Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Språkpolitik

”I Sverige pratar vi svenska”, sa moderatledaren Ulf Kristersson häromdagen. Visst, så är det. Men i Schweiz och Belgien, vad pratar man där? Och vad ska man säga om Finland där så många envisas med att tala sitt svenska modersmål vid sidan av majoritetsspråket finska.

Jag ska inte förvränga Kristersson uttalande eftersom hans poäng förstås är att grundläggande kunskaper i svenska har stor betydelse för integrationen. Vill man bli  en del av vårt samhälle är det därför rimligt att man också lär sig det ledande nationella språket. Men det är det kategoriska i moderatledarens uttalande som får åtminstone mig att hoppa till.

Vad var det nitiska folkskollärare i Tornedalen präntade in i sina finsktalande elever under 1930-talet om inte just budordet: ”I Sverige pratar vi svenska”. Det var först 1958 som Kungliga Skolöverstyrelsen i ett cirkulär lät meddela att man inte borde förbjuda finsktalande lärjungar att tala sitt modersmål på raster och i skolhemmen.

Den svenska språklikriktningen var på sätt och vis en spegelbild av fennomanernas fältrop på andra sidan gränsen: ”Suomessa puhutaan suomea” – i Finland ska man tala finska. Det är ju också en sats som många okunniga svenskar tagit till sig så till den grad att de tror att invandrande finlandssvenskar lärt sig språket först här i landet. Om detta skrev Sydsvenskans Heidi Avellan för några år sedan samtidigt som hon kommenterade det nygamla hatet mot svenskan bland nationalister i Finland:

Jag har vant mig vid okunskapen. Att jag kallas ”finska”, att Helsingfors kallas Helsinki, att Åbo får heta Turku och att operafestivalens Nyslott bara är känt som Savonlinna är inte mycket att orda om. Att ”rikssvenskar” inte har full koll på finlandssvenskarnas liv och historia går att förstå.

Men finnar ska veta bättre.

De är uppvuxna i det land där folket tiger på två språk, för att citera Bertolt Brecht. Svenska är Finlands ena officiella språk. Dagens språkfejd där svenskan ses som inkräktarnas tungomål är historielös.

Ändå hotas kända kvinnor som förknippas med finlandssvenskan: de ska våldtas och dödas – så att ”blodet stänker ändå till Sverige”.

Språkpolitik blir faktiskt ofta blodig, särskilt om den kombineras med skillnader i religion och kultur. Men även utan vapenskrammel kan den bli intolerant. Oftast kanske mer löjeväckande. Jag skrev någon gång här på bloggen om erfarenheter av att köra bil i Belgien. Har man siktet inställt på Liège och följer de skyltar som pekar ditåt blir man plötsligt villrådig när man passerat gränsen till en flamländsk kommun och i stället hänvisas mot Luik. Och reser man mot den sydbelgiska staden Mons kan skyltarna i nästa kommun visa mot samma stad som då heter Bergen. Den kommunledning som ville införa tvåspråkiga skyltar skulle kanske bli bortröstad i nästa val (med undantag för Bryssel som har en lagfäst tvåspråkighet).

Den som haft kontakt med republiken Irlands officiella liv vet att talaren i en parlamentsdebatt ofta inleder med några ord på iriska (som man kanske knappt behärskar) för att sedan övergå till den mer bekväma engelskan. Men symbolpolitiken i att markera landets första officiella språk är här viktig. I Katalonien har språkfrågan också fått en allt starkare politisk färg. Där får man numera kanske väga sina ord innan man öppnar munnen.

Den gamla språkstriden i Norge är väl inte så dramatisk nu för tiden men Noregs Mållag, som kämpar för nynorskans ställning i landet, skrev häromdagen bland annat så här efter en granskning av den nya regeringsplattform som presenterades i veckan:

Til forskings- og høgare utdanningsminister Iselin Nybø
I Jeløy-plattforma står det at «Regjeringen vil sikre gode bruks- og opplæringsvilkår for de offisielle språkene i Norge og de to likestilte målformene i norsk.». Mållaget ønsker at statsråd Nybø skjerpar tonen mot universitet og høgskular som år etter år bryt mållova når det gjeld regelen om at minst 25 % av det dei skriv, skal vere på nynorsk. For å sikre gode opplæringsvilkår for elevar med nynorsk hovudmål er det òg viktig at ein styrker nynorskopplæringa for lærarskulestudentar og sørger for at dei får avgangsvitnemål som viser at dei kan nynorsk.

