Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag var i lördags inbjuden av hembygdsföreningen i Länna utanför Strängnäs för att berätta om mitt 50-tal i denna lilla Sörmlandssocken. Det var ett trevligt möte där många gamla ortsbor dök upp. En del av dem har jag knappast träffat sedan jag lämnade hembygden 1960 för att efter studenten flytta till Uppsala.

Bland dem som kommit till sockenstugan i Merlänna kyrkby var Arno Kersten, en gammal kamrat från de första skolåren. Han är son till medicinalrådet Felix Kersten (1898-1960). Fadern var på bygden känd som ”Himmlers massör” och han ligger nu begravd på kyrkogården, cirka hundra meter från platsen för mitt lilla anförande. Jag har skrivit om denne märklige terapeut tidigare. Han bodde på andra sidan sjön med hustru och tre pojkar och jag besökte ibland familjen och badade från deras brygga en eller annan sommardag medan doktor Kersten gick i sin gröna lodenrock i skogen bakom huset.

Felix Kersten är fortfarande en historiskt omdiskuterad man. Att han använde sitt inflytande över Himmler till att rädda människor undan koncentrationslägrens fasor är otvetydigt. Att han var den som banade vägen för Folke Bernadottes aktion med de vita bussarna står också bortom allt tvivel. Däremot diskuterar historikerna fortfarande en del andra fakta kring hans liv och verk. I centrum för diskussionerna har ofta stått hans konflikt med Folke Bernadotte, som gärna ville att allt ljus skulle falla på hans egna insatser.

Hur som helst; om allt detta kan man läsa i åtskilliga böcker som publicerats under senare år. Även nätet är fyllt av uppsatser och diskussioner kring Felix Kerstens roll. Det sonen Arno i lördags upplyste mig om är att det nu också finns ett franskt seriemagasin som skildrar hans liv. Det heter Kersten, médecin d’Himmler – Tome 1 Pacte avec le mal. Det är alltså en första del som nu utkommit och som skildrar ”pakten med ondskan”.

Jag lånar en sida ur reklamen. Handlingen tilldrar sig i ”Palais Arvfurstens” i juni 1945 när den svenska regeringen börjat betrakta Kersten med misstänksamhet och vägrade honom svenskt medborgarskap. Dialogen är väl svår att läsa i detta begränsade format men den lyder så här:

Felix K

UD: Herr Kersten, efter att ha studerat de dokument som ni försett oss med måste jag tyvärr meddela att er ansökan om arbetstillstånd har avslagits.

FK: Va! Men… det är ju omöjligt.

UD: Jag beklagar, men det är ett beslut av ministern.

FK: Men hur vill ni att jag ska leva om jag inte kan utöva mitt yrke? Det är absurt. Det måste vara något fel.

UD: Inget fel, doktorn. För övrigt kan jag informera er om att er ansökan om medborgarskap också har avslagits. Ni är inte välkommen i Sverige, herr Kersten

FK: Men själva ministern har ju försäkrat.

UD: Herr Günther har lämnat sin befattning liksom alla andra medlemmar av den koalitionsregering som han tillhörde.

Det skulle dröja till 1953 innan Felix Kersten fick sitt svenska medborgarskap. Detta sedan hans fall utretts av Socialstyrelsen och frågan flera gånger tagits upp i Riksdagen. Nu är han fortfarade i centrum för historikers intressen men den första auktoritativa biografin lär säkert dröja. Utan att ha läst seriealbumet misstänker jag att kan ge en något förenklad framställning av hans komplexa livsverk.

Bokvänner

Den stora bokrean intresserar mig allt mindre för varje år. Det beror kanske på reans natur (allt fler nytryck) men förmodligen lika mycket på mina egna inköpsvanor när det gäller böcker. De mest intressanta volymer som jag tillför de redan överfyllda bokhyllorna kommer numera från olika loppmarknader.

