Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nya gränser?

Nu verkar det som om nya gränser dras i Europa. Om inte bokstavligt så åtminstone bildligt. Utrikesministrarna från EU:s sex grundarländer möttes i går i Berlin och genast kom sura reaktioner österifrån. Den lätt bisarre polske utrikesministern Witold Waszczykowski har enligt den polska radion inbjudit till ett lunchmöte under måndagen. Inbjudan lär ha gått ut till kollegorna i övriga medlemsländer utanför ”de inre sex” men frågan är förstås om det med så kort varsel går att få ihop ett representativt gäng.

Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har skyndat sig att förklara att han snarast ska informera de baltiska länderna om vad man kommit fram till (den estniska presidenten Ilves var också sur). Och han ska under måndagen också samtala med företrädare för den s. k. Visegradsgruppen (Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien). Hur detta är tänkt att kunna samordnas med ett eventuellt panikartat lunchmöte i Warszawa kan väl ingen svara på.

De sura östländerna besväras förstås också av att de gamla kärnländerna nu upprepar talet om solidaritet för att lösa bland annat flyktingkrisen. Men solidaritet i just den frågan är ju inte Visegradländernas bästa gren. Gärna pengar från Bryssel men helst inga förpliktelser till de västeuropeiska grundvärden som inte passar in i deras nynationalistiska tankeramar.

Polen är förstås speciellt antagonistiskt mot de krafter västerut som anklagar den nya regeringen för att överge rättsstatliga principer. Och man vet att man just nu har trumf på hand eftersom ingen öppet vill bråka med det land som om några veckor ska vara värd för Nato:s toppmöte – i sig en sorglig samling av demokratiska och mindre demokratiska ledare.

Speciellt är ju polackerna ilskna mot Steinmeier som för några veckor sedan kallade den av Polen organiserade stora Nato-övningen Anakonda för ”vapenskrammel” och ”krigstjut” (Sverige deltog förstås i skramlet). Och för regeringen i Warszawa är det ingen brådska att organisera Storbritanniens utträde medan de sex kärnländerna (inklusive kommissionen i Bryssel) kräver att processen startar omedelbart.

Member_States_of_the_European_Union_(polar_stereographic_projection)_EN.svg

Ack Europa!, som Hans Magnus Enzensberger utropade i titeln på sin bok från 1987. Även en gammal entusiast för europeiskt enande som jag kan i dessa dagar känna en viss uppgivenhet. Vad är det egentligen för slags EU som vi återstående 27 länder vill slå vakt om?

Kanske blir det nya gränser också på den irländska ön. Ska det i framtiden bli nödvändigt att visa pass när EU-medlemmarna i den irländska republiken ska besöka grevskapen i norr? Fast det är kanske inte värre än att man ska legitimera sig i Helsingör om man vill åka färjan till Sverige.

Staffan Heimerson konstaterade i en krönika i Aftonbladet häromdagen efter en bilresa i Europa: ”Jag passerade åtta gränser utan någon som helst kontroll. På ett ­enda ställe, i Trelleborg, var jag tvungen att ­visa passet.” Men snart införs det nog nya gränskontroller här och var på den europeiska kontinenten.

Charles de Gaulle insåg förstås de problem som Storbritannien skulle utgöra när han ett par gånger motsatte sig brittiskt medlemskap. Han hade sina egna erfarenheter av samarbetet under kriget. Jag läser några rader i hans bok Ge inte upp!, krigsminnen från 1940-42:

Det fordrades en ordentlig kraftinsats för att kunna stå emot det officiella Storbritannien när det gick till verket för att genomdriva ett visst beslut. Den som inte själv har upplevat detta kan inte föreställa sig vilken koncentrerad styrka, vilket utnyttjande av skilda förfaringssätt, vilken både älskvärd, påträngande och hotfull enträgenhet britterna kunde utveckla när det var någonting de ville nå.

Fast nu vet väl ingen vad det djupt splittrade Förenade kungariket egentligen vill nå.

Vilket svenskt pressorgan är mer oumbärligt än Grönköpings Veckoblad med dess spegling av verkligheten – inte bara inom det egna spridningsområdet (Hjo-Skövde-Grästorp, typ) – utan också i ett vidare nationellt perspektiv. I år är detta månatliga veckoblad värt lite extra uppmärksamhet eftersom man uppnått den aktningsvärda åldern av 100 år.

