Påsk, kungligt med mera

Det är en stor dag i morgon. Här i Södertälje, liksom i stora delar av den östeuropeiska och främreorientaliska världen, är det många som firar påsk. De allra flesta ortodoxa och österländska kyrkor (varav det finns åtskilliga i denna stad) följer ju i vissa avseenden en annan tideräkning än den latinskt västerländska och i år är det maximalt tidsavstånd mellan påskdagarna i öst och väst. Ibland sammanfaller de men ofta ligger den östkyrkliga påsken en vecka efter.

Jag läser att Ukrainas president Petro Porosjenko i ett uttalande vädjar om att vapnen ska tystna under påskhelgen i landet. Man får hoppas att han blir bönhörd. Han har för övrigt en känslig balansgång att gå mellan olika kyrkliga jurisdiktioner i sitt land. Själv uppges han tillhöra den ukrainska kyrka som står under Moskva-patriarkatet men han måste förstås hålla goda kontakter också med det s.k. Kiev-patriarkatet, en utbrytargren från Moskva som inte är kanoniskt erkänd av andra ortodoxa kyrkor. Och så måste han ta hänsyn till de mer nationalistiska grekiska katolikerna i väst, en kyrka som följer bysantinsk rit men som är förenad med påven i Rom.

Patriarken Kirill i Moskva måste också gå en balansgång. Han är andlig ledare för miljontals ukrainare och får inte framträda med alltför storryska pretentioner. Under honom ligger ett av det gamla ryska rikets andliga centra, det berömda Grottklostret (Kiev-Petjerskaja Lavra). Att detta arkitektoniska och religiösa världsarv ligger under Moskva är förstås en nagel i ögat på de ukrainska nationalisterna som vill se det överfört till det omstridda Kiev-patriarkatet.

Ukrainska traditionella påskägg

Hur som helst; Den som vill se den ryska påsken firas i (nästan) gammal kejserlig glans kan förmodligen se det på den ryska nätkanalen Soyuz. Midnattsgudstjänsten på lördagskvällen börjar förmodligen 22.30 svensk tid (jag ser inget exakt program på hemsidan). Klicka på den gulbruna pilen  så brukar själva direktsändningen starta.

I övrigt är morgondagen betydelsefull också för att statschefen fyller 70 år. Jag såg Claes Elfsbergs långa intervju med honom igår och kungen svarade ju snällt på alla frågor. Kanske inte så distinkt alltid, men som han själv säger, han gör så gott han kan under de restriktioner beträffande tydlighet som ämbetet för med sig.

I programmet visade vår monark att han i vissa avseenden är en vanlig svensk som kan svära när det behövs (det behövdes i jakten på en olydig hund utanför Drottningholm). Vi tycks vara långt från den epok då en tavla i min skolsal förkunnade: ”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning”. Men sentensen ”För Sverige i tiden” får väl anses gälla också det kungliga språkbrukets utveckling.

Jag förstår att också en intervjuare måste ålägga sig restriktioner inför statschefen. Annars hade man ju gärna sett en uppföljande fråga när det gällde kungens goda förbindelser med kung Salman av Saudiarabien. Är det bra, kan man som medborgare undra, att vår statschef odlar den typen av kontakter? Man kan ju föreställa sig ramaskriet om han påstått att han har goda relationer med Erdoğan eller Putin.

Med allt detta sagt får man ändå önska vår kung allt gott för framtiden. Som farfar och morfar kan jag glädjas åt hans lycka med de nya barnbarnen. Och han uttalade sig klokt och framsynt om invandringen. Det är för övrigt en rimlig hållning för en man vars förfäder varit gifta med invandrarkvinnor så långt tillbaka man kan minnas.

Read Full Post »

Goda nyheter

Vi brukar här hemma ibland skämta om lokaltidningens fäbless för att toppa förstasidan med dåliga nyheter. Idag handlade krigsrubrikerna om att reningsverket i Hölö har utsatts för upprepade sabotage. Någon ”fultömmer olja” i avloppssystemet, som tidningen beskriver saken. Nog så allvarligt förstås ur ett miljöperspektiv men kanske inte världens största katatstrof just nu.

