Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är inte jag som kommit på liknelsen i rubriken. Det är en modig statsvetarprofessor i Istanbul som heter Ayşe Kadıoğlu. Hon drar i en artikel en parallell mellan dagens utveckling i Turkiet och den dramatiska riksdagshusbranden i Berlin, en händelse som markerade slutet för demokrati och mänskliga rättigheter i Tyskland 1933. Hon skriver bland annat så här på sajten Open Democracy:

The Decree following the Reichstag Fire led to emergency measures that created a state of exception. It suspended the personal liberties listed in the Weimar Constitution, including the rights of personal freedom, freedom of opinion, freedom of the press, freedom of organization and assembly, and privacy of communication.

Hon syftar förstås på hur de senaste dagarnas massarresteringar och avskedanden av domare, poliser och andra statstjänstemän i Turkiet framkallar otäcka minnen av en förgången tid. Hon upplevde under kuppnatten från sitt hem i Istanbul hur minareters plötsliga kallelser till bön blandat med dånande jetplan markerade en ny tid i landet:

Joining the echo of the calls to prayers were the loud noises of military jets flying over Istanbul skies. The combination of these sounds made me think that yes, these were the sounds of the funeral of free speech, critical thinking, and any other remnants of liberal democratic process in Turkey. I realized in fear and agony that whether the coup was successful or not, one thing was certain: there would no longer be room in Turkey for people who can listen, read, analyze, and think critically. With the siren-like echoes of calls to prayer and military jets, Turkey was becoming a land only for true believers.

Likriktning är väl ordet för dagen i turkisk politik. När jag läser landets engelskspråkiga tidningar slås jag av hur alla i en gemensam konspirationsteori nu tycks ha hittat en fiende i de s.k. ”gülenisterna”. Detta mystiska (eller mytiska) nätverk uppges vara en parallell politisk struktur, som styrt av en muslimsk predikant i Pennsylvania blivit en ”cancersvulst” i statsapparaten. Följdriktigt talar också president Erdoğan med ett populistiskt bildspråk om ”metastaser” i samhällskroppen.

wiki-turkey2

WikiLeaks lovar avslöjanden inom kort.

Som ett exempel på det nya tonläget kan man ta ett av de många uttalanden som nu kommer från olika samhällssektorer. Den här gången är det rektorerna för landets universitet som vid ett hastigt inkallat möte analyserat läget (citatet från den regeringstrogna tidningen Daily Sabah:

Academics said those who staged the coup attempt should be punished, adding the ”parallel structure” within the state (a reference to the Gülenist infiltrators) had ”extensions” within the academic world. ”Those are the biggest enemies of free and scientific thought and they cannot be allowed to thwart the country’s scientific and technological improvement.” The joint statement said universities were supportive of a ”democratic, parliamentary system” and would put their words ”into action.”

Det för, åtminstone för mig, tankarna till den kinesiska kulturrevolutionen eller de många utrensningarna i gamla kommuniststater. Snart ska väl de akademiska ”avvikarna” avskedas eller åtminstone med skam tvingas erkänna att de varit vilseledda, allt för att rädda ”den fria och vetenskapliga tanken”.

Jag är ledsen att jag inte har något roligare och mer lättsamt att skriva om just nu men läget är trist. Och EU kan inte annat än att hota med att Turkiet inte kan bli medlem om dödsstraffet skulle införas. Som om någon trodde att medlemsfrågan fortfarande var på allvar. Förresten kungjorde EU:s Federica Mogherini detta hot sida vid sida med USA:s utrikesminister John Kerry. Det är tur att USA ligger på andra sidan Atlanten. För med EU.s kriterier om dödstraff skulle Washington inte kunna kvala in i vår europeiska klubb.

Det är skönt att vara i Norge under Almedalsveckan. Vi har ingen teve och heller ingen svensk radio så man slipper rapporteringen från alla krampaktiga politiska utspel. Numera har vi visserligen ett mobilt bredband så det går bra att läsa svenska tidningar om man vill. Det gör jag också men jag hoppar i stort sett över alla rapporter från marknadstorget i Visby.

På Sveriges Radios hemsida såg jag hur den internationellt viktiga Chilcot-rapporten halkade lång ner på en nyhetslista som toppades av Ebba-Busch Thors försök att höja sitt parti över fyraprocentsspärren. Snacka om skev nyhetsvärdering i rosévinets spår!

