Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Georg August Wallin

Han använde sig av fem olika alfabet. Han skrev dagsnotiser på svenska med arabisk skrift. Under sin sex år långa forskningsresa i Orienten levde han som muslimen ʽAbd al-Wālī från Centralasien. Fast egentligen var han född på Åland och hette Georg August Wallin.

På andra sidan Östersjön är han förstås mer känd än i Sverige. Han föddes 1811 och blev efter studier i Helsingfors och Sankt Petersburg en av Finlands första och mest namnkunniga orientalister. På 1840-talet reste han runt i Mellanöstern för att samla in material om arabiska dialekter och beduinstammar. Kairo blev från 1843 hans bas och med sin muslimska identitet kunde han inbäddad bland beduiner besöka de heliga städerna Mekka och Medina. Han var inte den första europé som besökte dessa Islams heligaste städer men han var väl den första som på svenska skrev ned sina intryck.

Han reste också i Palestina, Syrien och Persien och noterade kulturer och språk. Han tillbringade dessutom en period i ytterligare en helig stad: Jerusalem.

Wallin, porträtterad av R.W. Ekman

Svenska Litteratursällskapet i Finland har under några år publicerat Wallins skrifter i sju volymer. Sedan början av året finns de nu också fritt tillgängliga för en intresserad allmänhet i digital form. Delarna har följande innehåll:

1) Studieåren och resan till Alexandria
2) Det första året i Egypten 1843–1844
3) Kairo och resan till Övre Egypten 1844–1845
4) Färderna till Mekka och Jerusalem 1845–1847
5) Arabiska halvön och Persien 1847–1849
6) Resan hem via London 1849–1850
7) Professorsåren i Helsingfors 1850–1852

Det är en fantastiskt intressant läsning för den som är intresserad av den arabiska världen och Mellanösterns olika kulturer. Wallin är en nyfiken iakttagare av sin omgivning. Som språkligt geni har han lätt att komma i kontakt med befolkningen och förstå vad han ser och hör. Han berättar om stort och smått, noterar väder och vind, mat och kaffesorter.

Så här kan det låta när han under sin vistelse i Palestina kommer till den gamla handelsstaden Jaffa:

Snart kommo in i de rika Jaffa trädgårdarne och här påminte mig de otaliga pomerans och citron träden som stodo med quistar lutande af den gula frukten och omgifna af tjocka taggiga cactus träd att jag var i ett annat land än mitt eget. Vid solens uppgång kommo vi in till staden öfver ett öppet fält eller torg der den lifligaste rörelse af handlande och vandlande menniskor åter påminte mig att jag trädde in i en sjö- och handelsstad. Jag tyckte äfven allt folk hade ett gladare och öppnare utseende än jag var van att se i det heliga Jerusalem, der hvar och en tyckes vilja gapa ur dig din religion och din tro. Gud bevare mig för alla heliga städer.

När detta skrevs var han 36 år. Vid sidan av sina vetenskapliga observationer har också en del iakttagelser om den kvinnliga fägring som han möter:

Jag såg ehuru förstulet flera särdeles vackra quinnor här. Nästan ännu vackrare ser jag i staden i synnerhet bland Grekiskor och jag vet i sanning ej hvad är bättre för en ogift man som jag obeslöjade eller beslöjade quinnor. Men hvar har jag sett de vackraste quinnor? Här eller i Egypten eller i Arabien eller i Nubien eller bland Negrinnor eller i Europa? Det är mig omöjligt att afgöra ens för mig sjelf. Jag såg i Nubien (den unga Nubiskan i Keneh!!) skönare än hvilka jag alldrig tyckte mig då sett och så går det mig äfven här nu. Prisad vare Herren som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser.

Så småningom reser han tillbaka till Europa. Färden går via bland annat Italien, Schweiz och Tyskland. Till England kommer han 1849 och där blir han prisad för sina forskningsinsatser, Men han längtar ofta bort från Londondimman, kolbrasorna och kylan till Orientens klart lysande sol.

