I mässvimlet

Nej, jag har inte varit på Bokmässan i år heller. Jag minns inte när det sist begav sig, kanske för 7 eller 8 år sedan. Möjligen kan man säga att jag har varit virtuellt närvarande genom några tidigare utgivna böcker och senast genom en liten skrift om den rumänske teologen Dumitru Stăniloae (1903-1993). Årets tema på mässan har ju varit Rumänien och min förläggare Per Åkerlund ville gärna ha något häfte med anknytning till landet, avsett att fritt och för intet delas ut till intresserade besökare i bokförlaget Artos monter. Det blev 40 spatiöst layoutade sidor.

Stăniloae var utan tvekan 1900-talets främste teologiske tänkare i Rumänien, outtröttligt produktiv under de senare åren av sitt liv. Under den kommunistiska diktaturens tid satt han fem år i fängelse och när han väl blivit frigiven 1963 kom han att snabbt få också internationell uppmärksamhet genom sina böcker.

Jag hade själv förmånen att få träffa honom vid några tillfällen. Den sista gången var i ett rum på fjortonde våningen i ett hotell i Bukarest under  Ceaușescutiden i början på 80-talet. Jag var budbärare för en gemensam vän i Schweiz och hade med en hjärtmedicin från väst som inte gick att få i Rumänien. Det var egentligen inte tillåtet för rumäner att besöka utlänningar på hotell men det brydde sig  Dumitru Stăniloae inte om.  Jag minns inte i detalj vad vi samtalade om men jag minns något viktigare: hans lågmält stillsamma röst och hans vänliga leende.

Detta om anknytningen till bokmässan.

I stället för att åka till Göteborg valde jag Antik- och kuriosamässan i Kista utanför Stockholm, en mindre hajpad tillställning. Här finns visserligen också ett intensivt sorl i lokalerna men kändisfaktorn är betydligt lägre. Jag spanade bara in några enstaka personer i vimlet: leksaksexperten Peter Pluntky, finansborgarrådet Sten Nordin och förre centerledaren Lennart Daléus. En enda författare noterade jag: Therese Bohman, som valt att inte följa med strömmen av kollegor till Västkusten. (Hon är för övrigt aktuell genom en artikel i Expressen nyligen där hon kritiserade den nutida kulturdebattens instrumentella syn på konsten. Läs den).

Vintage i mässvimlet

Fanns det trender också på den här mässan? Egentligen inte. Det var den vanliga blandningen av stort och smått, från samlarprylar till konst och folkkultur. Precis som förra året gick japanska uppköpare omkring och plockade på sig textilier med nordisk designprofil från 60-talet. En del av säljarna klagade över att den explosionsartade loppisbranschen gjort intresset för antikmässor svagare. Det är kanske sant. Till det ska kanske läggas en allt mer utvecklad marknad i form av nätauktioner.

Eftersom huset redan är översvämmat av prylar var jag ståndaktig och avstod från att köpa något även om det fanns mycket lockande i montrarna. Egentligen borde man sälja av en del av det porslin som samlats i hyllorna härhemma under senare år. Men just nu är porslinspriserna i botten.

Den som tänker strategiskt borde satsa på klassiska svenska serviser från 1900-talet. De är egentligen otroligt billiga. När dagens ungdomar tröttnat på sterila IKEA-tallrikar kommer de säkert att återvända till klassikerna från Gustavsberg och Rörstrand. Man kan i varje fall hoppas på det.

Read Full Post »

Byringelägret igen

Jag har skrivit om det förut: det läger i Byringe utanför Strängnäs där 164 ryska officerare och soldater satt internerade mellan 1941 och 1944. Men nu har jag för första gången varit på själva platsen.

Visst kan man ana historiens vingslag mellan tallkronorna i den sörmländska skogen. Hit kom Sovjetunionens omskrivna ambassadör Aleksandra Kollontaj den 23 februari 1942, en 69-årig elegant dam i grå päls under den kalla 40-talsvintern. På vägen dit måste hon ha passerat bara några meter från det hus där jag låg och sov, bara en dryg månad gammal. För sina internerade landsmän berättade hon om ett besök i ett svenskt häkte 1912 och mot den bakgrunden tyckte hon att de i alla fall hade det rätt bra som inte behövde känna sig ensamma. Dessutom hade de fått tillgång till ryska och ukrainska böcker från självaste Kungliga biblioteket i Stockholm.

