Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Wikileaks

”Reinfeldt is very organized and self-controlled”. Så skrev den amerikanske ambassadören Michael M. Wood i ett konfidentiellt telegram till Washington den 11 oktober 2006 när den nya svenska regeringen just tillträtt.

michael_m_wood

Ambassadör Michael M. Wood

Det är Wikileaks som låter oss läsa detta och andra diplomatiska omdömen i de amerikanska dokument som de offentliggjort på sin hemsida. Från ambassaden i Stockholm fortsatte Wood sin karakteristik av den nya svenska statsministern:

He is known for keeping his composure under pressure. He is said to drink very little alcohol. He speaks excellent English. He has visited the United States on several occasions, including as an observer of each of the past three U.S. presidential elections…

During the Ambassador’s call on him in June, Reinfeldt discussed his views on the relationship of religion to politics (in Sweden, he said, they do not mix), and his intent to resist the efforts of ”new liberals” to tear down the welfare state. He campaigned on the promise to improve rather than replace the welfare state, by giving better value for the money and better results.

De telegram som Wikileaks under senare år publicerat och gjort sökbara på sin sajt sammanfattas i följande fem avdelningar:

The Kissinger Cables — 1,707,500 diplomatic cables from 1973 to 1976.
The Carter Cables — 367,174 diplomatic cables from 1977.
The Carter Cables 2 — 500,577 diplomatic cables from 1978.
The Carter Cables 3 — 531,525 diplomatic cables from 1979.
Cablegate — 251,287 diplomatic cables, nearly all from 2003 to 2010.

Där hittar man massor av intressanta texter kring svensk politik och enskilda personer. I mars 2007 skriver ambassadör Wood till exempel följande om den dåvarande frispelande utrikesministern Carl Bildt:

Bildt has been criticized in the media and by rival politicians recently on a number of fronts: his interests to energy companies with ties to Russia’s proposed Baltic Sea pipeline (Vostok Nafta) or Sudan (Lundin Oil); his role on the International Advisory Council of the Committee for the Liberation of Iraq; and his popular blogs in English and Swedish…

Despite his critics, he enjoys considerable latitude in terms of foreign policy. His views on Iraq are much more forward-leaning than those of his predecessors… It is significant, however, that his response to criticism of his role in connection with the Committee for the Liberation of Iraq has been to urge a greater Swedish and EU role in building the Iraqi nation.

I augusti samma år återkommer den amerikanska ambassaden till Bildt och hans roll när det gällde Irak-invasionen:

Bildt is on record as supporting the necessity of regime change in Iraq, including in a January 28, 2003, signed article in the International Herald Tribune. As recently as July 15, 2007, he said in a leading Swedish daily paper, Swenska Dagbladet, ”when all is said and done I believe that things would have been worse in Iraq today had Saddam still been in power.”

Tja; man undrar vad den utrikespolitiska analytikern Bildt skulle säga idag. Fast det är förstås en hypotetisk fråga som inte får något svar varken på hans blogg eller hans twitterkonto.

Vill man läsa lite mer aktuella e-postmeddelanden kan man kolla samlingen av mejl till och från John Podesta, chef för Hillary Clintons kampanjstab. Där var man ju hyperaktiv när det gällde att hitta svaga punkter hos hennes demokratiska motkandidat Bernie Sanders. En av hans medarbetade skickade följande meddelande till Podesta den 13 oktober 2015:

Maybe we try and get a note from Stoltenberg, Loefvern and Helle letting Bernie know they are: 1. Capitalist 2. Supportive of HRC (Hillary, min anm.), and 3. Think he’s crazy. Maybe not 3.

johnpodesta

John Podesta

Bortsett från att korrespondenten inte lyckades stava Stefan Löfvens namn rätt så blev nog hans plan aldrig verkställd. Podesta själv föreslog i stället en annan taktik när det gällde att skrämma väljarna för Sanders:

Rather than going after the unrealistic nature of the spending what about going after taxes by comparing Sweden which he loves, but has a tax burden of more than 50% of gdp with US which is like 33% all in. Specter of having more than half of all income taxed may throw people back. Worth playing around with some formulation here.

Som jag antydde i min senaste bloggpost:digitaliseringen är en farlig drog för oss arkivnördar. Man frestas att tillbringa timmar framför datorn. Å andra sidan förhindrar det många tillfällen till andra onyttiga sysselsättningar.