På den välsorterade pingstloppisen i Södertälje säljs delar av av en boksamlares bibliotek. Jag vet inte vem han var men han har lämnat efter sig en intressant mix av volymer i skilda ämnen. Senast köpte jag två inbundna volymer av tidskriften Bokvännen. Det handlar om årgångarna 1949-50 i den ena volymen och 1951-52 i den andra. De är bundna i de linnepärmar som man uppenbarligen kunde rekvirera från Sällskapet Bokvännerna för 4 kr styck för att sedan lämna till närmaste bokbindare (ett numera sällsynt släkte).

Det nyss nämnda bibliofila sällskapet existerade tydligen fram till 1997 då det slogs ihop med Föreningen för bokhantverk till en ny organisation med namnet Biblis. I början på 50-talet var det i alla fall en livskraftig förening med närmare sex tusen medlemmar. I tidskriften Bokvännen redovisas då och då namn och titel på dessa medlemmar, en provkarta på den bildade medelklass som bar upp det litterära livet för ett drygt halvsekel sedan. Där möter man allt från filosofie studerande till hovrättsråd. Bokhandelsmedhjälpare är en titel som rätt ofta förekommer – som yrkesbeteckning är den väl numera försvunnen men man förstår att den på sin tid markerade en högre kulturell status än ett vanligt affärsbiträde. Läkare och läroverksadjunkter tillhörde ofta bokens vänkrets. De senare är ju numera avskaffade och om den förra kategorin tillhör bibliofilerna vill jag låta vara osagt.

bokv

Själva tidskriften är en rätt charmig blandning av lärdom och lättsinne. Jag noterar att min gamle vän Alvar Alsterdal i 1952 års sista nummer skrivit en liten betraktelse om bokens användningsområden för skilda ändamål vid sidan av de litterära. Han nämner i sammanhanget Albert Engströms samlade verk som har råkat ut för ödet att pryda hem där böcker inte används till läsning och fortsätter: ”Bokhyllan har här jämte radiogrammofonen och barskåpet blivit den nya prestigemöbeln och som sådan efterträtt pianot.”

I en lärd artikel om Axel Wallengren (Falstaff, fakir) och hans bibliotek får man veta att det innehöll rätt mycket litteratur på både tyska och franska. I en tysk utgåva av Turgenjevs Ett adelsnäste hade fakiren av någon anledning längst bak klottrat: ”Hvarje sthlmare ser ut som en höflig bodbetjänt, som utminuterar sina artiga ord under ett leende bemötande”. Man förstår att han gillade lundensarna bättre än de förbindliga huvudstadsborna.

Tidskriftsnumren innehåller ofta små citat och aforismer kring litteraturen. En sentens av Vilhelm Ekelund blir jag inte riktigt klok på:

Af många böcker magrar man, af få blir man fullblodig i anden. Att det numer är bekvämt att skaffa sig böcker har ödelagt mången bättre medelmåtta. Det har aldrig ödelagt någon stark. Ty en sådan vet alltid att vika undan till de friska källorna, de ensamma källängarna långt inne i skogstystnaden. Källornas namn är på allas läppar, men få känna vägen.

Sug på den meningen medan ni funderar över bokreans utbud och bohandelsmedhjälparnas försvinnande!

Veckan som gått m.m.

Jag har låtit tangentbordet vila ett bra tag. Det har haft olika orsaker. Förra veckan var jag rätt upptagen av Antikmässan i Älvsjö. Det var som vanligt en blandad skara som rörde sig i gångarna. Här och var skymtade man den adel som numera kan stoltsera med titeln ”Antikrundans expert”. Men de försvann förstås i den stora skara av människor som främst är intresserade av prylar som påminner om mormors kök eller den egna ungdomen.

