Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2017

Det var lugnt på Maidan i Kiev när jag häromdagen promenerade över detta historiska torg. En demonstration pågick, men den var helt fridsam. Ett antal äldre ukrainare stod i grupper om ungefär hundra personer i en tyst protest mot förslag till ändringar i pensionssystemet.

Pensionerna är ett av många ekonomiska problem som regeringen i Kiev måste brottas med. Inget europeiskt land lär ha en så stor andel pensionärer av befolkningen som Ukraina. Pensionernas värde har på senare år urholkats av inflationen. De internationella långivarna – Världsbanken och Internationella valutafonden – kräver reformer för att betala ut nya lån. Populistiska politiker försöker utnyttja missnöjet med den föreslagna lagstiftningen.

S:t Mikaelsklostret i Kiev med sina guldkupoler

Misstron mot politikerna är över huvud taget stor i dagens Ukraina. Enligt sommarens opinionsundersökningar är det bara 2 procent av befolkningen som helt ställer sig bakom president Porosjenko. Ytterligare 15 procent har ett visst förtroende för honom. Siffrorna för regeringen ligger på ungefär samma nivå.

De utländska experter som rekryterades som ministrar för några år sedan har försvunnit en efter en. Den gamle politiske räven Micheil Saakasjvili, tidigare georgisk president, blev som bekant inbjuden till posten som guvernör i Odessa men han kom på kant med presidenten och andra medlemmar av regeringen och berövades sitt ukrainska medborgarskap i somras, något som upprörde hans gamle vän Carl Bildt. Ändå lyckades han nyss återvända med buller och bång till Ukraina sedan gränspolisen mer eller mindre övermannats av hans anhängare. Nu kan han bedriva politiskt krypskytte inifrån landet medan regeringen står rätt handfallen.

Till presidentens försvar får kanske sägas att det inte är så lätt att styra ett land med ett pågående inbördeskrig och där rebellerna i öst får stöd av den mäktige grannen på andra sidan gränsen. I Kiev märks dock inte så mycket av de pågående striderna 70 mil därifrån. Souvenirförsäljarna erbjuder visserligen toalettpapper med Putins bild på medan andra stånd säljer tröjor med den fascistiska Azov-bataljonens svarta varghake.

Att det är den ukrainska nationalismen som har grepp om det politiska beslutsfattandet råder den ingen tvekan om. Porosjenko har nyss undertecknat en ny utbildningslag som innebär att all utbildning från femte klass och uppåt enbart ska få ske på ukrainska i framtiden. Detsamma gäller den högre utbildningen. Det är som om Finland skulle förbjuda svenskspråkiga gymnasier och stänga Åbo Akademi.

Siffror från en opinionsundersökning 2005

Lagförslaget är förstås riktat mot de många ukrainare som har ryska som modersmål men i hastigheten drabbas också betydligt mindre nationella minoriteter som ungrare och rumäner. Rumäniens president ställde häromdagen in ett statsbesök i Ukraina i protest mot den nya lagen och det rumänska parlamentet har röstat för ett fördömande. Den häftigaste reaktionen kommer dock från Budapest. Hemsidan för Ungerns utrikesdepartement återger vad utrikesminister Péter Szijjártó sagt efter det att president Porosjenko undertecknat den nya lagen:

Petro Poroshenko has until now spoken about a European Ukraine, “but this is something he can now forget about to all intents and purposes” in view of the fact that Hungary will be blocking all initiatives that could be favourable for Ukraine at all possible forums and all international organisations, and primarily within the EU.

Now that the association agreement between the EU and Ukraine and the agreement on visa-free travel for Ukrainian citizens have been concluded, Ukraine is “nurturing the hope” that they will now be able to take further steps along the road to European integration. “Well that’s something they can now forget about”, the Minister of Foreign Affairs and Trade declared.

“At the currently ongoing Session of the United Nations Human Rights Council, Hungary will be vetoing all EU comments or viewpoints that that do not condemn Ukraine with sufficient force and determination”.

Som ett svar på kritiken har Ukraina bett Europarådet uttala sig om den nya lagens förenlighet med europeiska konventioner om minoriteters rättigheter. President Porosjenko har också antytt att ändringar i så fall kan ske.

Frågan är väl bara hur den ukrainska regeringen tänker sig att kunna ena det tvåspråkiga landet om utbildning på ryska i framtiden skulle diskrimineras. Krim och Donbass är övervägande ryskspråkiga och att de skulle vilja tillhöra en helt monokulturell stat är knappast troligt. På gatorna i Kiev verkar ryska förövrigt vara det dominerande språket.