Man förstår naturligtvis att de norska tidningarna inte bryr sig om allt detta, särskilt inte som det övergripande temat i år tycks ha varit ”Sverige, Sverige, Sverige”. Så här på distans kan man ju undra över vad de ”svenska värderingar” är som vi nu alla ska bekänna oss till. Jag försöker fundera ut i vilken mån ”norska värderingar” skiljer sig från de svenska. Norska vanor gör det förvisso men finns det i övrigt nationellt ideologiska skiljelinjer (om man bortser från flaggparaden den 17 maj)?

Jag läser just nu flera böcker om Norge under 40-talets ockupation, bland annat Marte Michelets omtalade och hyllade bok Det största brottet – Offer och gärningsmän i den norska förintelsen. Där kan man med sorg och uppgivenhet läsa om hur judarna utdefinierades från dem som i Norge ansågs omfatta rätt nationell värdegrund. Det fanns förvisso starka rasistiska orsaker till föraktet men kulturella fördomar och schabloner spelade också en viktig roll.

Man ska nog ha en hel del filosofiska och historiska tankar i bakhuvudet innan man slänger ur sig det lättköpta uttrycket ”svenska värderingar”

flaggrse59a_172744378

En fin svensk värdering – fosterlandets väl

När det på sin tid diskuterades om Sverige skulle gå med i EU fanns det debattörer som varnade för de katolska värderingar som fanns med i flera av unionens grundarländer. Om dagens polska chauvinism skulle anses representera det katolska inslaget finns det förstås anledning att vara rädd – men i övrigt?

Kanske spelade just denna fruktan för kontinentala ideologier en viss roll för att norrmännen upprepade gånger sa nej till EU. Idag är de kanske ändå glada att stå utanför. Norge har ju ofta framhållits som ett idealland för Brexit-ivrarna genom att kombinera utanförskap med tillgång till den gemensamma marknaden. I dagens Independent påminner dock en skribent om vad som verkligen gäller:

Well, there’s a price attached to Norwegian-style access to the single market through the EEA. Norway contributes around €447m a year to EU Budget. The UK could expect to make a substantial contribution too; not as much as the £9bn annual net contribution it makes currently, but very far from zero.

And those who voted leave primarily because of concerns over EU immigration flows to the UK will also likely find much to object to about the Norway model. For as well as paying into the EU budget the country has to accept free movement of labour from the EU.

True, there is an emergency brake under the EEA settlement on immigration when “serious economic, societal or environmental difficulties” arise. But this brake is only temporary and Norway has never applied it. Indeed, Norway has higher levels of immigration from the EU per head than the UK.

Jo, Norge är i många avseenden ett mycket civiliserat land. Här i den lilla kommunen Nissedal (1.500 invånare) bereder man sig just för att ta emot ytterligare ett antal flyktingfamiljer från Syrien. En kommunal tjänsteman som jag talade med häromdagen berättade om detta med en viss stolthet. I granngården är det några unga holländare som med stöd av den fria rörligheten i Europa driver ett ysteri där mjölken från ett 30-tal getter förvandlas till läcker ost, allt från klassisk chèvre till lika klassisk norsk brunost.

Norge förenar i många avseenden på ett lyckligt sätt nationalism med en kosmopolitisk öppenhet. Kanske skulle man i den fortsatta debatten efter Almedalen tala lite mer om svensk-norska värderingar som en bra samhällsgrund – om man nu kan komma överens om en definition..

På en fjällsida i norska Telemark läser jag Ingmar Karlssons väldokumenterade och välskrivna bok Roten till det onda. Den handlar om uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016 och ger med andra ord ett hundraårigt perspektiv på en region som varit en spelplan för stormakters råvarujakt och geopolitiska ambitioner. Det är därmed också en historia om manipulationer, löften och svek, för att nu inte tala om kulturell okunnighet eller en illa dold rasism.

