Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag läste just nr 19 av Vecko-Journalen för 1935. Det var en på sin tid både välredigerad och innehållsrik tidskrift, läst av en stor del av den svenska borgerligheten. På omslaget ser man en stor bild från festligheterna i London när kung Georg V och drottning Mary firade 25-årsjubiléet av sitt trontillträde. Det var som tidens sed bjöd en ganska devot hyllning av kungadömet och ett journalistiskt betygande av folkets spontana kärlek.

Redaktionen kunde förstås inte veta att Georg V skulle ha mindre än ett år kvar att leva. Han hade sedan länge varit ganska sjuklig och i januari 1936 somnade han in. Detta sedan hans läkare, Lord Dawson of Penn, i viss mån assisterade vid hans hädanfärd. För att citera Wikipedia:

Dawson wrote that he hastened the King’s death by giving him a lethal combination of morphine and cocaine. Dawson noted that he acted to preserve the King’s dignity, to prevent further strain on the family, and so that the King’s death at 11:55 p.m. could be announced in the morning edition of The Times newspaper rather than ”less appropriate … evening journals”.

Mediestrategier har aldrig varit ett okänt begrepp i kungliga sammanhang. Tänk om kvällstidningarna hunnit före!

Men tillbaka till det aktuella numret av Vecko-Journalen. På omslaget får vi ockå veta att vi ska få följa drottning Astrid på Brysselutställningen och läsarna utlovas dessutom en intervju med biskop Sam Stadener i Växjö som redan då karakteriserade Sveriges religiösa liv som: ”brokigt, hållningslöst, pratsjukt”.

På sidan 15 noterar jag några bilder. Två av dem visar Första majdemonstrationen i Stockholm som det här året samlade cirka 50.000 personer. Banderollerna kräver fred, arbete och demokrati men en av dem har ett specifikt budskap: ”Mot nazism och judeförföljelse!” På en bild längre ned på sidan ser man hur Adolf Hitler tar emot ungdomens hyllning i Lustgarten i Berlin, entusiastiska tonåringar i uniform ses lyfta sina händer till den nazistiska hälsningen.

Några sidor senare publiceras ett ”Berlinbrev” från Stig Almqvist, Vecko-Journalens filmkritiker. Han har just sett Leni Riefenstahls omskrivna film Viljans triumf, skildringen av den nazistiska partikongressen i Nürnberg 1934. Almqvist begränsar inledningsvis sitt perspektiv: ”Här vill jag se den som film, inte alls diskutera den åskådning den uttrycker”.

rief

Leni Riefenstahl och Himmler under inspelningen (Källa: Bundesarchiv)

Begränsningen är ändå inte helt lätt att hålla sig till, för hur mycket han än skriver om kameraåkningar och filmen som teknisk och konstnärlig bragd kan han ändå inte låta bli att komma in på dess skildring av huvudpersonen Adolf Hitler och hans triumftåg genom massorna:

Det finns en mycket belysande detalj från hans eriksgata: en mor bär fram sin lilla blonda flicka, som skänker kanslern en knippa ängsblommor; han tar emot dem med det vänligaste leende i världen. Återigen detta religiösa: låten barnen… Dessutom: vilket publikknipande inslag!

Almqvist är uppfylld av de skickliga regigreppen. Kameran tar från 37 meters höjd bilder av Führern som vandrar mellan de tätt slutna leden. Ändå är det närbilderna som fascinerar honom mest:

Hitler själv tar man nyfiket emot. ”Viljans triumf” förevigar en bild av honom, som eftervärlden inte kan komma ifrån, när det gäller att studera denne märklige man. Med värdighet och allvar tar han emot de organiserade hyllningarna, med barnslig glädje de spontana, Han verkar lycklig och rörd, glad och överraskad, och i sådana små episoder som den ovannämnda med modern, barnet och blommorna ser han så rar ut, att man väl förstår den kärlek och det förtroende som strömmar emot honom: han är som en liten far.

