BBC på svenska

I min gröna ungdom i början på 50-talet lyssnade jag på BBC:s svenska sändningar. Jo, det ärevördiga brittiska radiobolaget hade en svensk redaktion som producerade program under drygt 17 år, från den 12 februari 1940 fram till den 9 augusti 1957.

Att sändningarna började 1940 var förstås ingen tillfällighet. The BBC Handbook från 1946 berättar om bakgrunden:

Since its inception in February, 1940, the main purpose of the Swedish Service was to give accurate war news and to put forward Britain’s point of view in relation to the European struggle. Freedom of speech was never suppressed in Sweden, so the BBC did not enjoy there a monopoly in honest news and views; nor were the Swedes ever hindered, or even discouraged from listening to Britain. This meant more competition from Swedish sources, and the absence of the ‘forbidden fruit’ attraction. Also in broadcasting to a country not at war it was all the time possible -and from every point of view desirable – to give much space to many subjects quite unconnected with the war but none the less forming part of the values for which Britain fought. As early as 1942, British and Allied scientists, economists, writers, and musicians contributed frequently to the daily broadcasts to Sweden.

Efter fredsslutet minskade intresset naturligt nog bland de svenska lyssnarna men det fanns fortfarande en trogen skara som rattade in BBC på radions kortvågsband. Att sändningarna fick fortsätta ända fram till 1957 kan kanske ses som ett led i det kalla kriget. Några av östblockets huvudstäder – Moskva, Prag och Warszawa – sände på 50-talet också några timmar dagligen på svenska och det gällde att hänga med i konkurrensen på etervågorna.

Det var för övrigt inga dåliga program som BBC presenterade. Dessutom var det där som några av Sveriges senare så populära medieprofiler fick sin skolning, bland dem Gert Landin och Torsten Jungstedt.

I en bok som heter Mitt London från 1956 skriver Torsten Jungstedt om sin journalistiska bana i den brittiska huvudstaden. Han kom dit på ett vikariat 1946 men kom att stanna i sex år fram till 1952. Under de åren hann han förstås intervjua många britter, såväl mannen eller kvinnan på gatan som olika celebriteter.

När han besökte Bernard Shaw fick han en lång berättelse om ett säreget möte med  August Strindberg:

Shaw for till Stockholm för att träffa författaren till Spöksonaten, den pjäs som kanske gjort det starkaste intrycket på honom. Strindberg svarade per brev att han inte kunde träffa Shaw. Det var ett långt brev och kuriöst nog författat på tre språk. Men redan nästa morgon låg ytterligare ett Strindbergsbrev i portierlogen på hotellet, och Strindberg förklarade sig villig att ta emot…

De två genierna träffades. Strindberg var ingalunda vansinnig. Klart och redigt samtalade de bägge på tyska. Men svensken var nedslagen och klagade över att hans pjäser gick så dåligt.

En annan gång gjorde Jungstedt en intervju med Eric Blair, mer känd under författarnamnet George Orwell. Han fick då en upplysande berättelse om bakgrunden till boken Djurfarmen:

Nu när England håller på att kämpa sig fram till ett slags rättvis social samhällsordning känner jag det som min plikt att söka rätta till åtminstone en vanföreställning. Det är den som engelsmän gärna omhuldar och som handlar om Ryssland och kommunismen. De flesta arbetare tror inte att kommunismen ändrat sig efter 1917 och de första berusande revolutionsåren. Folk på högerhållet tror som vanligt att Ryssland härbärgerar det apokryfiska vilddjuret. Då skrev jag sagan om Djurfarmen, en farm med ett evangelium och med en frihet. Evangeliet förvanskas och friheten blir med åren trälarbete. Jag ville ge de rätta linjerna i den historiska utvecklingen.

Torsten Jungstedt (1918-2006)

Ett tredje författarmöte handlar om T. S. Eliot. Platsen är Svenska kyrkan i London och tidpunkten måste vara något år efter det att Eliot 1948 fått Nobelpriset i litteratur:

Jag vill ha en kort intervju med nobelpristagaren och börjar med en ursäkt. Men Eliot avbryter:

”Ursäkta er inte. Ni är offer för systemet.”

Vi har en kort intervju. Jag frågar om han skulle vilja se Stockholm igen och han svarar i en mikrofon vars sladd leder ut till en inspelningsbil på gatan:

”Yes, but next time I hope that I won’t be so conspicuous”.

Jungstedt rådbråkar sin hjärna: Vad betydde det sista ordet? Han rusar hem till kontoret och slår upp ordet. Det visar sig att Eliot sagt: ”Men nästa gång hoppas jag att jag inte är så iögonenfallande”.

Those were the days. Jag lyssnade som sagt en hel del på de svenska programmen innan de blev nedlagda. Men jag minns inte om jag börjat innan Torsten Jungstedt hade slutat. Ibland när jag lyssnat skickade jag en rapport och fick som kvitto ett så kallat QSL-kort med Big Ben på (se ovan).

Någon borde faktiskt forska kring denna intressanta radiohistoria. Jag misstänker att det kan finnas spännande saker att hämta i något dammigt arkiv i en Londonkällare.

