Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ukrainsk påsk

Det ukrainska dramat fortsätter. Det gör också de polariserade skildringarna där alla aktörer försöker få fram sin bild av händelseförloppet. Det som hänt de senaste veckorna är ändå att insikten om just denna polarisering ökat och att den ensidiga mediabilden börjat nyanseras. Den tyska pressen har varit bäst på att försöka ge en balanserad skildring medan det i Sverige är Anna-Lena Lauréns initierade och lyssnande reportage i Svenska Dagbladet som utmärkt sig positivt. Dagens Nyheter har däremot noterat några verkliga bottenrekord i fråga om utrikespolitiska ”analyser”.

Deutsche Welles engelska redaktion gav nyligen en bra bild av läget på mediefronten:

”All the reporting is dominated by black-and-white positions – one way or the other,” criticizes Hanno Gundert, managing director of N-Ost, the Network for Reporting on Eastern Europe… He says the interests in the Ukraine conflict have been unclear from the beginning. Journalists’ reports hardly gave a sense of the complexity of the situation. Foreign correspondents sent to Kyiv first used the term ”pro-European” to describe the protest movement. Few journalists left the Maidan to get a broader picture of the situation in the country…

”It was seen as a civil society protest against an evil ruler,” Simon White, a political scientist at the University of Heidelberg, said in an interview with DW. Especially in the first phase of the protests, he said, coverage invariably followed the same pattern: ”Here is the West, and there is the evil ruler, backed by sinister Russia – This is progress against corruption.” The German media, White said, initially presented ”a very similar point of view” to that of the German government on the conflict in Ukraine – namely, one that was one-sided and unbalanced.

Till klichéerna i rapporteringen hör också bilden av Ukrainas nästan naturgivna delning i en ryskspråkig och en ukrainskspråkig del. Men verkligheten är ju betydligt mer komplicerad och nyanserad än så. Jag tittade häromdagen (via Youtube) på en inspelning av ett av Ukrainas mest populära diskussionsprogram på tv. Det heter Shuster Live och programledaren Savik Shuster är född i Vilnius men tidigt utvandrad därifrån. Nu är han både kanadensisk och italiensk medborgare och kan inte misstänkas för moskovitiska ambitioner. Det är därför han också kan tillåtas att leda samtalen på sin ungdoms språk: ryska. Jag skrev en liten notis om programmet i Aftonbladet (inte utlagd på nätet) och drog där paralleller med det norsk-svenska programmet Skavlan:

Här blandas brödrafolkens språk, fast utan några textningar. Ibland blir det intervjuer på engelska med ukrainsk simultantolkning, som när Carl Bildt framträdde med sitt mekanistiska budskap. Annars förutsätts alla förstå både ryska och ukrainska, vilket visar att det i grunden inte är språken som delar landet. Sångerskan och Majdanaktivisten Svetlana valde för dagen ryska (mammans språk) medan Svobodas extremistiske partiledare Tjahnibok förstås agiterade på ukrainska.

En intressant litterär frågeställning dök upp. Vem föredrar man: Rysslands nationalskald Pusjkin eller Ukrainas Sjevtjenko? De flesta hade nog läst och gillade båda. Jag undrar vad som skulle hända om Skavlan i sitt program ställde en liknande fråga: Strindberg eller Ibsen? Kanske skulle det mest bli pinsam tystnad.

När ukrainare och ryssar nu bereder sig att fira påsk har de åtminstone ett gemensamt språk: kyrkslaviskan. Det är ett språk som kan uttalas på lite olika sätt (precis som latinet) och under en period av tsardömets historia var det faktiskt förbjudet för präster i Ukraina att recitera liturgin på något annat vis än enligt den uttalspraxis som rådde i Moskva och Sankt Petersburg. Även om den ortodoxa kyrkan i Ukraina är organisatoriskt delad (delvis efter nationalistiska principer) så följer man i stort sett samma ritual och gudstjänstböcker. Till saken hör att det är Moskvapatriarkatets dotterkyrka som är den starkaste delen av den ukrainska ortodoxin även om dess dominerande ställning ses med oblida ögon i vissa kretsar och särskilt av nyfascisterna i Svoboda som t.o.m. i sitt partiprogram reser kravet på en av Ryssland helt oberoende nationell kyrka.

Om detta intrikata kyrkopolitiska spel skulle jag kunna skriva ganska långa drapor men jag vill förstås inte fresta läsarnas tålamod. I stället kommer här några bilder med relation till det ukrainska påskfirandet och en önskan om en fredlig lösning på den ukrainska konflikten.