.

Området runt Byringe station. I nedre högre hörnet låg lägret.

Här i skogen satte greve Folke Bernadotte också sin fot bara några år senare i samband med att lägret skulle upplösas och internerna fick ta ställning till om de ville återvända till Sovjetunionen eller stanna kvar i Sverige. 34 djärva män valde det senare alternativet, bland dem Konstantin Arzamasow som nu är 93 år och som självfallet var hedersgäst när Länna Hembygdsförening under lördagen, för andra året i rad, anordnat ”Byringedagen” med bred uppslutning av både svenskar och ryssar.

Jag var alltså på plats. Solen sken mellan trädstammarna och en rysk kör från Stockholm sjöng bitvis vemodiga sånger om Det stora fosterländska kriget. En bit längre bort kunde man köpa piroger och kanelbullar och ett gäng lottor serverade militär ärtsoppa med ostsmörgås. Nog låg det ett skimmer av 40-tal och beredskapstid över nejden. Några av hembygdsföreningens eldsjälar berättade om lägret, svenska blandades med ryska och det doftade svensk skogshöst.

Att detta ryssläger indirekt kom att påverka mitt liv och min världsbild har jag skrivit mer utförligt om i den lilla boken Vägen mellan öst och väst. Därför kändes det dubbelt högtidligt att vara med om den här dagen som påminde om en tid när svallvågorna från världskriget slog in också över en liten Sörmlandssocken.

På vägen till lägret passerade jag förstås Byringe station och den nedlagda järnvägen mellan Läggesta och Eskilstuna. Om den gamla stationen har jag också berättat tidigare. Den är ju numera världsberömd genom Jonas Jonassons roman om hundraåringen som klev ut genom fönstret och lockar till sig en hel del turister sommartid, inte minst från Tyskland.

Nu hittar jag på en rysk sajt på nätet en bild med den gamla vägskylten mot stationen i bakgrunden. Den föreställer kommendanterna för rysslägrets två delar. Politiska motsättningar och bråk mellan ”röda” och ”vita” interner ledde till att man helt enkelt delade upp lägret. Chef för den röda delen var överstelöjtnant Georgij Makarovitj Anisimov (till vänster på bilden) medan den vita sidan leddes av löjtnant Nikolaj Fjodorovitj Basukov (till höger).

Löjtnant Basukov valde att stanna i Sverige. Han var en av fem officerare och soldater som av de sovjetiska myndigheterna anklagades för att ha mördat två politruker i samband med flykten till Sverige. Madame Kollontaj krävde i en not till utrikesminister Günther att de skulle utlämnas till Sovjetunionen för att där ställas inför rätta. Vid den rättegång som följde i Nyköping blev dock samtliga frikända och regeringen beslöt sommaren 1946 att de inte skulle utlämnas till den stalinistiska rättsskipningen.

Basukov hade förstås mött en säker död om han repatrierats till Sovjetunionen. Hans hustru och en dotter fanns i Leningrad och hade överlevt kriget men de sovjetiska myndigheterna meddelade honom lögnaktigt att de omkommit i en tysk bombräd. 1956 försökte samma myndigheter lura hem honom genom att plötsligt låta dottern Ludmila skriva brev till fadern men han var sedan 1952 omgift med en svensk kvinna och lät sig inte lockas tillbaka till det gamla fosterlandet.

I sin tacksamhet mot Sverige valde han att gå in i hemvärnet och på bilden nedan står han i en högvaktskur utanför slottet i Stockholm.

Nikolaj Basukov bodde på Lidingö där han dog i mars 1985.

Det finns mycket dramatik i den krigshistoria som de flesta svenskar inte har en aning om.

Read Full Post »

1979 – avgörandets år?

En gång trodde vi kanske att 1984 skulle bli ett märkesår i världshistorien. Det var i alla fall något som i ljuset av George Orwells roman hägrade i vår fantasi på 60-talet. Nu har kanske de flesta av oss svårt att minnas om något särskilt hände just det året. Man kan möjligen säga att en allt övervakande storebrorsa har materialiserats ett par decennier senare.