I maj i år blockerade den ukrainska regeringen en del av de mest populära ryska internetsidorna. Jag försökte i Kiev gå in på Yandex.ru, den ryska internetportal som är oumbärlig för alla som är intresserade av slavisk kultur eller historia. Det blockeringsmeddelande som dök upp påminde mig om när jag för några år sedan var i Istanbul och inte kunde komma åt Youtube sedan någon film där hade misshagat president Erdoğan.

Regeringen i Kiev har en ständig läpparnas bekännelse till sin samhörighet med Väst. Samtidigt tyder mycket på att utvecklingen nu går åt fel håll. De nationalistiska och antipluralistiska reflexer som präglar många av de f.d. kommunistländerna känns allt starkare. I det läget borde västvärldens stöd till Ukraina också ha en kritisk dimension. Den vänskapligt stödjande kritiken borde dessutom komma från Sverige snarare än från Ungern.

Read Full Post »

Jag skrev en gång en bloggpost med titeln De försvunna disponenterna. Nu kom jag på att en annan yrkesgrupp också verkar ha försvunnit: envoyéerna. Jag minns i min ungdom att man hörde talas om envoyén Arne S. Lundberg som under den dramatiska gruvstrejkens år var verkställande direktör för LKAB i Kiruna. Han hade en diplomatisk karriär bakom sig, bland annat som kabinettssekreterare vid UD. Från 1956 lämnade han utrikesförvaltningen för näringslivet och blev då ”envoyé i disponibilitet”. En vacker titel.

I Wikipedias lilla artikel om Lundberg heter det bland annat:  ”Vid den stora gruvarbetarstrejken 1969 spelade han en avgörande roll och åtnjöt en viss popularitet bland arbetarna, alltid kallad ‘envojjen’ med svenskt uttal.” Betoningen låg väl på andra stavelsen – en rimlig försvenskning kan man tycka.

Hur som helst; jag kom att tänka på de numera försvunna envoyéerna under ett besök på Saltskogs gård utanför Södertälje i går. Där bodde under rätt många år envoyén Carl Filibert Hultgren (1864-1944). Han var gift med Fanny Wesche (1867-1961), fosterdotter till grosshandlaren och stordonatorn Carl Fredrik Liljevalch d.y. (kanske mest känd för den konsthall som bär hans namn). Det var Liljevalch som lät bygga det vackra huset på Saltskogs ägor i utkanten av Södertälje. Han hade, som det hette, ”klena luftrör” och tyckte säkert att den då berömda bad- och kurorten var ett bra ställe att bosätta sig nära. När han dog 1909 gick huset med dess betydande konstskatter i arv till makarna Hultgren.

Mycket skulle i och för sig kunna skrivas om affärsgeniet, konst- och naturälskaren Liljevalch men här ska jag egentligen bara beröra hans svärson, en man som från en tidig bana i tullverket så småningom blev chef för UD:s handelsavdelning och från 1918 envoyé i Buenos Aires med sidoackreditering i Santiago de Chile, Montevideo och Asunción. Han blev sändebud i disponibilitet 1925 och tog avsked 1931 för att tillbringa resten av sin livstid på Saltskog – där han kunde nås på telefonnumret Södertälje 5.

Carl Hultgren bidrog uppenbarligen till att i hög grad främja handeln mellan Sverige och Latinamerika. Men han tillvaratog också på andra sätt svenska intressen på kontinenten. Den berömda journalisten och författaren Ester Blenda Nordström gjorde 1920 en resa på hästrygg från Argentina till Chile tillsammans med en norsk väninna och hon berättade i en artikel i Svenska Dagbladet den 11 juli 1920 om hur den svenska diplomaten drog i en massa trådar för att underlätta de skandinaviska kvinnornas äventyrliga färd. Hon imponerades av den välvilja som hon tack vare envoyén mötte från de argentinska myndigheterna.

Jag undrar om något lands regering på jorden skulle göra sig så enormt mycket omak och besvär för två envetna flickors skull! Men heller tror jag inte att ett lands representant skulle tagit emot och hjälpt en landsmaninna som Carl Hultgren i Buenos Aires gjorde det. Vi behövde knappt mer än yttra ett enda litet ord om våra planer, förrän han ögonblickligen började ordna det hela för oss. Han talade med argentinske presidenten, med vicepresidenten, med statssekreteraren… Vilket hade till följd att vi färdades fram som prinsessor av blodet, omhändertagna och hjälpta av alla. Om drottningen av Saba i all sin prakt och härlighet kommit på den vilda idén att ge sig över Cordilleras till häst, tror jag knappt hon kunnat haft det bättre ordnat för sig.