Pisanki

Ukrainska påskägg (pisanki)

Pimonenko

”Påskgudstjänst” av den ukrainska konstnären Mykola Pymonenko (1904)

Den 30 september 1888 gjorde kyrkoherden och legationspredikanten Johannes Palmér följande notering i kyrkboken för den svenska församlingen i London: ”På morgonen klockan 1 mördades Elizabeth Gustafsdotter Stride på Berner Street. Hon hade ofta erhållit hjälp av kyrkan. (Mördad av Jack The Ripper?)”

Ja, den svenskfödda Elizabeth Stride (som prostituerad känd under smeknamnet ”Long Liz”) hade mött en våldsam död i de skumma kvarteren i Whitechapel i London. Var hennes baneman den ökände men fortfarande okände seriemördaren Jack the Ripper?. Ingen kan svara på den frågan med full säkerhet men av den hängivna skara ”ripperologists” som ägnar sig åt de fruktansvärda brotten räknas hon till ”the canonical five”.

Jag återkommer strax till henne, men först några ord om pastor Johannes Palmér, orsaken till att jag över huvud taget kom in på detta brottsfall. Han var nämligen farbror till Fritiof Palmér (1879-1916) som jag skrev om i mitt näst senaste inlägg. Fritiof var ju mannen som 1904 ingick ett kontroversiellt ”samvetsäktenskap” och som efter att ha flyttat till Paris samma år blev en betydande svensk-fransk kulturförmedlare.

Johannes Palmér var född i Uddevalla 1848, studerade i Uppsala och prästvigdes 1881. Efter tjänstgöring i Göteborgs stift blev han 1888 pastor och legationspredikant vid Ulrika Elonora svenska församling i London. Här predikade han i den gamla kyrkan vid Princes Square (från 1938 Swedenborg Square) till dess att han 1903 flyttade tillbaka till Sverige.

swedish church2

Knappt hade han återvänt till fosterlandet förrän hans brorson ställde till en social skandal. Pastor Palmér ”was not amused”, för att nu uttrycka saken viktorianskt. I ett brev daterat i Kneippbaden den 9 mars 1904 skriver han ett upprört brev till Fritiof: ”visserligen icke i hopp att dermed kunna något uträtta, men – såsom en protest mot den skam du dermed dragit över sina släktingar”. Han förebrår också brorsonen för att ha visat förakt ”icke blott för Guds ordning, utan ock för samhällelig sed”. Avslutningsvis hoppas han att Fritiof ska ta sitt förnuft till fånga och legalisera ”konkubinatet”.

Jag hittade brevet i Fritiof Palmérs arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Det var förmodligen den sista korrespondensen släktingarna emellan innan farbrodern dog senare samma år.

Men tillbaka till London där Johannes Palmér alltså var verksam i närmare femton år. Han publicerade sina minnen i en drygt 100-sidig skrift som trycktes i England och han skildrade i en annan liten skrift hur  Oskar II:s 25-års-regeringsjubileum firades i Londonförsamlingen. Kanske var han också med på planeringsstadiet för den svenska kyrkans flytt år 1911 till de något finare kvarteren runt Harcourt Street i Marylebone.

Träffade han någonsin Elizabeth Stride? Det är kanske osäkert eftersom han hade tillträtt sin tjänst bara några månader innan hon mördades. Men som framgår av hans notering var hon välkänd i församlingen dit hon ibland kom för att läsa svenska tidningar. Klockaren Sven Olsson hade också hjälpt henne materiellt vid åtskilliga tillfällen och han var också närvarande vid likbesiktningen för att betyga hennes identitet. Av bevarade handlingar framgår också att hon bara några månader före sin död hade fått en svensk psalmbok av Olsson.

grav

Graven på The East London Cemetery, Newham.

Elisabeth Gustafsdotter Stride från Torslanda församling levde ett ganska tragiskt liv, mot slutet både prostituerad, alkoholiserad och misshandlad. 45 år gammal dog hon en våldsam död men hennes livsöde är verkligen inte bortglömt. Sök på nätet så får ni se.

Handskalat

Eftersom jag ibland bokar bord på restauranger i Stockholm via den förträffliga tjänsten Bookatable får jag regelbundet erbjudanden om paketpriser från olika krogar i huvudstaden. I morse handlade det om en tvårättersmeny för 225 kronor på Café de Paris, en restaurang som ligger på södra Södermalm och som enligt egen utsago har en lugn och avslappnad atmosfär.

