Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag hoppas att det inte upplevs som tjatigt men nu återkommer jag till det nyss behandlade ämnet om dedikationer i böcker. Jag kom plötsligt på att jag i min hylla har ett exemplar av Nikolaj Ljeskovs berömda roman Prästerskap, utgiven i Helsingfors på Söderströms förlag 1949 (en rikssvensk upplaga publicerades samtidigt av Norstedts). På omslagets baksida står det bland annat så här:

Prästerskap är en stor roman, skriven av en stor diktare. Det är en rysk småstadskrönika, det är skildringen av folket i en liten stad vid en liten flod i Sydryssland och på ett gods i närheten, men det är framför allt historien om prosten Tuberozov och hans närmaste omgivning…

På inlagans första sida finns dedikationen i svart bläck: Till Ellen Rydelius med en julhälsning från vännen Hjalmar Dahl.

Det var Hjalmar Dahl som hade översatt boken men Ellen behandlade den nog lite vanvördigt. Översättarens förord är inte uppsprättat och i övrigt har hon tydligen bara ögnat igenom de tre första sidorna.

Hjalmar Dahl (1891-1960) tillhörde de stora översättarna från ryska från 1920-talet och framåt. Sina språkkunskaper hade han delvis förvärvat i barndomen eftersom familjen när han var ett år gammal flyttat till Kyyrölä i det dåvarande finska Karelen, en by som ansågs vara den mest ryska under det gamla storfurstendömets tid. Han hade sedan studerat språk vid universitetet i Lausanne innan han 1913 blev redaktör för den ryska avdelningen vid Hufvudstadsbladet fram till år 1917 då avdelningen upphörde i och med Finlands självständighet. Fram till 1945 var han medarbetare i olika tidningar och tidskrifter för att sedan etablera sig som fri skribent och översättare.

Hjalmar_Dahl

Hjalmar Dahl

Listan över de ryska författare som han översatte är ganska lång. Där finns Tolstojs Krig och fred men också flera verk av Tjechov och Turgenjev. Även en modernare skribent som  Nabokov överförde han till svenska liksom den finske Nobelpristagaren Sillanpää. Döda huset av Dostojevskij finns också med på hans meritförteckning.

Just Dostojevskij var annars Ellen Rydelius bord och det var naturligtvis som översättarkollegor som de lärt känna varandra. Att hon inte sprättade upp fler sidor i Hjalmars Dahls översättning av Prästerskap beror nog på att hon redan hade läst boken på ryska. Hennes kunskaper i språket hade grundlagts genom studier i Lund och sedan genom en termin vid universitetet i Kazan i Ryssland före revolutionen. Hennes översättningar av stora Dostojevskijklassiker som Bröderna Karamazov och Idioten höll sig i åtskilliga decennier.

Ellen_Rydelius

Ellen Rydelius

Som översättare (från flera språk) var Ellen Rydelius både produktiv och noggrann. Hon verkade ständigt ha haft ekonomiska bekymmer (översättande har aldrig varit välbetalt) och försörjde sig ytterligare genom journalistik och författarskap i skilda genrer. Klassiska är hennes resehandböcker som beskrev vad man under 8 dagar kunde se på resmål, som Rom, Paris eller Berlin. För att citera Svenskt biografiskt lexikon:

R:s framgång som ”riksreseledare” blev stor och hon kom att kallas ”Sveriges Baedeker”. Sammanlagt utgav hon 23 titlar med denna inriktning, varav några på 1950-talet skrevs eller omarbetades i samarbete med dottern Maria (Ria) Wägner. De två första såldes i 10 resp 9 upplagor. Framför allt Rom på 8 dagar visade sig vara förbluffande slitstark; en upplaga utkom så sent som 1963. Att R:s reseskrifter av samtiden sågs som institutioner bekräftas även dels av det faktum att konkurrerande förlag publicerade efterbildningar, dels av att de snart parodierades; 1931 utkom t ex Grönköping på 8 dagar författad av Ada A:son Susegård (pseud för Seth Bremberg).