Eftersom jag i min ungdom sommarjobbade på en lokaltidning har jag å andra sidan förståelse för att närsamhällets problem och oförrätter måste blåsas upp. Fast det var före den tid när redaktionsledningarna räknade antalet klick som bevis på journalistikens framgång.

Min favoritkolumnist Simon Jenkins är inne på temat om goda contra dåliga nyheter i en krönika i The Guardian. Han påminner om en gammal sanning: ”News sells, and bad news sells best of all”. Men så berättar han om ett försök i en annan riktning:

I recall an edict once coming down from a newspaper proprietor that the boss was “fed up with so much bad news”. He wanted a “good-news paper”. We duly prepared a spoof front page. It reported: “No crashes at Heathrow”; “Government doing well”; and, in the gossip column, “All celebrities slept in their own beds last night”.

Egentligen var det den myckna publiciteten kring drottning Elizabeths 90-årsdag som var utgångspunkten för hans betraktelse. Den visar förstås att bilden är mer komplicerad än så. Även goda nyheter säljer bra, särskilt om de har en kunglig anknytning. Därav de spaltmeter som skrivits om den nyfödde prinsens nedkomst. En av de finaste nyheterna i sammanhanget var förstås yttrandet från den förlösande barnmorskan som i undersåtlig iver konstaterade: ”Prinsessa Sofia har skött sig fantastiskt. Det har varit en fröjd att vara där inne i dag”. Ett uttalande som fick en annan tolkning på Dagens Nyheters kultursida: ”Barnmorskan fann det berömvärt att prinsessan inte misskötte sig under födseln”.

Annars har samma tidning själv inte varit hämmad när det gällt att ge läsarna dåliga nyheter. DN:s aktivistiske militärskribent Mikael Holmström rapporterade härom dagen på flera sidor om ett enormt propagandakrig som han påstod att Ryssland utsätter Sverige för. Det låter allvarligt och jag skummade igenom flera viktiga medier för att hitta belägg för saken. Men varken i DN, SvD, Sydsvenskan, GP, Sveriges Radio eller Sveriges television kunde jag hitta några konkreta bevis. Tvärt om. Där fanns bara dåliga nyheter om Putin och hans rike. Vilka kanaler som den enorma psykologiska krigföringen använder sig av är för mig en väl dold hemlighet (men det är väl meningen).

Aktuellare varningsord mot Ryssland finns i DN

Å andra sidan måste jag erkänna att var det den ryska ”propagandakanalen” RT som indirekt ledde mig fram till en äldre artikel i amerikanska tidskriften Computerworld där en skribent berättade om en amerikansk motsvarighet till Rysslands s.k. trollfabriker:

It’s recently been revealed that the U.S. government contracted HBGary Federal for the development of software which could create multiple fake social media profiles to manipulate and sway public opinion on controversial issues by promoting propaganda. It could also be used as surveillance to find public opinions with points of view the powers-that-be didn’t like. It could then potentially have their ”fake” people run smear campaigns against those ”real” people.

Redan för flera år sedan rapporterade israeliska medier också om att landets politiska ledning ville skapa en armé av bloggare och kommentatorer som skulle se till att det var ”rätt” nyhetsförmedling som formade en internationell opinion.

Så visst är vi utsatta för en ständig psykologisk krigföring där goda nyheter ibland görs till dåliga och tvärtom, allt beroende på vems intressen de ska tjäna. Som alltid är det bästa skyddet mot propaganda att anlita flera källor och att dessutom bruka sitt sunda förnuft i tider av masspsykos.

Dagens jättegoda nyhet är väl annars att den nye prinsens namn just avslöjats vid en extra konselj: Alexander Erik Hubertus Bertil med tilltalsnamnet Alexander. Många hade väl tippat Bertil som tilltalsnamn men kanske är det en fördom att namnet inte låter så kungligt i dessa dagar. Erik är kanske uteslutet eftersom det lätt för tankarna till den kung som enligt traditionen var mindre tillräknelig och dessutom omgiven av dåliga rådgivare.

Möjligen kan man förvånas över att gossen ska heta Alexander eftersom det knappast återfinns som tilltalsnamn i det svenska hovets annaler. Däremot har ju två ryska tsarer burit det namnet. Kan det valet möjligen ha påverkats av Rysslands subtila psykologiska krigföring? Mikael Holmström borde undersöka saken.

