Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Korset kring halsen

Vladimir Putin bär alltid ett kors om halsen. Det kan man om inte annat se på de bilder där han med bar överkropp rör sig i den ryska vildmarken. Jag kom att tänka på det när jag läste den debatt som uppstått här i landet kring aktionen Mitt Kors, en Facebookgrupp som framträder med följande budskap:

Mitt Kors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.

Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta här på sidan och tagga med #mittkors

Jag ska avstå från att lägga mig i debatten om denna aktion som enligt Expressen har skapat ”storbråk i kyrkan”. Tidningen Dagen noterar att de flesta av Svenska kyrkans biskopar duckar inför frågan om det är en bra kampanj. Å andra sidan har Humanisternas ordförande Christer Sturmark blivit medlem i gruppen och denne normalt så fritänkande debattör poserar nu glatt med ett kors i handen.

Men för att återvända till Putin så kan man på nätet läsa följande om hans kors:

Putin had, in classic Soviet fashion, a secular upbringing. His father was a “model Communist” and a “militant atheist,” though his mother was a devout Eastern Orthodox Christian and she had young Putin secretly baptized into that church.

It was merely symbolic, however, as Putin went through the bulk of his adult life–rising through the ranks of the KGB and the Soviet Communist Party–conforming to Soviet secular convention.

It wasn’t until the double-whammy of 1) his wife’s car accident in 1993 and 2) a life-threatening house fire in 1996 that Putin began questioning his atheism. During a vulnerable moment before Putin departed for a diplomatic trip to Israel, his mother gave him a baptismal cross. He said of the occasion:

”I did as she said and then put the cross around my neck. I have never taken it off since.”

Put

Putin på fisketur (Källa: Wikimedia)

Om detta kan man tänka två saker:

Dels att det påminner om den massiva förföljelsen av kristna i Sovjetunionen, framför allt under 1930-talet men också senare, en förföljelse som många både till vänster och höger ofta ignorerade. Dels att Putins kors möjligen har något att göra med Rysslands inblandning i Syriens inbördeskrig.

Christer Sturmark säger i ett uttalande för Dagen att det pågår ”något som kan beskrivas som ett folkmord på kristna” i Mellanöstern. Även om man kan diskutera vad som menas med ett folkmord så är det ju otvivelaktigt så att länder som Irak och Syrien har åderlåtits på en stor del av sin kristna befolkning.

Den fråga man ställer sig är inte minst varför denna folkfördrivning inte har blivit ett så stort debattämne tidigare, framför allt bland de de kristna grupper som nu så helhjärtat engagerat sig i saken. Jag har redan berört detta i ett blogginlägg från förra året men kan gärna påminna om något av det jag då skrev om den ström av kristna som från 2004 massflydde från Irak och som gjorde att vi här i Södertälje då blev den stad som tog emot fler flyktingar från området än USA och Kanada tillsammans.

Orsaken till denna massutvandring var förstås invasionen av Irak år 2003 och den anarki som skapades i dess efterföljd. Det paradoxala var ju att detta illegala militära äventyr var framhejat inte minst av det kristna bibelbältet i USA. Deras krigsentusiasm kontrasterade mot hur påvens sändebud, kardinal Pio Laghi, försökte varna president Bush. För att citera CNN i mars 2003:

A Vatican envoy who met with President Bush Wednesday said he ”clearly and forcefully” conveyed a message from Pope John Paul II that a war against Iraq would be a ”disaster.”

”You might start, and you don’t know how to end it,” said Cardinal Pio Laghi said after his half-hour meeting at the White House. ”It will be a war that will destroy human life. Those people that are suffering already in Iraq, they will be in a really bad situation.”

Kardinalen visste vad han talade om eftersom många av Iraks kristna tillhörde kyrkor som var förenade med Rom. Hans och påvens välgrundade varning kom samtidigt som den insiktslöse propagandisten Per Ahlmark kunde skriva i Dagens Nyheter: ”Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt”.

