Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2014

I dag gick tiden ut för den s.k. fredsprocessen mellan Israel och palestinierna. Inget har egentligen hänt och ingen väntade sig väl något annat. Det har som vanligt varit massor med process men inte någon fred inom synhåll.

Man förstår att USA:s utrikesminister John Kerry varit frustrerad, så till den grad  att han glömde bort att han rörde sig på minerad mark när han häromdagen i ett informellt sammanhang påpekade att frånvaron av en tvåstatslösning innebär att Israel riskerar att bli en ”apartheidstat”. Det var i och för sig inget originellt konstaterande (expresidenten Jimmy Carter har länge uttalat sig i samma riktning) men en sittande amerikansk utrikesminister utmanar inte gärna den näst mäktigaste lobbygruppen i Washington. En politisk storm fick honom att retirera och nu har han publicerat ett uttalande där han bland annat säger följande:

If I could rewind the tape, I would have chosen a different word to describe my firm belief that the only way in the long term to have a Jewish state and two nations and two peoples living side by side in peace and security is through a two state solution. In the long term, a unitary, binational state cannot be the democratic Jewish state that Israel deserves or the prosperous state with full rights that the Palestinian people deserve.

Kerry

John Kerry – backar bandet

Fast den alltid lika frispråkige israeliske journalisten Gideon Levy tycker att det är lite hyckleri att inte se sanningen i vitögat:

There is a difference between defining Israel as an apartheid state and defining the occupation as an apartheid regime. But what does it really matter? It looks like apartheid, it works like apartheid, so it is apartheid. Israel in its sovereign borders isn’t an apartheid state, not yet. But Israel in the occupied territories is definitely an apartheid regime when there are two peoples, one have all the rights in the world and the other without any civil rights whatsoever. This is apartheid.

Medan israeliska politiker räknar med att USA politiska ledning ska vara oföränderligt lojal med Israels regering (oavsett dess skiftande ideologier) är det inte alltid som klientstaten i Mellanöstern tacksamt återgäldar skyddsmaktens välvilliga tjänster. När FN:s generalförsamling den 27 mars röstade om den resolution som i praktiken fördömde Rysslands annektering av Krim blev röstsiffrorna 100 för och bara 11 emot. Det ovanliga var dock det stora antal länder som trots hårt amerikanskt tryck avstod från att rösta (58 stater) medan 24 var frånvarande. Totalt blev det alltså 93 regeringar som aktivt eller passivt inte ville ställa sig bakom resolutionen.

Varför valde Israel att vara frånvarande trots att det för USA var en första rangens omröstning? Det första skälet är förstås att det varit hyckleri av stora mått om man varit med om att fördöma annektering av andra länders territorium. Golanhöjderna, syriskt territorium men i praktiken annekterade av Israel sedan 1981, är ju ett Krimfall i miniatyr. Det andra skälet är att Israel under Putins styre har utvecklat mycket positiva relationer med Ryssland. Det är kanske som den amerikanske historieprofessorn Stephen Cohen konstaterade i en CNN-intervju för ett tag sedan:

… in so far as it matters, because Jews, and the status of Jews in Russia, is often a barometer of how Russia rulership treats its society, Putin has been better for Russian Jews than any in Russian history, and if you want evidence of that, just ask Israel.

Kanske är det så. Outgrundliga är hur som helst den internationella diplomatins vägar. Vem stöder vem och i så fall varför? Utrikespolitik är verkligen det möjligas konst.

 

Read Full Post »

Aprilpoesi

Hur ska man egentligen se på april? Ur poetisk synpunkt finns det uppenbarligen delade meningar. Maj är en månad som alltid hyllas för sin skira skönhet men i bedömningen av årets fjärde månad finns det betydande dissonanser. Ta till exempel den kända inledningen till T. S. Eliots The Waste Land från 1922:

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

Erik Axel Karlfeldt verkar för sin del vilja polemisera mot de idylliska beskrivningarna av maj i en av sina mest parafraserade dikter:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

Bjørnstjerne Bjørnson ser mera till aprils potential. Det kan vara en besvärlig månad med alla sina väderomslag. Den kan ställa till en del rabalder men den bär ändå inom sig sommarens hela ljuvlighet:

Jeg velger meg april
I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder,-
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter,-
i den blir somren til!