Allt var till salu: från dyrbara gustavianska stolar till 50-talets fladdermusfåtöljer. Av den senare typen hade jag förresten en som tonåring och minns mest att den var ganska obekväm att sitta i, i varje fall om man vill läsa en bok (vilket möjligen framgår av nedanstående samtida illustration). Dock är den idag – som termen lyder – ikonisk.

flad

Fåtöljen vi minns

Jag hade förresten också en numera kultförklarad Stringhylla på mitt pojkrum. Där förvarades några av tidens bestsellers, t ex Caryl Chessmans Dödscell 2455. Ett antal volymer ur Bonniers Zebraserie fanns också där: Trenter-deckare som Aldrig Näcken och Lek lilla Louise plus några av Leslie Charteris böcker om Helgonet (senare odödliggjord av Roger Moore). Även Agatha Christies bok Och så var de bara en fanns i biblioteket även om den hade en något annorlunda titel på den tiden.

Detta om det antika.

Efter Älvsjö blev det Köpenhamn där jag på grund av en snubbelolycka i den närstående familjekretsen fick en förstahandskontakt med Rigshospitalets akutavdelning. Detta sjukhus får väl också betraktas som ikoniskt efter den berömda tv-serien Riket på 90-talet. Själv följde jag den aldrig ordentligt men man kan ta del av den snuttvis på Youtube. Ernst-Hugo Järegårds berömda utbrott mot danskarna är nog förträngt av dagens vårdpersonal som behandlade sin svenska patient med vänlighet och värme.

Vad har hänt i övrigt? Jag glömmer för ett ögonblick världens affärer och orkar inte engagera mig i frågan om Lars Vilks konstnärskap eller Minskavtalets tillämpning. Jag fördjupar mig i stället i boken In Principio, nyss utgiven av Arvo Pärt Center i Estland, en fascinerande redovisning av de texter som bildat underlag för den världsberömde kompositörens olika verk – också de rent instrumentala. Om detta får jag kanske anledning att återkomma.

På den litterära fronten är att notera att min svärdotter Tiina Laitila Kälvemark just kommit ut med sin första roman med titeln Karkulahti (Förlag: WSOY i Helsingfors). För ett par år sedan debuterade hon med novellsamlingen Kadonnut ranta som snabbt nominerades till det prestigefyllda Runebergpriset. I veckan som kommer väntar tydligen intervjuer och morgonsoffor i Helsingfors. En presentation av författaren och boken kunde man nyligen se i SVT:s nyhetsprogram Uutiset:

http://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/tiina

Mer på den personliga fronten: Nästa lördag är jag inbjuden av hembygdsföreningen i Länna utanför Strängnäs att tala om mina ungdomsår i denna lilla sörmländska socken. Jag får ägna några timmar under den kommande veckan åt att blicka bakåt. Det blir en djupdykning i fladdermusfåtöljernas epok.

Företagandets villkor

Jag är inte bara farfar och morfar utan även företagsledare. Det sista låter imponerande till dess att jag avslöjar att ifrågavarande företag inte är särskilt stort och att det numera främst är till för att min hustru och jag kan ställa ut på en och annan antik- och kuriosamässa (där det ibland krävs att man har en registrerad firma). Närmast handlar det om den stora antikmässan i Älvsjö 12-15 februari där vi presenterar vår speciella nisch av vintagekläder och äldre textilier, t. ex. stora damastdukar. Mer om detta kan ni läsa om ni klickar här.

Min uppgift i samband med mässan är främst att vara logistikansvarig, det vill säga se till att allt packas in och ut i en liten förhyrd lastbil och att montern görs i ordning med hyllor och belysning. En nog så ansvarsfull position i firman.

vint

Vintage – en företagsprofil

Finns man med i ett företagsregister blir man då och då uppringd av någon som vill tala med den personalansvariga. Då får jag berätta att vi inte har någon personal, alternativt säga att personalchefen tyvärr är på tjänsteresa. När någon vill få kontakt med den telefoniansvariga måste jag svara att vi redan har vår telefonifråga löst.

Det sägs ibland att småföretagare är nertyngda av allehanda statlig byråkrati. Det kan jag inte klaga på men det beror kanske på just det faktum att vi inte har någon anställd som ska ha lön med sociala påslag. Hade vi det så skulle det nog lämnas en hel del uppgifter på både längden och tvären. Nu inskränker sig myndighetskontakten främst till Skatteverket för momsredovisning med mera och till Bolagsverket som ska ha en årsrapport till sommaren.