Read Full Post »

Rapport på villovägar

Fejkade nyheter är dagens s. k. snackis. Vem kan man egentligen lita på? Utrikespolitiska institutet (UI) svär sig fri från ansvar för den rapport som i veckan vållade stora rubriker, också internationellt. Den påstår ju att Sverige utsatts för en massiv rysk desinformationskampanj där inte minst Aftonbladets kulturredaktion varit ett av redskapen.

Eftersom jag i många år varit frilansskribent på de aktuella kultursidorna har jag förstås med intresse läst vad Martin Kragh och och Sebastian Åsberg har att komma med. Den sistnämnde uppges vara något slags praktikant på UI medan Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet där.

I Aftonbladet har Martin Aagård i detalj bemött de många vilseledande uppgifterna och halvsanningarna i rapporten. Han kan visserligen sägas vara part i målet men hans analys sammanfaller med den som David Isaksson gjort i Helsingborgs Dagblad. Han skriver där mycket kritiskt om rapportens argumentationsteknik:

Kraghs sätt att argumentera leder till just det, att vissa meningsmotståndare ses som landsförrädare. Jag hoppas att det inte är dit han vill.

Washington Post har på kort tid publicerat två falska nyheter om Ryssland. Den ena handlade om att Ryssland skulle ha hackat Vermonts kraftnät.

Det andra handlade om att ett amerikanskt nätverk, The PropOrNot Team, som klassificerat 200 sajter som rysk propaganda. I artikeln ”The propaganda about Russian propaganda” i The New Yorker skriver Adrian Chen om nätverkets metodologi. Det är slående hur lik den är Kraghs. Att vara kritisk mot till exempel Nato, Ukraina eller EU är att sprida rysk propaganda.

Utan namns nämnande (det är ju enklast så för dem som ogillar sedvanlig vetenskaplig metod) finns jag berörd i rapporten. Det är när författarna skriver följande om artiklar i Aftonbladet:

Articles regularly apply narratives from Russian public diplomacy: the ‘referendum’ organised on Crimea in 2014 has been described as an ‘expression of the people’s will’ which needs to be ‘accepted’; separatists as ‘self-defence forces inspecting cars and upholding law and order’ and the Maidan revolution as the outcome of ‘American interventionism’

Som stöd för den senare meningen hänvisar en fotnot till en recension som jag skrivit kring två böcker om Hillary Clinton, den ena av Martin Gelin och den andra av Diana Johnstone:

Johnstones bok var jag mycket kritisk till och skrev bland annat:

Johnstone brister, liksom i sin tidigare bok om Jugoslavienkriget, ofta i källkritik. Hon skjuter också över målet. Man kan ha många kritiska synpunkter på bombningen av Serbien eller statsomvälvningen i Ukraina 2014, men i båda fallen handlar det om en bredare förankrad amerikansk interventionism, som man inte kan beskylla just Hillary Clinton för.

Min kritik bestod egentligen av att jag avvisade Johnstones beroende av ”Russian public diplomacy” där allt skylldes på amerikansk inblandning. Men att det fanns en amerikansk interventionism i t ex formandet av den nya ukrainska regeringen är väl inget att diskutera efter de läckta uppgifterna om hur State Departments Victoria Nuland diskuterade den lämpliga fördelningen av ministerposter med den amerikanska ambassadören Pyatt. Kring detta har nog seriösa Ukrainaforskare runt om i världen ingen avvikande mening.

Jag har intresserat mig för Ryssland och Ukraina sedan jag började läsa ryska i slutet på 50-talet och jag önskar verkligen Ukraina allt gott. Men jag tillhör ju också dem som har varit starkt kritiska mot landets rehabilitering av antisemiten och fascisten Bandera liksom lagstiftningen om den nationella plikten att vörda olika extremnationalistiska grupperingar från 30- och 40-talen mm. Men där är jag lika ense med den polska publika diplomatin som den ryska. För att inte tala om Simon Wiesenthal-centret i Israel.

Det är trist att vi i Sverige har fått ett samtalsklimat kring viktiga internationella frågor där missriktat kamratstöd och endimensionella twittermobbar omöjliggör en nyanserad diskussion. Även om Utrikespolitiska institutet nu försiktigt verkar ta avstånd från rapporten är det ofrånkomligt att dess vetenskapliga trovärdighet naggats i kanten av den aktuella diskussionen.

Read Full Post »

Jultidningar

Jag köpte två banankartonger med gamla jultidningar på en loppis i somras. För 200 kronor fick jag en kulturhistorisk läsning som i många fall förde mig hundra år tillbaka i tiden.

Jultidningar var länge en inkomstkälla i flera avseenden. De utgavs för att finansiera diverse föreningsverksamhet, ofta av fackliga eller religiösa organisationer. De var också en del av försörjningsmönstret för de litteratörer som måste hanka sig fram på tillfälliga honorar från de mer reguljära tidningarna och tidskrifterna. Många av våra största författare och poeter under 1900-talet fick bidrag publicerade i mer eller mindre prestigefyllda julpublikationer.

Variationsrikedomen speglas i mina kartonger men också i de många träffar man får vid en sökning i den nationella Libris-katalogen. Vad sägs till exempel om följande:

* Unga skyttar: jultidning utgiven av Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar (1941-1943).

