Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Idioter?

När sakargumenten tryter kan man som bekant höja rösten. Om inte det hjälper får man ta till ett mer emotionellt argument: ”Idioter!”. Det är tyvärr på den nivån som den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten nu förs.

I en artikel i Sydsvenskan för några månader sedan utnämnde Per T. Ohlsson den gamle diplomaten och politikern Sven Hirdman till ”den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter”. Skälet var förstås att Hirdman i olika sammanhang fört en nyanserad debatt om Sveriges förhållande till Nato. I den debatten delar han för övrigt ståndpunkt med andra veterandiplomater: Hans Blix och Rolf Ekéus för att bara nämna några.

Jag har läst en hel del av både Ohlsson och Hirdman men kan inte påstå att någon av dem skulle vara mer intelligent än den andre. Möjligen är Hirdman mer lågmält måttfull än Ohlsson som försöker framställa den klassiska alliansfrihetens förespråkare som ”diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis.”

Onekligen starka argument! Min bedömning är dock att Hirdman är en något mer intellektuell debattör än Ohlsson.

Eftersom jag aldrig varit kommunist eller ultranationalist, inte heller organiserad miljöpartist eller socialdemokrat får jag väl inräkna mig i kategorin ”skönandar utan en susning”. Alltid något.

I takt med det hysteriska debattläget höjs nu också buden. Jag ser att Söderhamns-Kuriren i dagens ledare introducerat begreppet ”dubbelt nyttig idiot”. Hur ska detta sluta? Flest invektiv vinner.

Quotes-3

Under tiden kan man ju fundera på varför just Nato-debatten blivit så totalt avintellektualiserad. Det är som om man inte skulle få tillstånd att väga argumenten för och emot. Allt handlar egentligen bara om Putin när man också borde ta in Erdogan i diskussionen. Han leder ju det land som har den starkaste Nato-armén på den här sidan Atlanten, ett land som numera inte står Ryssland efter i auktoritär statsledning. Allt vackert tal om att EU och Nato delar samma grundvärderingar är möjligen teoretiskt men knappast realistiskt så länge Turkiet inte kan sparkas ut ur den militära alliansgemenskapen.

Dagens Nyheter hade häromdagen en ledare med rubriken: ”EU tiger när kurderna tystas”. Visst, så är det tyvärr. Men också NATO tiger. För en svensk liberal verkar det idag vara omöjligt att av taktiska skäl påtala detta men man borde i sammanhanget lyssna till de farhågor för både EU:s och Nato:s demokratiska problem som nyligen uttalades av Guy Verhofstadt, tidigare belgisk premiärminister och nu ledare för Europaparlamentets liberaler, när han i en artikel nyligen kritiserade utvecklingen i Polen och Ungern:

All of us, and in particular the peoples of Hungary and Poland, must remember that NATO, like the EU, was founded on the fundamental principles of democracy, individual liberty, and the rule of law. A government that flouts those principles jeopardizes the coherence and solidarity of the alliance. It is therefore vital that the United States and other NATO allies speak out now and insist that functioning democratic checks and balances are safeguarded. It would be unimaginable for NATO heads of state to go ahead with their planned leadership summit in Warsaw in June if Poland remains in its constitutional crisis, with the government disregarding the rule of law and the opinion of a respected international body.

Fast idag kan vi läsa att Polen med näbbar och klor värjer sig mot EU:s kritik. Och ingen tror väl på allvar att någon (i varje fall inte försvarsminister Hultqvist) tänker utebli från Natos toppmöte för att det hålls i en huvudstad där regeringen just nu går på tvärs mot den västeuropeiska värdegemenskapen.

Den som uttalar tvivel på denna militära klang- och jubelfest i de ”gemensamma värderingarnas” tecken kommer säkert att betraktas som en trefalt nyttig idiot. I Sydsvenskan och Söderhamns-Kuriren är pennorna redan vässade.

Som alltid uppstår en intensiv diskussion efter Eurovision Song Contest: Vann rätt låt? Svaret beror förstås på perspektivet. Storbritannien, den gamla schlagernationen, hamnade på nytt långt ner på listan men Daily Mail kunde i alla fall hitta ett glädjeämne: ”Britain DID sweep the board at Eurovision: Every song except one was sung in English”:

It is an annual battle of patriotic pride, awash with vigorous flag-waving – not to mention politically biased voting.

