Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Diverse’ Category

”När en kvinna tar plats i hetsande förvärvsarbete, måste hon godtaga dess lagar”. Så står det under rubriken Affärslivets etikett i den lilla handboken Etikett och god ton, tryckt 1932. Den är utgiven i serien ”Husmoderns presentbok” och betecknas av förlaget som en ”Praktisk handbok i sättet att uppföra sig”.

Jag hittar den vackert inbundna skriften när jag rensar lite i en bokhylla (den finns faktiskt också på nätet ser jag). Mellan pärmarna finns det mesta som en man eller kvinna bör veta för att kunna skicka sig i det borgerliga sällskapslivet. Råden omfattar allt från bordsskick till rökning och titelbortläggning. Herrarna får veta hur de ska ta av sig hatten när de hälsar. Och så vidare.

Nu fastnade jag mest för kapitel fyra eftersom just arbetsplatsens etikett verkar vara ett nog så aktuellt ämne. Det är där jag hittar förmaningen om att kvinnan måste godta förvärvslivets lagar och finna sig i att vid vissa tillfällen endast behandlas som en man. Så här heter det bland annat:

Det är en chimär att tro att kvinnan genom att ge sig ut i förvärvskampen skulle kunna ha ett så förmildrande inflytande, att t. ex. alla affärsdiskussioner och uppgörelser skulle kunna ske under mjuka former. Kvinnan har väl, sedan hon inträtt i förvärvsarbete, haft det inflytandet att hon dämpat ned tonen över huvud taget – om hennes manliga kamrater äro väluppfostrade – men hon kan inte så omskapa mannen att han i stunder av högsta tryck skall kunna helt behärska sig, därför att hon står bredvid…

Det framgår dock av texten att ”stunder av högsta tryck” kanske ändå är undantagsfall. Och, understyks det, en man kan vara artig fast han är arbetskamrat, åtminstone här i landet:

Ty det måste erkännas, som regel och i stort sett är svensken inte oridderlig, oartig mot sin kvinnliga kollega. Han är till exempel mycket artigare än både tysken, fransmannen, österrikaren och italienaren är mot sina kvinnliga kollegor

Därmed vilja vi dock inte säga, att en man under alla förhållanden i förvärvslivet kan tillämpa alla artighetsregler mot kvinnan såsom i umgängeslivet.

I den andan gäller det för kvinnan att inte ta illa upp om hennes manlige arbetskamrat någon gång glömmer sig och går först genom en dörr. Och även om kvinnan normalt sett inte hälsar först kan det ju hända att hon måste göra det om chefen passerar och på grund av sin ansvarsfulla position har tankarna på annat håll och tycks ignorera sina medarbetare.

En svår fråga är förstås hur man ska förhålla sig om chefen plötsligt börjar svära, dundra och ryta:

Nu är det ju så, att en väluppfostrad herre inte förlorar tålamodet, inte svär, inte ryter inför damer. Det är mycket vilsamt, om en chef efterlever denna regel också inom sitt företag. Men änglar bli aldrig chefer och chefer äro sällan änglar, och därför kan det ju hända, att det inträffar stunder av högspänning, då alla etikettsregler fara dit pepparn växer. Då kan det hända att chefen tar till storklubban, förgår sig, säger saker, som han inte menar — både till manliga och kvinnliga anställda. Männen taga det inte hårt. Må inte heller kvinnorna göra det!

Det finns många andra viktiga etikettsregler i den här boken. Till exempel anses det olämpligt att en dam röker på gatan i väntan på spårvagnen. Och en herre som inte tagit av cigarrens maggördel visar tecken på bristande kultur och bildning.

Det mesta är förstås hopplöst föråldrat. Men kanske finns det fortfarande ett och annat guldkorn att hämta när det gäller etikett och god ton på arbetsplatsen, särskilt inom mediavärlden.

Read Full Post »

Vi som använt gamla skrivmaskiner minns hur man skrev ett semikolon: Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, därefter ett backsteg och sedan ett komma. Denna operation gav en kort tid för eftertanke.

Jag bloggade om saken för fem år sedan och påminde då om hur jag min gröna ungdom såg en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette ”Klara”. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Därmed missade de också ett tillfälle att tänka ett varv till kring det de just höll på att skriva.