Vid sidan av läsningen blir jag nyfiken på hur man för snart hundra år sedan såg på regionens framtid. I en av bokhyllorna här i huset finns Aschehougs lexikon i 9 band från 1923. Jag slår upp Irak och hänvisas då till uppslagsordet Mesopotamien. Det är en ganska utförlig berättelse om tvåflodslandet, från kulturens gryning till 1900-talets början. Jag slås speciellt av några profetiska rader:

Langs den persiske grænse er der i senere aar opdaget en række særdeles rike oljeforekomster, hvis utnyttelse sikkert i væsentlig grad vil betinge hele landets fremtidige verdenspolitiske stilling og som maaske vil kunne medføre at disse nu saa avsides beliggende egne i de kommende tiaar vil bli et av verdenspolitikkens brændpunkter.

En världspolitikens brännpunkt blev det verkligen också. Det första världskriget hade resulterat i det osmanska rikets nedgång och fall och det blev britter och fransmän som delade på bytet i det område som kom att utgöras av stater som Syrien, Libanon, Irak och Jordanien. Till det kom de särskilda komplikationerna kring Palestina där judar och araber spelades ut mot varandra.

Jag nämnde ovan den kulturella okunnigheten. Den lyser bland annat fram i ett meddelande som den gamle kolonialkrigaren Winston Churchill skrev till Colonial Office i juni 1914. Han ville ha mer upplysningar om Feisal, den man som britterna senare skulle göra till kung av Irak:

Kan jag få en notering på tre rader om Feisals religiösa karaktär. Är han sunni med sympatier för shaih [sic!] eller en shaih med sunnisympatier eller hur får han ihop det? Vad är hans far? Vilken är den aristokratiska högkyrkan och vilken är lågkyrkan? Vilka är de religiösa personligheterna i Karbala? Jag förväxlar alltid de två.

För britterna var Irak ett av många områden som man indirekt ville kontrollera utan att egentligen bry sig om mångfalden av olika etniska och religiösa grupper. Det blev dessutom på 20-talet ett övningsfält för den brittiska militären, inklusive det unga Royal Air Force som här kunde träna massiva flygbombningar (även med giftgas) mot det som Churchill kallade för ”ociviliserade stammar”.

Okunnigheten om den komplicerade etniska mosaiken var inte mindre på fransk sida där Syrien och Libanon konstruerades som nationalstater av europeisk modell utan hänsyn till historiska och aktuella fakta. Gränslinjerna drogs artificiellt av den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot.

Francois_Picot_Mark_Sykes1

Picot till vänster, Sykes till höger

När terrororganisationen IS sommaren 2014 publicerade en video som visade hur en bulldozer grävde upp sanden i öknen på gränsen mellan Irak och Syrien var det förstås avsett som en djupt symbolisk händelse: ett konkret upphävande av det avtal som Sykes och Picot var huvudmännen bakom, en demonstrativ uppgörelse med det västerländska inflytandet i arabvärlden.

För att återvända till Irak så skrev den svenske diplomaten Einar af Wirsén sommaren 1925 en rapport till Nationernas Förbund om den turkisk-irakiska gränsfrågan. Han noterade bland annat följande:

Trots de goda intentionerna hos Iraks statsmän, vars politiska erfarenhet ofta är begränsad, finns det anledning att befara att allvarliga problem kommer att uppstå ur de olika politiska föreställningarna hos de sydligare områdenas shiamuslimer och de nordligas sunniter, rasskillnaden mellan araber och kurder samt av behovet att kontrollera ibland oroliga klaner och grupper.

Förvisso besannades af Wirséns farhågor. Han kunde ändå knappast föreställa sig att dessa problem åtskilliga decennier senare skulle komma att förvärras genom en ny stormakts inblandning. Det var när USA 2003 under George W. Bush drog igång sitt korståg som förenade en oslagbar politisk arrogans med en oförmåga att hantera de interna etniska och kulturella motsättningar som plötsligt blev blottlagda för oss alla.

Det finns mycket mer att säga om Ingmar Karlssons faktaspäckade bok. Den ger förstås också ett aktuellt perspektiv på hur västlig okunskap bidragit till att mer eller mindre tömma både Irak och Syrien på en urgammal kristen befolkning. Självklart belyser den också Palestinakonflikten i ljuset av det tidiga 1900-talets kolonialpolitik. Men just detta finns utförligare skildrat i Ingmar Karlssons tidigare bok Bruden är vacker men har redan en man.