Hultgren deltog under sin karriär i en rad olika förhandlingar med främmande makter. Listan på hans olika utmärkelser är imponerande. Eller vad sägs om Storkorset av Peruanska Solorden, Kommendör av första klassen av Badiska Zähringer Löwenorden, Andra klassen av Japanska Heliga skattens orden, Andra klassen av Siamesiska Vita elefantens orden. Och så vidare.

Saltskogs gård (Källa: Wikimedia)

Men tillbaka till Saltskog. När tidskriften Svenska Hem år 1935 gjorde ett stort reportage från om gården berättar skribenten om paret Hultgrens förtjusning i sin rymliga bostad:

De kunna inte tänka sig att bo någon annanstans. Här känna de varje träd och varje sten och vart man går finner man spår av fru Hultgrens skönhetssinne och hortikulturella intresse och hennes mans praktiska blick och konservativa jordbevararinstinkt.

Gården fördes efter Carl Hultgrens död vidare i släkten innan den 1965 köptes av Södertälje stad för att 1984 överlåtas till Södertälje konstnärskrets och Stiftelsen Saltskogs Gård. Här ordnas nu bland annat konstutställningar och på övervåningen finns ateljéer för konstnärligt skapande.

Några märkbara spår av storhetstiden finns egentligen inte i själva huset om man bortser från några pampiga kakelugnar. Fast vegetationen runt omkring är i viss mån fortfarande präglad av den liljevalchska och hultgrenska andan med en botanisk mångfald.

Carl Hultgren var nog i alla fall den sista envoyé som varit bosatt i Södertälje.

Read Full Post »

Jag satt och läste i den ryske filosofen Nikolaj Berdjajevs memoarer ”Vägar till självkännedom” när jag plötsligt hajade till inför det han skriver om ”en svensk läkare, doktor Lübeck”. Jag blev nyfiken på denne svensk som befann sig i Moskva i slutet på år 1913. Berdjajev beskriver honom som en riktig viking, lång och ståtlig och med lockar som föll över axlarna:

När vi promenerade tillsammans med honom på Moskvas gator tilldrog han sig allas uppmärksamhet. Han bodde hos oss kanske tio dagar. Vi umgicks mycket intensivt. Han var en charmerande människa och ingav, sitt något teatraliska utseende till trots, förtroende. Hos honom fanns en stor godhet och uppmärksamhet gentemot människor.

Nikolaj Berdjajev 1912

Det mest anmärkningsvärda med denne doktor var kanske ändå hans klärvoajans. Han visste mycket om människor som han träffade för första gången och som han aldrig hört talas om. Berdjajev sammanförde honom med tidens kulturpersonligheter som filosofen Vjatjeslav Ivanov och universalgeniet Pavel Florenskij. För den senare fick han bland annat berätta om Swedenborg.

Lübeck firade nyåret hos oss, det var nyåret 1914. Och nog fick vi anledning att häpna. Vi var ett stort sällskap, och alla försökte förutsäga vad som skulle hända under det kommande året. Ingen tänkte på något krig. Lübeck gjorde denna förutsägelse: under det kommande året börjar ett fruktansvärt världskrig. Ryssland kommer att lida nederlag och kommer att få sitt territorium avskuret, därefter blir det revolution. Om min egen person sa han att jag under revolutionen kommer att bli professor vid Moskvas universitet; även detta visade sig stämma. Lübecks förutsägelser var häpnadsväckande, eftersom det politiska läget i Europa vid denna tid inte gav anledning att vänta sig ett krig.

Jag sökte förgäves på nätet efter någon svensk doktor Lübeck. Så småningom insåg jag att transkriptionen mellan latinska och kyrilliska bokstäver (tur och retur) kunde vara orsaken att jag (och den svenske översättaren Stefan Borg) inte hittade något – översättningen kom för övrigt 1994. Mycket riktigt visade det sig också att den mystiske läkaren var finlandssvensk och hette Edvard Wilhelm Lybeck (1864-1919) .

Edvard Wilhelm Lybeck

Det verkar inte finnas mycket skrivet på svenska om doktor Lybeck. Inte ens Biografiskt lexikon för Finland har någon artikel om honom trots att han umgicks i tidens kulturella kretsar. Mathilda Wrede, Juhani Aho, Eero Järnefelt och Frans Eemil Sillanpää var hans bekanta eller patienter. Och Akseli Gallen-Kallela målade ett skissartat porträtt i olja som numera finns på Serlachius museum i Finland. Från muséets hemsida hämtar jag följande:

E. W. Lybeck började som läkare i Helsingfors Tölö, på vårdhemmet Kammio som hade grundats av hans mor, läkaränkan Sofia Lybeck. Bekantskapen med Leo Tolstojs läror gav hans liv en ny inriktning, då han blev intresserad av vitalism och naturenliga vårdmetoder, sålde Kammio och mitt i urskogarna i norra Tavastland grundade Elämänmäki sanatorium som specialiserade sig på naturliga vårdmetoder.