* Friska vindar: jultidning utgifven af Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar (1898-1907)

* Julskeppet: Göteborgsjournalisternas jultidning / utgiven av Västra föreningen av Svenska journalistförbundet (1926-1954)

* Julgåvan: utgiven av Evangeliska fosterlands-stiftelsen (1907-1992)

* Skruven: hotell- och restaurangpersonalens jultidning (1918-1959)

I mina inköpta lådor fanns också Bonniers Veckotidnings julnummer för 1924. Det bjuder på högkvalificerade bidrag av bland andra Selma Lagerlöf, Per Hallström, Sten Selander och Frank Heller. Särskilt fäster jag mig vid en dikt av Anders Österling, senare känd som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Som i så många andra jultidningsbidrag slår han an en kyrklig ton genom att skildra sin ungdoms insats som medlem av en skolkör som uppenbarligen sjöng då och då i Sankt Petri kyrka i Malmö:

På läktarn i Petri vid orgelns musik
vi prövade rösternas styrka.
När flögo sopranernas jublande skrik
så högt i en hissnande kyrka?
Ur orgelpreludiets dunder och svall
koralen steg upp som en palmö.
Med svällande strupar vi skötte vårt kall,
Vi gälla keruber i Malmö.

Man kan inte annat än beundra hans uppfinningsrikedom i rimparet palmö/Malmö. Man kan för sin inre blick se koralens uppstigande vid en avlägsen horisont.

Den mycket påkostade tidningen Julstämning från 1910 bjuder också på kvalificerad läsning. Även denna utgåva inleds med en dikt av Anders Österling där han bland annat fyndigt hittat rimparet svaren/samovaren. Men det är inte det poemet jag stannar inför utan en mycket lång dikt av Albert Engström med titeln Julotta. Den är skriven på renaste hexameter och beskriver julnattens övergång till juldagens morgon med föreberedelser för färden till julottan:

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarne in, till hälften igenyrd
Re’n står en strimma af rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor
tills de kyssas till döds av hvita systrar på taket.
Inne i stugan är lifvet igång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar re’n på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljufliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man får en smörgås med sylta och julkorf,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamles nektar förvisso.

Man kan ana att Engström hämtar motivkretsen från sin småländska barndom och att han fortfarande minns känslan av högtid när han som barn gick in till den högtidliga julottan:

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundratal och du njuter av doften
klockarn spelar så fint, som det gällde hans lif och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! Ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen af tårar.
Hvarför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren!

En vacker bild av gångna tiders jular som den framträdde för en känslig konstnär och poet för mer än hundra år sedan.

Read Full Post »

Arkivstudier

De stora morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har nyss öppnat sina arkiv för prenumeranterna. Nu kan man från sin dator läsa alla sidor i äldre utgåvor av de båda tidningarna, I DN:s fall från 1864 till 1992 medan SvD:s arkiv börjar 1884 och är sökbart fram till idag.

Svenskans första nummer 18 dec. 1884

Det är lätt att fastna i sökningar kring stort och smått, från den egna familjehistorien till de stora världshändelserna. Lika intressant som reportage och nyhetstelegram är för övrigt annonser och insändare. De speglar också i hög grad den tid som flytt. För att bara ta ett exempel ur högen när det gäller den senare kategorin:

Den 16 april 1938 skriver en herr N. Lagerfelt ett upprört brev om de då tydligen aktuella planerna på att avskaffa 50-kronorssedlarna:

Har vederbörande ej tänkt sig in i den stora allmänhetens besvär med att bära på sig massor av 10-kronorssedlar för att kunna möta månatligen återkommande utgifter, såsom tjänarelöner och andra, belöpande sig till mellan 50 och 100 kr.? Hur ofta hör man icke i butiker, ja även på post och spritbolag, den frågan: Finns ej mindre än en 100-kronorssedel?…

Anledningen varför jag skriver detta är icke, att jag tror att riksbanken kommer att taga någon hänsyn därtill, utan det sker endast för att framhålla en privat mans syn på saken.

Sedan kan man i en del notiser förvåna sig över det titelraseri som fortfarande grasserade i februari 1953:

Stockholms centrala krets av Svenska röda korset har efter årsmöte fått följande styrelse: ordförande överstinnan Marianne Jakobsson, vice ordförande fru Evy Kjerrman och övriga ledamöter amiralinnan Barbro H:son Ericson, fru Ingegerd Gabrielsson, överstinnan Elsa Hasselgren, fru Harriet von Horn, fru Ruth Julin, friherrinnan Carin Klingspor och fruarna Ella Lindström, Carin Marcus, Karin von Schmalensée och Görel Sundberg.

Efter förhandlingarna höll doktorinnan Ebba Johansson ett föredrag om Röda korsets åldringsvård.

Man undrar varför fruarna von Horn och von Schmalensée inte hade några titlar som speglade deras mäns framgångsrika yrkesverksamhet. Vilken plats i den officiella rangskalan måste en man ha för att hans titel skulle smitta av sig också på hustrun?

En dag som denna kan man förstås undra när ordet ”adventsljusstake” första gången dyker upp. Det skedde i SvD den 25 november 1948. Speglar detta att seden med de fyra ljusen inte är så gammal som man kan tro? På samma sida annonserar Konsum om köttfärs för 3:10 kr. kilot. Tydligen fanns det fortfarande köttransonering eftersom ett kilo innebar att man gjorde av med 1.000 poäng. Isterband fick man för 600 poäng och 2:90 kr. kilot.

