Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2016

Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden har som bekant varit på en snabbvisit i Stockholm. Det fick mig att associera till något som jag för tre år sedan skrev här på bloggen om vicepresident Lyndon B. Johnsons resa i de nordiska länderna 1963.

Man tyckte sig i Vita huset har försummat Norden under en längre tid och skickade ut Johnson på en tripp över Atlanten. Resan blev kanske inte helt lyckad, möjligen beroende på att vicepresidenten tidvis plågades av både tandvärk och njursten. Hans dåvarande pressekreterare George E. Reedy har till eftervärlden lämnat en rätt dråplig skildring av vad som hände både officiellt och inofficiellt, från konstköp i Stockholm (av Uno Vallman) till ett ommöblerat hotellrum i Köpenhamn (till dansk förargelse).

När Reedy blickade bakåt på denna odyssé konstaterade han lakoniskt: ”This goodwill trip–it was a hell of a good idea but they had the wrong man”.

Kanske kan detsamma sägas om Joe  Biden’s resa över Atlanten. Han kom till Turkiet för att framföra något slags stöd för segern över kuppmakarna men det var nog ”too little and too late”. Den regeringstrogna tidningen Daily Sabah satte följande rubrik över en ledarartikel: ”Biden wasted a trip, Turkey wasted time”. En av tidningens kolumnister var ännu fränare:

Biden, full of sympathy and remorse, told our leaders that the U.S. is a country ruled by law and that the legal procedures will take their course and that he cannot deliver Gülen right at this moment.

Yes, of course, when the U.S. was clandestinely kidnapping and arresting al-Qaida suspects all around the world and putting them into the hell hole called Guantanamo Bay, the U.S. was following the rule of law, international law and even American laws…

The law in the U.S. is, of course, as supreme as the policemen that kill innocent law-abiding black Americans in the streets and get away with it.

So it seems Biden came to Ankara, listened to us with great ”sympathy” and then told us what would not happen and flew home.

Men Biden flög ju inte hem utan till Stockholm där han landade mitt i natten. Klockan hann bli halv två innan den förmodligen sömniga Margot Wallström kunde ge honom en välkomstkram. Sedan behövde han förmodligen sova ut och kom väl därför försenad till mötet med Stefan Löfven som han ett par gånger i förbifarten utnämnde till president.

Joebiden.sweden

”President Lofven” and Vice President Biden (Källa Wikimedia)

Efter diverse klappar på de svenska axlarna kom han sedan till huvudsyftet med det något oväntade besöket: att varna för den planerade ryska gasledningen Nord Stream 2. Enligt honom är den ”a bad deal for Europe”.

Fast det han glömde påpeka är att det också är en dålig affär för hans son Hunter Biden som sitter i ledningen för det ukrainska olje- och gasföretaget Burisma Holdings. Kanske var det med detta i bakgrunden som pappa Biden också underströk att den ryska ledningen kunde destabilisera Ukraina.

Det väckte på sin tid mycket uppmärksamhet när Biden junior enrollerades i de ukrainska olje- och gasaffärerna, särskilt som det aktuella bolaget har ett ganska tvivelaktigt rykte. New York Times rapporterade förra året om hur brittiska myndigheter tillfälligt frös de tillgångar som det Cypern-registrerade Burisma Holdings och dess grundare, oligarken Mykola Zlochevsky, hade i brittiska banker. Men de ukrainska myndigheterna vägrade av någon anledning att samarbeta i fallet. Detta trots att (den numera landsflyktige) Zlochevsky var minister i den förre ukrainske ledaren Janukovytjs skandalomsusade regering.

En undersökande och kritisk svensk reporter skulle ju ha kunnat göra något spännande kring familjen Bidens kombinerade politiska och ekonomiska intressen i samband med vicepresidentens besök i Stockholm. Men den typen av journalistik är tyvärr numera sällsynt.

Om den amerikanska ledningen ville skicka sin vicepresident för att undervisa svenskarna om europeisk energipolitik skulle man kanske i  likhet med George E. Reedy kunna utbrista: ”It was a hell of a good idea but they had the wrong man.”  Och med tanke på nattens väntan på Arlanda och på de många stockholmare som försenades i det trafikkaos som Bidens besök orsakade kunde man kanske också travestera den turkiska tidningens rubrik: ”Sweden wasted time”.

Read Full Post »

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Read Full Post »

Till vardags

Jag hoppar till inför en formulering på Sveriges Radios hemsida. Artikeln handlar om den importerade seden med brudöverlämning vid vigseln, detta att fadern leder fram sin dotter till den nervöst väntande brudgummen. Många präster och biskopar inom Svenska kyrkan ogillar det moderna påfundet. Radio Kronoberg rapporterar:

Ursula Björkman Sjögren, som till vardags jobbar som präst i Hemmesjö-Furuby församling strax utanför Växjö, är tveksam till den nya trenden.

Hon anser att det speglar en felaktig bild av vigselordningen, där två jämlikar frivilligt ska ge sitt samtycke till äktenskapet.

– Det här speglar ju en annan syn, att förmyndarskapet från brudens far lämnas till maken. För mig känns det väldigt främmande, säger Ursula Björkman Sjögren.

En klok och rimlig ståndpunkt. Fast det jag studsade till inför var den första meningen ovan. Att ”till vardags” jobba som präst verkar vara något nytt. Med viss logik följer då en undring: Vad gör i så fall vederbörande på sön- och helgdagar?

hemmesj

Hemmesjö gamla kyrka, populär för vigslar

Men skämt åsido förstår jag ju vad författaren till SR:s artikel menar. Det handlar om en ny variant på det moderna språkbruket att ”jobba som”. Typ: ”Jag heter Johan och jobbar som läkare”. Då hoppas man bara att vederbörande är legitimerad doktor innan han hoppar in i sina arbetsuppgifter.

