Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Selfieturism

Jag bodde i London för så där 25 år sedan och efter det har jag förstås besökt den brittiska huvudstaden ett otal gånger i olika uppdrag eller (på den allra senaste tiden) som reseledare i barnbarnens bildningsprojekt. Varje gång får jag anledning att fundera över om, och i så fall hur, staden ändrat sig.

Nu kom jag just hem och kan som vanligt konstatera att gatorna ligger där de ligger och att trafiken är som den är. Jag saknar förstås de gamla Roadmasterbussarna med öppen plattform därbak men fortfarande kan man ta med barnbarnen upp på övervåningen och låta dem se London helt gratis om man bara själv har en biljett (ett laddat Oyster card rekommenderas).

Tunnelbanan tillhör väl de minst föränderliga dragen i stadsbilden. Här kan man i fantasin drömma sig tillbaka till Sherlock Holmes dagar – och då menar jag den ”riktige” Holmes i Jeremy Bretts gestalt och inte den hysteriska och moderna version som Benedict Cumberbatch gestaltat.

Ny attraktioner som tilltalar en yngre generation tillkommer hela tiden. Jag tror att jag tidigare rapporterat om den bronsstaty av björnen Paddington som numera finns på Paddington station. Den besökte vi vid en tidigare resa. Den här gången ville en 10-årig deltagare se den berömda plattform 9 3/4 på Kings Cross, känd från Harry Potter-böckerna. Till min förvåning var det köbildning framför väggen med den halva bagagekärran. Anledningen visade sig vara att alla skulle fotografera sig själva eller någon bekant med plattformsskylten som bakgrund för att sedan kunna leverera ett bildbevis via MMS eller Instagram. Och den processen måste ske i god ordning så att ingen stod i vägen för någon annan när smarttelefonen höjdes i fotoläge.

Platform

Plattform 9 3/4 utan köbildning (källa Wikipedia)

Efter det här besöket insåg jag att selfiekulturen är det absolut nya inslaget i Londons stadsbild på senare år, åtminstone nära de stora turistattraktionerna. På Westminster Bridge stod företrädare för alla folkslag och tungomål med sina selfiepinnar (den där förlängda metallarmen) för att föreviga sitt besök med Big Ben som bakgrund. Fast lika ofta som selfies blev det förstås groupies med vänner eller äkta hälfter.

Jag läste vid hemkomsten en nästan årsgammal artikel i Daily Mail om fenomenet:

London is often cited as one of the most attractive tourist locations worldwide, but now the capital of England has gained a new status: the selfie capital of the world. More than 14 per cent of selfies shared on social networks were found to be captured in the capital, with the Big Ben, the London Eye, and Buckingham Palace the most popular selfie spots in the city, according to website Suggestme.

But when it comes to individual landmarks, the Colosseum in Rome was the most fashionable backdrop for selfies, followed by the Eiffel Tower in Paris, analysis of 6.3million social media messages from Twitter, Facebook, Instagram and elsewhere has revealed.

Samtidigt läser jag om hur fler och fler turistattraktioner runt om i världen förbjuder selfiepinnarna. Det gäller Versailles men också några av Londons muséer, t. ex. The National Gallery:

The National Portrait Gallery, adjacent to the National Gallery, says the sticks are allowed, but “anything that may prove disruptive is reviewed on an ongoing basis.” The British Museum is “currently reviewing” its selfie-stick policy.

Some art-lovers praised the idea of a ban: “If you go into an exhibition, surely the purpose is to see what is on show and not to take umpteen photographs of yourself?” said Bill Doig, a retired doctor visiting the National Portrait Gallery.

Som besökare utan smartphone kan man bara hålla med doktor Doig.

Grupp

Groupie with stick (Källa Wikipedia)

Förresten är detta med att ta selfies något som är alltför egoistiskt och självcentrerat, åtminstone om man får tro texten till ett av årens poetiska mästerverk i Melodifestivalen (slutade på plats 8):

Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Ingen vill ju vara helt själv, ta en Groupie ikväll

En två tre fyr fem, han och hon och hen
Ju fler desto bättre och bättre
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie

Där fick textförfattaren verkligen till det. Dessutom med ett progressivt omnämnande av den moderna svenskans tre olika genus. Bra jobbat, som det heter.