Jag tror inte för ett ögonblick att Stig Almqvist var nazist. Han fortsatte i många år som filmkritiker i olika sammanhang. Möjligen kan man kalla honom naiv och så fördjupad i filmkonstens estetik att han var blind för det politiska innehållet. När han skrev sin artikel hade judar redan börjat avskedas från statliga tjänster i Tyskland och de ökända Nürnberglagarna var på väg att läggas fram. Att det fanns människor och grupper också i Sverige som kunde se vartåt det barkade framgår ju av den socialdemokratiska banderollen samma vår: ”Mot nazism och judeförföljelse”.

Jag tycker att de här sidorna i ett gammalt nummer av Vecko-Journalen griper in i den moderna debatten om vem som visste vad och vid vilken tidpunkt. Egentligen handlar det ju om en oförmåga att se vad som händer i omvärlden, en brist på ideologisk skarpsyn. Vänstern och upplysta liberaler som Torgny Segerstedt fattade galoppen redan 1933. För en traditionellt tyskvänlig småborgerlighet tog det betydligt längre tid.

Dessutom påminner det här numret om hur nazismens estetik kunde uppfattas. Några såg i den en välregisserad teatralisk skönhet, andra genomskådade massuggestionens förföriska psykologi.

Kulturnytt

Visst är det skillnad på kultursidorna förr och nu. Många av dagens sidor är ofta tama och försiktiga. En del kulturredaktörer verkar hela tiden snegla mot ledarskribenterna när de ska bedöma världens affärer. Vad ska de möjligen tycka om man kommer med ett annat perspektiv än den konventionella visdomen?

Dagens Nyheters kulturdel får man som prenumerant ofta leta efter någonstans bland alla annonsbilagor. Ibland kan jag se det symboliskt: ”Erst kommt der Markt, dann die Kultur”. Först det kommersiella, därefter konst och litteratur.

Fast ibland hettar det till och man läser så att hela intellektet grips. Som i Dagens Nyheter idag där Karl Ove Knausgård går till en våldsam attack mot det svenska kulturklimat som han sammanfattar under begreppet ”cyklopernas land”. Det finns säkert invändningar att göra mot hans text men man kan inte komma ifrån att han skulle kunna ställa sig under Strindbergs proklamationer: ”Ni tror att snille är gott skarpt huvud – ingalunda – jag har icke det skarpaste huvudet – men elden; min eld är den största i Sverige och jag skall om Ni vill sätta eld på hela detta usla nästet!”

Knausgård

Tänder eld i debatten

Som när Knausgård på ett ställe i sin artikel säger:

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?

Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.

Sant eller falskt? Man måste tänka efter ordentligt ett tag. Det är hur som helst en utsaga att förhålla sig till. Och den som varit med några decennier kan med viss nostalgi blicka tillbaka på den tid när också författare var ledande opinionsbildare. Själv saknar jag dessutom den krets av fritänkande akademiker som förr ofta gjorde sidorna läsvärda. Men alla vet att dagens professorer och docenter är alltför upptagna av att skriva anslagsgivande uppsatser för internationella tidskrifter för att ha tid och ork att engagera sig i tidens stora frågor.

Detta om kultursidorna mer generellt. Numera rymmer de ju för övrigt också en massa texter om populärmusik och spotifylistor. I anslutning till det kanske något också bör sägas om Eurovision song contest. Som gammal logdansare tycker jag förstås (liksom åtskilliga låg- och mellanstadiebarn i omgivningen) att Hasse Andersson borde ha vunnit den svenska deltävlingen med sin svängiga låt ”Guld och gröna skogar”. Men nu är det ju Måns Zelmerlöv som ska rädda Sveriges ära med en inte helt trallvänlig melodi. I skrivande stund leder han vadslagningsfirmornas bedömningar men den ryska konkurrenten Polina Gagarina ligger hack i häl (Unibet har odds 2,62 för Måns mot 4 för Polina).