Men tillbaka till brudöverlämningen. Just när svenska brudpar (påverkade av kungabröllop och Hollywood-filmer) vill införa denna sed ifrågasätts den alltmer i den anglosaxiska värld där den har sitt ursprung. En amerikansk bröllopssajt säger så här:

Giving away the bride is an antiquated tradition from the days when women were their father’s property until they got married and became their husband’s property. The bride was literally given away in exchange for a bride price or dowry. Today, fortunately, most people don’t view women this way…

If you are an independent woman, the idea of being transferred is gross and sexist.

mansch

”Personaliserade” manschettknappar för brudens fader (ännu ej lanserade som bröllopsprodukt i Sverige)

Även om man i anglosaxisk praxis långsamt börjar överge tanken på att fadern ska överlämna bruden verkar man dock ha svårt att frigöra sig från föreställningen att bruden på något sätt ska uppenbara sig i kyrkporten och vandra nedför gången medan den bleke brudgummen väntar där framme i kyrkan. En engelsk bröllopssajt säger till exempel så här:

Today, the bride can enter church in the way she feels most comfortable and relaxed – there are no legal requirements. She can walk down the aisle with one or two people, it can be her father or someone else like her brother or her son, another relative or a friend, or she can enter by herself. The person or persons who accompany her to the front then move to their seats when the groom steps out and stands next to the bride.

Fast i Sverige, ”världens mest jämställda land”, har vi ju sedan århundraden legat före i utvecklingen. Här har det nämligen varit tradition att brud och brudgum tillsammans vandrar fram till altaret. Varför denna progressiva ordning ska överges till förmån för importerade sexistiska varianter är svårt att begripa.

Men den amerikaniserade kulturens makt över tanken är som vanligt större än man egentligen skulle vilja tro.

Read Full Post »

Säter m.m.

I sex år har Säter använt texten ”Jag är tokig i Säter” för att marknadsföra kommunen. Förra året ansökte man om att registrera sin slogan hos Patent- och registreringsverket (PRV). En kommuninvånare reagerade på detta och lämnade in ett bestridande med motiveringen att texten är kränkande. Och nu har PRV avslagit ansökan.

Jag har förståelse för invändningarna när man betänker stadens historia och den tragik som genom decennierna utspelats på det rikskända mentalsjukhuset.

säter

Säters hospital (grundat 1912)

Vi åkte genom Säter på en liten Dalaturné över helgen. Jag noterade att det finns ett mentalvårdsmuseum där men det var inte öppet när vi passerade. Däremot stannade vi till vid en loppmarknad där jag köpte ett exemplar av Linnés Dalaresa, fortfarande en bra vägvisare genom detta mångbesjungna landskap.

Några gånger på 80-talet var jag på Säters sjukhus. Jag arbetade då med frågan om en utbyggnad av psykoterapiutbildningen i landet och på sjukhuset fanns en kurator vid namn Barbro Sandin som hade gjort en uppmärksammad insats när det gällde terapi vid schizofreni. Hon hade beskrivit ett lyckat fall i boken Den zebrarandiga pudelkärnan  och den s.k. Sätermodellen utvecklades på grundval av hennes arbete. Det var en modell som just då väckte en rätt stor nationell uppmärksamhet men den visade sig med tiden vara svår att reproducera och är väl idag inte längre aktuell. Psykoterapiutbildningen byggdes ut men själva Sätermodellen bleknade nog bort.

En del aspekter av det psykiatriska klimatet vid sjukhuset i Säter har beskrivits i Dan Josefssons uppmärksammade bok om Sture Bergwall. Det kunde säkert i vissa avseenden präglas av vad någon insiktsfull bedömare karakteriserat som ”destruktiva grupprocesser och sekterism”. Något av denna sekterism kände jag påtagligt under mina besök men jag kom så småningom att syssla med annat och blev aldrig riktigt indragen i prestigekampen mellan olika grupper och deras vårdideologier.

Hur som helst; Säter får försöka hitta på en annan slogan, om man nu nödvändigtvis måste ha någon. Det blir ju ibland lite ansträngt med all uppfinningsrikedom hos kommunerna. Vi hade just passerat Enköping som sedan länge marknadsfört sig som ”Sveriges närmaste stad”. I Sala, som vi också passerade, lanserades för några år sedan mottot ”Silverstaden med guldkant” men om det blev officiellt vet jag inte. Jag hittade ingen slogan för nästa kommun på färden – Avesta – men å andra sidan kan man där stoltsera med världens största dalahäst vid ett köpcentrum. Som det heter på en turistsajt:

By the side of the highway it stands proudly to greet travellers to Avesta. It is 13 meter high and 12,8 meter long. The total weight is 66,7 tonnes. The horse is built by Skanska Teknik AB and painted red by Miljönären Måleri AB.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”The worlds’s largest Dalecarlia horse” (källa: Wikimedia)

Det var överhuvud taget en trevlig dalaresa kring antikbodar och loppisar. Mitt största fynd kom från en stor loppmarknad i Falun och bestod av c:a 10 kg gamla jultidningar från 1910 och framåt, många av dem med viktiga litterära bidrag av 1900-talets största författare. 200 kr kostade hela paketet som räcker till läsning åtskilliga kvällar, även före jul. Till det får jag anledning att återkomma.

Jag kan i övrigt rekommendera övernattningar på Samuelsdals pensionat utanför Falun och Långshyttans brukshotell inte långt från Hedemora. I båda fallen två små charmiga hotell omgivna av grönska och natur och utan de stereotypa hotellkedjornas inredningsideal.

Jag blev inte precis tokig i Dalarna men nog är det ett trevligt landskap under alla årstider, med eller utan dalahästar.

 

Read Full Post »