Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nu var det 1954

Det kommer säkert att bli vår i år också. I varje fall finns det små gula knoppar i ett hörn i trädgården. Det är vintergäcken som vågat sig fram nu när all snö är borta (åtminstone tillfälligt).

Det är väl bäst att citera vad Harry Martinson en gång skrev:

Eranthis har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala om ‘livets seger’ eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget löfte att hålla i.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Jag var mer upptagen av att läsa ett gammalt nummer av Vecko-Journalen från maj 1954 som jag köpte på en loppis över helgen. Omslaget är förstås som så ofta kungligt präglat. Det är prins Bertil som blickar ut från fönstret i den villa i Tylösand som han fått som present av vänner (läs storföretagare) när han fyllde 40. Det är ett typisk folkhemsbygge i låg stil och man noterar i texten att en del inredningsdetaljer bär det tidiga 50-talets prägel: ”Några småbord är försedda med mahognyfärgade, absolut spillsäkra perstorpsytor”. En komplett utrustning rostfritt för 12 personer ingår och serveringsgångens vaxduksklädda skåp innehåller porslinet ”Blå eld”.

En prins i tiden med andra ord.

I samma nummer skriver den utomordentlige stilisten Stig Ahlgren en ledare om Dien Bien Phus fall, början till slutet för den franska kolonialismen i Indokina. Han sammanfattar läget inför de kommande fredsförhandlingarna i Genève:

Nu har de äntligen någonstans att sitta och kan börja tala med varandra, fransmännen om ära, tapperhet, motstånd och kapitulation, amerikanarna om tenn, tungsten, gummi och mangan, engelsmännen om fransmännens ära, tapperhet etc. och kommunisterna om skriv- och läskunnighetens välsignelser.

huma

Mer än en helsida i veckotidningen upptas av spekulationer om vem som ska bli ny biskop i Stockholm (det blev senare Helge Ljungberg). Det är ett ämne som knappast skulle platsa i dagens klickjagande journalistik men det här var bara några år efter den s. k. Helanderaffären där omvärlden skakades av de anonyma brev som försökte påverka biskopsvalet i Strängnäs.

Främst fastnar jag för en artikel som handlar om svårigheterna att komma in i läroverket från folkskolan. Enligt texten är konkurrensen knivskarp. Det bildningstörstande barnet (det handlar om 10-åringar som skall lämna fjärde klass) ”måste kunna visa upp minst fyra poäng över godkänd, flickorna fem, för de är duktigast”. Det handlar med andra ord om könssegregerad antagning som missgynnar flickorna.

Vecko-Journalens grepp var att låta ett antal kändisar testas på de kunskaper som enligt folkskolans läroplan förväntades av 10-åringarna. Testpanelen bestod bl. a. av danskonstnärinnan Birgit Cullberg (45), författaren Lennart Hellsing (34), inredningsarkitekt Lena Larsson (34) och textilkonstnärinnan Astrid Sampe (44).

Det gick faktiskt inget vidare för provdeltagarna. Lennart Hellsing var bäst i historia och biologi, Birgit Cullberg utmärkte sig i språkläran. Den senare textilikonen Astrid Sampe stavade förargligt nog bomullstyg med dubbelt m. Sämst gick det i kristendomskunskap men där var uppgifterna svåra. Vem kan för övrigt idag svara på frågor som: ”Vad kallas locket på arken, i vilken de två stentavlorna fraktades?”, ”Vad hette Rehabeams fader?”, ”Israels rike (Nordriket) erövrades av en främmande makt. Vilken?”

Själv hade jag börjat läroverket i Strängnäs ett par år tidigare. Jag minns inte om jag då hade klart för mig vem Rehabeams fader var (rätt svar: Salomo). Men jag vet att jag kunde Israels tolv stammar utantill plus ett betydande antal psalmverser som jag på begäran fortfarande kan recitera. Kunskap tynger ju inte. I varje fall inte den man tillägnat sig före tioårsåldern.

 

Statyer

Jag läser i The Guardian en artikel av en gammal bekant som heter Peter Scott, numera professor i studier av högre utbildning vid University College i London. Han skriver om striden i Oxford kring den staty av Cecil Rhodes som finns ovanför ingången på Oriel College. Det är studentgruppen Rhodes Must Fall Oxford (RMFO) som kampanjat för att den ska tas bort eftersom Rhodes enligt gruppen var en kolonialist och rasist av värsta sort.

