Feeds:
Inlägg
Kommentarer

För första gången på flera år har jag inte brytt mig så mycket om besöksstatistiken på den här bloggen. Det speglar kanske en  mognadsprocess. Å andra sidan lever den ändå sitt eget liv när man skrivit ett antal år och behandlat många ämnen. Folk halkar in via sökmotorer eller Facebook-länkar. Och antalet klick speglar, som alla vet, inte hela sanningen.

Kanske speglar också likgiltigheten en viss uppgivenhet denna sommar. Ska man egentligen skriva om smålustiga trivialiteter när världen brinner utanför knutarna? Människor drunknar i Medelhavet, desperata flyktingar försöker borda tåg i Makedonien, några dör i en överfull lastbil i Österrike.

Samtidigt saknar man en rimlig historisk analys av problemens orsaker och kanske borde man ägna sig åt den. Nu pekar alla på de hjärtlösa smugglarna. Men de är ju bara simpla profitörer på vad andra åstadkommit. Varför har IS haft så stora framgångar i ett sedan 2003 sönderfallande Irak? Varför råder kaos i Libyen?

Serbiens utrikesminister Ivica Dacic var häromdagen ofin nog att peka på ett orsakssammanhang:

It’s easy to create problems in other parts of the world, while we have to pay the price. We are certainly not to blame for the problems in the countries of origins [of migrants], while 2.000 cross our border every day.

Refugee_Camp

Zaatari – läger i Jordanien för syriska flyktingar (Källa: Wikipedia)

Här hemma ökar opinionssiffrorna för Sverigedemokraterna. Andra EU-länder försöker överträffa varandra i branschen ”den obotfärdiges förhinder” när det gäller att hjälpa till i det krisartade läget. Slovakien (5,5 miljoner invånare) kan t. ex. tänka sig ta emot 200 (!) flyktingar, men egentligen bara om de är kristna. En regeringsföreträdare säger att man inte diskriminerar på religiösa grunder men tror att muslimer inte skulle trivas i landet eftersom det inte finns några moskéer. Vilken omtanke!

Litauen, ett land med 3 miljoner invånare, ska för sin del ta emot 325 flyktingar, en siffra långt under den som EU-kommissionen bett om. Ordföranden i parlamentets försvarsutskott har dock krävt att man först inför ett förbud mot att bära burka. Han undrar också om muslimer bör få utöva sin religion var som helst i landet.

Estland är berett att ta emot 200 asylsökande, men Kristiina Ojuland, som faktiskt var Estlands utrikesminister 2002-2005, är oroad. Hon skrev på Facebook att den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter och framhöll att ”negerfrågan” är existentiell för Estland.

I Salzhemmendorf i Niedersachsen slängde någon i går in en brandbomb i ett temporärt boende för 40 flyktingar. Det socialdemokratiska partiets generalsekreterare beskriver attentatet som ”öppen terrorism”. Det är förstås precis vad det handlar om. Dessutom på europeisk mark och i ett land där brandattentat en gång var ett verksamt medel i ultranationalismens tjänst.

Men i vår inhemska debatt är oron för terrorismen en annan. Inrikesministern redovisade igår ett handlingsprogram mot terrorism där det sägs att resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar ska kriminaliseras under hösten. Målet, säger regeringen, är att ingen ska resa. Vart ska man inte resa, kan någon undra? Till Syrien eller till Tyskland?

Oppositionen var förstås inte helt nöjd. Minst belåten i gårdagens Rapport-sändning var den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth, känd som filmare av järnrörsmaffians nattvandringar i Stockholm. Det var ju också han som lite för tidigt twittrade om Behring Breiviks explosioner i Oslo: ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?”. Själv gissade han förstås fel.

