Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vi som använt gamla skrivmaskiner minns hur man skrev ett semikolon: Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, därefter ett backsteg och sedan ett komma. Denna operation gav en kort tid för eftertanke.

Jag bloggade om saken för fem år sedan och påminde då om hur jag min gröna ungdom såg en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette ”Klara”. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Därmed missade de också ett tillfälle att tänka ett varv till kring det de just höll på att skriva.

Allt detta dök upp i mitt minne när jag läste en lysande liten bok med titeln Interpunktion. Det är skriven av Alva Dahl, doktor i nordiska språk och dessutom översättare och författare. Hon verkar vara inne på exakt samma linje som Sven Stolpes fiktiva tryckerifaktor när hon skriver:

Eftertankens främsta skiljetecken är nog semikolonet. Det kräver reflektion av både skribent och läsare. Semikolonet visar att de båda satserna hänger samman; ofta, men inte alltid är det fråga om en orsaksrelation.

Hon fortsätter:

Att använda semikolon i stället för bindeord (som och eller därför att) är att visa läsaren förtroendet att själv lista ut sambandet. Det kan tyckas vanskligt, men på detta sätt knyter också skribenten till sig de läsare som uppskattar inviten att tänka själva. Bland annat därför är semikolon ett yperligt hjälpmedel för den medvetna skribent som vill utnyttja skriftens möjligheter och bjuda in läsaren till samförstånd.

Alva Dahl noterar att det finns de som anser att semikolon är ”för pretentiöst” eller ”inte hör hemma i svenskan”. Hon kontrar med att vi mycket väl kan vara pretentiösa – särskilt om vi med detta menar att vi tar språket och skrivandet på allvar och är noga med hur vi formulerar oss:

När jag hör att tidningsredaktioner konsekvent förbjuder semikolon undrar jag alltid om detta inte måste innebära att också eftertanke och komplexitet stryker på foten. Om alla ska skriva rappt och enkelt, vem belyser då de aspekter av tillvaron som är krångliga och invecklade?

Hear, hear! – som engelsmännen säger.

Om jag för fem år sedan klagade över bristen på semikolon så har väl grunden för denna klagan blivit än starkare idag. Vem slösar bort ett dyrbart utrymme på twitter på ett gammaldags skiljetecken? När såg ni Carl Bildt senast ge rum för eftertanke genom ett semikolon?

Semikolonet har verkligen både vänner och fiender i den litterära världen. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut (1922-2007) tillhörde den senare kategorin: Det här är ett råd han gav till blivande författare: ”First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Å andra sidan visade hans författarkollega Lewis Thomas (1913-1993) sin uppskattning av detta tecken som enligt honom också kan markera en behaglig förväntan:

I have grown fond of semicolons in recent years. The semicolon tells you that there is still some question about the preceding full sentence; something needs to be added; it reminds you sometimes of the Greek usage. It is almost always a greater pleasure to come across a semicolon than a period. The period tells you that that is that; if you didn’t get all the meaning you wanted or expected, anyway you got all the writer intended to parcel out and now you have to move along. But with a semicolon there you get a pleasant little feeling of expectancy; there is more to come; to read on; it will get clearer.

Semikolonets vänner bör inte ge upp; det kommer kanske en dag när tecknet får en renässans. Å andra sidan kan man nu skriva det direkt på datorns tangentbord utan någon operation med backsteg. Den tidsfrist som förr fanns för eftertankens kranka blekhet har därmed besegrats av den moderna tekniken.

Vart går Ukraina?

Det var lugnt på Maidan i Kiev när jag häromdagen promenerade över detta historiska torg. En demonstration pågick, men den var helt fridsam. Ett antal äldre ukrainare stod i grupper om ungefär hundra personer i en tyst protest mot förslag till ändringar i pensionssystemet.

Pensionerna är ett av många ekonomiska problem som regeringen i Kiev måste brottas med. Inget europeiskt land lär ha en så stor andel pensionärer av befolkningen som Ukraina. Pensionernas värde har på senare år urholkats av inflationen. De internationella långivarna – Världsbanken och Internationella valutafonden – kräver reformer för att betala ut nya lån. Populistiska politiker försöker utnyttja missnöjet med den föreslagna lagstiftningen.