Efter 240 sidors skildring av politisk kortsynthet (för att inte säga dårskap) vet man inte riktigt hur man ska vända sig. Man kan bara hoppas att de nästa hundra åren ska visa större prov på eftertänksamhet, inlevelse och kulturell kunskap hos världens ledande politiker. Fast det finns förstås skäl att frukta det värsta.

Nya gränser?

Nu verkar det som om nya gränser dras i Europa. Om inte bokstavligt så åtminstone bildligt. Utrikesministrarna från EU:s sex grundarländer möttes i går i Berlin och genast kom sura reaktioner österifrån. Den lätt bisarre polske utrikesministern Witold Waszczykowski har enligt den polska radion inbjudit till ett lunchmöte under måndagen. Inbjudan lär ha gått ut till kollegorna i övriga medlemsländer utanför ”de inre sex” men frågan är förstås om det med så kort varsel går att få ihop ett representativt gäng.

Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier har skyndat sig att förklara att han snarast ska informera de baltiska länderna om vad man kommit fram till (den estniska presidenten Ilves var också sur). Och han ska under måndagen också samtala med företrädare för den s. k. Visegradsgruppen (Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien). Hur detta är tänkt att kunna samordnas med ett eventuellt panikartat lunchmöte i Warszawa kan väl ingen svara på.

De sura östländerna besväras förstås också av att de gamla kärnländerna nu upprepar talet om solidaritet för att lösa bland annat flyktingkrisen. Men solidaritet i just den frågan är ju inte Visegradländernas bästa gren. Gärna pengar från Bryssel men helst inga förpliktelser till de västeuropeiska grundvärden som inte passar in i deras nynationalistiska tankeramar.

Polen är förstås speciellt antagonistiskt mot de krafter västerut som anklagar den nya regeringen för att överge rättsstatliga principer. Och man vet att man just nu har trumf på hand eftersom ingen öppet vill bråka med det land som om några veckor ska vara värd för Nato:s toppmöte – i sig en sorglig samling av demokratiska och mindre demokratiska ledare.

Speciellt är ju polackerna ilskna mot Steinmeier som för några veckor sedan kallade den av Polen organiserade stora Nato-övningen Anakonda för ”vapenskrammel” och ”krigstjut” (Sverige deltog förstås i skramlet). Och för regeringen i Warszawa är det ingen brådska att organisera Storbritanniens utträde medan de sex kärnländerna (inklusive kommissionen i Bryssel) kräver att processen startar omedelbart.

Member_States_of_the_European_Union_(polar_stereographic_projection)_EN.svg

Ack Europa!, som Hans Magnus Enzensberger utropade i titeln på sin bok från 1987. Även en gammal entusiast för europeiskt enande som jag kan i dessa dagar känna en viss uppgivenhet. Vad är det egentligen för slags EU som vi återstående 27 länder vill slå vakt om?

Kanske blir det nya gränser också på den irländska ön. Ska det i framtiden bli nödvändigt att visa pass när EU-medlemmarna i den irländska republiken ska besöka grevskapen i norr? Fast det är kanske inte värre än att man ska legitimera sig i Helsingör om man vill åka färjan till Sverige.

Staffan Heimerson konstaterade i en krönika i Aftonbladet häromdagen efter en bilresa i Europa: ”Jag passerade åtta gränser utan någon som helst kontroll. På ett ­enda ställe, i Trelleborg, var jag tvungen att ­visa passet.” Men snart införs det nog nya gränskontroller här och var på den europeiska kontinenten.

Charles de Gaulle insåg förstås de problem som Storbritannien skulle utgöra när han ett par gånger motsatte sig brittiskt medlemskap. Han hade sina egna erfarenheter av samarbetet under kriget. Jag läser några rader i hans bok Ge inte upp!, krigsminnen från 1940-42:

Det fordrades en ordentlig kraftinsats för att kunna stå emot det officiella Storbritannien när det gick till verket för att genomdriva ett visst beslut. Den som inte själv har upplevat detta kan inte föreställa sig vilken koncentrerad styrka, vilket utnyttjande av skilda förfaringssätt, vilken både älskvärd, påträngande och hotfull enträgenhet britterna kunde utveckla när det var någonting de ville nå.

Fast nu vet väl ingen vad det djupt splittrade Förenade kungariket egentligen vill nå.