Allt detta dök upp i mitt minne när jag läste en lysande liten bok med titeln Interpunktion. Det är skriven av Alva Dahl, doktor i nordiska språk och dessutom översättare och författare. Hon verkar vara inne på exakt samma linje som Sven Stolpes fiktiva tryckerifaktor när hon skriver:

Eftertankens främsta skiljetecken är nog semikolonet. Det kräver reflektion av både skribent och läsare. Semikolonet visar att de båda satserna hänger samman; ofta, men inte alltid är det fråga om en orsaksrelation.

Hon fortsätter:

Att använda semikolon i stället för bindeord (som och eller därför att) är att visa läsaren förtroendet att själv lista ut sambandet. Det kan tyckas vanskligt, men på detta sätt knyter också skribenten till sig de läsare som uppskattar inviten att tänka själva. Bland annat därför är semikolon ett yperligt hjälpmedel för den medvetna skribent som vill utnyttja skriftens möjligheter och bjuda in läsaren till samförstånd.

Alva Dahl noterar att det finns de som anser att semikolon är ”för pretentiöst” eller ”inte hör hemma i svenskan”. Hon kontrar med att vi mycket väl kan vara pretentiösa – särskilt om vi med detta menar att vi tar språket och skrivandet på allvar och är noga med hur vi formulerar oss:

När jag hör att tidningsredaktioner konsekvent förbjuder semikolon undrar jag alltid om detta inte måste innebära att också eftertanke och komplexitet stryker på foten. Om alla ska skriva rappt och enkelt, vem belyser då de aspekter av tillvaron som är krångliga och invecklade?

Hear, hear! – som engelsmännen säger.

Om jag för fem år sedan klagade över bristen på semikolon så har väl grunden för denna klagan blivit än starkare idag. Vem slösar bort ett dyrbart utrymme på twitter på ett gammaldags skiljetecken? När såg ni Carl Bildt senast ge rum för eftertanke genom ett semikolon?

Semikolonet har verkligen både vänner och fiender i den litterära världen. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut (1922-2007) tillhörde den senare kategorin: Det här är ett råd han gav till blivande författare: ”First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Å andra sidan visade hans författarkollega Lewis Thomas (1913-1993) sin uppskattning av detta tecken som enligt honom också kan markera en behaglig förväntan:

I have grown fond of semicolons in recent years. The semicolon tells you that there is still some question about the preceding full sentence; something needs to be added; it reminds you sometimes of the Greek usage. It is almost always a greater pleasure to come across a semicolon than a period. The period tells you that that is that; if you didn’t get all the meaning you wanted or expected, anyway you got all the writer intended to parcel out and now you have to move along. But with a semicolon there you get a pleasant little feeling of expectancy; there is more to come; to read on; it will get clearer.

Semikolonets vänner bör inte ge upp; det kommer kanske en dag när tecknet får en renässans. Å andra sidan kan man nu skriva det direkt på datorns tangentbord utan någon operation med backsteg. Den tidsfrist som förr fanns för eftertankens kranka blekhet har därmed besegrats av den moderna tekniken.

Read Full Post »

Man måste i dessa tider ta vara på alla positiva nyheter. Som t. ex. dagens besked om att Stefan Löfven inte tänker åka till Almedalen i sommar. Äntligen en ledande politiker som vågar markera mot den åsikternas Kiviks marknad som veckan i Visby urartat till! En partytältens högtid där politiker, journalister och lobbyister frotterar sig mot varandra. Man får hoppas att fler följer efter.

almedalenvisby

Almedalen – utan lobbyister

Skulle sedan någon nationell beslutsfattare våga ta första steget att utebli från Folk och Försvars konferens i Sälen nästa vinter så vore det förstås också en välkommen markering. Också där lever militärer och försvarspolitiker i något slags symbios med ledarskribenter och de s. k. säkerhetspolitiska reportrarna.

Mediaveteranen Jan Scherman hade några bitska sanningar om detta i en artikel i Aftonbladet under rubriken Nickedockorna i Sälen. Där skrev han bland annat, mot bakgrund av den brist på kritiskt granskande journalistik som man lätt kan iaktta:

Jag har varit där en gång, då jag jobbade på Aktuellt, och sett förbrödringen mellan granskarna och de granskade i den klädkod som mest påminner om ”casual friday” fast med tillägget värmande underställ.

Detta om medias abdikering från sitt kritiska uppdrag.