But at last night’s Eurovision Song Contest, the vast majority of entrants chose to abandon a key aspect of their national identity – and sing in English.

All but one of the acts performed at least some of their lyrics in English, including French contestant Amir, flouting his nation’s usually fierce defence of its native tongue.

Visst är det sant: det handlar ofta om en ”politically biased voting”. Och är den inte politiskt snedvriden så är den ju ofta kulturellt betingad. Grannar tenderar att rösta på varandra.

Eurovision

Från rysk sida är man förstås besviken över att den låt som trots allt vann telefonröstarnas hjärtan inte tog hem segern. Den irländske journalisten Neil Clark företräder på sajten Russia Today det ryska perspektivet:

A blatantly political song by Ukraine – which should not have been allowed in the contest in the first place as it clearly broke the European Broadcasting Union’s ‘No Politics’ rules – was declared the ‘winner’ of the Eurovision Song Contest, even though the country which got the most votes from the general public was Russia.

What helped Ukraine ‘win’ were the ‘national juries’ panels of so-called ‘music industry professionals’ who were given 50 percent of the votes and who only put Russia in joint fifth place, with 81 fewer points than Ukraine.

What we saw last night, as some on Twitter have commented, was a replay of the 2000 US Presidential election between Al Gore and George W. Bush, when Gore got the most votes, but the neocon-backed Bush made it to the White House. The Establishment may give us plebs a say, but it has mechanisms to make sure that it gets the result it most desires.

Clark har förstås en poäng. Det norska folkets telefonröster gav Sverige en fjärdeplats medan den korrumperade norska juryn inte gav det gamla brödrafolket en enda poäng. Danmark och Finland visade i alla fall en rimlig nordisk solidaritet även om danskarna råkade rapportera sina juryresultat i fel ordning.

Man kan förresten i sammanhanget undra vilka som telefonröstar. Hur kom det sig att Polen inte fick många poäng i juryomgången men plötsligt seglade upp stort i det ”demokratiska” valet? Britterna satte liksom svenskarna Polen på andra plats. Kan de höga röstsiffrorna möjligen bero på att så många polacker befinner sig som gästarbetare utomlands, inte minst i England. Hemma får de ju inte rösta på det egna landets bidrag. Också en faktor att ta med i Brexit-debatten.

I efterhandsreportagen framställs nu hela tillställningen som en ny storkonflikt mellan Ryssland och Ukraina även om de båda länderna gav varandra höga poäng. Men Deutschlandsfunk påminner om en förbisedd aspekt inför nästa års tävling:

Wenn sich die Ukraine als demokratisches Land präsentieren will, dann räumt sie die Hürden für Russlands Teilnahme im kommenden Jahr ab. Derzeit dürfen kremltreue Künstler dort nicht auftreten… Kiew könnte mit gutem Beispiel vorangehen und diese Restriktion abschaffen.

Just det. Idag är många ryska artister portförbjudna i Ukraina om de på minsta vis uttryckt något stöd för sitt lands officiella politik. Mot den bakgrunden kan det bli svårt för Ryssland att delta 2017.

Jag kommer att tänka på ett klassiskt yttrande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist; ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”. Man kan väl säga att detta numera också gäller Eurovisionsschlagern.

För övrigt är det tyskarna som mest får slicka sina sår efter att ha kommit på sista plats. De vann i alla fall 1982 med ”Ein bisschen Frieden”. Det är en låt som fortfarande håller rent musikaliskt och som med sitt fredsbudskap är minst lika aktuell 34 år senare.

Det är sällan jag använder ordet skandal på den här bloggen. Men jag tycker faktiskt att det är en riktig karakteristik av ett väntat politiskt beslut. Det handlar om försvarsminister Peter Hultqvists önskan att ansluta Sverige till Natos Strategic Communications Center of Excellence (StratCom) i Riga.