Var 1979 kanske mer avgörande? Det hävdar i varje fall Christian Caryl i boken Strange Rebels: 1979 and the Birth of the 21st Century. Jag har inte läst den men det finns en intressant recension av David Runciman i London Review of Books. Där sammanfattar han Caryls tes så här:

Caryl builds his case around five overlapping stories, four about individuals and one about a country. The people are Thatcher, Deng Xiaoping, Ayatollah Khomeini and Pope John Paul II. The place is Afghanistan. The year 1979 mattered to all of them. It was the year Thatcher won her first general election. The year Deng embarked on the economic reforms that would transform China. The year the Iranian Revolution swept Khomeini to power. The year the new pope visited his Polish homeland, sparking vast public outpourings of support in defiance of the communist regime. The year Afghanistan was invaded by the Soviets. These were all momentous events. Caryl weaves them together into a single narrative that tags 1979 as the year that the myth of 20th-century secular progress started to unravel. What joins the different bits of the story together is that each one represents the revenge of two forces that the 20th century was supposed to have seen off, or at least got under control: markets and religion.

Runciman för ett resonemang kring tesen som förefaller minst lika intressant som Caryls bok. Han medger att 1979 var viktigt men det som då blev avgörande hade förstås sina rötter bakåt i tiden. Och blickar man ut över hela 1900-talets historia kan man lika gärna hävda att Versaillesfreden 1919 eller nazismens politiska seger i Tyskland 1933 var minst lika skickelsedigra. Ytterst är det naturligtvis så som Runciman inledningsvis konstaterar när han diskuterat just Versaillesfreden: ”Its momentous qualities cannot be made to fit into the timeframe defined by a single year. History rarely can.”

1919 – märkesår?

Man skulle kanske kunna tillägga att ett alltför starkt fokus på just det politiska skeendet hindrar oss från att se andra typer av revolutioner. Jag har ett gammalt bokverk hemma som heter De 50 åren. Det kom ut i två band till halvsekelskiftet 1950 och hade bland annat en del artiklar med blicken mot framtiden: Hur skulle samhället kunna se ut kring år 2000? Det som då präglade framtidsscenarierna var ”atomåldern”. Enligt dessa profetior skulle vi alla i slutet av 1900-talet åka omkring i våra små atomdrivna bilar och energifrågan skulle i stort sett vara löst genom den fredliga atomkraftens utveckling. Nu vet vi att det inte blev så.

Däremot kunde ingen 1950 förutspå den digitala revolution som vi upplevt under de senaste decennierna. Min första egna dator i början på 80-talet hade ett internminne på cirka 10 A 4-sidor. Häromdagen laddade jag ned en 500-sidig bok på några sekunder i min iPad. Och att de mobila telefonerna på bara något decennium förändrat hela samhällsbilden har vi sett med egna ögon (kolla annars i en pendeltågsvagn nära dig) .

Vilket årtal ska vi egentligen sätta på inträdet i denna digitala tidsålder? Jag har ingen aning.

Read Full Post »

Politisk teologi

Man måste nog hålla med tyska Die Welt som häromdagen kallade Vladimir Putins artikel i New York Times för Meisterwerk der Gegenpropaganda. För visst var det ett skickligt skrivet aktstycke om Syrienkrisen som plötsligt skakade om USA utrikespolitiska elit och som samtidigt gjorde den ryske presidenten till en oväntad fredsfurste.

Det är förstås inte Putin själv som skrivit debattartikeln, snarare någon medarbetare som skolats i den klassiska ryska litterära traditionen av satir och lätt maskerad samhällskritik.

Inte minst den sista meningen var en skicklig ripost mot Obama som i den avslutande minuten av sitt tal underströk den amerikanska exceptionalismen och sedan traditionellt välsignade lyssnarna med orden ”God bless you. And God bless the United States of America”. Som en pendang till detta slutade Putin nämligen sin artikel med satsen: ”We are all different, but when we ask for the Lord’s blessings, we must not forget that God created us equal.”