Först Dagens Nyheter. Jag hajade till när jag läste rubriken: ”Hovet släpper bröllopsplaner”. Jag fick för ett ögonblick föreställningen att hovet släppt sitt ansvar för planeringen av Carl Philips och Sofias bröllop men förstod rätt snart att det handlade om ett frisläppande av bröllopsplanerna från den byrålåda där de hittills hållits instängda. Analogt med nyordet ”boksläpp” skulle man väl i det här fallet kunna tala om ”plansläpp”. Fast det var inte så många detaljer som släpptes mer än datum och kortegeväg.

I Svenska Dagbladet låter det geniala teamet bakom den tecknade serien Stockholmsnatt (Pelle Forshed och Stefan Thungren) sina gestalter filosofera:

- Känns det inte lite som ödets ironi att det var dom som allra mest ville joina EU som verkar vara dom som stör sig mest på tiggarna idag?

– Eller förlåt, EU-migranter heter det ju…

– Det var ju fri migration av välmående rikedom som var deras geniala tanke, inte fri förflyttning av fattigdom… Oooops!

– Och nu får de en levande påminnelse om orättvisor utanför varje Konsum…

– Det bidde inte som dom hade tänkt sig…

Nej, allt blev ju inte som man tänkt sig med EU. Som europeisk idealist röstade jag en gång i tiden för en anslutning, bland annat för att jag tilltalades av tanken på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Nu vet vi att den är en fiktion och ett misslyckande. Jag vet inte om ni tänkt på att kraven på en samordnad EU-politik nästan alltid framförs på de stora ledarsidorna när det gäller att följa en USA-ledd linje. I övrigt tillåts många länder att göra lite som de vill utan att Peter Wolodarski i DN eller Per Gudmundson i SvD reagerar.

Det höjdes på sin tid inte så många liberala röster för en gemensam europeisk politik när USA invaderade Irak. Ingen bad då frondörerna Storbritannien, Danmark och Polen att lugna sig med sitt stöd till dess att man kunde hitta en konsensus i EU-kretsen. För att ta ett annat exempel: Hade kravet på en gemensam europeisk aktion för erkännande av Kosovo gällt hade detta land fortfarande varit en del av Serbien.

solformork

Solförmörkelse 1954

Detta om det politiska. Annars hade flera tidningar hade idag artiklar om den partiella solförmörkelsen. Här i Södertälje var det en del dimmoln, men inte värre än att man kunde se månen äta sig in i solskivan. Det var så pass beslöjat att det inte behövdes skyddsglas.

Annat var det 1954 när vi senaste hade en total solförmörkelse här i trakten. Jag minns hur vi sotade gamla fönsterglas över en ljuslåga. Det var  inte så lätt och hälften av glasen sprack av värmen. Men det var en spännande upplevelse när mörkret sänkte sig över bygden och man blev medveten om lagbundenheten i solsystemet.

Jag minns inte vädret i detalj den historiska dagen men det lär ha varit rätt mulet även då. Åtminstone om man får tro det klipp ur en journalfilm som man kan se på Öppet arkiv. Klicka här!

”Herr Hitler är en förolämpning”, skrev Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Söfartstidning den 3 februari 1933. Rättänkande borgerliga skribenter blev förstås förskräckta över så starka ord mot ledaren för en mycket viktig handelspartner. Riksminister Göring protesterade i ett telegram den 8 februari: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan”.

Segerstedt gav sig som bekant inte när det gällde hårdmarkeringar mot nazistregimen och den svenska försiktigheten. Den 13 september 1940 skrev han i sin Idag-spalt:

Icke undfallenhet utan smidig anpassning är regeringspolitikens särmärke. Detta var den test hans excellens statsministern förfäktade vid gårdagens valmöte.