Arkivstudier

De stora morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har nyss öppnat sina arkiv för prenumeranterna. Nu kan man från sin dator läsa alla sidor i äldre utgåvor av de båda tidningarna, I DN:s fall från 1864 till 1992 medan SvD:s arkiv börjar 1884 och är sökbart fram till idag.

svenska_dagbladet

Svenskans första nummer 18 dec. 1884

Det är lätt att fastna i sökningar kring stort och smått, från den egna familjehistorien till de stora världshändelserna. Lika intressant som reportage och nyhetstelegram är för övrigt annonser och insändare. De speglar också i hög grad den tid som flytt. För att bara ta ett exempel ur högen när det gäller den senare kategorin:

Den 16 april 1938 skriver en herr N. Lagerfelt ett upprört brev om de då tydligen aktuella planerna på att avskaffa 50-kronorssedlarna:

Har vederbörande ej tänkt sig in i den stora allmänhetens besvär med att bära på sig massor av 10-kronorssedlar för att kunna möta månatligen återkommande utgifter, såsom tjänarelöner och andra, belöpande sig till mellan 50 och 100 kr.? Hur ofta hör man icke i butiker, ja även på post och spritbolag, den frågan: Finns ej mindre än en 100-kronorssedel?…

Anledningen varför jag skriver detta är icke, att jag tror att riksbanken kommer att taga någon hänsyn därtill, utan det sker endast för att framhålla en privat mans syn på saken.

Sedan kan man i en del notiser förvåna sig över det titelraseri som fortfarande grasserade i februari 1953:

Stockholms centrala krets av Svenska röda korset har efter årsmöte fått följande styrelse: ordförande överstinnan Marianne Jakobsson, vice ordförande fru Evy Kjerrman och övriga ledamöter amiralinnan Barbro H:son Ericson, fru Ingegerd Gabrielsson, överstinnan Elsa Hasselgren, fru Harriet von Horn, fru Ruth Julin, friherrinnan Carin Klingspor och fruarna Ella Lindström, Carin Marcus, Karin von Schmalensée och Görel Sundberg.

Efter förhandlingarna höll doktorinnan Ebba Johansson ett föredrag om Röda korsets åldringsvård.

Man undrar varför fruarna von Horn och von Schmalensée inte hade några titlar som speglade deras mäns framgångsrika yrkesverksamhet. Vilken plats i den officiella rangskalan måste en man ha för att hans titel skulle smitta av sig också på hustrun?

En dag som denna kan man förstås undra när ordet ”adventsljusstake” första gången dyker upp. Det skedde i SvD den 25 november 1948. Speglar detta att seden med de fyra ljusen inte är så gammal som man kan tro? På samma sida annonserar Konsum om köttfärs för 3:10 kr. kilot. Tydligen fanns det fortfarande köttransonering eftersom ett kilo innebar att man gjorde av med 1.000 poäng. Isterband fick man för 600 poäng och 2:90 kr. kilot.

Söker man på ett allvarligare ämne som Adolf Hitler ser man att han första gången nämns i SvD den 29 maj 1923 i en artikel från München av Bertil Malmberg. Han betecknar ”Bajerns fascistledare” som ”Tysklands i detta ögonblick mest hatade, mest fruktade och mest avgudade man”.

Hans personlighet är utomordentligt fängslande, framför allt genom sin lidelsefulla intensitet; han är en talare av ovanliga kvaliteter och hans välde över massorna har ett demoniskt tycke; hans smärta eleganta gestalt höjer sig som en smal eldslåga över de folkhav, vilka behärskas av hans stämma och lockas till skratt och gråt, till hänförelse och vrede, allt efter hans vilja. Ingen kan i detta ögonblick veta om Hitler verkligen är den man ur vars händer Tyskland skall mottaga sin upprättelse och sin frihet.

bertil-malmberg

Bertil Malmberg – rapportör från München

Den 14 oktober 1930 skriver Fredrik Böök en understreckare under rubriken ”Hitler på valmöte”. Han är inte lika imponerad som kollegan Malmberg av Hitler som talare. Han kontrasterar honom mot valmötets inledare, Joseph Goebbels: ”en ung man, som hör till den demagogiska överklassen”. Den blivande propagandaministern är enligt Böök en oratorisk virtuos som spelar på olusten och misstron mot det bestående. Efter honom är det Hitler som äntrar talarstolen:

Säkert är att han inte behärskade högtalartekniken på långa vägar så bra som dr Goebbels, att han icke pauserade på de rätta ställena, där applådsalvorna skulle ha satt in, att han inte var giftig, ironisk och elegant som föregångaren. Det låg något nästan akademiskt enformigt över hans långa föredrag, som hölls med tydligt märkbar wienaccent.