Jo kriget kom, hemskt med alls icke nödvändigt. Och nu har kriget gjort Syrien till ett helvete. Bilderna från Aleppo chockerar världen. Men det var i oktober förra året som man kunde läsa följande i den kanadensiska tidskriften The Catholic Herald:

Melkite Catholic Archbishop Jean-Clement Jeanbart of Aleppo said that the bombing of rebel positions by Russian jets was ”a source of hope” for Syria, telling Suisse Romande television Oct. 8 that the intervention into the Syrian civil war by Russia ”serves the Christian cause” and generated ”renewed confidence among Christians in Syria.”

”(Vladimir) Putin is solving a problem”…

His comments came three days after the Islamic State released a video showing the murders of three Assyrian Christians captured by in Hasakah province in February. They also came a week after Syriac Catholic Archbishop Jacques Behnan Hindo of Hassake-Nisibi defended the Russian campaign while accusing the United States of arming al-Qaida terrorists under ”a different name.”

Alep

Två biskopar från Aleppo som varit försvunna sedan april 2013

Jag vill inte försvara vare sig den auktoritäre Putin eller diktatorn al-Assad. Inte heller de islamiska fundamentalister av olika schatteringar som med vapenleveranser från väst eller Saudiarabien fördrivit de kristna i Syrien. Likt Svenska kyrkans biskopar skulle jag helst vilja ducka inför en svår fråga eftersom jag inte har någon entydig lösning. Möjligen kan jag tycka att de som nu protesterar mot förföljelsen av de kristna i Mellanöstern också borde ställa kritiska frågor kring vem eller vilka som från 2003 och framåt medverkat till att en urgammal kristen kultur i Irak och Syrien nu hotas av förintelse. Möjligen borde de också utkräva ett retroaktivt moraliskt ansvar på hemmaplan.

Och kanske dessutom kombinera det lättburna korset kring halsen med en mer grundläggande politisk och teologisk analys.

Till vardags

Jag hoppar till inför en formulering på Sveriges Radios hemsida. Artikeln handlar om den importerade seden med brudöverlämning vid vigseln, detta att fadern leder fram sin dotter till den nervöst väntande brudgummen. Många präster och biskopar inom Svenska kyrkan ogillar det moderna påfundet. Radio Kronoberg rapporterar:

Ursula Björkman Sjögren, som till vardags jobbar som präst i Hemmesjö-Furuby församling strax utanför Växjö, är tveksam till den nya trenden.

Hon anser att det speglar en felaktig bild av vigselordningen, där två jämlikar frivilligt ska ge sitt samtycke till äktenskapet.

– Det här speglar ju en annan syn, att förmyndarskapet från brudens far lämnas till maken. För mig känns det väldigt främmande, säger Ursula Björkman Sjögren.

En klok och rimlig ståndpunkt. Fast det jag studsade till inför var den första meningen ovan. Att ”till vardags” jobba som präst verkar vara något nytt. Med viss logik följer då en undring: Vad gör i så fall vederbörande på sön- och helgdagar?

hemmesj

Hemmesjö gamla kyrka, populär för vigslar

Men skämt åsido förstår jag ju vad författaren till SR:s artikel menar. Det handlar om en ny variant på det moderna språkbruket att ”jobba som”. Typ: ”Jag heter Johan och jobbar som läkare”. Då hoppas man bara att vederbörande är legitimerad doktor innan han hoppar in i sina arbetsuppgifter.

Men tillbaka till brudöverlämningen. Just när svenska brudpar (påverkade av kungabröllop och Hollywood-filmer) vill införa denna sed ifrågasätts den alltmer i den anglosaxiska värld där den har sitt ursprung. En amerikansk bröllopssajt säger så här:

Giving away the bride is an antiquated tradition from the days when women were their father’s property until they got married and became their husband’s property. The bride was literally given away in exchange for a bride price or dowry. Today, fortunately, most people don’t view women this way…

If you are an independent woman, the idea of being transferred is gross and sexist.

mansch

”Personaliserade” manschettknappar för brudens fader (ännu ej lanserade som bröllopsprodukt i Sverige)

Även om man i anglosaxisk praxis långsamt börjar överge tanken på att fadern ska överlämna bruden verkar man dock ha svårt att frigöra sig från föreställningen att bruden på något sätt ska uppenbara sig i kyrkporten och vandra nedför gången medan den bleke brudgummen väntar där framme i kyrkan. En engelsk bröllopssajt säger till exempel så här:

Today, the bride can enter church in the way she feels most comfortable and relaxed – there are no legal requirements. She can walk down the aisle with one or two people, it can be her father or someone else like her brother or her son, another relative or a friend, or she can enter by herself. The person or persons who accompany her to the front then move to their seats when the groom steps out and stands next to the bride.