Säkert delade Ellen Rydelius den syn på en god översättares egenskaper som Hjalmar Dahl en gång formulerade:

Han skall äga en intuitiv förmåga av inlevelse i diktarens värld, och även för honom liksom för lyriköversättaren gäller det att kunna absorbera det diktverk han skall tolka för att sedan kunna dikta om det på sitt språk. Han skall inte bara ha ett säkert öra för de fina nyanserna och ordens valörer i allmänhet, ty också för de stora prosaisterna gäller i inte ringa mån det som Erik Blomberg sagt om poeterna: de är besvärliga med att nyttja även de vanligaste ord i ovanliga betydelser.

Att hålla en bok i sin hand som man vet att giganter som Hjalmar Dahl och Ellen Rydelius hållit i kan nästan stämma till andakt.

Leif Leifland

Jag såg att Leif Leifland, den gamle mästerdiplomaten, är död. Jag har bara positiva minnen av honom. Han var min chef under några år på svenska ambassaden i London, alltid vänlig, alltid humoristisk, ständigt intresserad av historia (och personhistoria). Lite bitsk kunde han väl vara när han gisslade dumheter eller pretentiöst uppträdande.

Han kom till London 1982 och lämnade sin post där 1991. Då var han en av de ambassadörer som tjänstgjort längst i den brittiska huvudstaden. När ett antal tjänstemän från ambassaden var inbjudna till Her Majesty’s Evening Reception på Buckingham Palace hösten 1990 stod vi långt fram i raddan av beskickningar på grund av hans långa tjänstgöringstid – han var nummer 6 i anciennitetsordning, en viktig princip i det diplomatiska protokollet. Vi kunde kasta oss över buffébordet långt före de amerikanska kollegorna som då stod en bra bit nere i hierarkin.

LLd

Leif Leifland på väg till drottning Elizabeth 1982

Det fanns absolut inget av diplomatiskt snobberi över Leif. Han växlade inte mellan många kostymer eller slipsar och den frack han bar på palatsets mottagning hade varit med förr, om man säger så. Men han var desto skickligare när det gällde att analysera politiska skeenden och han hade verkligen varit i hetluften under de ”frostens år” på 70-talet när han fick basa för vår ambassad i Washington sedan USA visat sitt missnöje med Olof Palmes protester mot Vietnamkriget. Han insatser som stöd för statsminister Fälldin i samband med den ryska ubåtsincidenten utanför Karlskrona 1981 är mångomskrivna.

Historia var ett av hans stora intressen. Man hade en känsla av att han vid mottagningarna i residenset gärna såg att gästerna gick relativt tidigt så att han kunde dra sig tillbaka till sitt skrivande. Han delegerade också flitigt ärenden till medarbetarna för att själv kunna tillbringa tid på The Public Record Office där han studerade handlingar kring svensk-brittiska förbindelser, inte minst under andra världskriget.

Hans flitiga arkivstudier resulterade också i en del läsvärda böcker. Han skrev bland annat en bok om Axel Wenner-Gren, där han beskrev den brittisk-amerikanska svartlistningen av den svenske affärsmannen som något av ett justitiemord. Hade han inte valt den diplomatiska banan kunde han ha blivit en framgångsrik forskare.

Någon gång i mitten på 90-talet bjöd jag Leif Leifland på lunch tillsammans med Bengt Beckman från Försvarets Radioanstalt, känd som den svenska kryptoanalysens främste historieskrivare. De hade haft lite olika uppfattningar om det brittiska intresset för Sverige under kriget. Leif ansåg att britterna var föga intresserade av Sveriges politik eftersom han under sina arkivstudier hittat väldigt få dechiffrerade svenska telegram. Bengts åsikt var att britterna säkert var intresserade men han kunde från sina egna studier konstatera att de faktiskt inte lyckats knäcka de svenska chiffren. De båda historikerna hade aldrig träffats förr och det blev en lång och intressant lunchkonversation om diplomati och hemlig skrift.