I det senaste numret kan man läsa om en samhällsfarlig incident som för övrigt drabbat också andra delar av riket: ett allvarligt hot mot den moderna infrastrukturen:

Ett beklagligt avbrott å de lokala TV- masterna å Gökmassivet medförde att invånarna under en hel kväll gick miste om samtliga program producerade av Grönköpings lokal-TV. Det har framförts misstankar om att sabotage skulle ha legat bakom händelsen, men dessa avfärdas nu helt av hr brand- & säkerhetschef Arvid Lundstedt, Myndigheten för Säkerhet & Brand (MSB).

”Anledningen till att vi först trodde, att någon avsiktligt skulle ha kapat av masterna, var dels att ett misstänkt föremål i form av en såg anträffades å marken, dels att en person som promenerade förbi strax innan masttoppen föll av, tyckte sig ha sett tvenne personer som satt uppflugna halvvägs upp i en av masterna”, säger hr L.

Det visade sig dock lyckligtvis att det varit ynglingen Emil Ruda och dennes kumpan Emanuel Björnberg som klättrat upp i masten för att njuta av den hänförande utsikten från platsen. Visserligen hade de därvid tappat en såg på marken men detta visade sig ha rätt naturliga orsaker och med anledning av ynglingarnas tillförlitliga berättelse kunde alla misstankar om brott kunnat avföras.

grönköpings veckoblad

Huruvida det eventuellt skulle ha varit ryska sågfilare (eller förklädda små gröna militärer) inblandade i incidenten framgår dock inte av reportaget. Några mer långsiktiga problem verkar inte heller ha uppstått:

Veckobladet vill passa å tillfället att lugna TV-tittarna med att de missade programmen ”Grönköpings äldsta mästerkock”, i vilket frkn Sophie Liljedotter lagar kålsoppa, samt ”Alla kan sjunga karaoke” under ledning av hr Ebonius Larsson, glädjande nog kommer att sändas vid ett senare tillfälle.

Det aktuella numret innehåller också en anslående dikt med titeln Sommarkväll (går att sjunga på en känd psalmmeoldi). De tre sista verserna lyder så här:

Ack, vilken skönhet sommar´n bär
till staden och dess landamär,
så långt de nu sig sträcka.
Ej något ställe å vår jord
sig mäter med vår stad i Nord,
ett verkligt kärnsvenskt Mecka.

Nej, fore jag all världen kring,
jag knappast funne någonting
som vore fullt dess like.
Ej Roms gondoler, Londons brus,
ej ens Manhattans skyskrapshus
mig lockar från mitt rike.

Här är jag född. här vill jag bo,
ej minst i sommarkvällens ro
i ljuva sommartiden.
För mig finns ingen väg som för
från hembygdstraktens rå & rör.
Här skönast syns mig liden!

Med dessa anslående och vackra rader önskas alla läsare en glad Midsommar!

Jag antar att det är fler än jag som tröttnat på alla dessa väljarundersökningar som vi matas med månad efter månad. Är det inte Sifo eller SCB så är det Demoskop, Novus, Ipsos eller Skop. Det är rörelser upp och ner, ibland inom felmarginalerna och ibland utanför.

Jag hade tidigare ingen aning om hur detta elände började men blev upplyst när jag häromdagen på en loppis köpte ett ex av Dagens Nyheter, daterat tisdagen den 19 september 1944. Det hade varit riksdagsval två dagar tidigare men världsnyheterna hade redan tagit överhanden. De största rubrikerna längst upp på sidan handlade om att ett fredsavtal mellan Finland och Sovjetunionen var klart i Moskva och att finnarna nu var på marsch mot tyskarna.

1944

Affischer från valkampanjen 1944

Lite längre ner på sidan fanns i alla fall en tvåspaltig rubrik: ”Gallupsiffrorna stämde bra med riksdagsvalets utgång”. Artikeln inleddes på följande sätt:

Den preliminära röstsammanräkningen efter söndagens riksdagsmannaval ger vi handen att de uppmärksammade Gallupprognoserna om valutgången blev en stor framgång för institutet. Ännu återstår det visserligen att räkna valsedelsförsändelserna, huvudsakligen de s. k. poströsterna, men dessa torde endast kunna inverka på slutresultatet, så att detta ytterligare bestyrker noggrannheten i Gallups förhandsberäkningar.

