Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Sociala medier’ Category

Jag har skrivit en liten notis som är inne på Aftonbladets kultursidor idag. Eftersom allt material från dessa sidor inte läggs ut på nätet kan jag väl för mina trogna följare återge den här:

Vi vet ju alla att det svenska ordet ”smorgasbord” (utan våra diakritiska tecken) har blivit ett etablerat begrepp runt om i världen. Nu är det kanske dags för ytterligare ett bidrag till den internationella vokabulären: ”asiktskorridor”.

I den amerikanska tidskriften Foreign Policy läser jag en lång text om den svenska flyktingpolitiken. Artikelförfattaren James Traub har under sin resa i Sverige bland annat intervjuat Diana Janse, f.d. ambassadör och nu utrikespolitisk rådgivare åt moderatledaren Anna Kinberg Batra. Janse verkar hålla med dem som anser att man inte får säga precis vad man tycker i det här landet: “We have this expression in Swedish, asiktskorridor.”

Det är lite av samma linje som när Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi i brittiska Spectator klagat över hur svårt och ensamt det är att vara sanningssägare i Sverige: ”Even legitimate concerns are silenced”. Ett något oväntat uttalande av en man som väl aldrig hindrats från att i tid och otid uttrycka sin mening. A real ”asiktsmaskin” as we say in Sweden.

I Foreign Policy får Diana Janse för övrigt frågan om hon fruktar att Sverige håller på att begå självmord i flyktingkrisens spår. Hon svarar: “It’s an open question”.  Det verkar vara klent med livsmodet på det moderata partikansliet.

Korridor

Åsiktskorridor. OBS: Inget samband med inlägget.

Jag ser att de twittrande klasserna ägnat sig rätt mycket åt förmenta åsiktskorridorer. De flesta inlägg handlar om att man inte får säga sanningar om flyktingar och invandrare utan att åthutas av den politiskt korrekta maffian. I och för sig finns också motsatsen. Jag citerade för ett tag sedan vad Dilsa Demirbag-Sten skrev i Journalisten om den mörkblå åsiktskorridoren på Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor.

Korridoren finns alltså i själva verket ”in the eye of the beholder”. Fast nog är det lite löjligt att tala om likriktning och åsiktsförtryck i en tid när var och en hur lätt som helst kan framföra sina synpunkter till offentligheten via twitter, bloggar eller de hatsajter som berättar Sanningen med stort ”S”.

Annat var det på de gamla tryckmedias tid. Det var inte så lätt att få göra sin röst hörd om man inte var tidningsägare eller etablerad skribent. Idag har väl Avpixlat och Flashback fler läsare än de mer traditionella kultur- och debattsidorna.

Jag ser hur som helst att ordet ”åsiktskorridor” tillsammans med bl. a. ”genusbudgetering” och ”attefallshus” nu har kommit in på den lista över nya ord som årligen sammanställs av Språkrådet och Språktidningen. Fast det är kanske ändå tveksamt om det kommer att få något internationell genomslag. Sanningen är ju att vi i det här gamla fina landet har ett veritabelt smorgasbord av asikter.

Read Full Post »

Jag bodde i London för så där 25 år sedan och efter det har jag förstås besökt den brittiska huvudstaden ett otal gånger i olika uppdrag eller (på den allra senaste tiden) som reseledare i barnbarnens bildningsprojekt. Varje gång får jag anledning att fundera över om, och i så fall hur, staden ändrat sig.

Nu kom jag just hem och kan som vanligt konstatera att gatorna ligger där de ligger och att trafiken är som den är. Jag saknar förstås de gamla Roadmasterbussarna med öppen plattform därbak men fortfarande kan man ta med barnbarnen upp på övervåningen och låta dem se London helt gratis om man bara själv har en biljett (ett laddat Oyster card rekommenderas).

Tunnelbanan tillhör väl de minst föränderliga dragen i stadsbilden. Här kan man i fantasin drömma sig tillbaka till Sherlock Holmes dagar – och då menar jag den ”riktige” Holmes i Jeremy Bretts gestalt och inte den hysteriska och moderna version som Benedict Cumberbatch gestaltat.

Ny attraktioner som tilltalar en yngre generation tillkommer hela tiden. Jag tror att jag tidigare rapporterat om den bronsstaty av björnen Paddington som numera finns på Paddington station. Den besökte vi vid en tidigare resa. Den här gången ville en 10-årig deltagare se den berömda plattform 9 3/4 på Kings Cross, känd från Harry Potter-böckerna. Till min förvåning var det köbildning framför väggen med den halva bagagekärran. Anledningen visade sig vara att alla skulle fotografera sig själva eller någon bekant med plattformsskylten som bakgrund för att sedan kunna leverera ett bildbevis via MMS eller Instagram. Och den processen måste ske i god ordning så att ingen stod i vägen för någon annan när smarttelefonen höjdes i fotoläge.

Platform

Plattform 9 3/4 utan köbildning (källa Wikipedia)

Efter det här besöket insåg jag att selfiekulturen är det absolut nya inslaget i Londons stadsbild på senare år, åtminstone nära de stora turistattraktionerna. På Westminster Bridge stod företrädare för alla folkslag och tungomål med sina selfiepinnar (den där förlängda metallarmen) för att föreviga sitt besök med Big Ben som bakgrund. Fast lika ofta som selfies blev det förstås groupies med vänner eller äkta hälfter.