Nynationalister av olika schatteringar är numera ofta nitiska språkpoliser. Jag har tidigare skrivit om Ukraina där utbildningssystemet nu ska likriktas från högstadiet och uppåt. All undervisning måste då ske på ukrainska. Ryska, ungerska och rumänska minoriteter protesterar vilt och den ungerska regeringen hotar med att lägga in veto mot Ukrainas närmande till EU och landets samarbete med Nato.

En ukrainsk hantverkare som jag träffat här i Sverige berättar om hur hans hustru, född i Ukraina men i ett helt ryskspråkigt område, blev trakasserad när hon i västra Ukraina vågade kritisera ruttna grönsaker i ett snabbköp: ”Åk hem till Ryssland om varorna här inte duger”, replikerade den tjugoåriga bodbetjänten som naturligtvis förstod hennes ryska men som ville markera sin språkliga renlärighet.

Exemplen på kontroversiell språkpolitik kan mångfaldigas. Men visst har Ulf Kristersson rätt: i Sverige talar vi svenska. Plus förstås de officiella minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch.

Nyårsbevakning

Till vilka statschefer har Vladimir Putin skickat jul- och nyårshälsningar? Och vilka FN-ambassadörer kommer till den mottagning till vilken Nikki Haley inbjudit företrädare för de länder som stödde USA i omröstningen om Jerusalem? Det är två stora frågor som den utrikespolitiskt intresserade ställs inför så här under de första dagarna på 2018.

För att börja med det party som USA:s FN-ambassadör Nikki Haley organiserat just idag (den 3 januari) så har inbjudan förstås gått ut till de 8 länder som faktiskt stödde USA (bland dem Marshallöarna, Mikronesien, Nauru och Palau). Men också de som lade ner sina röster har fått inbjudningskort, t. ex. EU-medlemmarna Tjeckien, Kroatien, Lettland och Polen. Kvalificerade för drinkarna är också de länder som skolkade från omröstningen därför att de inte ville stöta sig med vare sig USA eller EU:s kärnländer. Till dem hör Ukraina.

Den överväldigande majoritet av 128 länder som röstade emot USA, bland dem Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige får förstås inte vara med och skåla för Trump. De stod alla emot de hot om indraget bistånd och andra hemskheter som Vita Huset hade viftat med inför omröstningen.

Och som sagt: det intressanta är nu vilka som faktiskt dyker upp på mottagningen. Det kan fortfarande vara känsligt att visa var man står i den aktuella frågan: Ska man hålla på folkrätten eller på USA:s allt mer bisarre president. Vi får hoppas att en ordentlig närvarolista kommer att publiceras.

För att så gå till den andra stormakten finns det skäl att försöka tolka vilka som är med på listan över de statschefer och politiska ledare som Vladimir Putin skickat jul- och nyårshälsningar till. Där hittar vi förstås presidenterna för utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien liksom statschefer som drottning Elizabeth, Donald Trump, Xi Jinping, Emmanuel Macron och Frank-Walter Steinmeier. En reell makthavare som Agneta Merkel får också en hälsning liksom Viktor Orban i Ungern och Narendra Modi i Indien.

Putin hör också av sig till gamla politiska motparter som de båda presidenterna Bush, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi, Gerhard Schröder och Tarja Halonen.

Intressant är naturligtvis också att notera vilka som inte nås av något budskap från Kreml. Dit hör inte oväntat Sverige, de baltiska länderna och Ukraina. Även de flesta stats-och regeringschefer inom EU saknas bland adressaterna.

Däremot är det något överraskande hur Finland och Israel behandlas. Både Sauli Niinistö och Benjamin Netanjahu har fått nyårskort från Putin. För att citera pressmeddelandet om budskapet till den förstnämnde:

In his message to Finnish President Sauli Niinistö, the Russian President expressed hope for continuing the constructive dialogue and active cooperation on strengthening neighbourly Russia-Finland relations in the interests of the two nations. “This year marked the 100th anniversary of Finland’s independence. I have warm memories of the festive events in Savonlinna and our substantive meeting,” the President noted in his greetings.