Så återges det preliminära valresultatet per parti i jämförelse med Gallups prognos (som här redovisas inom parentes).

Högern 15,4% (16,2) – Folkpartiet 12,9% (12,8) – Bondeförbundet 13,8%  (13,5) – Socialdemokraterna 46,8%  (46,8) –  Kommunisterna 10,4% (9,9) – Annat 0,7% (0,8)

Till tidningen säger den svenska Gallupchefen, direktör Sven O. Blomquist:

Detta var ju vår första valprognos, och som sådan betraktades den, trots våra tre års verksamhet, som ett gesällprov för Gallupmetoden i Sverige… Jag vill inte sticka under stol med att vi nog var bekajade med en viss spänning för utgången, men vi var å andra sidan övertygade om att vår prognos skulle slå åt rätt håll… Våra valundersökningar antyder också hur opinionen påverkats av valkampanjen. Om den saken har man inte tidigare kunnat bilda sig någon uppfattning.

Enligt direktör Blomquist avgjordes valet 1944 under veckorna mellan 15 augusti och 5 september: ”Det var då högern sackade efter i kampen om rösterna och folkpartiet gjorde sin uppmarsch, och det var då två procent gamla socialdemokrater tog steget över till kommunistpartiet”.  Och han fortsätter:

Från något håll har förmodats att Gallupprognoser skulle kunna påverka allmänhetens partitagande. Detta förmodande anser jag ha vederlagts av att valprognosen av den 5 sepember kom att stå sig så bra i jämförelse med slutresultatet.

George_Gallup

George Gallup himself

I övrigt innehåller detta nummer av DN ett otroligt stort antal platsannonser. En duktig städerska får t. ex. omedelbart plats på Rosenbads festvåning om anmälan göres samma dag på restaurangens kontor efter kl . 11. Sick-sack-sömmerskor får också omedelbart anställning hos Terberger AB i Hammarby. Underpresserskor och passflickor söks av Otto Halldéns Fabriks- & Handels AB på Hornsgatan 36. En rutinerad pianist med dragspel erhåller engagemang om vederbörande hör av sig under signaturen ”Skötsam”.

Bland familjeannonserna kan man denna dag notera en som meddelar att fil. kand. Jan Olof Olsson ingått förlovning med fil. kand Margareta Sjögren. Båda kom som bekant att med tiden bli ett par av Sveriges främsta journalister.

Trots de dramatiska världshändelserna finns förstås också plats för mer lokal dramatik. T. ex. i form av denna notis:

En springpojke på Stadshotellet i Eskilstuna sändes i lördags middag till en bank för att växla 200 kr. När han efter ett par timmar inte återvänt, anmälde man försvinnandet till polisen. Ännu på måndagskvällen hade man inget spår av pojken. Man förmodar att han rest till Stockholm och roat sig för pengarna. Han är nyss fyllda 15 år.

Hoppas att gossen hann roa sig ordentligt innan myndigheterna ingrep. Notera för övrigt att banken var öppen en lördag och att den dessutom sysslade med kontanter. Those were the days…

Du-reformen

På SVT sänds en rätt rolig serie av och med Fredrik Lindström. Den handlar om så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Tänk om inte det eller det hade inträffat, hur skulle det då ha sett ut idag? Härom veckan handlade det om Karl X Gustav och tåget över Lilla och Stora Bält. Om inte isen hade burit de avgörande dagarna, skulle då Skåne, Halland och Blekinge fortfarande ha varit danska landskap? En intressant spekulation.

I går handlade programmet om den stora du-reformen på 60-talet, den som enligt traditionen främst utlöstes av att Medicinalstyrelsens generaldirektör Bror Rexed lade bort titlarna med sin personal den 1 juli 1967. Fast själva rörelsen mot ett mer demokratiskt tilltalssätt var ändå redan på gång i den spirande politiska radikalismens anda.