Leif Leifland var en person att minnas, både för hans i vid mening historiska insatser och för hans mänskliga egenskaper.

Brecht och Wickbom

Som den ärade läsaren kanske minns hade vi nyss i kommentarsfältet en liten diskussion om begagnade böcker med dedikationer av mer eller mindre berömda män eller kvinnor. En roande och lärorik betraktelse kring detta läste jag nyss på den trevliga finlandssvenska bloggen Tiden och världen. Bloggarkollegan i Helsingfors samlar på böcker med dedikationer, företrädesvis av finlandssvenska författare och han skriver i ett inlägg bland annat om tjusningen med de böcker som har en intressant proveniens:

Om en person köpt en bok och satt sitt namn på försättsbladet kan man ju tänka sig att hen också läst boken – och så kan man själv läsa boken och träda i en slags andlig gemenskap med denna person, fundera på om hen gillat boken, osv. Ibland hittar man kommentarer i marginalerna och då behöver man inte ens spekulera. Och ibland hittar man dedikationer som vittnar om gamla, för de inblandade viktiga men för eftervärlden meningslösa vänskapsförhållanden…

Jag håller helt med.

Mitt senaste bidrag till genren ”böcker med namnteckningar” hittade jag som vanligt på loppis. Det handlar om förstaupplagan av Bertolt Brechts Dreigroschenroman. Boken är tryckt i Amsterdam 1934 – Brecht hade då lämnat Tyskland på grund av nazismens maktövertagande och han skrev den i sin danska exil. En utgivning i hemlandet var politiskt omöjlig.

På en insida kan man läsa: Dem Roman liegt das Theaterstück ”die Dreigroschenoper” und John Gays ”Beggars Opera” zu grunde.

Romanen bygger alltså på Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan (med premiär 1928) som i sin tur hämtat sitt stoff från John Gays Tiggarens opera från 1728. Såvitt jag kunnat se har boken aldrig översatts till svenska. I Tyskland har den så småningom kommit ut i rätt många upplagor. Ändå verkar den inte särskilt välkänd och kanske beror det på att den hamnat i skuggan av den tidigare teaterversionen. En tysk skribent som säger sig ha läst den upprepade gånger ser den ändå som högaktuell – en kritik av en kapitalism i modern neoliberal gestalt där en av huvudpersonerna utbrister: ”Die Konkurrenz, mein Herr! Darauf beruht unsere Zivilisation, wenn Sie es noch nicht wissen sollten! Die Auswahl der Tüchtigsten! Die Auslese der Überragenden!”.

Med andra ord: konkurrensen som grund för en civilisation som också bygger på urvalet av de allra duktigaste.

Mitt inköpta exemplar är inte i särskilt gott skick, fast å andra sidan kostade boken bara 25 kronor. Skyddsomslaget saknas men av en text på sidan 4 kan man se att det avbildat Carola Neher i rollen som operans Polly Peachum.

carola

Carola Neher i filmen från 1931

Detta om själva volymen på nära 500 sidor. Men namnteckningen då? Jo, det står på ett försättsblad med en driven handstil ”Tord Wickbom 1935″. Namnet säger en yngre läsare ingenting. Men vi som var med på 50- och 60-talet minns Tord Gustaf Wickbom (1916-2011) som en av dåtidens skickligaste utrikeskommentatorer – mest känd (med sina initialer) som T. G. Wickbom.

Man kan på nätet inhämta att han redan i gymnasiet var litterärt intresserad och att han började sina akademiska studier med latin och klassisk fornkunskap. Så småningom läste han finska och deltog som frivillig i Finland i såväl vinterkriget som i fortsättningskriget. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet och för Sveriges Radio i London under senare delen av 1940-talet. Senare blev han utrikeskorrespondent i Sydostasien med stationering i Malaysia för att 1956 knytas till Sveriges Radios nyhetsredaktion. Något decennium därefter blev han informationsansvarig på Grängesbergsbolaget och fick då den otacksamma uppgiften att försvara bolagets skandalomsusade verksamhet i Liberia (den s.k. Lamco-affären).