Till yttermera visso fick både Netanjahu och Niinistö telefonsamtal från Putin i anslutning till nyårshelgen. I det förra fallet handlar det förstås om läget i Mellanöstern och utvecklingen i Syrien. I det andra fallet beror det nog på att man från rysk sida ser Finland som en principfast men ändå resonabel EU-medlem, dessutom militärt alliansfri.

Kremlologin är sedan länge en etablerad politisk vetenskap. Trumpologin ligger ännu i sin linda. Men 2018 kommer säker att ge stoff för en intressant metodutveckling på båda dessa utrikespolitiska forskningsområden.

Franska Akademien

Jag var i Paris i förra veckan och passade då på att kolla lite vad Franska Akademien har för sig, denna församling av 40 ”odödliga” som varit förebilden för vår svenska motsvarighet. Nu är de för tillfället inte så många som stadgarna föreskriver eftersom det finns ett antal vakanser och rekryteringen till de åtråvärda ”fåtöljerna” (les fauteuils) kan ta sin rundliga tid. Detta eftersom utomstående faktiskt kan anmäla sitt intresse för en plats på stolen, något som ibland leder till ett omständligt omröstningsförfarande.

Det var kardinal Richelieu som 1635 grundade Akademien som genom seklerna haft sammanlagt 729 ledamöter, varav 8 kvinnor. Dock har man just nu en kvinna som ständig sekreterare, den förträffliga historikern Hélène Carrère d’Encausse, specialist på Rysslands öde genom seklerna.

Franska Akademiens höge grundare

En huvuduppgift för ledamöterna är att vårda det franska språkets höghet och renhet. Det gör man genom sin normativa ordlista men också genom att då och då slå larm mot oroväckande tendenser i samtiden. Senast skedde det genom ett enhälligt beslut den 27 oktober där ledamöterna med kraft vänder sig mot ”écriture inclusive”, det vill säga att man använder både maskulina och feminina former av ord för att markera att det manliga perspektivet inte alltid har företräde.

Det finns många förespråkare för detta nyare synsätt, bland annat en sajt på nätet där det heter: L’écriture inclusive désigne l’ensemble des attentions graphiques et syntaxiques permettant d’assurer une égalité des représentations entre les femmes et les hommes. Det handlar alltså om att med skrivsätt och syntax försäkra sig om också en språklig jämställdhet mellan kvinnor och män. Ska man skriva ordet ”medborgare” bör man till exempel använda både maskulin och feminin form för att markera att medborgarskapet omfattar båda könen: Citoyen-ne.

Men Franska Akademien (som just nu räknar fem kvinnliga ledamöter) är inte med på noterna. De pekar i sitt uttalande på de problem för både skrivning och läsning som en reform skulle innebära. De ringer i stora larmklockan och säger att det franska språket med denna utveckling står inför en dödlig fara som måste bemötas med tanke på ansvaret inför kommande generationer.

De höga språkvårdarna kan möjligen ha en poäng i att ett inklusivt språkbruk kan skapa problem, till exempel när man ska sjunga de manande orden i Marseljäsen: ”Aux armes, citoyens”. Som texten nu lyder är det bara manliga medborgare som kallas till vapnen. Men när hymnen sjungs kan ju den som vill i stället använda den kvinnliga formen. Det stör i vart fall inte rytmen nämnvärt.

BBC på svenska

I min gröna ungdom i början på 50-talet lyssnade jag på BBC:s svenska sändningar. Jo, det ärevördiga brittiska radiobolaget hade en svensk redaktion som producerade program under drygt 17 år, från den 12 februari 1940 fram till den 9 augusti 1957.

Att sändningarna började 1940 var förstås ingen tillfällighet. The BBC Handbook från 1946 berättar om bakgrunden:

Since its inception in February, 1940, the main purpose of the Swedish Service was to give accurate war news and to put forward Britain’s point of view in relation to the European struggle. Freedom of speech was never suppressed in Sweden, so the BBC did not enjoy there a monopoly in honest news and views; nor were the Swedes ever hindered, or even discouraged from listening to Britain. This meant more competition from Swedish sources, and the absence of the ‘forbidden fruit’ attraction. Also in broadcasting to a country not at war it was all the time possible -and from every point of view desirable – to give much space to many subjects quite unconnected with the war but none the less forming part of the values for which Britain fought. As early as 1942, British and Allied scientists, economists, writers, and musicians contributed frequently to the daily broadcasts to Sweden.