Annars har jag ägnat några lediga minuter åt att studera den ”Danmarkskanon” som nu slagits fast, en förteckning på de tio viktigaste värderingar som format vårt sydliga broderland och som fortsatt ska prägla dess framtid.

Ni kan hitta allt kring detta om ni klickar här. De tio danska karakteristika som slagits fast är följande:

Velfærdssamfundet
Frihed
Tillid
Lighed for loven 
Kønsligestilling
Det danske sprog
Foreningsliv og frivillighed
Frisind
Hygge
Den kristne kulturarv

Någon däremot? Om man bortser från just det danska språket så kunde det också vara en svensk kanon. En annan fråga är förstås vad den innebär mer än fromma ord. Vem har något att invända mot välfärdssamhället som princip? Frågan är väl bara vad det ska omfatta och hur det ska finansieras. Det är ju i svaret på de svåra frågorna som den riktiga värdegrunden visar sig.

danmarkskanon

Mest nyfiken är jag kanske på det kärnvärde som begreppet ”hygge” utgör. Jag läser en av förklaringarna till detta budord:

Idéen om hygge fylder meget i danskernes selvbevidsthed. Hygge betragtes som en særlig måde at være sammen på under afslappede forhold. Hygge har sit eget ord, og mange siger, at det ikke kan oversættes. Det er ikke mange udlændinge, der besøger Danmark, der ikke straks bliver præsenteret for ordet og for hyggens betydning.

Så är det kanske. I ett av de folkliga inlägg som lett fram till tio-i-topp-listan utvecklar två kvinnor tanken:

Kender du det, når du kommer hjem fra arbejde, svinger benene op i sofaen og tænder for Tv’et? Her i Danmark definerer vi det på en helt særlig måde: ‘hygge’. Når vejret bliver gråt og kedeligt, tænder vi stearinlysene og mødes i en hyggestund omkring et brætspil med et varmt tæppe, som oftest lidt godt til ganen og i godt selskab.

Tænker man på vores nabolande som f.eks. Tyskland, Norge og England, har de intet i lighed med dette eminente term for samvær, stemning og den helt unikke og fuldkommen usammenlignelige følelse.

Det är synd om engelsmän, tyskar och norrmän som aldrig får ta del av denna avslappnade känsla. Men vi svenskar har faktiskt något motsvarande i ordet ”mys”. Det borde finnas med om svenska politiker skulle vilja göra en motsvarande lista. Plus, förstås, den ursvenska ”fikapausen”, det sociala kitt som i mångt och mycket håller vår nation samman.

Read Full Post »

Man får försöka glömma eländet i den stora världen och koncentrera sig på glädjeämnen i närmiljön. Som den gamla kyrkskolan i Hölö, nu omvandlad till ett kulturcentrum med trevliga små utställningar sommartid.

Så här års lever den svenska landsbygden upp. Det är fantastiskt med alla dessa lokala kulturevenemang, sommarkaféer och gårdsbutiker. Härom dagen åkte vi alltså till Hölö, en bygd ett par mil söder om Södertälje. Här drog den gamla riksettan en gång fram, här for Gustav V ofta i bil till sitt älskade Tullgarn (som ligger inom sockengränsen). Och här, mitt emot kyrkan, ligger den gamla skola som nu är navet i imponerande lokala kulturaktiviteter.

Hölö och närbelägna Mörkö har förresten spelat en viktig roll i den svenska litteraturhistorien. Det var här som så många författare hittade sina sommaridyller under framför allt 1930-talet. Ivar Lo-Johansson har med lite ironisk distans skildrat denna landsbygdsromantik i novellen ”Vid syrentorpen” som ingår i hans självbiografiska bok Författaren.

Han skriver där bland annat om dessa författare: ”De skapade åt den svenska dikten trettitalsidyllens ofantliga, insmickrande blomsterbukett, som mest bestod av vildblommor från övergivna torp i min hemprovins”.

Några av torpen låg i Hölö, andra på närbelägna Mörkö, dit bl. a. Erik och Vera Asklund bjöd in till midsommarfest någon gång på 30-talet:

syrentorpsfestligheter-696x800

Dokumentet ägs av Hölö-Mörkö hembygdsförening

I den stora gamla kyrksalen i Hölö såg vi en utställning under rubriken ”Omoderna kläder – mode i backspegeln”. Den skildrade i all anspråkslöshet och med konkreta exempel det svenska modets utveckling under framför allt 1900-talets andra hälft.