Även om han var född ålänning blev han snabbt en kosmopolit. Han verkar inte missnöjd med att som finländare vara en undersåte i det ryska imperiet, något som han också hade nytta av i Orienten där Ryssland i många kretsar hade ett gott rykte. En anteckning från tiden i London ger för övrigt klart uttryck för hans uppfattning om Sverige:

En fröjd under allt detta har det varit mig att ha sällskap af någre landsmän, unge män Bergbom från Uleåborg, Wolff från Wasa o. Julin från Åbo o. att med dem åter få tala mitt eget modersmål o. min egna dialect. Några Svenskar med deras odrägliga o. tillkonstlade natur och dragande språk äro mig en plåga. Huru ovedersägligen lyckligt var det för vårt kära land att bli fri från sin Svenska styfmor!

Wallin berättelser från arabvärlden och Mellanöstern ger en intressant historisk bakgrund från en region där också dagsaktuell politik i hög grad har rötter i de religiösa och kulturella motsättningar han skildrar.

I kräfttider

”Kräftor fångas med håf, och smaka så väl att de ätas vid Konungens hof”. Citatet är hämtat från en gammal rättskrivningslära. Idag gäller väl snarare att kräftor smakar så väl att de äts vid var mans bord.

För visst har kräftätandet demokratiserats. Förr var det kanske mest ett nöje för överklassen och storstadsborna. I Svenska Dagbladet för den 7 augusti 1937 ställer en reporter frågan om hur många kräftor som brukar gå åt i Stockholm. Han får svaret: ”Det finns det ingen statistik på, men jag skulle tro att Stockholm konsumerar lika mycket som hela det övriga Skandinavien”.

Nu är förmodligen konsumtionen rätt jämn över hela landet (utom möjligen i det norrländska surströmmingsbältet). Det kan vi tacka djupfrysningstekniken för. Den har i hög grad underlättat importen. Fast Sverige har alltid importerat kräftor, paradoxalt nog samtidigt som exporten till kontinenten för mer än hundra år sedan var betydande.

Jag hittar en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Pacific Tribune från 1910, ett organ för skandinaver på den amerikanska västkusten. Där kan man inhämta att det 1904 exporterades 116.000 tjog kräftor från den stora fångstplatsen Hjälmaren (dvs. 2.320.000 stycken). 1907 var siffran 104.200 tjog men 1909 – sedan kräftpesten slagit till – bara 26.000 tjog.

Den kräftpest som drabbade Sverige från 1907 och framåt gav enligt tidningen upphov till många tragedier:

Den fiskeriidkande befolkningen kring Hjälmaren, Mälaren och Öljaren m. fl. sjöar har genom kräftpästen lidit en synnerligen stor minskning i sina inkomster. Personer, som spekulerat i kräftfiskearrenden, hafva ruinerats, och till och med själfmord har af sådan anledning inträffat.

Smittan ansågs ha kommit från Finland och just 1907 infördes förbud mot import av levande kräftor därifrån. Det hävdes senare men infördes efter ett antal år på nytt. Sedan det hävts än en gång kunde Svenska Dagbladet den 4 augusti 1931 rapportera att betydande kvantiteter av skaldjuren anlänt österifrån:

Med ångarna Mariehamn, Birger Jarl och Oihonna ha under söndagen och måndagen inkommit från Finland sammanlagt 481 lådor levande kräftor. Ångaren Kalewipoeg, som hitkom på söndagen från Reval, medförde 548 lådor estniska kräftor.

Idag ser importmönstren som bekant annorlunda ut. Jag åt själv djupfrysta kräftor från Kina häromdagen. Det var inget större fel på smaken men inte kunde de till storlek och kvalitet mäta sig med de inhemska exemplar som jag var med om att fiska upp ur Lännaån under min sörmländska barndom på 50-talet. Det var innan kräftpesten slagit till i just det vattnet.

När barndomsminnena dyker upp i augustimånens sken är det ändå inte smaken av nykokta kräftor som främst tränger sig på utan själva fiskandets stämningsfulla ritual: det ljudlösa glidandet i en roddbåt, skenet av ficklampor över relingen, rasslet av kräftklor mot en plåthink.

Den upplevelsen kan ju tyvärr aldrig ersättas genom djupfryst import från utlandet.

Norsk politik

Jag hade förstås väntat mig att hitta den berömda meningen om Norge som den sista Sovjetstaten. Ni minns kanske industriminister Björn Rosengrens besvikna men något oöverlagda yttrande när sammanslagningen av Telia och Telenor gick i stöpet år 1999. Kjell Magne Bondevik var norsk statsminister då men han citerar inte denna famösa utsaga i sina memoarer från 2006 med titeln Ett liv i spenning.

