Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2016

”Jag tycker att jag ser Leif GW Persson i varje hörn”, utropade en av figurerna i den oförliknelige Berglins teckning från Bokmässan i Svenska Dagbladet. Själv missade jag GW men å andra sidan verkade Jan Guillou vara allestädes närvarande. Jag hörde honom berätta om sin senaste bok och han skildrade vältaligt skolans verklighet på 50-talet som ju också var mitt skoldecennium. Men han var bara en av många andra större eller mindre kändisar ur författar- och kulturvärlden som strök omkring i gångarna.

En och annan ur denna kategori råkar jag känna och en av höstens succéförfattare hann jag t.o.m. kindpussa och gratulera till fina recensioner. Ett mingel på torsdagskvällen tackade jag nej till eftersom det är mer vilsamt för öron och andra sinnen att ta ett glas vin på stan även om man får betala för det. Jag antar att det var vitt eller rött som bjöds i montrarna. Rosévinet är väl Almedalens specialitet.

bokmassan

Det är nog minst femton år sedan jag senast var på mässan och den har som alla noterat växt från år till år. Det blir en delvis hajpad tillställning när alla ska vara där för att räknas i kulturhierarkin men å andra sidan ska man inte förakta hela denna orientaliska basar eftersom den trots allt ger tillfälle till nya bekantskaper och oväntade upptäckter.

Det är verkligen lite persisk marknad över det hela. Skrällande högtalare överröstar varandra. Aftonbladets stora scen finns vägg i vägg med Timbros monter. Här möts vänstern och den moderata högern men som alla vet var det extremhögern i form av Nya Tider som väckte mest uppmärksamhet i mediedebatten. Fast just den montern missade jag; kanske låg den i någon hörna. Det stod i alla fall demonstranter utanför mässingången för att protestera mot extremisternas deltagande.

Jag var där för att medverka i Medelhavsinstitutens monter, en manifestation som hade sitt ursprung i hotet om nedläggning för två år sedan. Nu är det hotet undanröjt och som plåster på såren fick instituten ett gemensamt påslag på tre miljoner i budgetpropositionen i veckan. När kulturen backas upp av en massiv opinionsbildning ger det resultat.

Vårt anspråkslösa stånd var granne med Skara stiftshistoriska sällskap, en av dessa kulturhärdar ute i landet som inte skapar så stora rubriker. Vilka fantastiskt vackra böcker som såldes där och till vilka rimliga priser! Den som vill veta mer om detta livaktiga sällskap och de samarbetande Skara-förlagen kan klicka här.

Det var faktiskt inte de stora förlagen med sina braskande utbud som intresserade mig utan snarare de mindre aktörer som ofta finns i mässans periferi. De litterära sällskapen visar upp sig och presenterar fantastiska publikationer kring de numera döda författarna och deras litterära landskap. Eftersom jag har vissa knytningar till Ljuder i Småland blev jag förstås medlem i Vilhelm Moberg-sällskapet. Man kan ju inte vara medlem i hur många kulturella föreningar som helst men jag hade annars gärna skrivit in mig i Harry Martinson-sällskapet eller Selma Lagerlöf-sällskapet eller varför inte i Svensk Presshistorisk förening.

ville

En påse från Bokmässan

Det svenskspråkiga Finlands litterära produktion är ju tyvärr ofta förbisedd på våra kultursidor men här kunde man möta den i all sin rikedom, både genom Schildts & Söderströms förlag och Svenska Litteratursällskapet. Massor med intressanta titlar, både skönlitteratur och fackböcker som aldrig omnämns med en rad på den här sidan av Östersjön.

Så fanns det förstås, precis som på alla andra stora mässor lite udda inslag. Något stånd propagerade för ett visst champagnemärke och på ett annat ställe kunde man köpa parmesanost av högsta kvalitet. Vi släpade faktiskt med oss ett kilo hem. Det tyngde bagaget på hemvägen tillsammans med ännu fler kilo nyförvärvade böcker. Men det är ju inte bara själen som ska ha sitt när man varit på en kulturmässa.