Oriel College har dock beslutat att statyn ska få vara kvar, inte minst eftersom inflytelserika personer och företag hotat att annars dra bort sin ekonomiska sponsring av universitetets olika institutioner.

Oriel_College_Rhodes_Building

Oriel College. Rhodes i mitten ovanför porten (Källa Wikipedia)

Peter Scott påpekar att liknande aktioner är relativt vanliga i USA och ger några exempel:

Yale is facing demands for one of its colleges to be renamed, because John Calhoun, a pre-civil war southern politician, was a supporter of states’ rights and slavery. Princeton is facing demands for the renaming of the Woodrow Wilson School of Public and International Affairs, because the former president (of the university as well as the US) shared then commonplace views that now would be considered racist.

Han påpekar vidare att fältet är öppet för en allmän statyrevisionism om man börjar gräva i historien:

If we are to begin a cull not very nice people, there will be a lot of empty statue plinths and a lot of returned, or spurned, bequests. Maybe, as in some central and eastern European countries, we might need to establish poorly signposted out-of-town parks for our equivalent of Lenin and Soviet war memorials.

Den lätt excentriske kolumnisten Johan Hakelius var inne på just den här diskussionen i Aftonbladet för ett tag sedan:

Talibaner och IS spränger minnesmärken i luften. Radikala studenter bildar Facebookgrupper för att få ängsliga universitetsledningar att plocka ned minnesmärkena. Båda grupper är puritaner. De betraktar historien som en skymf, just därför att den är full av olikheter, motsägelser och genanta misstag. De vill tvätta verkligheten ideologiskt ren.

När kraven på en utrensning bland minnesmärken kommer till Sverige – tro mig, det sker snart – minns då detta:

Det land som bara vårdar monument över personer som det i alla avseenden håller med, är totalitärt.

Kanske det. Men en viss skepsis ska man nog visa inför det påståendet. Jag tror inte att Ukraina är totalitärt även om man just nu försöker utplåna spåren av tidigare härskare (inklusive ryska kejsarinnor). I stället reser man där nya statyer över mellankrigstidens fascistiske nationalistledare Stepan Bandera. Den enas fall, den andras upphöjelse.

Vilka statyer skulle kunna vara aktuella för rivning i Sverige? De som föreställer Gustav II Adolf, Karl X Gustav eller Karl XII, alla kungar som förde expansiva krig med en hel del grymheter i släptåg? Statyn av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö var för övrigt omstridd redan när den restes eftersom den förhärligar den härskare som med våld rev loss Skåne från Danmark.

I Ängelholm föreslog den moderata partigruppen för några år sedan att man till 500-årsjubiléet 2016 skulle resa en staty till minne av stadens grundare, den danske kungen Kristian II, han som organiserade Stockholms blodbad (även känd under tillnamnet Tyrann). Förslaget vann tydligen inget gehör.

Karl_X_Gustav

Karl X Gustav (foto J. Swinnen, Wikimedia)

Helt okontroversiell är förmodligen ändå den staty över kung Erik Läspe och Halte som på sin tid restes i Grönköping. Avtäckningen av detta minnesmärke tillägnat den lilla stadens grundare fick skalden A:lfr-d V:stl-nd att en gång utbrista i bl. a. följande rader:

Medborgare! Lyft aktsam hatten av dig,
och känn med foten: här är klasisk mark.
Du står på grund, som icke slumpen gav dig,
men han, i täcket där, en båld monark.
Lyss genom duken, skall du höra, tror ja’,
ett sus, en klang av stycke svensk historia.

Det fanns en tid, då platsen där vi dväljas,
låg sänkt i urgrå Odhnersk hedenhös,
en plats som knappast kan i ord förtäljas,
där vargen ylade och ulven fnös…
dit ej en fot, av mänska född, proberat
att tränga fram, i sumpmark och morän,
och där blott Echo (uven) replikerat,
om någon frågat: Vadan och varthän?

Snart ljödo glada yxors klang
mot grundsten utav Gökgranit.
Dränerat blev med pump och slang,
och höjdes mossen, bit för bit…
Väl funnos de bland kungens män,
som dristade en axelgest,
som knorrade åt muddringen
och tyckte strejka vara bäst.
Välan! Han lät dem smaka på,
en kunglig livrem, litet var,
besluten fast, att och
och icke någon kommentar!

Trots den tidstypiska auktoritära läggning som speglas i de sista raderna var kung Erik dock en allmänt aktad och älskad monark i den lilla staden nära Hjo och Skövde. Där kommer ingen staty att rivas.

Time Out?

För mer än fyra år sedan hade jag en bloggpost med rubriken DN eller Svenskan? Jag jämförde de båda stora morgontidningarna och undrade vilken man skulle föredra om man nu tvingades till ett val där man bara fick ta emot ett enda nummer per vecka på någon öde plats. Tydligen är själva frågeställningen fortsatt intressant eftersom det inte sällan droppar in läsare på den här bloggen som har googlat kring just detta vardagliga problem.

Jag vägde noggrant för och emot men mitt val den gången var Svenska Dagbladet. Motiveringen var att deras fredagskorsord blivit näst intill beroendeframkallande. Rent faktiskt har jag ändå aldrig behövt välja eftersom vi hittills haft båda tidningarna i brevlådan på morgonen. Men när nu en avi om förnyelse dyker upp från Svenska Dagbladet börjar jag fundera igen.

Jag har nog läst Svenskan i mer än 50 år. Jag har under de åren känt flera av tidningens ledarskribenter och medarbetare. Det är en tidning som fortfarande har stora förtjänster i form av skickliga kolumnister och utrikesmedarbetare. Kultursidan är ofta läsvärd (även om några av de bästa klassiska skribenterna har avskedats) och understreckarna fortsätter att vara ett veritabelt miniuniversitet.

SVD

Svenskan – dags för time out?

Anledningen till att jag ändå plötsligt tvekar är ledarsidan. Enligt min mening befinner den sig sedan en tid tillbaka i fritt fall. Det har vimlat av vikarier och praktikanter där, ofta yngre skribenter med bristande språkkänsla och utan andra perspektiv än vad de kunnat få från engelskspråkiga mainstreammedier. Någon bärande humanistisk linje (en gång SvD:s adelsmärke) finns inte längre. Oj vad man kan sakna bredden och bildningen hos ledarförfattare som Mats Svegfors eller Leif Carlsson, även när man inte höll med dem om allt.

En extrem och perspektivlös russofobi à la Rudolf Kjellén eller Sven Hedin har brett ut sig, också bland de regelbundna kolumnisterna. Senast idag skriver den återkommande alarmistiske kommentatorn Edward Lucas om ”de ryggradslösa russofilerna i London City” och ”undfallande fredskramare i kritstrecksrandigt närmare premiärministern på 10 Downing Street”. Det är ett populistiskt språkbruk som inte inbjuder till något förtroende. Hans ”analyser” torde inte ens räcka som motivering för högre försvarsanslag.

Sen har vi förstås det besvärande faktum att ledarsidan blivit en av Sverigedemokraternas favoritläsning. I tidningen Journalisten nyligen kommenterade Dilsa Demirbag-Sten saken:

Det finns en sektion som i vissa tidningar inte hänger med i utvecklingen, som går bakåt i stället för framåt – ledarsidorna.

Frågan kommer allt oftare – vad håller de på med? Mycket bröd och skådespel åt SD-folket blir det. Men inte så mycket mer. Mest besviken är jag på somliga av de liberala ledarsidorna.

Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet.

Medan utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén, Magnus Falkehed håller oss uppdaterade och hjälper oss att förstå (och från och till riskerar sina liv för att göra det) ägnar sig vissa – tyvärr ganska många – liberala ledarskribenter  åt att något monomant skriva samma texter om och om igen. Signalorden är ständigt desamma: vänstern och massinvandringen. Allt är vänsterns och massinvandringens fel.

Medan krig pågår, människor flyr. Går under.

Jo, det är många som undrar vad de håller på med. Jag satt i förra veckan tillsammans med ett gäng 40-talister som alla haft ledande befattningar i olika avseenden och som alla läst Svenska Dagbladet sedan ungdomen. Samtliga runt bordet erkände ett stigande främlingskap inför just ledarsidans utveckling under de senaste åren.

Som gammal frilansskribent under många decennier är jag förstås helt för en pluralistisk presskör och en öppen debatt. Men om man kommer till den konkreta frågan att man vill minska på prenumerationsbudgeten måste man ändå göra ett val. Och då måste man också fundera på vilket slags opinionsjournalistik man helst vill stödja.

Det är möjligt att jag tar time out från Svenska Dagbladet. Och att jag köper lösnummer fredag och lördag för korsordens skull. Jag har någon dag på mig innan räkningen ska vara betald.

Tjänstebostäder

Det är en rätt bisarr situation. Alla möjliga befattningshavare i offentlig sektor i vid mening har sin bostadsfråga ordnad i en eller annan form under tjänsteutövningen. Men ministrar förutsätts ge sig ut på bostadsmarknaden när de utnämns (om de nu inte redan råkar bo i Stockholm).

Riksdagsmännen får inkvartering i huvudstaden på statens bekostnad. De före detta ministrar som råkar bli landshövdingar flyttar in i rymliga bostäder där de också förutsätts utöva representation. Detsamma gäller biskoparna. Våra ambassadörer i främmande land har ofta förstklassiga residens.

Själv hade jag en fin sexrummare i Kensingtons mer exklusiva delar när jag för 25 år sedan var kulturattaché i London. Som tur var behövde jag inte hosta upp några egna miljoner för den.

Diplomaternas chef, utrikesministern, har dessvärre inget officiellt residens. Det har han eller hon för övrigt inte haft sedan 1962 då Torsten Nilsson valde att inte flytta in i det s.k. Utrikesministerhotellet som låg på Blasieholmen och som nu är säte för Musikaliska akademien. Östen Undén var den siste regeringsmedlem som disponerade detta anrika hus där han kunde både bo och ordna större middagar för främmande makters representanter i en värdig hemmiljö.

Blasieholmstorg_2009

Den gamla tjänstebostaden (foto H. Ellgaard, Wikimedia)

Hjalmar Branting flyttade dit när han 1921 blev både stats- och utrikesminister i sin andra regering. I ett minnesalbum över hans tid heter det: ”Utrikesminister Branting och hans maka utövade värdskapet i det förnäma utrikesministerhotellet med samma älskvärda värdighet som var betecknande för tonen i privathemmet, där man såg gäster ur alla skikt.”

Anna Branting skriver själv om flytten till Blasieholmen i sin bok Min långa resa: boken om Hjalmar och mig:

Då måste vi ju flytta från vår våning till utrikesministerhotellet och ändra vår livsföring väsentligt. Mina båda jungfrur, som det hette på den tiden, Anna och Judith, följde med, den förra som kokerska, den senare som kammarhusa, första husan var ny och hette Hilda. Men Anna som ändå var så skicklig, vågade inte ta ansvaret för det stora hushållet, utan jag måste anställa en första kokerska, en finländska som hette Ann-Sofi. En betjänt kom också i huset, vilket blev ett mycket blandat nöje. Vi tog med oss en del av våra egna möbler och andra saker för att inte sakna vårt riktiga hem för mycket och försökte känna oss hemma i ”hotellet” med sina pampiga statsmöbler i magnifika gemak. Det lyckades verkligen rätt bra, fast nog fick jag äta upp i tid och otid att det inte passade min demokratiska och obetydliga person att bo i palats, ta emot kungligheter och sova i en historisk praktsäng.

köket_1

Husor hos utrikesministern på Blasieholmstorg 8

Dagens utrikesminister, Margot Wallström, kan nog inte ta emot några kungligheter i sin kommunalfyra på 89 kvadratmeter. All representation måste ske på andra ställen. Hon kan knappast heller ordna några musikaliska aftnar likt företrädaren på 30-talet, Rickard Sandler, om vilken Per T. Ohlson skriver i sin biografi:

Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren.

Vad informella möten i hemmiljö betyder för den internationella diplomatin är belagt genom hundratals exempel ur den historiska litteraturen. Vore jag riksdagsledamot skulle jag snarast motionera om att återupprätta en representativ tjänstebostad för landets utrikesminister. Den nuvarande ordningen (och de twittrande klassernas upprördhet över utrikesministerns bostadproblem) är absurd.

 

Smått och stort

Jag börjar med det lilla: I en post härom veckan om den grasserande europeiska bakningsfebern lovade jag att redovisa en eventuell provbakning enligt ett gammalt recept. Före jul blev det aldrig något av med bakandet men idag kan jag presentera ett konkret resultat.

Jag utgick från receptet på Ölsupsbröd ur Iduns kokbok från 1911. Dock tyckte jag att det var lite onödigt krångligt och reviderade det därför med utgångspunkt i min egen beprövade erfarenhet av brödbak. Jag gjorde dessutom en halv sats enligt följande:

  • 2,5 dl mjölk
  • 5 dl gammeldags svagdricka (alt.lättöl)
  • 1,5 dl sirap
  • 50 gr jäst
  • 1,5 tsk salt
  • 2 msk färdigblandad brödkrydda
  • 1 liter vetemjöl
  • Rågsikt enligt fingertoppskänsla

Blanda mjölk och svagdricka och värm något så degspadet blir ljummet. Rör ut jästen. Tillsätt sirap, salt och brödkryddor. Blanda i vetemjöl och rör om ordentligt. Blanda i rågsikten till dess att degen går att knåda. Låt den jäsa under duk till ungefär dubbel storlek. Baka ut degen och dela den i runda bröd eller i bakform. Låt jäsa någon halvtimma och grädda sedan i 200 grader i 25-30 minuter.

Voilà! Så här blev det:

IMG_0562 (1)

Detta om den lilla världen. Fördelen med att baka just nu har också varit att ugnsvärmen bidrar till att höja temperaturnivån inomhus. Som villaägare försöker man ju hålla en relativt låg inomhusvärme men när temperaturen ligger kring minus 17 grader utanför fönstren kan det vara skönt med lite extra tillförsel av energi.

I den stora världen utanför vårt kök händer så mycket att man inte riktigt vet vad man ska uppröras över eller inte. Det har inte varit någon rolig början på 2016. En alltmer tilltagande främlingsfientlighet. Gränskontroller och fästningsmentalitet. Ett EU vars gemensamma värdegrund håller på raseras när de nya medlemsstaterna i öst tycks återfalla i nationalism och där danska politiker vill beslagta flyktingars tillgångar på ett sätt som nu väcker stor och pinsam uppmärksamhet globalt.

Här hemma förs en Nato-debatt där även etablerade diplomater verkar glömma att Sverige vid en önskad anslutning till militäralliansen skulle krypa under samma täcke som Turkiet, Natos mest manstarka krigsmakt på den här sidan Atlanten. Just nu används detta lands militär främst till ett inbördeskrig i de sydöstra delarna av landet. Det har fått över 1.100 turkiska akademiker att vädja om nya fredsförhandlingar mellan regeringen och den turkiska gerillan men undertecknarna har nu av president Erdoğan stämplats som förrädare och terroristkramare. Ett drygt tjugotal universitetslärare har redan arresterats.

Jag läser just på morgonen en krönika i den turkiska nättidningen Today’s Zaman:

Several police officers, prosecutors, judges and journalists are now in prison on charges of treason, spying and terrorism just because they dared to question some dodgy endeavors of the Erdoğan regime. The regime now wants to imprison hundreds of academics. On Friday morning in several cities, terror squads raided the homes of academics just because they signed a petition harshly criticizing the government… Staunch Justice and Development Party (AKP) supporter mafia leaders are now publically claiming that they will spill the blood of those academics and will bathe in their blood. University students paint huge red signs and post them on the office doors of academics declaring that there is a traitor within.

Fascistiska strömningar ser vi nu lite varstans i vår omvärld. Och på en och annan svensk ledarsida vill man att vi ska visa större förståelse och tolerans för våra inhemska rasister.

Det är lite deprimerande. Det nya året kräver kanske ännu mera brödbak som terapi mot obehaget.

 

Bubbeltrubbel

De som varit i Ryssland eller Baltikum under den sovjetiska tiden har säkert kommit i kontakt med det mousserande vin som produceras under namnet Sovjetskoje sjampanskoje. Det handlar om en lokalt tillverkad festdryck som varit omåttligt populär när något festligt skulle firas, typ nyår eller internationella kvinnodagen. Jag har själv prövat lite olika varianter (mest åt det halvsöta hållet) och kan inte påstå att det var någon omtumlande smakupplevelse.

Detta inhemska sovjetiska märke uppstod under Stalintiden. Det fanns i Ryssland en gammal tradition från det förra sekelskiftet att göra mousserande dryck på importerade viner. Något fabrikat lär t.o.m. ha slagit ut äkta franska champagner på världsutställningen i Paris år 1900. Efter revolutionen 1917 försvann förstås de privata vinproducenterna och det var egentligen först under 30-talet som den nya sovjetiska ”champagnen” slog igenom.

Sovichampagne

Sovjetunionen har upplösts men det nostalgiska begäret efter billigt bubbel lever vidare. Nu produceras vin under samma märke i flera av de gamla sovjetstaterna. Minsk Grape Wines Factory i Belarus erbjuder t. ex. en variant som på företagets hemsida beskrivs på följande sätt (på en engelska som bitvis är lika hemmagjord som champagnen):

”Soviet Champagne” is produced  by reservoir method. This sparkling drink is endowed with beautiful light and harmonious flavor, a very pleasant and delicate aroma with notes of fruit. The glass filled with sparkling wine ”Soviet champagne”, you can see the game a long mousse and bubbles shades of golden tones. Excellent gastronomic combinations ”Soviet Champagne” is a fruit, desserts and cheeses. Brut perfectly set off the fish and seafood. Semi-dry sparkling wine accentuate the taste of white chocolate, nuts and desserts are not very sweet biscuits. Semi-sweet ”Soviet Champagne” is better served with sweet fruit desserts, cakes and ice cream.

Inte ens balterna har kunnat frigöra sig från detta sovjetiska arv. Den stora sprit- och vinfirman Latvijas Balzams fortsätter att producera tusentals flaskor men eftersom Lettland numera är med i EU får man förstås inte använda beteckningen champagne på något som inte kommer från den franska regionen. I stället har vinet döpts om till Sovjetskoje igristoje, vilket helt enkelt i fri översättning betyder ”sovjetiskt bubbel”. Smaken lär dock vara oförändrad.

Även i Ukraina är den traditionella drycken omåttligt populär. Där kan man fortfarande utan legala problem använda beteckningen champagne. Däremot stöter det traditionella namnet på trubbel av annat slag. Enligt en något bisarr nationalistisk lagstiftning är det sedan i våras förbjudet att i Ukraina använda bl.a. kommunistiska och sovjetiska symboler. Alltså måste det producerande företaget ändra på namnet. Det har man på ett listigt och ironiskt sätt gjort genom att lägga till två bokstäver varför vinet nu säljs under beteckningen Sovjetovskoje sjampanskoje. Om denna kosmetiska förändring kommer att godkännas av de ukrainska censurmyndigheterna undandrar sig mitt bedömande.

kiev

Dock har man inte gjort några förändringar på sin ryska hemsida där det berättas om hur Stalin i början av 1945 gav order om att alla sovjetiska vinfabriker skulle producera mousserande vin så att medborgarna skulle kunna fira den förväntade fredsdagen. Och man avslutar historiken på följande sätt (i fri översättning):

Tiderna skiftar, länder och regeringar förändras. Det som består är ändå traditionen att fira högtider med bubblande produkter från vår fabrik.  Självklart är ”Sovjetisk champagne”, tillsammans med lukten av gran och mandariner en symbol för det nya året.

Som sagt, murar faller och nya gränser upprättas. Ryssland rustar och Nato utvidgar. Men fortfarande är Sovjetskoje sjampanskoje (eller dess politiskt korrekta varianter) för många östeuropéer en nostalgisk förenande länk.

Diplomatiskt

Då och då under helgen har jag läst i en tjock volym med titeln The Maisky Diaries: Red Ambassador to the Court of St James’s, 1932-1943. Det är nyutgivna dagboksanteckningar av den sovjetiske diplomaten Ivan Michailovitj Majskij (för att använda svensk transkribering). Historieprofessorn Gabriel Gorodetsky har svarat för redigeringen av det omfattande materialet som är högintressant ur historisk synpunkt.

mais

Majskij var son till russifierade polska föräldrar och föddes 1884 i det tsaristiska Ryssland. Hans tidiga revolutionära aktiviteter ledde till att han 1902 utestängdes från universitet i S:t Petersburg. Efter intern exil i Sibirien reste han till Västeuropa och 1912 bosatte han sig i London där han bodde fram till revolutionen i Ryssland 1917. År 1921 gick han officiellt med i ryska kommunistpartiet och fick strax därefter uppdrag som diplomat på olika poster, inklusive London och Tokyo.

År 1929 blev han sovjetisk ambassadör i Finland och 1932 blev han det sovjetiska sändebudet i Storbritannien, en post han innehade fram till 1943.

Majskij var uppenbarligen en så kallad sällskapsmännniska, något som gjorde att han trots sina hårdföra uppdragsgivare kom att accepteras i vida kretsar i Storbritannien. För att citera ur förlagsreklamen:

Maisky was distinguished by his great sociability and access to the key players in British public life. Among his range of regular contacts were politicians (including Churchill, Chamberlain, Eden, and Halifax), press barons (Beaverbrook), ambassadors (Joseph Kennedy), intellectuals (Keynes, Sidney and Beatrice Webb), writers (George Bernard Shaw, H. G. Wells), and indeed royalty.

I en bok av det här slaget letar man förstås efter passager som kan ha anknytning till Sverige. De är inte så många men på ett ställe återger Majskij något som han hört från sin svenska ambassadörskollega Björn Prytz. Det handlade om en lunch år 1936 som Prytz hade inbjudits till fast han då endast var affärsman på tillfälligt besök i London (han blev ambassadör två år senare). Lunchen hade att göra med den pågående konstitutionella kris som vållats genom kung Edward VIII:s romans med Mrs Wallis Simpson:

The Swedish crown prince was the main guest, but also present were Eden, the archbishop of Canterbury and other distingiuished figures. The issue of Edward’s abdication was in the air. Some persons close to the Court were asking the Swedish crown prince to use his influence on Edward to persuade him, in the interests of the ‘monarchic idea’ to sever all ties with Mrs Simpson so as to remain on the throne. The crown prince agreed in principle, provided the British Government did not object. In fact, it was precisely in order to discover the Government’s attitude that the lunch had been arranged, But as soon as the guests sat down to table and exchanged initial remarks on the subject in question, it became perfectly clear that there was nothing for the crown prince to do: the English guests immediately let it be understood that they desired Edward’s abdication, and did not wish him to remain on the throne. The archbishop of Canterbury was especially categorical. He told Prytz, who was sitting next to him, with a laugh: ‘I’m a very small and unknown man in the Empire, but do you think that even I could retain my job if I married Mrs Simpson?’

Lite senare finns det också en dagboksanteckning med svensk anknytning. Den 9 maj 1941 skulle ambassadör Prytz resa med flyg till Stockholm (en ganska farofylld färd under rådande krig). Innan han reste ville han gärna träffa Churchill som då bjöd honom och hans hustru på lunch tillsammans med Majskij och några andra gäster:

In his talk with Prytz, Churchill mentioned, among other things, the impending clash between the USSR and Germany… Prytz expressed his anxiety in this connection, for Sweden would find itself between the devil and the deep sea, as both belligerents would want to use its territory for themselves. He then asked if this meant that, in the event of conflict with Germany, the USSR would automatically become an ally of England.

Churchill reddened, his eyes became bloodshot, and he cried with fury in his voice: ‘To chrush Germany I am prepared to enter into an alliance with anyone, even the devil!’

Ivan-Maisky-Molotov-Churchill

Majskij (t. v.) tillsammans med Molotov och Churchill

När Tyskland anföll Sovjetunionen i slutet av juni samma år blev Majskijs roll som sambandsman mellan den sovjetiska och den brittiska regeringen allt viktigare. Nu intensifierades också hans kontakter med Churchill och den brittiska utrikespolitikens ledare. Samtidigt fanns det förstås en viss misstänksamhet i Moskva inför hans nära kontakter med Storbritanniens högborgerliga kretsar och han försågs mot slutet av sin postering uppenbarligen med en politisk ”överrock” som såg till att han höll sig till partilinjen.

1943 fick han återvända till Moskva för att bl. a. arbeta med utrikespolitiska frågor. Kort före Stalins död 1953 arresterades han för påstått spioneri och dömdes till sex års fängelse. 1955 blev han emellertid frigiven och rehabiliterad. Han arbetade sedan inom den sovjetiska vetenskapsakademien och var bl. a. 1966 tillsammans med Andrej Sacharov en av undertecknarna av det brev som vädjade till partichefen Brezjnev att han inte skulle tillåta en rehabilitering av Stalin.

Majskijs dagböcker är en fascinerande läsning. Det är storpolitik speglad genom en av de medagerandes personliga minnen och reflektioner.

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 49 andra följare