Read Full Post »

Herr Gustafssons datorgrafik

Det har skrivits mycket den senaste tiden om den nyss bortgångne författaren Lars Gustafsson. Mest har det, av naturliga skäl, handlat om hans romaner och dikter. Jag har knappast sett någon minnesartikel som nämnt att han också var bildkonstnär. Men Wikipedia påminner om också denna av hans många skepnader: ”Som målare har Lars Gustafsson exempelvis haft separatutställningar i Stockholm (Galleri Händer 1979, 1982) och Berlin (Galerie am Savignyplatz 2001, 2003, 2012).”

Jag såg en av dessa utställningar. Den pågick i Berlin från den 1 oktober till den 3 november 2001. Den övergripande titeln var lite originell: ”Speceri- & diversehandel” med underrubriken ”Bilder und Computergrafiken”. Titeln speglade det mångfacetterade i hans konst, från små meditativa akrylmålningar med sparsmakade färger mot en vit bakgrund till en något dovare och fantasifull datorgrafik. Däremellan fanns några akvareller och ett par oljor.

Datorgrafiken byggde delvis på bilder som hans far Einar tagit med en gammal kamera i slutet på 20-talet. Några av dem handlar om miljön kring Svedvi Speceri- & Diversehandel, en affär inte långt från Hallstahammar. Därav namnet på utställningen.

Alla de grafiska verk som han skapat i datorn hade väl inte denna utgångspunkt. Jag köpte själv i samband med vernissagen det blad som syns nedan och som med Lars Gustafssons spretiga finstil kallats ”Une aventure pour Madame”, sedan signerat med initialerna L G och årtalet 00. Enligt hans egen uppgift finns verket bara i ett enda exemplar eftersom hårddisken kraschat när han tryckt ut det första.

Mitt grafiska blad (något oproffsigt foto)

Den lilla utställningskatalogen från Galerie am Savignyplatz har jag kvar . Den har en inledande text av Carl-Fredrik Reuterswärd och därtill ett par betraktelser av konstnären själv. Den ena heter ”Kunst findet im Gehirn statt”, den andra ”Wo befindet sich die Farben”. Typiska Gustafsson-texter med associationer över vida konstnärliga och filosofiska fält.

Kvällen före vernissagen var jag tillsammans med några andra svenskar inbjuden till en liten mottagning hemma hos det dåvarande kulturrådet vid svenska ambassaden, Johan Bengt-Påhlsson. Jag kom att sitta i soffan bredvid Lars Gustafsson. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om gemensamma bekanta bland filosofer i Uppsala.

Just nu kan jag inte minnas några detaljer ur samtalet. Men jag glömmer förstås aldrig hans något originella slutreplik när vi skildes åt: ”Du verkar trevlig. Du ska få mitt visitkort”.

Jag vet inte riktigt vart visitkortet tagit vägen. Men utställningskatalogen och hans datorgrafiska blad har jag i alla fall kvar.

Read Full Post »

Helsingfors ToR

Jag tog en sväng till Helsingfors härom dagen. Just den gångna veckan var det förmånligt att åka båt över Östersjön. Min resa i enkelhytt med den imponerande båten Silja Symphony kostade 290 kronor tur och retur. Det var förstås ingen lyxhytt men vad mer behöver man än en säng och en toalett med dusch?

Syftet med resan var främst ett besök på Svenska Litteratursällskapet för att titta i några mappar från Mathilda Wredes arkiv. Jag hade beställt fram dem i förväg och de väntade på mig i läsesalen på Litteratursällskapets fina lokaler vid Riddaregatan i centrala Helsingfors. Mitt intresse gällde en samling brev som Mathilda Wrede på 20-talet fått från några munkar i Valamo och Konevitsa kloster i Ladoga, två öar som före det andra världskriget låg inom Finlands gränser.