Vilket svenskt pressorgan är mer oumbärligt än Grönköpings Veckoblad med dess spegling av verkligheten – inte bara inom det egna spridningsområdet (Hjo-Skövde-Grästorp, typ) – utan också i ett vidare nationellt perspektiv. I år är detta månatliga veckoblad värt lite extra uppmärksamhet eftersom man uppnått den aktningsvärda åldern av 100 år.

I det senaste numret kan man läsa om en samhällsfarlig incident som för övrigt drabbat också andra delar av riket: ett allvarligt hot mot den moderna infrastrukturen:

Ett beklagligt avbrott å de lokala TV- masterna å Gökmassivet medförde att invånarna under en hel kväll gick miste om samtliga program producerade av Grönköpings lokal-TV. Det har framförts misstankar om att sabotage skulle ha legat bakom händelsen, men dessa avfärdas nu helt av hr brand- & säkerhetschef Arvid Lundstedt, Myndigheten för Säkerhet & Brand (MSB).

”Anledningen till att vi först trodde, att någon avsiktligt skulle ha kapat av masterna, var dels att ett misstänkt föremål i form av en såg anträffades å marken, dels att en person som promenerade förbi strax innan masttoppen föll av, tyckte sig ha sett tvenne personer som satt uppflugna halvvägs upp i en av masterna”, säger hr L.

Det visade sig dock lyckligtvis att det varit ynglingen Emil Ruda och dennes kumpan Emanuel Björnberg som klättrat upp i masten för att njuta av den hänförande utsikten från platsen. Visserligen hade de därvid tappat en såg på marken men detta visade sig ha rätt naturliga orsaker och med anledning av ynglingarnas tillförlitliga berättelse kunde alla misstankar om brott kunnat avföras.

grönköpings veckoblad

Huruvida det eventuellt skulle ha varit ryska sågfilare (eller förklädda små gröna militärer) inblandade i incidenten framgår dock inte av reportaget. Några mer långsiktiga problem verkar inte heller ha uppstått:

Veckobladet vill passa å tillfället att lugna TV-tittarna med att de missade programmen ”Grönköpings äldsta mästerkock”, i vilket frkn Sophie Liljedotter lagar kålsoppa, samt ”Alla kan sjunga karaoke” under ledning av hr Ebonius Larsson, glädjande nog kommer att sändas vid ett senare tillfälle.

Det aktuella numret innehåller också en anslående dikt med titeln Sommarkväll (går att sjunga på en känd psalmmeoldi). De tre sista verserna lyder så här:

Ack, vilken skönhet sommar´n bär
till staden och dess landamär,
så långt de nu sig sträcka.
Ej något ställe å vår jord
sig mäter med vår stad i Nord,
ett verkligt kärnsvenskt Mecka.

Nej, fore jag all världen kring,
jag knappast funne någonting
som vore fullt dess like.
Ej Roms gondoler, Londons brus,
ej ens Manhattans skyskrapshus
mig lockar från mitt rike.

Här är jag född. här vill jag bo,
ej minst i sommarkvällens ro
i ljuva sommartiden.
För mig finns ingen väg som för
från hembygdstraktens rå & rör.
Här skönast syns mig liden!

Med dessa anslående och vackra rader önskas alla läsare en glad Midsommar!

Jag antar att det är fler än jag som tröttnat på alla dessa väljarundersökningar som vi matas med månad efter månad. Är det inte Sifo eller SCB så är det Demoskop, Novus, Ipsos eller Skop. Det är rörelser upp och ner, ibland inom felmarginalerna och ibland utanför.

Jag hade tidigare ingen aning om hur detta elände började men blev upplyst när jag häromdagen på en loppis köpte ett ex av Dagens Nyheter, daterat tisdagen den 19 september 1944. Det hade varit riksdagsval två dagar tidigare men världsnyheterna hade redan tagit överhanden. De största rubrikerna längst upp på sidan handlade om att ett fredsavtal mellan Finland och Sovjetunionen var klart i Moskva och att finnarna nu var på marsch mot tyskarna.