Enligt ett avtal som fattats med staten kom de mentalt störda långtidssjuka till Elämänmäki för att vårdas. Förutom dessa kom sådana som hos Lybeck sökte hjälp för alla tänkbara slags krämpor, som kunde vara till exempel utmattning, nervositet, olika sorters neuroser, reuma, kroniska smärtor, depressioner, ledvärk, sömnstörningar, matsmältningsbesvär och huvudvärk.

Sanatoriets livligaste tid var början av 1910-talet, då patienter kom ända från utlandet med tåg till Vilppula station eller med båt. Den vanligaste vårdtiden var från tre veckor till en månad. Som behandling använde man vegetariskt baserad kost, ljus- och luftbad, vatten-, ler- och elbehandlingar, fasta, motion och rörelsebehandlingar, massage, meditation och arbetsterapi, men också religiöst helande.

Gallen-Kallelas porträtt av Lybeck

Naturmedicin kom alltså att bli Lybecks specialitet och han tillämpade sina alternativa behandlingar också när han senare kom att knytas till Kirvus sanatorium på Karelska näset. Här byggde terapin på de metoder som propagerats av den tyske läkaren Louis Kuhne med kalla sittbad som grundläggande vårdmetod. När anstalten högtidligt öppnades i maj 1911 avhånades den å det grövsta i Hufvudstadbladet:

Den s. k. naturläkeanstalten i Kirvus, Kuhne-entusiasternas speciella sanatorium invegs i söndags. Hälsningstalet hölls af dir. Huoponen, som förklarade att anstalten tillkommit ”under guds underbara ledning”. Så talade dr. Lybeck och det sjöngs koraler och andliga sånger. Ett intermezzo af opåräknad art uppstod dock, då en patient begynte klandra ledningen af företaget och icke kunde bringas att tiga. Sällskapet har för öfrigt nyss utsändt sin årsberättelse, däri bl. a. berättas huru genom bönhörelse och guds personliga ingripande företaget fått sig medel tillsända. Det är således icke nog med att naturläkarne göra sig skyldiga till det mest upprörande kvacksalfveri och dagligdags begå ostraffade attentat mot okunniga människors hälsa och lif — man skattar i 20:e seklet åt den mest hårresande vidskepelse och religiöst bondfångeri.

Vegetariskt lunchbord på sanatoriet

Kirvus ligger numera inom Rysslands gränser och några större spår av det gamla sanatoriet lär inte finnas. Men man kan hitta en hel del bilder på nätet från den tid när patienterna strömmade till. Kosten var helt vegetarisk med utgångspunkt i lokala jordbruksprodukter. Bruk av tobak, alkohol och kaffe var förbjudet på anstalten. Enligt uppgift blomstrade dock en del kaféer i närheten med besök av patienter som led av kaffetörst.

Enligt en notis i Wiborgs Nyheter från mars 1914 planerade doktor Lybeck startandet av en ny anstalt ”vid Petersburgska banan i Terijoki-trakten”. Den nya naturläkeanstalten skulle vara mera komfortabel och storstilad än Kirvus och främst rikta sig till patienter från Ryssland. Men världskriget och revolutionen kom och några patienter från Ryssland var inte längre att räkna med.

Var det världshändelserna som till slut fick Lybecks mentala hälsa att vackla? Han tog sitt eget liv och den gamle samtalspartnern Nikolaj Berdjajev blev bedrövad när han fick beskedet:

Det plågade mig mycket. Visserligen hade jag av samtalen med L. kunnat sluta mig till att han bar på en olöslig motsättning, en tragisk brytning. Och det mänskliga ödet är hur som helst outgrundligt.

Flera av de finländska tidningarna hade korta notiser om dödsfallet som uppgavs vara förorsakat av ett gevärsskott i ett anfall av sinnesförvirring. Någon konstaterade: ”Dr Lybeck intog en särställning inom vår läkarkår, i det han ansåg vattnet som den enda helbrägdagörande medicinen”. Hufvudstadbladet skrev i sin notis: ”Han var till sin natur ärlig och samvetsgrann, en äkta sanningssökare”. Ett vackert eftermäle.

Read Full Post »