Så där kan man hålla på och bläddra i de digitala tidningsläggen. Det är risk att man fastnar i både världsnyheter och bisarra notiser. För alla som en gång suttit framför bibliotekens mikrofilmsapparater och försökt läsa gamla tidningssidor känns det hur som helst som en verklig historisk revolution.

Minnesbilder

Peter Englund har publicerat en bok som heter Jag kommer ihåg. Det består av 658 minnesfragment från en barndom i Boden på 60-talet. Jag skrev om den i Aftonbladet för några dagar sedan och tycker rent allmänt att det är ett rätt underhållande kalejdoskop av bilder från en tid som jag också kan minnas även om jag är femton år äldre än Englund.

Det som förvånar mig är hur denna roande minnesövning kan ge upphov till så skilda bedömningar och så många funderingar kring mål och medel. Jag ser den som ett välskrivet men anspråkslöst försök att gestalta en tid som flytt. Den bygger på utländska förebilder, främst George Perecs Je me souvien från 1978, i sin tur inspirerad av Joe Brainards I remember från 1970.

pe

Det är klart att boken riktar sig till en publik som själv upplevt epoken. Ett namn som Arne Tammer säger inget för den som inte upplevt annonserna om hur man genom övningar en kvart om dagen kan utveckla sin kropp i muskulös riktning. Barnens brevlåda med Farbror Sven slutade sändas 1972 och man måste nästan vara 50+ för att ha något minne av denna långkörare i monopolradion.

Hur många kommer förresten ihåg Magnus Banck (nämnd i minnesbild 542), en av 60-talets stora radio- och tv-profiler? Han lär på sin tid ha fått omkring en miljon lyssnarbrev. Själv har jag mycket konkreta minnen av honom eftersom han var värnpliktig korpral när jag gjorde min soldatutbildning i Uppsala sommaren 1960.

Martina Montelius tyckte i Expressen bisarrt nog att boken inte borde ha getts ut. Kanske beror det på att hon är född 1975 och av den anledningen inte kan ha så mycket behållning av minnesbilderna. Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet läste den två gånger i jakt på djupsinnigheter. Och visst kan man ibland ana stråk av vemod mitt i nostalgin.

Kan det divergerande mottagandet bero på att Englund är ledamot av Svenska Akademien och att en del recensenter väntat sig något höglitterärt projekt? Varför kan man inte ta den för vad den är: en snart 60-årig man letar efter saker och händelser som satt sig fast i hjärnan som en spegling av förunderligheter eller trivialiteter i barndomen? Allt detta dessutom ganska skickligt presenterat med ironi eller värme. Redan det kan vara tillräckligt för att roa en bred läsekrets.

Jag associerade själv till minnen från 50-talet, t. ex fenomenet Pojkarnas julbok. Jag tänkte att boken skulle kunna lanseras under den titeln, eller kanske snarare som Farfars julbok. För det är klart att det i stor utsträckning handlar om pojkminnen även om många saker säkert upplevts på samma sätt också av flickor. Jag skulle i själva verket gärna se en kvinna ur Englunds generation som prövade samma metod. Det skulle vara intressant för oss som tillhör det motsatta könet.

För min del ser jag förstås en begränsning i att Englunds barndom tillbringades i Boden medan jag växte upp på den sörmländska landsbygden. Han minns nog inte hässjelinor som skulle nystas eller opastöriserad spenvarm mjölk som skulle hämtas från ladugården. Medan min tonårsgeneration lyssnade på kortvågsradio och blev s. k. DX:are är han uppväxt med tv-apparaten i vardagsrummet och en senare generation serietidningar.

Säkert har vi ändå en hel del gemensamma hågkomster av saker som han inte nämner men som tycks ha försvunnit med den moderna tidens kommunikationsformer. Vad hände till exempel med aerogrammen, de tunna lättviktsförsändelserna som förenade både kuvert och textsida? Kommer någon ihåg när ett sådant senast trillade ner i brevlådan?

Fel kandidater

Ni som läste Michael Moores profetia i mitt senaste blogginlägg var knappast överraskade. Han förutspådde ju att vi under de närmaste fyra åren måste vänja oss vid orden ”President Trump”. Och han blev sannspådd. Nu är vi där och de grandiosa löftena om att göra Amerika stort igen väntar på att uppfyllas.

