citizens have been concluded, Ukraine is “nurturing the hope” that they will now be able to take further steps along the road to European integration. “Well that’s something they can now forget about”, the Minister of Foreign Affairs and Trade declared.

“At the currently ongoing Session of the United Nations Human Rights Council, Hungary will be vetoing all EU comments or viewpoints that that do not condemn Ukraine with sufficient force and determination”.

Som ett svar på kritiken har Ukraina bett Europarådet uttala sig om den nya lagens förenlighet med europeiska konventioner om minoriteters rättigheter. President Porosjenko har också antytt att ändringar i så fall kan ske.

Frågan är väl bara hur den ukrainska regeringen tänker sig att kunna ena det tvåspråkiga landet om utbildning på ryska i framtiden skulle diskrimineras. Krim och Donbass är övervägande ryskspråkiga och att de skulle vilja tillhöra en helt monokulturell stat är knappast troligt. På gatorna i Kiev verkar ryska förövrigt vara det dominerande språket.

I maj i år blockerade den ukrainska regeringen en del av de mest populära ryska internetsidorna. Jag försökte i Kiev gå in på Yandex.ru, den ryska internetportal som är oumbärlig för alla som är intresserade av slavisk kultur eller historia. Det blockeringsmeddelande som dök upp påminde mig om när jag för några år sedan var i Istanbul och inte kunde komma åt Youtube sedan någon film där hade misshagat president Erdoğan.

Regeringen i Kiev har en ständig läpparnas bekännelse till sin samhörighet med Väst. Samtidigt tyder mycket på att utvecklingen nu går åt fel håll. De nationalistiska och antipluralistiska reflexer som präglar många av de f.d. kommunistländerna känns allt starkare. I det läget borde västvärldens stöd till Ukraina också ha en kritisk dimension. Den vänskapligt stödjande kritiken borde dessutom komma från Sverige snarare än från Ungern.

Read Full Post »

Jag hoppar till inför rubriken i Dagens Nyheter: ”Trots it-skandalen – de rödgröna ökar försprånget”. Vad menas med ”trots”? Hade någon utanför kommentariatet väntat sig att väljarna skulle bli jätteupprörda? Det är ju en så diffus ”skandal” att få kan genomskåda den.

Framför allt verkar det vara svårt att förstå vilken ”främmande makt” som kan tänkas komma åt uppgifterna. För ovanlighetens skull har ingen pekat ut Ryssland. Tjeckien har dock nämnts som ett av de länder där datatekniker fått ta hand om den utkontrakterade skötseln av registret. Det har med andra ord hamnat i åtminstone ett Nato-land. Jan Björklund nämnde i en upprörd kommentar att uppgifterna kan hamna hos ”fienden”. Men tjeckerna är väl inte våra fiender? Är det turkarna han tänker på?

Bryr sig väljarna om ifall deras personnummer kommer på vift? Jag förstår upprördheten om det gäller skyddade identiteter. Men i hur många kundregister finns inte var och en av oss med personuppgifter och konsumtionsmönster? Hur sköter ICA och Coop säkerheten i sin datahantering?

Förlåt om jag bagatelliserar problemet men jag tror att den här reaktionen ligger bakom det faktum att Alliansen inte tjänat något på den senaste tidens agerande. Kanske tycker en och annan väljare till och med att det var lite småsint att vilja peta inte bara den mest ansvariga ministern utan dessutom två påstått populära statsråd som grädde på moset. Dessutom ledde ju hela aktionen till att Stefan Löfven fick en hel del beröm för sitt resoluta uppträdande.

På tal om trots så hade Jan Scherman en rätt skarp iakttagelse i Aftonbladet strax efter presskonferensen i juli. Han konstaterade att mediedrevet inte riktig gett det utfall som de mediala regissörerna hade förutsett:

I drevets dramaturgi surnar sedan en och annan reporter till när spelet inte går den väg man förutsagt. Kanske är det förklaringen till den politiske reportern K G Bergströms fråga till Stefan Löfven om varför statsministern ”trotsar” Alliansens krav på att även försvarsminister Peter Hultqvist ska avgå. Trots är ett ord som har med olydnad att göra. Men misstroendevotum betyder inte att den som väckt frågan ska åtlydas, utan att makten formellt flyttar till riksdagen. Och först efter ett riksdagsbeslut som bifaller misstroendet kan trotset uppstå. Men enligt samma regelverk har statsministern då inget val, möjligtvis ett alternativ som handlar om att hela regeringen avgår.