Som förrätt i middagspaketet erbjuds ”Handskalad räkcocktail”. Jag förstår naturligtvis vad som menas men språkpolisen inom mig ryter: ”Hur sjutton handskalar man en cocktail?”. Fast jag tror att den alltmer liberala Språknämnden numera godkänner uttryck som ”varm korvgubbe” och ”begagnad bilhandlare”.

En stapelvara på den här restaurangen är förstås det berömda kryddsmöret. Trots sitt franska namn är det en från Gèneve importerad produkt. När DN:s krogpatrull var på besök för nästan exakt två år sedan var man inte så imponerad:

Det fanns en tid då pepparstek eller sjötunga meunière sågs som nyskapande gastronomi. Det är inget fel på dessa anrättningar, men nog bär de med sig en fläkt av svunnen tid?

Den fettdrypande Café de Paris-såsen lider av samma åldersproblem. Den förtjänar att finnas med som tillbehör till någon enstaka rätt på menyn hos den krögare som gillar beprövade old school-recept, men att bygga en hel verksamhet på en örtbaserad sås som fyller 83 härnäst känns som en felsatsning.

Jag vet inte om jag håller med. Sjötunga är alltid sjötunga och att en sås har anor är väl inget argument. Béarnaisesåsen (på vägkrogarna numera kallad ”bea”) skapades den 24 augusti 1837 och förhöjer, rätt tillagad, även en halvt vidbränd köttbit.

Café_de_Paris

Entrecôte Café de Paris, enligt Wikipedia

Originalreceptet till Beurre Café de Paris lär fortfarande vara hemligt och om man läser alla recept som finns på nätet kan man nästan ställa den klassiska frågan: ”Får en bofink se ut hur som helst?”

Här kommer i alla fall ett recept meddelat på Le Mondes hemsida av Bertrand Simon, enligt uppgift Membre de L’Académie Nationale de Cuisine och dessutom Disciple d’Escoffier. Det bygger på 500 gram smör:

60 g bladpersilja – 10 g färsk dragon – 5 g mejram – 5 g färsk basilika – 3 g salvia – 30 g schalottenlök – 3 klyftor färsk vitlök – 5 g riven pepparrot – 20 g saltade ansjovisfiléer i olja – 8 g salt – en nypa cayennepeppar – saften av en halv citron  – 5 cl konjak – ett stänk sojasås.

Det gäller att ha brevvågen tillhands. Om ni klickar här kan ni också se hela tillverkningsprocessen i bild.

Bon appétit!

Fritiof Palmér

Den minnesgoda läsaren kan möjligen erinra sig en bloggpost i november 2011 som framför allt handlade om Signe Garling-Palmér vars ”samvetsäktenskap” med Fritiof Palmér i februari 1904 vållade skandal och debatt i Sverige.  De var båda studenter vid Göteborgs högskola och Fritiof kallades till förhör hos högskolans rektor där han fick en uppmaning att de antingen skulle legalisera förhållandet (det vill säga gifta sig åtminstone borgerligt) eller bli relegerade. Högskolan betraktade deras samlevnadsform som ett ”osedligt och förargligt leverne” och därmed som ett disciplinbrott.

Nu blev det aldrig någon relegering och paret flyttade redan samma år till till Paris där den samvetsäktenskapliga lyckan kröntes med att sonen Raoul Fri Palmér snabbt kom till världen.

Denne son kom så småningom att bli en av Frankrikes främsta gynekologer och en internationellt berömd pionjär för laparoskopi, det vill säga titthålsundersökningar eller titthålskirurgi. Jag citerar en sajt på nätet:

How do we begin to tell the story of one of the 20th century’s greatest pioneers whose brilliant works shaped nearly thirty years of laparoscopic history? It is indeed an impossible task to attempt to capture all the visionary luster of Raoul Palmer, the Swedish-born French gynecologist whose laparoscopic legacy reaches near sainthood for those of us who were fortunate enough to have known him. At a loss for words, others refer to the phenomenon of Raoul Palmer as simply “the Palmer era.”

En medicinhistorisk forskare i Cambridge, Ramona A. Braun, sysslar just nu med en undersökning kring Raoul Palmér och hans medicinska tekniker och hon hittade min blogg i sin jakt på den store läkarens personliga bakgrund och vi har nu korresponderat en tid.