Och visst kan man väl tala om ett liv i spänning när berättelsen räcker till 723 sidor. Den skildrar framför allt hans tid som aktiv politiker under mer än 30 år innan han 2005 höll sitt sista tal i Stortinget.

Jag köpte hans memoarer för 10 norska kronor på en lokal loppmarknad i Telemark under helgen. Som alltid börjar jag i liknande verk med personregistret och det är verkligen imponerade. Här finns både Brezjnev och Putin, George W. Bush och Ariel Sharon. Den svenska politiker som nämns mest är väl Göran Persson. Däremot finns det inte ett ord om Alf Svensson som dock var hans kollega som kristligt orienterad partiledare. Vad detta kan bero på skulle kunna vara ämne för åtminstone en mindre uppsats i statskunskap.

Hur som helst: norsk politik har sina särdrag. På den bygdefestival där loppmarknaden fanns hade de större politiska partierna sina valtält. Det är ju Stortingsval i Norge den 11 september och spänningen stiger när det nu bara är en dryg månad kvar till valet. Enligt en artikel i Aftenposten för några veckor sedan tyder en del på regeringsskifte. Men det handlar om en kamp med decimaler där det bland annat gäller för några partier att klara spärren på 4 procent.

Bra valfråga.

Jag plockade åt mig ett antal valbroschyrer (men avstod från rosor, godis, kaffe och andra lockvaror i tälten). Kristelig Folkeparti (det som Bondevik en gång ledde) har en sympatisk version på nynorsk (den aktuella kommunens officiella språk). ”Vi vil ta heile landet i bruk” är en av sentenserna. En annan: ”Vi er alle like mykje verdt”. Mer konkret är förstås ett tredje krav: ”Ha nok voksne i barnehagane som kan passe godt på barna”.

Arbeiderpartiets broschyr är mer inriktad på den egna regionen: ”I Telemark tar vi godt vare på hverandre… Vi vil ha ett Norge med små forskjeller, og bruke de store pengene på helse og sykehus foran skattekutt til dem som har mest fra før”.

Märkligast är förstås Fremskrittpartiets broschyr som pryds av den leende partiledaren Siv Jensen. På sidan 2 kommer sedan ett av partiets huvudkrav: ”Nei till burka och nikab!”. Det är alltså ett av Norges regeringspartier som ser invandrares klädsel som ett allt övergripande samhällsproblem. I övrigt vill man ta bort fastighetsskatten och bygga nya vägar.

Høyre framhåller för sin del: ”Vi tror på Norge. Høyre gjør Norge klar for fremtiden” medan Senterpartiet säger ”Ja til Telemark – nei till sentralisering”. Vill man pröva det politiska språkets bärkraft kan man ju försöka vända på kraven. Vad skulle ett nej till Telemark egentligen innebära rent konkret?

Vi får se hur det faktiskt går den 11 september. Bollen är rund, som det brukar heta i sportspalterna.

Victoria

Jag har inget emot kronprinsessan Victoria personligen men på hennes 40-årsdag i förrgår hissade jag den norska flaggan. Detta eftersom min fru fyller år på samma dag och dessutom har norska rötter. Jag ville förstås undvika missförståndet att det var kronprinsessan som var mest värd att fira och inte min kära hustru.

Nu blev ju vår svenska tronföljare ordentligt firad ändå av en trofast beundrarskara som vallfärdat till Öland. ”Folkets kärlek min belöning”, som hennes anfader Karl XIV Johan hade som valspråk. Den kärleken unnar man henne gärna.

Vi sände i alla fall kronprinsessan en vänlig tanke när vi i förra veckan passerade Ockelbo, den fridsamma ort där prins Daniel har sina rötter. Utefter en av huvudgatorna fanns två loppisar och på den ena gjorde vi ett verkligt fynd i form av ett danskt uppläggningsbestick i äkta silver från 1917. Jag vill inte avslöja några priser men det var faktiskt en bra bit under skrotvärdet. För en loppishabitué ger ett sådant fynd ungefär samma känsla som överväldigar storfiskaren när han får en ovanligt stor lax på kroken.