Söker man på ett allvarligare ämne som Adolf Hitler ser man att han första gången nämns i SvD den 29 maj 1923 i en artikel från München av Bertil Malmberg. Han betecknar ”Bajerns fascistledare” som ”Tysklands i detta ögonblick mest hatade, mest fruktade och mest avgudade man”.

Hans personlighet är utomordentligt fängslande, framför allt genom sin lidelsefulla intensitet; han är en talare av ovanliga kvaliteter och hans välde över massorna har ett demoniskt tycke; hans smärta eleganta gestalt höjer sig som en smal eldslåga över de folkhav, vilka behärskas av hans stämma och lockas till skratt och gråt, till hänförelse och vrede, allt efter hans vilja. Ingen kan i detta ögonblick veta om Hitler verkligen är den man ur vars händer Tyskland skall mottaga sin upprättelse och sin frihet.

Bertil Malmberg – rapportör från München

Den 14 oktober 1930 skriver Fredrik Böök en understreckare under rubriken ”Hitler på valmöte”. Han är inte lika imponerad som kollegan Malmberg av Hitler som talare. Han kontrasterar honom mot valmötets inledare, Joseph Goebbels: ”en ung man, som hör till den demagogiska överklassen”. Den blivande propagandaministern är enligt Böök en oratorisk virtuos som spelar på olusten och misstron mot det bestående. Efter honom är det Hitler som äntrar talarstolen:

Säkert är att han inte behärskade högtalartekniken på långa vägar så bra som dr Goebbels, att han icke pauserade på de rätta ställena, där applådsalvorna skulle ha satt in, att han inte var giftig, ironisk och elegant som föregångaren. Det låg något nästan akademiskt enformigt över hans långa föredrag, som hölls med tydligt märkbar wienaccent.

Så där kan man hålla på och bläddra i de digitala tidningsläggen. Det är risk att man fastnar i både världsnyheter och bisarra notiser. För alla som en gång suttit framför bibliotekens mikrofilmsapparater och försökt läsa gamla tidningssidor känns det hur som helst som en verklig historisk revolution.

Read Full Post »

Svensk-norska värderingar?

Det är skönt att vara i Norge under Almedalsveckan. Vi har ingen teve och heller ingen svensk radio så man slipper rapporteringen från alla krampaktiga politiska utspel. Numera har vi visserligen ett mobilt bredband så det går bra att läsa svenska tidningar om man vill. Det gör jag också men jag hoppar i stort sett över alla rapporter från marknadstorget i Visby.

På Sveriges Radios hemsida såg jag hur den internationellt viktiga Chilcot-rapporten halkade lång ner på en nyhetslista som toppades av Ebba-Busch Thors försök att höja sitt parti över fyraprocentsspärren. Snacka om skev nyhetsvärdering i rosévinets spår!

Man förstår naturligtvis att de norska tidningarna inte bryr sig om allt detta, särskilt inte som det övergripande temat i år tycks ha varit ”Sverige, Sverige, Sverige”. Så här på distans kan man ju undra över vad de ”svenska värderingar” är som vi nu alla ska bekänna oss till. Jag försöker fundera ut i vilken mån ”norska värderingar” skiljer sig från de svenska. Norska vanor gör det förvisso men finns det i övrigt nationellt ideologiska skiljelinjer (om man bortser från flaggparaden den 17 maj)?

Jag läser just nu flera böcker om Norge under 40-talets ockupation, bland annat Marte Michelets omtalade och hyllade bok Det största brottet – Offer och gärningsmän i den norska förintelsen. Där kan man med sorg och uppgivenhet läsa om hur judarna utdefinierades från dem som i Norge ansågs omfatta rätt nationell värdegrund. Det fanns förvisso starka rasistiska orsaker till föraktet men kulturella fördomar och schabloner spelade också en viktig roll.

Man ska nog ha en hel del filosofiska och historiska tankar i bakhuvudet innan man slänger ur sig det lättköpta uttrycket ”svenska värderingar”

En fin svensk värdering – fosterlandets väl

När det på sin tid diskuterades om Sverige skulle gå med i EU fanns det debattörer som varnade för de katolska värderingar som fanns med i flera av unionens grundarländer. Om dagens polska chauvinism skulle anses representera det katolska inslaget finns det förstås anledning att vara rädd – men i övrigt?

Kanske spelade just denna fruktan för kontinentala ideologier en viss roll för att norrmännen upprepade gånger sa nej till EU. Idag är de kanske ändå glada att stå utanför. Norge har ju ofta framhållits som ett idealland för Brexit-ivrarna genom att kombinera utanförskap med tillgång till den gemensamma marknaden. I dagens Independent påminner dock en skribent om vad som verkligen gäller:

Well, there’s a price attached to Norwegian-style access to the single market through the EEA. Norway contributes around €447m a year to EU Budget. The UK could expect to make a substantial contribution too; not as much as the £9bn annual net contribution it makes currently, but very far from zero.

And those who voted leave primarily because of concerns over EU immigration flows to the UK will also likely find much to object to about the Norway model. For as well as paying into the EU budget the country has to accept free movement of labour from the EU.