I det närbelägna kaféet kunde man dessutom beundra en liten men mycket proffsig utställning om skomodet under flera århundraden, producerad av Ansa Borin.

skor

Man kan i princip se hela denna fina utställning med såväl bilder som texter om man klickar här.

Det handlar förstås mest om kvinnliga skor men som man fastnade jag inför en text om den diskussion som i min ungdom uppstod om de smala skodon som gick under namnet myggjagare. De var spetsiga och klämde ihop tårna på ett mindre positivt sätt. En greve Rudolf Cronstedt skrev 1953 ett brev till försvarsministern där han bekymrade sig över hur dessa skor skulle kunna tänkas påverka de värnpliktigas anatomi och därmed landets försvarsförmåga. En dagsverspoet i Stockholms-Tidningen skrev då följande lilla dikt:

Den smala tån på kisens läst
har spritt sig som en tåspetspest
men får ej några leven
ifrån herr Cronstedt, greven.
. . .
En stortå som är lagd på tvärn
är ingenting för militär’n
ett marsch-hinder det bleve,
Ni har nog rätt, herr greve!

Se på Edra skor – andra gör det! Så hette det ofta i den tidens reklam för fotbeklädnader och skokräm. Greve Cronstedt tänkte förvisso längre än enbart på skornas utseende.

 

Read Full Post »

På SVT sänds en rätt rolig serie av och med Fredrik Lindström. Den handlar om så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Tänk om inte det eller det hade inträffat, hur skulle det då ha sett ut idag? Härom veckan handlade det om Karl X Gustav och tåget över Lilla och Stora Bält. Om inte isen hade burit de avgörande dagarna, skulle då Skåne, Halland och Blekinge fortfarande ha varit danska landskap? En intressant spekulation.

I går handlade programmet om den stora du-reformen på 60-talet, den som enligt traditionen främst utlöstes av att Medicinalstyrelsens generaldirektör Bror Rexed lade bort titlarna med sin personal den 1 juli 1967. Fast själva rörelsen mot ett mer demokratiskt tilltalssätt var ändå redan på gång i den spirande politiska radikalismens anda.

Vi som varit med ett tag minns hur det var. I gymnasiet blev vi elever tilltalade med efternamn. Lärarna fick man närma sig med deras titlar: ”Har lektorn läst om detta i dagens tidning?” Möjligen använde man också formen ”magistern” och ”fröken”. Jag minns inte så noga. Vid den s.k. lärarmiddagen efter studentexamen blev det allmän titelbortläggning (åtminstone i Strängnäs). Men visst var det svårt att säga ”du” till de lärare som man i många år titulerat.

I Uppsala blev man sedan tilltalad som ”kandidaten”, åtminstone till dess att man framgångsrikt tenterat för ett högre betyg. Den siste professor som slängde titlarna med mig var den legendariske religionshistorikern Geo Widengren. Jag minns att det skedde över ett glas sherry.

Sedan slog ju du-reformen snabbt igenom ända till dess att ungdomar under det senaste decenniet börjat säga ”Ni” till enstaka personer i något slags kommersiell artighet. Det är ett oskick som lämpligen kan bekämpas med Jan Guillous replik: ”Jag är inte ni med dig”.

Hur ser duandet ut på kontinenten idag? Vi vet ju alla att det kan vara ganska komplicerat i länder som Frankrike och Tyskland.

Den tyska tidningen Bild undersökte häromdagen läget i den tyska koalitionsregeringen och kunde konstatera följande:

Fünf Minister dürfen Angela Merkel duzen – allerdings nur aus der eigenen Partei. Alle SPD-Minister sind mit der Kanzlerin per Sie.

Spitzenreiter beim Du: Außenminister Frank-Walter Steinmeier (60, SPD), der sich mit zehn Kollegen duzt. Darunter sind alle SPD-Minister.

Ganz ohne Du kommt Finanzminister Wolfgang Schäuble (73, CDU) aus: Er sagt zu allen Kollegen respektvoll Sie.

Angela_Merkel_(2008)

Frau Merkel

Alltså: man säger inte du över partigränserna i regeringen. Utrikesminister Steinmeier har druckit bror/syster-skål med tio partivänner medan finansminister Schäuble håller på gamla former (kanske beroende på att han sitter på pengarna och aktar sig för vänskapskorruption).