Medan hans excellens talade rasslade ett tåg på femton vagnar… fullastade med tyskt krigsfolk genom svenska bygder mot Norge. Det var ”permittenter” som fraktades till vårt forna broderland.

Det var en liten illustration till den smidiga anpassning varav statsministern berömde sig. Illustrationen klarlägger på ett ganska kusligt sätt, vad den smidiga anpassnngen innebär.

Det är mycket man kan lära av historien. För några år sedan gav Forum för levande historia ut boken (O)moralisk handel. Där diskuterades Sveriges ekonomiska förbindelser med det nazistiska Tyskland, inte minst den lönsamma exporten av järnmalm och trävaror. I ett förord konstateras: ”Under Tysklands starka inflytande över svensk ekonomi under krigsåren hade Sverige vissa möjligheter att bjuda motstånd. De utnyttjades ibland, men inte alltid.”

Nej, då som nu kan man ju alltid hitta argument för ett samarbete med obehagliga regimer. Först kommer jobben (vinsterna), sedan moralen. Och då som nu påstås det vara ”kris i svensk utrikespolitik” för att diktaturer eller förtryckarregimer visar sitt missnöje.

Idag hävdar de obotfärdiga att vi ska vara en del av EU:s gemensamma utrikespolitik och alltså inte göra några moraliska ställningstaganden innan alla 28 medlemsländer lyckas enas. Att den tänkta gemensamma ståndpunkten är en fiktion när det gäller just moral och mänskliga rättigheter vet alla eftersom det alltid kommer att finnas länder i den europeiska kretsen som lägger in sitt veto om det gäller tuffare tag mot ständiga återfallsförbrytare.

vänskap

Sverige och Saudiarabien – vapenbröder?

Nu läser jag en hel del kommentarer på nätet om Sveriges agerande mot Saudiarabien. I Foreign Policy noterar Elias Groll att Sveriges politik kan ses som ett tecken på ett europeiskt uppvaknande:

Throughout Europe, Saudi Arabia’s lashing of imprisoned bloggers, public beheadings, and continued restrictions on women’s rights — including their ability to drive — have led many political leaders to conclude the kingdom is a medieval theocracy protected only by its fabulous oil wealth.

Maybe, just maybe, Europe’s defense policies are beginning to catch up to its principles.

På den kanadensiska sajten iPolitics ställer man Sveriges beslut i kontrast till den egna regeringens fortsatta gullande med despoterna i Saudiarabien:

Sweden’s decision, following a similar decision by Germany earlier this year not to sell Leopard tanks to the Saudis, sits uncomfortably beside the Harper government’s determination to fulfil a $10 billion contract to sell Canadian-made armoured cars to the Riyadh regime. That contrast is particularly stark because the Canadian LAV III armoured cars are not going to Saudi Arabia’s army — they’re for the National Guard, which answers only to the king and whose prime job is crushing internal dissent.

It would be interesting to hear how supplying Riyadh with the hardware to trash any drive for civil rights in Saudi Arabia squares with the Harper government’s pompous claim that its foreign policy is driven entirely by respect for moral values and principles. What that means in practical terms has never been spelled out.

I danska Politiken skriver kolumnisten Anders Jerichow berömmande ord om Margot Wallströms utrikespolitik:

Måske var saudierne på forhånd irriteret over, at man i Sverige drøfter moral og betimelighed i at eksportere militært udstyr til så undertrykkende et diktatur, som Saudi-Arabien har ry for at være.

Saudierne har en forventning om større respekt, om ikke for deres undertrykkelse, så for deres kontanter.

Således ikke Margot Wallström. Ganske imponerende.

I The Guardian undrar David Wearing varför Storbritannien inte skulle kunna följa Sveriges goda exempel:

One doesn’t have to hold up Sweden as a utopia to recognise that here we have an example to learn from, on economics and now on foreign policy. The thin excuses have long since run out. It’s time to stop arming Saudi Arabia, and rethink our role in the world while we’re about it.