Självklart har redan Putins ande frammanats i samband med det ryska bidraget. Allt som kommer från Ryssland är, som vi ju numera vet, dirigerat av Putin personligen. Men kanske kommer de röstande runt om i Europa till slut att se mer till de musikaliska kvaliteterna. För att citera Aftonbladets bedömare:  ”Numret ‘A million voices’ är ett välgjort Eurovision-drama som reser sig flera våningar högre än de flesta av konkurrenterna. Dessutom har hon ­lika mycket krut i pipan som en fälthaubits.”

På lördag får vi se hur det går. Ska Putin eller Stefan Löfven vinna genom sina musikaliska ombud?

Jag körde några lass med blandat skräp från huset och trädgården till tippen häromdagen. Alla som varit på en modern soptipp vet vilken vetenskap det är att slänga rätt. Hur ska man bedöma vad som är plast eller trä eller textil när så många saker är sammansatta av olika komponenter?

Ett trasigt paraply skulle enligt sakkunnig uppgift sorteras som metall. En halvtom cementsäck skulle slängas på avdelningen för krossmaterial. Om den gamla slangen var av plast eller gummi kunde jag inte riktigt avgöra men jag slängde den utan att fråga i containern för plast eftersom någon motsvarande för gummi inte verkade finnas.

sopor

Sopsortering – vad slängs var?

I något fall fick jag hjälp av en vänlig man i 35-årsåldern. Han bar de gamla skivorna från ett korrugerat plasttak till ett särskilt ställe. När jag gick tackade jag så mycket för hjälpen varpå han svarade: ”Det är lugnt”.

Jag måste medge att jag hoppade till något när jag hörde svaret. Det är kanske min framskridna ålder som får mig att tycka att det inte är en riktigt relevant replik. Å andra sidan har det alltid varit svårt att tacka för ett tack. De historiska alternativen som ”varsågod”, ”ingen orsak” eller ”tack själv” låter också lite konstiga. Ett mer naturligt svar i vår anglifierade tid vore kanske ”Du är välkommen” men det är knappast en helt försvenskad replik än så länge.

Jag tror att jag redan skrivit om dialogen i ett radioprogram härom året. ”Tack för att du kom till studion” möttes av ett ”Tack för att du hade mig”. Här hör man utan tvekan den engelska förebilden: ”Thanks for having me”.

Om man nu ska fortsätta med någon språklig iakttagelse så gäller den det faktum att alla politiska förslag numera ska vara skarpa eller vassa. Ibland ska de vara bådadera som när Annie Lööf en gång muntert twittrade: ”Många skarpa och vassa förslag i vårt miljöprogram”. Men hon är förstås inte ensam i sin retorik. Miljöpartiet i Uppsala hade före det senaste valet också positiva saker att komma med: ”Miljöpartiet föreslår skarpa förslag om studentbostadsbyggandet i vårt gröna kommunbudgetförslag.” Mycket förslagsställande i en och samma mening.

Nätet är fullt av utspel där skärpemetaforerna blommar. Och det är inte bara politikerna som vet hur en slipsten ska dras. Språkbruket sprider sig till fack och ideella föreningar, till kyrka och försvarsmakt. Försvaret har i och för sig länge talat om ”skarpa lägen” men nu verkar de också komma med dito förslag. Vad är det för resten för skillnad på vasst och skarpt? Det är svårt att avgöra även för den som lärt sig slipa liar av en småländsk bonde.

Detta om det språkliga. På tal om politik ser jag annars att Carl Bildt dels ska bli rådgivare åt styrelsen för ett ryskägt oljebolag, dels ska sitta med i ett gäng internationella rådgivare som Ukrainas president Porosjenko har dragit samman. Som det brukar heta: Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Jag såg den brittiska valvakan på BBC. Det mest minnesvärda under denna natt av skrällar var kanske Paddy Ashdowns löfte att äta upp sin hatt om vallokalsundersökningen var rättvisande. Det var den nu inte. Den var värre än han kunde drömma om. Och nu spekulerar den brittiska pressen kring frågan hur den gamle liberaldemokraten ska kunna hålla sitt löfte. Chokladhattar har redan överlämnats men räcker det?