Vi ska förstås inte misstro medierna à la Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Bara konstatera att väljare har en tendens att inte rösta som ledarsidor och politiska kommentatorer väntar sig.

Det politiska spelat kan vara outgrundligt, framför allt i jakten på billiga poänger. I Svenska Dagbladet kan man idag läsa att kungen och drottningen fått kritik för att de åkt till ett privat födelsedagsparty i Moskva för EF-ägaren Bertil Hults hustru Lisbeth. Enligt Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark borde kungaparet inte ha åkt:

– Jag tycker att det hade varit klokt av UD att rekommendera att inte vidta en sådan resa, givet säkerhetsläget och det som sker i Östersjöområdet. Mitt intryck är att det inte är hovet som begått fel, de verkar följa de rekommendationer som ges, utan att det är UD:s ansvar.

Kungen i Kreml 2001 (Wikimedia commons)

Det är klart att en moderat politiker inte kan klandra hovet. Annars undrar man ju vad det mångomtalade säkerhetsläget innebär? Det faktum att president Niinistö bjöd Putin på opera i Nyslott i slutet på juli tyder ju på att det är ganska lugnt. Det kommer i och för sig att skramlas med vapen den närmaste tiden.

För ett knappt år sedan var kungen på en scoutresa till Saudiarabien. Det är en region där säkerhetsläget är minst sagt prekärt och där statschefen hänsynslöst låter bomba ett grannland. Men jag minns inte att Hans Wallmark den gången hade någon kommentar till resan.

Som sagt: politik är det outgrundligas konst.

Read Full Post »

Jag hade förstås väntat mig att hitta den berömda meningen om Norge som den sista Sovjetstaten. Ni minns kanske industriminister Björn Rosengrens besvikna men något oöverlagda yttrande när sammanslagningen av Telia och Telenor gick i stöpet år 1999. Kjell Magne Bondevik var norsk statsminister då men han citerar inte denna famösa utsaga i sina memoarer från 2006 med titeln Ett liv i spenning.

Och visst kan man väl tala om ett liv i spänning när berättelsen räcker till 723 sidor. Den skildrar framför allt hans tid som aktiv politiker under mer än 30 år innan han 2005 höll sitt sista tal i Stortinget.

Jag köpte hans memoarer för 10 norska kronor på en lokal loppmarknad i Telemark under helgen. Som alltid börjar jag i liknande verk med personregistret och det är verkligen imponerade. Här finns både Brezjnev och Putin, George W. Bush och Ariel Sharon. Den svenska politiker som nämns mest är väl Göran Persson. Däremot finns det inte ett ord om Alf Svensson som dock var hans kollega som kristligt orienterad partiledare. Vad detta kan bero på skulle kunna vara ämne för åtminstone en mindre uppsats i statskunskap.

Hur som helst: norsk politik har sina särdrag. På den bygdefestival där loppmarknaden fanns hade de större politiska partierna sina valtält. Det är ju Stortingsval i Norge den 11 september och spänningen stiger när det nu bara är en dryg månad kvar till valet. Enligt en artikel i Aftenposten för några veckor sedan tyder en del på regeringsskifte. Men det handlar om en kamp med decimaler där det bland annat gäller för några partier att klara spärren på 4 procent.

Bra valfråga.

Jag plockade åt mig ett antal valbroschyrer (men avstod från rosor, godis, kaffe och andra lockvaror i tälten). Kristelig Folkeparti (det som Bondevik en gång ledde) har en sympatisk version på nynorsk (den aktuella kommunens officiella språk). ”Vi vil ta heile landet i bruk” är en av sentenserna. En annan: ”Vi er alle like mykje verdt”. Mer konkret är förstås ett tredje krav: ”Ha nok voksne i barnehagane som kan passe godt på barna”.