Konstigt nog har jag inte i den internationella pressen hittat en enda artikel som antyder att Sveriges beslut skulle vara ett utrikespolitiskt misslyckande eller att vårt inflytande i världen skulle minska. I och för sig kan kanske tystnaden bero på att man i så många länder ännu följer den politik av ”smidig anpassning” som Torgny Segerstedt på sin tid gisslade.

Allt tyder ju egentligen på att Sveriges inflytande i världen just nu håller på att stärkas. När stater med dåligt uppförande kallar hem sina ambassadörer visar det ju att man är rädd för att den svenska regeringens handlingar ska smitta av sig. Så blev det ju med Palestina-erkännandet. I land efter land runt om i Europa hänvisade parlamentariska majoriteter till det svenska beslutet när man under hösten röstade för erkännande. Och jag vågar sätta hundra petrodollar på att fler länder inom ett år kommer att följa Sveriges exempel och trappa ner förbindelserna med Saudiarabien.

Man får väl säga som Anders Jerichow om vår utrikesministers självständiga agerande: ”Ganske imponerende”.

Vårtecken m.m.

I söndags, den 8 mars, kunde vi notera de första blåsipporna i vår trädgård. Det är nog det tidigaste datum som registrerats sedan observationerna började (som det brukar heta). I vårt fall började de 1997. Näst tidigast i annalerna är 2002 när de stod i backarna den 12 mars och därefter följer 2012 med noteringen 13 mars. 2010 var vintern kanske lång (man glömmer så fort) för då syntes den första blå nyansen i de bruna löven först den 2 april. 2011 var läget ungefär detsamma. Någon entydig trend när det gäller tidiga vårar eller global uppvärmning är med andra ord svår att belägga när det gäller just denna botaniska parameter.

Den arabiska våren har däremot kommit av sig. Den stora västliga demokratins främsta bundsförvant i området har just förvägrat Margot Wallström rätten att tala vid Arabförbundets möte. Jag har svårt att se något annat i detta än ett vårtecken för svensk diplomati. Man måste, som det brukar framhållas på de stora liberala ledarsidorna när det passar sig, kunna kalla en spade för en spade. Att Sverige nu är illa omtyckt av såväl Israel som Saudiarabien är inget att gråta över. Det visar  ju bara att vi försöker hålla en konsekvent linje när det gäller försvaret av mänskliga rättigheter. Man kan inte vara älskad av alla om man vill bevara något slags moralisk trovärdighet.

Och varför skulle det vara så attraktivt med en plats i FN:s säkerhetsråd, den församling som ständigt förlamas av stormakternas vetorätt. Om Sverige skulle bli medlem och lansera ett resolutionsutkast mot den piskande regimen i Riyad så vet vi att det skulle stoppas av USA som ”obalanserat” och ”not conducive to peace in the region”.

Vad bryr vi oss om stormaktspolitiken? Se sipporna, se sipporna. För att nu travestera Karlfeldt.

Sent omsider kom jag går iväg till den uppmärksammade filmen The Imitation Game, den som handlar om Alan Turing och hans insats för att knäcka den tyska chiffermaskinen Enigmas inställningar. Filmen slutar ju också med hans olyckliga öde som dömd för homosexuella handlingar och hans alltför tidiga död.

imitationgame

Det är på många sätt en sevärd film även om alla flashbacks kan vara irriterande och även om de historiska fakta ibland har fått vika för filmiska fantasier. Jag kan ändå hålla med en del av de kritiska kommentarer som Christian Caryl gjort på The New York Review of Books nätplats:

To anyone trying to turn this story into a movie, the choice seems clear: either you embrace the richness of Turing as a character and trust the audience to follow you there, or you simply capitulate, by reducing him to a caricature of the tortured genius. The latter, I’m afraid, is the path chosen by director Morten Tyldum and screenwriter Graham Moore in The Imitation Game, their new, multiplex-friendly rendering of the story. In their version, Turing (played by Benedict Cumberbatch) conforms to the familiar stereotype of the otherworldly nerd: he’s the kind of guy who doesn’t even understand an invitation to lunch. This places him at odds not only with the other codebreakers in his unit, but also, equally predictably, positions him as a natural rebel.