Det finns väldigt lite skrivet om paret Garling-Palmér, bortsett från deras roll i debatten kring civiläktenskapet i Sverige. Men Fritiofs arkiv finns på Göteborgs universitetsbibliotek och där speglas hans aktiviteter som bibliotekarie vid den nordiska avdelningen vid S:te Geneviève-biblioteket i Paris men också hans viktiga roll som skribent i franska tidskrifter, som översättare och som utgivare av tidskriften La Revue Scandinave. Eftersom jag nu blivit intresserad av mannen ville jag gärna veta mer om honom och tillbringade därför gårdagen i Göteborg med sex välfyllda arkivkartonger framför mig.

Av Signe finns egentligen inga spår i samlingen. Det berömda äktenskapet upplöstes 1911, Fritiof gifte om sig 1914 men dog redan 1916 i sviterna av tbc. Signe avskärmade tydligen sonen från fadern och enligt uppgift hade far och son ingen närmare kontakt mellan skilsmässan och Fritiofs död fem år senare.

Det fanns ett par gamla amatörfoton i samlingen och jag kopierade nedanstående med hjälp av min iPad (kortet var från början brunt och suddigt och blev kanske inte bättre av begränsad kamerakvalitet men det ger ändå en bild av mannen)

Fritiof Savoie

Hur som helst; det är en märklig känsla att få bläddra igenom brev från det tidiga nittonhundratalets stora män och kvinnor i Sverige. Fritiof korresponderade med en mängd författare och kulturpersonligheter, både i sin egenskap av bibliotekarie och som redaktör för den skandinaviska tidskriften. Han var också under en följd av år Pariskorrespondent för tidningen Social-Demokraten. Därför finns det i samlingen en hel del brev med Hjalmar Brantings prydliga piktur. Man kan också studera Selma Lagerlöfs folkskollärarstil, Ellen Keys kladdiga epistlar med breda slängar och ständiga ändringar och tillägg eller Verner von Heidenstams mer grandiosa handstil. Det är en verklig fyndgruva för en grafolog.

Jag får återkomma vid tillfälle med mera information om Fritiof Palmér. Han är faktiskt värd en större uppmärksamhet både som person och som en viktig kulturförmedlare mellan Frankrike och Sverige.

Tidsomställning

Glöm för all del inte att ställa om klockorna i natt eller innan ni går och lägger er (det är lördag eftermiddag när jag skriver detta). Jag justerar klockorna med glädje varje år eftersom jag älskar ljusa kvällar men däremot är mer likgiltig inför morgonljuset. Jag tillhör den generation som levt en stor del av mitt liv utan sommartid här i landet (den infördes 1980) och ser reformen som minst lika viktig som pizzans etablering på våra breddgrader.

Är det en vinst- eller förlustaffär rent samhällsekonomiskt? Om detta tvistar kanske de lärde. I en tid när elpriset är säsongsberoende och energin delvis förnyelsebar spelar det kanske ingen större roll. Annat var det förr. Tyskland var som land först ut med tidsomställningen år 1916 eftersom man befann sig mitt i ett brinnande krig och behövde kol till rustningsindustrin snarare än till gastillverkning för hushållens behov. Och vilka enorma vinster man skulle kunna göra i Paris för 230 år sedan räknade Benjamin Franklin ut i ett berömt brev till Journal de Paris 1784:

In the six months between the 20th of March and the 20th of September, there are

Nights: 183
Hours of each night in which we burn candles: 7
Multiplication gives for the total number of hours: 1,281
These 1,281 hours multiplied by 100,000, the number of inhabitants, give: 128,100,000
One hundred twenty-eight millions and one hundred thousand hours, spent at Paris by candle-light, which, at half a pound of wax and tallow per hour, gives the weight of: 64,050,000

Sixty-four millions and fifty thousand of pounds, which, estimating the whole at-the medium price of thirty sols the pound, makes the sum of ninety-six millions and seventy-five thousand livres tournois: 96,075,000

Vad 96 miljoner pund motsvarar i dagens penningvärde är kanske svårt att säga. Uppgifterna varierar på nätet men omräknat till kronor handlar det säkert om besparingar i miljardklassen. (Om nu Franklin över huvud taget räknade rätt från början).

Att frågan om sommartid ibland lett till politiska motsättningar framgår av nedanstående propagandakort:

Saving-Daylight-580x392

Även i Sverige var det länge svårt att nå enighet i frågan. Ett kort försök med sommartid gjordes redan 1916 men eftersom kornas mjölkningsrytm länge var politiskt avgörande här i landet (innan Bondeförbundet/Centern hade blivit ett Stureplansparti) dröjde det alltså till 1980 innan vi införde systemet.

