Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vattnig poesi

Jag köpte för en tia en vacker liten inbunden volym som innehåller dikter av Oscar Fredrik, för den stora allmänheten mer känd som Oscar II. Bokens förord är dock daterat i januari 1858, alltså åtskilliga år innan den diktande prinsen 1872 uppsteg på Sveriges tron. Lyriken är tillägnad ”Svenska flottans officerscorps” och avsikten är att fylla en lucka i den poetiska skildringen av svenskarnas krigiska bragder där allt ljus dittills oförtjänt fallit på de landbaserade trupperna.

För att citera författaren:

Jag svenska sångmön hörde mången gång
till härens lof sin klara stämma höja.
Det var med rätt. Men väntan blef mig lång
Om Sveriges flotta höra få en sång.
Dess minnen höljas av en midnatts slöja.

Den mest kända dikten i samlingen är kanske den som bär titeln Östersjön, ofta infogad i antologier med fosterländska skaldestycken för hundra år sedan. Den första strofen lyder så här:

Du blånande haf, som mångtusende år
Mot Skandiens klippor har slagit,
Som brutit din boja hvar gryende vår
Och frigjord i fjerran har dragit;
Dig egnas min sång, ty jag längtar dit ut,
När böljorna slå emot skären.

Oscar

Oscar Fredrik – kunglig skald

Det handlar väl om vad som skulle kunna kallas en död klassiker, ett bidrag till den svenska diktningen som ingen bryr sig om numera. Men att den en gång varit levande poesi kan man förstå av flera allusioner från en annan diktare på nationell grund. Jag tänker förstås på Grönköpings berömda stads- och kommunskald A:lfr-d V:stl-nd.

Se till exempel inledningen till hans dikt Vårbäcken:

Du brusande bäck, som månghundrade år
över Gökbergets branter har runnit,
du porlar som nyfödd var gång när till vår
i sitt kretslopp kalendern har hunnit!
Ur vintriga fängelset fri du dig slår
– hur än Bore har isbojor spunnit –
och störtar mot stupet i glitter och stänk
med fradgande yra och vårsoligt blänk.

Samma motiv återfinns i en annan hydrologiskt orienterad dikt med titeln Vårflod:

Du brusande vårflod i Grönköpingsån,
som svallande slår emot stranden,
du ilar din bana med buller och dån
och budar, att vår är förhanden!
Vad skum och vad lödder kring stockar och sten,
vad fläkt över vattnet som vårfenomen!

Du spolar ditt avlopp å högsta nivå
till väntande sjön ifrån källan;
så stark är den ström som du här kopplat på,
att våglängden uppnås blott sällan!
Ja, böljorna bryta så häftigt framåt,
att dum vore den, som idag åkte båt!

Det blev lite vårkänslor så här mitt i sommaren men det var den kunglige diktaren som ursprungligen påminde mig om hur stora skalder kan inspirera varandra och kanske omedvetet låna ett poetiskt anslag.

Nu tror jag förresten att jag tar en välförtjänt bloggpaus på några veckor. Jag återkommer med kommentarer till världsläget framöver.

Greklands skuld

Förlåt tjatigheten men just nu är det svårt att intressera sig för någon annan större politisk fråga än Greklands öde. Uppgörelsen häromdagen verkar vara en katastrof som ingen egentligen är lycklig över. Den tyske finansministern Schäuble skulle ju hellre ha sett Greklands temporära (?) utträde ur euron medan premiärminister Tsipras frankt förklarat att han inte tror på vad han skrivit under.

Hur kunde allt gå så snett? Redan före det grekiska valet i januari analyserade professor Paul De Grauwe från London School of Economics det grundläggande problemet:

The Greek public debt has increased and now exceeds 170 per cent of GDP. The burden of this debt is so high that future Greek governments will not be able to continue to service it.

Instead of denying this reality the EU finance ministers should start facing it. They should begin to think about how they can ease the debt burden of Greece. Denying this reality condemns Greece to many more years of misery and will encourage extremist political movements in the country even further.

The risk today is that the political leaders of the Eurozone refuse to relieve the Greek debt (and that of other countries of the periphery). In that case, a fundamental crisis in the Eurozone is inevitable. Even if Syriza does not make it at the coming election, extremist parties will gain the upper hand in future elections. This will be very disruptive for the Eurozone as a whole.