Att Trump var fel kandidat i ett amerikansk presidentval var alla upplysta människor eniga om. Den politiskt mest oprövade aspiranten i USA:s historia stod mot en av de mest erfarna politikerna i Washington. Men i ett val där ”folket” stod mot ”eliterna” rådde ju inte vedertagna sanningar.

donald

President nr 45 på väg

I dagens Guardian har den liberale amerikanske analytikern Thomas Frank (efter att först ha dömt ut Donald Trump) en hel del beska sanningar att säga om Demokraternas val av kandidat. Han ser Hillary Clinton som en person med alltför starka bindningar till det bestående:

Start at the top. Why, oh why, did it have to be Hillary Clinton? Yes, she has an impressive resume; yes, she worked hard on the campaign trail. But she was exactly the wrong candidate for this angry, populist moment. An insider when the country was screaming for an outsider. A technocrat who offered fine-tuning when the country wanted to take a sledgehammer to the machine.

She was the Democratic candidate because it was her turn and because a Clinton victory would have moved every Democrat in Washington up a notch. Whether or not she would win was always a secondary matter, something that was taken for granted. Had winning been the party’s number one concern, several more suitable candidates were ready to go. There was Joe Biden, with his powerful plainspoken style, and there was Bernie Sanders, an inspiring and largely scandal-free figure. Each of them would probably have beaten Trump, but neither of them would really have served the interests of the party insiders.

Det var dessa partigängare som ville ha Hillary Clinton trots allt de visste om hennes närhet till bankerna, hennes historia av misslyckade krig och hennes problem med de privata mejlen.

To try to put over such a nominee while screaming that the Republican is a rightwing monster is to court disbelief. If Trump is a fascist, as liberals often said, Democrats should have put in their strongest player to stop him, not a party hack they’d chosen because it was her turn. Choosing her indicated either that Democrats didn’t mean what they said about Trump’s riskiness, that their opportunism took precedence over the country’s well-being, or maybe both.

Clinton’s supporters among the media didn’t help much, either. It always struck me as strange that such an unpopular candidate enjoyed such robust and unanimous endorsements from the editorial and opinion pages of the nation’s papers, but it was the quality of the media’s enthusiasm that really harmed her. With the same arguments repeated over and over, two or three times a day, with nuance and contrary views all deleted, the act of opening the newspaper started to feel like tuning in to a Cold War propaganda station.

Det senare är kanske inte helt sant. Det fanns åtskilliga populistiska tidningar som stöttade Trump. Och Fox News gjorde ju sitt bästa för att diskreditera Hillary Clinton och de redaktioner som stöttade henne, inte minst när man där utnämnde CNN till ”Clinton News Network”. Men när hennes läger försökte skylla mejlläckor och motgångar på rysk inblandning och försökte göra Trump till en enda stor Putinkramare tyckte säkert de flesta sansade iakttagare att man ändå utmanade trovärdigheten.

Som sagt: Michael Moore fick rätt. Nu är det President Trump som gäller. Men framöver kommer hans hittillsvarande utrymme för halsbrytande improvisationer säkert att vara begränsat. De politiska övervakarna har förmodligen redan samlats för rådslag.

Vem vinner?

Trump kommer att vinna. Det är inte jag som påstår det utan filmaren och vänstermannen Michael Moore. På sin blogg ursäktar han sig först för att han tvingas komma med så dåliga nyheter:

I am sorry to be the bearer of bad news, but I gave it to you straight last summer when I told you that Donald Trump would be the Republican nominee for president. And now I have even more awful, depressing news for you: Donald J. Trump is going to win in November. This wretched, ignorant, dangerous part-time clown and full time sociopath is going to be our next president. President Trump. Go ahead and say the words, ‘cause you’ll be saying them for the next four years: “PRESIDENT TRUMP.”

Never in my life have I wanted to be proven wrong more than I do right now.

Moore förstår om vi alla misstroget skakar på huvudet inför detta chockande besked. Men han uppmanar oss att stiga ut ur vår bubbla av förnekelse och försöka acceptera den bistra verkligheten:

Well, folks, this isn’t an accident. It is happening. And if you believe Hillary Clinton is going to beat Trump with facts and smarts and logic, then you obviously missed the past year of 56 primaries and caucuses where 16 Republican candidates tried that and every kitchen sink they could throw at Trump and nothing could stop his juggernaut. As of today, as things stand now, I believe this is going to happen – and in order to deal with it, I need you first to acknowledge it, and then maybe, just maybe, we can find a way out of the mess we’re in.