S:t Mikaelsklostret i Kiev med sina guldkupoler

Misstron mot politikerna är över huvud taget stor i dagens Ukraina. Enligt sommarens opinionsundersökningar är det bara 2 procent av befolkningen som helt ställer sig bakom president Porosjenko. Ytterligare 15 procent har ett visst förtroende för honom. Siffrorna för regeringen ligger på ungefär samma nivå.

De utländska experter som rekryterades som ministrar för några år sedan har försvunnit en efter en. Den gamle politiske räven Micheil Saakasjvili, tidigare georgisk president, blev som bekant inbjuden till posten som guvernör i Odessa men han kom på kant med presidenten och andra medlemmar av regeringen och berövades sitt ukrainska medborgarskap i somras, något som upprörde hans gamle vän Carl Bildt. Ändå lyckades han nyss återvända med buller och bång till Ukraina sedan gränspolisen mer eller mindre övermannats av hans anhängare. Nu kan han bedriva politiskt krypskytte inifrån landet medan regeringen står rätt handfallen.

Till presidentens försvar får kanske sägas att det inte är så lätt att styra ett land med ett pågående inbördeskrig och där rebellerna i öst får stöd av den mäktige grannen på andra sidan gränsen. I Kiev märks dock inte så mycket av de pågående striderna 70 mil därifrån. Souvenirförsäljarna erbjuder visserligen toalettpapper med Putins bild på medan andra stånd säljer tröjor med den fascistiska Azov-bataljonens svarta varghake.

Att det är den ukrainska nationalismen som har grepp om det politiska beslutsfattandet råder den ingen tvekan om. Porosjenko har nyss undertecknat en ny utbildningslag som innebär att all utbildning från femte klass och uppåt enbart ska få ske på ukrainska i framtiden. Detsamma gäller den högre utbildningen. Det är som om Finland skulle förbjuda svenskspråkiga gymnasier och stänga Åbo Akademi.

Siffror från en opinionsundersökning 2005

Lagförslaget är förstås riktat mot de många ukrainare som har ryska som modersmål men i hastigheten drabbas också betydligt mindre nationella minoriteter som ungrare och rumäner. Rumäniens president ställde häromdagen in ett statsbesök i Ukraina i protest mot den nya lagen och det rumänska parlamentet har röstat för ett fördömande. Den häftigaste reaktionen kommer dock från Budapest. Hemsidan för Ungerns utrikesdepartement återger vad utrikesminister Péter Szijjártó sagt efter det att president Porosjenko undertecknat den nya lagen:

Petro Poroshenko has until now spoken about a European Ukraine, “but this is something he can now forget about to all intents and purposes” in view of the fact that Hungary will be blocking all initiatives that could be favourable for Ukraine at all possible forums and all international organisations, and primarily within the EU.

Now that the association agreement between the EU and Ukraine and the agreement on visa-free travel for Ukrainian citizens have been concluded, Ukraine is “nurturing the hope” that they will now be able to take further steps along the road to European integration. “Well that’s something they can now forget about”, the Minister of Foreign Affairs and Trade declared.

“At the currently ongoing Session of the United Nations Human Rights Council, Hungary will be vetoing all EU comments or viewpoints that that do not condemn Ukraine with sufficient force and determination”.

Som ett svar på kritiken har Ukraina bett Europarådet uttala sig om den nya lagens förenlighet med europeiska konventioner om minoriteters rättigheter. President Porosjenko har också antytt att ändringar i så fall kan ske.

Frågan är väl bara hur den ukrainska regeringen tänker sig att kunna ena det tvåspråkiga landet om utbildning på ryska i framtiden skulle diskrimineras. Krim och Donbass är övervägande ryskspråkiga och att de skulle vilja tillhöra en helt monokulturell stat är knappast troligt. På gatorna i Kiev verkar ryska förövrigt vara det dominerande språket.

I maj i år blockerade den ukrainska regeringen en del av de mest populära ryska internetsidorna. Jag försökte i Kiev gå in på Yandex.ru, den ryska internetportal som är oumbärlig för alla som är intresserade av slavisk kultur eller historia. Det blockeringsmeddelande som dök upp påminde mig om när jag för några år sedan var i Istanbul och inte kunde komma åt Youtube sedan någon film där hade misshagat president Erdoğan.