Framåt på våren och bakåt på hösten är den regel man ska ha i huvudet. Eller ”Spring forward” som de säger i de anglosaxiska länderna.

 

Språkstudier

Det är skillnad på det språk man lär sig i skolan och det som talas i vardagslivet. Då tänker jag bland annat på alla ord som vi inte mötte under våra tidiga språkstudier och som man plötsligt skulle behöva. Jag ställdes många gånger inför problemet när jag i slutet på 80-talet skulle installera mig i en lägenhet i London. Plötsligt behövde jag en vanlig enkel visp men hade ingen aning om vad detta triviala redskap hette på engelska. Med hjälp av teckenspråket fick jag klart för mig att det var en whisk jag var ute efter. Hade jag sökt den mer mekaniska varianten hade det handlat om en egg-beater. Förmodligen hade vi aldrig i skolan haft några texter kring matlagningens elementa eller kökslådornas innehåll. Im. Björkhagens berömda lärobok hade sina förtjänster men den handlade inte så mycket om det dagliga livets mysterier.

Jag kom att tänka på saken när jag i New York Times läste en artikel av Nicholas Christof där han uppmanade alla amerikanska ungdomar att studera utomlands ett tag för att lära sig språk. Han berättade själv om ett språktest som han ofta använde:

I have a one-question language test that people who have lived abroad do better on than those who studied in a classroom. Try my test yourself: In a foreign language you’ve studied, how do you say “doorknob”?

As you’re looking blank and thinking of those four wasted years studying French (poignée de porte) or Spanish (pomo), consider this joke: If someone who speaks three languages is trilingual, and a person who speaks four languages is quadrilingual, what is a person called who speaks no foreign language at all?

Answer: An American.

När vi hade tråkigt på fransklektionerna i skolan satt jag och en kamrat och slog upp lite ovanliga ord i vårt fransk-svenska lexikon. Det gav en del kunskaper för livet. Så t.ex. kommer jag aldrig att glömma att det franska ordet goupillon bland annat betyder vigvattensviska. Trots mina senare teologiska studier är det ett ord som jag haft väldigt lite användning för.

goupillon

Vigvattensviska (goupillon på franska)

När jag som gymnasist var på en studieresa i Finland hade jag med mig ett litet svensk-finskt ficklexikon. I slutet av det fanns olika konversationsexempel av den gamla beprövade sorten: ”Var finnes närmaste rum för resande?” Men lexikonet innehöll märkligt nog också ett utkast till en danskonversation av typ: ”Går ni ofta hit?”, ”Mycket folk på banan i kväll” plus en del annat som jag nu inte kommer ihåg. Dock glömmer jag aldrig den tilltänkte kavaljerens avslutande mening: ”Suloinen enkeli” vilket på svenska uttydes ”O ljuva ängel”.

Den finskspråkiga läsekretsen får rätta mig om jag minns fel.

Under senare ryska studier lärde jag mig vad ”regementschef” heter, till skillnad från ”chef för regementsstaben”. På den tiden var jag krigsplacerad på Gotlands östkust och skulle vid ett s.k. skarpt läge ha tagit emot den första omgången av ryska krigare. Numera påstås Gotland sakna försvar och antalet värnpliktiga som vet hur en rysk regementschef ska tituleras är väl begränsat.

När jag läste grekiska hade vi Xenofons Anabasis som första lärobok. Den har nu kommit ut i en ny och fullständig svensk översättning av Ingemar Lagerström, recenserad i Svenska Dagbladet av Birgit Munkhammar. Hon nämner bokens klassiska roll i språkundervisningen:

”Anabasis” har varit obligatorisk läsning i den gamla lärdomsskolan och senare i gymnasierna, vilket ligger bakom dess något överskattade rykte. Skämtar man om hur många ”parasanger” man tillryggalagt i sitt klassrum är det ett diskret sätt att visa att man är ”lärd”, en legitim kulturarvstagare.

Jag ska inte dra något sådant skämt. Jag kunde inte ens erinra mig hur lång en parasang var förrän jag via nätet inhämtade att det är en sträcka på närmare sex kilometer. Så löst satt alltså mitt kulturarv.

Svoboda

Den ärade läsekretsen får ursäkta om jag än en gång återvänder till politiken kring Ukraina men det handlar trots allt om en av de mest centrala utrikespolitiska frågorna i Europa under det senaste decenniet. För att undvika alla missförstånd vill jag först bara upprepa den åsikt jag framförde redan för tre veckor sedan: ”Att Krim – Chrusjtjovs jubileumsgåva från 1954 – ska stanna i Ukraina men med vidsträckt kulturell och politisk autonomi, ungefär som Åland.”