På tal om Victoria så har jag nu sett de hittills sända avsnitten av serien om den engelska drottningen med samma namn. Hon regerade som bekant mellan 1837 och 1901. Serien är ju inte det bästa brittiska kostymdrama man sett: lite schablonmässigt tecknade personer och interiörer och diverse sidointriger med love, pride and prejudice, om man säger så. Victoria har nog gjorts vackrare än hon var och prins Albert framställs som oändligt själfull och rättskaffens.

Drottning Victoria 1837 respektive 1887

En bättre bild av Victoria tycker jag att man får om man går till hennes brevväxling som delvis finns tillgänglig på nätet. Där finns många brev till kunglig släkt runt om i Europa men också en mer affärsmässig korrespondens. Jag fäste mig till exempel vid en kortare epistel från den brittiska utrikesministern Lord Palmerston innan drottningen i juli 1837 skulle ta emot den ryska ambassadören greve Orloff för en avskedsvisit. Palmerston skrev:

With regard to Count Orloff, your Majesty will probably renew to him, on his taking leave, the assurances which your Majesty has already given, of your desire to cement and maintain the friendly alliance which subsists between the two Crowns; and an expression might be repeated of the pleasure which your Majesty has derived from the selection of a person who possesses the confidence and esteem of the Emperor so fully as Count Orloff is known to do.

It might, perhaps, be as well to avoid any allusion to your Majesty’s not being personally acquainted with the Emperor, or anything that might be construed into an invitation to that Sovereign to come to England, because Viscount Palmerston has reason to believe that any such hint would be eagerly caught at, while at the same time such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired….

Nej, ett statsbesök av den ryske tsaren var uppenbarligen inte särskilt önskvärt vid just den tidpunkten.

Det får mig att inse att en del utrikespolitiska problem tenderar att upprepa sig. Jag tänker på Theresa Mays alltför hastiga inbjudan av president Trump till statsbesök redan i höst. Nu kan man väl med Palmerstons diplomatiska språkbruk konstatera att ”such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired”. Därför har ju det tilltänkta besöket nu också skjutits på framtiden.

Om en tidigare svensk kronprinsessa Victoria (Gustaf V:s maka) får jag kanske anledning att återkomma när jag läst Ingar Palmlunds bok: A Royal Patient: Young Doctor Axel Munthe and Crown Princess Victoria of Sweden-Norway. Den ligger just nu i högen för sommarlitteratur.

Retsinaprovning

Jag har nog i någon tidigare bloggpost ondgjort mig över den vinprovarjargong som härjar i spalterna. Typ: ”Fräscht mousserande vin som kombinerar citrus, solmogen tropisk frukt, mineralitet, färska gröna örter och en fyllig krämighet”.

I just det här citatet verkar skribenten ha helgarderat med både etta, kryss och tvåa. Hur många tropiska frukter med vitt skilda smaker kan man inte räkna upp och hur många gröna örter finns det inte på denna jord?

Det handlar dessutom om ett mousserande vin där det verkar osannolikt att man skulle hitta något slags krämighet. Bubblorna borde väl motverka varje tendens till trögflytande konsistens.

Mindre floskulöst blir det när man provar retsina där den mest väsentliga egenskapen enligt min ringa mening är smaken av kåda från aleppotallen. Efter att ha förkastat Systemets vanliga sort (Kourtaki) på grund av dess alltför svaga spår av pinjedoftande Greklandsatmosfär har jag som gammal filhellen gått över till bolagets beställningssortiment. Jag tror mig redan ha skrivit om Malamatina som ett bättre alternativ till standardsortimentet.

Nu prövade vi i en mindre krets på fyra personer häromkvällen ytterligare ett par sorter. Vi ställde den beprövade och utmärkta Malamatina mot två andra produkter: Kechribari respektive Akratos.

Kechribari kommer, som framgår av bilden ovan, i en förförisk flaska. Förpackningen är dock enligt vår lilla grupps mening betydligt bättre än innehållet. Det handlar om ett ordinärt grekiskt vin som i sig är helt drickbart men det saknar den kraftfulla kådasmak som man gärna vill hitta hos en äkta retsina.

Bäst i test den här gången blev Akratos. Det är ett biodynamiskt odlat vin från ett familjeföretag i Schimatari, drygt fyra mil nordnordväst om Athen:

The grape-vines of family Papakonstantinou’s vineyard are cultivated organically since 1992. Wine-growing, wine-making, preservation and bottling are taking place under the direct personal control of father and son Papakonstantinou.