Efter fredsslutet minskade intresset naturligt nog bland de svenska lyssnarna men det fanns fortfarande en trogen skara som rattade in BBC på radions kortvågsband. Att sändningarna fick fortsätta ända fram till 1957 kan kanske ses som ett led i det kalla kriget. Några av östblockets huvudstäder – Moskva, Prag och Warszawa – sände på 50-talet också några timmar dagligen på svenska och det gällde att hänga med i konkurrensen på etervågorna.

Det var för övrigt inga dåliga program som BBC presenterade. Dessutom var det där som några av Sveriges senare så populära medieprofiler fick sin skolning, bland dem Gert Landin och Torsten Jungstedt.

I en bok som heter Mitt London från 1956 skriver Torsten Jungstedt om sin journalistiska bana i den brittiska huvudstaden. Han kom dit på ett vikariat 1946 men kom att stanna i sex år fram till 1952. Under de åren hann han förstås intervjua många britter, såväl mannen eller kvinnan på gatan som olika celebriteter.

När han besökte Bernard Shaw fick han en lång berättelse om ett säreget möte med  August Strindberg:

Shaw for till Stockholm för att träffa författaren till Spöksonaten, den pjäs som kanske gjort det starkaste intrycket på honom. Strindberg svarade per brev att han inte kunde träffa Shaw. Det var ett långt brev och kuriöst nog författat på tre språk. Men redan nästa morgon låg ytterligare ett Strindbergsbrev i portierlogen på hotellet, och Strindberg förklarade sig villig att ta emot…

De två genierna träffades. Strindberg var ingalunda vansinnig. Klart och redigt samtalade de bägge på tyska. Men svensken var nedslagen och klagade över att hans pjäser gick så dåligt.

En annan gång gjorde Jungstedt en intervju med Eric Blair, mer känd under författarnamnet George Orwell. Han fick då en upplysande berättelse om bakgrunden till boken Djurfarmen:

Nu när England håller på att kämpa sig fram till ett slags rättvis social samhällsordning känner jag det som min plikt att söka rätta till åtminstone en vanföreställning. Det är den som engelsmän gärna omhuldar och som handlar om Ryssland och kommunismen. De flesta arbetare tror inte att kommunismen ändrat sig efter 1917 och de första berusande revolutionsåren. Folk på högerhållet tror som vanligt att Ryssland härbärgerar det apokryfiska vilddjuret. Då skrev jag sagan om Djurfarmen, en farm med ett evangelium och med en frihet. Evangeliet förvanskas och friheten blir med åren trälarbete. Jag ville ge de rätta linjerna i den historiska utvecklingen.

Torsten Jungstedt (1918-2006)

Ett tredje författarmöte handlar om T. S. Eliot. Platsen är Svenska kyrkan i London och tidpunkten måste vara något år efter det att Eliot 1948 fått Nobelpriset i litteratur:

Jag vill ha en kort intervju med nobelpristagaren och börjar med en ursäkt. Men Eliot avbryter:

”Ursäkta er inte. Ni är offer för systemet.”

Vi har en kort intervju. Jag frågar om han skulle vilja se Stockholm igen och han svarar i en mikrofon vars sladd leder ut till en inspelningsbil på gatan:

”Yes, but next time I hope that I won’t be so conspicuous”.

Jungstedt rådbråkar sin hjärna: Vad betydde det sista ordet? Han rusar hem till kontoret och slår upp ordet. Det visar sig att Eliot sagt: ”Men nästa gång hoppas jag att jag inte är så iögonenfallande”.

Those were the days. Jag lyssnade som sagt en hel del på de svenska programmen innan de blev nedlagda. Men jag minns inte om jag börjat innan Torsten Jungstedt hade slutat. Ibland när jag lyssnat skickade jag en rapport och fick som kvitto ett så kallat QSL-kort med Big Ben på (se ovan).

Någon borde faktiskt forska kring denna intressanta radiohistoria. Jag misstänker att det kan finnas spännande saker att hämta i något dammigt arkiv i en Londonkällare.