Regeringen i Kiev har en ständig läpparnas bekännelse till sin samhörighet med Väst. Samtidigt tyder mycket på att utvecklingen nu går åt fel håll. De nationalistiska och antipluralistiska reflexer som präglar många av de f.d. kommunistländerna känns allt starkare. I det läget borde västvärldens stöd till Ukraina också ha en kritisk dimension. Den vänskapligt stödjande kritiken borde dessutom komma från Sverige snarare än från Ungern.

Envoyé Hultgren

Jag skrev en gång en bloggpost med titeln De försvunna disponenterna. Nu kom jag på att en annan yrkesgrupp också verkar ha försvunnit: envoyéerna. Jag minns i min ungdom att man hörde talas om envoyén Arne S. Lundberg som under den dramatiska gruvstrejkens år var verkställande direktör för LKAB i Kiruna. Han hade en diplomatisk karriär bakom sig, bland annat som kabinettssekreterare vid UD. Från 1956 lämnade han utrikesförvaltningen för näringslivet och blev då ”envoyé i disponibilitet”. En vacker titel.

I Wikipedias lilla artikel om Lundberg heter det bland annat:  ”Vid den stora gruvarbetarstrejken 1969 spelade han en avgörande roll och åtnjöt en viss popularitet bland arbetarna, alltid kallad ‘envojjen’ med svenskt uttal.” Betoningen låg väl på andra stavelsen – en rimlig försvenskning kan man tycka.

Hur som helst; jag kom att tänka på de numera försvunna envoyéerna under ett besök på Saltskogs gård utanför Södertälje i går. Där bodde under rätt många år envoyén Carl Filibert Hultgren (1864-1944). Han var gift med Fanny Wesche (1867-1961), fosterdotter till grosshandlaren och stordonatorn Carl Fredrik Liljevalch d.y. (kanske mest känd för den konsthall som bär hans namn). Det var Liljevalch som lät bygga det vackra huset på Saltskogs ägor i utkanten av Södertälje. Han hade, som det hette, ”klena luftrör” och tyckte säkert att den då berömda bad- och kurorten var ett bra ställe att bosätta sig nära. När han dog 1909 gick huset med dess betydande konstskatter i arv till makarna Hultgren.

Mycket skulle i och för sig kunna skrivas om affärsgeniet, konst- och naturälskaren Liljevalch men här ska jag egentligen bara beröra hans svärson, en man som från en tidig bana i tullverket så småningom blev chef för UD:s handelsavdelning och från 1918 envoyé i Buenos Aires med sidoackreditering i Santiago de Chile, Montevideo och Asunción. Han blev sändebud i disponibilitet 1925 och tog avsked 1931 för att tillbringa resten av sin livstid på Saltskog – där han kunde nås på telefonnumret Södertälje 5.

Carl Hultgren bidrog uppenbarligen till att i hög grad främja handeln mellan Sverige och Latinamerika. Men han tillvaratog också på andra sätt svenska intressen på kontinenten. Den berömda journalisten och författaren Ester Blenda Nordström gjorde 1920 en resa på hästrygg från Argentina till Chile tillsammans med en norsk väninna och hon berättade i en artikel i Svenska Dagbladet den 11 juli 1920 om hur den svenska diplomaten drog i en massa trådar för att underlätta de skandinaviska kvinnornas äventyrliga färd. Hon imponerades av den välvilja som hon tack vare envoyén mötte från de argentinska myndigheterna.

Jag undrar om något lands regering på jorden skulle göra sig så enormt mycket omak och besvär för två envetna flickors skull! Men heller tror jag inte att ett lands representant skulle tagit emot och hjälpt en landsmaninna som Carl Hultgren i Buenos Aires gjorde det. Vi behövde knappt mer än yttra ett enda litet ord om våra planer, förrän han ögonblickligen började ordna det hela för oss. Han talade med argentinske presidenten, med vicepresidenten, med statssekreteraren… Vilket hade till följd att vi färdades fram som prinsessor av blodet, omhändertagna och hjälpta av alla. Om drottningen av Saba i all sin prakt och härlighet kommit på den vilda idén att ge sig över Cordilleras till häst, tror jag knappt hon kunnat haft det bättre ordnat för sig.

