Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Midsommar

Jag har inte varit så flitig med bloggandet på senare tid. Det har inga andra orsaker än att jag haft annat för mig: trädgårdsbestyr, barnbarnsbesök, skrivande i andra sammanhang mm.

Bloggandet måste dessutom ha sin egen drivkraft och efter många år kan man tycka att mycket kring natur, kultur och politik redan är genomtröskat.

Hur som helst: bloggen lever sitt eget liv och nya besökare strömmar in till gamla poster genom sökandet på nätet. Det är ständigt nya läsare som letar sig hit med hjälp av sökord som ”sköldpaddssoppa”, ”Dr. Sloan’s liniment” etc.

Jag ska garanterat återkomma med kommentarer kring allt mellan himmel och jord. Under tiden vill jag i alla fall skicka några stämningsfulla hälsningar i form av gamla vykort:

Glad Midsommar!

Covfefe

Nu är en halv värld sysselsatt med att försöka förstå Donald Trumps nattliga twitterbudskap: “Despite the constant negative press covfefe.” Vad betyder det sista ordet? Är det ett kodat budskap till ryssarna? Eller ett slangord för ”godnatt” på jiddisch? Tolkningsförslagen på internet är nu legio. Någon förutspår vad Vita Husets talesman Sean Spicer kan komma att säga: ”Not only is covfefe a word, it’s the greatest word ever uttered.”

Själv skriver jag in termen på oumbärliga Google translate och får omedelbart svaret ”Samoanska – identifierat”. Däremot kan Google inte komma med förslag på vad det skulle betyda på något av de många språk som sajten erbjuder.

Intressant i alla fall. Jag kan ingenting om samoanska med går till lika oumbärliga Wikipedia:

Samoan (Gagana faʻa Sāmoa or Gagana Sāmoa — IPA: [ŋaˈŋana ˈsaːmʊa]) is the language of the Samoan Islands, comprising the Independent State of Samoa and the United States territory of American Samoa. It is an official language — alongside English — in both jurisdictions.

Aha, så samoanska är alltså ett officiellt språk på ett av USA:s territorier. Kanske ville Donald Trump visa att han bryr sig om också en minoritetsbefolkning i den pacifiska ö-världen? Men hittade han i så fall rätt ord? Det är något med bokstäverna som inte stämmer. Svenska Wikipedia förklarar hur det samoanska alfabetet ser ut:

Samoanskan har, i likhet med övriga polynesiska språk, fem vokaler: A, E, I, O och U. De uttalas ungefär som i de romanska språken… De kan vara korta eller långa.

Samoanskan har följande konsonanter: P, T, M, N, NG, L, S, F, V, ‘. Glottalstoppet (som skrivs med en apostrof, ‘) räknas som en egen konsonant. K, R och H förekommer i lånord.

Den inledande konsonanten ”c” i covfefe finns alltså inte i samoansk skrift. Om den uttalas som ”k” tyder det på att det rör sig om ett låneord. Coffee kanske? Nej, engelska Wikipedia upplyser om att samoanerna dricker ”kofe”. Och Donald Trump tar väl knappast en kaffekopp mitt i natten.

Mystiken kvarstår alltså. Den mest sannolika teorin är därför att det hela är en del av ”the Russian collusion” som den politiska klassen i Washington nu är helt upptagen av. Donald Trumps tweet översätts för övrigt till ryska av Google som ”Несмотря на постоянный негативный пресс-кофе.” Det sista ordet betyder ”press-kaffe”. Så en doft av koffein finns trots allt i meddelandet.

Idala

I gårdagens nästan sommarlika väder var vi med på en botanisk vandring på Oaxen, den lilla ön intill Mörkö några mil söder om Södertälje. Oaxen är ett gammalt kalkbrott och den speciella berggrunden ger upphov till en intressant flora, bland annat olika orkidéarter.