April

April : (The Green Gown). Målning av Childe Hassam, 1920.

Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd har förstås också uppmärksammat den kroppens oro som präglar den tvetydiga vårmånaden:

Våren, våren vill jag skåda
i den töande april!
Tärs jag av en inre klåda
i var längtande pupill
av begär att få notera,
att det ej är vinter mera,
utan att det mesta går
mot en glad och lummig vår

Samme poet har för övrigt i en dikt med titeln Vårbäcken noterat hur våra liv kan påminna om det vattenflöde som brusar som häftigast under vårens tid för att senare under året gå in i en lugnare fas:

Ack, liksom en bäck är vårt människoliv,
om vi blott det cymboliskt betrakta!
Vi brusa i ungdomens vår progressiv,
men så småningom farten vi sakta.
Man stillnar, man mognar, man blir produktiv
– det är socionomiska fakta!
Det gives en tid till att brusa och slå,
en annan att finna sin samhällsnivå.

Alla dessa poetiska tolkningar är värda att begrunda när april nu snart övergår i maj. Får man tro dagens långtidsprognos kommer det snart att bli kallare igen. Än är det för tidigt att hänga in vinterrocken.

Read Full Post »

När vi flyttade till vårt hus för snart 18 år sedan var vi beroende av den gamla tv-antennen som fanns monterad på den ena skorstenen. Den fångade upp fyra signaler i det marksända nätet: Svt:s båda kanaler, TV4 och de finländska program som skickades ut från Nackasändaren.

Så släcktes de analoga marksändningarna ned och vi fick skaffa en parabol som i en hast tiodubblade antalet alternativ: nyhetskanaler från öst och väst, naturprogram, gamla filmklassiker och populära barnprogram för alla åldrar.

Nästa steg i utvecklingen blir nu en anslutning till Södertälje stadsnät med både tv och telefoni via bredband. En kabel är redan indragen i källaren och nu återstår bara den tekniska uppkopplingen inne i huset under våren eller försommaren.

Samtidigt har andra fantastiska möjligheter för tv-tittande öppnat sig. På min iPad kan jag via appen FilmOn Live se hur många olika program som helst. Förutom en massa sändningar med popmusik, matlagning och blandad underhållning kan jag se en rad rad nyhetskanaler från världens alla hörn varav minst tio var från Frankrike och Tyskland plus sex från Ryssland. En iPad har sina begränsningar i bildformatet men å andra sidan har den en stor fördel: man kan ta med den i sängen om man nu vill följa världens affärer till dess att man utmattad av nyhetsflödet somnar.

Fast nu var det egentligen tv-antennen jag tänkte skriva om. Borde man inte ta ner denna relikt från en svunnen teknisk epok? Jag umgicks förstås med tankar i den riktningen men  har tvingats besinna mig. Den gamla antennen har nämligen fortfarande en funktion: Den har blivit en favoritplats för koltrastens kvällskonsert så här om våren. När solen börjar gå ned sitter den där med sin gula näbb och flöjtar sina drillar över den skira vårgrönskan.

kolt

Koltrast på antenn (Foto. L. Haywood)

Koltrastar och tv-antenner har blivit ett kapitel för sig. Det märker man vid en snabb sökning på nätet. Där kan man hitta flera Youtube-klipp med de svarta fåglarna på sin post på någon av antennens grenar. Ett av klippen visar t. ex. en koltrast i Athen (en stad med ett oändligt antal antenner), ett annat fångar sången från ett tak i West Sussex.

Koltrasten hade häromveckan det hedersamma uppdraget att vara P2-fågel i Sveriges Radio och den introducerades så här:

Koltrasten utnämndes för många år sedan till Sveriges nationalfågel och det får man anta bero i första hand på fågelns något melankoliska, klangfyllda sång, som man numer kan höra överallt i samhällen, inte minst i stora städer. Där uppsöker den gärna upphöjda sångplatser som hustak och TV-antenner. Det tycks som om den letar rätt på den sångplats som erbjuder den största akustiken.