Hultgren deltog under sin karriär i en rad olika förhandlingar med främmande makter. Listan på hans olika utmärkelser är imponerande. Eller vad sägs om Storkorset av Peruanska Solorden, Kommendör av första klassen av Badiska Zähringer Löwenorden, Andra klassen av Japanska Heliga skattens orden, Andra klassen av Siamesiska Vita elefantens orden. Och så vidare.

Saltskogs gård (Källa: Wikimedia)

Men tillbaka till Saltskog. När tidskriften Svenska Hem år 1935 gjorde ett stort reportage från om gården berättar skribenten om paret Hultgrens förtjusning i sin rymliga bostad:

De kunna inte tänka sig att bo någon annanstans. Här känna de varje träd och varje sten och vart man går finner man spår av fru Hultgrens skönhetssinne och hortikulturella intresse och hennes mans praktiska blick och konservativa jordbevararinstinkt.

Gården fördes efter Carl Hultgrens död vidare i släkten innan den 1965 köptes av Södertälje stad för att 1984 överlåtas till Södertälje konstnärskrets och Stiftelsen Saltskogs Gård. Här ordnas nu bland annat konstutställningar och på övervåningen finns ateljéer för konstnärligt skapande.

Några märkbara spår av storhetstiden finns egentligen inte i själva huset om man bortser från några pampiga kakelugnar. Fast vegetationen runt omkring är i viss mån fortfarande präglad av den liljevalchska och hultgrenska andan med en botanisk mångfald.

Carl Hultgren var nog i alla fall den sista envoyé som varit bosatt i Södertälje.

Ett läkaröde

Jag satt och läste i den ryske filosofen Nikolaj Berdjajevs memoarer ”Vägar till självkännedom” när jag plötsligt hajade till inför det han skriver om ”en svensk läkare, doktor Lübeck”. Jag blev nyfiken på denne svensk som befann sig i Moskva i slutet på år 1913. Berdjajev beskriver honom som en riktig viking, lång och ståtlig och med lockar som föll över axlarna:

När vi promenerade tillsammans med honom på Moskvas gator tilldrog han sig allas uppmärksamhet. Han bodde hos oss kanske tio dagar. Vi umgicks mycket intensivt. Han var en charmerande människa och ingav, sitt något teatraliska utseende till trots, förtroende. Hos honom fanns en stor godhet och uppmärksamhet gentemot människor.

Nikolaj Berdjajev 1912

Det mest anmärkningsvärda med denne doktor var kanske ändå hans klärvoajans. Han visste mycket om människor som han träffade för första gången och som han aldrig hört talas om. Berdjajev sammanförde honom med tidens kulturpersonligheter som filosofen Vjatjeslav Ivanov och universalgeniet Pavel Florenskij. För den senare fick han bland annat berätta om Swedenborg.

Lübeck firade nyåret hos oss, det var nyåret 1914. Och nog fick vi anledning att häpna. Vi var ett stort sällskap, och alla försökte förutsäga vad som skulle hända under det kommande året. Ingen tänkte på något krig. Lübeck gjorde denna förutsägelse: under det kommande året börjar ett fruktansvärt världskrig. Ryssland kommer att lida nederlag och kommer att få sitt territorium avskuret, därefter blir det revolution. Om min egen person sa han att jag under revolutionen kommer att bli professor vid Moskvas universitet; även detta visade sig stämma. Lübecks förutsägelser var häpnadsväckande, eftersom det politiska läget i Europa vid denna tid inte gav anledning att vänta sig ett krig.

Jag sökte förgäves på nätet efter någon svensk doktor Lübeck. Så småningom insåg jag att transkriptionen mellan latinska och kyrilliska bokstäver (tur och retur) kunde vara orsaken att jag (och den svenske översättaren Stefan Borg) inte hittade något – översättningen kom för övrigt 1994. Mycket riktigt visade det sig också att den mystiske läkaren var finlandssvensk och hette Edvard Wilhelm Lybeck (1864-1919) .