Större problem kan det förstås bli om man som företagsledare också ska svara för bolagets privata flygplan eller en fordonspark. Jag läser i senaste numret av Grönköpings veckoblad om Snickerifirman Gårdbergs stora tjänstelimousine som oupphörligt åker runt i staden med omnejd. Det sägs också att bilen ibland fyllts med gevär och hundar inför jakter på Brylunda säteri. Nu har det myckna åkandet ifrågasatts, inte minst från de småsparare som köpt aktier i firman. Veckobladet har därför uppsökt hr Gårdberg för att bringa klarhet i frågan.

-Det är minsann inte fråga om några nöjesresor, betonar hr dir. G., utan allt åkande sker med det enda syftet att driva firman så effektivt som möjligt

Men att barnbarnen Gårdberg körs till Läspeskolan och fotbollsträningen i limousinen, har det verkligen med företagets effektivitet att göra, framhärdar GV.

-Jag hör att redaktören inte har några barnbarn, säger hr dir. G leende.

-Annars skulle ni veta, att man inte får något ordentligt uträttat, när man har stojande barnbarn omkring sig. Då gäller det att få iväg dem så fort som möjligt till skolan eller fotbollsplanen, så att man kan koncentrera sig på affärerna.

Efter denna förklaring hoppas Veckobladet att även småspararna skall nedlägga sin förhastade kritik, när de väl fått denna inblick i hur man sköter ett modernt storföretag.

Till det kan jag tillägga att man även som småförtagare kan behöva skjutsa barnbarn till olika fritidsaktiviteter. Till skillnad från dir. Gårdberg företar jag dock alltid sådana resor i en icke avdragsgill privatbil.

Till flydda tider

Det är lite glest mellan blogginläggen just nu. Det beror på att jag håller på med en del andra projekt. Vid det här laget lever bloggen ändå sitt eget liv genom Googles försorg. Plötsligt kom det in 90 besökare via sökordet ”Konvaljens avsked”. Som så ofta förr var det Melodikrysset på lördagsmorgonen som genererade läsarflödet eftersom jag någon gång har råkat skriva om denna 40-talets storsäljare med sånggruppen Harmony Sisters.

Jag förstår att många löser korsord med hjälp av nätet eller möjligtvis något gammalt uppslagsverk i bokform. Själv tycker jag att det är lite fusk. Wikipedia kan jag ta till i nödfall, kanske för att få ut de allra sista rutorna i Svenska Dagbladets stora fredagskorsord. Men innan jag tar till en så drastisk åtgärd måste jag har grubblat länge.

Häromdagen ropade vi till en mycket billig penning in ett antal vackert inbundna årgångar av veckotidningen Idun från 1890-talet. Det är en trevlig läsning om man vill glömma världens elände och låta tanken återgå till flydda tider. I numret för den 19 januari 1894 kan man till exempel läsa att författarinnorna fru Sofie Elkan och fröken Selma Lagerlöf besöker huvudstaden: ”Den förra har en ny roman i görningen, den andra ett större poetiskt diktverk”. Kan det vara Selmas novellsamling ”Osynliga länkar” som åsyftas? Den utkom i varje fall senare samma år.

Längre ner i spalten följer en uppseendeväckande notis:

En negrinna i adelskalendern. Enligt den nyutkomna nittonde årgången af Sveriges ridderskaps och adels kalender är hufvudmannen för adliga ätten Uhr, sjökaptenen David af Uhr, bosatt i Kapstaden i Sydamerika och sedan 1884 gift med negrinnan Jeni Smitt. Ifrågavarande svarta dam är alltså sedan 10 år tillbaka införlifvad med svenska riddarhuset.

Man kan förstå att detta blev ett samtalsämne i de fina salongerna. Att Kapstaden i notisen placerats i Sydamerika måste ha bidragit till förvirringen kring det historiska multikulturella genombrottet.