Nöjd med regeringens handlingsprogram är inte heller Ivan Arpi, skribent i Svenska Dagbladet, vars ledarsida företagit en obehaglig vandring högerut. Han vill se mer övervakning och beklagar uppenbarligen i linje med sin amerikanska vänner att ”Edward-Snowdenläckorna försvårat säkerhetstjänsternas arbete”. Detta samtidigt som den norska Bjørnstjerne Bjørnson-Akademien för litteratur och yttrandefrihet nyss beslutat att utdela sitt stora pris till just Snowden med motiveringen: ”For hans arbeid for personvernet, og for å rette et kritisk søkelys mot staters overvåkning av sine og andres innbyggere”.

Arpi återger (med osvikligt sinne för källkritik) NSA:s påstående att de med hjälp av sina övervakningsprogram har avstyrt 54 terrordåd i världen. (They would say that, wouldn’t they). Ändå är det förstås som president Obama nyligen konstaterat “What we know is that the number of people who die from gun-related incidents around this country dwarfs any deaths that happen through terrorism.” Varför NSA inte lyckats stoppa dessa amerikanska vapengalningar i tid är obegripligt med tanke på att de avlyssnar allt och alla. Men mot vansinnesdåd hjälper tydligen ingen övervakning vare sig här eller där.

Vi lever i en tid när 30-talet verkar krypa allt närmare. Inte bara i de politiska opinionsmätningarna utan också i tidigare respektabla medier. Det är lätt att bli uppgiven, men det hjälper förstås inte. Det gäller att inte låta sig förhärdas.

Typiskt!

Jag antar att jag inte är ensam om att ha hört repliken denna vecka: ”Typiskt att det ska bli sol och vackert väder först när skolan ska börja”. Yttrandet är lite klichéartat men jag kan inte låta bli att känna en viss empati med de besvikna även om det för en pensionär inte spelar så stor roll när regn och solsken råkar infalla.

Själv skulle jag kunna säga: ”Är det inte typiskt att hustrun rest bort några dagar så att jag står ensam med vattningsansvaret i trädgården när solen plötsligt suger vattnet ur jorden”. Fram till i förra veckan har ju växtligheten denna sommar skött sig själv med strålande resultat tack vare en bra blandning av regn och uppehållsväder. Vattenspridaren har haft den lugnaste säsongen i mannaminne.

Borde sommarlovet flyttas för att anpassas till detta typiska vädermönster? Förra året gjorde Finlands näringsminister Jan Vapaavuori ett djärvt politiskt utspel när han föreslog att man borde flytta skolornas sommarlov tre veckor framåt, så att det börjar vid midsommar och slutar den sista augusti. Han motiverade det med att turismen i Finland sysselsätter 200 000 personer och årligen omsätter över 13 miljarder euro. En stor del av intäkterna kommer från europeiska turister som har semester i augusti. Många finländska turismföretag avslutar ändå sin säsong då de finländska skolorna börjar i mitten av augusti. Företagarna och Finland förlorar enligt ministern flera miljarder euro på detta.

I en omröstning på nätet  ville 65 procent flytta fram sommarlovet medan 28 procent var emot och 5 procent förhöll sig neutrala.

När nu lovet ändå är slut är det kanske dags att begrunda vad skolbarnen förväntas prestera under det kommande läsåret. Deras insatser ska ju numera bedömas efter en nationell betygsskala med sex steg där A-E står för godkända resultat och F står för ej godkänt resultat.

Liggande skala

Skolverkets pedagogiska bild av dagens betygsskala

Hur många olika betygsreformer har man sett under sitt liv? Jag kan inte räkna dem alla. Men jag tycker att man nästa gång när det blir aktuellt kan fundera över det radikala förslag som för ett par år sedan presenterades av grundrektor L. Hagwald i Grönköping. Jag citerar ur Veckobladet:

Byggstenarna är versaler av de tre bokstäverna  A, B och C.  För personer  med tidigare generationers skolgångserfarenheter kan de förklaras ungefär motsvara  MVG, G och IG resp 5, 3 och 1.Genom finurliga kombinationer av enbart dessa tre bokstäver göres så en femgradig skala inom registret ”godkänd” genom att först tillföra AB mellan A och B, förklarar hr H.