Att liberaldemokraterna skulle gå mot en katastrof kunde man (eller åtminstone jag) förutse redan den dag de bestämde sig för att gå i koalition med de konservativa. De sålde sin själ och kunde ju inte heller göra särskilt stora avtryck i politiken. Och precis som så många redan konstaterat valde väljarna till slut ”the real thing” framför en blek kopia.

10

Fortsatt bostadsförmån för Cameron

Huffington Post Comedy har en rätt rolig översättning av David Camerons tal utanför 10 Downing Street när seger var klar. Så här sa Cameron i ett av talets avsnitt:

I truly believe we’re on the brink of something special in our country. We can make Britain a place where a good life is in reach for everyone who is willing to work and do the right thing.

Och så här tolkas retoriken av Huff Post:

I truly believe we’re on the brink of something horrific in our country. We can make Britain a place where a good life is in reach for everyone who earns enough to be able to buy a house in London, afford private healthcare and never have to rely on benefits.

I övrigt rekommenderar jag läsaren att ta del av kollegan Gunnar Petterssons initierade kommentarer från Londons horisont. Klicka här.

Jag såg också den stora segerparaden i direktsändning från Moskva på Russia Today. Det var förstås en grandios uppvisning för den som gillar uniformer, marschmusik och stridsvagnsrassel. Samtidigt var det en show som fördunklade dagens allvar: minnet av de miljontals sovjetmedborgare som gav sina liv i kampen mot nazismen (om det var 26 miljoner eller någon annan siffra spelar kanske mindre roll).

Jag skämdes faktiskt över de stora svenska tidningar som denna dag vinklade allt kring Putin och Rysslands agerande i Ukraina. Antag att man på Förintelsens minnesdag hade glömt offren och i stället koncentrerat sig på Israels övergrepp och annektion av främmande territorium. Det hade varit något som enhälligt fördömts av alla sansade människor. Ibland måste faktiskt den dagspolitiska retoriken få tystna. Det finns 364 andra dagar om året när man kan kritisera Putin i vilka tongångar man vill.

skytt

En rysk prickskytt från Andra världskriget

Jag håller med den ryska som uttalar sig i Anna-Lena Lauréns reportage i Svenska Dagbladet idag: ”Kan man inte vara överens om att glömma de här konflikterna för en enda dag?”

Just idag, söndag, ska Angela Merkel och Vladimir Putin i alla fall tillsammans lägga ned en krans vid den okände soldatens grav intill Kremls mur. Det är väl den minsta gärd av aktning som man kan begära av en västlig ledare. Och Tjeckiens president Zeman vill på liknande sätt hedra de 150 000 sovjetiska soldater som dog för Tjeckoslovakiens befrielse från Hitlerväldet. Som han själv uttrycker det på sitt vanliga rättframma sätt: ”Det är dem vi har att tacka för att vi inte behöver tala tyska i det här landet”.

Sverige skulle väl möjligen också kunna tacka för att det var efter Stalingrad som tyska inte längre blev det första språket i våra läroverk. Och vi som på 50-talet tacksamt nog ändå fick läsa detta språk blir med åren allt färre.

Den har skrivits en del om ”Bodströmaffären” i media de senaste dagarna. Detta sedan den förre TCO-ledaren, utrikes- och utbildningsministern Lennart Bodström avlidit, 87 år gammal.

I Wikipedias artikel om honom definieras affären på följande sätt:

Utrikesminister Bodström blev 1984 huvudpersonen i den så kallade Bodströmaffären. Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna.

Den sittande utrikesministern hade förstås rätt. Något bevis för nationaliteten bakom de ”möjliga” kränkningarna har aldrig framlagts, varken då eller senare.

bod

Jag träffade Lennart Bodström vid olika tillfällen, bl. a. när han var utbildningsminister 1985-89. Det fanns något slags dubbelhet i hans framträdanden. Som uppläsare av politiska manuskript kunde han vara träaktigt tråkig. Som spontan middagstalare, till exempel efter en promotionsmiddag eller liknande, var han en av de mest humoristiska och lättsamma som jag någonsin lyssnat till bland det offentliga livets personer.

