Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Internationell politik’ Category

Nu är en halv värld sysselsatt med att försöka förstå Donald Trumps nattliga twitterbudskap: “Despite the constant negative press covfefe.” Vad betyder det sista ordet? Är det ett kodat budskap till ryssarna? Eller ett slangord för ”godnatt” på jiddisch? Tolkningsförslagen på internet är nu legio. Någon förutspår vad Vita Husets talesman Sean Spicer kan komma att säga: ”Not only is covfefe a word, it’s the greatest word ever uttered.”

Själv skriver jag in termen på oumbärliga Google translate och får omedelbart svaret ”Samoanska – identifierat”. Däremot kan Google inte komma med förslag på vad det skulle betyda på något av de många språk som sajten erbjuder.

Intressant i alla fall. Jag kan ingenting om samoanska med går till lika oumbärliga Wikipedia:

Samoan (Gagana faʻa Sāmoa or Gagana Sāmoa — IPA: [ŋaˈŋana ˈsaːmʊa]) is the language of the Samoan Islands, comprising the Independent State of Samoa and the United States territory of American Samoa. It is an official language — alongside English — in both jurisdictions.

Aha, så samoanska är alltså ett officiellt språk på ett av USA:s territorier. Kanske ville Donald Trump visa att han bryr sig om också en minoritetsbefolkning i den pacifiska ö-världen? Men hittade han i så fall rätt ord? Det är något med bokstäverna som inte stämmer. Svenska Wikipedia förklarar hur det samoanska alfabetet ser ut:

Samoanskan har, i likhet med övriga polynesiska språk, fem vokaler: A, E, I, O och U. De uttalas ungefär som i de romanska språken… De kan vara korta eller långa.

Samoanskan har följande konsonanter: P, T, M, N, NG, L, S, F, V, ‘. Glottalstoppet (som skrivs med en apostrof, ‘) räknas som en egen konsonant. K, R och H förekommer i lånord.

Den inledande konsonanten ”c” i covfefe finns alltså inte i samoansk skrift. Om den uttalas som ”k” tyder det på att det rör sig om ett låneord. Coffee kanske? Nej, engelska Wikipedia upplyser om att samoanerna dricker ”kofe”. Och Donald Trump tar väl knappast en kaffekopp mitt i natten.

Mystiken kvarstår alltså. Den mest sannolika teorin är därför att det hela är en del av ”the Russian collusion” som den politiska klassen i Washington nu är helt upptagen av. Donald Trumps tweet översätts för övrigt till ryska av Google som ”Несмотря на постоянный негативный пресс-кофе.” Det sista ordet betyder ”press-kaffe”. Så en doft av koffein finns trots allt i meddelandet.

Read Full Post »

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Read Full Post »

Jag skriver i plural: attackerna. Jag tänker förstås på terrordådet i Stockholm i fredags men också på bomberna mot två koptiska kyrkor i Egypten. Det som hände här hemma kändes nästan inpå huden. Men här i Södertälje, där vi har en koptisk kyrka, finns förstås också en påtaglig närhet till det som skedde långt söderut.

Jag råkade befinna mig i Stockholm i fredags. Jag var på väg till tunnelbanan vid Östermalmstorg  när det plötsligt meddelades att den var avstängd. Jag började vandra ner mot stan och hade kommit till Kungsträdgården när en svart skåpbil full av tungt beväpnade och maskerade poliser skrek att alla skulle ta sig hem och lämna innerstan. Det kändes som om krigstillstånd hade utfärdats. Men att lämna innerstan var förstås lättare sagt än gjort.

En buss gick i alla fall från Karl XII:s torg mot Slussen. Jag hoppade in och den kröp fram mot Slussen men där kom det order att alla bussar skulle in till garage. Totalt stillestånd i kollektivtrafiken.

Jag gick då in på Hotell Hilton strax intill och där fanns det gott om platser att sitta på. Jag satt där ett par timmar och försökte få information om pendeltågen hem men det enda som meddelades var att de stod stilla. Det var en vacker vårkväll och jag hade genom panoramafönstren utsikt mot Gamla stans t-bana där tågen väntade på klarsignal. Det blev en nästan bisarr upplevelse att blicka ut över Gamla stans solbelysta fasader medan dramatiken pågick lite längre bort och sjukvårdare och poliser gjorde sitt tunga jobb.