Fast i Sverige, ”världens mest jämställda land”, har vi ju sedan århundraden legat före i utvecklingen. Här har det nämligen varit tradition att brud och brudgum tillsammans vandrar fram till altaret. Varför denna progressiva ordning ska överges till förmån för importerade sexistiska varianter är svårt att begripa.

Men den amerikaniserade kulturens makt över tanken är som vanligt större än man egentligen skulle vilja tro.

Säter m.m.

I sex år har Säter använt texten ”Jag är tokig i Säter” för att marknadsföra kommunen. Förra året ansökte man om att registrera sin slogan hos Patent- och registreringsverket (PRV). En kommuninvånare reagerade på detta och lämnade in ett bestridande med motiveringen att texten är kränkande. Och nu har PRV avslagit ansökan.

Jag har förståelse för invändningarna när man betänker stadens historia och den tragik som genom decennierna utspelats på det rikskända mentalsjukhuset.

säter

Säters hospital (grundat 1912)

Vi åkte genom Säter på en liten Dalaturné över helgen. Jag noterade att det finns ett mentalvårdsmuseum där men det var inte öppet när vi passerade. Däremot stannade vi till vid en loppmarknad där jag köpte ett exemplar av Linnés Dalaresa, fortfarande en bra vägvisare genom detta mångbesjungna landskap.

Några gånger på 80-talet var jag på Säters sjukhus. Jag arbetade då med frågan om en utbyggnad av psykoterapiutbildningen i landet och på sjukhuset fanns en kurator vid namn Barbro Sandin som hade gjort en uppmärksammad insats när det gällde terapi vid schizofreni. Hon hade beskrivit ett lyckat fall i boken Den zebrarandiga pudelkärnan  och den s.k. Sätermodellen utvecklades på grundval av hennes arbete. Det var en modell som just då väckte en rätt stor nationell uppmärksamhet men den visade sig med tiden vara svår att reproducera och är väl idag inte längre aktuell. Psykoterapiutbildningen byggdes ut men själva Sätermodellen bleknade nog bort.

En del aspekter av det psykiatriska klimatet vid sjukhuset i Säter har beskrivits i Dan Josefssons uppmärksammade bok om Sture Bergwall. Det kunde säkert i vissa avseenden präglas av vad någon insiktsfull bedömare karakteriserat som ”destruktiva grupprocesser och sekterism”. Något av denna sekterism kände jag påtagligt under mina besök men jag kom så småningom att syssla med annat och blev aldrig riktigt indragen i prestigekampen mellan olika grupper och deras vårdideologier.

Hur som helst; Säter får försöka hitta på en annan slogan, om man nu nödvändigtvis måste ha någon. Det blir ju ibland lite ansträngt med all uppfinningsrikedom hos kommunerna. Vi hade just passerat Enköping som sedan länge marknadsfört sig som ”Sveriges närmaste stad”. I Sala, som vi också passerade, lanserades för några år sedan mottot ”Silverstaden med guldkant” men om det blev officiellt vet jag inte. Jag hittade ingen slogan för nästa kommun på färden – Avesta – men å andra sidan kan man där stoltsera med världens största dalahäst vid ett köpcentrum. Som det heter på en turistsajt:

By the side of the highway it stands proudly to greet travellers to Avesta. It is 13 meter high and 12,8 meter long. The total weight is 66,7 tonnes. The horse is built by Skanska Teknik AB and painted red by Miljönären Måleri AB.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”The worlds’s largest Dalecarlia horse” (källa: Wikimedia)

Det var överhuvud taget en trevlig dalaresa kring antikbodar och loppisar. Mitt största fynd kom från en stor loppmarknad i Falun och bestod av c:a 10 kg gamla jultidningar från 1910 och framåt, många av dem med viktiga litterära bidrag av 1900-talets största författare. 200 kr kostade hela paketet som räcker till läsning åtskilliga kvällar, även före jul. Till det får jag anledning att återkomma.

