Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Idala

I gårdagens nästan sommarlika väder var vi med på en botanisk vandring på Oaxen, den lilla ön intill Mörkö några mil söder om Södertälje. Oaxen är ett gammalt kalkbrott och den speciella berggrunden ger upphov till en intressant flora, bland annat olika orkidéarter.

På hemvägen stannade vi till vid Idala café och lanthandel på Mörkö för att äta den berömda Idalamackan, en smörgås belagd med vildsvinsskinka och pepparrotsgrädde. Här i trakten finns för övrigt många litterära ekon från arbetarförfattarnas sommarvistelser under mellankrigstiden, skildrade av Ivar Lo-Johansson i den lilla novellen ”Vid syrentorpen”.

Idala café och lanthandel

Jag var inne på temat i en bloggpost förra året efter ett besök på en utställning i Hölö. Jag återgav då den inbjudan till sommarfest som någon gång på 30-talet sändes ut av Erik Asklund och hans hustru Vera till bland andra Artur Lundkvist, Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Nils Ferlin. Asklunds bodde på torpet Fagervik, inte långt från Idala handel.

Inlägget ledde senare under sommaren till ett mejl från Bengt O. Karlsson, den kulturellt och politiskt kringsynte man som genom åren stått för många kommentarer på den här bloggen, delvis under signaturen ”Eklipspringer”. Jag upplevde genom åren Bengt som en god vän även om vi blivit bekanta genom bloggandet och jag bara en enda gång träffade honom personligen. Det personliga mötet ägde rum över ett glas vin i baren på Hotell Hilton i Stockholm i februari 2016 och vi samtalade då om allt från världspolitiken till Grönköpingspoesin och bytte dessutom några böcker.

Bengt drabbades av en stroke några månader senare och upphörde med sitt skrivande. I slutet av november förra året avled han sedan i sviterna efter flera olika sjukdomstillstånd, saknad inte minst av alla som beundrat hans internationella utblickar och politiska klokhet, hans lärdom och stilkonst. Men i slutet av augusti, under rehabiliteringen från stroken, försökte han sig ändå på att skriva och jag återger nedan huvuddelen av ett mejl som jag fick den 17 augusti 2016:

——–

Hoppas att du kan stå ut med att bli ”offer” för mitt första försök att skriva ner några tankar föranledda av ett blogginlägg, närmare bestämt det du skrev om ”Kulturen i Hölö”. Normalt sett jag hade kanske skrivit ett eget inlägg: det går nu inte – formuleringsförmågan fattas och texten använder sig ofta av ord och ordvändningar som jag automatiskt kommer på i stället för dem som jag förgäves letar efter. Hur stark symbiosen mellan hjärna och arm faktiskt är har jag egentligen inte tidigare tänkt på även om jag på skoj brukat säga ”jag tänker med fingrarna,”

Det är ett experiment – hoppas att du inte tar illa upp. Jag skyller litet på logopeden som uppmanat mig försöka skriva.

Jag ser att Asklunds inbjudningsbrev är undertecknat ”Fagervik, Idala”. Varje sommar åker min hustru och jag till Mörkö och första anhalten är alltid ”Idala handelsbod.” I den lilla uteserveringen avnjuter vi då en speciell Idalamacka där huvudingrediensen är vildsvinskinka – vildsvinspopulationen lär vara stor på Mörkö. På det övre planet kan man sedan betitta någon utställning av akvallerer eller fotografier av någon lokal förmåga…

Jag läser att Asklunds brev skrevs ”någon gång på 30-talet.” Säkert lämnade han in breven i handelsboden som också fungerade som postombudsställe. Jag tänker mig också gärna att Ferlin och Moberg tog sig dit för att köpa Södertäljepilsner.