Read Full Post »

Min bana inom försvaret slutade med att jag blev civilmilitär löjtnant med kryptologi som specialitet. Det är kanske en något smal professionell bas för att ifrågasätta ÖB:s beslut att placera en stridsgrupp på 130 man på Gotland. Vi länstolsstrateger ser kanske inte hela vidden av det aktuella säkerhetsläget kring Östersjön. Å andra sidan kan det vara bra att det finns några som försöker tänka lite mer fördomsfritt i den rådande mediala och strategiska likriktningen.

gotl

Det finns lätta inslag av hysteri i dagens rubriker kring topphemliga underrättelser om nya ryska hot. Som vanligt levereras de av Dagens Nyheters Mikael Holmström, landets mest okritiske journalist och främste jägare av ”sannolika” ubåtar. Hans uppgifter bör dock, för att citera den mer nyktre Carl Bildts uttalande i Expressen och Aftonbladet idag, tas med en nypa salt: ”I den konkreta bild jag är medveten om finns inget som stöttar det här. Jag förhåller mig inledningsvis skeptisk till uppgifterna.” En klok inställning.

Vem avskräcks förresten av ett kompani utan egentliga militära muskler? Knappast ryssarna. Och vad ska de för övrigt med Gotland till? För att erövra de baltiska länderna? Fast varför skulle de det? Det är säkert som Putin nyligen framhöll i en lång och uppmärksammad intervju med amerikanska Bloomberg news:

I think all sober-minded people who really are involved in politics understand that the idea of a Russian threat to, for example, the Baltics is complete madness. Are we really about to fight NATO? How many people live in NATO countries? About 600 million, correct? There are 146 million in Russia.

Men sånt får man väl inte citera i det här landet utan att bli anklagad för att vara Putin-kramare. Putins yttrande skulle möjligen kunna ses som ett skäl för att Sverige skulle gå med i Nato men å andra sidan tror väl inte ens Mikael Holmström på att Ryssland skulle ha något intresse av Sverige annat än i relation till just de baltiska länderna.

Man har en känsla av att den utplacerade svenska stridsgruppen framkallar ungefär samma muntra känslor i det ryska miltärhögkvarteret som en gång överväldigade den tyske generalen Helmuth von Moltke d. ä. vid åsynen av Vaxholms fästning – om man nu får tro den apokryfa berättelse som ni kan läsa mer om genom att klicka här.

Vill man diskutera säkerhetsläget runt Östersjön skulle man annars kunna inbjuda Rysslands ÖB Valerij Gerasimov till Sverige för en diskussion generaler emellan. Han mottogs ju häromdagen i Ankara med militära hedersbetygelser av sin turkiske kollega Hulusi Akar vilket visar att det inte är förbjudet ens för det största Nato-landet på den här sidan Atlanten att tala direkt med ryssarna för att undanröja onödiga missförstånd. Men ett mer avspänt militärt läge runt vår östkust är kanske inget som de svenska försvarsaktivisterna är intresserade av.

gerasimov

Gerasimov – gäst hos Nato-landet Turkiet

Vår egen ÖB, Micael Bydén, bor för övrigt bara någon kilometer från vårt hus här i Södertälje och kanske vore det roligt om han vid ett besök generaler emellan kunde få visa sin ryske motsvarighet de platser här i stan där ryssarna faktiskt härjade sommaren 1719.

Försvaret av Gotland har verkligen intresserat mig ända sedan jag på 70-talet var krigsplacerad på öns östkust och vid ett skärpt läge under det kalla kriget hade order att bege mig dit. Vad jag skulle göra där är svårt att veta. Min utbildning vid FRA handlade om att forcera chiffer, uppfångade genom signalspaning, och det är ett arbete som bäst bedrivs under relativt lugna förhållanden och är knappast en rent fältmässig uppgift på stranden för en väntad invasion. Så småningom ändrades dock krigsplaceringsordern till ett mer centralt ställe en bra bit in i landet.

Kanske låg det en högre militär vishet bakom min tänkta insats vid Östersjökusten. Jag har bara inte kunnat räkna ut vilken. Den ligger väl på samma höga nivå som dikterat beslutet om den aktuella stridsgruppen på den vackra ön.

Read Full Post »

Är man intresserad av litteratur i allmänhet och poesi i synnerhet är det naturligtvis svårt att inte köpa boken Poetik av Olaf Homén när man hittar den i en loppishylla. Volymen på närmare 400 sidor kostade 20 kronor så det var ju inget överpris. Och för de pengarna får man en lärd och grundlig genomgång av diktandets historiska former, inklusive esoteriska begrepp som ”anadiplosis”, ”symploke”, ”invokation” med mera.