Vi som varit med ett tag minns hur det var. I gymnasiet blev vi elever tilltalade med efternamn. Lärarna fick man närma sig med deras titlar: ”Har lektorn läst om detta i dagens tidning?” Möjligen använde man också formen ”magistern” och ”fröken”. Jag minns inte så noga. Vid den s.k. lärarmiddagen efter studentexamen blev det allmän titelbortläggning (åtminstone i Strängnäs). Men visst var det svårt att säga ”du” till de lärare som man i många år titulerat.

I Uppsala blev man sedan tilltalad som ”kandidaten”, åtminstone till dess att man framgångsrikt tenterat för ett högre betyg. Den siste professor som slängde titlarna med mig var den legendariske religionshistorikern Geo Widengren. Jag minns att det skedde över ett glas sherry.

Sedan slog ju du-reformen snabbt igenom ända till dess att ungdomar under det senaste decenniet börjat säga ”Ni” till enstaka personer i något slags kommersiell artighet. Det är ett oskick som lämpligen kan bekämpas med Jan Guillous replik: ”Jag är inte ni med dig”.

Hur ser duandet ut på kontinenten idag? Vi vet ju alla att det kan vara ganska komplicerat i länder som Frankrike och Tyskland.

Den tyska tidningen Bild undersökte häromdagen läget i den tyska koalitionsregeringen och kunde konstatera följande:

Fünf Minister dürfen Angela Merkel duzen – allerdings nur aus der eigenen Partei. Alle SPD-Minister sind mit der Kanzlerin per Sie.

Spitzenreiter beim Du: Außenminister Frank-Walter Steinmeier (60, SPD), der sich mit zehn Kollegen duzt. Darunter sind alle SPD-Minister.

Ganz ohne Du kommt Finanzminister Wolfgang Schäuble (73, CDU) aus: Er sagt zu allen Kollegen respektvoll Sie.

Angela_Merkel_(2008)

Frau Merkel

Alltså: man säger inte du över partigränserna i regeringen. Utrikesminister Steinmeier har druckit bror/syster-skål med tio partivänner medan finansminister Schäuble håller på gamla former (kanske beroende på att han sitter på pengarna och aktar sig för vänskapskorruption).

Hannoversche Allgemeine berättar att Ikea är pådrivande när det gäller informellt tilltal. Där duas det friskt på skandinaviskt frigjort sätt även om kunder över 40 inte alltid gillar den typen av förtrolighet:

Bei Ikea ist die Sache klar: Es wird geduzt, dass sich die Schränke biegen. „Wohnst du noch, oder lebst du schon?“, fragt der schwedische Möbelgigant keck. Nicht alle deutschen Kunden jenseits der 40 finden solche Vertraulichkeit toll („Hej, brauchst du Hilfe?“), aber so ist das nun mal bei den putzigen Skandinaviern: Alle sind eine große, glückliche, blaugelbe Billy-Familie. Das ist die kommerzielle Variante der „tipis sverige Snörrigkeit“.

Visst, vi är ju alla en stor lycklig blågul Billy-familj. Vad de tre sista orden i citatet ska betyda är svårt att förstå. Något med ”typiskt svenskt” verkar det som.

Annars påstår sociologer och germanister att du-reformen egentligen har avstannat i Tyskland under de senaste åren. Kanske är det så, som någon forskare konstaterat, att återgången till ett mer formellt tilltalssätt går hand i hand med ”Neobiedermeier-stilen”.

Frankrike dras som bekant med lite av samma problem. En fransk sajt ställer frågan: ”Quand tutoyer – Quand vouvoyer?”. Alltså: När ska man ”dua” och när ska man ”nia”. Men att i detalj gå in på det franska dilemmat tar för mycket plats här.

Tänk om (för att låna Fredrik Lindströms rubrik) den svenska regeringen vore lika formell som den tyska och ledamöterna inte duade varandra över partigränserna. Då kunde statsminister Löfven kanske säga så här: ”Herr Fridolin, jag hoppas att Ni inte sätter några käppar i hjulet för herr Hultqvists försvarspolitik”. Men också detta är ju ett fantasiscenario som saknar förankring i verkligheten.

Idioter?