Emellertid har jag en svag personlig anknytning till Idala, därför dessa rader. 30 till 40 år senare promenerade nämligen en ung flicka ett par kilometer ett par gånger i veckan till samma handelsbod för att telefonera till Stockholm. Det var min blivande fru som var au pair-flicka hos en familj som hade ett sommarställe ett par kilometer längre bort. Men då visste vi ju ingenting om författarnoblessen som – förmodligen – hade haft knytkalas i trakten. Vi hade annat att tänka på och det är därför som vi fortfarande åker dit för att avnjuta våra vildsvinsmackor och tänka på gamla minnen. Minnen som nu fått en extra piff genom ditt blogginlägg.

Såvida jag inte dragit en alltför vågad slutsats av ett enda ord – Idala- i facsimilet av Asklunds inbjudningsbrev. I så fall tillämpar jag Piratens ord på mina sommarminnen: ”Vad våra ögon sågo och våra öron hörde har lagrats av tiden och förädlats av fantasiens jäst. Det grumliga har gått till botten, hörsägner och drömmar har kommit till …”

————

Så långt Bengt O. Karlssons mejl. Jag bevarar det som ett kärt minne från en vän och kollega som jag så ofta mötte i bloggosfären och – som sagt – bara en gång i verkligheten.

17 maj-firandet

Vilken folkomröstning var det som gav resultatet 368 392 ja och 184 nej? Med ett mer än 99-procentigt bifall skulle man ju kunna tro att det rör sig om ett referendum i någon diktatur under det förra seklet. I själva verket handlar det om norrmännens rungande ja till en framtid i full självständighet, utan unionen med Sverige.

Det var den 13 augusti 1905 som folkomröstningen hölls, ett villkor från svensk sida för att godkänna unionsupplösningen. Och sällan har väl Sverige fått en allvarligare näsknäpp i sina internationella förbindelser.

Jag fick anledning att erinra om detta i går när jag inför en lokal pensionärsförening höll ett litet föredrag om bakgrunden till firandet av den norska nationaldagen den 17 maj. De flesta svenskar har ju ganska dimmiga begrepp om varför norrmännen går man ur huse för att vifta med flaggor. En hel del av gårdagens åhörare avslöjade att de trodde att firandet framför allt hade uppkommit efter den tyska ockupationens slut i maj 1945. Och visst var det jubel då, vilket nedanstående rubriker ut den gamla Aftontidningen avslöjar:

Men det är ju framför allt den norska författningen från den 17 maj 1814 och Norges upprättande som självständigt rike som firas. För även om landet tvingades in i en union med Sverige 1814 var Norge nu en egen nation och unionen framträdde internationellt under beteckningen United Kingdoms of Sweden and Norway. Kingdoms i plural alltså.

Att den svenska kungen inledningsvis ville stävja det norska firandet av Eidsvoldsförfattningen fanns det i går anledning att påminna om. Karl XIV Johan (som norsk kung känd som Carl III Johan) försökte förbjuda högtidlighållandet 1828 eftersom han trodde att det delvis var ett utslag av en ur svensk synpunkt ovälkommen nationalism. Det ledde till det beryktade ”torgslaget” i Oslo den 17 maj 1829 när den svenske ståthållaren lät sända ut ordningsmakten för att på ett hårdhänt sätt skingra de borgare och studenter som firade landets konstitution. Då insåg kungen att den nationella stoltheten inte kunde kuvas och sedan dess har firandet pågått med oförminskad styrka.

Min hustru, som har norska rötter, kunde vid sammankomsten igår berätta om de norska nationaldräkter (”bunader”) som är så markanta inslag i firandet av 17 maj. Hon presenterade också lite statistik:

Det beräknas finnas totalt 2 500 000 bunader i norska hem och 72% av kvinnorna och 20% av männen lär ha en nationaldräkt. Det är en industri som omsätter cirka 750 miljoner norska kronor per år. En bunad är en ganska dyr historia eftersom den kräver timmar av broderier och sömnad. Därför produceras allt fler av dräkterna i länder som Kina, Thailand, Estland, Lettland och Vietnam.