Vem var förresten Mathilda Wrede? För den som inte känner till hennes namn kan jag ge en kort resumé:

Hon var född 1864 i en friherrlig familj och dog 1928. Tidigt blev hon känd, också internationellt, som filantrop, evangelist och ”fångarnas vän”, det senare ett epitet som hon fått efter sitt sociala arbete i fängelser och flyktingläger. I en doktorsavhandling för några år sedan har den finska kyrkohistorikern Marjo-Riitta Antikainen karakteriserat henne som en person som sprängde gränserna för sin tids stånds- och könsroller. Hon började samtidigt ses som ett hot mot staten i den politiska brytning som vidtog vid sekelskiftet och hon åstadkom en skandal genom att läcka ut information om förhållandena i fängelserna i offentligheten. Fångvården förbjöd henne därför år 1912 och vidare besöka fängelser.

Mathilda Wrede (porträtt av E. Järnefelt)

Selma Lagerlöf berättar i den första delen av samlingen Troll och Människor (1915) hur hon just år 1912 kom på besök till Helsingfors och på ett museum fick se det porträtt av Mathilda Wrede som konstnären Eero Järnefelt hade målat år 1896. Hon kastar en blick på tavlan: ”Det var ett porträtt av ett fruntimmer med slätkammat hår och klädd i en enkel, mörk klänning. Hon var inte ung längre, hon var inte heller vacker, och hela målningen var så utförd, att man märkte, att artisten hade velat undvika att göra den på något sätt påfallande.” Selma Lagerlöf fortsätter:

«Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon?» sa jag, under det att jag med all makt försökte göra rösten stadig, ty det låg något obeskrivligt rörande över bilden av den ensamma kvinnan, som bar sin börda med hänförelse, fastän man förstod, att den höll på att tynga henne till marken.

«Ja, hon är väl något i den vägen,» sa finnen. «Hon tillbringar sin tid med att bedriva räddningsarbete bland fångar. Hon är nog en fyrtio års människa nu, och hon har hållit på med detta alltifrån sin ungdom. Hon tillhör en gammal, förnäm släkt, men ingenting annat finns till för henne än de stackars brottslingarna. Dem ger hon allt, vad hon har att ge: tid och pengar, omtanke och vård.»

Efter den ryska revolutionen engagerade hon sig för de ryssar som flytt undan den kommunistiska samhällsomvandlingen och i det finska inbördeskriget 1918 försökte hon överbrygga klasshat och politiska motsättningar. Att hon också bekymrade sig för offren på inbördeskrigets ”röda” sida sågs förstås med både hat och misstänksamhet inom den ”vita” samhällsklass som hon själv kom från.

Mindre uppmärksammad är nog hennes kamp för de ryska munkar som på 20-talet protesterade när den finska ortodoxa kyrkan gick över från den gamla till den nya kalendern och dessutom beslöt att fira påsk samtidigt med kyrkorna i väst. I den nationalism som präglade det fria Finlands första år gällde det att bryta med allt ryskt och munkarnas vägran sågs nästan som en landsförrädisk aktion. Mathilda Wrede engagerade sig för denna ”vägrarfront” och försökte få både den finländska regeringen och en internationell ekumenisk opinion att förstå deras situation. Det lyckades knappast och en del av de munkar som inte accepterade nyordningen emigrerade till ett ovisst öde i det ateistiska Sovjetryssland medan andra sökte sin tillflykt till ett kloster i Serbien.

Nu satt jag där i onsdags med ett 90-tal brev från de tacksamma munkarna framför mig. De var daterade mellan 1923 och 1928, nästan alla på ryska men ett par på finska. Det är som vid alla arkivbesök en märklig känsla att sitta med papper som hanterats av avsändare och mottagare för vilka korrespondensen var mer än ett vanligt och artigt utbyte. Lite rörande är att se hur prästmunken Mark 1927 skriver till Mathilda Wrede från Skopje i nuvarande Makedonien och betecknar henne som en verklig Moder.

Jag har skrivit lite om denna historia i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut för några år sedan, men då baserat på andrahandskällor. Nu kände jag historiens vingslag bokstavligt i min händer när jag höll i originalbreven.

Brev från prästmunken Joasaf (fotograferat med min iPad)

På vägen tillbaka till båten hann jag med en kort och sen lunch på klassiska Hotel Kämp och en lika snabb koll av det litterära utbudet i Akademiska Bokhandeln. Men jag återvänder säkert till detta spännande arkiv i sinom tid. Att åka båt till Helsingfors är dessutom både klassiskt och civiliserat.