”När en kvinna tar plats i hetsande förvärvsarbete, måste hon godtaga dess lagar”. Så står det under rubriken Affärslivets etikett i den lilla handboken Etikett och god ton, tryckt 1932. Den är utgiven i serien ”Husmoderns presentbok” och betecknas av förlaget som en ”Praktisk handbok i sättet att uppföra sig”.

Jag hittar den vackert inbundna skriften när jag rensar lite i en bokhylla (den finns faktiskt också på nätet ser jag). Mellan pärmarna finns det mesta som en man eller kvinna bör veta för att kunna skicka sig i det borgerliga sällskapslivet. Råden omfattar allt från bordsskick till rökning och titelbortläggning. Herrarna får veta hur de ska ta av sig hatten när de hälsar. Och så vidare.

Nu fastnade jag mest för kapitel fyra eftersom just arbetsplatsens etikett verkar vara ett nog så aktuellt ämne. Det är där jag hittar förmaningen om att kvinnan måste godta förvärvslivets lagar och finna sig i att vid vissa tillfällen endast behandlas som en man. Så här heter det bland annat:

Det är en chimär att tro att kvinnan genom att ge sig ut i förvärvskampen skulle kunna ha ett så förmildrande inflytande, att t. ex. alla affärsdiskussioner och uppgörelser skulle kunna ske under mjuka former. Kvinnan har väl, sedan hon inträtt i förvärvsarbete, haft det inflytandet att hon dämpat ned tonen över huvud taget – om hennes manliga kamrater äro väluppfostrade – men hon kan inte så omskapa mannen att han i stunder av högsta tryck skall kunna helt behärska sig, därför att hon står bredvid…

Det framgår dock av texten att ”stunder av högsta tryck” kanske ändå är undantagsfall. Och, understyks det, en man kan vara artig fast han är arbetskamrat, åtminstone här i landet:

Ty det måste erkännas, som regel och i stort sett är svensken inte oridderlig, oartig mot sin kvinnliga kollega. Han är till exempel mycket artigare än både tysken, fransmannen, österrikaren och italienaren är mot sina kvinnliga kollegor

Därmed vilja vi dock inte säga, att en man under alla förhållanden i förvärvslivet kan tillämpa alla artighetsregler mot kvinnan såsom i umgängeslivet.

I den andan gäller det för kvinnan att inte ta illa upp om hennes manlige arbetskamrat någon gång glömmer sig och går först genom en dörr. Och även om kvinnan normalt sett inte hälsar först kan det ju hända att hon måste göra det om chefen passerar och på grund av sin ansvarsfulla position har tankarna på annat håll och tycks ignorera sina medarbetare.

En svår fråga är förstås hur man ska förhålla sig om chefen plötsligt börjar svära, dundra och ryta:

Nu är det ju så, att en väluppfostrad herre inte förlorar tålamodet, inte svär, inte ryter inför damer. Det är mycket vilsamt, om en chef efterlever denna regel också inom sitt företag. Men änglar bli aldrig chefer och chefer äro sällan änglar, och därför kan det ju hända, att det inträffar stunder av högspänning, då alla etikettsregler fara dit pepparn växer. Då kan det hända att chefen tar till storklubban, förgår sig, säger saker, som han inte menar — både till manliga och kvinnliga anställda. Männen taga det inte hårt. Må inte heller kvinnorna göra det!

Det finns många andra viktiga etikettsregler i den här boken. Till exempel anses det olämpligt att en dam röker på gatan i väntan på spårvagnen. Och en herre som inte tagit av cigarrens maggördel visar tecken på bristande kultur och bildning.

Det mesta är förstås hopplöst föråldrat. Men kanske finns det fortfarande ett och annat guldkorn att hämta när det gäller etikett och god ton på arbetsplatsen, särskilt inom mediavärlden.

Vi som använt gamla skrivmaskiner minns hur man skrev ett semikolon: Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, därefter ett backsteg och sedan ett komma. Denna operation gav en kort tid för eftertanke.

Jag bloggade om saken för fem år sedan och påminde då om hur jag min gröna ungdom såg en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette ”Klara”. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Därmed missade de också ett tillfälle att tänka ett varv till kring det de just höll på att skriva.