True, there is an emergency brake under the EEA settlement on immigration when “serious economic, societal or environmental difficulties” arise. But this brake is only temporary and Norway has never applied it. Indeed, Norway has higher levels of immigration from the EU per head than the UK.

Jo, Norge är i många avseenden ett mycket civiliserat land. Här i den lilla kommunen Nissedal (1.500 invånare) bereder man sig just för att ta emot ytterligare ett antal flyktingfamiljer från Syrien. En kommunal tjänsteman som jag talade med häromdagen berättade om detta med en viss stolthet. I granngården är det några unga holländare som med stöd av den fria rörligheten i Europa driver ett ysteri där mjölken från ett 30-tal getter förvandlas till läcker ost, allt från klassisk chèvre till lika klassisk norsk brunost.

Norge förenar i många avseenden på ett lyckligt sätt nationalism med en kosmopolitisk öppenhet. Kanske skulle man i den fortsatta debatten efter Almedalen tala lite mer om svensk-norska värderingar som en bra samhällsgrund – om man nu kan komma överens om en definition..

Read Full Post »

Hundraårigt veckoblad

Vilket svenskt pressorgan är mer oumbärligt än Grönköpings Veckoblad med dess spegling av verkligheten – inte bara inom det egna spridningsområdet (Hjo-Skövde-Grästorp, typ) – utan också i ett vidare nationellt perspektiv. I år är detta månatliga veckoblad värt lite extra uppmärksamhet eftersom man uppnått den aktningsvärda åldern av 100 år.

I det senaste numret kan man läsa om en samhällsfarlig incident som för övrigt drabbat också andra delar av riket: ett allvarligt hot mot den moderna infrastrukturen:

Ett beklagligt avbrott å de lokala TV- masterna å Gökmassivet medförde att invånarna under en hel kväll gick miste om samtliga program producerade av Grönköpings lokal-TV. Det har framförts misstankar om att sabotage skulle ha legat bakom händelsen, men dessa avfärdas nu helt av hr brand- & säkerhetschef Arvid Lundstedt, Myndigheten för Säkerhet & Brand (MSB).

”Anledningen till att vi först trodde, att någon avsiktligt skulle ha kapat av masterna, var dels att ett misstänkt föremål i form av en såg anträffades å marken, dels att en person som promenerade förbi strax innan masttoppen föll av, tyckte sig ha sett tvenne personer som satt uppflugna halvvägs upp i en av masterna”, säger hr L.

Det visade sig dock lyckligtvis att det varit ynglingen Emil Ruda och dennes kumpan Emanuel Björnberg som klättrat upp i masten för att njuta av den hänförande utsikten från platsen. Visserligen hade de därvid tappat en såg på marken men detta visade sig ha rätt naturliga orsaker och med anledning av ynglingarnas tillförlitliga berättelse kunde alla misstankar om brott kunnat avföras.

Huruvida det eventuellt skulle ha varit ryska sågfilare (eller förklädda små gröna militärer) inblandade i incidenten framgår dock inte av reportaget. Några mer långsiktiga problem verkar inte heller ha uppstått:

Veckobladet vill passa å tillfället att lugna TV-tittarna med att de missade programmen ”Grönköpings äldsta mästerkock”, i vilket frkn Sophie Liljedotter lagar kålsoppa, samt ”Alla kan sjunga karaoke” under ledning av hr Ebonius Larsson, glädjande nog kommer att sändas vid ett senare tillfälle.

Det aktuella numret innehåller också en anslående dikt med titeln Sommarkväll (går att sjunga på en känd psalmmeoldi). De tre sista verserna lyder så här:

Ack, vilken skönhet sommar´n bär
till staden och dess landamär,
så långt de nu sig sträcka.
Ej något ställe å vår jord
sig mäter med vår stad i Nord,
ett verkligt kärnsvenskt Mecka.

Nej, fore jag all världen kring,
jag knappast funne någonting
som vore fullt dess like.
Ej Roms gondoler, Londons brus,
ej ens Manhattans skyskrapshus
mig lockar från mitt rike.

Här är jag född. här vill jag bo,
ej minst i sommarkvällens ro
i ljuva sommartiden.
För mig finns ingen väg som för
från hembygdstraktens rå & rör.
Här skönast syns mig liden!

Med dessa anslående och vackra rader önskas alla läsare en glad Midsommar!

Read Full Post »

Strategisk skandal

Det är sällan jag använder ordet skandal på den här bloggen. Men jag tycker faktiskt att det är en riktig karakteristik av ett väntat politiskt beslut. Det handlar om försvarsminister Peter Hultqvists önskan att ansluta Sverige till Natos Strategic Communications Center of Excellence (StratCom) i Riga.

Jag har skrivit om saken ett par gånger i Aftonbladet, senast i en artikel i dagens tidning. Enligt min bestämda mening är StratCom en organisation som saknar det som namnet påstår: excellens. Den har till syfte att bland annat studera rysk propaganda men den har inget att ge utöver vad vi själva kan prestera i Sverige. Verksamheten har (som det numera heter) hajpats genom obegripligt okritiska artiklar av bl. a. Mikael Holmström i Dagens Nyheter.