Boken kom ut 1954, fem år efter författarens död, och då genomsedd och utgiven av hans efterträdare vid Åbo akademi, Erik Ekelund.

olaf_homen

Olaf Homén (1879-1949)

Inte minst intressant var att det i boken också låg ett urklipp av en artikel som den kände litteraturkritikern Bengt Holmqvist skrev i Stockholms-Tidningen den 23 maj 1954. Rubriken var ”Spöklikt kvickhuvud”. Holmqvist (själv finlandssvensk och Åbo-student) skildrade bl. a Homéns lärarinsats vid akademin:

Homén förefaller att ha betraktat undervisningsskyldigheten närmast som ett intrång i hans personliga frihet. Han tyckte illa om att ha elever och dolde det inte, och hans föreläsningar var subtila men efterhand alltmer ohörbara monologer; någon litteraturvetenskaplig uppblomstring åstadkom han således inte. För en utomakademisk allmänhet blev han känd som en originell ungkarl, ett lokalt mellanting mellan postmästare Brunander och den åldrade Voltaire; ett sällsamt inslag i gatubilden och ett halvprofessionellt kvickhuvud, vars yttranden i större eller mindre livsfrågor alltid gjorde en betydande lycka på Svenska klubben med omnejd.

Hade Holmqvist rätt i sin karakteristik av Homén som lärare och föreläsare? Jag vet inte men en något annan bild får man i Biografiskt lexikon för Finland (BLF) där det heter att han under sin tid vid Helsingfors universitet var känd ”som en skicklig föreläsare, som lade stor vikt vid framställningens klarhet och vid den yttre formen.”

Volymen Poetik var Homéns sista stora arbete, ibland betecknat som hans livsverk. Han var i stort sett klar med manuskriptet i slutet på 30-talet; det gick till sättning men han tog tillbaka det för vidare bearbetning och det blev alltså hans efterträdare på professorsstolen som fick se till att det gavs ut. Visserligen var arbetet redan då litteraturteoretiskt föråldrat men, frågar Holmqvist, är det därmed en alldeles meningslös fornlämning?

Givetvis inte; fornlämningar brukar inte vara meningslösa, inte ens om de har undgått att bli brukade på den tid då de skulle ha tjänat sitt ursprungliga syfte. Vad den digra boken ger är en kodifikation av betydande historiskt intresse: den är en översikt och en tillämpning av äldre tiders estetiska och litteraturpsykologiska teorier, och den är en koncentrerad verslära och en grundlig genomgång av den vördnadsvärda ehuru något besynnerliga disciplin som går under namnet retorik.

Jag håller med. Poetik är verkligen en nyttig fornlämning om man vill veta något om verskonstens historia och struktur. Men ju mer jag läser om Homén detso mer nyfiken blir jag på andra saker som han gjorde, framför allt i yngre dagar. Jag citerar på nytt BLF:

Universitetsbiblioteket i Helsingfors var i början av 1900-talet en plats som samlade många unga författare och intellektuella och sålunda gav en möjlighet till intressanta diskussioner. Där diskuterade Homén ivrigt deckarlitteratur med sina kolleger Emil Hasselblatt och Henning Söderhjelm. Under signaturen Tre herrar gav de ut berättelsesamlingen Herr Corpwieth, gentleman-detektiv, som ger en livfull tidsbild med lätt identifierbara personer från universitetsbibliotekets krets. Homén stod bakom berättelserna ”Den stulna korsetten” och ”Äventyret i trettonde apoteket”. I tidskriften Argus skrev Homén en artikel om detektivlitteraturen (1909), ett ämne som först flera årtionden senare väckte de akademiska forskarnas intresse.

corpwieth

På en blogg om deckarlitteratur hittar jag en kort sammanfattning av den berättelse som hade Olaf Homén som upphovsman. Den beskriver hur herr Corpwieth en afton sitter ensam på restaurang Catani och dricker whisky när han klockan 9.56 ser en blek, senig hand. Han kan inte urskilja ansiktet men ser att handen håller en engelsk pipa:

Herr Corpwieth får inte sitta länge ensam. Hans frid störs av en apotekare som behöver hans hjälp. Någon har gjort ett inbrott i hans apotek och stulit kokain. Apoteket är på Skatudden, Lotsgatan 21, och heter det Trettonde apoteket. Gentleman-detektiven herr Corpwieth accepterar uppdraget och listar snabbt ut vem den skyldige är.

När klockan slår tolv är han tillbaka i restaurangen och där konfronterar han banditen. Det är ingen annan än mannen med den vita handen. Och han i sin tur är – Sherlock Holmes!