Det är förstås en paradox: nationaldräkter som produceras i nationer på andra sidan jordklotet. Men sådan är globaliseringen.

Maj 1917

Det var frost här i natt. Men det var kalla majnätter också för hundra år sedan. Den 10 maj 1917 rapporterar Svenska Dagbladet om att det varit minus 7 grader i Östergötland den gångna natten: ”Sjöarna i trakten äro ännu gångbara”. Höstsädesfälten plöjs upp för att besås med vårsäd. Livsmedelskrisen är akut.

Stockholm livsmedelsnämnd har enligt SvD beslutat hemställa om väsentligt ökade anslag från stat och kommun för att de mindre bemedlade ska kunna köpa mat. Man vill införa rabattering av mjölk för barnrika familjer samtidigt som ransonering på detta baslivsmedel införs. Bristen på bröd är redan markant och livsmedelsnämnden vill subventionera köttpriserna. Man vill samtidigt försöka hålla priset på matportionerna för den offentliga bespisningen till 40 öre även framöver.

I riksdagen framläggs ett förslag som ska motverka vilseledande varubeteckningar:

I förordningen föreskrifves, att vid födoämneshandel icke må brukas några af här nedan angifna varubenämningar, där varan till sin sammansättning afviker från den normala sammansättningen hos den vara, hvilken genom beteckningen utmärkes. De afsedda benämningarna äro mjölk, smör, margarin, flott, mjöl eller därmed liktydig benämning samt honung, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsammanställning som antyder likhet i användningen med motsvarande vara…

I livsmedelskrisens spår följer uppror och kravaller. Livsmedelsbutiker stormas, inte minst av kvinnor som inte klarar matförsörjningen i hemmet. Ett klipp ur tidningen illustrerar vad som hänt:

Oroligheterna kring livsmedelsförsörjningen bekymrar högerledaren Ernst Trygger som i riksdagen lämnar en interpellation till civilministern:

Allt detta medan det första världskriget fortfarande rasar i Europa och Ryssland befinner sig i ett tillstånd av anarki.

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Georgien är ett land som jag länge tänkt besöka. Men hittills har det inte blivit av. Det som lockar mig är både natur och kultur, en gammal civilisation bland höga berg och djupa dalar.

Vi känner ju alla till nutidens spända förhållande mellan Georgien och Ryssland. Ändå är det historiskt sett en relation av ömsesidig påverkan och ofta med kärlek över kulturens gränser.

Jag tänkte på det när jag i min hand fick en diktsamling av Rimma Markova med titeln Det Georgien jag sjunger om. Det är något så ovanligt som en trespråkig bok. Lyriken finns parallellt på ryska, svenska och georgiska. På bokens baksida presenteras författaren så här:

Rimma Markova är rysk poet och författare, född i Leningrad, som för närvarande bor i Sverige. Hon har gett ut sex diktsamlingar och några berättelser. På svenska finns diktsamlingarna Brev till min älskade och Fönstret samt ungdomsboken Den svarta vikingen. Hon har deltagit i fem internationella festivaler för rysk poesi i Georgien. Rimma Markova har fått flera litterära utmärkelser.

Det är en vacker bok, genomgående illustrerad med äldre eller mer nutida konst från Georgien. Dikterna är skrivna på ryska men översatta till svenska av Maria Rodikova och till georgiska av Mindia Arabuli.

Michail Lermontov: ”Vy över Tiflis”, 1837

Så här kan ett av poemen låta i sin svenska version

Kaukasus bokträdskronor når
nästan fram till himlens rand.
Vem trär georgisk bokstavstråd
likt spets runt dess mörka stam?

Vem slår gräset under grenen?
Plockar nötterna den ger?
Vem kastar den runda stenen
i bäckens virvel ner?

Vem kan fånga de ord
som från berget källflödet fört?
Vem klär i spets de sagor
som ingen ännu hört?