Idun

På flera ställen i den här årgången handlar det inte bara om kvinnans eventuella rösträtt utan också om hennes pensionsrätt. En kokerska vid flottans station i Karlskrona hade förvägrats pension eftersom sådan enligt reglementet bara kunde utgå till män.

Sökanden ingick då till Kungl. Maj:t med en skrifvelse, hvari hon framhöll att hon tjänstgjort under mer än 20 år, under hela tjänstetiden åtnjutit daglön samt uppfört sig redligt och väl. Hon påpekade, att hon under tjänstetiden haft lika rättigheter och skyldigheter som manliga daglönare, samt framhåller det hårda uti att hon, endast därför att hon är kvinna, icke skall kunna påräkna pension.

Av en notis längre fram i årgången förstår man att pensionsfrågan inte heller var löst för landets 2.500 barnmorskor men att ett politiskt initiativ var att vänta:

Betänkligheter mot denna pensionering ha dock uttalats af åtskilliga länsstyrelser, hvilka undra, huruvida barnmorskorna verkligen intaga den ställning inom samhället, att staten bör anses förpliktigad att taga deras pensionering om hand.

Det är lite svårt att förstå länsstyrelsernas resonemang. Kanske ansåg de att barnalstring är ett privat företag som staten inte har något ansvar för. En mer välvillig tolkning är möjligen att de tyckte att frågan skulle ligga på kommunernas bord.

En annan aktuell debatt det året gällde huruvida folkskollärarinnor som gifte sig skulle kunna vara kvar i sin tjänst. En del debattörer ansåg tydligen att omsorgen om de egna barnen menligt skulle påverka förhållandet till eleverna.

Ständigt aktuell var också frågan om kronprinsessan Viktorias hälsotillstånd. Kronprins Gustafs gemål hade problem med sina luftrör och måste därför tillbringa vintrarna i den mer soliga södern, företrädesvis i Rom. Där låg hon tydligen mest på sin soffa men någon gång kunde hon ge sig ut på ”promenad i vagn”. Maken kom dit på något kort besök ibland men i övrigt levde de åtskilda till dess att sommarsolen värmt upp Tullgarn så att hon kunde andas den friska sörmländska luften.

Redan Iduns redaktörer på 1890-talet visste att kungliga hälsotillstånd var ett vinnande koncept. På den punkten har tiderna ändå inte ändrats så mycket.

 

Bletchley Park är på tapeten igen. Det var ju där som den brittiska kryptoanalysens centrum var förlagt under det andra världskriget. Matematiker och lingvister samlades för att knäcka de tyska chiffren och främst av alla specialister var förstås Alan Turing som ledde arbetet med att lista ut den tyska chiffermaskinen Enigmas inställningar. Om honom (och hans senare tragiska öde) handlar i stor utsträckning filmen The Imitation Game som just nu går på svenska biografer.

För några år sedan kunde vi också se tv-serien The Bletchley Circle som handlade om fyra kvinnor som under kriget arbetat som kryptoanalytiker och som något senare, i början på 50-talet, använder sina analytiska begåvningar till att lösa komplexa mordfall.

Det var många kvinnor som rekryterades till Bletchley Park medan kriget rasade. En del var högt kvalificerade akademiker med specialkunskaper i språk, andra sysslade med de mer rutinmässiga uppgifterna att hantera floden av chiffrerade telegram. Oavsett arbetsuppgifterna var allt de arbetade med strängt hemligstämplat under många år.

Colossus

Tidig ”matematikmaskin” på Bletchley Park

Några gamla ”Bletchley girls” har på ålderns höst fått ett forum för sina berättelser i en nyutkommen bok:

Now seven veterans, with a collective age of 639, wearing the gold and blue brooches – not medals – they were finally awarded in 2009, have returned for the launch of a book about their lives there, The Debs of Bletchley Park by Michael Smith. Through its pages and their conversations many learned for the first time what the others had been up to.

639 delat med 7 ger ju en genomsnittsålder på över 90 år så det är förstås tur att någon äntligen samlat ihop deras minnen och erfarenheter av ett dramatiskt arbete.