På hemvägen stannade vi till vid Idala café och lanthandel på Mörkö för att äta den berömda Idalamackan, en smörgås belagd med vildsvinsskinka och pepparrotsgrädde. Här i trakten finns för övrigt många litterära ekon från arbetarförfattarnas sommarvistelser under mellankrigstiden, skildrade av Ivar Lo-Johansson i den lilla novellen ”Vid syrentorpen”.

Idala café och lanthandel

Jag var inne på temat i en bloggpost förra året efter ett besök på en utställning i Hölö. Jag återgav då den inbjudan till sommarfest som någon gång på 30-talet sändes ut av Erik Asklund och hans hustru Vera till bland andra Artur Lundkvist, Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Nils Ferlin. Asklunds bodde på torpet Fagervik, inte långt från Idala handel.

Inlägget ledde senare under sommaren till ett mejl från Bengt O. Karlsson, den kulturellt och politiskt kringsynte man som genom åren stått för många kommentarer på den här bloggen, delvis under signaturen ”Eklipspringer”. Jag upplevde genom åren Bengt som en god vän även om vi blivit bekanta genom bloggandet och jag bara en enda gång träffade honom personligen. Det personliga mötet ägde rum över ett glas vin i baren på Hotell Hilton i Stockholm i februari 2016 och vi samtalade då om allt från världspolitiken till Grönköpingspoesin och bytte dessutom några böcker.

Bengt drabbades av en stroke några månader senare och upphörde med sitt skrivande. I slutet av november förra året avled han sedan i sviterna efter flera olika sjukdomstillstånd, saknad inte minst av alla som beundrat hans internationella utblickar och politiska klokhet, hans lärdom och stilkonst. Men i slutet av augusti, under rehabiliteringen från stroken, försökte han sig ändå på att skriva och jag återger nedan huvuddelen av ett mejl som jag fick den 17 augusti 2016:

——–

Hoppas att du kan stå ut med att bli ”offer” för mitt första försök att skriva ner några tankar föranledda av ett blogginlägg, närmare bestämt det du skrev om ”Kulturen i Hölö”. Normalt sett jag hade kanske skrivit ett eget inlägg: det går nu inte – formuleringsförmågan fattas och texten använder sig ofta av ord och ordvändningar som jag automatiskt kommer på i stället för dem som jag förgäves letar efter. Hur stark symbiosen mellan hjärna och arm faktiskt är har jag egentligen inte tidigare tänkt på även om jag på skoj brukat säga ”jag tänker med fingrarna,”

Det är ett experiment – hoppas att du inte tar illa upp. Jag skyller litet på logopeden som uppmanat mig försöka skriva.

Jag ser att Asklunds inbjudningsbrev är undertecknat ”Fagervik, Idala”. Varje sommar åker min hustru och jag till Mörkö och första anhalten är alltid ”Idala handelsbod.” I den lilla uteserveringen avnjuter vi då en speciell Idalamacka där huvudingrediensen är vildsvinskinka – vildsvinspopulationen lär vara stor på Mörkö. På det övre planet kan man sedan betitta någon utställning av akvallerer eller fotografier av någon lokal förmåga…

Jag läser att Asklunds brev skrevs ”någon gång på 30-talet.” Säkert lämnade han in breven i handelsboden som också fungerade som postombudsställe. Jag tänker mig också gärna att Ferlin och Moberg tog sig dit för att köpa Södertäljepilsner.

Emellertid har jag en svag personlig anknytning till Idala, därför dessa rader. 30 till 40 år senare promenerade nämligen en ung flicka ett par kilometer ett par gånger i veckan till samma handelsbod för att telefonera till Stockholm. Det var min blivande fru som var au pair-flicka hos en familj som hade ett sommarställe ett par kilometer längre bort. Men då visste vi ju ingenting om författarnoblessen som – förmodligen – hade haft knytkalas i trakten. Vi hade annat att tänka på och det är därför som vi fortfarande åker dit för att avnjuta våra vildsvinsmackor och tänka på gamla minnen. Minnen som nu fått en extra piff genom ditt blogginlägg.