Senare träffade jag honom ibland under mer avspända förhållanden hos gemensamma bekanta. Då samtalade vi gärna om Strängnäs läroverk. Lennart Bodström hade tagit studenten där 1948, jag gick ut gymnasiet tolv år senare. Men vi hade båda under vår skoltid varit ordförande i den litterära gymnasieföreningen Concordia. Och det var i den egenskapen som Lennart Bodström på sin tid blivit indragen i en annan affär som gav genljud i spalterna.

Concordia hade 1947 fått rektors tillåtelse att hålla en julfest på Stadshotellet i Strängnäs. Dispens krävdes nämligen för elever att vistas i den typen av miljöer. Samtidigt påmindes föreningen om det strikta förbudet mot alkoholförtäring. Vad som sedan hände under festen har Bodström berättat om i sin memoarbok Mitt i stormen:

Festen hölls i god stämning och läskedryckerna flödade till julmaten. När kvällen började lida mot sitt slut inträdde flera besökare i lokalen. Det var studenter som kommit hem från Uppsala för att fira jul och som nu slog sig ned bland oss. I Uppsala hade man fått andra vanor. Snart var det inte bara läskedrycker som stod här och var på borden. Så var läget, när ett par äldre herrar uppenbarade sig i en dörröppning. Det var två lektorer, som deltog i stadsfullmäktiges julfest som hölls i ett rum bredvid Concordias.

Det blev räfst och rättarting när vårterminen började, Lennart Bodström fick som ordförande bära ansvaret och hans uppförandebetyg sänktes. Samtidigt kom incidenten att bli ett slagträ i en infekterad strid vid Strängnäs läroverk och ett argument mot rektorns fortsatta förordnande, en ståndpunkt hårt driven av en del av kollegiet. Småstadsskandalen nådde rikspressens spalter och eftersom rektorn var gift med författarinnan Berit Spong blev allt snart skildrat i nyckelromanen Sjövinkel, där stadens biskop och de oppositionella lektorerna svartmålades i en nidskrift utan hämningar.

sjöv

En försvarsskrift mot Berit Spongs roman

När romanen kom ut hade Lennart Bodström redan tagit studenten men han deltog ändå i utkanten av debatten och stödde med sin radikala grundhållning snarare rektorn än det borgerligt rättsinniga lärarkollegiet. Av de lärare som stod bakom rektorn fick han också ett erkännande i en av deras långa inlagor till Kungl. Skolöverstyrelsen: ”en rakryggad och högt begåvad yngling som bl.a. som scoutledare gjort sig allmänt respekterad”.

Kanske var Lennart Bodström livet igenom något av en scoutledare: ”Alltid redo” var hans motto när de offentliga uppdragen väntade.

Vintern ra…

Den heter ju egentligen ”Längtan till landet” men är mera känd under namnet ”Vintern ra…”. Så här års sjungs den flitigt runt om i Sverige. Själv lärde jag mig nog basstämman vid 15 års ålder i den lokala kyrko- och hembygdskören. Vi sjöng den intill majbrasan på Prästberget medan elden sprakade. Några år senare kom jag med i gymnasiekören i Strängnäs och så småningom sjöng jag den då och då i små improviserade körer i Uppsala.

Både texten och basstämman kan jag fortfarande utantill. Melodin av Otto Lindblad är lätt att anpassa också till andra texter. Vem har inte sjungit ”Loppans stolta gång på rullgardinen” för någon glad barnaskara, en evighetsvisa som kan få några minuter att gå på en lång bilresa där man från baksätet ständigt frågar om vi inte är framme snart.