Vad fick den 19-årige studenten Tord Wickbom att köpa Bertolt Brechts tjocka tyska roman? I Uppsala var han med i den konservativa föreningen Heimdal och tillhörde närmast en nationellt högerinriktad krets. Kanske var det hans dokumenterade litterära intresse som drev honom när han skaffade boken. Kanske hade han sett Tolvskillingsoperan som film och fascinerats av Carola Nehers spröda rollgestalt? Kanske ville han som högerstudent se hur en europeisk vänsterradikal tänkte?

Vem vet? Det är hur som helst den typen av obesvarade frågor och spekulationer som gör att det är så spännande med namnteckningar i gamla böcker.

 

EU och Ryssland

Det finns en politisk satirteckning som jag inte sett men som jag fått refererad:

Två polska bönder sitter på taket till sin lada. Det har regnat i veckor och de ser ut över sina helt översvämmade åkrar. Då säger den ene till den andre:

– Du, jag undrar vad Putin tänker hitta på härnäst.

Jo, får man tro en nästa enig västerländsk press så är ju Putin personligen ansvarig för nästan allt som är fel i tillvaron. Man förstår i och för sig de fiktiva polska böndernas reaktion. I höstas drabbades äppelodlarna i Polen hårt av de ryska motsanktionerna. Enligt statistik från Bryssel exporterade Polen tidigare frukt till Ryssland till ett värde av 339 miljoner euro, en export som alltså tog ett tvärt slut förra året.

Fördelen för oss medborgare i EU-länderna med detta stopp var ju att vi i höstas kunde köpa polska äpplen till starkt dumpade priser i våra affärer.

Är den ömsesidiga sanktionspolitiken vettig? Om detta råder delade meningar. Den grekiske premiärministern har, som vi kunnat läsa om i tidningarna, redan dömt ut den. Den spanske utrikesministern  Jose Manuel Garcia-Margallo framhöll nyligen att de knappast gagnar någon och att framför allt Spaniens jordbrukssektor drabbats hårt. Tyska företagare klagar också med jämna mellanrum.

Har EU:s sanktioner mot Ryssland haft någon effekt då? Vi får ju ofta läsa om att den ryska ekonomin lamslagits. Men sanningen är kanske något mer komplicerad. Den franske ekonomen och östeuropaexperten Jacques Sapir gick för någon dryg vecka sedan igenom läget på sin läsvärda hemsida under rubriken ”Russia coming out of the crisis”. Han noterar bland annat att EU:s sanktioner fått Ryssland att orientera sig mot andra marknader:

The Russian economy is therefore taking a 180° turn which will bring it to develop ever closer links with the countries of Asia and the emerging countries. The only effect of the sanctions will have been to speed up a movement, which was foreseeable over the next ten years. But the impact of this movement on some European economies is already revealing itself to be considerable. The market losses for the German, French and Italian industries will be very difficult to reverse. In fact, at present Russia can even indulge in considering lifting some of the counter-sanctions which had been taken in retaliation and which have hit hard the economies of countries such as Hungary and Greece.

It appears therefore that if some were hoping that the sanctions would bring about an ample social crisis in Russia, which could have destabilized Vladimir Putin, their calculations did in no way take into account the considerable resilience of economic structures in Russia. The failure of these calculations, confirmed by the opinion polls about the popularity of Vladimir Putin, are leading the United States and the European Union to the following dilemma : must one maintain, or even reinforce the sanctions, of which one can well see that they have had only little effect, or must one come to admit that the policies of sanctions have been a deep mistake? This dilemma should become ever sharper in the months to come.

euru

När detta skrivs har jag just sett den direktsända presskonferensen mellan Putin och den grekiske premiärministern Tsipras. Det verkade först som om Ryssland skulle lätta på livsmedelssanktionerna för Greklands del men det dementerades senare. De båda länderna ska också utöka samarbetet kring en rad större ekonomiska projekt, bl. a. inom energisektorn.