När sakargumenten tryter kan man som bekant höja rösten. Om inte det hjälper får man ta till ett mer emotionellt argument: ”Idioter!”. Det är tyvärr på den nivån som den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten nu förs.

I en artikel i Sydsvenskan för några månader sedan utnämnde Per T. Ohlsson den gamle diplomaten och politikern Sven Hirdman till ”den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter”. Skälet var förstås att Hirdman i olika sammanhang fört en nyanserad debatt om Sveriges förhållande till Nato. I den debatten delar han för övrigt ståndpunkt med andra veterandiplomater: Hans Blix och Rolf Ekéus för att bara nämna några.

Jag har läst en hel del av både Ohlsson och Hirdman men kan inte påstå att någon av dem skulle vara mer intelligent än den andre. Möjligen är Hirdman mer lågmält måttfull än Ohlsson som försöker framställa den klassiska alliansfrihetens förespråkare som ”diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis.”

Onekligen starka argument! Min bedömning är dock att Hirdman är en något mer intellektuell debattör än Ohlsson.

Eftersom jag aldrig varit kommunist eller ultranationalist, inte heller organiserad miljöpartist eller socialdemokrat får jag väl inräkna mig i kategorin ”skönandar utan en susning”. Alltid något.

I takt med det hysteriska debattläget höjs nu också buden. Jag ser att Söderhamns-Kuriren i dagens ledare introducerat begreppet ”dubbelt nyttig idiot”. Hur ska detta sluta? Flest invektiv vinner.

Quotes-3

Under tiden kan man ju fundera på varför just Nato-debatten blivit så totalt avintellektualiserad. Det är som om man inte skulle få tillstånd att väga argumenten för och emot. Allt handlar egentligen bara om Putin när man också borde ta in Erdogan i diskussionen. Han leder ju det land som har den starkaste Nato-armén på den här sidan Atlanten, ett land som numera inte står Ryssland efter i auktoritär statsledning. Allt vackert tal om att EU och Nato delar samma grundvärderingar är möjligen teoretiskt men knappast realistiskt så länge Turkiet inte kan sparkas ut ur den militära alliansgemenskapen.

Dagens Nyheter hade häromdagen en ledare med rubriken: ”EU tiger när kurderna tystas”. Visst, så är det tyvärr. Men också NATO tiger. För en svensk liberal verkar det idag vara omöjligt att av taktiska skäl påtala detta men man borde i sammanhanget lyssna till de farhågor för både EU:s och Nato:s demokratiska problem som nyligen uttalades av Guy Verhofstadt, tidigare belgisk premiärminister och nu ledare för Europaparlamentets liberaler, när han i en artikel nyligen kritiserade utvecklingen i Polen och Ungern:

All of us, and in particular the peoples of Hungary and Poland, must remember that NATO, like the EU, was founded on the fundamental principles of democracy, individual liberty, and the rule of law. A government that flouts those principles jeopardizes the coherence and solidarity of the alliance. It is therefore vital that the United States and other NATO allies speak out now and insist that functioning democratic checks and balances are safeguarded. It would be unimaginable for NATO heads of state to go ahead with their planned leadership summit in Warsaw in June if Poland remains in its constitutional crisis, with the government disregarding the rule of law and the opinion of a respected international body.

Fast idag kan vi läsa att Polen med näbbar och klor värjer sig mot EU:s kritik. Och ingen tror väl på allvar att någon (i varje fall inte försvarsminister Hultqvist) tänker utebli från Natos toppmöte för att det hålls i en huvudstad där regeringen just nu går på tvärs mot den västeuropeiska värdegemenskapen.

Den som uttalar tvivel på denna militära klang- och jubelfest i de ”gemensamma värderingarnas” tecken kommer säkert att betraktas som en trefalt nyttig idiot. I Sydsvenskan och Söderhamns-Kuriren är pennorna redan vässade.

Som alltid uppstår en intensiv diskussion efter Eurovision Song Contest: Vann rätt låt? Svaret beror förstås på perspektivet. Storbritannien, den gamla schlagernationen, hamnade på nytt långt ner på listan men Daily Mail kunde i alla fall hitta ett glädjeämne: ”Britain DID sweep the board at Eurovision: Every song except one was sung in English”:

It is an annual battle of patriotic pride, awash with vigorous flag-waving – not to mention politically biased voting.