Jag har skrivit om saken ett par gånger i Aftonbladet, senast i en artikel i dagens tidning. Enligt min bestämda mening är StratCom en organisation som saknar det som namnet påstår: excellens. Den har till syfte att bland annat studera rysk propaganda men den har inget att ge utöver vad vi själva kan prestera i Sverige. Verksamheten har (som det numera heter) hajpats genom obegripligt okritiska artiklar av bl. a. Mikael Holmström i Dagens Nyheter.

strat

Jag hänvisar i min senaste artikel till ett reportage som publicerades i The Baltic Times i augusti 2015 efter det att centret invigt sina nya lokaler i centrala Riga med en stor konferens. Så här skrev ett par journalister med stor erfarenhet av europeiska möten:

At least, in some cases, the EU Council meetings had been worth it. Those intensely circuitous, jargon-filled discussions did slowly lumber towards some form of progress — whether that was for the EU’s digital single market agenda, or its moribund Eastern Partnership.

Last week’s NATO meeting, however, was a waste of time. The event was the first of its kind to be hosted by NATO’s preposterously named Strategic Communications Center of Excellence — or NATO StratCom COE, if you’re fond of clunky acronyms and abbreviations.

Somewhat inevitably, the event was hosted with all the delusions of grandeur you’d imagine from an institution with such a name.

Men om det är något som centret inte är bra på så är det kommunikation, särskilt inte med pressen eller allmänheten:

It was beautiful weather on both days of the conference; a perfect chance for NATO StratCom to put journalists in their place — the basement.

At EU events, journalists could often wander upstairs and discuss matters with participants. Not with NATO. The invites mentioned an area “dedicated to journalists”, but mentioned nothing about journalists not actually being able to attend or ask questions in most of the discussions.

Instead, you had to watch the discussions from the basement on a projector screen, shut off from the debate and forced to sit and listen as “experts” pontificated about the need to “educate” journalists.

Ironically enough, no one made much of an attempt to educate journalists present about what was going on.

När man granskar StratComs verksamhet lite mer i detalj märker man en besvärande brist på vetenskaplig stringens. Man ger ut en ”academic journal” men den domineras av skrivglada ideologer utan någon nämnvärd vetenskaplig bas. Det var väl också det intryck som den beramade konferensen förra året gav de kritiska journalisterna:

Many of the speakers were like bakers at the end of a long week: they had only stale bread crumbs to offer.

The ethical and practical questions of information security and information war were skimmed over; the findings of the research they had done came across as little more than lazy plagiarisms from countless security conferences that have taken place in the region over the last several months.

Most speakers spent more time showing off their knowledge of historical thinkers rather than providing anything fresh…

The apparent research breakthrough that everyone got excited about seemed to be some rather baffling, pseudo-scientific findings about men over forty-five being more prone to interact online with misinformation-spreading social media users if the profile picture features a scantily clad woman.

The researcher called these users “bikini trolls”.

Det är sant. På den nivån ligger den analys som centret står för. Det har ju egentligen till syfte att granska det man kallar för ett ryskt hybridkrig via etablerade nyhetskanaler eller sociala medier. Men redan StratComs grundläggande utgångspunkt är tvivelaktig. På sin hemsida publicerar man i alla fall en rapport som kan vara läsvärd men den är inte författad i Riga utan vid universitetet i Helsingfors. Och där lyder en av slutsatserna: ”The idea that Russia is pursuing a campaign of ‘hybrid warfare’ against the West is at best an extreme oversimplification and at worst a misuse of the word ‘war’ that could lead to dangerous unintended consequences.”

natotr

Också ett Nato-perspektiv: Turkiet i centrum

Min rekommendation i dagens artikel är att man inte ska slänga svenska skattebetalares pengar i ett svart hål i Riga utan i stället se vad som kan åstadkommas om en betydligt mer kvalitetssäkrad svensk forskningskompetens tas till vara. Då får man också en balanserad och alliansfri analys av de propagandaströmmar som når oss från skilda väderstreck.

Det är kanske ofint att påminna om det, men en av de största desinformationskampanjer i modern svensk presshistoria var när Dagens Nyheter 2002-2003 med kolumnisten Per Ahlmark i spetsen spred uppgifter om Iraks massförstörelsevapen och samtidigt på allt sätt försökte svärta ner FN:s vapeninspektörer med Hans Blix i spetsen. Den propagandaoffensiven i en stormakts tjänst borde så här i efterhand granskas av forskare specialiserade på psykologiskt försvar.