Vi har nu fått de steg som korresponderar mot gamla MVG, VG och G resp 5, 4 och 3. Vidare lägges sedan mellan AB och B till ett steg Ba (”extra godkänd”) samt a (litet a) mellan A och AB vilket bör utläsas ”nästan MVG”.

För att något nyansera betygsskalan också på den icke-godkända sidan införs BC mellan B och C för att markera ett ”IG” som torde kunna repareras under sommarlovet medan C står för ett ”IG” som kräver helt andra tag (gå om klassen).

Därmed uppnås en sjugradig betygsskala som i sin kontext (skolan) bör uppfylla varje krav på nyansering och rättvisa inom klassen, framhåller hr H.

Med sju steg skulle det alltså bli en mer förfinad gradering än den nu gällande. Dessutom lanserade rektor Hagwald möjligheten att man genom tillägg av plus eller minus efter alla stegen kunde göra betygssättningen ännu mer noggrann och näst intill maximalt rättvisande.

Har vi sett någon ansvarig politiker som hittills brytt sig om detta smått revolutionerande förslag? Såväl Björklund som Fridolin har ignorerat det. Typiskt!

Reseskildringar

Nu återkommer jag efter den välförtjänta bloggpausen på några veckor.

Trots titeln ovan tänker jag inte ägna mig så mycket åt att skildra de egna resorna kors och tvärs över Sverige och in i Norge. Mycket var som det brukar vara och när det gäller den årliga resan till huset i Telemark kan jag bara konstatera att de norska vägarna blir allt bättre och att restiden nästan förkortats med en halvtimme de senaste två-tre åren.

En nyupptäckt under sommaren var den lilla staden Hjo vid Vättern Jag hade aldrig varit där förut men den visade sig vara en liten pärla med båtliv, trähusbebyggelse och ett centralt torg där man återfann både kyrka och bokhandel. Den senare torde vara unik så till vida att man i tidningsstället vid ingångsdörren inte bara behövde välja mellan Aftonbladet och Expressen utan också mellan olika lokaltidningar, bland dem Grönköpings Veckoblad. Heder åt en sådan kulturstad!

På en sommarloppis hittade jag originalupplagan av en rätt berömd bok med små korta reseskildringar. Det var R. Ekbloms Åka tåg 3:dje klass, utgiven på Lindblads förlag 1933. Den har med åren fått lite kultstatus och kom i en nyutgåva på 90-talet. Märkligt nog meddelar boken inte författarens förnamn, men han hette Richard och var professor i slaviska språk i Uppsala (död 1959). En av berättelserna har gett boken dess titel och där skriver författaren inledningsvis:

Åka tåg tredje klass erbjuder oanade fördelar, när man i främmande land vill öka ut sina språkkunskaper. Man konverserar, och då man pratat ihjäl en kupé, går man till nästa. Största valutan i detta avseende lämnar kanske Spanien; i Frankrike är man mera reserverad, och i Tyskland kommer man, trots allt tillmötesgående, sällan utom ramen för Zuschlag, Anschluss och Umsteigen. Huru som helst är det av vikt, att den som reser för språkstudier oavbrutet söker kontakt. Man får ej tro, att man lär sig något med att stava genom affischer och studera gatuskyltar.

ekblom

Ekblom visste vad han talade om eftersom han var en verklig polyglott och dessutom en oerhört flitig resenär. Han hade börjat som romanist med en avhandling om franska verbformer men blev sedan alltmer inriktad på slaviska och baltiska språk. Professuren i Uppsala fick han efter fyra och ett halvt års tillsättningsförfarande med en lång rad överklaganden och stridsskrifter. Ekbloms eget bidrag till den senare genren var på 40 sidor och hette: ”Större akademiska konsistoriets i Upsala protokoll den 5 mars 1921 rörande docenterna T. Torbiörnssons och S. Agrells besvär ang. återbesättandet av den lediga professuren i slaviska språk vid Upsala universitet”.