Det är inte så vanligt att höra centrala teologiska sanningar uttryckas av storpolitiska ledare.  Att amerikanska presidenter måste omfatta något slag all-inclusive tro på Gud är ju välbekant. Moderna ryska ledare kan mycket väl göra korstecken på påsknatten men de åberopar sällan den Allsmäktige i sina tal.

Jag kom osökt att tänka på förhållandet mellan politik och teologi när jag tagit del av en del partipolitiska manifest inför söndagens kyrkoval. En del partier har ju svårt att lämna kyrkan i fred men när man tar del av deras kyrkopolitiska program så lyser Gud med sin frånvaro. Vad är den kristna kyrkans centrala uppgift? Om det har varken Socialdemokraterna eller Centerpartiet någon klar uppfattning. För dem verkar kyrkan mest vara en inomvärldslig välfärdsinrättning – för Sverige i tiden. Mest teologiskt genomtänkt är något oväntat SSU som i en valfilm hävdar att ”Jesus var sosse” och att ”Jesus var grym på fördelningspolitik” – det senare med hänvisning till den evangeliska berättelsen om kornbröden och fiskarna.

Det hela låter lite som en gammal amerikansk kampanj för mer miljövänliga bilar: ”What kind of car would Jesus drive?”

Kyrkopolitik av centermodell

Eric Erfors har i Expressen skrivit en liten men tankeväckande katekes för kyrkopolitiker. Han avslutar med ett tionde budord:

Du skall respektera din nästas engagemang i Svenska kyrkan och i andra religiösa samfund. Troende och ideellt arbetande människor som gör mycket gott ska behandlas med respekt och inte kidnappas av några partier och deras kyrkopolitiska politruksvammel.

Till det kan man ju bara säga: ”Amen!”

Read Full Post »

Finländskt

Sommaren 1959 tillbringade jag några veckor i Helsingfors. En god vän som gick i Nya svenska läroverket där bjöd med mig till något slags gymnasistmöte i Gamla Karleby där aktuella skolfrågor skulle diskuteras ur ett elevperspektiv. Från hans skola (gemenligen kallad Lärkan) kom också en annan elev som jag minns som den mest talföre i sällskapet. Han hette Herman Lindqvist.

Jo, det var den Herman som vi sedan lärt känna som journalist och författare, en outtröttlig producent av historiska böcker, en kungatrogen skribent som ändå lyckats väcka rojalisternas vrede genom att kritisera valet av namn på den senaste tronföljaren.

Hur som helst; Herman Lindqvist har kommit ut med boken När Finland var Sverige : historien om de 700 åren innan riket sprängdes. Den måste jag nog läsa även om jag i övrigt inte direkt har slängt mig över hans historiska böcker. Men den behandlar ju ett ämne som har upptagit honom i hela livet och den har faktiskt fått hyfsade recensioner även av fackhistoriker, t ex Dick Harisson som i Svenska Dagbladet säger att den är ”ett habilt skrivet verk som sammanfattar huvuddragen i landets historia och släpper fram ett antal nya forskningsrön”.

Jag har alltid beklagat mig över det svaga intresset i Sverige för Finland i allmänhet och det finlandssvenska i synnerhet. Att svenska kulturpolitiker, förlag och institutioner inte mer aktivt försöker stärka banden över Östersjön är för mig obegripligt, just i perspektivet av den långa gemensamma historien. Det borde vara ännu mer angeläget idag när attackerna mot det svenska språkets ställning i landet blivit allt hårdare.

Själv tillhör jag dem som ofta surfar in på de svenskspråkiga sajter som orienterar om politik och kultur i Finland. Hufvudstadsbladet har dessvärre börjat ta betalt för sitt innehåll på nätet men på svenska YLE hittar man mängder av intressant material. Där läser jag t. ex. en intervju med förre statsministern Paavo Lipponen:

Paavo Lipponen tar avstånd från termen tvångssvenska. Termen är avsiktligt motbjudande, meningen är att underblåsa negativa känslor. Och medierna och en del av politikerna faller in i samma trall.

Lipponen säger att Finland inte kan stå ensamt i världen. Var alltså söka samhörighet? Inte i den ryska sfären, och anglosaxerna bryr sig inte. De baltiska staterna är en liten grupp. Är inte Norden och Sverige det lämpligaste alternativet? undrar han.