Read Full Post »

Vindsstädning

Vi håller på att röja lite på vinden här hemma. Inte så att vi tänker flytta utan snarare med tanke på att man förr eller senare ändå måste göra sig av med en del papper och prylar som samlats genom åren. Har man en stor vind så är det alltid risk att saker åker upp dit när man i hast ska städa i vardagsrum och sovrum.

Att gå igenom papper och gamla brev tar tid. Man tenderar att fördjupa sig i texterna och minnas hur det var när de skrevs eller mottogs. I ett brunt kuvert hittade jag nu plötsligt en del kopior och tidningsklipp som jag alldeles glömt bort men som kan ses som ett pikant inslag i min personliga historia.

Året var 1972. Jag extraknäckte som lektör för Bibliotekstjänsts sammanbindninglista. Det innebar att man fick ett korrektur eller en redan färdig bok för att sedan författa ett kort omdöme till ledning för bibliotekens inköp. Av någon anledning hade jag fått mig tillsänd professor Wilhelm Sjöstrands bok Källkritiska problem inom pedagogisk och historisk forskning. Jag hade vid den tiden nyss gått en licentiatkurs i historisk metod och källkritik och var väl inte helt bortkommen i ämnet. I min korta recension skrev jag så här om boken:

Den är lättläst, om än något fragmentarisk och innehåller ett antal övningsexempel. Det mesta av innehållet finns dock både utförligare och delvis bättre i tidigare arbeten om historisk metod och källkritik.

Sjöstrand (1909-1989) var professor i pedagogik vid Uppsala universitet och en välkänd debattör i skolpolitiska frågor. Han skrev en flod av understreckare i Svenska Dagbladet på 60- och 70-talet. När han läste mina korta rader flög han i taket. Han skrev till Bibliotekstjänst (Btj) och krävde att en ny anmälare skulle utses. Därifrån svarade man att det stred mot praxis att låta en bok bedömas två gånger men att han ändå kunde vända sig med klagomålen till den särskilda granskningsnämnd som fanns inom Btj.

Bibliotekstjänst – i stormens centrum

Det var för övrigt ingen dålig granskningsnämnd. I den fanns bl. a. författarna Sven Delblanc och Lars Gyllensten, som nu tvingades läsa denna skrift på c:a 100 sidor. Båda författarna bemötte i sina egna granskningar relativt utförligt Sjöstrands inlägg och ansåg (med Gyllenstens sammanfattning) att jag i mitt referat av boken ”inte begått någon orättvisa”.

Professor Sjöstrand klagade då i nästa steg hos Författarförbundet över granskningsnämndens utlåtande:

Jag skulle förvisso vara en loppa, om jag vågade stå upp och bita de skönlitterära elefanterna Delblanc och Gyllensten. Men de är förvisso loppor, då de försöker bita en fackpedagog, om vars forskningsområde de ingenting vet. Delblancs litteraturvetenskapliga meritering båtar därvid ganska litet.

Den förorättade professorn återkom därefter inte oväntat med en lång understreckare i Svenska Dagbladet som fick den dramatiska rubriken ”Bokcensur i det fördolda”. Där beskrev han Bibliotekstjänsts granskningsprocedur och klagade i en magnifik slutmening på att han ”utsatts för samma slags krafter som en gång fällde Rousseaus Emile”. Ingen dålig parallell ur den pedagogiska historien.

Lars Gyllensten skrev i sin tur ett svar i Svenska Dagbladet och stödde fortfarande det utlåtande som jag svarat för samtidigt som han avvisade Sjöstrands krav på andra bedömare:

Envar kan ju begripa, att hela verksamheten med strävan efter en opartisk bedömning skulle omöjliggöras, om varje författare själv skulle påkalla de referenter han önskar och så gynnsamma omdömen som han själv anser sig värd. Detta kallar prof. Sjöstrand för censur. Av alla bisarra användningar av ordet censur, som vi brukar erfara, ligger bestämt prof. Sjöstrands på en topp-placering.

Under hela denna strid satt jag liksom på läktaren. Den var i alla fall intressant att följa. Och jag hade faktiskt helt förträngt den till dess att jag igår började gräva i en av de gamla kartongerna på vinden och hittade de brevkopior och tidningsurklipp som speglar den dåtida dramatiken.

Read Full Post »