1944

Affischer från valkampanjen 1944

Lite längre ner på sidan fanns i alla fall en tvåspaltig rubrik: ”Gallupsiffrorna stämde bra med riksdagsvalets utgång”. Artikeln inleddes på följande sätt:

Den preliminära röstsammanräkningen efter söndagens riksdagsmannaval ger vi handen att de uppmärksammade Gallupprognoserna om valutgången blev en stor framgång för institutet. Ännu återstår det visserligen att räkna valsedelsförsändelserna, huvudsakligen de s. k. poströsterna, men dessa torde endast kunna inverka på slutresultatet, så att detta ytterligare bestyrker noggrannheten i Gallups förhandsberäkningar.

Så återges det preliminära valresultatet per parti i jämförelse med Gallups prognos (som här redovisas inom parentes).

Högern 15,4% (16,2) – Folkpartiet 12,9% (12,8) – Bondeförbundet 13,8%  (13,5) – Socialdemokraterna 46,8%  (46,8) –  Kommunisterna 10,4% (9,9) – Annat 0,7% (0,8)

Till tidningen säger den svenska Gallupchefen, direktör Sven O. Blomquist:

Detta var ju vår första valprognos, och som sådan betraktades den, trots våra tre års verksamhet, som ett gesällprov för Gallupmetoden i Sverige… Jag vill inte sticka under stol med att vi nog var bekajade med en viss spänning för utgången, men vi var å andra sidan övertygade om att vår prognos skulle slå åt rätt håll… Våra valundersökningar antyder också hur opinionen påverkats av valkampanjen. Om den saken har man inte tidigare kunnat bilda sig någon uppfattning.

Enligt direktör Blomquist avgjordes valet 1944 under veckorna mellan 15 augusti och 5 september: ”Det var då högern sackade efter i kampen om rösterna och folkpartiet gjorde sin uppmarsch, och det var då två procent gamla socialdemokrater tog steget över till kommunistpartiet”.  Och han fortsätter:

Från något håll har förmodats att Gallupprognoser skulle kunna påverka allmänhetens partitagande. Detta förmodande anser jag ha vederlagts av att valprognosen av den 5 sepember kom att stå sig så bra i jämförelse med slutresultatet.

George_Gallup

George Gallup himself

I övrigt innehåller detta nummer av DN ett otroligt stort antal platsannonser. En duktig städerska får t. ex. omedelbart plats på Rosenbads festvåning om anmälan göres samma dag på restaurangens kontor efter kl . 11. Sick-sack-sömmerskor får också omedelbart anställning hos Terberger AB i Hammarby. Underpresserskor och passflickor söks av Otto Halldéns Fabriks- & Handels AB på Hornsgatan 36. En rutinerad pianist med dragspel erhåller engagemang om vederbörande hör av sig under signaturen ”Skötsam”.

Bland familjeannonserna kan man denna dag notera en som meddelar att fil. kand. Jan Olof Olsson ingått förlovning med fil. kand Margareta Sjögren. Båda kom som bekant att med tiden bli ett par av Sveriges främsta journalister.

Trots de dramatiska världshändelserna finns förstås också plats för mer lokal dramatik. T. ex. i form av denna notis:

En springpojke på Stadshotellet i Eskilstuna sändes i lördags middag till en bank för att växla 200 kr. När han efter ett par timmar inte återvänt, anmälde man försvinnandet till polisen. Ännu på måndagskvällen hade man inget spår av pojken. Man förmodar att han rest till Stockholm och roat sig för pengarna. Han är nyss fyllda 15 år.

Hoppas att gossen hann roa sig ordentligt innan myndigheterna ingrep. Notera för övrigt att banken var öppen en lördag och att den dessutom sysslade med kontanter. Those were the days…

Du-reformen

På SVT sänds en rätt rolig serie av och med Fredrik Lindström. Den handlar om så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Tänk om inte det eller det hade inträffat, hur skulle det då ha sett ut idag? Härom veckan handlade det om Karl X Gustav och tåget över Lilla och Stora Bält. Om inte isen hade burit de avgörande dagarna, skulle då Skåne, Halland och Blekinge fortfarande ha varit danska landskap? En intressant spekulation.

I går handlade programmet om den stora du-reformen på 60-talet, den som enligt traditionen främst utlöstes av att Medicinalstyrelsens generaldirektör Bror Rexed lade bort titlarna med sin personal den 1 juli 1967. Fast själva rörelsen mot ett mer demokratiskt tilltalssätt var ändå redan på gång i den spirande politiska radikalismens anda.