Nu undrar jag bara när någon filmare eller författare tar sig an motsvarande svenska historia. Medan Alan Turing och hans medarbetare knäckte Enigmamaskinens hemlighet lyckades den snillrike svenske matematikern Arne Beurling avslöja hur den tyska s.k. G-skrivaren fungerade. Det gjorde han på två veckor med hjälp av penna och papper och endast ett dygns insamlade meddelanden. När mysteriet väl var löst kunde den svenska militären under flera år läsa flera hundratusen hemliga tyska meddelanden som tappades ur de uthyrda svenska telegrafledningarna.

Också i Sverige var många kvinnor inblandade i allt det som skedde runt de mer uppmärksammade genierna. En del hade som uppgift att klistra upp telegramremsor på stora ark och kallades därför ”klisterprinsessor”. Vad de sysslade med fick de förstås inte avslöja ens för sina närstående. Lika hemlig var arbetsplatsen som var förlagd till en större lägenhet på fjärde våningen med adress Karlaplan 4. Jacobsson stod det på dörren. De anställda var förbjudna att skriva ner adressen.

Om allt detta berättar Bengt Beckman i boken Svenska kryptobedrifter från 1996. I den får man också veta hur kvinnlig personal rekryterades bland annat genom speciella kurser kring koder och chiffer som anordnades i Uppsala. Ett 20-tal studentskor med framför allt olika språkkunskaper anställdes som marinlottor med gruppchefs ställning. En av dem, Ulla Flodkvist, berättar i boken:

Vi hade kunskaper i diverse ämnen. Vad vi däremot inte kunde var militärt uppträdande och mången yrkesmilitär tyckte nog att vi var i respektlösaste laget. För egen del arbetade jag vid ”putsen”. Det arbetsmomentet följde efter ”slakten” där meddelandena sorterats i prioritetsordning. Det krävde goda kunskaper i tyska språket, det gällde att rätta förekommande fel, redigera texten för maskinutskrift, markera stor bokstav, ange interpunktion och nytt stycke, översätta stationssignalerna och i en del fall skriva ut förkortningarna.

Med jämna mellanrum gick någon från gruppen in till ”apparna” för att läsa på remsorna och se om något särskilt viktigt telegram var på gång och i så fall låta det få förtur. Kom det ett telegram från OKW (Oberkommande der Wehrmacht) med inledningen ”Chefssache, Geheime Kommandosache (GKDOS), Nur durch Offizier” så blev det mycket bråttom. Hos tyskarna betydde det att en officer måste hämtas till G-skrivaren.

Ulla Flodkvist kom senare att chiffrera och dechiffrera meddelanden till och från norska motståndsgrupper under senare delen av kriget. För sin insats kring detta tilldelades hon kung Haakons frihetsmedalj. Hon blev senare fast anställd på Försvarets Radioanstalt (FRA) och följde med när verksamheten flyttades från Östermalm till den nuvarande anläggningen på Lovön. Jag såg henne ofta i matsalen där under mina sommartjänstgöringar som värnpliktig på 60- och 70-talet.

Ulla Flodkvist var en av ”flickorna på Karlaplan” vilkas historia kanske skulle kunna ge underlag också för svenska böcker och dramaproduktioner.

Förseningar

Jo, pendeltåget till Stockholm var försenat igår. Men tio minuter på grund av växelfel (det var lätt snöfall) är kanske inte så mycket att orda om.

Nu tänkte jag mer skriva om förseningar av utredningar som är svåra att hantera rent politiskt. I och för sig är ju kommissioner och utredningar ofta till för att avföra känsliga frågor från dagordningen. Jag tänker till exempel på den stora kyrka-statutredningen som tillsattes 1958 och lämnade sitt slutbetänkande tio år senare, något som sedan följdes av en lång rad volymer i serien Statens offentliga utredningar (SOU) fram till 1997, allt tidsanpassat för att undvika att frågan aktualiserades i någon valrörelse.