Jag kan i övrigt rekommendera övernattningar på Samuelsdals pensionat utanför Falun och Långshyttans brukshotell inte långt från Hedemora. I båda fallen två små charmiga hotell omgivna av grönska och natur och utan de stereotypa hotellkedjornas inredningsideal.

Jag blev inte precis tokig i Dalarna men nog är det ett trevligt landskap under alla årstider, med eller utan dalahästar.

 

Kultur i Hölö

Man får försöka glömma eländet i den stora världen och koncentrera sig på glädjeämnen i närmiljön. Som den gamla kyrkskolan i Hölö, nu omvandlad till ett kulturcentrum med trevliga små utställningar sommartid.

Så här års lever den svenska landsbygden upp. Det är fantastiskt med alla dessa lokala kulturevenemang, sommarkaféer och gårdsbutiker. Härom dagen åkte vi alltså till Hölö, en bygd ett par mil söder om Södertälje. Här drog den gamla riksettan en gång fram, här for Gustav V ofta i bil till sitt älskade Tullgarn (som ligger inom sockengränsen). Och här, mitt emot kyrkan, ligger den gamla skola som nu är navet i imponerande lokala kulturaktiviteter.

Hölö och närbelägna Mörkö har förresten spelat en viktig roll i den svenska litteraturhistorien. Det var här som så många författare hittade sina sommaridyller under framför allt 1930-talet. Ivar Lo-Johansson har med lite ironisk distans skildrat denna landsbygdsromantik i novellen ”Vid syrentorpen” som ingår i hans självbiografiska bok Författaren.

Han skriver där bland annat om dessa författare: ”De skapade åt den svenska dikten trettitalsidyllens ofantliga, insmickrande blomsterbukett, som mest bestod av vildblommor från övergivna torp i min hemprovins”.

Några av torpen låg i Hölö, andra på närbelägna Mörkö, dit bl. a. Erik och Vera Asklund bjöd in till midsommarfest någon gång på 30-talet:

syrentorpsfestligheter-696x800

Dokumentet ägs av Hölö-Mörkö hembygdsförening

I den stora gamla kyrksalen i Hölö såg vi en utställning under rubriken ”Omoderna kläder – mode i backspegeln”. Den skildrade i all anspråkslöshet och med konkreta exempel det svenska modets utveckling under framför allt 1900-talets andra hälft.

I det närbelägna kaféet kunde man dessutom beundra en liten men mycket proffsig utställning om skomodet under flera århundraden, producerad av Ansa Borin.

skor

Man kan i princip se hela denna fina utställning med såväl bilder som texter om man klickar här.

Det handlar förstås mest om kvinnliga skor men som man fastnade jag inför en text om den diskussion som i min ungdom uppstod om de smala skodon som gick under namnet myggjagare. De var spetsiga och klämde ihop tårna på ett mindre positivt sätt. En greve Rudolf Cronstedt skrev 1953 ett brev till försvarsministern där han bekymrade sig över hur dessa skor skulle kunna tänkas påverka de värnpliktigas anatomi och därmed landets försvarsförmåga. En dagsverspoet i Stockholms-Tidningen skrev då följande lilla dikt:

Den smala tån på kisens läst
har spritt sig som en tåspetspest
men får ej några leven
ifrån herr Cronstedt, greven.
. . .
En stortå som är lagd på tvärn
är ingenting för militär’n
ett marsch-hinder det bleve,
Ni har nog rätt, herr greve!

Se på Edra skor – andra gör det! Så hette det ofta i den tidens reklam för fotbeklädnader och skokräm. Greve Cronstedt tänkte förvisso längre än enbart på skornas utseende.

 

Det är inte jag som kommit på liknelsen i rubriken. Det är en modig statsvetarprofessor i Istanbul som heter Ayşe Kadıoğlu. Hon drar i en artikel en parallell mellan dagens utveckling i Turkiet och den dramatiska riksdagshusbranden i Berlin, en händelse som markerade slutet för demokrati och mänskliga rättigheter i Tyskland 1933. Hon skriver bland annat så här på sajten Open Democracy:

The Decree following the Reichstag Fire led to emergency measures that created a state of exception. It suspended the personal liberties listed in the Weimar Constitution, including the rights of personal freedom, freedom of opinion, freedom of the press, freedom of organization and assembly, and privacy of communication.