Marmelad

Outgrundliga är nätsurfandets vägar. Jag sökte en uppgift kring den ukrainska staden Odessa och råkade bland många andra länkar hitta en som ledde till en gammal annons från 1897 där Knutsons Marmeladfabrik i Varberg reklamerade för något som kallades Odessa-marmelad.

Förutom denna specialitet erbjöd fabriken också Aprikos-, Persico-, Bismark- och Desert-marmelad. Jag förstod efter ett tag att det inte handlade om den typ av marmelad som man breder på sitt rostade bröd utan snarare om hårdnad konfekt, paketerad i trälådor eller pappaskar.

Jag vet fortfarande inte vad som karakteriserade just Odessa-marmeladen. Jag har sökt på ryska sajter men utan att egentligen nå någon klarhet. Kanske är det med detta som med de wienerbröd som ingen i Wien lär känna till. Möjligen kan jag gissa att konfektyrens bas var något slags blandning av citrusfrukter.

Knutsons var nu inte ensamma om denna produkt. 1907 annonserar Örebro Kexfabrik om samma vara med argumenten: ”Rekommenderas! Oöfverträffad kvalité! Framställd af den finaste utländska frukt.” Betoningen av det utländska tyder på att tillverkningen i alla fall baserades på råvaror som inte växer här i landet.

marme

Marmeladkonfekt (okänt ursprung)

Fabriken i Varberg blev uppenbarligen snabbt branschledande. Redan vid grundandet 1892 hade Norra Hallands Tidning Westkusten en notis om saken:

En ny fabrik under namn av Knutssons Marmeladfabrik har i dagarna härstädes börjat sin verksamhet och förestås av ett fruntimmer, som några år förestått och skött Sveriges största marmeladfabrik och som tillverkar nämnda vara av de bästa frukter och allt på samma sätt som marmelad tillverkas i Ryssland. Vi ha besökt fabriken och kunna säga att vid tillverkningen iakttages den största proprietet och att marmeladen är till såväl smak som utseende av den bästa beskaffenhet. Den förekommer i handeln i eleganta kartonger.

Bra textreklam för en nystartad firma. Intressant att notera är att det var Ryssland som var föregångslandet när det gällde tillverkningen av marmeladkonfektyrer. Vari det speciellt ryska bestod framgår av en annons som fabrikören Aron Knutson gick ut med i början av 1902, detta efter att Dagens Nyheter några månader tidigare publicerat en artikel under rubriken: ”Marmeladförfalskning i stort”. Annonsen bestod bland annat av ett intyg från Fil. Dr. Professor G. Lagerheim vid Stockholms Högskola:

På begäran af Fabrikör Knutson från Varberg har jag undersökt fyra sorter af hans s. k. Odessa-, Sorterad-, Apricos-, Apelsin- och Citronmarmelad, dels af honom lämnade originallådor, dels erhållna från specerihandlare i Stockholm, och därvid funnit, som af analysprotokollet framgår, att samtliga sorter äro tillverkade af oförfalskadt fruktmos från angifna frukter, socker och som bindämne obetydligt agar utan inblandning af med mikroskopet påvisbara främmande ämnen. Som emellertid på lådor och i askar uttryckligen angifves, att marmeladen är fabricerad enligt rysk metod, kan agarhalten ej anses som förfalskning.

Det speciellt ryska låg alltså i agar som bindemedel i tillverkningen. När nu Sverige kunde producera lika god marmelad minskades också drastiskt importen från Ryssland. Fabriken i Varberg expanderade och kunde 1908 rapportera att man hade 3 män och 29 kvinnor anställda. Dess ägare och grundare blev en mäktig man i staden, ledamot av såväl stadsfullmäktige som drätselkammare.

