Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Från Bokmässan

”Jag tycker att jag ser Leif GW Persson i varje hörn”, utropade en av figurerna i den oförliknelige Berglins teckning från Bokmässan i Svenska Dagbladet. Själv missade jag GW men å andra sidan verkade Jan Guillou vara allestädes närvarande. Jag hörde honom berätta om sin senaste bok och han skildrade vältaligt skolans verklighet på 50-talet som ju också var mitt skoldecennium. Men han var bara en av många andra större eller mindre kändisar ur författar- och kulturvärlden som strök omkring i gångarna.

En och annan ur denna kategori råkar jag känna och en av höstens succéförfattare hann jag t.o.m. kindpussa och gratulera till fina recensioner. Ett mingel på torsdagskvällen tackade jag nej till eftersom det är mer vilsamt för öron och andra sinnen att ta ett glas vin på stan även om man får betala för det. Jag antar att det var vitt eller rött som bjöds i montrarna. Rosévinet är väl Almedalens specialitet.

bokmassan

Det är nog minst femton år sedan jag senast var på mässan och den har som alla noterat växt från år till år. Det blir en delvis hajpad tillställning när alla ska vara där för att räknas i kulturhierarkin men å andra sidan ska man inte förakta hela denna orientaliska basar eftersom den trots allt ger tillfälle till nya bekantskaper och oväntade upptäckter.

Det är verkligen lite persisk marknad över det hela. Skrällande högtalare överröstar varandra. Aftonbladets stora scen finns vägg i vägg med Timbros monter. Här möts vänstern och den moderata högern men som alla vet var det extremhögern i form av Nya Tider som väckte mest uppmärksamhet i mediedebatten. Fast just den montern missade jag; kanske låg den i någon hörna. Det stod i alla fall demonstranter utanför mässingången för att protestera mot extremisternas deltagande.

Jag var där för att medverka i Medelhavsinstitutens monter, en manifestation som hade sitt ursprung i hotet om nedläggning för två år sedan. Nu är det hotet undanröjt och som plåster på såren fick instituten ett gemensamt påslag på tre miljoner i budgetpropositionen i veckan. När kulturen backas upp av en massiv opinionsbildning ger det resultat.

Vårt anspråkslösa stånd var granne med Skara stiftshistoriska sällskap, en av dessa kulturhärdar ute i landet som inte skapar så stora rubriker. Vilka fantastiskt vackra böcker som såldes där och till vilka rimliga priser! Den som vill veta mer om detta livaktiga sällskap och de samarbetande Skara-förlagen kan klicka här.

Det var faktiskt inte de stora förlagen med sina braskande utbud som intresserade mig utan snarare de mindre aktörer som ofta finns i mässans periferi. De litterära sällskapen visar upp sig och presenterar fantastiska publikationer kring de numera döda författarna och deras litterära landskap. Eftersom jag har vissa knytningar till Ljuder i Småland blev jag förstås medlem i Vilhelm Moberg-sällskapet. Man kan ju inte vara medlem i hur många kulturella föreningar som helst men jag hade annars gärna skrivit in mig i Harry Martinson-sällskapet eller Selma Lagerlöf-sällskapet eller varför inte i Svensk Presshistorisk förening.

ville

En påse från Bokmässan

Det svenskspråkiga Finlands litterära produktion är ju tyvärr ofta förbisedd på våra kultursidor men här kunde man möta den i all sin rikedom, både genom Schildts & Söderströms förlag och Svenska Litteratursällskapet. Massor med intressanta titlar, både skönlitteratur och fackböcker som aldrig omnämns med en rad på den här sidan av Östersjön.

Så fanns det förstås, precis som på alla andra stora mässor lite udda inslag. Något stånd propagerade för ett visst champagnemärke och på ett annat ställe kunde man köpa parmesanost av högsta kvalitet. Vi släpade faktiskt med oss ett kilo hem. Det tyngde bagaget på hemvägen tillsammans med ännu fler kilo nyförvärvade böcker. Men det är ju inte bara själen som ska ha sitt när man varit på en kulturmässa.