Meanwhile the wine-grower family is working biodynamically, growing native (autochthonous) and foreign grape varieties: (white) Savatiano and Roditis, (red) Cabernet Sauvignon, Grenache Rouge, Syrah.

Nog ger bilden av far och son Papakonstantinou ett förtroendeingivande intryck. Det är klart att deras organiska odling resulterar i ett något dyrare vin. Akratos kostar 101:- kr för en 75 centiliters flaska.

Men vill man en varm sommardag i Sverige i fantasin förflytta sig till Grekland och känna doften av susande aleppotallar så är det enligt vår ovetenskapliga och begränsade retsinaprovning värt den extra utgiften.

Midsommar

Jag har inte varit så flitig med bloggandet på senare tid. Det har inga andra orsaker än att jag haft annat för mig: trädgårdsbestyr, barnbarnsbesök, skrivande i andra sammanhang mm.

Bloggandet måste dessutom ha sin egen drivkraft och efter många år kan man tycka att mycket kring natur, kultur och politik redan är genomtröskat.

Hur som helst: bloggen lever sitt eget liv och nya besökare strömmar in till gamla poster genom sökandet på nätet. Det är ständigt nya läsare som letar sig hit med hjälp av sökord som ”sköldpaddssoppa”, ”Dr. Sloan’s liniment” etc.

Jag ska garanterat återkomma med kommentarer kring allt mellan himmel och jord. Under tiden vill jag i alla fall skicka några stämningsfulla hälsningar i form av gamla vykort:

Glad Midsommar!

Covfefe

Nu är en halv värld sysselsatt med att försöka förstå Donald Trumps nattliga twitterbudskap: “Despite the constant negative press covfefe.” Vad betyder det sista ordet? Är det ett kodat budskap till ryssarna? Eller ett slangord för ”godnatt” på jiddisch? Tolkningsförslagen på internet är nu legio. Någon förutspår vad Vita Husets talesman Sean Spicer kan komma att säga: ”Not only is covfefe a word, it’s the greatest word ever uttered.”

Själv skriver jag in termen på oumbärliga Google translate och får omedelbart svaret ”Samoanska – identifierat”. Däremot kan Google inte komma med förslag på vad det skulle betyda på något av de många språk som sajten erbjuder.

Intressant i alla fall. Jag kan ingenting om samoanska med går till lika oumbärliga Wikipedia:

Samoan (Gagana faʻa Sāmoa or Gagana Sāmoa — IPA: [ŋaˈŋana ˈsaːmʊa]) is the language of the Samoan Islands, comprising the Independent State of Samoa and the United States territory of American Samoa. It is an official language — alongside English — in both jurisdictions.

Aha, så samoanska är alltså ett officiellt språk på ett av USA:s territorier. Kanske ville Donald Trump visa att han bryr sig om också en minoritetsbefolkning i den pacifiska ö-världen? Men hittade han i så fall rätt ord? Det är något med bokstäverna som inte stämmer. Svenska Wikipedia förklarar hur det samoanska alfabetet ser ut:

Samoanskan har, i likhet med övriga polynesiska språk, fem vokaler: A, E, I, O och U. De uttalas ungefär som i de romanska språken… De kan vara korta eller långa.

Samoanskan har följande konsonanter: P, T, M, N, NG, L, S, F, V, ‘. Glottalstoppet (som skrivs med en apostrof, ‘) räknas som en egen konsonant. K, R och H förekommer i lånord.

Den inledande konsonanten ”c” i covfefe finns alltså inte i samoansk skrift. Om den uttalas som ”k” tyder det på att det rör sig om ett låneord. Coffee kanske? Nej, engelska Wikipedia upplyser om att samoanerna dricker ”kofe”. Och Donald Trump tar väl knappast en kaffekopp mitt i natten.

Mystiken kvarstår alltså. Den mest sannolika teorin är därför att det hela är en del av ”the Russian collusion” som den politiska klassen i Washington nu är helt upptagen av. Donald Trumps tweet översätts för övrigt till ryska av Google som ”Несмотря на постоянный негативный пресс-кофе.” Det sista ordet betyder ”press-kaffe”. Så en doft av koffein finns trots allt i meddelandet.