Jag hänvisar i min senaste artikel till ett reportage som publicerades i The Baltic Times i augusti 2015 efter det att centret invigt sina nya lokaler i centrala Riga med en stor konferens. Så här skrev ett par journalister med stor erfarenhet av europeiska möten:

At least, in some cases, the EU Council meetings had been worth it. Those intensely circuitous, jargon-filled discussions did slowly lumber towards some form of progress — whether that was for the EU’s digital single market agenda, or its moribund Eastern Partnership.

Last week’s NATO meeting, however, was a waste of time. The event was the first of its kind to be hosted by NATO’s preposterously named Strategic Communications Center of Excellence — or NATO StratCom COE, if you’re fond of clunky acronyms and abbreviations.

Somewhat inevitably, the event was hosted with all the delusions of grandeur you’d imagine from an institution with such a name.

Men om det är något som centret inte är bra på så är det kommunikation, särskilt inte med pressen eller allmänheten:

It was beautiful weather on both days of the conference; a perfect chance for NATO StratCom to put journalists in their place — the basement.

At EU events, journalists could often wander upstairs and discuss matters with participants. Not with NATO. The invites mentioned an area “dedicated to journalists”, but mentioned nothing about journalists not actually being able to attend or ask questions in most of the discussions.

Instead, you had to watch the discussions from the basement on a projector screen, shut off from the debate and forced to sit and listen as “experts” pontificated about the need to “educate” journalists.

Ironically enough, no one made much of an attempt to educate journalists present about what was going on.

När man granskar StratComs verksamhet lite mer i detalj märker man en besvärande brist på vetenskaplig stringens. Man ger ut en ”academic journal” men den domineras av skrivglada ideologer utan någon nämnvärd vetenskaplig bas. Det var väl också det intryck som den beramade konferensen förra året gav de kritiska journalisterna:

Many of the speakers were like bakers at the end of a long week: they had only stale bread crumbs to offer.

The ethical and practical questions of information security and information war were skimmed over; the findings of the research they had done came across as little more than lazy plagiarisms from countless security conferences that have taken place in the region over the last several months.

Most speakers spent more time showing off their knowledge of historical thinkers rather than providing anything fresh…

The apparent research breakthrough that everyone got excited about seemed to be some rather baffling, pseudo-scientific findings about men over forty-five being more prone to interact online with misinformation-spreading social media users if the profile picture features a scantily clad woman.

The researcher called these users “bikini trolls”.

Det är sant. På den nivån ligger den analys som centret står för. Det har ju egentligen till syfte att granska det man kallar för ett ryskt hybridkrig via etablerade nyhetskanaler eller sociala medier. Men redan StratComs grundläggande utgångspunkt är tvivelaktig. På sin hemsida publicerar man i alla fall en rapport som kan vara läsvärd men den är inte författad i Riga utan vid universitetet i Helsingfors. Och där lyder en av slutsatserna: ”The idea that Russia is pursuing a campaign of ‘hybrid warfare’ against the West is at best an extreme oversimplification and at worst a misuse of the word ‘war’ that could lead to dangerous unintended consequences.”

Också ett Nato-perspektiv: Turkiet i centrum

Min rekommendation i dagens artikel är att man inte ska slänga svenska skattebetalares pengar i ett svart hål i Riga utan i stället se vad som kan åstadkommas om en betydligt mer kvalitetssäkrad svensk forskningskompetens tas till vara. Då får man också en balanserad och alliansfri analys av de propagandaströmmar som når oss från skilda väderstreck.

Det är kanske ofint att påminna om det, men en av de största desinformationskampanjer i modern svensk presshistoria var när Dagens Nyheter 2002-2003 med kolumnisten Per Ahlmark i spetsen spred uppgifter om Iraks massförstörelsevapen och samtidigt på allt sätt försökte svärta ner FN:s vapeninspektörer med Hans Blix i spetsen. Den propagandaoffensiven i en stormakts tjänst borde så här i efterhand granskas av forskare specialiserade på psykologiskt försvar.

Read Full Post »

Goda nyheter

Vi brukar här hemma ibland skämta om lokaltidningens fäbless för att toppa förstasidan med dåliga nyheter. Idag handlade krigsrubrikerna om att reningsverket i Hölö har utsatts för upprepade sabotage. Någon ”fultömmer olja” i avloppssystemet, som tidningen beskriver saken. Nog så allvarligt förstås ur ett miljöperspektiv men kanske inte världens största katatstrof just nu.

Eftersom jag i min ungdom sommarjobbade på en lokaltidning har jag å andra sidan förståelse för att närsamhällets problem och oförrätter måste blåsas upp. Fast det var före den tid när redaktionsledningarna räknade antalet klick som bevis på journalistikens framgång.

Min favoritkolumnist Simon Jenkins är inne på temat om goda contra dåliga nyheter i en krönika i The Guardian. Han påminner om en gammal sanning: ”News sells, and bad news sells best of all”. Men så berättar han om ett försök i en annan riktning:

I recall an edict once coming down from a newspaper proprietor that the boss was “fed up with so much bad news”. He wanted a “good-news paper”. We duly prepared a spoof front page. It reported: “No crashes at Heathrow”; “Government doing well”; and, in the gossip column, “All celebrities slept in their own beds last night”.