Efter de första rapporterna om sanktionslättnader för Grekland kom förstås en sur reaktion från de tyska böndernas organisation (Der Deutsche Bauernverband) som också gärna vill exportera till Ryssland: ”Inget EU-land borde bryta sig ur den gemensamma utrikespolitiken”.

Fast om nu EU faktiskt för en kontraproduktiv politik så är det väl bra om något land försöker gå före i ett försök att pröva något annat. Kanske är det ändå så som chefen för Stockholms Handelskammare, Maria Rankka, skrev när hon i Svenska Dagbladet nyligen berättade varför hon åker till Saudiarabien:

Handelsutbyte mellan länder bygger broar. Det är en katalysator för kontaktskapande och hjälper till att överkomma svåra barriärer. Genom att minska sannolikheten för att länder som idkar handel med varandra hamnar i väpnad konflikt kan handel värna demokratin även på det viset.

Liksom Ryssland är Saudiarabien ett land som just nu kränker ett annat lands territoriella integritet, i det här fallet i Jemen. Säga vad man vill om Putin men nog är han generellt sett en mer liberal statschef än kung Salman. Kan man handla med den ene borde man också kunna handla med den andre. Fast utrikes- och handelspolitik följer som bekant inte alltid logikens lagar.

Påskseder

Vi fick inget besök av påskkäringar under Skärtorsdagen, trots att vi laddat upp med en påse lösgodis. Det kan knappast bero på brist på barn i området för under Halloween hade vi åtminstone ett par unga grupper som knackade på och gav oss alternativet att välja mellan bus och godis.

Kanske har nyimporten från Amerika övertagit den gamla svenska traditionen? Vem orkar klä ut sig både höst och vår? Det är svårt att veta. Folklivsforskarna har här ett område att undersöka.

Helgseder ändras som bekant hela tiden. Finns det t. ex. någon som längre skickar påskkort annat än på elektronisk väg?

påsk

Jag läser i dagens tyska tidningar om diskussionerna kring nöjesförbud på Långfredagen. Generellt sett får man inte dansa den dagen i Tyskland även om lagstiftningen kring detta sker på förbundsstatsnivå. I den stora delstaten Nordrhein-Westfalen (c:a 18 milj. invånare) råder ganska stränga bestämmelser kring Långfredagens helgd. Inga nöjestillställningar tillåts, inte heller loppmarknader eller sportevenemang, inklusive hästkapplöpningar. Flyttningar är förbjudna, biltvättar måste hållas stängda och spelautomater låsta. (Det senare förbudet låter lite överflödigt i de internationella spelsajternas tidevarv).

Vi som var med på 50-talet i Sverige minns ju hur det var här i landet. Ganska strängt, även om det mer byggde på sedvana än lagstiftning. Det brukar ju sägas att ”Det sjunde inseglet” var den enda film som visades på den svartvita tv:n men om det är sant minns jag inte.

Däremot minns jag förvåningen när jag 1962 firade påsken i Paris och fann att man i detta formellt sekulariserade men ändå katolska land hade full fart på kommersen under Långfredagen. Min förvåning tyder på att det fortfarande var en ganska nedtonad dag här hemma.

Själv går jag alltid i kyrkan på Långfredagen och värnar privat om dagens helgd. Men jag störs inte av att den närbelägna Statoilmacken, till skillnad från kollegorna i Nordrhein-Westfalen, kan ha biltvätten öppen.

Resediplomati

Jag läser i tidningarna om statsminister Löfvens resa i Kina och om svårigheterna att tala i klartext när det gäller att karakterisera landets säregna statsskick. Jag förstår svårigheterna.