Holmes är slug – Corpwieth slugare.

Där befinner vi oss förstås en bra bit från poetiken. Men nog hade Olaf Homén en litterär spännvidd som man gärna skulle ha tagit del av, även om den (som Holmqvist påstod) med åren förmedlades i alltmer subtila och ohörbara former.

 

Read Full Post »

Efter kommunismens fall pågår det en historiekamp i Öst- och Centraleuropa. Ni minns kanske hur bronssoldaten i Tallinn var ett av de första monument som stod i centrum för en kontrovers med historiska övertoner. För ryssarna var han en symbol för dem som offrat sina liv i kampen mot den nazistiska ockupationen av Estland. För många ester blev han i stället en påminnelse om Röda armén som mångårig ockupationsmakt.

En konflikt med någon annan vinkling har just pågått i Sankt Petersburg. Det handlar om en plakett som satts upp till minnet av Carl Gustaf Mannerheim, en gång generallöjtnant i tsarens armé, senare i livet överbefälhavare för Finlands krigsmakt och i ett ännu senare skede republikens president.

Mannerheim

Svenska YLE ger bakgrunden:

Minnestavlan sattes upp i en snabbt arrangerad ceremoni den 16 juni. Reliefplattan invigdes av landets kulturminister Vladimir Medinskij och Kremls dåvarande kabinettschef Sergej Ivanov.

Minnestavlan gestaltar Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) som generallöjtnant i rysk officersuniform där texten berättar att marsken tjänstgjorde i den ryska armén åren 1887 till 1918.

Plaketten finns i centrala Petersburg, på ytterväggen till det ryktbara Chevaliergardet där Mannerheim tjänstgjorde.

Mannerheim är en kontroversiell person i Ryssland. En del lyfter fram hans karriär i den tsarryska armén, hans resa till Centralasien, hans insatser i det rysk-japanska kriget och i det första världskriget. Andra menar att han var Hitlers hantlangare och betonar hans aktiva roll i den 900 dagar långa belägringen av Leningrad (S:t Petersburg) där nästan en miljon människor svalt ihjäl.

Minnesmärket hade inte suttit uppe länge innan det vandaliserades genom att demonstranter kastade rödfärg utefter väggen. Några manifesterade sitt motstånd med plakat som påminde om blockaden av Leningrad. Och protesterna verkar ha fått gensvar. Nu sägs det att stadens myndigheter kommit fram till att det satts upp illegalt och enligt ett nytt beslut ska det plockas ned senast den 8 september.

En av Rysslands mest populära författare, översättare och bloggare, Dimitrij Pusjkov, tillhör kritikerna. Han säger att ett minnesmärke över Mannerheim är lika dumt som de nyresta statyerna av Bandera i Ukraina. Han syftar på den moderna ukrainska idoliseringen av nationalistledaren Stepan Bandera, ledare för en organisation vars väpnade milis mördade polacker, judar och andra minoriteter. Europaparlamentet, Ryssland och Polen har officiellt uttalat sig om Bandera som nazikollaboratör med ett moraliskt ansvar för massmord.

Under sommaren beslöt Polens parlament att massakern på polacker i Volynien av ukrainska nationalister 1943 ska betecknas som folkmord. Detta hindrar inte att hyllandet av denne nationalhjälte fortgår i oförminskad takt, framför allt i västra Ukraina. I Kiev har för övrigt Moskvaboulevarden nyligen döpts om till Banderaboulevarden. Det för många kontroversiella namnbytet uppmärksammades bl. a. i The Times of Israel:

The complex figure is an icon for Ukrainian nationalists who is widely reviled by Russia and viewed with great skepticism by Israel.

But Ukrainian parliament member Oleksandr Brygynets said Bandera Avenue marked only the start of a wholesale change in Kiev.

“Dear friends, Bandera Avenue is a good thing, but it is not enough,” Brygynets wrote on Facebook. ”We also need an airport named after Ivan Mazepa.”

Mazepa was an ethnic Ukrainian who fought alongside Sweden in its losing 1709 war with Russia and is also demonized by Moscow.

Mazepa2

Gustaf Cederström: Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709

Kanske dröjer det inte så länge innan någon av de stora gatorna i Kiev får namn efter Karl XII. Alla som någon gång kämpat mot ryssen (oavsett ideologi i övrigt) har just nu stjärnstatus i Ukraina. Historiekampen fortsätter.

Read Full Post »