Hon syftar förstås på hur de senaste dagarnas massarresteringar och avskedanden av domare, poliser och andra statstjänstemän i Turkiet framkallar otäcka minnen av en förgången tid. Hon upplevde under kuppnatten från sitt hem i Istanbul hur minareters plötsliga kallelser till bön blandat med dånande jetplan markerade en ny tid i landet:

Joining the echo of the calls to prayers were the loud noises of military jets flying over Istanbul skies. The combination of these sounds made me think that yes, these were the sounds of the funeral of free speech, critical thinking, and any other remnants of liberal democratic process in Turkey. I realized in fear and agony that whether the coup was successful or not, one thing was certain: there would no longer be room in Turkey for people who can listen, read, analyze, and think critically. With the siren-like echoes of calls to prayer and military jets, Turkey was becoming a land only for true believers.

Likriktning är väl ordet för dagen i turkisk politik. När jag läser landets engelskspråkiga tidningar slås jag av hur alla i en gemensam konspirationsteori nu tycks ha hittat en fiende i de s.k. ”gülenisterna”. Detta mystiska (eller mytiska) nätverk uppges vara en parallell politisk struktur, som styrt av en muslimsk predikant i Pennsylvania blivit en ”cancersvulst” i statsapparaten. Följdriktigt talar också president Erdoğan med ett populistiskt bildspråk om ”metastaser” i samhällskroppen.

wiki-turkey2

WikiLeaks lovar avslöjanden inom kort.

Som ett exempel på det nya tonläget kan man ta ett av de många uttalanden som nu kommer från olika samhällssektorer. Den här gången är det rektorerna för landets universitet som vid ett hastigt inkallat möte analyserat läget (citatet från den regeringstrogna tidningen Daily Sabah:

Academics said those who staged the coup attempt should be punished, adding the ”parallel structure” within the state (a reference to the Gülenist infiltrators) had ”extensions” within the academic world. ”Those are the biggest enemies of free and scientific thought and they cannot be allowed to thwart the country’s scientific and technological improvement.” The joint statement said universities were supportive of a ”democratic, parliamentary system” and would put their words ”into action.”

Det för, åtminstone för mig, tankarna till den kinesiska kulturrevolutionen eller de många utrensningarna i gamla kommuniststater. Snart ska väl de akademiska ”avvikarna” avskedas eller åtminstone med skam tvingas erkänna att de varit vilseledda, allt för att rädda ”den fria och vetenskapliga tanken”.

Jag är ledsen att jag inte har något roligare och mer lättsamt att skriva om just nu men läget är trist. Och EU kan inte annat än att hota med att Turkiet inte kan bli medlem om dödsstraffet skulle införas. Som om någon trodde att medlemsfrågan fortfarande var på allvar. Förresten kungjorde EU:s Federica Mogherini detta hot sida vid sida med USA:s utrikesminister John Kerry. Det är tur att USA ligger på andra sidan Atlanten. För med EU.s kriterier om dödstraff skulle Washington inte kunna kvala in i vår europeiska klubb.

Det är skönt att vara i Norge under Almedalsveckan. Vi har ingen teve och heller ingen svensk radio så man slipper rapporteringen från alla krampaktiga politiska utspel. Numera har vi visserligen ett mobilt bredband så det går bra att läsa svenska tidningar om man vill. Det gör jag också men jag hoppar i stort sett över alla rapporter från marknadstorget i Visby.

På Sveriges Radios hemsida såg jag hur den internationellt viktiga Chilcot-rapporten halkade lång ner på en nyhetslista som toppades av Ebba-Busch Thors försök att höja sitt parti över fyraprocentsspärren. Snacka om skev nyhetsvärdering i rosévinets spår!

Man förstår naturligtvis att de norska tidningarna inte bryr sig om allt detta, särskilt inte som det övergripande temat i år tycks ha varit ”Sverige, Sverige, Sverige”. Så här på distans kan man ju undra över vad de ”svenska värderingar” är som vi nu alla ska bekänna oss till. Jag försöker fundera ut i vilken mån ”norska värderingar” skiljer sig från de svenska. Norska vanor gör det förvisso men finns det i övrigt nationellt ideologiska skiljelinjer (om man bortser från flaggparaden den 17 maj)?