Egentligen var det den myckna publiciteten kring drottning Elizabeths 90-årsdag som var utgångspunkten för hans betraktelse. Den visar förstås att bilden är mer komplicerad än så. Även goda nyheter säljer bra, särskilt om de har en kunglig anknytning. Därav de spaltmeter som skrivits om den nyfödde prinsens nedkomst. En av de finaste nyheterna i sammanhanget var förstås yttrandet från den förlösande barnmorskan som i undersåtlig iver konstaterade: ”Prinsessa Sofia har skött sig fantastiskt. Det har varit en fröjd att vara där inne i dag”. Ett uttalande som fick en annan tolkning på Dagens Nyheters kultursida: ”Barnmorskan fann det berömvärt att prinsessan inte misskötte sig under födseln”.

Annars har samma tidning själv inte varit hämmad när det gällt att ge läsarna dåliga nyheter. DN:s aktivistiske militärskribent Mikael Holmström rapporterade härom dagen på flera sidor om ett enormt propagandakrig som han påstod att Ryssland utsätter Sverige för. Det låter allvarligt och jag skummade igenom flera viktiga medier för att hitta belägg för saken. Men varken i DN, SvD, Sydsvenskan, GP, Sveriges Radio eller Sveriges television kunde jag hitta några konkreta bevis. Tvärt om. Där fanns bara dåliga nyheter om Putin och hans rike. Vilka kanaler som den enorma psykologiska krigföringen använder sig av är för mig en väl dold hemlighet (men det är väl meningen).

Aktuellare varningsord mot Ryssland finns i DN

Å andra sidan måste jag erkänna att var det den ryska ”propagandakanalen” RT som indirekt ledde mig fram till en äldre artikel i amerikanska tidskriften Computerworld där en skribent berättade om en amerikansk motsvarighet till Rysslands s.k. trollfabriker:

It’s recently been revealed that the U.S. government contracted HBGary Federal for the development of software which could create multiple fake social media profiles to manipulate and sway public opinion on controversial issues by promoting propaganda. It could also be used as surveillance to find public opinions with points of view the powers-that-be didn’t like. It could then potentially have their ”fake” people run smear campaigns against those ”real” people.

Redan för flera år sedan rapporterade israeliska medier också om att landets politiska ledning ville skapa en armé av bloggare och kommentatorer som skulle se till att det var ”rätt” nyhetsförmedling som formade en internationell opinion.

Så visst är vi utsatta för en ständig psykologisk krigföring där goda nyheter ibland görs till dåliga och tvärtom, allt beroende på vems intressen de ska tjäna. Som alltid är det bästa skyddet mot propaganda att anlita flera källor och att dessutom bruka sitt sunda förnuft i tider av masspsykos.

Dagens jättegoda nyhet är väl annars att den nye prinsens namn just avslöjats vid en extra konselj: Alexander Erik Hubertus Bertil med tilltalsnamnet Alexander. Många hade väl tippat Bertil som tilltalsnamn men kanske är det en fördom att namnet inte låter så kungligt i dessa dagar. Erik är kanske uteslutet eftersom det lätt för tankarna till den kung som enligt traditionen var mindre tillräknelig och dessutom omgiven av dåliga rådgivare.

Möjligen kan man förvånas över att gossen ska heta Alexander eftersom det knappast återfinns som tilltalsnamn i det svenska hovets annaler. Däremot har ju två ryska tsarer burit det namnet. Kan det valet möjligen ha påverkats av Rysslands subtila psykologiska krigföring? Mikael Holmström borde undersöka saken.

Read Full Post »

Asiktskorridoren

Jag har skrivit en liten notis som är inne på Aftonbladets kultursidor idag. Eftersom allt material från dessa sidor inte läggs ut på nätet kan jag väl för mina trogna följare återge den här:

Vi vet ju alla att det svenska ordet ”smorgasbord” (utan våra diakritiska tecken) har blivit ett etablerat begrepp runt om i världen. Nu är det kanske dags för ytterligare ett bidrag till den internationella vokabulären: ”asiktskorridor”.

I den amerikanska tidskriften Foreign Policy läser jag en lång text om den svenska flyktingpolitiken. Artikelförfattaren James Traub har under sin resa i Sverige bland annat intervjuat Diana Janse, f.d. ambassadör och nu utrikespolitisk rådgivare åt moderatledaren Anna Kinberg Batra. Janse verkar hålla med dem som anser att man inte får säga precis vad man tycker i det här landet: “We have this expression in Swedish, asiktskorridor.”

Det är lite av samma linje som när Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi i brittiska Spectator klagat över hur svårt och ensamt det är att vara sanningssägare i Sverige: ”Even legitimate concerns are silenced”. Ett något oväntat uttalande av en man som väl aldrig hindrats från att i tid och otid uttrycka sin mening. A real ”asiktsmaskin” as we say in Sweden.

I Foreign Policy får Diana Janse för övrigt frågan om hon fruktar att Sverige håller på att begå självmord i flyktingkrisens spår. Hon svarar: “It’s an open question”.  Det verkar vara klent med livsmodet på det moderata partikansliet.

Åsiktskorridor. OBS: Inget samband med inlägget.