Vårt tak erbjuder antagligen bästa möjliga akustik. Och där vill fågeln sitta ensam med sin revirsång.

Den amerikanske poeten Wallace Stevens (1879-1955) skrev 1917 dikten: Thirteen Ways of Looking at a Blackbird. Strof nummer IV lyder så här i svensk översättning:

Jag var av tre viljor,
Likt ett träd
I vilket det sitter tre koltrastar

På en gammal tv-antenn sitter det så vitt jag vet aldrig mer än en enda sjungande koltrast.

Read Full Post »

Det ukrainska dramat fortsätter. Det gör också de polariserade skildringarna där alla aktörer försöker få fram sin bild av händelseförloppet. Det som hänt de senaste veckorna är ändå att insikten om just denna polarisering ökat och att den ensidiga mediabilden börjat nyanseras. Den tyska pressen har varit bäst på att försöka ge en balanserad skildring medan det i Sverige är Anna-Lena Lauréns initierade och lyssnande reportage i Svenska Dagbladet som utmärkt sig positivt. Dagens Nyheter har däremot noterat några verkliga bottenrekord i fråga om utrikespolitiska ”analyser”.

Deutsche Welles engelska redaktion gav nyligen en bra bild av läget på mediefronten:

”All the reporting is dominated by black-and-white positions – one way or the other,” criticizes Hanno Gundert, managing director of N-Ost, the Network for Reporting on Eastern Europe… He says the interests in the Ukraine conflict have been unclear from the beginning. Journalists’ reports hardly gave a sense of the complexity of the situation. Foreign correspondents sent to Kyiv first used the term ”pro-European” to describe the protest movement. Few journalists left the Maidan to get a broader picture of the situation in the country…

”It was seen as a civil society protest against an evil ruler,” Simon White, a political scientist at the University of Heidelberg, said in an interview with DW. Especially in the first phase of the protests, he said, coverage invariably followed the same pattern: ”Here is the West, and there is the evil ruler, backed by sinister Russia – This is progress against corruption.” The German media, White said, initially presented ”a very similar point of view” to that of the German government on the conflict in Ukraine – namely, one that was one-sided and unbalanced.

Till klichéerna i rapporteringen hör också bilden av Ukrainas nästan naturgivna delning i en ryskspråkig och en ukrainskspråkig del. Men verkligheten är ju betydligt mer komplicerad och nyanserad än så. Jag tittade häromdagen (via Youtube) på en inspelning av ett av Ukrainas mest populära diskussionsprogram på tv. Det heter Shuster Live och programledaren Savik Shuster är född i Vilnius men tidigt utvandrad därifrån. Nu är han både kanadensisk och italiensk medborgare och kan inte misstänkas för moskovitiska ambitioner. Det är därför han också kan tillåtas att leda samtalen på sin ungdoms språk: ryska. Jag skrev en liten notis om programmet i Aftonbladet (inte utlagd på nätet) och drog där paralleller med det norsk-svenska programmet Skavlan:

Här blandas brödrafolkens språk, fast utan några textningar. Ibland blir det intervjuer på engelska med ukrainsk simultantolkning, som när Carl Bildt framträdde med sitt mekanistiska budskap. Annars förutsätts alla förstå både ryska och ukrainska, vilket visar att det i grunden inte är språken som delar landet. Sångerskan och Majdanaktivisten Svetlana valde för dagen ryska (mammans språk) medan Svobodas extremistiske partiledare Tjahnibok förstås agiterade på ukrainska.

En intressant litterär frågeställning dök upp. Vem föredrar man: Rysslands nationalskald Pusjkin eller Ukrainas Sjevtjenko? De flesta hade nog läst och gillade båda. Jag undrar vad som skulle hända om Skavlan i sitt program ställde en liknande fråga: Strindberg eller Ibsen? Kanske skulle det mest bli pinsam tystnad.