Edvard Wilhelm Lybeck

Det verkar inte finnas mycket skrivet på svenska om doktor Lybeck. Inte ens Biografiskt lexikon för Finland har någon artikel om honom trots att han umgicks i tidens kulturella kretsar. Mathilda Wrede, Juhani Aho, Eero Järnefelt och Frans Eemil Sillanpää var hans bekanta eller patienter. Och Akseli Gallen-Kallela målade ett skissartat porträtt i olja som numera finns på Serlachius museum i Finland. Från muséets hemsida hämtar jag följande:

E. W. Lybeck började som läkare i Helsingfors Tölö, på vårdhemmet Kammio som hade grundats av hans mor, läkaränkan Sofia Lybeck. Bekantskapen med Leo Tolstojs läror gav hans liv en ny inriktning, då han blev intresserad av vitalism och naturenliga vårdmetoder, sålde Kammio och mitt i urskogarna i norra Tavastland grundade Elämänmäki sanatorium som specialiserade sig på naturliga vårdmetoder.

Enligt ett avtal som fattats med staten kom de mentalt störda långtidssjuka till Elämänmäki för att vårdas. Förutom dessa kom sådana som hos Lybeck sökte hjälp för alla tänkbara slags krämpor, som kunde vara till exempel utmattning, nervositet, olika sorters neuroser, reuma, kroniska smärtor, depressioner, ledvärk, sömnstörningar, matsmältningsbesvär och huvudvärk.

Sanatoriets livligaste tid var början av 1910-talet, då patienter kom ända från utlandet med tåg till Vilppula station eller med båt. Den vanligaste vårdtiden var från tre veckor till en månad. Som behandling använde man vegetariskt baserad kost, ljus- och luftbad, vatten-, ler- och elbehandlingar, fasta, motion och rörelsebehandlingar, massage, meditation och arbetsterapi, men också religiöst helande.

Gallen-Kallelas porträtt av Lybeck

Naturmedicin kom alltså att bli Lybecks specialitet och han tillämpade sina alternativa behandlingar också när han senare kom att knytas till Kirvus sanatorium på Karelska näset. Här byggde terapin på de metoder som propagerats av den tyske läkaren Louis Kuhne med kalla sittbad som grundläggande vårdmetod. När anstalten högtidligt öppnades i maj 1911 avhånades den å det grövsta i Hufvudstadbladet:

Den s. k. naturläkeanstalten i Kirvus, Kuhne-entusiasternas speciella sanatorium invegs i söndags. Hälsningstalet hölls af dir. Huoponen, som förklarade att anstalten tillkommit ”under guds underbara ledning”. Så talade dr. Lybeck och det sjöngs koraler och andliga sånger. Ett intermezzo af opåräknad art uppstod dock, då en patient begynte klandra ledningen af företaget och icke kunde bringas att tiga. Sällskapet har för öfrigt nyss utsändt sin årsberättelse, däri bl. a. berättas huru genom bönhörelse och guds personliga ingripande företaget fått sig medel tillsända. Det är således icke nog med att naturläkarne göra sig skyldiga till det mest upprörande kvacksalfveri och dagligdags begå ostraffade attentat mot okunniga människors hälsa och lif — man skattar i 20:e seklet åt den mest hårresande vidskepelse och religiöst bondfångeri.

Vegetariskt lunchbord på sanatoriet

Kirvus ligger numera inom Rysslands gränser och några större spår av det gamla sanatoriet lär inte finnas. Men man kan hitta en hel del bilder på nätet från den tid när patienterna strömmade till. Kosten var helt vegetarisk med utgångspunkt i lokala jordbruksprodukter. Bruk av tobak, alkohol och kaffe var förbjudet på anstalten. Enligt uppgift blomstrade dock en del kaféer i närheten med besök av patienter som led av kaffetörst.

Enligt en notis i Wiborgs Nyheter från mars 1914 planerade doktor Lybeck startandet av en ny anstalt ”vid Petersburgska banan i Terijoki-trakten”. Den nya naturläkeanstalten skulle vara mera komfortabel och storstilad än Kirvus och främst rikta sig till patienter från Ryssland. Men världskriget och revolutionen kom och några patienter från Ryssland var inte längre att räkna med.

Var det världshändelserna som till slut fick Lybecks mentala hälsa att vackla? Han tog sitt eget liv och den gamle samtalspartnern Nikolaj Berdjajev blev bedrövad när han fick beskedet:

Det plågade mig mycket. Visserligen hade jag av samtalen med L. kunnat sluta mig till att han bar på en olöslig motsättning, en tragisk brytning. Och det mänskliga ödet är hur som helst outgrundligt.