Det finns uppenbarligen en hel historiska förvanskningar i filmen, fast det är ju inte så ovanligt när man ska göra scenisk dramatik av ett mångfacetterat levnadsöde. Caryl tycker för sin del att även Turings homosexualitet har fått en något udda skildring:

In perhaps the most bitter irony of all, the filmmakers have managed to transform the real Turing, vivacious and forceful, into just the sort of mythological gay man, whiney and weak, that homophobes love to hate.

This is indicative of the bad faith underlying the whole enterprise, which is desperate to put Turing in the role of a gay liberation totem but can’t bring itself to show him kissing another man—something he did frequently, and with gusto… The Imitation Game is a film that prefers its gay men decorously disembodied.

Vill man ha en mer positiv bedömning av filmen kan man läsa en recension i det Newsletter som ges ut av Association for Women in Mathematics. Där lyfter man förstås bland annat fram de insatser som gjordes av den kvinnliga matematikern Joan Clarke som arbetade tillsammans med Turing och som faktiskt var förlovad med honom under en period. Hon var en lovande forskare men, som recensenten Sarah Rees konstaterar, efter kriget gifte hon sig med en annan man och ”prioritized marriage and family”.

En sevärd film alltså, om än med en hel del historiska och dramatiska frågetecken.

Jag var i lördags inbjuden av hembygdsföreningen i Länna utanför Strängnäs för att berätta om mitt 50-tal i denna lilla Sörmlandssocken. Det var ett trevligt möte där många gamla ortsbor dök upp. En del av dem har jag knappast träffat sedan jag lämnade hembygden 1960 för att efter studenten flytta till Uppsala.

Bland dem som kommit till sockenstugan i Merlänna kyrkby var Arno Kersten, en gammal kamrat från de första skolåren. Han är son till medicinalrådet Felix Kersten (1898-1960). Fadern var på bygden känd som ”Himmlers massör” och han ligger nu begravd på kyrkogården, cirka hundra meter från platsen för mitt lilla anförande. Jag har skrivit om denne märklige terapeut tidigare. Han bodde på andra sidan sjön med hustru och tre pojkar och jag besökte ibland familjen och badade från deras brygga en eller annan sommardag medan doktor Kersten gick i sin gröna lodenrock i skogen bakom huset.

Felix Kersten är fortfarande en historiskt omdiskuterad man. Att han använde sitt inflytande över Himmler till att rädda människor undan koncentrationslägrens fasor är otvetydigt. Att han var den som banade vägen för Folke Bernadottes aktion med de vita bussarna står också bortom allt tvivel. Däremot diskuterar historikerna fortfarande en del andra fakta kring hans liv och verk. I centrum för diskussionerna har ofta stått hans konflikt med Folke Bernadotte, som gärna ville att allt ljus skulle falla på hans egna insatser.

Hur som helst; om allt detta kan man läsa i åtskilliga böcker som publicerats under senare år. Även nätet är fyllt av uppsatser och diskussioner kring Felix Kerstens roll. Det sonen Arno i lördags upplyste mig om är att det nu också finns ett franskt seriemagasin som skildrar hans liv. Det heter Kersten, médecin d’Himmler – Tome 1 Pacte avec le mal. Det är alltså en första del som nu utkommit och som skildrar ”pakten med ondskan”.

Jag lånar en sida ur reklamen. Handlingen tilldrar sig i ”Palais Arvfurstens” i juni 1945 när den svenska regeringen börjat betrakta Kersten med misstänksamhet och vägrade honom svenskt medborgarskap. Dialogen är väl svår att läsa i detta begränsade format men den lyder så här:

Felix K

UD: Herr Kersten, efter att ha studerat de dokument som ni försett oss med måste jag tyvärr meddela att er ansökan om arbetstillstånd har avslagits.