När ukrainare och ryssar nu bereder sig att fira påsk har de åtminstone ett gemensamt språk: kyrkslaviskan. Det är ett språk som kan uttalas på lite olika sätt (precis som latinet) och under en period av tsardömets historia var det faktiskt förbjudet för präster i Ukraina att recitera liturgin på något annat vis än enligt den uttalspraxis som rådde i Moskva och Sankt Petersburg. Även om den ortodoxa kyrkan i Ukraina är organisatoriskt delad (delvis efter nationalistiska principer) så följer man i stort sett samma ritual och gudstjänstböcker. Till saken hör att det är Moskvapatriarkatets dotterkyrka som är den starkaste delen av den ukrainska ortodoxin även om dess dominerande ställning ses med oblida ögon i vissa kretsar och särskilt av nyfascisterna i Svoboda som t.o.m. i sitt partiprogram reser kravet på en av Ryssland helt oberoende nationell kyrka.

Om detta intrikata kyrkopolitiska spel skulle jag kunna skriva ganska långa drapor men jag vill förstås inte fresta läsarnas tålamod. I stället kommer här några bilder med relation till det ukrainska påskfirandet och en önskan om en fredlig lösning på den ukrainska konflikten.

Pisanki

Ukrainska påskägg (pisanki)

Pimonenko

”Påskgudstjänst” av den ukrainska konstnären Mykola Pymonenko (1904)

Read Full Post »

Den 30 september 1888 gjorde kyrkoherden och legationspredikanten Johannes Palmér följande notering i kyrkboken för den svenska församlingen i London: ”På morgonen klockan 1 mördades Elizabeth Gustafsdotter Stride på Berner Street. Hon hade ofta erhållit hjälp av kyrkan. (Mördad av Jack The Ripper?)”

Ja, den svenskfödda Elizabeth Stride (som prostituerad känd under smeknamnet ”Long Liz”) hade mött en våldsam död i de skumma kvarteren i Whitechapel i London. Var hennes baneman den ökände men fortfarande okände seriemördaren Jack the Ripper?. Ingen kan svara på den frågan med full säkerhet men av den hängivna skara ”ripperologists” som ägnar sig åt de fruktansvärda brotten räknas hon till ”the canonical five”.

Jag återkommer strax till henne, men först några ord om pastor Johannes Palmér, orsaken till att jag över huvud taget kom in på detta brottsfall. Han var nämligen farbror till Fritiof Palmér (1879-1916) som jag skrev om i mitt näst senaste inlägg. Fritiof var ju mannen som 1904 ingick ett kontroversiellt ”samvetsäktenskap” och som efter att ha flyttat till Paris samma år blev en betydande svensk-fransk kulturförmedlare.

Johannes Palmér var född i Uddevalla 1848, studerade i Uppsala och prästvigdes 1881. Efter tjänstgöring i Göteborgs stift blev han 1888 pastor och legationspredikant vid Ulrika Elonora svenska församling i London. Här predikade han i den gamla kyrkan vid Princes Square (från 1938 Swedenborg Square) till dess att han 1903 flyttade tillbaka till Sverige.

swedish church2

Knappt hade han återvänt till fosterlandet förrän hans brorson ställde till en social skandal. Pastor Palmér ”was not amused”, för att nu uttrycka saken viktorianskt. I ett brev daterat i Kneippbaden den 9 mars 1904 skriver han ett upprört brev till Fritiof: ”visserligen icke i hopp att dermed kunna något uträtta, men – såsom en protest mot den skam du dermed dragit över sina släktingar”. Han förebrår också brorsonen för att ha visat förakt ”icke blott för Guds ordning, utan ock för samhällelig sed”. Avslutningsvis hoppas han att Fritiof ska ta sitt förnuft till fånga och legalisera ”konkubinatet”.

Jag hittade brevet i Fritiof Palmérs arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Det var förmodligen den sista korrespondensen släktingarna emellan innan farbrodern dog senare samma år.