Till slut fick han tjänsten vilket inte hindrade honom från att resa kors och tvärs i Europa. Bland annat fick han representera Uppsala universitet vid Kant-jubiléet i Königsberg 1924. För att citera en annan bloggare:

Uppsalas filosofiprofessorer var krassliga så Ekblom tog sig raskt an representationsuppdraget. Men han blev grundligt trött på flera dagars istadigt frågande: ”Älskar ni också Kant?” och deklarerade till slut högljutt att han var filolog och hade kommit därför att ”våra filosofer voro sjukliga och i motsats till mig ej vågat företaga den långa, ansträngande resan.”

Yttrandet väckte munterhet bland de församlade och ännu sju år senare kunde man i vetenskapliga samkväm höra Ekbloms replik, något förvanskad, citeras: ”Uppsalafilosoferna äro andligt framstående men kroppsligt svaga; med mig är det tvärtom.”

När jag bläddrar i de sista sidorna av Ekbloms bok och hittar förlagets reklam för andra reseskildringar slår det mig hur de förtecknar en typ av litteratur som idag vore omöjlig att ge ut. Ta till exempel en bok som ”Det stora landet i Väster. Glimtar och intryck från resor och studier i U. S. A” av en författare som heter Hjalmar Rangman. Vem vill i dag, i massmediernas tidevarv, läsa om den typen av glimtar och intryck?

Men den originelle professorns reseminnen tycker jag fortfarande är läsvärda, kanske inte minst för hans humoristiska redogörelser för samtal med ”vanligt folk”, baserade på en ovanlig språkkunnighet. Att han som ung skulle välja tredje klass också för en båtfärd från London var förstås självklart. Dessvärre hade ångaren ”Torsten” just avgått och ångaren ”Thule” skulle ge sig ut på Nordsjön först en vecka senare. Han fick dra in på kosthållet och var vid ankomsten till Göteborg rätt utmattad:

Men så småningom kryade jag på mig. Jag kom av båten, upp på cykeln och ut på landsvägen. Denna vara kantad med andelsmejerier, och kärnmjölken kostade 4 öre litern.

Ack, forna tiders resor. Nu finns väl inte längre kärnmjölk att få till ett överkomligt pris.

Vattnig poesi

Jag köpte för en tia en vacker liten inbunden volym som innehåller dikter av Oscar Fredrik, för den stora allmänheten mer känd som Oscar II. Bokens förord är dock daterat i januari 1858, alltså åtskilliga år innan den diktande prinsen 1872 uppsteg på Sveriges tron. Lyriken är tillägnad ”Svenska flottans officerscorps” och avsikten är att fylla en lucka i den poetiska skildringen av svenskarnas krigiska bragder där allt ljus dittills oförtjänt fallit på de landbaserade trupperna.

För att citera författaren:

Jag svenska sångmön hörde mången gång
till härens lof sin klara stämma höja.
Det var med rätt. Men väntan blef mig lång
Om Sveriges flotta höra få en sång.
Dess minnen höljas av en midnatts slöja.

Den mest kända dikten i samlingen är kanske den som bär titeln Östersjön, ofta infogad i antologier med fosterländska skaldestycken för hundra år sedan. Den första strofen lyder så här:

Du blånande haf, som mångtusende år
Mot Skandiens klippor har slagit,
Som brutit din boja hvar gryende vår
Och frigjord i fjerran har dragit;
Dig egnas min sång, ty jag längtar dit ut,
När böljorna slå emot skären.