Nu är det ju i princip där vi har hamnat. Det ovillkorliga tyska nejet till skuldavskrivningar och det förmyndarskap som Grekland satts under kan få oöverstigliga konsekvenser för hela det europeiska samarbetet. Dessutom bygger dokumentet från Bryssel, som Ambrose Evans-Pritchard påpekar i The Telegraph, på ett slags lögn:

Some are already comparing the terms to the Versailles Treaty but this does not quite capture the depravity of it. The demands imposed on Germany in 1919 were certainly vindictive and narrow-minded – as Keynes rightly alleged – but they were not, on the face of it, beyond reach…

What Greece is being asked to do is scientifically impossible. Almost everybody involved in the talks knows this. Yet the lie goes on because the dysfunctional nature of EMU politics and governance makes it impossible to come clean. The country is dishonestly kept in a permanent state of crisis.

Times

Löpsedel från 1919

I The Guardian skriver Seumas Milne om den förödmjukelse som grekerna i allmänhet och Syriza i synnerhet utsatts för. Regeringspartiet har tvingats skriva under en politik rakt motsatt den man gick till val på:

That’s why European officials were so keen to let it be known that Tsipras had been “crucified” and “mentally waterboarded”. Greece would be turned into an economic “protectorate”, one purred, where all key decisions would be taken by foreign governments and unelected EU bureaucrats. No wonder Greek leaders declared that they had been subjected to a coup, while the ex-finance minister Yanis Varoufakis compared the “deal” to the Versailles treaty. This is the diktat of a bankers’ ramp that can barely tolerate even a facade of democracy.

I New York Times skriver den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev en krönika där han varnar för de mer långtgående följderna av diktatet från Bryssel:

Mr. Tsipras’s leftist populism failed to win Greece a better deal. Instead, the real political winner is most likely to be not the moderate center but the anti-European right. And while European leaders can congratulate themselves on keeping the Union going, the price that Europe will pay for saving Greece economically and losing it politically is the transformation of the Union from a project sustained by hopes and aspirations into one surviving on shared fears and confusion.

Förvirring var ordet. Det är väl där vi befinner oss, alla vi som i grunden trott på det europeiska projektet. Fast mitt i denna förvirring vågar jag ändå slå ett vad (100 kronor till den som först kan påvisa att jag haft fel i min prognos): Den aviserade folkomröstningen i Storbritannien kommer att resultera i ett ja till utträde ur EU, detta i synnerhet som en gammal fruktan för tysk dominans i Europa nu verkar ha fått nytt liv. När en brittisk historieprofessor i en insändare använder ordet ”Herrschaft” för att suggerera läsarna i en bestämd riktning kan man gissa vad klockan är slagen.

Arvo Pärt igen

Två faktorer under mina barndomsår kom att delvis forma min världsbild. Den ena hängde samman med det interneringsläger för sovjetiska soldater (”Rysslägret i Byringe”) som fanns i min hembygd och som jag skrivit om flera gånger på den här bloggen. Det upplöstes när jag knappast var medveten om dess existens men indirekt kom det senare att påverka mig och tidigt göra mig intresserad av det ryska.

Den andra faktorn var den estniska flyktingfamilj som i mitten på 40-talet kom till gården där jag bodde och som sedan stannade några år innan de drog vidare västerut.

Deras närvaro betydde för mig personligen ett första medvetande om ett land och ett språk bortom min egen verklighet. Den yngste sonen lärde mig räkna på estniska, det första främmande språk jag kom i kontakt med. Kanske var jag då fyra eller fem år; jag vet inte så noga. I alla fall fick jag klart för mig att det fanns ett land österut som hette Estland. Om min generation generellt sett kom att betrakta Baltikum som ett terra incognita så har det i varje fall aldrig gällt för mig.

Om allt detta har jag för övrigt skrivit lite mer utförligt i min bok Vägen mellan öst och väst som kom ut 2012.

Kanske var det blandningen av ryskt och estniskt som under 1990-talet väckte mitt intresse för tonsättaren Arvo Pärt. Hans bakgrund i estnisk och västerländsk musikkultur i kombination med en förankring i en rysk ortodox andlig tradition fascinerade mig. Det ledde till att jag 2002 fick tillfälle att samtala med honom en eftermiddag i Berlin och att jag något senare publicerade boken Arvo Pärt. Om musiken vid tystnadens gräns.

Den boken är slutsåld och den är för övrigt bara delvis aktuell eftersom Arvo Pärt under det senaste decenniet varit oupphörligt verksam som kompositör. Därför har jag skrivit en ny bok, kanske mest att se som en längre essä, där jag i och för sig upprepar basfakta om tonsättarens liv och verk men där jag framför allt dels speglat hans fortsatta arbete och internationella framgångar, dels belyst hans nära relation till den ortodoxa kyrkans andliga arv.