Allt detta dök upp i mitt minne när jag läste en lysande liten bok med titeln Interpunktion. Det är skriven av Alva Dahl, doktor i nordiska språk och dessutom översättare och författare. Hon verkar vara inne på exakt samma linje som Sven Stolpes fiktiva tryckerifaktor när hon skriver:

Eftertankens främsta skiljetecken är nog semikolonet. Det kräver reflektion av både skribent och läsare. Semikolonet visar att de båda satserna hänger samman; ofta, men inte alltid är det fråga om en orsaksrelation.

Hon fortsätter:

Att använda semikolon i stället för bindeord (som och eller därför att) är att visa läsaren förtroendet att själv lista ut sambandet. Det kan tyckas vanskligt, men på detta sätt knyter också skribenten till sig de läsare som uppskattar inviten att tänka själva. Bland annat därför är semikolon ett yperligt hjälpmedel för den medvetna skribent som vill utnyttja skriftens möjligheter och bjuda in läsaren till samförstånd.

Alva Dahl noterar att det finns de som anser att semikolon är ”för pretentiöst” eller ”inte hör hemma i svenskan”. Hon kontrar med att vi mycket väl kan vara pretentiösa – särskilt om vi med detta menar att vi tar språket och skrivandet på allvar och är noga med hur vi formulerar oss:

När jag hör att tidningsredaktioner konsekvent förbjuder semikolon undrar jag alltid om detta inte måste innebära att också eftertanke och komplexitet stryker på foten. Om alla ska skriva rappt och enkelt, vem belyser då de aspekter av tillvaron som är krångliga och invecklade?

Hear, hear! – som engelsmännen säger.

Om jag för fem år sedan klagade över bristen på semikolon så har väl grunden för denna klagan blivit än starkare idag. Vem slösar bort ett dyrbart utrymme på twitter på ett gammaldags skiljetecken? När såg ni Carl Bildt senast ge rum för eftertanke genom ett semikolon?

Semikolonet har verkligen både vänner och fiender i den litterära världen. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut (1922-2007) tillhörde den senare kategorin: Det här är ett råd han gav till blivande författare: ”First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Å andra sidan visade hans författarkollega Lewis Thomas (1913-1993) sin uppskattning av detta tecken som enligt honom också kan markera en behaglig förväntan:

I have grown fond of semicolons in recent years. The semicolon tells you that there is still some question about the preceding full sentence; something needs to be added; it reminds you sometimes of the Greek usage. It is almost always a greater pleasure to come across a semicolon than a period. The period tells you that that is that; if you didn’t get all the meaning you wanted or expected, anyway you got all the writer intended to parcel out and now you have to move along. But with a semicolon there you get a pleasant little feeling of expectancy; there is more to come; to read on; it will get clearer.

Semikolonets vänner bör inte ge upp; det kommer kanske en dag när tecknet får en renässans. Å andra sidan kan man nu skriva det direkt på datorns tangentbord utan någon operation med backsteg. Den tidsfrist som förr fanns för eftertankens kranka blekhet har därmed besegrats av den moderna tekniken.

Vart går Ukraina?

Det var lugnt på Maidan i Kiev när jag häromdagen promenerade över detta historiska torg. En demonstration pågick, men den var helt fridsam. Ett antal äldre ukrainare stod i grupper om ungefär hundra personer i en tyst protest mot förslag till ändringar i pensionssystemet.

Pensionerna är ett av många ekonomiska problem som regeringen i Kiev måste brottas med. Inget europeiskt land lär ha en så stor andel pensionärer av befolkningen som Ukraina. Pensionernas värde har på senare år urholkats av inflationen. De internationella långivarna – Världsbanken och Internationella valutafonden – kräver reformer för att betala ut nya lån. Populistiska politiker försöker utnyttja missnöjet med den föreslagna lagstiftningen.

S:t Mikaelsklostret i Kiev med sina guldkupoler

Misstron mot politikerna är över huvud taget stor i dagens Ukraina. Enligt sommarens opinionsundersökningar är det bara 2 procent av befolkningen som helt ställer sig bakom president Porosjenko. Ytterligare 15 procent har ett visst förtroende för honom. Siffrorna för regeringen ligger på ungefär samma nivå.