Oscar

Oscar Fredrik – kunglig skald

Det handlar väl om vad som skulle kunna kallas en död klassiker, ett bidrag till den svenska diktningen som ingen bryr sig om numera. Men att den en gång varit levande poesi kan man förstå av flera allusioner från en annan diktare på nationell grund. Jag tänker förstås på Grönköpings berömda stads- och kommunskald A:lfr-d V:stl-nd.

Se till exempel inledningen till hans dikt Vårbäcken:

Du brusande bäck, som månghundrade år
över Gökbergets branter har runnit,
du porlar som nyfödd var gång när till vår
i sitt kretslopp kalendern har hunnit!
Ur vintriga fängelset fri du dig slår
– hur än Bore har isbojor spunnit –
och störtar mot stupet i glitter och stänk
med fradgande yra och vårsoligt blänk.

Samma motiv återfinns i en annan hydrologiskt orienterad dikt med titeln Vårflod:

Du brusande vårflod i Grönköpingsån,
som svallande slår emot stranden,
du ilar din bana med buller och dån
och budar, att vår är förhanden!
Vad skum och vad lödder kring stockar och sten,
vad fläkt över vattnet som vårfenomen!

Du spolar ditt avlopp å högsta nivå
till väntande sjön ifrån källan;
så stark är den ström som du här kopplat på,
att våglängden uppnås blott sällan!
Ja, böljorna bryta så häftigt framåt,
att dum vore den, som idag åkte båt!

Det blev lite vårkänslor så här mitt i sommaren men det var den kunglige diktaren som ursprungligen påminde mig om hur stora skalder kan inspirera varandra och kanske omedvetet låna ett poetiskt anslag.

Nu tror jag förresten att jag tar en välförtjänt bloggpaus på några veckor. Jag återkommer med kommentarer till världsläget framöver.

Greklands skuld

Förlåt tjatigheten men just nu är det svårt att intressera sig för någon annan större politisk fråga än Greklands öde. Uppgörelsen häromdagen verkar vara en katastrof som ingen egentligen är lycklig över. Den tyske finansministern Schäuble skulle ju hellre ha sett Greklands temporära (?) utträde ur euron medan premiärminister Tsipras frankt förklarat att han inte tror på vad han skrivit under.

Hur kunde allt gå så snett? Redan före det grekiska valet i januari analyserade professor Paul De Grauwe från London School of Economics det grundläggande problemet:

The Greek public debt has increased and now exceeds 170 per cent of GDP. The burden of this debt is so high that future Greek governments will not be able to continue to service it.

Instead of denying this reality the EU finance ministers should start facing it. They should begin to think about how they can ease the debt burden of Greece. Denying this reality condemns Greece to many more years of misery and will encourage extremist political movements in the country even further.

The risk today is that the political leaders of the Eurozone refuse to relieve the Greek debt (and that of other countries of the periphery). In that case, a fundamental crisis in the Eurozone is inevitable. Even if Syriza does not make it at the coming election, extremist parties will gain the upper hand in future elections. This will be very disruptive for the Eurozone as a whole.

Nu är det ju i princip där vi har hamnat. Det ovillkorliga tyska nejet till skuldavskrivningar och det förmyndarskap som Grekland satts under kan få oöverstigliga konsekvenser för hela det europeiska samarbetet. Dessutom bygger dokumentet från Bryssel, som Ambrose Evans-Pritchard påpekar i The Telegraph, på ett slags lögn:

Some are already comparing the terms to the Versailles Treaty but this does not quite capture the depravity of it. The demands imposed on Germany in 1919 were certainly vindictive and narrow-minded – as Keynes rightly alleged – but they were not, on the face of it, beyond reach…

What Greece is being asked to do is scientifically impossible. Almost everybody involved in the talks knows this. Yet the lie goes on because the dysfunctional nature of EMU politics and governance makes it impossible to come clean. The country is dishonestly kept in a permanent state of crisis.