Jag läser just nu flera böcker om Norge under 40-talets ockupation, bland annat Marte Michelets omtalade och hyllade bok Det största brottet – Offer och gärningsmän i den norska förintelsen. Där kan man med sorg och uppgivenhet läsa om hur judarna utdefinierades från dem som i Norge ansågs omfatta rätt nationell värdegrund. Det fanns förvisso starka rasistiska orsaker till föraktet men kulturella fördomar och schabloner spelade också en viktig roll.

Man ska nog ha en hel del filosofiska och historiska tankar i bakhuvudet innan man slänger ur sig det lättköpta uttrycket ”svenska värderingar”

flaggrse59a_172744378

En fin svensk värdering – fosterlandets väl

När det på sin tid diskuterades om Sverige skulle gå med i EU fanns det debattörer som varnade för de katolska värderingar som fanns med i flera av unionens grundarländer. Om dagens polska chauvinism skulle anses representera det katolska inslaget finns det förstås anledning att vara rädd – men i övrigt?

Kanske spelade just denna fruktan för kontinentala ideologier en viss roll för att norrmännen upprepade gånger sa nej till EU. Idag är de kanske ändå glada att stå utanför. Norge har ju ofta framhållits som ett idealland för Brexit-ivrarna genom att kombinera utanförskap med tillgång till den gemensamma marknaden. I dagens Independent påminner dock en skribent om vad som verkligen gäller:

Well, there’s a price attached to Norwegian-style access to the single market through the EEA. Norway contributes around €447m a year to EU Budget. The UK could expect to make a substantial contribution too; not as much as the £9bn annual net contribution it makes currently, but very far from zero.

And those who voted leave primarily because of concerns over EU immigration flows to the UK will also likely find much to object to about the Norway model. For as well as paying into the EU budget the country has to accept free movement of labour from the EU.

True, there is an emergency brake under the EEA settlement on immigration when “serious economic, societal or environmental difficulties” arise. But this brake is only temporary and Norway has never applied it. Indeed, Norway has higher levels of immigration from the EU per head than the UK.

Jo, Norge är i många avseenden ett mycket civiliserat land. Här i den lilla kommunen Nissedal (1.500 invånare) bereder man sig just för att ta emot ytterligare ett antal flyktingfamiljer från Syrien. En kommunal tjänsteman som jag talade med häromdagen berättade om detta med en viss stolthet. I granngården är det några unga holländare som med stöd av den fria rörligheten i Europa driver ett ysteri där mjölken från ett 30-tal getter förvandlas till läcker ost, allt från klassisk chèvre till lika klassisk norsk brunost.

Norge förenar i många avseenden på ett lyckligt sätt nationalism med en kosmopolitisk öppenhet. Kanske skulle man i den fortsatta debatten efter Almedalen tala lite mer om svensk-norska värderingar som en bra samhällsgrund – om man nu kan komma överens om en definition..

På en fjällsida i norska Telemark läser jag Ingmar Karlssons väldokumenterade och välskrivna bok Roten till det onda. Den handlar om uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016 och ger med andra ord ett hundraårigt perspektiv på en region som varit en spelplan för stormakters råvarujakt och geopolitiska ambitioner. Det är därmed också en historia om manipulationer, löften och svek, för att nu inte tala om kulturell okunnighet eller en illa dold rasism.

Vid sidan av läsningen blir jag nyfiken på hur man för snart hundra år sedan såg på regionens framtid. I en av bokhyllorna här i huset finns Aschehougs lexikon i 9 band från 1923. Jag slår upp Irak och hänvisas då till uppslagsordet Mesopotamien. Det är en ganska utförlig berättelse om tvåflodslandet, från kulturens gryning till 1900-talets början. Jag slås speciellt av några profetiska rader:

Langs den persiske grænse er der i senere aar opdaget en række særdeles rike oljeforekomster, hvis utnyttelse sikkert i væsentlig grad vil betinge hele landets fremtidige verdenspolitiske stilling og som maaske vil kunne medføre at disse nu saa avsides beliggende egne i de kommende tiaar vil bli et av verdenspolitikkens brændpunkter.