De utländska experter som rekryterades som ministrar för några år sedan har försvunnit en efter en. Den gamle politiske räven Micheil Saakasjvili, tidigare georgisk president, blev som bekant inbjuden till posten som guvernör i Odessa men han kom på kant med presidenten och andra medlemmar av regeringen och berövades sitt ukrainska medborgarskap i somras, något som upprörde hans gamle vän Carl Bildt. Ändå lyckades han nyss återvända med buller och bång till Ukraina sedan gränspolisen mer eller mindre övermannats av hans anhängare. Nu kan han bedriva politiskt krypskytte inifrån landet medan regeringen står rätt handfallen.

Till presidentens försvar får kanske sägas att det inte är så lätt att styra ett land med ett pågående inbördeskrig och där rebellerna i öst får stöd av den mäktige grannen på andra sidan gränsen. I Kiev märks dock inte så mycket av de pågående striderna 70 mil därifrån. Souvenirförsäljarna erbjuder visserligen toalettpapper med Putins bild på medan andra stånd säljer tröjor med den fascistiska Azov-bataljonens svarta varghake.

Att det är den ukrainska nationalismen som har grepp om det politiska beslutsfattandet råder den ingen tvekan om. Porosjenko har nyss undertecknat en ny utbildningslag som innebär att all utbildning från femte klass och uppåt enbart ska få ske på ukrainska i framtiden. Detsamma gäller den högre utbildningen. Det är som om Finland skulle förbjuda svenskspråkiga gymnasier och stänga Åbo Akademi.

Siffror från en opinionsundersökning 2005

Lagförslaget är förstås riktat mot de många ukrainare som har ryska som modersmål men i hastigheten drabbas också betydligt mindre nationella minoriteter som ungrare och rumäner. Rumäniens president ställde häromdagen in ett statsbesök i Ukraina i protest mot den nya lagen och det rumänska parlamentet har röstat för ett fördömande. Den häftigaste reaktionen kommer dock från Budapest. Hemsidan för Ungerns utrikesdepartement återger vad utrikesminister Péter Szijjártó sagt efter det att president Porosjenko undertecknat den nya lagen:

Petro Poroshenko has until now spoken about a European Ukraine, “but this is something he can now forget about to all intents and purposes” in view of the fact that Hungary will be blocking all initiatives that could be favourable for Ukraine at all possible forums and all international organisations, and primarily within the EU.

Now that the association agreement between the EU and Ukraine and the agreement on visa-free travel for Ukrainian citizens have been concluded, Ukraine is “nurturing the hope” that they will now be able to take further steps along the road to European integration. “Well that’s something they can now forget about”, the Minister of Foreign Affairs and Trade declared.

“At the currently ongoing Session of the United Nations Human Rights Council, Hungary will be vetoing all EU comments or viewpoints that that do not condemn Ukraine with sufficient force and determination”.

Som ett svar på kritiken har Ukraina bett Europarådet uttala sig om den nya lagens förenlighet med europeiska konventioner om minoriteters rättigheter. President Porosjenko har också antytt att ändringar i så fall kan ske.

Frågan är väl bara hur den ukrainska regeringen tänker sig att kunna ena det tvåspråkiga landet om utbildning på ryska i framtiden skulle diskrimineras. Krim och Donbass är övervägande ryskspråkiga och att de skulle vilja tillhöra en helt monokulturell stat är knappast troligt. På gatorna i Kiev verkar ryska förövrigt vara det dominerande språket.

I maj i år blockerade den ukrainska regeringen en del av de mest populära ryska internetsidorna. Jag försökte i Kiev gå in på Yandex.ru, den ryska internetportal som är oumbärlig för alla som är intresserade av slavisk kultur eller historia. Det blockeringsmeddelande som dök upp påminde mig om när jag för några år sedan var i Istanbul och inte kunde komma åt Youtube sedan någon film där hade misshagat president Erdoğan.

Regeringen i Kiev har en ständig läpparnas bekännelse till sin samhörighet med Väst. Samtidigt tyder mycket på att utvecklingen nu går åt fel håll. De nationalistiska och antipluralistiska reflexer som präglar många av de f.d. kommunistländerna känns allt starkare. I det läget borde västvärldens stöd till Ukraina också ha en kritisk dimension. Den vänskapligt stödjande kritiken borde dessutom komma från Sverige snarare än från Ungern.