Times

Löpsedel från 1919

I The Guardian skriver Seumas Milne om den förödmjukelse som grekerna i allmänhet och Syriza i synnerhet utsatts för. Regeringspartiet har tvingats skriva under en politik rakt motsatt den man gick till val på:

That’s why European officials were so keen to let it be known that Tsipras had been “crucified” and “mentally waterboarded”. Greece would be turned into an economic “protectorate”, one purred, where all key decisions would be taken by foreign governments and unelected EU bureaucrats. No wonder Greek leaders declared that they had been subjected to a coup, while the ex-finance minister Yanis Varoufakis compared the “deal” to the Versailles treaty. This is the diktat of a bankers’ ramp that can barely tolerate even a facade of democracy.

I New York Times skriver den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev en krönika där han varnar för de mer långtgående följderna av diktatet från Bryssel:

Mr. Tsipras’s leftist populism failed to win Greece a better deal. Instead, the real political winner is most likely to be not the moderate center but the anti-European right. And while European leaders can congratulate themselves on keeping the Union going, the price that Europe will pay for saving Greece economically and losing it politically is the transformation of the Union from a project sustained by hopes and aspirations into one surviving on shared fears and confusion.

Förvirring var ordet. Det är väl där vi befinner oss, alla vi som i grunden trott på det europeiska projektet. Fast mitt i denna förvirring vågar jag ändå slå ett vad (100 kronor till den som först kan påvisa att jag haft fel i min prognos): Den aviserade folkomröstningen i Storbritannien kommer att resultera i ett ja till utträde ur EU, detta i synnerhet som en gammal fruktan för tysk dominans i Europa nu verkar ha fått nytt liv. När en brittisk historieprofessor i en insändare använder ordet ”Herrschaft” för att suggerera läsarna i en bestämd riktning kan man gissa vad klockan är slagen.

Arvo Pärt igen

Två faktorer under mina barndomsår kom att delvis forma min världsbild. Den ena hängde samman med det interneringsläger för sovjetiska soldater (”Rysslägret i Byringe”) som fanns i min hembygd och som jag skrivit om flera gånger på den här bloggen. Det upplöstes när jag knappast var medveten om dess existens men indirekt kom det senare att påverka mig och tidigt göra mig intresserad av det ryska.

Den andra faktorn var den estniska flyktingfamilj som i mitten på 40-talet kom till gården där jag bodde och som sedan stannade några år innan de drog vidare västerut.

Deras närvaro betydde för mig personligen ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Den yngste sonen lärde mig räkna på estniska, det första främmande språk jag kom i kontakt med. Kanske var jag då fyra eller fem år; jag vet inte så noga. I alla fall fick jag klart för mig att det fanns ett land österut som hette Estland. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra incognita så har det i varje fall aldrig gällt för mig.

Om allt detta har jag för övrigt skrivit lite mer utförligt i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut 2012.

Kanske var det blandningen av ryskt och estniskt som under 1990-talet väckte mitt intresse för tonsättaren Arvo Pärt. Hans bakgrund i estnisk och västerländsk musikkultur i kombination med en förankring i en rysk ortodox andlig tradition fascinerade mig. Det ledde till att jag 2002 fick tillfälle att samtala med honom en eftermiddag i Berlin och att jag något senare publicerade boken Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns.

Den boken är slutsåld och den är för övrigt bara delvis aktuell eftersom Arvo Pärt under det senaste decenniet varit oupphörligt verksam som kompositör. Därför har jag skrivit en ny bok, kanske mest att se som en längre essä, där jag i och för sig upprepar basfakta om tonsättarens liv och verk men där jag framför allt dels speglat hans fortsatta arbete och internationella framgångar, dels belyst hans nära relation till den ortodoxa kyrkans andliga arv.

Jag citerar i ett inledande avsnitt vad han själv sagt i en radiointervju i New York förra sommaren i anslutning till ett uppförande av hans stora verk Kanon Pokajanen:

For me, there is so much divine power and beauty in the substance of music. Whoever has ears, let them hear.