Vid 20-tiden såg jag det första tunnelbanetåget rulla och vandrade vidare mot Södra station som dock fortfarande var avspärrad. Jag gick in på en pub intill stationen där jag tillsammans med ett blandat klientel av ölgubbar och strandsatta resenärer kollade på de stora tv-skärmar som normalt är avsedda för fotboll men som nu sände Svt1 hela tiden.

Det är sant att det bästa hos människor kan komma fram i krissituationer men det sämsta lurar också under ytan. En man vid bordet intill mitt skulle också med pendeltåget, fast norrut till Kungsängen. Han var väl inne på sin tredje starköl och förkunnade att gärningsmannen borde avrättas offentligt. Efter mina invändningar medgav han att det kunde vara bra att få tag i honom levande för att kartlägga motiv och nätverk.

Jag övergav honom och gick ned till perrongen och tog första bästa tåg mot Södertälje. Klockan 22 var jag hemma, drygt sex timmar försenad.

Allt det jag nu berättat är förstås en anekdotisk bagatell vid sidan av den stora tragiken och den vidare dramatiken. Men det är ändå de personliga upplevelserna som etsar sig fast i minnet.

När det gäller det som hänt i Egypten vet vi att dåden skett i en miljö där det öppna samhällets regler inte gäller. Det handlar om en ”godkänd” diktatur och den auktoritäre president al-Sisi var nyss i Washington där president Trump karaktäriserade honom som ”a fantastic guy”. Ändå är situationen i Egypten precis så som den beskrevs av The Independent i anslutning till besöket:

Tens of thousands of political dissidents, including American citizens and human rights advocates, remain in Egyptian jails today due to Mr Sisi’s policies, according to Human Rights Watch…

The two leaders may have different personalities – military versus celebrity – but they have a similar philosophy. The ”Make America Great Again” slogan and ”Long Live Egypt” seem to mirror each other in sentiment.

They also share views on media in their countries reporting ”fake news” and criticising their respective judicial branches for being biased against them.

Redan har al-Sisi slagit till mot ”fake news” efter söndagens två blodiga attentat mot landets kristna. Ahram On-line rapporterar idag:

In a statement published on Sunday, Al-Bawabah newspaper expressed its surprise and outrage at the decision to confiscate its Monday issue, in which it pointed to “security failure” in relation to the bombing of two Coptic Orthodox churches that left dozens dead and scores injured on Palm Sunday.

Al-Bawabah’s editor Abdo El-Nasr told Al-Ahram Arabic website that the newspaper’s management speaking with officials to try and secure the release of the banned issue, saying ”it contains nothing threatening to national security”.

“We openly declared that what happened at the two churches, in our opinion, is a major security lapse and we must hold accountable those responsible, changing the current strategy in combating terrorism,” the statement read.

Men Donald Trump har fullt förtroende för sin nyvunne vän i kampen ot terrorismen: “I have great confidence that President Al-Sisi will handle situation properly”, twittrar han.

Själv har jag mindre förtroende för Egyptens president. Men jag tror att jag någon dag under den kommande påskhelgen ska besöka Sankt Mina koptiska kyrka i Södertälje.

Read Full Post »

Jag skrev för några år sedan ett inlägg med titeln Till textremsans lov. Där noterade jag bland annat den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

En fördel med vårt svenska textande är att originalspråket hörs samtidigt som man får en uppfattning om innehållet.Vad detta betytt för svensk språkinlärning och språkförståelse är nog svårt att överskatta.

Med det ständigt stigande antalet tv-kanaler och den höga andelen engelskspråkiga program ökar förstås behovet av textare närmast exponentiellt. Speciella firmor tar sig an uppdraget och det verkar som om man i många fall utgår från något slags maskinöversättning som sedan putsas till. Dock förefaller inte alltid den språkliga kompetensen vara tillräcklig. Inte sällan kan man som felfinnande kverulant ondgöra sig över brist på kunskap om rätt frekventa ord.

Härom dagen såg jag ett program i den trevliga engelska serien Antiques Roadtrip som går på TV8. Den skildrar i olika avsnitt två antikexperter som åker runt i Storbritannien på jakt efter saker som de med förtjänst kan sälja på auktion. Den som tjänar mest efter fem dagars resa vinner. Man får under resans gång många fina bilder från charmerande brittiska städer och byar.