Hannoversche Allgemeine berättar att Ikea är pådrivande när det gäller informellt tilltal. Där duas det friskt på skandinaviskt frigjort sätt även om kunder över 40 inte alltid gillar den typen av förtrolighet:

Bei Ikea ist die Sache klar: Es wird geduzt, dass sich die Schränke biegen. „Wohnst du noch, oder lebst du schon?“, fragt der schwedische Möbelgigant keck. Nicht alle deutschen Kunden jenseits der 40 finden solche Vertraulichkeit toll („Hej, brauchst du Hilfe?“), aber so ist das nun mal bei den putzigen Skandinaviern: Alle sind eine große, glückliche, blaugelbe Billy-Familie. Das ist die kommerzielle Variante der „tipis sverige Snörrigkeit“.

Visst, vi är ju alla en stor lycklig blågul Billy-familj. Vad de tre sista orden i citatet ska betyda är svårt att förstå. Något med ”typiskt svenskt” verkar det som.

Annars påstår sociologer och germanister att du-reformen egentligen har avstannat i Tyskland under de senaste åren. Kanske är det så, som någon forskare konstaterat, att återgången till ett mer formellt tilltalssätt går hand i hand med ”Neobiedermeier-stilen”.

Frankrike dras som bekant med lite av samma problem. En fransk sajt ställer frågan: ”Quand tutoyer – Quand vouvoyer?”. Alltså: När ska man ”dua” och när ska man ”nia”. Men att i detalj gå in på det franska dilemmat tar för mycket plats här.

Tänk om (för att låna Fredrik Lindströms rubrik) den svenska regeringen vore lika formell som den tyska och ledamöterna inte duade varandra över partigränserna. Då kunde statsminister Löfven kanske säga så här: ”Herr Fridolin, jag hoppas att Ni inte sätter några käppar i hjulet för herr Hultqvists försvarspolitik”. Men också detta är ju ett fantasiscenario som saknar förankring i verkligheten.

Read Full Post »

När jag mötte Joan

Dagens Nyheters lättsamma sida Namn och Nytt har en tid haft en rad bidrag på temat ”När jag mötte Lassie”. De flesta känner väl till själva begreppet. Det bygger på en serie i Expressen på 90-talet kring berättelser om möten eller indirekta möten med hel- eller halvkändisar. Fenomenet har till och med ett eget uppslagsord på Wikipedia där det bland annat definieras så här:

Några kännetecken för typiska ”jag mötte Lassie”-händelser:

Mötet bör ha ägt rum i andra eller tredje hand – typ ”min systers expojkvän”.

Kändisen får gärna vara av typen b-kändis, kultkändis eller föredetting, alternativt en större kändis långt före dennes karriär.

Mötet bör ha ägt rum utanför kändisens offentliga liv – till exempel i ett snabbköp eller ett flygplan.

Mötet bör ha varit flyktigt och spontant. Att avsiktligt söka upp en kändis för meritens skull räknas inte riktigt.

I och för sig är nog regelverket inte så strikt. I DN:s serie kan det handla om någon som åkt i samma hiss som Kjell Lönnå eller stått i samma kö som Lasse Lönndahl. I dag var det någon som berättade om hur hon fått en lift av Konrad Adenauer. Med andra ord: direkta personliga möten och inte bara något man hört om i andra eller tredje hand verkar vara godkända i de moderna Lassiereglerna.

Min senaste upplevelse i denna kategori var väl när jag för något år sedan på Stockholms central råkade stå bakom Sven Wollter i en kö till ett café. Han hade tappat en handske, jag tog upp den och gav den till honom. ”Tack”, sa Wollter vänligt och jag kände förstås en omedelbar direktkontakt med svensk dramatik när den är som bäst.

Om ett oväntat möte med Nobelpristagaren Sjolochov 1965 har jag redan skrivit här på bloggen. Lika oväntad var en annan händelse från de år på tidigt 90-tal då jag jobbade på ambassaden i London.