Flera av de finländska tidningarna hade korta notiser om dödsfallet som uppgavs vara förorsakat av ett gevärsskott i ett anfall av sinnesförvirring. Någon konstaterade: ”Dr Lybeck intog en särställning inom vår läkarkår, i det han ansåg vattnet som den enda helbrägdagörande medicinen”. Hufvudstadbladet skrev i sin notis: ”Han var till sin natur ärlig och samvetsgrann, en äkta sanningssökare”. Ett vackert eftermäle.

Outgrundlig politik

Jag hoppar till inför rubriken i Dagens Nyheter: ”Trots it-skandalen – de rödgröna ökar försprånget”. Vad menas med ”trots”? Hade någon utanför kommentariatet väntat sig att väljarna skulle bli jätteupprörda? Det är ju en så diffus ”skandal” att få kan genomskåda den.

Framför allt verkar det vara svårt att förstå vilken ”främmande makt” som kan tänkas komma åt uppgifterna. För ovanlighetens skull har ingen pekat ut Ryssland. Tjeckien har dock nämnts som ett av de länder där datatekniker fått ta hand om den utkontrakterade skötseln av registret. Det har med andra ord hamnat i åtminstone ett Nato-land. Jan Björklund nämnde i en upprörd kommentar att uppgifterna kan hamna hos ”fienden”. Men tjeckerna är väl inte våra fiender? Är det turkarna han tänker på?

Bryr sig väljarna om ifall deras personnummer kommer på vift? Jag förstår upprördheten om det gäller skyddade identiteter. Men i hur många kundregister finns inte var och en av oss med personuppgifter och konsumtionsmönster? Hur sköter ICA och Coop säkerheten i sin datahantering?

Förlåt om jag bagatelliserar problemet men jag tror att den här reaktionen ligger bakom det faktum att Alliansen inte tjänat något på den senaste tidens agerande. Kanske tycker en och annan väljare till och med att det var lite småsint att vilja peta inte bara den mest ansvariga ministern utan dessutom två påstått populära statsråd som grädde på moset. Dessutom ledde ju hela aktionen till att Stefan Löfven fick en hel del beröm för sitt resoluta uppträdande.

På tal om trots så hade Jan Scherman en rätt skarp iakttagelse i Aftonbladet strax efter presskonferensen i juli. Han konstaterade att mediedrevet inte riktig gett det utfall som de mediala regissörerna hade förutsett:

I drevets dramaturgi surnar sedan en och annan reporter till när spelet inte går den väg man förutsagt. Kanske är det förklaringen till den politiske reportern K G Bergströms fråga till Stefan Löfven om varför statsministern ”trotsar” Alliansens krav på att även försvarsminister Peter Hultqvist ska avgå. Trots är ett ord som har med olydnad att göra. Men misstroendevotum betyder inte att den som väckt frågan ska åtlydas, utan att makten formellt flyttar till riksdagen. Och först efter ett riksdagsbeslut som bifaller misstroendet kan trotset uppstå. Men enligt samma regelverk har statsministern då inget val, möjligtvis ett alternativ som handlar om att hela regeringen avgår.

Vi ska förstås inte misstro medierna à la Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Bara konstatera att väljare har en tendens att inte rösta som ledarsidor och politiska kommentatorer väntar sig.

Det politiska spelat kan vara outgrundligt, framför allt i jakten på billiga poänger. I Svenska Dagbladet kan man idag läsa att kungen och drottningen fått kritik för att de åkt till ett privat födelsedagsparty i Moskva för EF-ägaren Bertil Hults hustru Lisbeth. Enligt Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark borde kungaparet inte ha åkt:

– Jag tycker att det hade varit klokt av UD att rekommendera att inte vidta en sådan resa, givet säkerhetsläget och det som sker i Östersjöområdet. Mitt intryck är att det inte är hovet som begått fel, de verkar följa de rekommendationer som ges, utan att det är UD:s ansvar.

Kungen i Kreml 2001 (Wikimedia commons)

Det är klart att en moderat politiker inte kan klandra hovet. Annars undrar man ju vad det mångomtalade säkerhetsläget innebär? Det faktum att president Niinistö bjöd Putin på opera i Nyslott i slutet på juli tyder ju på att det är ganska lugnt. Det kommer i och för sig att skramlas med vapen den närmaste tiden.