En gång var jag med i en officiell svensk delegation till Kina. Året var väl 1988 och besöket handlade om utbyte och samarbete på utbildningsområdet. Delegationen leddes av Björn von Sydow, då statssekreterare i Statsrådsberedningen. Allt följde ett strikt protokoll. Björn satt i bil nr 1 och jag i nummer 5 eller 6. Vi vallades runt i Peking och flög till Shanghai där vi bodde på världsberömda Peace Hotel och hörde den omskrivna jazzorkester som spelat där i decennier. Vi åkte nattåg med tyllgardiner, åt äkta Pekinganka och tvingade i oss det terpentinluktande kinesiska brännvinet Maotai som dock smakade allt bättre ju längre kvällen led. Den kinesiska muren bestegs förstås under sakkunnig ledning av någon partifunktionär

Jag hade hand om resväskan med de presenter av olika värde som skulle utdelas till värdarna vid de olika studiebesöken. Det är en viktig och grannlaga uppgift: vem ska ha vad? Det gäller också att ha presenter som inte är för tunga. Jag minns att monteringsbara svenska änglaspel var mycket populära. De var trevligt paketerade och och vägde inte så mycket. Som ”conversation pieces” var de också oöverträffade. Det tar några minuter att montera spelet för att demonstrera hur vackert de klingar i full rörelse. Under tiden växte vänskapen mellan våra folk.

sv-cn

Sverige-Kina. Himmelsk frid mellan folken

Kineserna ville gärna att Sverige skulle bygga en socialhögskola någonstans i landet. De ville helst ha löften om detta men det kunde inte ens vår statssekreterare ge. Han fick i diplomatiska ordalag förklara att saken skulle diskuteras vid vår hemkomst till Sverige.

Året därpå inträffade massakern på Himmelska fridens torg. Sveriges förbindelser med Kina tonades ned och alla planer på socialhögskolor och liknande lades till handlingarna.

Jag kom att tänka på vår gamla resa när jag i Saudi Gazette läste om Björn von Sydows senaste diplomatiska mission under rubriken ”Deep sorrow over dent in our relations, says Sweden”:

Custodian of the Two Holy Mosques King Salman received a letter from Sweden’s King Carl XVI Gustaf stressing the depth of bilateral relations and his keenness on ensuring their continuity.

King Salman also received a message from Sweden’s Prime Minister Stefan Loefven in which he expressed deep sorrow and regret over the current crisis between the two countries, stressing the keenness of his government to maintain bilateral relations. The prime minister also said in his letter that his government was looking forward to welcoming the return of the Saudi ambassador to Stockholm and to enhance the relations between the two countries.

The letters were handed over by Bjoern von Sydow, former Swedish defense minister and special envoy of Sweden, during a meeting with King Salman at Al-Oja Palace at Diriyah on Friday evening.

The Swedish special envoy conveyed the greetings of Sweden’s king to King Salman. The King sent his greetings to Sweden’s king and prime minister.

Slutet gott, allting gott. Man förstår att kung Salman är vänligt stämd mot vår egen konung som ju för några år sedan, i  egenskap av hedersord­förande i World Scout Foundation, delade ut förtjänsttecknet ”Bronsvargen” till den nyss avlidne kung Abdullah, Salmans halvbror.

bronsv

Kanske fick kung Salman ett muntligt underhandslöfte om att också han så småningom ska tilldelas bronsvargen för sina utmärkta insatser i scoutrörelsens anda. Det kan kanske förklara den snabba lösningen på krisen.

Selfieturism

Jag bodde i London för så där 25 år sedan och efter det har jag förstås besökt den brittiska huvudstaden ett otal gånger i olika uppdrag eller (på den allra senaste tiden) som reseledare i barnbarnens bildningsprojekt. Varje gång får jag anledning att fundera över om, och i så fall hur, staden ändrat sig.