Lipponen kritiserar också historielösheten. Man ignorerar det faktum att all kultur har kommit via Sverige. Finland blev därmed en del av den västerländska kulturen. Lipponen nämner som exempel rättsordningen, kvinnofriden, demokratin, bondefriheten och den kristna tron.

– Vad vore alternativet? Tysk eller rysk feodalism? Hur gick det för de baltiska och östeuropeiska staterna under feodalismen? Utan Sverige hade Finland blivit en del av Sovjet, och läget i dag vore helt annorlunda, säger han.

– Sverige är en stor framgångssaga. Varför inte ansluta oss, i stället för att gå skilda vägar? Krav att svenskundervisningen minskas isolerar Finland från sin naturliga gemenskap, säger han.

De i näringslivet som menar att man klarar sig bra med engelska i Norden får sig en ordentlig avhyvling.
– Märkligt hur eliten fjärmar sig från kulturtraditionen. Igen ser vi att penningen inte har något fosterland. Det är ju ett faktum att svenska öppnar tusentals möjligheter i Sverige och Norden.

Fjärran från de dagspolitiska frågorna hittar jag en notis om Utställningen Surrealism och trolleri på Finlands fotografiska museum som sägs visa upp ”nästan 500 fotovykort med förvånande visuell rikedom, hög konstnärlig kvalitet och fotografisk tjuskraft”.

Den fotokonst som presenteras på utställningen var uppenbarligen ”surrealistisk” redan innan själva begreppet uppfanns inom måleriet. Vill man beskåda de suggestiva bilderna så har man tid på sig till och med den 15 december.

Read Full Post »

Helgnotiser 8 september

Det är som bekant val till det norska Stortinget i morgon. Jag följer en del av valkampen på nätet och hittar en rubrik i Verdens Gang:

Høyre snur etter svenskenes skoletabber
Verdensledende skoleforsker til VG: Svenske privateskoler øker klasseskillet

Alltså (för den som inte förstår norska flytande): Den förutspådda valvinnaren Høyre gör en helomvändning efter svenskarnas skoltabbar. Partiets andre vice ordförande Bent Høie förklarar varför:

– Vi har lært av det som har gått galt i Sverige. For det første vil vi ikke tillate dem som driver skolene å ta ut utbytte; for det andre må de som ønsker å benytte en privatskole også bidra noe økonomisk, ikke så mye at det skaper sosiale forskjeller, men slik at det ikke blir helfinansiert av det offentlige; og for det tredje ved å tydeliggjøre at friskolene ikke skal undergrave den offentlige skolen, sier Høie.

Om en ny norsk regering får som den vill ska det med andra ord inte få finnas friskolor som genererar vinst och inget som undergräver den offentliga skolan. Påminner inte Høyres skolpolitik närmast om den som Vänsterpartiet företräder i Sverige? Höger är höger och vänster är vänster men just här verkar de två mötas.

Stortingsbyggnaden i Oslo

– – – – – – – – –

I Washington fortsätter diskussionen om ett eventuellt angrepp mot Syrien. President Obama förefaller att ha svårt att övertyga kongressen. Inte ens militärerna verkar den här gången vara med på notan. Den pensionerade generalen Robert H. Scales påminner i Washington Post om att civila presidenter varit pigga på att starta krig och skicka missiler medan en gammal general som Eisenhower var mer återhållsam. Soldaterna är i och för sig vana att ta order från sin politiska makthavare:

But today’s soldiers know war and resent civilian policymakers who want the military to fight a war that neither they nor their loved ones will experience firsthand.

Civilian control of the armed services doesn’t mean that civilians shouldn’t listen to those who have seen war. Our most respected soldier president, Dwight Eisenhower, possessed the gravitas and courage to say no to war eight times during his presidency. He ended the Korean War and refused to aid the French in Indochina; he said no to his former wartime friends Britain and France when they demanded U.S. participation in the capture of the Suez Canal. And he resisted liberal democrats who wanted to aid the newly formed nation of South Vietnam. We all know what happened after his successor ignored Eisenhower’s advice. My generation got to go to war.