tc

Making America great

Och så förklarar han varför det kommer att gå så. Han ser systemet som riggat för att de mest hängivna och ibland rabiata Trump-anhängarna mangrant kommer att infinna sig i vallokalerna medan de mer marginaliserade grupperna gett upp redan innan de ställt sig i kön:

People have to leave the house and get in line to vote. And if they live in poor, Black or Hispanic neighborhoods, they not only have a longer line to wait in, everything is being done to literally stop them from casting a ballot. So in most elections it’s hard to get even 50% to turn out to vote. And therein lies the problem for November – who is going to have the most motivated, most inspired voters show up to vote? You know the answer to this question. Who’s the candidate with the most rabid supporters? Whose crazed fans are going to be up at 5 AM on Election Day, kicking ass all day long, all the way until the last polling place has closed.

Det är ingen vacker bild av den stora demokratin som nu visas upp inför en häpen värld. Alla grepp är tillåtna. Miljoner stoppas in i kampanjkassorna av rika sponsorer under den sista veckan före valet. För Trump är Hillary korrupt, för henne är det han som har farliga förbindelser. Det alltid lika gångbara Putinkortet spelas ut. FBI hoppar plötsligt in, personangreppen haglar och de politiska sakfrågorna har vi nästan glömt.

Michael Moore hoppas som sagt att han ska få fel. Men vem vet. Det är säkrast att gardera med båda etta, tvåa och kryss.

Liten tuva…

Hur litet är ”litet”? Jag ställer frågan efter att nu i flera dagar ha läst indignerade texter om hur ”lilla Vallonien” hotar att stjälpa EU:s handelsavtal med Kanada (CETA). 3,6 miljoner fransktalande belgare står mot 500 miljoner EU-medborgare, heter det. Inte ens en procent.

Den tyske EU-kommissionären Günther Oettinger lägger inte band på sin upprördhet: ”Måste vi nu också fråga kyrkorådet i Biberach?” Han syftar på en liten stad i Baden-Württemberg.

Visst, man kan förstå känslosvallet om det nu inte vore så att unionens regelverk faktiskt bygger på konsensus i viktiga frågor. Jag lägger ihop invånarantalet för de fyra minsta medlemsländerna – Malta, Luxemburg, Cypern och Estland – och får ihop 3,1 miljoner, alltså en halv miljon mindre än Vallonien. Tänk om dessa länder hade röstat emot? Hur skulle man då ha räknat? Då blir det 4 av 28 vilket enligt min kalkylator blir drygt 14 procent av de röstberättigade länderna.

Jag har ingen stark personlig uppfattning när det gäller avtalets innehåll. Är det bra eller dåligt? Jag kan bara konstatera att det finns många motståndare runt om i Europa, bland annat inom kultursektorn. Österrikes socialdemokrater hade en medlemsomröstning där de flesta var emot. I Tyskland finns en livaktig diskussion. Där kräver man på sina håll lokala folkomröstningar. Man både marscherar och dansar mot CETA och det tänkta avtalet med USA som går under förkortningen TTIP.

tanz

I tyska Der Spiegel skriver en professor Henrik Müller en tänkvärd artikel om själva metodiken att utarbeta handelsavtal:

Unabhängig davon, ob man Freihandelsabkommen inhaltlich gut oder schlecht findet, muss man anerkennen, dass der bisherige Weg, sie auszuhandeln, nicht mehr funktioniert. Seit dem späten 19. Jahrhundert sind internationale Wirtschaftsabkommen das Resultat von Hinterzimmerdeals. Experten sitzen beisammen, verhandeln im Geheimen, bis sich irgendwann die Türen öffnen und ein nahezu unterschriftsreifer Vertrag herauskommt.

Hans poäng är alltså att man i det tjugoförsta århundradet behöver fundera på formerna för hur avtal ska arbetas fram. I mer än ett sekel har viktiga ekonomiska överenskommelser mellan länder ofta bestämts av expertsamtal i slutna rum. Plötsligt öppnas dörrarna och man lägger fram ett avtal som i princip är färdigt för underskrift och som på det stadiet är svårt att ändra. Så kan det inte längre fungera.

Med 28 medlemmar kommer EU förstås att gång på gång drabbas av kriser som denna. Alltid finns det någon regering eller något parlament som kan lägga hinder i vägen för en enhet. Nederländerna har efter en folkomröstning fortfarande inte ratificerat samarbetsavtalet med Ukraina och lär inte komma att göra det heller.