Försvaret av Gotland

Min bana inom försvaret slutade med att jag blev civilmilitär löjtnant med kryptologi som specialitet. Det är kanske en något smal professionell bas för att ifrågasätta ÖB:s beslut att placera en stridsgrupp på 130 man på Gotland. Vi länstolsstrateger ser kanske inte hela vidden av det aktuella säkerhetsläget kring Östersjön. Å andra sidan kan det vara bra att det finns några som försöker tänka lite mer fördomsfritt i den rådande mediala och strategiska likriktningen.

gotl

Det finns lätta inslag av hysteri i dagens rubriker kring topphemliga underrättelser om nya ryska hot. Som vanligt levereras de av Dagens Nyheters Mikael Holmström, landets mest okritiske journalist och främste jägare av ”sannolika” ubåtar. Hans uppgifter bör dock, för att citera den mer nyktre Carl Bildts uttalande i Expressen och Aftonbladet idag, tas med en nypa salt: ”I den konkreta bild jag är medveten om finns inget som stöttar det här. Jag förhåller mig inledningsvis skeptisk till uppgifterna.” En klok inställning.

Vem avskräcks förresten av ett kompani utan egentliga militära muskler? Knappast ryssarna. Och vad ska de för övrigt med Gotland till? För att erövra de baltiska länderna? Fast varför skulle de det? Det är säkert som Putin nyligen framhöll i en lång och uppmärksammad intervju med amerikanska Bloomberg news:

I think all sober-minded people who really are involved in politics understand that the idea of a Russian threat to, for example, the Baltics is complete madness. Are we really about to fight NATO? How many people live in NATO countries? About 600 million, correct? There are 146 million in Russia.

Men sånt får man väl inte citera i det här landet utan att bli anklagad för att vara Putin-kramare. Putins yttrande skulle möjligen kunna ses som ett skäl för att Sverige skulle gå med i Nato men å andra sidan tror väl inte ens Mikael Holmström på att Ryssland skulle ha något intresse av Sverige annat än i relation till just de baltiska länderna.

Man har en känsla av att den utplacerade svenska stridsgruppen framkallar ungefär samma muntra känslor i det ryska miltärhögkvarteret som en gång överväldigade den tyske generalen Helmuth von Moltke d. ä. vid åsynen av Vaxholms fästning – om man nu får tro den apokryfa berättelse som ni kan läsa mer om genom att klicka här.

Vill man diskutera säkerhetsläget runt Östersjön skulle man annars kunna inbjuda Rysslands ÖB Valerij Gerasimov till Sverige för en diskussion generaler emellan. Han mottogs ju häromdagen i Ankara med militära hedersbetygelser av sin turkiske kollega Hulusi Akar vilket visar att det inte är förbjudet ens för det största Nato-landet på den här sidan Atlanten att tala direkt med ryssarna för att undanröja onödiga missförstånd. Men ett mer avspänt militärt läge runt vår östkust är kanske inget som de svenska försvarsaktivisterna är intresserade av.

gerasimov

Gerasimov – gäst hos Nato-landet Turkiet

Vår egen ÖB, Micael Bydén, bor för övrigt bara någon kilometer från vårt hus här i Södertälje och kanske vore det roligt om han vid ett besök generaler emellan kunde få visa sin ryske motsvarighet de platser här i stan där ryssarna faktiskt härjade sommaren 1719.

Försvaret av Gotland har verkligen intresserat mig ända sedan jag på 70-talet var krigsplacerad på öns östkust och vid ett skärpt läge under det kalla kriget hade order att bege mig dit. Vad jag skulle göra där är svårt att veta. Min utbildning vid FRA handlade om att forcera chiffer, uppfångade genom signalspaning, och det är ett arbete som bäst bedrivs under relativt lugna förhållanden och är knappast en rent fältmässig uppgift på stranden för en väntad invasion. Så småningom ändrades dock krigsplaceringsordern till ett mer centralt ställe en bra bit in i landet.

Kanske låg det en högre militär vishet bakom min tänkta insats vid Östersjökusten. Jag har bara inte kunnat räkna ut vilken. Den ligger väl på samma höga nivå som dikterat beslutet om den aktuella stridsgruppen på den vackra ön.