Eisenhower – ingen krigspresident

Och i dagens Observer skriver Michael Cohen om varför många amerikaner nu är genuint trötta på ett decennium av krig på andra sidan Atlanten:

Since 11 September 2001, armchair generals (inside and outside government) have planned one military engagement after another and confidently predicted success – and then dodged accountability after repeated failures. The result has been quagmire after quagmire, trillions of dollars in costs and tens of thousands of dead and maimed Americans.

Those chickens have come home to roost. No matter how defensible the plan for military action in Syria might be; no matter how strong the impulse to punish the use of long-banned weapons; no matter how many assertions of limited engagement are made, Americans and their representatives in Congress appear finally resistant to buying the war-makers’ tonic (some might say 10 years too late).

The desire of America’s foreign policy elite to continue to demand that the US remain the indispensable nation and the world’s policeman has come face to face with a public tired of war and tired of foreign policy failure. And the American people look poised to win this round.

– – – – – – –

Att Sverige och FRA är det ”sjätte ögat” i de fem anglosaxiska ländernas världsomspännande avlyssningsnät kom kanske inte som någon direkt överraskning för de initierade. Det var ju därför som Sverige och Storbritannien gemensamt lade in sitt veto mot att EU närmare skulle diskutera den amerikanska avlyssningsskandalen. Under det kalla kriget (när radiokommunikation var viktig) hade ju vårt land fördelen av att ha en lång pejlingsbas mot Ryssland. Nu har vi undervattenskablar som är guld värda för NSA.

Richard Falkvinge skriver på sin blogg om hur den dåvarande försvarsministern Odenberg 2007 undertecknade ett avtal om säkerhetssamarbete med USA , ett avtal som lagt grunden för ett underrättelseutbyte som ingen politiker nu verkar ha någon kontroll över. Han påminner också om den integritetsdebatt som då kvävdes i sin linda.

Den debatten måste absolut komma nu.

Read Full Post »

The new Sweden?

Det har varit svårt att slita sig från det internationella nyhetsflödet under helgen. Dramatiken kring omröstningen i det brittiska parlamentet har fyllt spalterna. Till det har kommit president Obamas överraskande meddelande om att kongressen ska höras och att straffexpeditionen dröjer.

Nu växer tydligen trycket på att också den stridsberedde franske presidenten Hollande ska rådfråga sin nationalförsamling. Samtidigt säger en fransk general i dagens Le Monde att Obamas senast beslut innebär ett förakt för Frankrike. Det är inte så lätt att hänga med i alla turer.

Alla var inte lika förtjusta över det som hände i det brittiska underhuset. Den gamle liberaldemokraten Paddy Ashdown var t. ex inte helt glad. Jag citerar en av Channel 4:s kommentatorer:

Tory MP and former minister Crispin Blunt on Radio 4 just now said MPs who defeated the PM yesterday were trying to enshrine a new paradigm of British foreign policy. We should draw in our horns, stop trying to maintain “imperial pretensions,” he said.

Paddy Ashdown told me that depressed him mightily, and Britain was sounding like it was turning into “Denmark or, more accurately, maybe Sweden” as Denmark still had “some international ambitions”.

Paddy Ashdown – dyster Sverigebild

Storbritannien som ”det nya Sverige”. Och ett land utan internationella ambitioner? Är Carl Bildt underrättad?

När jag följde diskussionen i underhuset i en livesändning var det inte svårt att tänka tillbaka på motsvarande debatt inför Irakkriget. Det var då som Robin Cook meddelade sin avgång från Labourregeringen i ett magnifikt tal i den bästa brittiska traditionen (det finns förstås på Youtube). Tyvärr dog han ju kort därefter av en hjärtattack. Nu ser jag i en av de brittiska tidningarna att inskriptionen på hans gravsten påminner om vad som skedde 2003:

I may not have succeeded in halting the war, but I did secure the right of Parliament to decide on war.

En annan brittisk tidning hade härom dagen ett fotomontage med Blair som likt en ande svävade över underhuset. Det var en ganska träffande bild. Debatten handlade ju lika mycket om lärdomarna från fälttåget mot Irak som om anfallet mot Syrien.

Världen håller fortfarande andan.

Read Full Post »