The liturgical life of the Orthodox church is rich and it feeds all the human senses. But my musical education has been formed mostly on the basis of Roman Catholic church music. The Orthodox faith came to me later and not so much through the music of the church but through the teachings and words of early Christianity and Byzantine holy men, and that spiritual heritage has influenced me greatly.

Boken har fått titeln Aldrig förstummas. Arvo Pärt och musikens källor. Jag betonar liksom tidigare att det inte rör sig om någon musikvetenskaplig analys utan snarare om en kortfattad idé- och personhistorisk presentation av ett av nutidens mest uppmärksammade konstnärskap på den klassiskt musikaliska scenen.

Aldrig-forstummas

För den som vill veta mer om detaljer kring Arvo Pärts speciella kompositionsteknik (den så kallade tintinnabuli-stilen)  finns det numer en ganska omfattande internationell litteratur. Däremot finns det färre försök att sätta in hans kompositioner i det idémässiga (närmast teologiska) sammanhang där de också hör hemma.

Löpande information om Arvo Pärt och hans verksamhet hittar man numera på hemsidan för Arvo Pärt Center i Laulasmaa i Estland. Inför hans 80-årsdag den 11 september i år kommer det säkert att skrivas mycket om honom runt om i världen. Många konserter med hans verk kommer förstås också att ges med anledning av detta.

Om någon är intresserad av min lilla bok så kan man köpa den via närmaste internetbokhandel eller direkt från förlaget (klicka här).

Grekland

Jag har ingen egen insiktsfull kommentar att ge till det som hänt och nu fortfarande händer kring Grekland. Men här kommer några citat ur internationell press:

Nationalekonomen Paul Krugman (välkänd mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne) i New York Times:

The campaign of bullying — the attempt to terrify Greeks by cutting off bank financing and threatening general chaos, all with the almost open goal of pushing the current leftist government out of office — was a shameful moment in a Europe that claims to believe in democratic principles. It would have set a terrible precedent if that campaign had succeeded, even if the creditors were making sense.

What’s more, they weren’t. The truth is that Europe’s self-styled technocrats are like medieval doctors who insisted on bleeding their patients — and when their treatment made the patients sicker, demanded even more bleeding. A “yes” vote in Greece would have condemned the country to years more of suffering under policies that haven’t worked and in fact, given the arithmetic, can’t work: austerity probably shrinks the economy faster than it reduces debt, so that all the suffering serves no purpose. The landslide victory of the “no” side offers at least a chance for an escape from this trap.

Owen Jones, fristående kommentator i brttiska The Guardian:

Martin Schulz, the European parliament’s president and a so-called social democrat, whose attitude towards democracy can be generously described as ambiguous, called for the removal of Greece’s elected government in favour of a technocratic government.

It wasn’t bluster. That’s what the EU and the markets previously pulled off in Greece and, yes, in Italy.

Tim Stanley, kolumnist i brittiska The Telegraph:

The EU has to recognise that the Greeks have spoken as a nation. It is time to forgive and restructure the debt – just as the world did to Germany in 1953. If the EU is truly rooted in democracy, it must acknowledge the plea to do this, implicit in the referendum. If it is truly built on solidarity, it must be compassionate.

How much better the world would be if we could all walk a few steps in each other’s shoes? If so, we might conclude that Greek social democracy was a greedy dud and that the country must reform – whatever its blowhard government says. But we might also feel the pain of one of the teachers with a third less pay, or one of the 50 per cent of Greek kids without a job.

What was the point of the European experiment but to uplift our fellow Europeans? If the price of the project is to stamp on the face of Greece for eternity with an iron boot, then we should consider walking away from this madness in disgust.

Och så en bild från en twittrare: Hur skulle de grekiska sedlarna se ut om landet tvingas återvända till sin gamla valuta?

twi

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 44 andra följare