Homéns poetik

Är man intresserad av litteratur i allmänhet och poesi i synnerhet är det naturligtvis svårt att inte köpa boken Poetik av Olaf Homén när man hittar den i en loppishylla. Volymen på närmare 400 sidor kostade 20 kronor så det var ju inget överpris. Och för de pengarna får man en lärd och grundlig genomgång av diktandets historiska former, inklusive esoteriska begrepp som ”anadiplosis”, ”symploke”, ”invokation” med mera.

Boken kom ut 1954, fem år efter författarens död, och då genomsedd och utgiven av hans efterträdare vid Åbo akademi, Erik Ekelund.

olaf_homen

Olaf Homén (1879-1949)

Inte minst intressant var att det i boken också låg ett urklipp av en artikel som den kände litteraturkritikern Bengt Holmqvist skrev i Stockholms-Tidningen den 23 maj 1954. Rubriken var ”Spöklikt kvickhuvud”. Holmqvist (själv finlandssvensk och Åbo-student) skildrade bl. a Homéns lärarinsats vid akademin:

Homén förefaller att ha betraktat undervisningsskyldigheten närmast som ett intrång i hans personliga frihet. Han tyckte illa om att ha elever och dolde det inte, och hans föreläsningar var subtila men efterhand alltmer ohörbara monologer; någon litteraturvetenskaplig uppblomstring åstadkom han således inte. För en utomakademisk allmänhet blev han känd som en originell ungkarl, ett lokalt mellanting mellan postmästare Brunander och den åldrade Voltaire; ett sällsamt inslag i gatubilden och ett halvprofessionellt kvickhuvud, vars yttranden i större eller mindre livsfrågor alltid gjorde en betydande lycka på Svenska klubben med omnejd.

Hade Holmqvist rätt i sin karakteristik av Homén som lärare och föreläsare? Jag vet inte men en något annan bild får man i Biografiskt lexikon för Finland (BLF) där det heter att han under sin tid vid Helsingfors universitet var känd ”som en skicklig föreläsare, som lade stor vikt vid framställningens klarhet och vid den yttre formen.”

Volymen Poetik var Homéns sista stora arbete, ibland betecknat som hans livsverk. Han var i stort sett klar med manuskriptet i slutet på 30-talet; det gick till sättning men han tog tillbaka det för vidare bearbetning och det blev alltså hans efterträdare på professorsstolen som fick se till att det gavs ut. Visserligen var arbetet redan då litteraturteoretiskt föråldrat men, frågar Holmqvist, är det därmed en alldeles meningslös fornlämning?

Givetvis inte; fornlämningar brukar inte vara meningslösa, inte ens om de har undgått att bli brukade på den tid då de skulle ha tjänat sitt ursprungliga syfte. Vad den digra boken ger är en kodifikation av betydande historiskt intresse: den är en översikt och en tillämpning av äldre tiders estetiska och litteraturpsykologiska teorier, och den är en koncentrerad verslära och en grundlig genomgång av den vördnadsvärda ehuru något besynnerliga disciplin som går under namnet retorik.

Jag håller med. Poetik är verkligen en nyttig fornlämning om man vill veta något om verskonstens historia och struktur. Men ju mer jag läser om Homén detso mer nyfiken blir jag på andra saker som han gjorde, framför allt i yngre dagar. Jag citerar på nytt BLF:

Universitetsbiblioteket i Helsingfors var i början av 1900-talet en plats som samlade många unga författare och intellektuella och sålunda gav en möjlighet till intressanta diskussioner. Där diskuterade Homén ivrigt deckarlitteratur med sina kolleger Emil Hasselblatt och Henning Söderhjelm. Under signaturen Tre herrar gav de ut berättelsesamlingen Herr Corpwieth, gentleman-detektiv, som ger en livfull tidsbild med lätt identifierbara personer från universitetsbibliotekets krets. Homén stod bakom berättelserna ”Den stulna korsetten” och ”Äventyret i trettonde apoteket”. I tidskriften Argus skrev Homén en artikel om detektivlitteraturen (1909), ett ämne som först flera årtionden senare väckte de akademiska forskarnas intresse.

corpwieth

På en blogg om deckarlitteratur hittar jag en kort sammanfattning av den berättelse som hade Olaf Homén som upphovsman. Den beskriver hur herr Corpwieth en afton sitter ensam på restaurang Catani och dricker whisky när han klockan 9.56 ser en blek, senig hand. Han kan inte urskilja ansiktet men ser att handen håller en engelsk pipa:

Herr Corpwieth får inte sitta länge ensam. Hans frid störs av en apotekare som behöver hans hjälp. Någon har gjort ett inbrott i hans apotek och stulit kokain. Apoteket är på Skatudden, Lotsgatan 21, och heter det Trettonde apoteket. Gentleman-detektiven herr Corpwieth accepterar uppdraget och listar snabbt ut vem den skyldige är.