FK: Va! Men… det är ju omöjligt.

UD: Jag beklagar, men det är ett beslut av ministern.

FK: Men hur vill ni att jag ska leva om jag inte kan utöva mitt yrke? Det är absurt. Det måste vara något fel.

UD: Inget fel, doktorn. För övrigt kan jag informera er om att er ansökan om medborgarskap också har avslagits. Ni är inte välkommen i Sverige, herr Kersten

FK: Men själva ministern har ju försäkrat.

UD: Herr Günther har lämnat sin befattning liksom alla andra medlemmar av den koalitionsregering som han tillhörde.

Det skulle dröja till 1953 innan Felix Kersten fick sitt svenska medborgarskap. Detta sedan hans fall utretts av Socialstyrelsen och frågan flera gånger tagits upp i Riksdagen. Nu är han fortfarade i centrum för historikers intressen men den första auktoritativa biografin lär säkert dröja. Utan att ha läst seriealbumet misstänker jag att kan ge en något förenklad framställning av hans komplexa livsverk.

Bokvänner

Den stora bokrean intresserar mig allt mindre för varje år. Det beror kanske på reans natur (allt fler nytryck) men förmodligen lika mycket på mina egna inköpsvanor när det gäller böcker. De mest intressanta volymer som jag tillför de redan överfyllda bokhyllorna kommer numera från olika loppmarknader.

På den välsorterade pingstloppisen i Södertälje säljs delar av av en boksamlares bibliotek. Jag vet inte vem han var men han har lämnat efter sig en intressant mix av volymer i skilda ämnen. Senast köpte jag två inbundna volymer av tidskriften Bokvännen. Det handlar om årgångarna 1949-50 i den ena volymen och 1951-52 i den andra. De är bundna i de linnepärmar som man uppenbarligen kunde rekvirera från Sällskapet Bokvännerna för 4 kr styck för att sedan lämna till närmaste bokbindare (ett numera sällsynt släkte).

Det nyss nämnda bibliofila sällskapet existerade tydligen fram till 1997 då det slogs ihop med Föreningen för bokhantverk till en ny organisation med namnet Biblis. I början på 50-talet var det i alla fall en livskraftig förening med närmare sex tusen medlemmar. I tidskriften Bokvännen redovisas då och då namn och titel på dessa medlemmar, en provkarta på den bildade medelklass som bar upp det litterära livet för ett drygt halvsekel sedan. Där möter man allt från filosofie studerande till hovrättsråd. Bokhandelsmedhjälpare är en titel som rätt ofta förekommer – som yrkesbeteckning är den väl numera försvunnen men man förstår att den på sin tid markerade en högre kulturell status än ett vanligt affärsbiträde. Läkare och läroverksadjunkter tillhörde ofta bokens vänkrets. De senare är ju numera avskaffade och om den förra kategorin tillhör bibliofilerna vill jag låta vara osagt.

bokv

Själva tidskriften är en rätt charmig blandning av lärdom och lättsinne. Jag noterar att min gamle vän Alvar Alsterdal i 1952 års sista nummer skrivit en liten betraktelse om bokens användningsområden för skilda ändamål vid sidan av de litterära. Han nämner i sammanhanget Albert Engströms samlade verk som har råkat ut för ödet att pryda hem där böcker inte används till läsning och fortsätter: ”Bokhyllan har här jämte radiogrammofonen och barskåpet blivit den nya prestigemöbeln och som sådan efterträtt pianot.”

I en lärd artikel om Axel Wallengren (Falstaff, fakir) och hans bibliotek får man veta att det innehöll rätt mycket litteratur på både tyska och franska. I en tysk utgåva av Turgenjevs Ett adelsnäste hade fakiren av någon anledning längst bak klottrat: ”Hvarje sthlmare ser ut som en höflig bodbetjänt, som utminuterar sina artiga ord under ett leende bemötande”. Man förstår att han gillade lundensarna bättre än de förbindliga huvudstadsborna.