Såvida jag inte dragit en alltför vågad slutsats av ett enda ord – Idala- i facsimilet av Asklunds inbjudningsbrev. I så fall tillämpar jag Piratens ord på mina sommarminnen: ”Vad våra ögon sågo och våra öron hörde har lagrats av tiden och förädlats av fantasiens jäst. Det grumliga har gått till botten, hörsägner och drömmar har kommit till …”

————

Så långt Bengt O. Karlssons mejl. Jag bevarar det som ett kärt minne från en vän och kollega som jag så ofta mötte i bloggosfären och – som sagt – bara en gång i verkligheten.

17 maj-firandet

Vilken folkomröstning var det som gav resultatet 368 392 ja och 184 nej? Med ett mer än 99-procentigt bifall skulle man ju kunna tro att det rör sig om ett referendum i någon diktatur under det förra seklet. I själva verket handlar det om norrmännens rungande ja till en framtid i full självständighet, utan unionen med Sverige.

Det var den 13 augusti 1905 som folkomröstningen hölls, ett villkor från svensk sida för att godkänna unionsupplösningen. Och sällan har väl Sverige fått en allvarligare näsknäpp i sina internationella förbindelser.

Jag fick anledning att erinra om detta i går när jag inför en lokal pensionärsförening höll ett litet föredrag om bakgrunden till firandet av den norska nationaldagen den 17 maj. De flesta svenskar har ju ganska dimmiga begrepp om varför norrmännen går man ur huse för att vifta med flaggor. En hel del av gårdagens åhörare avslöjade att de trodde att firandet framför allt hade uppkommit efter den tyska ockupationens slut i maj 1945. Och visst var det jubel då, vilket nedanstående rubriker ut den gamla Aftontidningen avslöjar:

Men det är ju framför allt den norska författningen från den 17 maj 1814 och Norges upprättande som självständigt rike som firas. För även om landet tvingades in i en union med Sverige 1814 var Norge nu en egen nation och unionen framträdde internationellt under beteckningen United Kingdoms of Sweden and Norway. Kingdoms i plural alltså.

Att den svenska kungen inledningsvis ville stävja det norska firandet av Eidsvoldsförfattningen fanns det i går anledning att påminna om. Karl XIV Johan (som norsk kung känd som Carl III Johan) försökte förbjuda högtidlighållandet 1828 eftersom han trodde att det delvis var ett utslag av en ur svensk synpunkt ovälkommen nationalism. Det ledde till det beryktade ”torgslaget” i Oslo den 17 maj 1829 när den svenske ståthållaren lät sända ut ordningsmakten för att på ett hårdhänt sätt skingra de borgare och studenter som firade landets konstitution. Då insåg kungen att den nationella stoltheten inte kunde kuvas och sedan dess har firandet pågått med oförminskad styrka.

Min hustru, som har norska rötter, kunde vid sammankomsten igår berätta om de norska nationaldräkter (”bunader”) som är så markanta inslag i firandet av 17 maj. Hon presenterade också lite statistik:

Det beräknas finnas totalt 2 500 000 bunader i norska hem och 72% av kvinnorna och 20% av männen lär ha en nationaldräkt. Det är en industri som omsätter cirka 750 miljoner norska kronor per år. En bunad är en ganska dyr historia eftersom den kräver timmar av broderier och sömnad. Därför produceras allt fler av dräkterna i länder som Kina, Thailand, Estland, Lettland och Vietnam.

Det är förstås en paradox: nationaldräkter som produceras i nationer på andra sidan jordklotet. Men sådan är globaliseringen.

Maj 1917

Det var frost här i natt. Men det var kalla majnätter också för hundra år sedan. Den 10 maj 1917 rapporterar Svenska Dagbladet om att det varit minus 7 grader i Östergötland den gångna natten: ”Sjöarna i trakten äro ännu gångbara”. Höstsädesfälten plöjs upp för att besås med vårsäd. Livsmedelskrisen är akut.