Arbeiderpartiets broschyr är mer inriktad på den egna regionen: ”I Telemark tar vi godt vare på hverandre… Vi vil ha ett Norge med små forskjeller, og bruke de store pengene på helse og sykehus foran skattekutt til dem som har mest fra før”.

Märkligast är förstås Fremskrittpartiets broschyr som pryds av den leende partiledaren Siv Jensen. På sidan 2 kommer sedan ett av partiets huvudkrav: ”Nei till burka och nikab!”. Det är alltså ett av Norges regeringspartier som ser invandrares klädsel som ett allt övergripande samhällsproblem. I övrigt vill man ta bort fastighetsskatten och bygga nya vägar.

Høyre framhåller för sin del: ”Vi tror på Norge. Høyre gjør Norge klar for fremtiden” medan Senterpartiet säger ”Ja til Telemark – nei till sentralisering”. Vill man pröva det politiska språkets bärkraft kan man ju försöka vända på kraven. Vad skulle ett nej till Telemark egentligen innebära rent konkret?

Vi får se hur det faktiskt går den 11 september. Bollen är rund, som det brukar heta i sportspalterna.

Read Full Post »

Nu är en halv värld sysselsatt med att försöka förstå Donald Trumps nattliga twitterbudskap: “Despite the constant negative press covfefe.” Vad betyder det sista ordet? Är det ett kodat budskap till ryssarna? Eller ett slangord för ”godnatt” på jiddisch? Tolkningsförslagen på internet är nu legio. Någon förutspår vad Vita Husets talesman Sean Spicer kan komma att säga: ”Not only is covfefe a word, it’s the greatest word ever uttered.”

Själv skriver jag in termen på oumbärliga Google translate och får omedelbart svaret ”Samoanska – identifierat”. Däremot kan Google inte komma med förslag på vad det skulle betyda på något av de många språk som sajten erbjuder.

Intressant i alla fall. Jag kan ingenting om samoanska med går till lika oumbärliga Wikipedia:

Samoan (Gagana faʻa Sāmoa or Gagana Sāmoa — IPA: [ŋaˈŋana ˈsaːmʊa]) is the language of the Samoan Islands, comprising the Independent State of Samoa and the United States territory of American Samoa. It is an official language — alongside English — in both jurisdictions.

Aha, så samoanska är alltså ett officiellt språk på ett av USA:s territorier. Kanske ville Donald Trump visa att han bryr sig om också en minoritetsbefolkning i den pacifiska ö-världen? Men hittade han i så fall rätt ord? Det är något med bokstäverna som inte stämmer. Svenska Wikipedia förklarar hur det samoanska alfabetet ser ut:

Samoanskan har, i likhet med övriga polynesiska språk, fem vokaler: A, E, I, O och U. De uttalas ungefär som i de romanska språken… De kan vara korta eller långa.

Samoanskan har följande konsonanter: P, T, M, N, NG, L, S, F, V, ‘. Glottalstoppet (som skrivs med en apostrof, ‘) räknas som en egen konsonant. K, R och H förekommer i lånord.

Den inledande konsonanten ”c” i covfefe finns alltså inte i samoansk skrift. Om den uttalas som ”k” tyder det på att det rör sig om ett låneord. Coffee kanske? Nej, engelska Wikipedia upplyser om att samoanerna dricker ”kofe”. Och Donald Trump tar väl knappast en kaffekopp mitt i natten.

Mystiken kvarstår alltså. Den mest sannolika teorin är därför att det hela är en del av ”the Russian collusion” som den politiska klassen i Washington nu är helt upptagen av. Donald Trumps tweet översätts för övrigt till ryska av Google som ”Несмотря на постоянный негативный пресс-кофе.” Det sista ordet betyder ”press-kaffe”. Så en doft av koffein finns trots allt i meddelandet.

Read Full Post »

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Read Full Post »

Older Posts »