Knutsons

En industri baserad på kvinnokraft

Fabrikör Knutsson (som då tydligen stavade sitt namn med två ”s”) avled i april 1922 och lokaltidningen kunde i sin dödsruna bland annat meddela:

Först anställd vid Varberg-Borås järnvägsbyggnad och efter trafikens öppnande blev han smörjare och sedan konduktör. Knutsson var emellertid svag till hälsan och slutade sin anställning vid järnvägen för c:a 27 år sedan och ägnade sig uteslutande åt skötseln av sin marmeladfabrik, vilken han ett par år förut tillsammans med sin fru startade. Hans fru i andra giftet hade i åtskilliga år praktiserat i marmeladfabriker och lärt sig den s k ryska metoden. Till att börja med drevs verksamheten i liten skala men under Knutssons energiska och outtröttliga ledning utvidgades affären år efter år och blev med tiden den största i landet.

På Kulturen i Lund finns i alla fall ett katalogiserat minnesmärke över en ledande svensk industriprodukt:

Marmeladetikett, gul med svart text: ”Odessa Marmelad. Knutsons Marmelad-fabriks AB. Varberg”. 7,5×21,3 cm. Etiketten klistrad på trälåda med lock, storl.: 4,5x28x16 cm.

Var hittar man idag en bra Odessa-marmelad? Och vem kan upplysa om hemligheterna bakom tillverkningen?

Det är en stor dag i morgon. Här i Södertälje, liksom i stora delar av den östeuropeiska och främreorientaliska världen, är det många som firar påsk. De allra flesta ortodoxa och österländska kyrkor (varav det finns åtskilliga i denna stad) följer ju i vissa avseenden en annan tideräkning än den latinskt västerländska och i år är det maximalt tidsavstånd mellan påskdagarna i öst och väst. Ibland sammanfaller de men ofta ligger den östkyrkliga påsken en vecka efter.

Jag läser att Ukrainas president Petro Porosjenko i ett uttalande vädjar om att vapnen ska tystna under påskhelgen i landet. Man får hoppas att han blir bönhörd. Han har för övrigt en känslig balansgång att gå mellan olika kyrkliga jurisdiktioner i sitt land. Själv uppges han tillhöra den ukrainska kyrka som står under Moskva-patriarkatet men han måste förstås hålla goda kontakter också med det s.k. Kiev-patriarkatet, en utbrytargren från Moskva som inte är kanoniskt erkänd av andra ortodoxa kyrkor. Och så måste han ta hänsyn till de mer nationalistiska grekiska katolikerna i väst, en kyrka som följer bysantinsk rit men som är förenad med påven i Rom.

Patriarken Kirill i Moskva måste också gå en balansgång. Han är andlig ledare för miljontals ukrainare och får inte framträda med alltför storryska pretentioner. Under honom ligger ett av det gamla ryska rikets andliga centra, det berömda Grottklostret (Kiev-Petjerskaja Lavra). Att detta arkitektoniska och religiösa världsarv ligger under Moskva är förstås en nagel i ögat på de ukrainska nationalisterna som vill se det överfört till det omstridda Kiev-patriarkatet.

pys

Ukrainska traditionella påskägg

Hur som helst; Den som vill se den ryska påsken firas i (nästan) gammal kejserlig glans kan förmodligen se det på den ryska nätkanalen Soyuz. Midnattsgudstjänsten på lördagskvällen börjar förmodligen 22.30 svensk tid (jag ser inget exakt program på hemsidan). Klicka på den gulbruna pilen  så brukar själva direktsändningen starta.

I övrigt är morgondagen betydelsefull också för att statschefen fyller 70 år. Jag såg Claes Elfsbergs långa intervju med honom igår och kungen svarade ju snällt på alla frågor. Kanske inte så distinkt alltid, men som han själv säger, han gör så gott han kan under de restriktioner beträffande tydlighet som ämbetet för med sig.

I programmet visade vår monark att han i vissa avseenden är en vanlig svensk som kan svära när det behövs (det behövdes i jakten på en olydig hund utanför Drottningholm). Vi tycks vara långt från den epok då en tavla i min skolsal förkunnade: ”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning”. Men sentensen ”För Sverige i tiden” får väl anses gälla också det kungliga språkbrukets utveckling.