Men tillbaka till London där Johannes Palmér alltså var verksam i närmare femton år. Han publicerade sina minnen i en drygt 100-sidig skrift som trycktes i England och han skildrade i en annan liten skrift hur  Oskar II:s 25-års-regeringsjubileum firades i Londonförsamlingen. Kanske var han också med på planeringsstadiet för den svenska kyrkans flytt år 1911 till de något finare kvarteren runt Harcourt Street i Marylebone.

Träffade han någonsin Elizabeth Stride? Det är kanske osäkert eftersom han hade tillträtt sin tjänst bara några månader innan hon mördades. Men som framgår av hans notering var hon välkänd i församlingen dit hon ibland kom för att läsa svenska tidningar. Klockaren Sven Olsson hade också hjälpt henne materiellt vid åtskilliga tillfällen och han var också närvarande vid likbesiktningen för att betyga hennes identitet. Av bevarade handlingar framgår också att hon bara några månader före sin död hade fått en svensk psalmbok av Olsson.

grav

Graven på The East London Cemetery, Newham.

Elisabeth Gustafsdotter Stride från Torslanda församling levde ett ganska tragiskt liv, mot slutet både prostituerad, alkoholiserad och misshandlad. 45 år gammal dog hon en våldsam död men hennes livsöde är verkligen inte bortglömt. Sök på nätet så får ni se.

Read Full Post »

Handskalat

Eftersom jag ibland bokar bord på restauranger i Stockholm via den förträffliga tjänsten Bookatable får jag regelbundet erbjudanden om paketpriser från olika krogar i huvudstaden. I morse handlade det om en tvårättersmeny för 225 kronor på Café de Paris, en restaurang som ligger på södra Södermalm och som enligt egen utsago har en lugn och avslappnad atmosfär.

Som förrätt i middagspaketet erbjuds ”Handskalad räkcocktail”. Jag förstår naturligtvis vad som menas men språkpolisen inom mig ryter: ”Hur sjutton handskalar man en cocktail?”. Fast jag tror att den alltmer liberala Språknämnden numera godkänner uttryck som ”varm korvgubbe” och ”begagnad bilhandlare”.

En stapelvara på den här restaurangen är förstås det berömda kryddsmöret. Trots sitt franska namn är det en från Gèneve importerad produkt. När DN:s krogpatrull var på besök för nästan exakt två år sedan var man inte så imponerad:

Det fanns en tid då pepparstek eller sjötunga meunière sågs som nyskapande gastronomi. Det är inget fel på dessa anrättningar, men nog bär de med sig en fläkt av svunnen tid?

Den fettdrypande Café de Paris-såsen lider av samma åldersproblem. Den förtjänar att finnas med som tillbehör till någon enstaka rätt på menyn hos den krögare som gillar beprövade old school-recept, men att bygga en hel verksamhet på en örtbaserad sås som fyller 83 härnäst känns som en felsatsning.

Jag vet inte om jag håller med. Sjötunga är alltid sjötunga och att en sås har anor är väl inget argument. Béarnaisesåsen (på vägkrogarna numera kallad ”bea”) skapades den 24 augusti 1837 och förhöjer, rätt tillagad, även en halvt vidbränd köttbit.

Café_de_Paris

Entrecôte Café de Paris, enligt Wikipedia

Originalreceptet till Beurre Café de Paris lär fortfarande vara hemligt och om man läser alla recept som finns på nätet kan man nästan ställa den klassiska frågan: ”Får en bofink se ut hur som helst?”

Här kommer i alla fall ett recept meddelat på Le Mondes hemsida av Bertrand Simon, enligt uppgift Membre de L’Académie Nationale de Cuisine och dessutom Disciple d’Escoffier. Det bygger på 500 gram smör:

60 g bladpersilja – 10 g färsk dragon – 5 g mejram – 5 g färsk basilika – 3 g salvia – 30 g schalottenlök – 3 klyftor färsk vitlök – 5 g riven pepparrot – 20 g saltade ansjovisfiléer i olja – 8 g salt – en nypa cayennepeppar – saften av en halv citron  – 5 cl konjak – ett stänk sojasås.

Det gäller att ha brevvågen tillhands. Om ni klickar här kan ni också se hela tillverkningsprocessen i bild.

Bon appétit!