Jag var inte förrän just idag medveten om att den text som vi numera sjunger är en bearbetning av originalet. Dikten publicerades ursprungligen i boken Jägarens vila, 1838. Några år senare gjorde Herman Sätherberg själv en ny version. Båda textvarianterna börjar ungefär likadant men den ursprungliga är fyra strofer lång medan den reviderade versionen har sex strofer. Det är de två första stroferna i den reviderade versionen som blivit folkkära men så här lyder de i sin ursprungliga variant.

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
Drifvans liljor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa qvällar,
Solen väcker lif i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Blomma vesterns moln vid qvällens lågor,
Och i fägring alla dalar le.

Ja, jag kommer! Helsen, glada vindar,
Ut till bruden i den gröna lund!
Med sin fägring än hon mig förblindar:
Aldrig, aldrig svek jag vårt förbund.
Skön hon är som i min barndoms stunder,
Fri som bäckens dans mot klarnad sjö,
Ljuf som trastens sång i skogens lunder,
Glad som fogelns lek på blomsterö.

herman s

Sätherberg – längtade till landet

I den senare versionen ”kysser” solen, snarare än ”väcker”, liv i skog och sjö. I den har också brudmystiken något tonats ned. I originalet kommer den andra strofen som nummer tre medan bearbetningen totalt har sex strofer mot de ursprungliga fyra. Läser man hela dikten som den senare gestaltats kan man konstatera att det egentligen bara är de två första som är värda att sjunga.

Jag är något förbryllad över inledningen till den fjärde strofen:

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?

Vad kan Sätherberg ha tänkt på? Det kan väl knappast vara något annat än Stockholms ström. Han bodde i och för sig inte så långt från Södertälje där Mälaren också möter havet men något dån i kanalen har nog aldrig hörts där.

Medan jag ändå är inne på en antikvarisk poesiskatt läser jag Carl Snoilskys dikt Valborgs-eld, en dikt som enligt vad litteraturhistorikern Carl Warburg noterade vid det förra sekelskiftet är ”en hymn till den ständigt nya våren, till den eviga ungdomen, tillika en bekännelse från skalden, att ungdomselden ånyo brinner varm i hans bröst, att han aldrig varder Valborgselden kvitt.”

isnoils001p1

Snoilsky – med ungdomseld i bröstet

Fast jag fäster mig mindre vid de höga tankarna och fastnar i stället vid en mer prosaisk strof som lyder så här:

Se bara, hvad möda elden
Med bränslet, det färska, har
Till dess ur sprakande sträfvan
En flamma sig löser klar!

Vem har inte upplevt problemet med att få eld på majbrasan under det regnfuktiga klimat som så ofta råder under sista april och med hänsyn till det färska bränsle från vårens gallringar som bålet ibland är byggt av. Det kan ibland fordras en hel del tändvätska av olika slag för att få fart på lågorna.

Dock bör man anpassa mängden flamhjäpmedel efter omständigheterna. En 40-åring i Umeå dömdes härom året till 10.400 kronor i böter sedan han hällt på 100 liter bensin och flera liter dieselolja över rishögen för att få fjutt på brasan. Det höll på att ta en ände med förskräckelse.

Gärna vårfirande, men med förnuft!

Jag hoppas att det inte upplevs som tjatigt men nu återkommer jag till det nyss behandlade ämnet om dedikationer i böcker. Jag kom plötsligt på att jag i min hylla har ett exemplar av Nikolaj Ljeskovs berömda roman Prästerskap, utgiven i Helsingfors på Söderströms förlag 1949 (en rikssvensk upplaga publicerades samtidigt av Norstedts). På omslagets baksida står det bland annat så här:

Prästerskap är en stor roman, skriven av en stor diktare. Det är en rysk småstadskrönika, det är skildringen av folket i en liten stad vid en liten flod i Sydryssland och på ett gods i närheten, men det är framför allt historien om prosten Tuberozov och hans närmaste omgivning…

På inlagans första sida finns dedikationen i svart bläck: Till Ellen Rydelius med en julhälsning från vännen Hjalmar Dahl.