Jag förstår att också en intervjuare måste ålägga sig restriktioner inför statschefen. Annars hade man ju gärna sett en uppföljande fråga när det gällde kungens goda förbindelser med kung Salman av Saudiarabien. Är det bra, kan man som medborgare undra, att vår statschef odlar den typen av kontakter? Man kan ju föreställa sig ramaskriet om han påstått att han har goda relationer med Erdoğan eller Putin.

Med allt detta sagt får man ändå önska vår kung allt gott för framtiden. Som farfar och morfar kan jag glädjas åt hans lycka med de nya barnbarnen. Och han uttalade sig klokt och framsynt om invandringen. Det är för övrigt en rimlig hållning för en man vars förfäder varit gifta med invandrarkvinnor så långt tillbaka man kan minnas.

Goda nyheter

Vi brukar här hemma ibland skämta om lokaltidningens fäbless för att toppa förstasidan med dåliga nyheter. Idag handlade krigsrubrikerna om att reningsverket i Hölö har utsatts för upprepade sabotage. Någon ”fultömmer olja” i avloppssystemet, som tidningen beskriver saken. Nog så allvarligt förstås ur ett miljöperspektiv men kanske inte världens största katatstrof just nu.

Eftersom jag i min ungdom sommarjobbade på en lokaltidning har jag å andra sidan förståelse för att närsamhällets problem och oförrätter måste blåsas upp. Fast det var före den tid när redaktionsledningarna räknade antalet klick som bevis på journalistikens framgång.

Min favoritkolumnist Simon Jenkins är inne på temat om goda contra dåliga nyheter i en krönika i The Guardian. Han påminner om en gammal sanning: ”News sells, and bad news sells best of all”. Men så berättar han om ett försök i en annan riktning:

I recall an edict once coming down from a newspaper proprietor that the boss was “fed up with so much bad news”. He wanted a “good-news paper”. We duly prepared a spoof front page. It reported: “No crashes at Heathrow”; “Government doing well”; and, in the gossip column, “All celebrities slept in their own beds last night”.

Egentligen var det den myckna publiciteten kring drottning Elizabeths 90-årsdag som var utgångspunkten för hans betraktelse. Den visar förstås att bilden är mer komplicerad än så. Även goda nyheter säljer bra, särskilt om de har en kunglig anknytning. Därav de spaltmeter som skrivits om den nyfödde prinsens nedkomst. En av de finaste nyheterna i sammanhanget var förstås yttrandet från den förlösande barnmorskan som i undersåtlig iver konstaterade: ”Prinsessa Sofia har skött sig fantastiskt. Det har varit en fröjd att vara där inne i dag”. Ett uttalande som fick en annan tolkning på Dagens Nyheters kultursida: ”Barnmorskan fann det berömvärt att prinsessan inte misskötte sig under födseln”.

Annars har samma tidning själv inte varit hämmad när det gällt att ge läsarna dåliga nyheter. DN:s aktivistiske militärskribent Mikael Holmström rapporterade härom dagen på flera sidor om ett enormt propagandakrig som han påstod att Ryssland utsätter Sverige för. Det låter allvarligt och jag skummade igenom flera viktiga medier för att hitta belägg för saken. Men varken i DN, SvD, Sydsvenskan, GP, Sveriges Radio eller Sveriges television kunde jag hitta några konkreta bevis. Tvärt om. Där fanns bara dåliga nyheter om Putin och hans rike. Vilka kanaler som den enorma psykologiska krigföringen använder sig av är för mig en väl dold hemlighet (men det är väl meningen).

hedin-ett-varningsord

Aktuellare varningsord mot Ryssland finns i DN

Å andra sidan måste jag erkänna att var det den ryska ”propagandakanalen” RT som indirekt ledde mig fram till en äldre artikel i amerikanska tidskriften Computerworld där en skribent berättade om en amerikansk motsvarighet till Rysslands s.k. trollfabriker:

It’s recently been revealed that the U.S. government contracted HBGary Federal for the development of software which could create multiple fake social media profiles to manipulate and sway public opinion on controversial issues by promoting propaganda. It could also be used as surveillance to find public opinions with points of view the powers-that-be didn’t like. It could then potentially have their ”fake” people run smear campaigns against those ”real” people.