Nu läser man att den stora brittiska utredningen om Irak-kriget, The Chilcot Report, inte ska publiceras före parlamentsvalet i maj. Kanske inte så konstigt eftersom båda sidor i den brittiska politiken har anledning att frukta resultatet av en kritisk granskning av det katastrofala beslutet att ställa sig bakom den amerikanska krigspolitiken 2003.

I The Guardian ger Simon Jenkins en som vanligt klarsynt kommentar. Han bekymrar sig egentligen inte så mycket över förseningen:

The best war inquiry was into the Charge of the Light Brigade. It was conducted by the poet Alfred Tennyson in eight weeks, and reached a one-line conclusion, “Someone had blunder’d.” It has never been bettered.

Everyone knows who blundered in Iraq. It was Tony Blair. Mild interest may still attach to the question, why? But no one is sitting in an agony of suspense. No great issue turns on the verdict. Even the Labour party, whose cringing submission to the whim of Blair must mean it carries a share of blame, has purged itself of guilt. The Iraq war is yesterday. It is history.

Charge_of_the_Light_Brigade

Historisk krigsblunder – The light brigade

Så har vi en annan utredning som verkar dra ut på tiden. Den handlar om det malaysiska planet MH17 som blev nedskjutet över Ukraina. Om man skulle tro de första reaktionerna skulle katastrofen egentligen inte behöva utredas: skulden blev helt och hållet lagd på de proryska separatisterna. Fast ju längre tiden går, desto fler frågor väcks. Varför följdes till exempel inte de rutiner i undersökningen som föreskrivs av FN:s luftfartsmyndighet ICAO? Enligt regelboken ska den nation där det förolyckade planet är registrerat delta i undersökningskommissionen. Men Malaysia uteslöts från början i gruppen som bestod av Nederländerna, Ukraina, Australien och Belgien.

Berodde det på att några aktörer inte riktigt litade på Malaysia som tröttnat på Kiev-regeringens förhalande och därför tagit direktkontakt med de proryska separatisterna. Det ledde ju till att de utan större problem lyckades få fram de ”svarta lådorna”. Samtidigt rapporteras det i flera internationella medier om att det finns ett hemligt avtal mellan de fyra nationerna i den ursprungliga undersökningsgruppen, ett avtal som ger någon part vetorätt mot offentliggörande av fakta ur en framtida rapport. Det stora liberala holländska nyhetsmagasinet Elsevier (liksom två liberala parlamentsledamöter) försökte få tillgång till detta mystiska avtal men det stoppades av regeringen i Haag. En advokat i Australien försökte få ut dokumentet från sin regering men också han fick nobben.

Nu har vi hamnat i den något oväntade situationen att det är den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som vill påskynda utredningen:

The West appears to have forgotten about investigating the tragedy of the Malaysian plane that was shot down in eastern Ukraine in July, says Russian Foreign Minister Sergey Lavrov, adding that Moscow wants at least some preliminary results published.

“The West imposed sanctions [on Russia] under the pretext of the catastrophe of the Malaysian Boeing,” said Lavrov, after a meeting with his Latvian counterpart Edgars Rinkevics. And now our Western colleagues “have completely forgotten this problem,” the Russian foreign minister added.

“Russia alone is saying that it would be good to release at least preliminary results of the investigation and explain why this probe was conducted with flagrant violations of the norms, which are applied specifically for such cases within the International Civil Aviation Organization (ICAO).”

I New York i tisdags framhöll den nederländske utrikesministern Bert Koenders som svar på en fråga från en engelskspråkig malaysisk tidning att hans land gör en verkligt noggrann utredning av katastrofen. Samtidigt betonade han för tidningen ”that he was unable to pinpoint at this point who was responsible for the shooting down of the MH17 plane.”

Konstigt egentligen. Varför har han inte frågat sin f.d. kollega Carl Bildt? Han visste ju redan i juni exakt vem som var ansvarig.

Själv har jag ingen aning om vem eller vilka som egentligen orsakade katastrofen. Jag blir bara förbryllad av hemligstämplarna och förseningen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 39 andra följare