När klockan slår tolv är han tillbaka i restaurangen och där konfronterar han banditen. Det är ingen annan än mannen med den vita handen. Och han i sin tur är – Sherlock Holmes!

Holmes är slug – Corpwieth slugare.

Där befinner vi oss förstås en bra bit från poetiken. Men nog hade Olaf Homén en litterär spännvidd som man gärna skulle ha tagit del av, även om den (som Holmqvist påstod) med åren förmedlades i alltmer subtila och ohörbara former.

 

Historiekampen

Efter kommunismens fall pågår det en historiekamp i Öst- och Centraleuropa. Ni minns kanske hur bronssoldaten i Tallinn var ett av de första monument som stod i centrum för en kontrovers med historiska övertoner. För ryssarna var han en symbol för dem som offrat sina liv i kampen mot den nazistiska ockupationen av Estland. För många ester blev han i stället en påminnelse om Röda armén som mångårig ockupationsmakt.

En konflikt med någon annan vinkling har just pågått i Sankt Petersburg. Det handlar om en plakett som satts upp till minnet av Carl Gustaf Mannerheim, en gång generallöjtnant i tsarens armé, senare i livet överbefälhavare för Finlands krigsmakt och i ett ännu senare skede republikens president.

Mannerheim

Svenska YLE ger bakgrunden:

Minnestavlan sattes upp i en snabbt arrangerad ceremoni den 16 juni. Reliefplattan invigdes av landets kulturminister Vladimir Medinskij och Kremls dåvarande kabinettschef Sergej Ivanov.

Minnestavlan gestaltar Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) som generallöjtnant i rysk officersuniform där texten berättar att marsken tjänstgjorde i den ryska armén åren 1887 till 1918.

Plaketten finns i centrala Petersburg, på ytterväggen till det ryktbara Chevaliergardet där Mannerheim tjänstgjorde.

Mannerheim är en kontroversiell person i Ryssland. En del lyfter fram hans karriär i den tsarryska armén, hans resa till Centralasien, hans insatser i det rysk-japanska kriget och i det första världskriget. Andra menar att han var Hitlers hantlangare och betonar hans aktiva roll i den 900 dagar långa belägringen av Leningrad (S:t Petersburg) där nästan en miljon människor svalt ihjäl.

Minnesmärket hade inte suttit uppe länge innan det vandaliserades genom att demonstranter kastade rödfärg utefter väggen. Några manifesterade sitt motstånd med plakat som påminde om blockaden av Leningrad. Och protesterna verkar ha fått gensvar. Nu sägs det att stadens myndigheter kommit fram till att det satts upp illegalt och enligt ett nytt beslut ska det plockas ned senast den 8 september.

En av Rysslands mest populära författare, översättare och bloggare, Dimitrij Pusjkov, tillhör kritikerna. Han säger att ett minnesmärke över Mannerheim är lika dumt som de nyresta statyerna av Bandera i Ukraina. Han syftar på den moderna ukrainska idoliseringen av nationalistledaren Stepan Bandera, ledare för en organisation vars väpnade milis mördade polacker, judar och andra minoriteter. Europaparlamentet, Ryssland och Polen har officiellt uttalat sig om Bandera som nazikollaboratör med ett moraliskt ansvar för massmord.

Under sommaren beslöt Polens parlament att massakern på polacker i Volynien av ukrainska nationalister 1943 ska betecknas som folkmord. Detta hindrar inte att hyllandet av denne nationalhjälte fortgår i oförminskad takt, framför allt i västra Ukraina. I Kiev har för övrigt Moskvaboulevarden nyligen döpts om till Banderaboulevarden. Det för många kontroversiella namnbytet uppmärksammades bl. a. i The Times of Israel:

The complex figure is an icon for Ukrainian nationalists who is widely reviled by Russia and viewed with great skepticism by Israel.