Read Full Post »

Den minnesgoda läsaren kan möjligen erinra sig en bloggpost i november 2011 som framför allt handlade om Signe Garling-Palmér vars ”samvetsäktenskap” med Fritiof Palmér i februari 1904 vållade skandal och debatt i Sverige.  De var båda studenter vid Göteborgs högskola och Fritiof kallades till förhör hos högskolans rektor där han fick en uppmaning att de antingen skulle legalisera förhållandet (det vill säga gifta sig åtminstone borgerligt) eller bli relegerade. Högskolan betraktade deras samlevnadsform som ett ”osedligt och förargligt leverne” och därmed som ett disciplinbrott.

Nu blev det aldrig någon relegering och paret flyttade redan samma år till till Paris där den samvetsäktenskapliga lyckan kröntes med att sonen Raoul Fri Palmér snabbt kom till världen.

Denne son kom så småningom att bli en av Frankrikes främsta gynekologer och en internationellt berömd pionjär för laparoskopi, det vill säga titthålsundersökningar eller titthålskirurgi. Jag citerar en sajt på nätet:

How do we begin to tell the story of one of the 20th century’s greatest pioneers whose brilliant works shaped nearly thirty years of laparoscopic history? It is indeed an impossible task to attempt to capture all the visionary luster of Raoul Palmer, the Swedish-born French gynecologist whose laparoscopic legacy reaches near sainthood for those of us who were fortunate enough to have known him. At a loss for words, others refer to the phenomenon of Raoul Palmer as simply “the Palmer era.”

En medicinhistorisk forskare i Cambridge, Ramona A. Braun, sysslar just nu med en undersökning kring Raoul Palmér och hans medicinska tekniker och hon hittade min blogg i sin jakt på den store läkarens personliga bakgrund och vi har nu korresponderat en tid.

Det finns väldigt lite skrivet om paret Garling-Palmér, bortsett från deras roll i debatten kring civiläktenskapet i Sverige. Men Fritiofs arkiv finns på Göteborgs universitetsbibliotek och där speglas hans aktiviteter som bibliotekarie vid den nordiska avdelningen vid S:te Geneviève-biblioteket i Paris men också hans viktiga roll som skribent i franska tidskrifter, som översättare och som utgivare av tidskriften La Revue Scandinave. Eftersom jag nu blivit intresserad av mannen ville jag gärna veta mer om honom och tillbringade därför gårdagen i Göteborg med sex välfyllda arkivkartonger framför mig.

Av Signe finns egentligen inga spår i samlingen. Det berömda äktenskapet upplöstes 1911, Fritiof gifte om sig 1914 men dog redan 1916 i sviterna av tbc. Signe avskärmade tydligen sonen från fadern och enligt uppgift hade far och son ingen närmare kontakt mellan skilsmässan och Fritiofs död fem år senare.

Det fanns ett par gamla amatörfoton i samlingen och jag kopierade nedanstående med hjälp av min iPad (kortet var från början brunt och suddigt och blev kanske inte bättre av begränsad kamerakvalitet men det ger ändå en bild av mannen)

Fritiof Savoie

Hur som helst; det är en märklig känsla att få bläddra igenom brev från det tidiga nittonhundratalets stora män och kvinnor i Sverige. Fritiof korresponderade med en mängd författare och kulturpersonligheter, både i sin egenskap av bibliotekarie och som redaktör för den skandinaviska tidskriften. Han var också under en följd av år Pariskorrespondent för tidningen Social-Demokraten. Därför finns det i samlingen en hel del brev med Hjalmar Brantings prydliga piktur. Man kan också studera Selma Lagerlöfs folkskollärarstil, Ellen Keys kladdiga epistlar med breda slängar och ständiga ändringar och tillägg eller Verner von Heidenstams mer grandiosa handstil. Det är en verklig fyndgruva för en grafolog.

Jag får återkomma vid tillfälle med mera information om Fritiof Palmér. Han är faktiskt värd en större uppmärksamhet både som person och som en viktig kulturförmedlare mellan Frankrike och Sverige.

Read Full Post »