Vi som varit med ett tag minns hur det var. I gymnasiet blev vi elever tilltalade med efternamn. Lärarna fick man närma sig med deras titlar: ”Har lektorn läst om detta i dagens tidning?” Möjligen använde man också formen ”magistern” och ”fröken”. Jag minns inte så noga. Vid den s.k. lärarmiddagen efter studentexamen blev det allmän titelbortläggning (åtminstone i Strängnäs). Men visst var det svårt att säga ”du” till de lärare som man i många år titulerat.

I Uppsala blev man sedan tilltalad som ”kandidaten”, åtminstone till dess att man framgångsrikt tenterat för ett högre betyg. Den siste professor som slängde titlarna med mig var den legendariske religionshistorikern Geo Widengren. Jag minns att det skedde över ett glas sherry.

Sedan slog ju du-reformen snabbt igenom ända till dess att ungdomar under det senaste decenniet börjat säga ”Ni” till enstaka personer i något slags kommersiell artighet. Det är ett oskick som lämpligen kan bekämpas med Jan Guillous replik: ”Jag är inte ni med dig”.

Hur ser duandet ut på kontinenten idag? Vi vet ju alla att det kan vara ganska komplicerat i länder som Frankrike och Tyskland.

Den tyska tidningen Bild undersökte häromdagen läget i den tyska koalitionsregeringen och kunde konstatera följande:

Fünf Minister dürfen Angela Merkel duzen – allerdings nur aus der eigenen Partei. Alle SPD-Minister sind mit der Kanzlerin per Sie.

Spitzenreiter beim Du: Außenminister Frank-Walter Steinmeier (60, SPD), der sich mit zehn Kollegen duzt. Darunter sind alle SPD-Minister.

Ganz ohne Du kommt Finanzminister Wolfgang Schäuble (73, CDU) aus: Er sagt zu allen Kollegen respektvoll Sie.

Angela_Merkel_(2008)

Frau Merkel

Alltså: man säger inte du över partigränserna i regeringen. Utrikesminister Steinmeier har druckit bror/syster-skål med tio partivänner medan finansminister Schäuble håller på gamla former (kanske beroende på att han sitter på pengarna och aktar sig för vänskapskorruption).

Hannoversche Allgemeine berättar att Ikea är pådrivande när det gäller informellt tilltal. Där duas det friskt på skandinaviskt frigjort sätt även om kunder över 40 inte alltid gillar den typen av förtrolighet:

Bei Ikea ist die Sache klar: Es wird geduzt, dass sich die Schränke biegen. „Wohnst du noch, oder lebst du schon?“, fragt der schwedische Möbelgigant keck. Nicht alle deutschen Kunden jenseits der 40 finden solche Vertraulichkeit toll („Hej, brauchst du Hilfe?“), aber so ist das nun mal bei den putzigen Skandinaviern: Alle sind eine große, glückliche, blaugelbe Billy-Familie. Das ist die kommerzielle Variante der „tipis sverige Snörrigkeit“.

Visst, vi är ju alla en stor lycklig blågul Billy-familj. Vad de tre sista orden i citatet ska betyda är svårt att förstå. Något med ”typiskt svenskt” verkar det som.

Annars påstår sociologer och germanister att du-reformen egentligen har avstannat i Tyskland under de senaste åren. Kanske är det så, som någon forskare konstaterat, att återgången till ett mer formellt tilltalssätt går hand i hand med ”Neobiedermeier-stilen”.

Frankrike dras som bekant med lite av samma problem. En fransk sajt ställer frågan: ”Quand tutoyer – Quand vouvoyer?”. Alltså: När ska man ”dua” och när ska man ”nia”. Men att i detalj gå in på det franska dilemmat tar för mycket plats här.

Tänk om (för att låna Fredrik Lindströms rubrik) den svenska regeringen vore lika formell som den tyska och ledamöterna inte duade varandra över partigränserna. Då kunde statsminister Löfven kanske säga så här: ”Herr Fridolin, jag hoppas att Ni inte sätter några käppar i hjulet för herr Hultqvists försvarspolitik”. Men också detta är ju ett fantasiscenario som saknar förankring i verkligheten.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 54 andra följare