Stockholm livsmedelsnämnd har enligt SvD beslutat hemställa om väsentligt ökade anslag från stat och kommun för att de mindre bemedlade ska kunna köpa mat. Man vill införa rabattering av mjölk för barnrika familjer samtidigt som ransonering på detta baslivsmedel införs. Bristen på bröd är redan markant och livsmedelsnämnden vill subventionera köttpriserna. Man vill samtidigt försöka hålla priset på matportionerna för den offentliga bespisningen till 40 öre även framöver.

I riksdagen framläggs ett förslag som ska motverka vilseledande varubeteckningar:

I förordningen föreskrifves, att vid födoämneshandel icke må brukas några af här nedan angifna varubenämningar, där varan till sin sammansättning afviker från den normala sammansättningen hos den vara, hvilken genom beteckningen utmärkes. De afsedda benämningarna äro mjölk, smör, margarin, flott, mjöl eller därmed liktydig benämning samt honung, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning som antyder likhet i användningen med motsvarande vara…

I livsmedelskrisens spår följer uppror och kravaller. Livsmedelsbutiker stormas, inte minst av kvinnor som inte klarar matförsörjningen i hemmet. Ett klipp ur tidningen illustrerar vad som hänt:

Oroligheterna kring livsmedelsförsörjningen bekymrar högerledaren Ernst Trygger som i riksdagen lämnar en interpellation till civilministern:

Allt detta medan det första världskriget fortfarande rasar i Europa och Ryssland befinner sig i ett tillstånd av anarki.

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Georgien är ett land som jag länge tänkt besöka. Men hittills har det inte blivit av. Det som lockar mig är både natur och kultur, en gammal civilisation bland höga berg och djupa dalar.

Vi känner ju alla till nutidens spända förhållande mellan Georgien och Ryssland. Ändå är det historiskt sett en relation av ömsesidig påverkan och ofta med kärlek över kulturens gränser.

Jag tänkte på det när jag i min hand fick en diktsamling av Rimma Markova med titeln Det Georgien jag sjunger om. Det är något så ovanligt som en trespråkig bok. Lyriken finns parallellt på ryska, svenska och georgiska. På bokens baksida presenteras författaren så här:

Rimma Markova är rysk poet och författare, född i Leningrad, som för närvarande bor i Sverige. Hon har gett ut sex diktsamlingar och några berättelser. På svenska finns diktsamlingarna Brev till min älskade och Fönstret samt ungdomsboken Den svarta vikingen. Hon har deltagit i fem internationella festivaler för rysk poesi i Georgien. Rimma Markova har fått flera litterära utmärkelser.

Det är en vacker bok, genomgående illustrerad med äldre eller mer nutida konst från Georgien. Dikterna är skrivna på ryska men översatta till svenska av Maria Rodikova och till georgiska av Mindia Arabuli.

Michail Lermontov: ”Vy över Tiflis”, 1837

Så här kan ett av poemen låta i sin svenska version

Kaukasus bokträdskronor når
nästan fram till himlens rand.
Vem trär georgisk bokstavstråd
likt spets runt dess mörka stam?

Vem slår gräset under grenen?
Plockar nötterna den ger?
Vem kastar den runda stenen
i bäckens virvel ner?

Vem kan fånga de ord
som från berget källflödet fört?
Vem klär i spets de sagor
som ingen ännu hört?

Hon skriver om Tbilisi där samtalen slingrar sig om varandra på de smala och vindlande gatorna. Till frukost kan man tala ryska och på kvällen georgiska. En gång fäste georgier, armenier och judar sina rötter där. Men den mångkulturella historien rymmer dessvärre också krig, hat och etnisk rening.

Nikanor Tjernetsov: ”Vy över Tiflis”, 1832

”Det Georgien jag sjunger om är van vid den ryska rytmen i var not”, skriver Rimma Markova i en av de inledande dikterna. Hon älskar landet som ”med sitt tidlösa överflöd alltid har närt var rysk poet”.

Jag måste nog åka dit någon dag.