Tidskriftsnumren innehåller ofta små citat och aforismer kring litteraturen. En sentens av Vilhelm Ekelund blir jag inte riktigt klok på:

Af många böcker magrar man, af få blir man fullblodig i anden. Att det numer är bekvämt att skaffa sig böcker har ödelagt mången bättre medelmåtta. Det har aldrig ödelagt någon stark. Ty en sådan vet alltid att vika undan till de friska källorna, de ensamma källängarna långt inne i skogstystnaden. Källornas namn är på allas läppar, men få känna vägen.

Sug på den meningen medan ni funderar över bokreans utbud och bohandelsmedhjälparnas försvinnande!

Veckan som gått m.m.

Jag har låtit tangentbordet vila ett bra tag. Det har haft olika orsaker. Förra veckan var jag rätt upptagen av Antikmässan i Älvsjö. Det var som vanligt en blandad skara som rörde sig i gångarna. Här och var skymtade man den adel som numera kan stoltsera med titeln ”Antikrundans expert”. Men de försvann förstås i den stora skara av människor som främst är intresserade av prylar som påminner om mormors kök eller den egna ungdomen.

Allt var till salu: från dyrbara gustavianska stolar till 50-talets fladdermusfåtöljer. Av den senare typen hade jag förresten en som tonåring och minns mest att den var ganska obekväm att sitta i, i varje fall om man vill läsa en bok (vilket möjligen framgår av nedanstående samtida illustration). Dock är den idag – som termen lyder – ikonisk.

flad

Fåtöljen vi minns

Jag hade förresten också en numera kultförklarad Stringhylla på mitt pojkrum. Där förvarades några av tidens bestsellers, t ex Caryl Chessmans Dödscell 2455. Ett antal volymer ur Bonniers Zebraserie fanns också där: Trenter-deckare som Aldrig Näcken och Lek lilla Louise plus några av Leslie Charteris böcker om Helgonet (senare odödliggjord av Roger Moore). Även Agatha Christies bok Och så var de bara en fanns i biblioteket även om den hade en något annorlunda titel på den tiden.

Detta om det antika.

Efter Älvsjö blev det Köpenhamn där jag på grund av en snubbelolycka i den närstående familjekretsen fick en förstahandskontakt med Rigshospitalets akutavdelning. Detta sjukhus får väl också betraktas som ikoniskt efter den berömda tv-serien Riket på 90-talet. Själv följde jag den aldrig ordentligt men man kan ta del av den snuttvis på Youtube. Ernst-Hugo Järegårds berömda utbrott mot danskarna är nog förträngt av dagens vårdpersonal som behandlade sin svenska patient med vänlighet och värme.

Vad har hänt i övrigt? Jag glömmer för ett ögonblick världens affärer och orkar inte engagera mig i frågan om Lars Vilks konstnärskap eller Minskavtalets tillämpning. Jag fördjupar mig i stället i boken In Principio, nyss utgiven av Arvo Pärt Center i Estland, en fascinerande redovisning av de texter som bildat underlag för den världsberömde kompositörens olika verk – också de rent instrumentala. Om detta får jag kanske anledning att återkomma.

På den litterära fronten är att notera att min svärdotter Tiina Laitila Kälvemark just kommit ut med sin första roman med titeln Karkulahti (Förlag: WSOY i Helsingfors). För ett par år sedan debuterade hon med novellsamlingen Kadonnut ranta som snabbt nominerades till det prestigefyllda Runebergpriset. I veckan som kommer väntar tydligen intervjuer och morgonsoffor i Helsingfors. En presentation av författaren och boken kunde man nyligen se i SVT:s nyhetsprogram Uutiset:

http://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/tiina

Mer på den personliga fronten: Nästa lördag är jag inbjuden av hembygdsföreningen i Länna utanför Strängnäs att tala om mina ungdomsår i denna lilla sörmländska socken. Jag får ägna några timmar under den kommande veckan åt att blicka bakåt. Det blir en djupdykning i fladdermusfåtöljernas epok.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 39 andra följare