Hon skriver om Tbilisi där samtalen slingrar sig om varandra på de smala och vindlande gatorna. Till frukost kan man tala ryska och på kvällen georgiska. En gång fäste georgier, armenier och judar sina rötter där. Men den mångkulturella historien rymmer dessvärre också krig, hat och etnisk rening.

Nikanor Tjernetsov: ”Vy över Tiflis”, 1832

”Det Georgien jag sjunger om är van vid den ryska rytmen i var not”, skriver Rimma Markova i en av de inledande dikterna. Hon älskar landet som ”med sitt tidlösa överflöd alltid har närt var rysk poet”.

Jag måste nog åka dit någon dag.

Påsknatten

President Petro Porosjenko stod längst fram i kyrkan och tog emot ett påskägg av metropoliten Onufrij, Moskvapatriarkatets högste ledare i Ukraina. Det var någon timme efter midnatt lokal tid och scenen var katedralen i det berömda Grottklostret i Kiev, grundat på 1000-talet, ett världsarv och tillika Ukrainas nationalhelgedom.

Nu råkar hela klostret stå under Moskva, en nagel i ögat på de ukrainska nationalister som vill se jurisdiktionen överflyttad till det självproklamerade Kievpatriarkatet, en gren av ortodoxin i Ukraina som dock inte erkänns av övriga ortodoxa kyrkor runt om i världen. Att president Porosjenko firade kyrkoårets viktigast gudstjänst just här får väl ses som en markering av själva platsens historia. Han måste för fridens skull ibland också besöka de kyrkorum som tillhör den konkurrerande nationalistiska kyrkan.

Grottklostret (Kievo-Pecherskaja lavra)

Ukraina är ett land där den kulturella motsättningen mellan öst och väst präglar också kyrkogeografin. I väster har den ukrainska nationalismen dessutom ofta gått hand i hand med den så kallade grekisk-katolska kyrkan, den gren av kristenheten som har en bysantinsk rit och kyrkoordning men som erkänner påven i Rom som sin högsta andliga ledare. Det är inte lätt för politiker att navigera i dessa känsliga teologiska farvatten.

Jag såg den här påsknattsliturgin i en direktsändning från Kiev via nätet. Dessförinnan hade jag kommit hem från ett besök i den syrisk-ortodoxa församlingen i Södertälje som firade påsken i den lånade baptistkyrkan vid Nyköpingsvägen. Den står under Antiokias patriarkat och kyrkan var fylld till sista plats av landsflyktiga syrier. Här var midnattstimmen något framflyttad. 22.30 släcktes ljusen ner i kyrkan, församlingen väntade utanför med tända ljus i händerna innan påskhymnen började sjungas, mest på arabiska med då och då också på grekiska.

Och så lästes och sjöngs den så kallade påskkanon, enligt traditionen författad av kyrkofadern Johannes av Damaskus på 700-talet. Johannes var från början en hög tjänsteman hos den muslimske kalifen av Damaskus, en påminnelse om det mångkulturella Syrien som idag är så hotat. Men nu är det här på Nyköpingsvägen 20 i Södertälje som man hör hymnerna från en mer än tusenårig kristen kultur.

Dessförinnan hade jag passerat den koptiska kyrkan, bara något hundratal meter därifrån. De hade börjat sin påskgudstjänst ännu tidigare och doften av rökelse kändes faktiskt ut på gatan. Vakter i gula västar stod utanför porten. Jag märkte hos både kopter och syrier en viss rädsla, en naturlig känsla efter allt som skett i deras hemländer på senare tid.

Det lilla vaxljus som jag fick hos syrierna var nästan nedbrunnet när jag kom hem och öppnade datorn för att se slutet på gudstjänsten från Kiev. De kyrkoslaviska påskhymnerna sjöngs med en kraft som nästan bara kan åstadkommas i ett kloster. Mitror och kors glänste i strålkastarljuset. Kyrkan var fylld till sista ståplats.