But at last night’s Eurovision Song Contest, the vast majority of entrants chose to abandon a key aspect of their national identity – and sing in English.

All but one of the acts performed at least some of their lyrics in English, including French contestant Amir, flouting his nation’s usually fierce defence of its native tongue.

Visst är det sant: det handlar ofta om en ”politically biased voting”. Och är den inte politiskt snedvriden så är den ju ofta kulturellt betingad. Grannar tenderar att rösta på varandra.

Eurovision

Från rysk sida är man förstås besviken över att den låt som trots allt vann telefonröstarnas hjärtan inte tog hem segern. Den irländske journalisten Neil Clark företräder på sajten Russia Today det ryska perspektivet:

A blatantly political song by Ukraine – which should not have been allowed in the contest in the first place as it clearly broke the European Broadcasting Union’s ‘No Politics’ rules – was declared the ‘winner’ of the Eurovision Song Contest, even though the country which got the most votes from the general public was Russia.

What helped Ukraine ‘win’ were the ‘national juries’ panels of so-called ‘music industry professionals’ who were given 50 percent of the votes and who only put Russia in joint fifth place, with 81 fewer points than Ukraine.

What we saw last night, as some on Twitter have commented, was a replay of the 2000 US Presidential election between Al Gore and George W. Bush, when Gore got the most votes, but the neocon-backed Bush made it to the White House. The Establishment may give us plebs a say, but it has mechanisms to make sure that it gets the result it most desires.

Clark har förstås en poäng. Det norska folkets telefonröster gav Sverige en fjärdeplats medan den korrumperade norska juryn inte gav det gamla brödrafolket en enda poäng. Danmark och Finland visade i alla fall en rimlig nordisk solidaritet även om danskarna råkade rapportera sina juryresultat i fel ordning.

Man kan förresten i sammanhanget undra vilka som telefonröstar. Hur kom det sig att Polen inte fick många poäng i juryomgången men plötsligt seglade upp stort i det ”demokratiska” valet? Britterna satte liksom svenskarna Polen på andra plats. Kan de höga röstsiffrorna möjligen bero på att så många polacker befinner sig som gästarbetare utomlands, inte minst i England. Hemma får de ju inte rösta på det egna landets bidrag. Också en faktor att ta med i Brexit-debatten.

I efterhandsreportagen framställs nu hela tillställningen som en ny storkonflikt mellan Ryssland och Ukraina även om de båda länderna gav varandra höga poäng. Men Deutschlandsfunk påminner om en förbisedd aspekt inför nästa års tävling:

Wenn sich die Ukraine als demokratisches Land präsentieren will, dann räumt sie die Hürden für Russlands Teilnahme im kommenden Jahr ab. Derzeit dürfen kremltreue Künstler dort nicht auftreten… Kiew könnte mit gutem Beispiel vorangehen und diese Restriktion abschaffen.

Just det. Idag är många ryska artister portförbjudna i Ukraina om de på minsta vis uttryckt något stöd för sitt lands officiella politik. Mot den bakgrunden kan det bli svårt för Ryssland att delta 2017.

Jag kommer att tänka på ett klassiskt yttrande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist; ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”. Man kan väl säga att detta numera också gäller Eurovisionsschlagern.

För övrigt är det tyskarna som mest får slicka sina sår efter att ha kommit på sista plats. De vann i alla fall 1982 med ”Ein bisschen Frieden”. Det är en låt som fortfarande håller rent musikaliskt och som med sitt fredsbudskap är minst lika aktuell 34 år senare.

Det är sällan jag använder ordet skandal på den här bloggen. Men jag tycker faktiskt att det är en riktig karakteristik av ett väntat politiskt beslut. Det handlar om försvarsminister Peter Hultqvists önskan att ansluta Sverige till Natos Strategic Communications Center of Excellence (StratCom) i Riga.