Jag citerar i ett inledande avsnitt vad han själv sagt i en radiointervju i New York förra sommaren i anslutning till ett uppförande av hans stora verk Kanon Pokajanen:

For me, there is so much divine power and beauty in the substance of music. Whoever has ears, let them hear.

The liturgical life of the Orthodox church is rich and it feeds all the human senses. But my musical education has been formed mostly on the basis of Roman Catholic church music. The Orthodox faith came to me later and not so much through the music of the church but through the teachings and words of early Christianity and Byzantine holy men, and that spiritual heritage has influenced me greatly.

Boken har fått titeln Aldrig förstummas. Arvo Pärt och musikens källor. Jag betonar liksom tidigare att det inte rör sig om någon musikvetenskaplig analys utan snarare om en kortfattad idé- och personhistorisk presentation av ett av nutidens mest uppmärksammade konstnärskap på den klassiskt musikaliska scenen.

Aldrig-forstummas

För den som vill veta mer om detaljer kring Arvo Pärts speciella kompositionsteknik (den så kallade tintinnabuli-stilen)  finns det numer en ganska omfattande internationell litteratur. Däremot finns det färre försök att sätta in hans kompositioner i det idémässiga (närmast teologiska) sammanhang där de också hör hemma.

Löpande information om Arvo Pärt och hans verksamhet hittar man numera på hemsidan för Arvo Pärt Center i Laulasmaa i Estland. Inför hans 80-årsdag den 11 september i år kommer det säkert att skrivas mycket om honom runt om i världen. Många konserter med hans verk kommer förstås också att ges med anledning av detta.

Om någon är intresserad av min lilla bok så kan man köpa den via närmaste internetbokhandel eller direkt från förlaget (klicka här).

Grekland

Jag har ingen egen insiktsfull kommentar att ge till det som hänt och nu fortfarande händer kring Grekland. Men här kommer några citat ur internationell press:

Nationalekonomen Paul Krugman (välkänd mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne) i New York Times:

The campaign of bullying — the attempt to terrify Greeks by cutting off bank financing and threatening general chaos, all with the almost open goal of pushing the current leftist government out of office — was a shameful moment in a Europe that claims to believe in democratic principles. It would have set a terrible precedent if that campaign had succeeded, even if the creditors were making sense.

What’s more, they weren’t. The truth is that Europe’s self-styled technocrats are like medieval doctors who insisted on bleeding their patients — and when their treatment made the patients sicker, demanded even more bleeding. A “yes” vote in Greece would have condemned the country to years more of suffering under policies that haven’t worked and in fact, given the arithmetic, can’t work: austerity probably shrinks the economy faster than it reduces debt, so that all the suffering serves no purpose. The landslide victory of the “no” side offers at least a chance for an escape from this trap.

Owen Jones, fristående kommentator i brttiska The Guardian:

Martin Schulz, the European parliament’s president and a so-called social democrat, whose attitude towards democracy can be generously described as ambiguous, called for the removal of Greece’s elected government in favour of a technocratic government.

It wasn’t bluster. That’s what the EU and the markets previously pulled off in Greece and, yes, in Italy.

Tim Stanley, kolumnist i brittiska The Telegraph:

The EU has to recognise that the Greeks have spoken as a nation. It is time to forgive and restructure the debt – just as the world did to Germany in 1953. If the EU is truly rooted in democracy, it must acknowledge the plea to do this, implicit in the referendum. If it is truly built on solidarity, it must be compassionate.

How much better the world would be if we could all walk a few steps in each other’s shoes? If so, we might conclude that Greek social democracy was a greedy dud and that the country must reform – whatever its blowhard government says. But we might also feel the pain of one of the teachers with a third less pay, or one of the 50 per cent of Greek kids without a job.

What was the point of the European experiment but to uplift our fellow Europeans? If the price of the project is to stamp on the face of Greece for eternity with an iron boot, then we should consider walking away from this madness in disgust.

Och så en bild från en twittrare: Hur skulle de grekiska sedlarna se ut om landet tvingas återvända till sin gamla valuta?

twi

Det var ”same procedure as every year”. I god tid före jul fick jag ett brev eller ett innehållsrikt kort från Laurie Thompson. Sedan ringde jag upp och vi gick per telefon igenom det gångna årets händelser. Nu är han död men minnena av dessa samtal och många personliga möten finns kvar.