För ett knappt år sedan var kungen på en scoutresa till Saudiarabien. Det är en region där säkerhetsläget är minst sagt prekärt och där statschefen hänsynslöst låter bomba ett grannland. Men jag minns inte att Hans Wallmark den gången hade någon kommentar till resan.

Som sagt: politik är det outgrundligas konst.

Georg August Wallin

Han använde sig av fem olika alfabet. Han skrev dagsnotiser på svenska med arabisk skrift. Under sin sex år långa forskningsresa i Orienten levde han som muslimen ʽAbd al-Wālī från Centralasien. Fast egentligen var han född på Åland och hette Georg August Wallin.

På andra sidan Östersjön är han förstås mer känd än i Sverige. Han föddes 1811 och blev efter studier i Helsingfors och Sankt Petersburg en av Finlands första och mest namnkunniga orientalister. På 1840-talet reste han runt i Mellanöstern för att samla in material om arabiska dialekter och beduinstammar. Kairo blev från 1843 hans bas och med sin muslimska identitet kunde han inbäddad bland beduiner besöka de heliga städerna Mekka och Medina. Han var inte den första europé som besökte dessa Islams heligaste städer men han var väl den första som på svenska skrev ned sina intryck.

Han reste också i Palestina, Syrien och Persien och noterade kulturer och språk. Han tillbringade dessutom en period i ytterligare en helig stad: Jerusalem.

Wallin, porträtterad av R.W. Ekman

Svenska Litteratursällskapet i Finland har under några år publicerat Wallins skrifter i sju volymer. Sedan början av året finns de nu också fritt tillgängliga för en intresserad allmänhet i digital form. Delarna har följande innehåll:

1) Studieåren och resan till Alexandria
2) Det första året i Egypten 1843–1844
3) Kairo och resan till Övre Egypten 1844–1845
4) Färderna till Mekka och Jerusalem 1845–1847
5) Arabiska halvön och Persien 1847–1849
6) Resan hem via London 1849–1850
7) Professorsåren i Helsingfors 1850–1852

Det är en fantastiskt intressant läsning för den som är intresserad av den arabiska världen och Mellanösterns olika kulturer. Wallin är en nyfiken iakttagare av sin omgivning. Som språkligt geni har han lätt att komma i kontakt med befolkningen och förstå vad han ser och hör. Han berättar om stort och smått, noterar väder och vind, mat och kaffesorter.

Så här kan det låta när han under sin vistelse i Palestina kommer till den gamla handelsstaden Jaffa:

Snart kommo in i de rika Jaffa trädgårdarne och här påminte mig de otaliga pomerans och citron träden som stodo med quistar lutande af den gula frukten och omgifna af tjocka taggiga cactus träd att jag var i ett annat land än mitt eget. Vid solens uppgång kommo vi in till staden öfver ett öppet fält eller torg der den lifligaste rörelse af handlande och vandlande menniskor åter påminte mig att jag trädde in i en sjö- och handelsstad. Jag tyckte äfven allt folk hade ett gladare och öppnare utseende än jag var van att se i det heliga Jerusalem, der hvar och en tyckes vilja gapa ur dig din religion och din tro. Gud bevare mig för alla heliga städer.

När detta skrevs var han 36 år. Vid sidan av sina vetenskapliga observationer har också en del iakttagelser om den kvinnliga fägring som han möter:

Jag såg ehuru förstulet flera särdeles vackra quinnor här. Nästan ännu vackrare ser jag i staden i synnerhet bland Grekiskor och jag vet i sanning ej hvad är bättre för en ogift man som jag obeslöjade eller beslöjade quinnor. Men hvar har jag sett de vackraste quinnor? Här eller i Egypten eller i Arabien eller i Nubien eller bland Negrinnor eller i Europa? Det är mig omöjligt att afgöra ens för mig sjelf. Jag såg i Nubien (den unga Nubiskan i Keneh!!) skönare än hvilka jag alldrig tyckte mig då sett och så går det mig äfven här nu. Prisad vare Herren som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser.

Så småningom reser han tillbaka till Europa. Färden går via bland annat Italien, Schweiz och Tyskland. Till England kommer han 1849 och där blir han prisad för sina forskningsinsatser, Men han längtar ofta bort från Londondimman, kolbrasorna och kylan till Orientens klart lysande sol.