Jag har skrivit om saken ett par gånger i Aftonbladet, senast i en artikel i dagens tidning. Enligt min bestämda mening är StratCom en organisation som saknar det som namnet påstår: excellens. Den har till syfte att bland annat studera rysk propaganda men den har inget att ge utöver vad vi själva kan prestera i Sverige. Verksamheten har (som det numera heter) hajpats genom obegripligt okritiska artiklar av bl. a. Mikael Holmström i Dagens Nyheter.

strat

Jag hänvisar i min senaste artikel till ett reportage som publicerades i The Baltic Times i augusti 2015 efter det att centret invigt sina nya lokaler i centrala Riga med en stor konferens. Så här skrev ett par journalister med stor erfarenhet av europeiska möten:

At least, in some cases, the EU Council meetings had been worth it. Those intensely circuitous, jargon-filled discussions did slowly lumber towards some form of progress — whether that was for the EU’s digital single market agenda, or its moribund Eastern Partnership.

Last week’s NATO meeting, however, was a waste of time. The event was the first of its kind to be hosted by NATO’s preposterously named Strategic Communications Center of Excellence — or NATO StratCom COE, if you’re fond of clunky acronyms and abbreviations.

Somewhat inevitably, the event was hosted with all the delusions of grandeur you’d imagine from an institution with such a name.

Men om det är något som centret inte är bra på så är det kommunikation, särskilt inte med pressen eller allmänheten:

It was beautiful weather on both days of the conference; a perfect chance for NATO StratCom to put journalists in their place — the basement.

At EU events, journalists could often wander upstairs and discuss matters with participants. Not with NATO. The invites mentioned an area “dedicated to journalists”, but mentioned nothing about journalists not actually being able to attend or ask questions in most of the discussions.

Instead, you had to watch the discussions from the basement on a projector screen, shut off from the debate and forced to sit and listen as “experts” pontificated about the need to “educate” journalists.

Ironically enough, no one made much of an attempt to educate journalists present about what was going on.

När man granskar StratComs verksamhet lite mer i detalj märker man en besvärande brist på vetenskaplig stringens. Man ger ut en ”academic journal” men den domineras av skrivglada ideologer utan någon nämnvärd vetenskaplig bas. Det var väl också det intryck som den beramade konferensen förra året gav de kritiska journalisterna:

Many of the speakers were like bakers at the end of a long week: they had only stale bread crumbs to offer.

The ethical and practical questions of information security and information war were skimmed over; the findings of the research they had done came across as little more than lazy plagiarisms from countless security conferences that have taken place in the region over the last several months.

Most speakers spent more time showing off their knowledge of historical thinkers rather than providing anything fresh…

The apparent research breakthrough that everyone got excited about seemed to be some rather baffling, pseudo-scientific findings about men over forty-five being more prone to interact online with misinformation-spreading social media users if the profile picture features a scantily clad woman.

The researcher called these users “bikini trolls”.

Det är sant. På den nivån ligger den analys som centret står för. Det har ju egentligen till syfte att granska det man kallar för ett ryskt hybridkrig via etablerade nyhetskanaler eller sociala medier. Men redan StratComs grundläggande utgångspunkt är tvivelaktig. På sin hemsida publicerar man i alla fall en rapport som kan vara läsvärd men den är inte författad i Riga utan vid universitetet i Helsingfors. Och där lyder en av slutsatserna: ”The idea that Russia is pursuing a campaign of ‘hybrid warfare’ against the West is at best an extreme oversimplification and at worst a misuse of the word ‘war’ that could lead to dangerous unintended consequences.”

natotr

Också ett Nato-perspektiv: Turkiet i centrum

Min rekommendation i dagens artikel är att man inte ska slänga svenska skattebetalares pengar i ett svart hål i Riga utan i stället se vad som kan åstadkommas om en betydligt mer kvalitetssäkrad svensk forskningskompetens tas till vara. Då får man också en balanserad och alliansfri analys av de propagandaströmmar som når oss från skilda väderstreck.

Det är kanske ofint att påminna om det, men en av de största desinformationskampanjer i modern svensk presshistoria var när Dagens Nyheter 2002-2003 med kolumnisten Per Ahlmark i spetsen spred uppgifter om Iraks massförstörelsevapen och samtidigt på allt sätt försökte svärta ner FN:s vapeninspektörer med Hans Blix i spetsen. Den propagandaoffensiven i en stormakts tjänst borde så här i efterhand granskas av forskare specialiserade på psykologiskt försvar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 54 andra följare