Det blev för min del en påsknatt med ekon från tre länder präglade av strid och konflikt: Egypten, Syrien och Ukraina. Men hymnerna förmedlade samma budskap, fast på olika språk: hopp och ljus i en orolig tid.

Korstecknet

Just idag, på Långfredagen, råkade jag ta fram ett gammalt rysk-svenskt lexikon ur bokhyllan. Det trycktes 1912 i Leipzig av Otto Holtzes Nachfolger och jag köpte det tydligen på en loppis för några år sedan. Mellan några sidor hade den tidigare ägaren lagt ett tidningsklipp som jag inte uppmärksammat förut. Det var ett kort inlägg där den dåvarande Dramatenchefen Ragnar Josephson replikerade på något som skrivits av den skarpe teaterkritikern Ebbe Linde.

Diskussionen handlade om korstecken. Jag anade att den förts i Dagens Nyheter och kunde via tidningens förträffliga digitala arkiv spåra sammanhanget. Den 20 januari 1951 recenserade Linde föreställningen ”Bröderna Karamasov” på Dramaten, en uppsättning byggd på Dostojevskijs berömda roman. Det var en produktion med flera av tidens ledande skådespelare: Anders Henriksson, Anita Björk, Anna Lindahl, Olof Widgren, Per Oscarsson och Holger Löwenadler.

Vad kunde gå fel med en sådan rollista? Ändå var Linde inte imponerad. Han sammanfattade sina intryck så här: ”Men dramatik? – nej; ryskt? – knappast; Dostojevskij? – ej ens till hälften.”

Tidigare i sin text klagade han på att föreställningen dessvärre inte lyckats presentera en vederhäftig lokalfärg. Han hängde bland annat upp sig på hur skådespelarna korsade sig:

Inte ens korstecknen utfördes rätt. Somliga korsade sig från höger till vänster, andra från vänster till höger, några gjorde det med två fingrar, andra med tre, Grigorij med hela handen öppen, Aljosja med ett enda krökt pekfinger och gamle Karamasov själv oerhört nog med knuten näve. Nu är detta bara ett litet detaljfel som kunde rättas till (och bör göra det); men inte lika lätt att rätta till allt annat som röjde att skådespelarna inte haft någon vidare hum om den verklighet de skulle framställa och att regissören, Rune Carlsten, inte har kunnat eller brytt sig om att hjälpa dem något vidare på traven.

Ragnar Josephson i sitt rum på Dramaten 1950 (Foto Gunnar Lantz)

Redan nästa dag publicerades Dramatenchefens replik (det klipp som jag hittade i lexikonet). Han framhöll där att nationalscenen verkligen anlitat den bästa expertis på ryska korstecken som det dåtida Stockholm kunde uppbåda:

Instruktionen av de rituella rörelserna i denna föreställning har uppdragits åt kantorn i Ryska kyrkan i Stockholm, Simeon Ignatiev, vilken genomgått prästseminariet i Pleskau. De varianter av korstecken som varit föremål för observation är helt i överensstämmelse med den grekisk-katolska ritualen.

Sedan beskriver professor Josephson utförligt de olika sätt på vilket präster och lekmän utför korstecknet. Att alla inte gör det perfekt är naturligt: ”Vissa personer, exempelvis fadern, Fjodor Karamasov, karaktäriseras genom sitt förgrovade sätt att korsa sig.” Josephson fortsätter:

Jag har genom samtal idag med kantor Ignatiev övertygat mig om att såväl korstecken som knäfall utförs på scenen på ett sätt som tillfredsställer de kyrkliga kraven.

Om förklaringen också tillfredsställde Ebbe Lindes krav förmäler inte historien. Hur som helst: Det var nog rätt länge sedan som teaterkritikerna hängde upp sig på korstecknen. Vi lever ju i en postmodern tid.