Man kunde kanske kalla det en vänskap på distans under senare år men även om kontakterna var sporadiska så fanns det en gemensam grundton mellan oss. Min syn på världen kunde kanske förefalla något mer optimistisk än Lauries men i grunden var hans ironiskt bitska humor mer en yttre attityd än en inre sinnesstämning. Han hade, som en engelsk vän och tidigare student (Marlaine Delargy) uttryckte det: ”a caustic wit, a love of irony, and an ability to see the funny side of most things.”

Sant är också det hon skriver: ”Laurie will be remembered for his warmth and kindness, his generosity, his ability to inspire, encourage and support, his willingness to give sound, considered advice when asked, but above all for his sense of humour.”

laurie-thompson-2003

Vi träffades under de år kring 1990 när jag arbetade i London. Han var en drivande kraft bakom The Swedish-English Literary Translators’ Association (SELTA) och sedan flera år tillbaka redaktör för The Swedish Book Review. På den posten verkade han i nästan tjugo år och han gjorde i den egenskapen den svenska litteraturen stora tjänster.

1998 kom Laurie Thompsons engelska översättning av Henning Mankells Den vita lejoninnan ut. Efter det överförde han ytterligare tio av Mankells böcker till njutbar och idiomatisk engelska. Bland författare som han översatt finns också Håkan Nesser, Mikael Niemi och Åke Edwardson. Sin doktorsavhandling ägnade han åt Stig Dagerman och han tolkade också framgångsrikt hans dagsverser till skickligt rimmad engelska. Dagermans ironier och subtila samtidskritik låg nog i linje med hans egen livshållning.

Som akademisk lärare vid University of Wales i småstaden Lampeter lyckades han också locka ett förbluffande stort antal ungdomar att studera svenska, säkert beroende på den personliga utbildning som han tillsammans med sin svenskfödda fru Birgitta kunde erbjuda. Själv minns jag med glädje ett antal kvällar under universitetets ”Svenska dagar” i det gamla kråkslottet i Gregynog. Där samlade Laurie Thompson gästföreläsare och studenter i en lättsam gemenskap  kring svensk kultur och svenskt samhällsliv, allt medan hans ironiska brittiska humor flödade.

greg

Gregynog Hall

Jag läser en av Stig Dagermans dagsedlar från 1954 i Laurie Thompsons översättning:

One day a year let’s all pretend
that death is tucked up, fast asleep.
That no lives meet a tragic end,
no dreams are shattered on the cheap.

The world’s at peace, there are no wars,
we hug our friend, our former foe.
No beggars die outside locked doors,
all cells are empty on death row.

Nobody’s stabbed, nobody’s shot,
no car runs over someone’s friend.
This can’t be true! – Well, maybe not.
All I’m saying is: let’s pretend.

En vacker dröm som är lika aktuell nu som när dikten en gång skrevs.

 

Selma

Jag var i Östra Ämtervik över helgen, bara några kilometer från Mårbacka och Selma Lagerlöfs berömda hem. Jag hörde från en initierad lokal källa att antalet besökare vid denna nationella minnesplats sjunker. Det är kanske inte så konstigt. En allt mindre del av befolkningen har haft Nils Holgersson som obligatorisk läsning i skolan och förmodligen sjunker också antalet läsare av de andra klassiska verk som en gång rann ur hennes penna.

Lägg till det att andra sociala mönster förändras. Syföreningarnas gruppresor blir färre, pensionärsbussarna går kanske till andra vallfartsorter som Ullared eller Vikingterminalen i Kappelskär.

Även om Selmas fans blir en allt mindre grupp i Sverige är hon fortfarande ett stort namn i Tyskland. För att uppmärksamma minnet av hennes död för 75 år sedan kom det där i våras en ny utgåva av hennes bok om Mårbacka, en skrift som enligt förlaget  beskriver ”das harte, aber auch idyllische Leben auf einem abgelegenen Gutshof im Schweden aus vergangenen Zeiten”. Något oväntat visar omslaget inte en bild på detta gods med dess hårda och idylliska liv utan en röd torpstuga, förmodligen för att framkalla associationer till den Smålandsromantik som tyskarna gärna odlar.

mårb

Till jubiléet kom det också en nyöversättning av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Bakom den står den bekante kulturskribenten och Sverigevännen Thomas Steinfeld. Det är en översättning som fått ett något blandat mottagande. Någon recensent har kallat den ”glänsande” och den nominerades också som en kandidat till Leipzigmässans översättarpris.