Det var Hjalmar Dahl som hade översatt boken men Ellen behandlade den nog lite vanvördigt. Översättarens förord är inte uppsprättat och i övrigt har hon tydligen bara ögnat igenom de tre första sidorna.

Hjalmar Dahl (1891-1960) tillhörde de stora översättarna från ryska från 1920-talet och framåt. Sina språkkunskaper hade han delvis förvärvat i barndomen eftersom familjen när han var ett år gammal flyttat till Kyyrölä i det dåvarande finska Karelen, en by som ansågs vara den mest ryska under det gamla storfurstendömets tid. Han hade sedan studerat språk vid universitetet i Lausanne innan han 1913 blev redaktör för den ryska avdelningen vid Hufvudstadsbladet fram till år 1917 då avdelningen upphörde i och med Finlands självständighet. Fram till 1945 var han medarbetare i olika tidningar och tidskrifter för att sedan etablera sig som fri skribent och översättare.

Hjalmar_Dahl

Hjalmar Dahl

Listan över de ryska författare som han översatte är ganska lång. Där finns Tolstojs Krig och fred men också flera verk av Tjechov och Turgenjev. Även en modernare skribent som  Nabokov överförde han till svenska liksom den finske Nobelpristagaren Sillanpää. Döda huset av Dostojevskij finns också med på hans meritförteckning.

Just Dostojevskij var annars Ellen Rydelius bord och det var naturligtvis som översättarkollegor som de lärt känna varandra. Att hon inte sprättade upp fler sidor i Hjalmars Dahls översättning av Prästerskap beror nog på att hon redan hade läst boken på ryska. Hennes kunskaper i språket hade grundlagts genom studier i Lund och sedan genom en termin vid universitetet i Kazan i Ryssland före revolutionen. Hennes översättningar av stora Dostojevskijklassiker som Bröderna Karamazov och Idioten höll sig i åtskilliga decennier.

Ellen_Rydelius

Ellen Rydelius

Som översättare (från flera språk) var Ellen Rydelius både produktiv och noggrann. Hon verkade ständigt ha haft ekonomiska bekymmer (översättande har aldrig varit välbetalt) och försörjde sig ytterligare genom journalistik och författarskap i skilda genrer. Klassiska är hennes resehandböcker som beskrev vad man under 8 dagar kunde se på resmål, som Rom, Paris eller Berlin. För att citera Svenskt biografiskt lexikon:

R:s framgång som ”riksreseledare” blev stor och hon kom att kallas ”Sveriges Baedeker”. Sammanlagt utgav hon 23 titlar med denna inriktning, varav några på 1950-talet skrevs eller omarbetades i samarbete med dottern Maria (Ria) Wägner. De två första såldes i 10 resp 9 upplagor. Framför allt Rom på 8 dagar visade sig vara förbluffande slitstark; en upplaga utkom så sent som 1963. Att R:s reseskrifter av samtiden sågs som institutioner bekräftas även dels av det faktum att konkurrerande förlag publicerade efterbildningar, dels av att de snart parodierades; 1931 utkom t ex Grönköping på 8 dagar författad av Ada A:son Susegård (pseud för Seth Bremberg).

Säkert delade Ellen Rydelius den syn på en god översättares egenskaper som Hjalmar Dahl en gång formulerade:

Han skall äga en intuitiv förmåga av inlevelse i diktarens värld, och även för honom liksom för lyriköversättaren gäller det att kunna absorbera det diktverk han skall tolka för att sedan kunna dikta om det på sitt språk. Han skall inte bara ha ett säkert öra för de fina nyanserna och ordens valörer i allmänhet, ty också för de stora prosaisterna gäller i inte ringa mån det som Erik Blomberg sagt om poeterna: de är besvärliga med att nyttja även de vanligaste ord i ovanliga betydelser.

Att hålla en bok i sin hand som man vet att giganter som Hjalmar Dahl och Ellen Rydelius hållit i kan nästan stämma till andakt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 41 andra följare