Även om han var född ålänning blev han snabbt en kosmopolit. Han verkar inte missnöjd med att som finländare vara en undersåte i det ryska imperiet, något som han också hade nytta av i Orienten där Ryssland i många kretsar hade ett gott rykte. En anteckning från tiden i London ger för övrigt klart uttryck för hans uppfattning om Sverige:

En fröjd under allt detta har det varit mig att ha sällskap af någre landsmän, unge män Bergbom från Uleåborg, Wolff från Wasa o. Julin från Åbo o. att med dem åter få tala mitt eget modersmål o. min egna dialect. Några Svenskar med deras odrägliga o. tillkonstlade natur och dragande språk äro mig en plåga. Huru ovedersägligen lyckligt var det för vårt kära land att bli fri från sin Svenska styfmor!

Wallin berättelser från arabvärlden och Mellanöstern ger en intressant historisk bakgrund från en region där också dagsaktuell politik i hög grad har rötter i de religiösa och kulturella motsättningar han skildrar.

I kräfttider

”Kräftor fångas med håf, och smaka så väl att de ätas vid Konungens hof”. Citatet är hämtat från en gammal rättskrivningslära. Idag gäller väl snarare att kräftor smakar så väl att de äts vid var mans bord.

För visst har kräftätandet demokratiserats. Förr var det kanske mest ett nöje för överklassen och storstadsborna. I Svenska Dagbladet för den 7 augusti 1937 ställer en reporter frågan om hur många kräftor som brukar gå åt i Stockholm. Han får svaret: ”Det finns det ingen statistik på, men jag skulle tro att Stockholm konsumerar lika mycket som hela det övriga Skandinavien”.

Nu är förmodligen konsumtionen rätt jämn över hela landet (utom möjligen i det norrländska surströmmingsbältet). Det kan vi tacka djupfrysningstekniken för. Den har i hög grad underlättat importen. Fast Sverige har alltid importerat kräftor, paradoxalt nog samtidigt som exporten till kontinenten för mer än hundra år sedan var betydande.

Jag hittar en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Pacific Tribune från 1910, ett organ för skandinaver på den amerikanska västkusten. Där kan man inhämta att det 1904 exporterades 116.000 tjog kräftor från den stora fångstplatsen Hjälmaren (dvs. 2.320.000 stycken). 1907 var siffran 104.200 tjog men 1909 – sedan kräftpesten slagit till – bara 26.000 tjog.

Den kräftpest som drabbade Sverige från 1907 och framåt gav enligt tidningen upphov till många tragedier:

Den fiskeriidkande befolkningen kring Hjälmaren, Mälaren och Öljaren m. fl. sjöar har genom kräftpästen lidit en synnerligen stor minskning i sina inkomster. Personer, som spekulerat i kräftfiskearrenden, hafva ruinerats, och till och med själfmord har af sådan anledning inträffat.

Smittan ansågs ha kommit från Finland och just 1907 infördes förbud mot import av levande kräftor därifrån. Det hävdes senare men infördes efter ett antal år på nytt. Sedan det hävts än en gång kunde Svenska Dagbladet den 4 augusti 1931 rapportera att betydande kvantiteter av skaldjuren anlänt österifrån:

Med ångarna Mariehamn, Birger Jarl och Oihonna ha under söndagen och måndagen inkommit från Finland sammanlagt 481 lådor levande kräftor. Ångaren Kalewipoeg, som hitkom på söndagen från Reval, medförde 548 lådor estniska kräftor.

Idag ser importmönstren som bekant annorlunda ut. Jag åt själv djupfrysta kräftor från Kina häromdagen. Det var inget större fel på smaken men inte kunde de till storlek och kvalitet mäta sig med de inhemska exemplar som jag var med om att fiska upp ur Lännaån under min sörmländska barndom på 50-talet. Det var innan kräftpesten slagit till i just det vattnet.

När barndomsminnena dyker upp i augustimånens sken är det ändå inte smaken av nykokta kräftor som främst tränger sig på utan själva fiskandets stämningsfulla ritual: det ljudlösa glidandet i en roddbåt, skenet av ficklampor över relingen, rasslet av kräftklor mot en plåthink.

Den upplevelsen kan ju tyvärr aldrig ersättas genom djupfryst import från utlandet.