But Ukrainian parliament member Oleksandr Brygynets said Bandera Avenue marked only the start of a wholesale change in Kiev.

“Dear friends, Bandera Avenue is a good thing, but it is not enough,” Brygynets wrote on Facebook. ”We also need an airport named after Ivan Mazepa.”

Mazepa was an ethnic Ukrainian who fought alongside Sweden in its losing 1709 war with Russia and is also demonized by Moscow.

Mazepa2

Gustaf Cederström: Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709

Kanske dröjer det inte så länge innan någon av de stora gatorna i Kiev får namn efter Karl XII. Alla som någon gång kämpat mot ryssen (oavsett ideologi i övrigt) har just nu stjärnstatus i Ukraina. Historiekampen fortsätter.

”The wrong man”

Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden har som bekant varit på en snabbvisit i Stockholm. Det fick mig att associera till något som jag för tre år sedan skrev här på bloggen om vicepresident Lyndon B. Johnsons resa i de nordiska länderna 1963.

Man tyckte sig i Vita huset har försummat Norden under en längre tid och skickade ut Johnson på en tripp över Atlanten. Resan blev kanske inte helt lyckad, möjligen beroende på att vicepresidenten tidvis plågades av både tandvärk och njursten. Hans dåvarande pressekreterare George E. Reedy har till eftervärlden lämnat en rätt dråplig skildring av vad som hände både officiellt och inofficiellt, från konstköp i Stockholm (av Uno Vallman) till ett ommöblerat hotellrum i Köpenhamn (till dansk förargelse).

När Reedy blickade bakåt på denna odyssé konstaterade han lakoniskt: ”This goodwill trip–it was a hell of a good idea but they had the wrong man”.

Kanske kan detsamma sägas om Joe  Biden’s resa över Atlanten. Han kom till Turkiet för att framföra något slags stöd för segern över kuppmakarna men det var nog ”too little and too late”. Den regeringstrogna tidningen Daily Sabah satte följande rubrik över en ledarartikel: ”Biden wasted a trip, Turkey wasted time”. En av tidningens kolumnister var ännu fränare:

Biden, full of sympathy and remorse, told our leaders that the U.S. is a country ruled by law and that the legal procedures will take their course and that he cannot deliver Gülen right at this moment.

Yes, of course, when the U.S. was clandestinely kidnapping and arresting al-Qaida suspects all around the world and putting them into the hell hole called Guantanamo Bay, the U.S. was following the rule of law, international law and even American laws…

The law in the U.S. is, of course, as supreme as the policemen that kill innocent law-abiding black Americans in the streets and get away with it.

So it seems Biden came to Ankara, listened to us with great ”sympathy” and then told us what would not happen and flew home.

Men Biden flög ju inte hem utan till Stockholm där han landade mitt i natten. Klockan hann bli halv två innan den förmodligen sömniga Margot Wallström kunde ge honom en välkomstkram. Sedan behövde han förmodligen sova ut och kom väl därför försenad till mötet med Stefan Löfven som han ett par gånger i förbifarten utnämnde till president.

Joebiden.sweden

”President Lofven” and Vice President Biden (Källa Wikimedia)

Efter diverse klappar på de svenska axlarna kom han sedan till huvudsyftet med det något oväntade besöket: att varna för den planerade ryska gasledningen Nord Stream 2. Enligt honom är den ”a bad deal for Europe”.

Fast det han glömde påpeka är att det också är en dålig affär för hans son Hunter Biden som sitter i ledningen för det ukrainska olje- och gasföretaget Burisma Holdings. Kanske var det med detta i bakgrunden som pappa Biden också underströk att den ryska ledningen kunde destabilisera Ukraina.

Det väckte på sin tid mycket uppmärksamhet när Biden junior enrollerades i de ukrainska olje- och gasaffärerna, särskilt som det aktuella bolaget har ett ganska tvivelaktigt rykte. New York Times rapporterade förra året om hur brittiska myndigheter tillfälligt frös de tillgångar som det Cypern-registrerade Burisma Holdings och dess grundare, oligarken Mykola Zlochevsky, hade i brittiska banker. Men de ukrainska myndigheterna vägrade av någon anledning att samarbeta i fallet. Detta trots att (den numera landsflyktige) Zlochevsky var minister i den förre ukrainske ledaren Janukovytjs skandalomsusade regering.