I just det här avsnittet besökte de båda experterna en liten ort som heter Dunwich i East Anglia. Vi fick veta att den under medeltiden var en betydande stad med många kyrkor innan den genom stormar och erosion mer eller mindre försvann i havet  på 1200-talet. Ett bevis på dess storhet framhölls av speakern: ”It had its own mint”. Det betyder förstås att staden till och med hade sin egen myntprägling.

På textremsan löd översättningen: ”Den hade också sin egen mintchoklad”. Det måste i så fall ha varit en för medeltiden unik import av kakaobönor.

Dunwich – mintchokladens urhem?

Jag kom att tänka på detta med textremsor också i ett annat sammanhang. Jag läste nyss att parlamentet i Ukraina just röstat för ett lagförslag som säger att 75% av innehållet i nationella tv-kanaler måste vara på ukrainska. BBC berättar:

Russian-language programming on TV has to have Ukrainian subtitles – even though it would be hard to find anyone in Ukraine who did not understand Russian. Any TV programmes that are seen as Russian propaganda are banned outright.

The latest move has divided opinion in Ukraine. Critics say it will do nothing to win the hearts and minds of Russian speakers.

Den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN preciserar också några av lagförslagets krav:

The draft law provides for a mandatory share of news broadcasts in state language, namely no less than 75% of the total duration of all news broadcasts in each of the time intervals from 07:00 to 18:00 and from 18:00 to 22:00.

In addition, the draft law stipulates that movies and programs that are not made by broadcasting organizations and not aired in state language should be subtitled using state language.

Enligt ukrainska kommentatorer kommer den nya lagstiftningen att ge många extra arbetstillfällen inom de företag som producerar textremsor eller dubbningar. Det är förstås alltid glädjande med någon del av ekonomin som expanderar.

Read Full Post »

Den 25 mars är Greklands nationaldag. Det var det datum då frihetskampen började 1821 och det var då som slagordet ”Frihet eller död” blev en signal till uppror mot det turkiska väldet. Det är ett motto som upprepats i den grekiska historien sedan dess. Senast låg det på mångas läppar under militärdiktaturens år 1967-74.

Jag lyssnade just på Melina Mercouris insjungning av Mikis Theodorakis sång ”Eleftheria i thanatos” (finns på Youtube). Det är ju så mottot lyder på grekiska. För oss som under de aktuella åren på 60- och 70-talet lyssnade till Theodorakis frihetssånger har den fortfarande en magisk klang.

Jag såg tidigare under dagen en direktsändning från militärparaden på Syntagmatorget i Athen. Greklands president stod där omgiven av nationens ledare medan paraden långsamt drog fram. Det var en sympatisk manifestation som började med att några veteraner haltade sig fram under långsamt trummande från orkestern. Tre av dem kördes av sjuksköterskor i rullstol. Sen kom poliser på motorcyklar och därefter ett antal brandbilar innan en trupp i de traditionella grekiska uniformerna med tofsar och vita koltar tågade förbi.

Det finns all anledning att sända en tanke till grekerna just idag. I Rom försöker väl premiärminister Tsipras att få in några ord om den sociala dimensionen i de jubilerande EU-ledarnas slutdeklaration. Den engelskspråkiga upplagan av tidningen Kathimerini förklarar:

They asked for one extra paragraph on social dimension. But politically they linked it to the ongoing negotiations with creditors,” one EU official with insight into the issue said.

A draft of the declaration says that EU leaders will work towards a Union which promotes economic and social progress as well as cohesion and convergence, taking into account the variety of social models and the key role of social partners.

”They said it’s difficult for them to celebrate in Rome while one of the non-European institutions is pursuing policy that has significant effects on the Greek economy,” the EU official said.

Man kan bara hoppas att grekerna lyckas i sitt uppsåt. Vi som är gamla filhellener måste verkligen önska dem all framgång. Frihet handlar ju också om ekonomi.