Jag ser att de twittrande klasserna ägnat sig rätt mycket åt förmenta åsiktskorridorer. De flesta inlägg handlar om att man inte får säga sanningar om flyktingar och invandrare utan att åthutas av den politiskt korrekta maffian. I och för sig finns också motsatsen. Jag citerade för ett tag sedan vad Dilsa Demirbag-Sten skrev i Journalisten om den mörkblå åsiktskorridoren på Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor.

Korridoren finns alltså i själva verket ”in the eye of the beholder”. Fast nog är det lite löjligt att tala om likriktning och åsiktsförtryck i en tid när var och en hur lätt som helst kan framföra sina synpunkter till offentligheten via twitter, bloggar eller de hatsajter som berättar Sanningen med stort ”S”.

Annat var det på de gamla tryckmedias tid. Det var inte så lätt att få göra sin röst hörd om man inte var tidningsägare eller etablerad skribent. Idag har väl Avpixlat och Flashback fler läsare än de mer traditionella kultur- och debattsidorna.

Jag ser hur som helst att ordet ”åsiktskorridor” tillsammans med bl. a. ”genusbudgetering” och ”attefallshus” nu har kommit in på den lista över nya ord som årligen sammanställs av Språkrådet och Språktidningen. Fast det är kanske ändå tveksamt om det kommer att få något internationell genomslag. Sanningen är ju att vi i det här gamla fina landet har ett veritabelt smorgasbord av asikter.

Read Full Post »

Nu var det 1954

Det kommer säkert att bli vår i år också. I varje fall finns det små gula knoppar i ett hörn i trädgården. Det är vintergäcken som vågat sig fram nu när all snö är borta (åtminstone tillfälligt).

Det är väl bäst att citera vad Harry Martinson en gång skrev:

Eranthis har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala om ‘livets seger’ eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget löfte att hålla i.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Jag var mer upptagen av att läsa ett gammalt nummer av Vecko-Journalen från maj 1954 som jag köpte på en loppis över helgen. Omslaget är förstås som så ofta kungligt präglat. Det är prins Bertil som blickar ut från fönstret i den villa i Tylösand som han fått som present av vänner (läs storföretagare) när han fyllde 40. Det är ett typisk folkhemsbygge i låg stil och man noterar i texten att en del inredningsdetaljer bär det tidiga 50-talets prägel: ”Några småbord är försedda med mahognyfärgade, absolut spillsäkra perstorpsytor”. En komplett utrustning rostfritt för 12 personer ingår och serveringsgångens vaxduksklädda skåp innehåller porslinet ”Blå eld”.

En prins i tiden med andra ord.

I samma nummer skriver den utomordentlige stilisten Stig Ahlgren en ledare om Dien Bien Phus fall, början till slutet för den franska kolonialismen i Indokina. Han sammanfattar läget inför de kommande fredsförhandlingarna i Genève:

Nu har de äntligen någonstans att sitta och kan börja tala med varandra, fransmännen om ära, tapperhet, motstånd och kapitulation, amerikanarna om tenn, tungsten, gummi och mangan, engelsmännen om fransmännens ära, tapperhet etc. och kommunisterna om skriv- och läskunnighetens välsignelser.

Mer än en helsida i veckotidningen upptas av spekulationer om vem som ska bli ny biskop i Stockholm (det blev senare Helge Ljungberg). Det är ett ämne som knappast skulle platsa i dagens klickjagande journalistik men det här var bara några år efter den s. k. Helanderaffären där omvärlden skakades av de anonyma brev som försökte påverka biskopsvalet i Strängnäs.

Främst fastnar jag för en artikel som handlar om svårigheterna att komma in i läroverket från folkskolan. Enligt texten är konkurrensen knivskarp. Det bildningstörstande barnet (det handlar om 10-åringar som skall lämna fjärde klass) ”måste kunna visa upp minst fyra poäng över godkänd, flickorna fem, för de är duktigast”. Det handlar med andra ord om könssegregerad antagning som missgynnar flickorna.

Vecko-Journalens grepp var att låta ett antal kändisar testas på de kunskaper som enligt folkskolans läroplan förväntades av 10-åringarna. Testpanelen bestod bl. a. av danskonstnärinnan Birgit Cullberg (45), författaren Lennart Hellsing (34), inredningsarkitekt Lena Larsson (34) och textilkonstnärinnan Astrid Sampe (44).

Det gick faktiskt inget vidare för provdeltagarna. Lennart Hellsing var bäst i historia och biologi, Birgit Cullberg utmärkte sig i språkläran. Den senare textilikonen Astrid Sampe stavade förargligt nog bomullstyg med dubbelt m. Sämst gick det i kristendomskunskap men där var uppgifterna svåra. Vem kan för övrigt idag svara på frågor som: ”Vad kallas locket på arken, i vilken de två stentavlorna fraktades?”, ”Vad hette Rehabeams fader?”, ”Israels rike (Nordriket) erövrades av en främmande makt. Vilken?”

Själv hade jag börjat läroverket i Strängnäs ett par år tidigare. Jag minns inte om jag då hade klart för mig vem Rehabeams fader var (rätt svar: Salomo). Men jag vet att jag kunde Israels tolv stammar utantill plus ett betydande antal psalmverser som jag på begäran fortfarande kan recitera. Kunskap tynger ju inte. I varje fall inte den man tillägnat sig före tioårsåldern.

 

Read Full Post »