En undersökande och kritisk svensk reporter skulle ju ha kunnat göra något spännande kring familjen Bidens kombinerade politiska och ekonomiska intressen i samband med vicepresidentens besök i Stockholm. Men den typen av journalistik är tyvärr numera sällsynt.

Om den amerikanska ledningen ville skicka sin vicepresident för att undervisa svenskarna om europeisk energipolitik skulle man kanske i  likhet med George E. Reedy kunna utbrista: ”It was a hell of a good idea but they had the wrong man.”  Och med tanke på nattens väntan på Arlanda och på de många stockholmare som försenades i det trafikkaos som Bidens besök orsakade kunde man kanske också travestera den turkiska tidningens rubrik: ”Sweden wasted time”.

Korset kring halsen

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Till vardags

Jag hoppar till inför en formulering på Sveriges Radios hemsida. Artikeln handlar om den importerade seden med brudöverlämning vid vigseln, detta att fadern leder fram sin dotter till den nervöst väntande brudgummen. Många präster och biskopar inom Svenska kyrkan ogillar det moderna påfundet. Radio Kronoberg rapporterar:

Ursula Björkman Sjögren, som till vardags jobbar som präst i Hemmesjö-Furuby församling strax utanför Växjö, är tveksam till den nya trenden.

Hon anser att det speglar en felaktig bild av vigselordningen, där två jämlikar frivilligt ska ge sitt samtycke till äktenskapet.

– Det här speglar ju en annan syn, att förmyndarskapet från brudens far lämnas till maken. För mig känns det väldigt främmande, säger Ursula Björkman Sjögren.

En klok och rimlig ståndpunkt. Fast det jag studsade till inför var den första meningen ovan. Att ”till vardags” jobba som präst verkar vara något nytt. Med viss logik följer då en undring: Vad gör i så fall vederbörande på sön- och helgdagar?

hemmesj

Hemmesjö gamla kyrka, populär för vigslar

Men skämt åsido förstår jag ju vad författaren till SR:s artikel menar. Det handlar om en ny variant på det moderna språkbruket att ”jobba som”. Typ: ”Jag heter Johan och jobbar som läkare”. Då hoppas man bara att vederbörande är legitimerad doktor innan han hoppar in i sina arbetsuppgifter.

Men tillbaka till brudöverlämningen. Just när svenska brudpar (påverkade av kungabröllop och Hollywood-filmer) vill införa denna sed ifrågasätts den alltmer i den anglosaxiska värld där den har sitt ursprung. En amerikansk bröllopssajt säger så här:

Giving away the bride is an antiquated tradition from the days when women were their father’s property until they got married and became their husband’s property. The bride was literally given away in exchange for a bride price or dowry. Today, fortunately, most people don’t view women this way…

If you are an independent woman, the idea of being transferred is gross and sexist.

mansch

”Personaliserade” manschettknappar för brudens fader (ännu ej lanserade som bröllopsprodukt i Sverige)

Även om man i anglosaxisk praxis långsamt börjar överge tanken på att fadern ska överlämna bruden verkar man dock ha svårt att frigöra sig från föreställningen att bruden på något sätt ska uppenbara sig i kyrkporten och vandra nedför gången medan den bleke brudgummen väntar där framme i kyrkan. En engelsk bröllopssajt säger till exempel så här:

Today, the bride can enter church in the way she feels most comfortable and relaxed – there are no legal requirements. She can walk down the aisle with one or two people, it can be her father or someone else like her brother or her son, another relative or a friend, or she can enter by herself. The person or persons who accompany her to the front then move to their seats when the groom steps out and stands next to the bride.

Fast i Sverige, ”världens mest jämställda land”, har vi ju sedan århundraden legat före i utvecklingen. Här har det nämligen varit tradition att brud och brudgum tillsammans vandrar fram till altaret. Varför denna progressiva ordning ska överges till förmån för importerade sexistiska varianter är svårt att begripa.

Men den amerikaniserade kulturens makt över tanken är som vanligt större än man egentligen skulle vilja tro.