Read Full Post »

Den 15 mars 1917 abdikerade tsar Nikolaj II. I Zürich hade Lenin svårt att sova av upphetsning och ville desperat åka till Ryssland via Norden. Kanske med ett pass utställt på en stum svensk? Hans hustru Nadezjda Krupskaja skrev samma dag (i engelsk översättning):

Ilyich has not slept for days. This night he said: “You know, I can go with a passport of a mute Swede”. I laughed. “It is not going to work; you might start speaking in your sleep. If you dream of cadets, you will start mumbling: bastards, bastards. Everyone will find out that you are not a Swede.” In any case, the plan of travelling with a passport of some mute Swede was more realistic than flying over in some aeroplane. Ilyich wrote about his plan to Ganetsky in Sweden.

Tonsättaren Igor Stravinsky befann sig också i Schweiz och skrev, uppenbart lycklig, hem till sin mor Anna:

All my thoughts are with you in these unforgettable days of happiness, which our beloved and liberated Russia is going through. Send a telegram of your news.

Författaren Stefan Zweig upplevde också händelserna på avstånd. Han befann sig i Wien och var mer skeptisk till det som skedde:

This is a palace coup instigated by English and French diplomats to frustrate the Czar’s attempts to secure peace with Germany, this is not a revolution of the people who seek peace and rights for themselves.

Nikolaj II (Ilja Repins porträtt)

Att jag återger de här citaten på engelska beror på att jag hämtat dem från en fantastisk sajt som dag för dag låter oss följa revolutionsåret 1917 i Ryssland. Det är den digitala krönikan 1917 Free history ett ryskt projekt som också finns i en engelsk version genom samarbete med Pushkin House i London. Det dramatiska skeendet för hundra år sedan speglas genom filmklipp, foton och dagboksanteckningar. Vi får (som framgår av citaten ovan) inte bara veta om vad som hände i Ryssland under månader av kaos. Omvärldens reaktioner får ibland också plats.

Bakom detta mikrohistoriska projekt ligger journalisten och författaren Michail Zygar. Han talar själv om initiativet som ”educa-ment”, en blandning av bildning och underhållning med plattformar på sociala medier. Till sin hjälp har han en rad unga historiker och journalister som dag för dag letat fram en hundra år gammal krönika i ord och bild.

När detta skrivs (den 16 mars) kan man se att det för hundra år sedan var ganska kalla dagar: – 14 grader i Petrograd och – 13 i Moskva. Kejsarinnan Alexandra Fjodorovna skrev tröstande ord till sin man Nikolaj II med anledning av att han lämnat tronen:

I fully understand your action — my own hero! I know you could not sign against what you swore at your coronation — we know each other through and through and need no words – and, as I live, we shall see you back upon your throne, brought back by your people and troops to the glory of your reign… I hold you tight, tight in my arms and will never let them touch your shining soul. I kiss, kiss, kiss and bless you and always understand you.

Den nu arbetslöse tsaren själv verkar dock rätt oberörd av dramatiken. Han befinner sig på ett tåg i vitryska Mogilev:

Slept long and deeply. Awoke far beyond Dvinsk. The day was sunny and frost. Talked with my people about yesterday. Read a lot about Julius Caesar. At 8.20 I arrived in Mogilev. All the staff of headquarters were on the platform.

Här bodde Lenin i mars 1917

Från Zürich skriver samma dag Lenin till Alexandra Kollontaj och förutspår att det som hänt i Ryssland bara är en början på den politiska omvandlingen:

We have just received the second set of government telegrams about the revolution of March in Petrograd. A week of bloody battles by the workers—and Milyukov + Guchkov + Kerensky in power!! On the “old” European pattern….

Well, what of it! This “first stage of the first revolution (among those engendered by the war)” will not be the last, nor will it be only Russian. Of course, we shall continue to be against defence of the fatherland, against the imperialist slaughter controlled by Shingaryov + Kerensky and Co.

Den så kallade februarirevolutionen var ju, som Lenin förutspådde, bara en början på ett av de mest dramatiska åren i 1900-talets historia. Det ska bli spännande att följa utvecklingen dag för dag genom det här unika historieprojektet med dess mångfacetterade infallsvinklar.