Tillsammans med den älskvärda ambassadörsfrun Karin Leifland skulle jag på Heathrow möta drottning Silvia som kom med ett reguljärt flyg från Spanien. Vi fick gå innanför de vanliga avspärrningarna och såg kabindörren öppnas. Men det var inte vår drottning som först klev av planet utan en drottning av en annan typ: Joan Collins, känd bland annat från tv-serien Dynastin som var en långkörare på 80-talet, även i svensk television. Där hade hon en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu hade hon rest från Spanien i en stor, röd och bredbrättad hatt och steg med självsäker min ut som denna flights verkliga ”first lady”.

Alexis2

Joan Collins i Dynastin

Som nummer två ut ur planet kom den något mindre uppseendeväckande svenska drottningen med sin uppvaktning. När vi väntade på bagaget uttryckte överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister sin stora förtrytelse över besättningens fadäs att inte följa rangordningen. Men vem kunde egentligen klandra de spanska flygvärdinnorna? Dynastins eleganta (och intriganta) Alexis Carrington i Joan Collins gestalt var naturligtvis i deras ögon en större VIP än en nordisk kunglighet.

För drygt ett år sedan utnämnde för övrigt drottning Elizabeth Joan Collins till Dame Commander of the Order of the British Empire så hon har i alla fall stigit i rang sedan jag såg henne. Hur hon genom detta skulle bordsplaceras i relation till en svensk överhovmästarinna överlåter jag åt etikettsexperterna.

Read Full Post »

Jag är fortfarande lite förstummad av världshändelserna. Därav den något utdragna tiden mellan varje bloggpost den här sensommaren. Här är i alla fall lite osorterat tankegods med utgångspunkt i den gångna veckan.

Den som vill få en kommentar till valet av Jeremy Corbyn som ny labourledare hänvisar jag till kollegan Gunnar Petterssons blogg Pressylta Redux. Gunnar är bäst i svenska medier på bevakning av brittisk politik (no holds barred, som det brukar heta).

Jag kan bara nöja mig med att säga att det alltid är uppfriskande med någon som likt Corbyn lyckas  épater le bourgeois, för att nu använda en gammal finkulturell term. Om denne uttalade vänstersocialist sedan är valbar eller inte får väl framtiden utvisa. Men jag håller nog med den man som förlorade en son under Irakkriget och som i The Guardian skrev: ”Let us not forget that if Corbyn had been prime minister back in 2003, Britain would not have entered into war with Iraq on a falsehood.” Han slutar för övrigt sin artikel så här: Give the guy a break – he just wants a more equal society where people can live in peace. Så låt oss avvakta. Det lär vara långt till nästa val.

Jag kom att tänka på Corbyn när jag läste Olle Svennings förträffliga bok om Hjalmar Branting. Vi hade den i veckan som diskussionsämne i en liten historisk läsecirkel som jag just blivit medlem i. Branting hade det inte heller så lätt i sitt brott med den klass som han kom ifrån. Han lyckades ju också uppröra bourgeoisin mer än en gång, redan tidigt genom att gifta sig borgerligt och lämna vad som då kallades statskyrkan.

Vi kom att diskutera hur det var möjligt att gifta sig i rådhuset 1884 när den generella möjligheten till civiläktenskap infördes i Sverige först 1908. Jag kollade lite efteråt och hittade bl. a. en förklarande artikel av Erik Petrén i Svensk Tidskrift från 1982. Den handlade om den öppning som skedde genom den s.k. dissenterlagstiftningen från 1873 som gav vissa främmande trosbekännare rätt till borgerlig vigsel:

Efter 1873 hade två samfund anmält sig och av Konungen blivit godkända som ”främmande trosbekännare”, nämligen romersk-katolska kyrkan och metodist-episkopalkyrkan. År 1884 hade Hjalmar Branting, för att kunna få gifta sig borgerligt med den frånskilda Anna Jäderin, anmält utträde ur Svenska kyrkan med avsikt att inträda i metodistkyrkan. 33 år senare kallades han som socialdemokratisk partiledare att ingå i regeringen. Men regeringsledamöter måste ”bekänna den rena evangeliska läran”, dvs tillhöra Svenska kyrkan. Då måste Branting, som naturligtvis aldrig hade gått in i metodistkyrkan, i en särskild skrivelse till pastorsämbetet meddela att han ”icke inträtt i nämnda trossamfund och icke heller där ämnar söka inträde”, varefter anteckningen om hans utträde ströks och han kunde bli statsråd.