En världspolitikens brännpunkt blev det verkligen också. Det första världskriget hade resulterat i det osmanska rikets nedgång och fall och det blev britter och fransmän som delade på bytet i det område som kom att utgöras av stater som Syrien, Libanon, Irak och Jordanien. Till det kom de särskilda komplikationerna kring Palestina där judar och araber spelades ut mot varandra.

Jag nämnde ovan den kulturella okunnigheten. Den lyser bland annat fram i ett meddelande som den gamle kolonialkrigaren Winston Churchill skrev till Colonial Office i juni 1914. Han ville ha mer upplysningar om Feisal, den man som britterna senare skulle göra till kung av Irak:

Kan jag få en notering på tre rader om Feisals religiösa karaktär. Är han sunni med sympatier för shaih [sic!] eller en shaih med sunnisympatier eller hur får han ihop det? Vad är hans far? Vilken är den aristokratiska högkyrkan och vilken är lågkyrkan? Vilka är de religiösa personligheterna i Karbala? Jag förväxlar alltid de två.

För britterna var Irak ett av många områden som man indirekt ville kontrollera utan att egentligen bry sig om mångfalden av olika etniska och religiösa grupper. Det blev dessutom på 20-talet ett övningsfält för den brittiska militären, inklusive det unga Royal Air Force som här kunde träna massiva flygbombningar (även med giftgas) mot det som Churchill kallade för ”ociviliserade stammar”.

Okunnigheten om den komplicerade etniska mosaiken var inte mindre på fransk sida där Syrien och Libanon konstruerades som nationalstater av europeisk modell utan hänsyn till historiska och aktuella fakta. Gränslinjerna drogs artificiellt av den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot.

Francois_Picot_Mark_Sykes1

Picot till vänster, Sykes till höger

När terrororganisationen IS sommaren 2014 publicerade en video som visade hur en bulldozer grävde upp sanden i öknen på gränsen mellan Irak och Syrien var det förstås avsett som en djupt symbolisk händelse: ett konkret upphävande av det avtal som Sykes och Picot var huvudmännen bakom, en demonstrativ uppgörelse med det västerländska inflytandet i arabvärlden.

För att återvända till Irak så skrev den svenske diplomaten Einar af Wirsén sommaren 1925 en rapport till Nationernas Förbund om den turkisk-irakiska gränsfrågan. Han noterade bland annat följande:

Trots de goda intentionerna hos Iraks statsmän, vars politiska erfarenhet ofta är begränsad, finns det anledning att befara att allvarliga problem kommer att uppstå ur de olika politiska föreställningarna hos de sydligare områdenas shiamuslimer och de nordligas sunniter, rasskillnaden mellan araber och kurder samt av behovet att kontrollera ibland oroliga klaner och grupper.

Förvisso besannades af Wirséns farhågor. Han kunde ändå knappast föreställa sig att dessa problem åtskilliga decennier senare skulle komma att förvärras genom en ny stormakts inblandning. Det var när USA 2003 under George W. Bush drog igång sitt korståg som förenade en oslagbar politisk arrogans med en oförmåga att hantera de interna etniska och kulturella motsättningar som plötsligt blev blottlagda för oss alla.

Det finns mycket mer att säga om Ingmar Karlssons faktaspäckade bok. Den ger förstås också ett aktuellt perspektiv på hur västlig okunskap bidragit till att mer eller mindre tömma både Irak och Syrien på en urgammal kristen befolkning. Självklart belyser den också Palestinakonflikten i ljuset av det tidiga 1900-talets kolonialpolitik. Men just detta finns utförligare skildrat i Ingmar Karlssons tidigare bok Bruden är vacker men har redan en man.

Efter 240 sidors skildring av politisk kortsynthet (för att inte säga dårskap) vet man inte riktigt hur man ska vända sig. Man kan bara hoppas att de nästa hundra åren ska visa större prov på eftertänksamhet, inlevelse och kulturell kunskap hos världens ledande politiker. Fast det finns förstås skäl att frukta det värsta.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 56 andra följare