Nu har det ju inte blivit så men det är svårt att se det ryska maktövertagandet som det nya millenniets största geopolitiska katastrof. I den klassen leder ju invasionen av Irak med minst 20 – 1. I grunden håller jag ändå med utrikesminister John Kerry i hans uttalande: ”You just don’t in the 21st century behave in 19th century fashion by invading another country on completely trumped up pretext.”  Problemet med Kerry är väl bara att han var en av dem som röstade för invasionen av Irak under en förevändning som verkligen var påhittad.

Den gamle realpolitikern (och historikern) Henry Kissinger har kanske en mer nykter syn på saken när han i Washington Post nyligen konstaterade: ”Far too often the Ukrainian issue is posed as a showdown: whether Ukraine joins the East or the West. But if Ukraine is to survive and thrive, it must not be either side’s outpost against the other — it should function as a bridge between them.”

Att Ryssland, Europa och USA har hamnat i detta politiska kaos är ju inte bara en enda parts fel. Kissinger vill för sin del lägga en del av skuldbördan på europeiska politikers oskickliga agerande (man kan ana en underförstådd kritik mot tandemparet Bildt/Sikorski):

The European Union must recognize that its bureaucratic dilatoriness and subordination of the strategic element to domestic politics in negotiating Ukraine’s relationship to Europe contributed to turning a negotiation into a crisis. Foreign policy is the art of establishing priorities.

En annan kritiker av EU:s agerande är Günter Verheugen, en gång ansvarig för utvidgningsfrågorna inom EU-kommissionen. I en intervju med Deutschlandsfunk säger han (i min översättning): ”EU har utvecklat en politik gentemot Ukraina, men också gentemot andra länder i regionen, som för dem innebär en väg in i unionen utan att man över huvud taget diskuterar saken med den största och viktigaste grannen”.

Verheugen var på sin tid indragen i de baltiska ländernas anslutning till EU och på den tiden var man mån om att föra en dialog med Ryssland och att också för de nya medlemmarna inskärpa vikten av att skydda de ryska minoriteterna. Det har EU:s nuvarande politiker glömt. Till det kommer ett allvarligt och helt avgörande felsteg, nämligen att företrädare för det högerextrema Svoboda nu är en del av regeringsmakten:

Was die jetzige Situation so schwierig macht und auch das Gespräch so schwierig macht, hat ja eine Ursache auch in Kiew selber, nämlich die Tatsache, dass dort ein fataler Tabubruch begangen worden ist, dem wir auch noch applaudieren, der Tabubruch nämlich, zum ersten Mal in diesem Jahrhundert völkische Ideologen, richtige Faschisten in eine Regierung zu lassen, und das ist ein Schritt zu weit.

Ett tabu har alltså brutits när man i Kiev tagit in rena fascister i regeringen. Verheugen pekar på att Svoboda historiskt sett drivits av hat mot ryssar, judar och polacker. Det företräder en extrem nationalism som egentligen inte vill ha något med en verklig europeisk gemenskap att göra. Han påminner om hur EU för femton år sedan bestraffade Österrike när det nationalistiska FPÖ under Jörg Haider kom in i regeringen i Wien. Ändå är FPÖ enligt Verheugen rena söndagsskolan jämfört med Svoboda.

Svoboda-2012

Svobodas resultat regionvis i parlamentsvalen 2012

När ett gäng parlamentariker från det partiet häromdagen med strypgrepp och knuffar tvingade chefen för den statliga tv-kanalen att skriva under sin avskedsansökan var det en bekräftelse på en mentalitet som inte tvättats bort, trots delaktigheten i regeringsinnehavet. USA:s ambassad i Kiev blev förstås pinsamt berörd men ville ändå markera sitt förtroende: ”Over the past months, we have commented positively on Svoboda’s productive, indeed key, role during the Maidan protests…”

Visst har Svoboda spelat en nyckelroll i revolutionen i Ukraina. Och ambassadens skönmålning sammanfaller väl i stort sett med den godtrogna bedömning som Carl Bildt gjorde i en radiointervju nyligen där han framhöll att partiets företrädare numera måste ses som ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”.

Vem representerar utrikesministern när han talar om värderingar som är ”våra”? De är i varje fall inte mina.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare