Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ett läkaröde

Jag satt och läste i den ryske filosofen Nikolaj Berdjajevs memoarer ”Vägar till självkännedom” när jag plötsligt hajade till inför det han skriver om ”en svensk läkare, doktor Lübeck”. Jag blev nyfiken på denne svensk som befann sig i Moskva i slutet på år 1913. Berdjajev beskriver honom som en riktig viking, lång och ståtlig och med lockar som föll över axlarna:

När vi promenerade tillsammans med honom på Moskvas gator tilldrog han sig allas uppmärksamhet. Han bodde hos oss kanske tio dagar. Vi umgicks mycket intensivt. Han var en charmerande människa och ingav, sitt något teatraliska utseende till trots, förtroende. Hos honom fanns en stor godhet och uppmärksamhet gentemot människor.

Nikolaj Berdjajev 1912

Det mest anmärkningsvärda med denne doktor var kanske ändå hans klärvoajans. Han visste mycket om människor som han träffade för första gången och som han aldrig hört talas om. Berdjajev sammanförde honom med tidens kulturpersonligheter som filosofen Vjatjeslav Ivanov och universalgeniet Pavel Florenskij. För den senare fick han bland annat berätta om Swedenborg.

Lübeck firade nyåret hos oss, det var nyåret 1914. Och nog fick vi anledning att häpna. Vi var ett stort sällskap, och alla försökte förutsäga vad som skulle hända under det kommande året. Ingen tänkte på något krig. Lübeck gjorde denna förutsägelse: under det kommande året börjar ett fruktansvärt världskrig. Ryssland kommer att lida nederlag och kommer att få sitt territorium avskuret, därefter blir det revolution. Om min egen person sa han att jag under revolutionen kommer att bli professor vid Moskvas universitet; även detta visade sig stämma. Lübecks förutsägelser var häpnadsväckande, eftersom det politiska läget i Europa vid denna tid inte gav anledning att vänta sig ett krig.

Jag sökte förgäves på nätet efter någon svensk doktor Lübeck. Så småningom insåg jag att transkriptionen mellan latinska och kyrilliska bokstäver (tur och retur) kunde vara orsaken att jag (och den svenske översättaren Stefan Borg) inte hittade något – översättningen kom för övrigt 1994. Mycket riktigt visade det sig också att den mystiske läkaren var finlandssvensk och hette Edvard Wilhelm Lybeck (1864-1919) .

Edvard Wilhelm Lybeck

Det verkar inte finnas mycket skrivet på svenska om doktor Lybeck. Inte ens Biografiskt lexikon för Finland har någon artikel om honom trots att han umgicks i tidens kulturella kretsar. Mathilda Wrede, Juhani Aho, Eero Järnefelt och Frans Eemil Sillanpää var hans bekanta eller patienter. Och Akseli Gallen-Kallela målade ett skissartat porträtt i olja som numera finns på Serlachius museum i Finland. Från muséets hemsida hämtar jag följande:

E. W. Lybeck började som läkare i Helsingfors Tölö, på vårdhemmet Kammio som hade grundats av hans mor, läkaränkan Sofia Lybeck. Bekantskapen med Leo Tolstojs läror gav hans liv en ny inriktning, då han blev intresserad av vitalism och naturenliga vårdmetoder, sålde Kammio och mitt i urskogarna i norra Tavastland grundade Elämänmäki sanatorium som specialiserade sig på naturliga vårdmetoder.

Enligt ett avtal som fattats med staten kom de mentalt störda långtidssjuka till Elämänmäki för att vårdas. Förutom dessa kom sådana som hos Lybeck sökte hjälp för alla tänkbara slags krämpor, som kunde vara till exempel utmattning, nervositet, olika sorters neuroser, reuma, kroniska smärtor, depressioner, ledvärk, sömnstörningar, matsmältningsbesvär och huvudvärk.

Sanatoriets livligaste tid var början av 1910-talet, då patienter kom ända från utlandet med tåg till Vilppula station eller med båt. Den vanligaste vårdtiden var från tre veckor till en månad. Som behandling använde man vegetariskt baserad kost, ljus- och luftbad, vatten-, ler- och elbehandlingar, fasta, motion och rörelsebehandlingar, massage, meditation och arbetsterapi, men också religiöst helande.

Gallen-Kallelas porträtt av Lybeck

Naturmedicin kom alltså att bli Lybecks specialitet och han tillämpade sina alternativa behandlingar också när han senare kom att knytas till Kirvus sanatorium på Karelska näset. Här byggde terapin på de metoder som propagerats av den tyske läkaren Louis Kuhne med kalla sittbad som grundläggande vårdmetod. När anstalten högtidligt öppnades i maj 1911 avhånades den å det grövsta i Hufvudstadbladet:

Den s. k. naturläkeanstalten i Kirvus, Kuhne-entusiasternas speciella sanatorium invegs i söndags. Hälsningstalet hölls af dir. Huoponen, som förklarade att anstalten tillkommit ”under guds underbara ledning”. Så talade dr. Lybeck och det sjöngs koraler och andliga sånger. Ett intermezzo af opåräknad art uppstod dock, då en patient begynte klandra ledningen af företaget och icke kunde bringas att tiga. Sällskapet har för öfrigt nyss utsändt sin årsberättelse, däri bl. a. berättas huru genom bönhörelse och guds personliga ingripande företaget fått sig medel tillsända. Det är således icke nog med att naturläkarne göra sig skyldiga till det mest upprörande kvacksalfveri och dagligdags begå ostraffade attentat mot okunniga människors hälsa och lif — man skattar i 20:e seklet åt den mest hårresande vidskepelse och religiöst bondfångeri.

Vegetariskt lunchbord på sanatoriet

Kirvus ligger numera inom Rysslands gränser och några större spår av det gamla sanatoriet lär inte finnas. Men man kan hitta en hel del bilder på nätet från den tid när patienterna strömmade till. Kosten var helt vegetarisk med utgångspunkt i lokala jordbruksprodukter. Bruk av tobak, alkohol och kaffe var förbjudet på anstalten. Enligt uppgift blomstrade dock en del kaféer i närheten med besök av patienter som led av kaffetörst.

Enligt en notis i Wiborgs Nyheter från mars 1914 planerade doktor Lybeck startandet av en ny anstalt ”vid Petersburgska banan i Terijoki-trakten”. Den nya naturläkeanstalten skulle vara mera komfortabel och storstilad än Kirvus och främst rikta sig till patienter från Ryssland. Men världskriget och revolutionen kom och några patienter från Ryssland var inte längre att räkna med.

Var det världshändelserna som till slut fick Lybecks mentala hälsa att vackla? Han tog sitt eget liv och den gamle samtalspartnern Nikolaj Berdjajev blev bedrövad när han fick beskedet:

Det plågade mig mycket. Visserligen hade jag av samtalen med L. kunnat sluta mig till att han bar på en olöslig motsättning, en tragisk brytning. Och det mänskliga ödet är hur som helst outgrundligt.

Flera av de finländska tidningarna hade korta notiser om dödsfallet som uppgavs vara förorsakat av ett gevärsskott i ett anfall av sinnesförvirring. Någon konstaterade: ”Dr Lybeck intog en särställning inom vår läkarkår, i det han ansåg vattnet som den enda helbrägdagörande medicinen”. Hufvudstadbladet skrev i sin notis: ”Han var till sin natur ärlig och samvetsgrann, en äkta sanningssökare”. Ett vackert eftermäle.

Outgrundlig politik

Jag hoppar till inför rubriken i Dagens Nyheter: ”Trots it-skandalen – de rödgröna ökar försprånget”. Vad menas med ”trots”? Hade någon utanför kommentariatet väntat sig att väljarna skulle bli jätteupprörda? Det är ju en så diffus ”skandal” att få kan genomskåda den.

Framför allt verkar det vara svårt att förstå vilken ”främmande makt” som kan tänkas komma åt uppgifterna. För ovanlighetens skull har ingen pekat ut Ryssland. Tjeckien har dock nämnts som ett av de länder där datatekniker fått ta hand om den utkontrakterade skötseln av registret. Det har med andra ord hamnat i åtminstone ett Nato-land. Jan Björklund nämnde i en upprörd kommentar att uppgifterna kan hamna hos ”fienden”. Men tjeckerna är väl inte våra fiender? Är det turkarna han tänker på?

Bryr sig väljarna om ifall deras personnummer kommer på vift? Jag förstår upprördheten om det gäller skyddade identiteter. Men i hur många kundregister finns inte var och en av oss med personuppgifter och konsumtionsmönster? Hur sköter ICA och Coop säkerheten i sin datahantering?

Förlåt om jag bagatelliserar problemet men jag tror att den här reaktionen ligger bakom det faktum att Alliansen inte tjänat något på den senaste tidens agerande. Kanske tycker en och annan väljare till och med att det var lite småsint att vilja peta inte bara den mest ansvariga ministern utan dessutom två påstått populära statsråd som grädde på moset. Dessutom ledde ju hela aktionen till att Stefan Löfven fick en hel del beröm för sitt resoluta uppträdande.

På tal om trots så hade Jan Scherman en rätt skarp iakttagelse i Aftonbladet strax efter presskonferensen i juli. Han konstaterade att mediedrevet inte riktig gett det utfall som de mediala regissörerna hade förutsett:

I drevets dramaturgi surnar sedan en och annan reporter till när spelet inte går den väg man förutsagt. Kanske är det förklaringen till den politiske reportern K G Bergströms fråga till Stefan Löfven om varför statsministern ”trotsar” Alliansens krav på att även försvarsminister Peter Hultqvist ska avgå. Trots är ett ord som har med olydnad att göra. Men misstroendevotum betyder inte att den som väckt frågan ska åtlydas, utan att makten formellt flyttar till riksdagen. Och först efter ett riksdagsbeslut som bifaller misstroendet kan trotset uppstå. Men enligt samma regelverk har statsministern då inget val, möjligtvis ett alternativ som handlar om att hela regeringen avgår.

Vi ska förstås inte misstro medierna à la Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Bara konstatera att väljare har en tendens att inte rösta som ledarsidor och politiska kommentatorer väntar sig.

Det politiska spelat kan vara outgrundligt, framför allt i jakten på billiga poänger. I Svenska Dagbladet kan man idag läsa att kungen och drottningen fått kritik för att de åkt till ett privat födelsedagsparty i Moskva för EF-ägaren Bertil Hults hustru Lisbeth. Enligt Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark borde kungaparet inte ha åkt:

– Jag tycker att det hade varit klokt av UD att rekommendera att inte vidta en sådan resa, givet säkerhetsläget och det som sker i Östersjöområdet. Mitt intryck är att det inte är hovet som begått fel, de verkar följa de rekommendationer som ges, utan att det är UD:s ansvar.

Kungen i Kreml 2001 (Wikimedia commons)

Det är klart att en moderat politiker inte kan klandra hovet. Annars undrar man ju vad det mångomtalade säkerhetsläget innebär? Det faktum att president Niinistö bjöd Putin på opera i Nyslott i slutet på juli tyder ju på att det är ganska lugnt. Det kommer i och för sig att skramlas med vapen den närmaste tiden.

För ett knappt år sedan var kungen på en scoutresa till Saudiarabien. Det är en region där säkerhetsläget är minst sagt prekärt och där statschefen hänsynslöst låter bomba ett grannland. Men jag minns inte att Hans Wallmark den gången hade någon kommentar till resan.

Som sagt: politik är det outgrundligas konst.

Georg August Wallin

Han använde sig av fem olika alfabet. Han skrev dagsnotiser på svenska med arabisk skrift. Under sin sex år långa forskningsresa i Orienten levde han som muslimen ʽAbd al-Wālī från Centralasien. Fast egentligen var han född på Åland och hette Georg August Wallin.

På andra sidan Östersjön är han förstås mer känd än i Sverige. Han föddes 1811 och blev efter studier i Helsingfors och Sankt Petersburg en av Finlands första och mest namnkunniga orientalister. På 1840-talet reste han runt i Mellanöstern för att samla in material om arabiska dialekter och beduinstammar. Kairo blev från 1843 hans bas och med sin muslimska identitet kunde han inbäddad bland beduiner besöka de heliga städerna Mekka och Medina. Han var inte den första europé som besökte dessa Islams heligaste städer men han var väl den första som på svenska skrev ned sina intryck.

Han reste också i Palestina, Syrien och Persien och noterade kulturer och språk. Han tillbringade dessutom en period i ytterligare en helig stad: Jerusalem.

Wallin, porträtterad av R.W. Ekman

Svenska Litteratursällskapet i Finland har under några år publicerat Wallins skrifter i sju volymer. Sedan början av året finns de nu också fritt tillgängliga för en intresserad allmänhet i digital form. Delarna har följande innehåll:

1) Studieåren och resan till Alexandria
2) Det första året i Egypten 1843–1844
3) Kairo och resan till Övre Egypten 1844–1845
4) Färderna till Mekka och Jerusalem 1845–1847
5) Arabiska halvön och Persien 1847–1849
6) Resan hem via London 1849–1850
7) Professorsåren i Helsingfors 1850–1852

Det är en fantastiskt intressant läsning för den som är intresserad av den arabiska världen och Mellanösterns olika kulturer. Wallin är en nyfiken iakttagare av sin omgivning. Som språkligt geni har han lätt att komma i kontakt med befolkningen och förstå vad han ser och hör. Han berättar om stort och smått, noterar väder och vind, mat och kaffesorter.

Så här kan det låta när han under sin vistelse i Palestina kommer till den gamla handelsstaden Jaffa:

Snart kommo in i de rika Jaffa trädgårdarne och här påminte mig de otaliga pomerans och citron träden som stodo med quistar lutande af den gula frukten och omgifna af tjocka taggiga cactus träd att jag var i ett annat land än mitt eget. Vid solens uppgång kommo vi in till staden öfver ett öppet fält eller torg der den lifligaste rörelse af handlande och vandlande menniskor åter påminte mig att jag trädde in i en sjö- och handelsstad. Jag tyckte äfven allt folk hade ett gladare och öppnare utseende än jag var van att se i det heliga Jerusalem, der hvar och en tyckes vilja gapa ur dig din religion och din tro. Gud bevare mig för alla heliga städer.

När detta skrevs var han 36 år. Vid sidan av sina vetenskapliga observationer har också en del iakttagelser om den kvinnliga fägring som han möter:

Jag såg ehuru förstulet flera särdeles vackra quinnor här. Nästan ännu vackrare ser jag i staden i synnerhet bland Grekiskor och jag vet i sanning ej hvad är bättre för en ogift man som jag obeslöjade eller beslöjade quinnor. Men hvar har jag sett de vackraste quinnor? Här eller i Egypten eller i Arabien eller i Nubien eller bland Negrinnor eller i Europa? Det är mig omöjligt att afgöra ens för mig sjelf. Jag såg i Nubien (den unga Nubiskan i Keneh!!) skönare än hvilka jag alldrig tyckte mig då sett och så går det mig äfven här nu. Prisad vare Herren som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser.

Så småningom reser han tillbaka till Europa. Färden går via bland annat Italien, Schweiz och Tyskland. Till England kommer han 1849 och där blir han prisad för sina forskningsinsatser, Men han längtar ofta bort från Londondimman, kolbrasorna och kylan till Orientens klart lysande sol.

Även om han var född ålänning blev han snabbt en kosmopolit. Han verkar inte missnöjd med att som finländare vara en undersåte i det ryska imperiet, något som han också hade nytta av i Orienten där Ryssland i många kretsar hade ett gott rykte. En anteckning från tiden i London ger för övrigt klart uttryck för hans uppfattning om Sverige:

En fröjd under allt detta har det varit mig att ha sällskap af någre landsmän, unge män Bergbom från Uleåborg, Wolff från Wasa o. Julin från Åbo o. att med dem åter få tala mitt eget modersmål o. min egna dialect. Några Svenskar med deras odrägliga o. tillkonstlade natur och dragande språk äro mig en plåga. Huru ovedersägligen lyckligt var det för vårt kära land att bli fri från sin Svenska styfmor!

Wallin berättelser från arabvärlden och Mellanöstern ger en intressant historisk bakgrund från en region där också dagsaktuell politik i hög grad har rötter i de religiösa och kulturella motsättningar han skildrar.

I kräfttider

”Kräftor fångas med håf, och smaka så väl att de ätas vid Konungens hof”. Citatet är hämtat från en gammal rättskrivningslära. Idag gäller väl snarare att kräftor smakar så väl att de äts vid var mans bord.

För visst har kräftätandet demokratiserats. Förr var det kanske mest ett nöje för överklassen och storstadsborna. I Svenska Dagbladet för den 7 augusti 1937 ställer en reporter frågan om hur många kräftor som brukar gå åt i Stockholm. Han får svaret: ”Det finns det ingen statistik på, men jag skulle tro att Stockholm konsumerar lika mycket som hela det övriga Skandinavien”.

Nu är förmodligen konsumtionen rätt jämn över hela landet (utom möjligen i det norrländska surströmmingsbältet). Det kan vi tacka djupfrysningstekniken för. Den har i hög grad underlättat importen. Fast Sverige har alltid importerat kräftor, paradoxalt nog samtidigt som exporten till kontinenten för mer än hundra år sedan var betydande.

Jag hittar en artikel i den svensk-amerikanska tidningen Pacific Tribune från 1910, ett organ för skandinaver på den amerikanska västkusten. Där kan man inhämta att det 1904 exporterades 116.000 tjog kräftor från den stora fångstplatsen Hjälmaren (dvs. 2.320.000 stycken). 1907 var siffran 104.200 tjog men 1909 – sedan kräftpesten slagit till – bara 26.000 tjog.

Den kräftpest som drabbade Sverige från 1907 och framåt gav enligt tidningen upphov till många tragedier:

Den fiskeriidkande befolkningen kring Hjälmaren, Mälaren och Öljaren m. fl. sjöar har genom kräftpästen lidit en synnerligen stor minskning i sina inkomster. Personer, som spekulerat i kräftfiskearrenden, hafva ruinerats, och till och med själfmord har af sådan anledning inträffat.

Smittan ansågs ha kommit från Finland och just 1907 infördes förbud mot import av levande kräftor därifrån. Det hävdes senare men infördes efter ett antal år på nytt. Sedan det hävts än en gång kunde Svenska Dagbladet den 4 augusti 1931 rapportera att betydande kvantiteter av skaldjuren anlänt österifrån:

Med ångarna Mariehamn, Birger Jarl och Oihonna ha under söndagen och måndagen inkommit från Finland sammanlagt 481 lådor levande kräftor. Ångaren Kalewipoeg, som hitkom på söndagen från Reval, medförde 548 lådor estniska kräftor.

Idag ser importmönstren som bekant annorlunda ut. Jag åt själv djupfrysta kräftor från Kina häromdagen. Det var inget större fel på smaken men inte kunde de till storlek och kvalitet mäta sig med de inhemska exemplar som jag var med om att fiska upp ur Lännaån under min sörmländska barndom på 50-talet. Det var innan kräftpesten slagit till i just det vattnet.

När barndomsminnena dyker upp i augustimånens sken är det ändå inte smaken av nykokta kräftor som främst tränger sig på utan själva fiskandets stämningsfulla ritual: det ljudlösa glidandet i en roddbåt, skenet av ficklampor över relingen, rasslet av kräftklor mot en plåthink.

Den upplevelsen kan ju tyvärr aldrig ersättas genom djupfryst import från utlandet.

Norsk politik

Jag hade förstås väntat mig att hitta den berömda meningen om Norge som den sista Sovjetstaten. Ni minns kanske industriminister Björn Rosengrens besvikna men något oöverlagda yttrande när sammanslagningen av Telia och Telenor gick i stöpet år 1999. Kjell Magne Bondevik var norsk statsminister då men han citerar inte denna famösa utsaga i sina memoarer från 2006 med titeln Ett liv i spenning.

Och visst kan man väl tala om ett liv i spänning när berättelsen räcker till 723 sidor. Den skildrar framför allt hans tid som aktiv politiker under mer än 30 år innan han 2005 höll sitt sista tal i Stortinget.

Jag köpte hans memoarer för 10 norska kronor på en lokal loppmarknad i Telemark under helgen. Som alltid börjar jag i liknande verk med personregistret och det är verkligen imponerade. Här finns både Brezjnev och Putin, George W. Bush och Ariel Sharon. Den svenska politiker som nämns mest är väl Göran Persson. Däremot finns det inte ett ord om Alf Svensson som dock var hans kollega som kristligt orienterad partiledare. Vad detta kan bero på skulle kunna vara ämne för åtminstone en mindre uppsats i statskunskap.

Hur som helst: norsk politik har sina särdrag. På den bygdefestival där loppmarknaden fanns hade de större politiska partierna sina valtält. Det är ju Stortingsval i Norge den 11 september och spänningen stiger när det nu bara är en dryg månad kvar till valet. Enligt en artikel i Aftenposten för några veckor sedan tyder en del på regeringsskifte. Men det handlar om en kamp med decimaler där det bland annat gäller för några partier att klara spärren på 4 procent.

Bra valfråga.

Jag plockade åt mig ett antal valbroschyrer (men avstod från rosor, godis, kaffe och andra lockvaror i tälten). Kristelig Folkeparti (det som Bondevik en gång ledde) har en sympatisk version på nynorsk (den aktuella kommunens officiella språk). ”Vi vil ta heile landet i bruk” är en av sentenserna. En annan: ”Vi er alle like mykje verdt”. Mer konkret är förstås ett tredje krav: ”Ha nok voksne i barnehagane som kan passe godt på barna”.

Arbeiderpartiets broschyr är mer inriktad på den egna regionen: ”I Telemark tar vi godt vare på hverandre… Vi vil ha ett Norge med små forskjeller, og bruke de store pengene på helse og sykehus foran skattekutt til dem som har mest fra før”.

Märkligast är förstås Fremskrittpartiets broschyr som pryds av den leende partiledaren Siv Jensen. På sidan 2 kommer sedan ett av partiets huvudkrav: ”Nei till burka och nikab!”. Det är alltså ett av Norges regeringspartier som ser invandrares klädsel som ett allt övergripande samhällsproblem. I övrigt vill man ta bort fastighetsskatten och bygga nya vägar.

Høyre framhåller för sin del: ”Vi tror på Norge. Høyre gjør Norge klar for fremtiden” medan Senterpartiet säger ”Ja til Telemark – nei till sentralisering”. Vill man pröva det politiska språkets bärkraft kan man ju försöka vända på kraven. Vad skulle ett nej till Telemark egentligen innebära rent konkret?

Vi får se hur det faktiskt går den 11 september. Bollen är rund, som det brukar heta i sportspalterna.

Victoria

Jag har inget emot kronprinsessan Victoria personligen men på hennes 40-årsdag i förrgår hissade jag den norska flaggan. Detta eftersom min fru fyller år på samma dag och dessutom har norska rötter. Jag ville förstås undvika missförståndet att det var kronprinsessan som var mest värd att fira och inte min kära hustru.

Nu blev ju vår svenska tronföljare ordentligt firad ändå av en trofast beundrarskara som vallfärdat till Öland. ”Folkets kärlek min belöning”, som hennes anfader Karl XIV Johan hade som valspråk. Den kärleken unnar man henne gärna.

Vi sände i alla fall kronprinsessan en vänlig tanke när vi i förra veckan passerade Ockelbo, den fridsamma ort där prins Daniel har sina rötter. Utefter en av huvudgatorna fanns två loppisar och på den ena gjorde vi ett verkligt fynd i form av ett danskt uppläggningsbestick i äkta silver från 1917. Jag vill inte avslöja några priser men det var faktiskt en bra bit under skrotvärdet. För en loppishabitué ger ett sådant fynd ungefär samma känsla som överväldigar storfiskaren när han får en ovanligt stor lax på kroken.

På tal om Victoria så har jag nu sett de hittills sända avsnitten av serien om den engelska drottningen med samma namn. Hon regerade som bekant mellan 1837 och 1901. Serien är ju inte det bästa brittiska kostymdrama man sett: lite schablonmässigt tecknade personer och interiörer och diverse sidointriger med love, pride and prejudice, om man säger så. Victoria har nog gjorts vackrare än hon var och prins Albert framställs som oändligt själfull och rättskaffens.

Drottning Victoria 1837 respektive 1887

En bättre bild av Victoria tycker jag att man får om man går till hennes brevväxling som delvis finns tillgänglig på nätet. Där finns många brev till kunglig släkt runt om i Europa men också en mer affärsmässig korrespondens. Jag fäste mig till exempel vid en kortare epistel från den brittiska utrikesministern Lord Palmerston innan drottningen i juli 1837 skulle ta emot den ryska ambassadören greve Orloff för en avskedsvisit. Palmerston skrev:

With regard to Count Orloff, your Majesty will probably renew to him, on his taking leave, the assurances which your Majesty has already given, of your desire to cement and maintain the friendly alliance which subsists between the two Crowns; and an expression might be repeated of the pleasure which your Majesty has derived from the selection of a person who possesses the confidence and esteem of the Emperor so fully as Count Orloff is known to do.

It might, perhaps, be as well to avoid any allusion to your Majesty’s not being personally acquainted with the Emperor, or anything that might be construed into an invitation to that Sovereign to come to England, because Viscount Palmerston has reason to believe that any such hint would be eagerly caught at, while at the same time such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired….

Nej, ett statsbesök av den ryske tsaren var uppenbarligen inte särskilt önskvärt vid just den tidpunkten.

Det får mig att inse att en del utrikespolitiska problem tenderar att upprepa sig. Jag tänker på Theresa Mays alltför hastiga inbjudan av president Trump till statsbesök redan i höst. Nu kan man väl med Palmerstons diplomatiska språkbruk konstatera att ”such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired”. Därför har ju det tilltänkta besöket nu också skjutits på framtiden.

Om en tidigare svensk kronprinsessa Victoria (Gustaf V:s maka) får jag kanske anledning att återkomma när jag läst Ingar Palmlunds bok: A Royal Patient: Young Doctor Axel Munthe and Crown Princess Victoria of Sweden-Norway. Den ligger just nu i högen för sommarlitteratur.

Retsinaprovning

Jag har nog i någon tidigare bloggpost ondgjort mig över den vinprovarjargong som härjar i spalterna. Typ: ”Fräscht mousserande vin som kombinerar citrus, solmogen tropisk frukt, mineralitet, färska gröna örter och en fyllig krämighet”.

I just det här citatet verkar skribenten ha helgarderat med både etta, kryss och tvåa. Hur många tropiska frukter med vitt skilda smaker kan man inte räkna upp och hur många gröna örter finns det inte på denna jord?

Det handlar dessutom om ett mousserande vin där det verkar osannolikt att man skulle hitta något slags krämighet. Bubblorna borde väl motverka varje tendens till trögflytande konsistens.

Mindre floskulöst blir det när man provar retsina där den mest väsentliga egenskapen enligt min ringa mening är smaken av kåda från aleppotallen. Efter att ha förkastat Systemets vanliga sort (Kourtaki) på grund av dess alltför svaga spår av pinjedoftande Greklandsatmosfär har jag som gammal filhellen gått över till bolagets beställningssortiment. Jag tror mig redan ha skrivit om Malamatina som ett bättre alternativ till standardsortimentet.

Nu prövade vi i en mindre krets på fyra personer häromkvällen ytterligare ett par sorter. Vi ställde den beprövade och utmärkta Malamatina mot två andra produkter: Kechribari respektive Akratos.

Kechribari kommer, som framgår av bilden ovan, i en förförisk flaska. Förpackningen är dock enligt vår lilla grupps mening betydligt bättre än innehållet. Det handlar om ett ordinärt grekiskt vin som i sig är helt drickbart men det saknar den kraftfulla kådasmak som man gärna vill hitta hos en äkta retsina.

Bäst i test den här gången blev Akratos. Det är ett biodynamiskt odlat vin från ett familjeföretag i Schimatari, drygt fyra mil nordnordväst om Athen:

The grape-vines of family Papakonstantinou’s vineyard are cultivated organically since 1992. Wine-growing, wine-making, preservation and bottling are taking place under the direct personal control of father and son Papakonstantinou.

Meanwhile the wine-grower family is working biodynamically, growing native (autochthonous) and foreign grape varieties: (white) Savatiano and Roditis, (red) Cabernet Sauvignon, Grenache Rouge, Syrah.

Nog ger bilden av far och son Papakonstantinou ett förtroendeingivande intryck. Det är klart att deras organiska odling resulterar i ett något dyrare vin. Akratos kostar 101:- kr för en 75 centiliters flaska.

Men vill man en varm sommardag i Sverige i fantasin förflytta sig till Grekland och känna doften av susande aleppotallar så är det enligt vår ovetenskapliga och begränsade retsinaprovning värt den extra utgiften.