Det handlade alltså om en s.k. kringgåendeproblematik som vi annars mest hör talas om när det gäller skattelagstiftningen.

På tal om statskyrkan läser jag en annan artikel i The Guardian. Den är den gamle svenskvännen Andrew Brown som tar upp ett utspel från ärkebiskopen av Canterbury om att The Anglican Communion mer eller mindre ska upplösas. Denna världsvida gemenskap av olika kyrkor med rötter i det brittiska imperiet (en gång kallad ”The British Empire at prayer”) har inte haft det så lätt under senare tid. Slitningarna mellan den alltmer liberala engelska moderkyrkan och de fortfarande rätt konservativa kyrkorna i bland annat Afrika har varit påtagliga. Enligt Brown har nu ärkebiskop Justin Welby gjort en dygd av nödvändigheten:

The Anglican communion has been a fantasy for at least 30 years. The term suggests there are Anglican churches outside of England grouped into a spiritually and politically significant whole with agreed beliefs and some kind of chain of command, but there isn’t.

Nej, anglikanismen är inte vad den en gång var. Fast den har sedan 1800-talet hela tiden varit ganska splittrad mellan en katolskt inriktad högkyrklighet och en närmast pietistisk lågkyrklighet. Mellan dessa ytterligheter fanns väl under större delen av 1900-talet det mer bredkyrkliga församlingslivet, typ det som vi möter i St. Mary Mead, Miss Marples hemförsamling. Där är prästgården ett centrum i idyllen, låt vara att denna idyll spräcks när kyrkoherde Leonard Klement en dag  gör en obehaglig upptäckt just i The Vicarage där den illa omtyckte kyrkvärden,  överste Protheroe, hittas mördad.

murd

Den lilla byn med kyrkan och prästgården i centrum är en viktig spelplan för den klassiska engelska kriminallitteraturen. Jag hittade en lysande essä kring bland annat detta, publicerad av den store poeten W.H. Auden i Harper’s Magazine från 1948 (finns på nätet). Den har titeln The Guilty Vicarage – Notes on the detective story, by an addict.

Auden skriver att han egentligen bara vill läsa deckare som tilldrar sig på den engelska landsbygden och han går i sin artikel igenom några viktiga förutsättningar för den goda kriminallitteraturen:

The detective story requires: (1) A closed society so that the possibility of an outside murderer (and hence of the society being totally innocent) is excluded; and a closely related society so that all its members are potentially suspect (cf. the thriller, which requires an open society in which any stranger may be a friend or enemy in disguise).

Such conditions are met by: (a) the group of blood relatives (the Christmas dinner in the country house); (b) the closely knit geographical group (the old world village); (c) the occupational group (the theatrical company); (d) the group isolated by the neutral place (the Pullman car).

I sin diskussion kring själva brottsmiljön säger Auden att den bör ha något paradisiskt över sig eftersom mordets chockverkan då blir så mycket större. Landet är bättre än staden och en måttfullt välbärgad förort bättre än slummen. Dessutom: ”The corpse must shock not only because it is a corpse but also because, even for a corpse, it is shockingly out of place, as when a dog makes a mess on a drawing room carpet.”

Han polemiserar lite mot den hårdkokte amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandlers uppfattning om handlingens ort:

Mr. Raymond Chandler has written that he intends to take the body out of the vicarage garden and give murder back to those who are good at it. If he wishes to write detective stories, i.e., stories where the reader’s principal interest is to learn who did it, he could not be more mistaken; for in a society of professional criminals, the only possible motives for desiring to identify the murderer are blackmail or revenge, which both apply to individuals, not to the group as a whole, and can equally well inspire murder.

Som sagt: Audens essä är en lysande betraktelse av en stor poet kring en litteraturgenre som inte är hans egen.

Jag tror för övrigt att Chandlers önskan att flytta brottsplatsen från prästgården har hörsammats av moderna svenska kriminalförfattare. Jag har verkligen inte läst så många deckare på senare år men kan någon minnas en präst eller prästgård som centrala i någon av dem? Nu ligger ju oftast fokus på en mer eller mindre excentrisk kriminalpolis. Annat var det på Maria Langs tid. Tragedi på en lantkyrkogård från 1954 var kanske ett av de sista bidragen till den miljöskildring som Auden ansåg vara idealisk för en detektivroman.

 

Read Full Post »

Older Posts »