Nu kom jag just hem och kan som vanligt konstatera att gatorna ligger där de ligger och att trafiken är som den är. Jag saknar förstås de gamla Roadmasterbussarna med öppen plattform därbak men fortfarande kan man ta med barnbarnen upp på övervåningen och låta dem se London helt gratis om man bara själv har en biljett (ett laddat Oyster card rekommenderas).

Tunnelbanan tillhör väl de minst föränderliga dragen i stadsbilden. Här kan man i fantasin drömma sig tillbaka till Sherlock Holmes dagar – och då menar jag den ”riktige” Holmes i Jeremy Bretts gestalt och inte den hysteriska och moderna version som Benedict Cumberbatch gestaltat.

Ny attraktioner som tilltalar en yngre generation tillkommer hela tiden. Jag tror att jag tidigare rapporterat om den bronsstaty av björnen Paddington som numera finns på Paddington station. Den besökte vi vid en tidigare resa. Den här gången ville en 10-årig deltagare se den berömda plattform 9 3/4 på Kings Cross, känd från Harry Potter-böckerna. Till min förvåning var det köbildning framför väggen med den halva bagagekärran. Anledningen visade sig vara att alla skulle fotografera sig själva eller någon bekant med plattformsskylten som bakgrund för att sedan kunna leverera ett bildbevis via MMS eller Instagram. Och den processen måste ske i god ordning så att ingen stod i vägen för någon annan när smarttelefonen höjdes i fotoläge.

Platform

Plattform 9 3/4 utan köbildning (källa Wikipedia)

Efter det här besöket insåg jag att selfiekulturen är det absolut nya inslaget i Londons stadsbild på senare år, åtminstone nära de stora turistattraktionerna. På Westminster Bridge stod företrädare för alla folkslag och tungomål med sina selfiepinnar (den där förlängda metallarmen) för att föreviga sitt besök med Big Ben som bakgrund. Fast lika ofta som selfies blev det förstås groupies med vänner eller äkta hälfter.

Jag läste vid hemkomsten en nästan årsgammal artikel i Daily Mail om fenomenet:

London is often cited as one of the most attractive tourist locations worldwide, but now the capital of England has gained a new status: the selfie capital of the world. More than 14 per cent of selfies shared on social networks were found to be captured in the capital, with the Big Ben, the London Eye, and Buckingham Palace the most popular selfie spots in the city, according to website Suggestme.

But when it comes to individual landmarks, the Colosseum in Rome was the most fashionable backdrop for selfies, followed by the Eiffel Tower in Paris, analysis of 6.3million social media messages from Twitter, Facebook, Instagram and elsewhere has revealed.

Samtidigt läser jag om hur fler och fler turistattraktioner runt om i världen förbjuder selfiepinnarna. Det gäller Versailles men också några av Londons muséer, t. ex. The National Gallery:

The National Portrait Gallery, adjacent to the National Gallery, says the sticks are allowed, but “anything that may prove disruptive is reviewed on an ongoing basis.” The British Museum is “currently reviewing” its selfie-stick policy.

Some art-lovers praised the idea of a ban: “If you go into an exhibition, surely the purpose is to see what is on show and not to take umpteen photographs of yourself?” said Bill Doig, a retired doctor visiting the National Portrait Gallery.

Som besökare utan smartphone kan man bara hålla med doktor Doig.

Grupp

Groupie with stick (Källa Wikipedia)

Förresten är detta med att ta selfies något som är alltför egoistiskt och självcentrerat, åtminstone om man får tro texten till ett av årens poetiska mästerverk i Melodifestivalen (slutade på plats 8):

Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Ingen vill ju vara helt själv, ta en Groupie ikväll

En två tre fyr fem, han och hon och hen
Ju fler desto bättre och bättre
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie

Där fick textförfattaren verkligen till det. Dessutom med ett progressivt omnämnande av den moderna svenskans tre olika genus. Bra jobbat, som det heter.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 40 andra följare