Rätt skarp kritik har den dock fått av en etablerad översättarkollega på sajten Literaturkritik.de. Där kallas den för ”bristfällig” och kritikern radar upp en rad detaljer där han tycker att Steinfeld hamnat fel eller varit alltför bunden av den svenska syntaxen. Han jämför den med tre äldre översättningar och tycker att de i många fall fångat originalets anda bättre.

nils

Det är förstås svårt att avgöra om kritiken har fog för sig. Som alltid gäller det väl att försöka kryssa mellan grundtextens ålderdomliga vändningar och dagens språk.

Hur som helst: I Tyskland har man verkligen inte glömt sin Selma. Om detta också kommer att avspeglas i besöksstatistiken vid Mårbacka får väl tiden utvisa.

Europeisk röra

Av födsel och ohejdad vana är jag proeuropeisk. Jag har röstat ja till Sveriges medlemskap i EU och till och med lagt mitt votum för vår anslutning till den monetära unionen. Jag har arbetat med europeiska utbildningsprogram och jag var under mina yrkesverksamma år en ganska flitig gäst i Bryssel.

På senare tid har ändå min tro på EU-projektet börjat vackla. Som gammal filhellen håller jag förstås på Grekland i landets heroiska kamp mot de internationella finansiella institutionerna. Och jag är inte ensam om att tycka att något har gått snett. Man behöver inte vara vänsterorienterad och tro på Syriza eller finansminister Varoufakis för att ifrågasätta den utpressning som Grekland nu utsätts för. Jag läser t. ex en skarp krönika av Ambrose Evans-Pritchard i den pålitligt konservativa The Telegraph. Han skriver bland annat:

The spectacle is astonishing. The European Central Bank, the EMU bail-out fund, and the International Monetary Fund, among others, are lashing out in fury against an elected government that refuses to do what it is told. They entirely duck their own responsibility for five years of policy blunders that have led to this impasse.

They want to see these rebel Klephts hanged from the columns of the Parthenon – or impaled as Ottoman forces preferred, deeming them bandits – even if they degrade their own institutions in the process.

If we want to date the moment when the Atlantic liberal order lost its authority – and when the European Project ceased to be a motivating historic force – this may well be it. In a sense, the Greek crisis is the financial equivalent of the Iraq War, totemic for the Left, and for Souverainistes on the Right, and replete with its own “sexed up” dossiers.

Det verkar, skriver Evans-Pritchard som om de fiansiella institutionerna med något slags terrortaktik vill förmå grekerna att krypa till korset i elfte timmen. Hans skarpa kritik mot hela detta scenario är, enligt hans egen deklaration, grundad på traditionella konservativa värderingar:

Personally, I am a Burkean conservative with free market views. Ideologically, Syriza is not my cup tea. Yet we Burkeans do like democracy – and we don’t care for monetary juntas – even if it leads to the election of a radical-Left government.

As it happens, Edmund Burke would have found the plans presented to the Eurogroup last night by finance minister Yanis Varoufakis to be rational, reasonable, fair, and proportionate.

syriza

Syriza – en nagel i ögat på Bryssel?

Vi får se vad som händer. Bryssel vill uppenbarligen pressa Greklands vänsterstyre medan Ukrainas urusla ekonomi ska stöttas för att hjälpa landets högernationalistiska regering.

Apropå Ukrainakrisen så har ett konsortium av sju ledande europeiska dagstidningar, bl. a. Die Welt och Le Figaro, bett det österrikiska Institut für Wirtschaftsforschung att undersöka effekten av EU:s sanktioner mot Ryssland och de ryska motåtgärderna. Det visar sig då att EU:s olika åtgärder har en ganska begränsad verkan (Sverige har enligt Die Welt spärrat ungefär 2.000 kronor av ryska tillgångar). De ryska motsanktionerna med importförbud av livsmedel kan däremot på lång sikt få negativa effekter i mångmiljardklassen på den västeuropeiska ekonomin och i ett värsta scenario äventyra hundratusentals västeuropeiska arbetsplatser.

Die Welt tillägger i en kommentar att Putin nu måste uppleva att han fått bekräftelse på sin uppfattning att sanktionskriget skadar den västeuropeiska ekonomin mer än den ryska. Men i Bryssel verkar man fortfarande tro att symbolpolitiken är effektiv trots forskarnas analyser. Det är väl också ett utslag av den aktuella europeiska röran.

—————-

PS – Uppdatering:

I Süddeutsche Zeitung har den berömde filosofen Jürgen Habermas levererat en skarp kritik av de europeiska institutionernas (och Angela Merkels) Greklandspolitik. ”Det är inte bankerna utan medborgarna som måste bestämma över Europa”, skriver han. Klicka här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 43 andra följare