När detta skrivs (måndag morgon 24 oktober) vet fortfarande ingen vad som händer. Trycket på vallonerna är starkt. Men det är förstås ingen katastrof om avtalet faller. Handeln med Kanada lär fortsätta. Och kanske är det bättre att den fortgår utan tveksamma nyordningar med specialdomstolar för att tillgodose de multinationella företagens intressen.

Vi får vänta och se.

Grekland

Det är ett stort mått av självironi på de tröjor man kan köpa i Athens turistkvarter: ”Greek crisis – No job, No money, No problem”. Fast just i de centrala delarna av den grekiska huvudstaden syns kanske inte krisen särskilt mycket. Den hörs mera. Närmar man sig parlamentet och Syntagma-torget avlöser demonstrationerna varandra. Det är protester mot nedskärningarna och de internationella långivarnas hårda villkor.

nojob

Jag kom på att jag upplevt grekiska demonstrationer under ett halvsekel. 1965 var jag i Athen för första gången. Då drog skanderande folkmassor fram på Panepistimiou-gatan under de upprepade slagorden ”Ta din morsa med och stick!”. Agitationen var riktad mot den dåvarande kungen Konstantin och hans tyskfödda mor, änkedrottningen Frederika. Demonstranterna stödde den sittande premiärministern Georgios Papandreou (1888-1968), huvudmannen i den politiska klan där sonen Andreas (1919–1996) och sonsonen Giorgos (f. 1952) så småningom kom att bekläda samma ämbete.

Men visst finns det problem i Grekland även om de kanske inte direkt sticker i ögonen på den tillfälliga besökaren. Den engelskspråkiga upplagan av dagstidningen Kathimerini publicerade häromdagen följande notis:

One in three Greeks were at risk of poverty or social exclusion in 2015, just below Romania (37.3 percent) and Bulgaria (41.3 percent), according to data released Monday by the European Union’s statistical agency, while Greece also showed the highest increase in the risk rate, which grew from 28.1 percent in 2008 to 35.7 percent in 2015, or 7.6 percent.

Eurostat’s study, published to coincide with International Day for the Eradication of Poverty, also found that in 2015, 22.2 percent of Greeks were severely materially deprived – meaning they could not afford to pay their bills, keep their homes warm or take a one-week holiday – compared with 0.7 percent in Sweden and 2 percent in Luxembourg.

Det är förstås inte bara grekerna som har det svårt. På öarna i östra Medelhavet finns enligt UNHCR fortfarande 50.000 flyktingar som lever under svåra villkor. Det är inte så lätt för ett fattigt land att hjälpa andra fattiga även om EU skjuter till pengar. Men av den omfördelning till rikare länder som tidigare beslutats har det som bekant inte blivit någonting. Idag kunde man t.ex. läsa i tyska medier om att det fåtal flyktingar som Lettland motvilligt tagit emot nu i stort sett lämnat landet.

På de kykladiska öarna märks annars inte så mycket av krisen. Turismen verkar ha återhämtat sig delvis. Vi tillbringade en tid på Paros och där är priserna låga så här i mitten på oktober. En studio med alla bekvämligheter och egen uteplats kan man hyra för 25 euro natten och en modern liten bil får man för samma pris per dygn. Paros är en trevlig ö att åka runt på och stränderna är så här års nästan tomma även om Medelhavet fortfarande är skönt att bada i.

Tar man sedan en kort färjetur över till den lilla grannön Antiparos kan man göra en flera hundra meter djup nedstigning i en av Europas mest spektakulära grottor.

paros

På det bysantinska muséet i Athen pågår ännu några dagar en fin utställning av ryska ikoner, lånade från Tretjakovgalleriet i Moskva. Den invigdes i maj av president Putin och premiärminister Tsipras och är ett led i det rysk-grekiska kulturutbyte som pågår under ett år, ett resultat av att både Ryssland och Grekland gärna förenas i sitt gemensamma bysantinska arv – något som förstås också har dagsaktuella politiska övertoner. Bland annat har ryssarna generöst lånat ut en ikon av mästaren Andrej Rubljov från sekelskiftet 1300/1400.

Kommer ni till Athen så kan jag rekommendera restaurangen Old Ithaki intill torget vid katedralen. Sätter ni er där vid 18-tiden så kan ni höra katedralklockorna ringa till vesper. Och äter ni lite senare så kan ni ha tur att få lyssna till ett par skickliga musiker på bouzouki och gitarr som spelar traditionell grekisk musik. Mycket har ändrats under de 50 år som jag varit besökare i Athen men den musiken består.