Redan för flera år sedan rapporterade israeliska medier också om att landets politiska ledning ville skapa en armé av bloggare och kommentatorer som skulle se till att det var ”rätt” nyhetsförmedling som formade en internationell opinion.

Så visst är vi utsatta för en ständig psykologisk krigföring där goda nyheter ibland görs till dåliga och tvärtom, allt beroende på vems intressen de ska tjäna. Som alltid är det bästa skyddet mot propaganda att anlita flera källor och att dessutom bruka sitt sunda förnuft i tider av masspsykos.

Dagens jättegoda nyhet är väl annars att den nye prinsens namn just avslöjats vid en extra konselj: Alexander Erik Hubertus Bertil med tilltalsnamnet Alexander. Många hade väl tippat Bertil som tilltalsnamn men kanske är det en fördom att namnet inte låter så kungligt i dessa dagar. Erik är kanske uteslutet eftersom det lätt för tankarna till den kung som enligt traditionen var mindre tillräknelig och dessutom omgiven av dåliga rådgivare.

Möjligen kan man förvånas över att gossen ska heta Alexander eftersom det knappast återfinns som tilltalsnamn i det svenska hovets annaler. Däremot har ju två ryska tsarer burit det namnet. Kan det valet möjligen ha påverkats av Rysslands subtila psykologiska krigföring? Mikael Holmström borde undersöka saken.

Det har skrivits mycket den senaste tiden om den nyss bortgångne författaren Lars Gustafsson. Mest har det, av naturliga skäl, handlat om hans romaner och dikter. Jag har knappast sett någon minnesartikel som nämnt att han också var bildkonstnär. Men Wikipedia påminner om också denna av hans många skepnader: ”Som målare har Lars Gustafsson exempelvis haft separatutställningar i Stockholm (Galleri Händer 1979, 1982) och Berlin (Galerie am Savignyplatz 2001, 2003, 2012).”

Jag såg en av dessa utställningar. Den pågick i Berlin från den 1 oktober till den 3 november 2001. Den övergripande titeln var lite originell: ”Speceri- & diversehandel” med underrubriken ”Bilder und Computergrafiken”. Titeln speglade det mångfacetterade i hans konst, från små meditativa akrylmålningar med sparsmakade färger mot en vit bakgrund till en något dovare och fantasifull datorgrafik. Däremellan fanns några akvareller och ett par oljor.

Datorgrafiken byggde delvis på bilder som hans far Einar tagit med en gammal kamera i slutet på 20-talet. Några av dem handlar om miljön kring Svedvi Speceri- & Diversehandel, en affär inte långt från Hallstahammar. Därav namnet på utställningen.

Alla de grafiska verk som han skapat i datorn hade väl inte denna utgångspunkt. Jag köpte själv i samband med vernissagen det blad som syns nedan och som med Lars Gustafssons spretiga finstil kallats ”Une aventure pour Madame”, sedan signerat med initialerna L G och årtalet 00. Enligt hans egen uppgift finns verket bara i ett enda exemplar eftersom hårddisken kraschat när han tryckt ut det första.

IMG_0636

Mitt grafiska blad (något oproffsigt foto)

Den lilla utställningskatalogen från Galerie am Savignyplatz har jag kvar . Den har en inledande text av Carl-Fredrik Reuterswärd och därtill ett par betraktelser av konstnären själv. Den ena heter ”Kunst findet im Gehirn statt”, den andra ”Wo befindet sich die Farben”. Typiska Gustafsson-texter med associationer över vida konstnärliga och filosofiska fält.

Kvällen före vernissagen var jag tillsammans med några andra svenskar inbjuden till en liten mottagning hemma hos det dåvarande kulturrådet vid svenska ambassaden, Johan Bengt-Påhlsson. Jag kom att sitta i soffan bredvid Lars Gustafsson. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om gemensamma bekanta bland filosofer i Uppsala.

Just nu kan jag inte minnas några detaljer ur samtalet. Men jag glömmer förstås aldrig hans något originella slutreplik när vi skildes åt: ”Du verkar trevlig. Du ska få mitt visitkort”.

Jag vet inte riktigt vart visitkortet tagit vägen. Men utställningskatalogen och hans datorgrafiska blad har jag i alla fall kvar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 54 andra följare