Read Full Post »

I fredags påminde Kreml om en akutmottagning. Benjamin Netanyahu, President Erdogan och Tysklands nye utrikesminister Sigmar Gabriel slussades ut och in ur Putins mottagningsrum. Som på alla akutmottagningar kunde det bli väntetid. Herr Gabriel fick häcka i ett angränsande rum i mer än en timme innan det blev hans tur. Å andra sidan fick han två timmar enskild konsultation med den ryske presidenten, en halvtimme mera än vad Erdogan tilldelades.

Glada miner på Kremlakuten

Tyder detta möjligen på att Putin är världens mäktigaste man? CNN visar på måndag en dokumentär som har titeln Is Putin the most powerful man in the world? Av den trailer som körts förstår man att det kommer att bli synpunkter både för och emot. Mest emot kan man tänka.

CNN försöker i alla fall att på sin hemsida lista vad tre statsmän ville få ut av fredagens mottagningstider:

Putin: consolidate Russia’s leading role in Syria, preserve a delicate entente with Turkey in leading the Syrian ”peace process” – and continue to try to coax it away from Europe and NATO as part of a broader strategy of weakening the western alliance.

Netanyahu: persuade Russia to help reduce and minimize Iran’s influence in Syria (and by extension Lebanon), underscore good personal rapport with Putin.

Erdogan: promote Turkey’s interests in Syria, if possible at the expense of the Kurds, and secure a role in the offensive against Raqqa. Put the US on notice that there are alternatives to American leadership in the region.

När det gäller Putins försök att splittra olika västliga allianser kan man möjligen notera att det inte är någon nyhet. Redan den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld försökte 2003 att vända ”det gamla” Europa mot ”det nya”. Och på senare tid har Ryssland inte behövt anstränga sig för att skapa dålig stämning inom västliga allianser. Polens agerande inom EU i veckan måste ha glatt Kreml och Turkiets ilska mot Tysklands och Nederländernas vägran att låta turkiska ministrar valtala i deras länder har knappast stärkt sammanhållningen inom Nato.

Till det kommer förstås också att turkarna känner sig svikna på flera olika plan, inte minst när det gäller USA:s stöd till kurdiska grupper i Syrien som Turkiet betecknar som terrorister. En kolumnist i den regeringstrogna turkiska tidningen Daily Sabah uttryckte besvikelsen så här nyligen:

As the citizens of a country that served as a frontline state in the fight against communism during the Cold War years, and as a country that became a major partner for the Western world in the fight against new types of threats, such as terrorism in the post-Cold War years, Turkish citizens now are feeling extremely disappointed and are also questioning the policies of its allies. In the medium and long term, this emerging skepticism toward some countries in the Western world may bring serious limitations and problems in relations with Turkey.

Det är klart att president Erdogan i det läget får mycket bättre gehör för sina synpunkter i Moskva än i Washington. Och för den tidigare supermakten USA måste det ha varit lite deprimerande att landets högste militär nyligen fick finna sig i att vid ett förhandlingsbord i Antalya sitta som en av tre likvärdiga parter tillsammans med Rysslands och Turkiets överbefälhavare för att diskutera läget i Syrien.

”Top brass” från Ryssland, Turkiet och USA i Antalya

Det finns förstås också annat som kan glädja Putin och hans krets. Den brittiske utrikesministern Boris Johnson har meddelat att han planerar en resa till Moskva. För säkerhets skull har resplanerna omgetts med försäkringar för hemmapubliken: Han ska minsann inte vika en tum i sin kritik av Ryssland. Men ändå är det väl så som den erfarna Mary Dejevsky nyligen konstaterade i The Independent:

So the official line is that Boris is setting off – “in due course” – on the first foreign ministerial visit to Russia for five years to give the Russians a tongue-lashing and drum home the UK’s known positions on the conflicts of the moment, such as Syria and Ukraine. Which he may well do, if only for form’s sake.

But this is not the point. The point is that there has been no face-to-face contact at this level since 2012 and that Johnson is going there; Sergei Lavrov, his opposite number, is not coming here. The precedence is clear. It is the UK that has altered its position, not Russia.

Jag tror inte för ett ögonblick att Putin är världens mäktigaste man. Han är trängd på många fronter. Kanske vågar man ändå (utan att anklagas för att vara en naiv ”Kremlfjäskare”) instämma med den västliga kommentator som konstaterat att han med en svag giv ändå lyckats spela sina kort väl.

Read Full Post »

Older Posts »