Jag läste vid hemkomsten en nästan årsgammal artikel i Daily Mail om fenomenet:

London is often cited as one of the most attractive tourist locations worldwide, but now the capital of England has gained a new status: the selfie capital of the world. More than 14 per cent of selfies shared on social networks were found to be captured in the capital, with the Big Ben, the London Eye, and Buckingham Palace the most popular selfie spots in the city, according to website Suggestme.

But when it comes to individual landmarks, the Colosseum in Rome was the most fashionable backdrop for selfies, followed by the Eiffel Tower in Paris, analysis of 6.3million social media messages from Twitter, Facebook, Instagram and elsewhere has revealed.

Samtidigt läser jag om hur fler och fler turistattraktioner runt om i världen förbjuder selfiepinnarna. Det gäller Versailles men också några av Londons muséer, t. ex. The National Gallery:

The National Portrait Gallery, adjacent to the National Gallery, says the sticks are allowed, but “anything that may prove disruptive is reviewed on an ongoing basis.” The British Museum is “currently reviewing” its selfie-stick policy.

Some art-lovers praised the idea of a ban: “If you go into an exhibition, surely the purpose is to see what is on show and not to take umpteen photographs of yourself?” said Bill Doig, a retired doctor visiting the National Portrait Gallery.

Som besökare utan smartphone kan man bara hålla med doktor Doig.

Grupp

Groupie with stick (Källa Wikipedia)

Förresten är detta med att ta selfies något som är alltför egoistiskt och självcentrerat, åtminstone om man får tro texten till ett av årens poetiska mästerverk i Melodifestivalen (slutade på plats 8):

Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Ingen vill ju vara helt själv, ta en Groupie ikväll

En två tre fyr fem, han och hon och hen
Ju fler desto bättre och bättre
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie

Där fick textförfattaren verkligen till det. Dessutom med ett progressivt omnämnande av den moderna svenskans tre olika genus. Bra jobbat, som det heter.

Read Full Post »

När jag städade i bokhyllan hittade jag en gammal diktsamling av den på sin tid så omstridde akademisekreteraren Carl David af Wirsén. Han har ju gått till historien bland annat som en  av Strindbergs främste vedersakare. Han ansåg diktarens uppgift vara ”att uppdaga det absoluta, osinnliga innehåll, som ligger till grund för sinnevärldens företeelser. Skaldens kall är ett ljusets prästämbete, han skall i dikten uppenbara en högre värld av renhet och frid.”

Renhet och frid var ordet. Och strävan efter renhet präglar förvisso den första dikten i den här samlingen. Den publicerades ursprungligen 1886 i den nystartade tidningen Vårt Land under titeln Upprop. Den första versen lyder så här:

Vaknen, I, som känt att Sverige
har till oss ett maningsord
och nu äskar att vi värje
mot all smitta fädrens jord!
I, som märkt i svenska sinnen
stundom tryta underbart
vördnad för de stora minnen,
blick för svenska lynnets art,
I, som den förlusten saknen,
I, som Sverige älsken – vaknen!

Carl_David_af_Wirsén

C. D. af Wirsén

Knappast någon läser af Wirsén längre men det slår mig att dikten trots sin höga ålder kan kännas dagsaktuell, då närmast som en programförklaring för Sverigedemokraterna. De delar väl i stor utsträckning skaldens skräck för allt det smittosamma som besudlar fädrens jord.

Fast jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår poesins logik; ”tryta underbart” låter ju som en självmotsägelse. Och hur saknar man en förlust? Frågorna hopar sig. Men det behöver ju inte diskvalificera en text i ett politiskt sammanhang.

Från sent 1800-tal till nutid: I senaste numret av Grönköpings Veckoblad har stadens skald A:lfr-d V:stl-nd målat en samtida genrebild som börjar med barnens badande i Bergska sjön för att fortsatt skildra hur mammorna torkar de blåfrusna små för att sedan ta med dem på konditoriet där det serveras hembakta kakor. Och så följer den scen som vi väl alla känner igen (håll melodin till Bellmans ”Solen glimmar” i bakhuvudet):

Dags att framta telefon,
börja på den peta!
Barnen sitta tyst i vrån,
medan mödrar leta
Facebook-konton, Instagram,
uppdateringssnabbprogram,
sitt privatliv lägga fram
världen till att veta!

Nya foton tagas av
det som finns att spisa.
Omvärlden har insynskrav
för att någon prisa.
Fånga ej den dag som är,
blotta den du håller kär!
Viktigast med livet är
att det få uppvisa!

Visst är det en tonsäker skildring av en samtid där det sanna livet gestaltas på sociala medier och där antalet ”lajkar” är existensens yttersta bekräftelse.

 


					

Read Full Post »

Aftonbladet har just firat att det är tjugo år sedan bilagan Aftonbladet Kultur etablerades som första interaktiva svenska tidning på nätet. Det var den 25 augusti 1994. Några dagar efteråt ( den 4 september) publicerades en artikel på den vanliga kultursidan som jag skrivit på redaktionens uppmaning. Minns jag rätt hade den rubriken ”Klicka, tryck och du får veta”. Det var en lite yrvaken lovsång till möjligheten av att hitta information och kunskap på nätet.

Jag tillhörde väl inte den allra tidigaste generationen av surfare men min artikel byggde på upptäckten av den snabbt växande digitala världen. Jag nådde den via min dator på jobbet som var ansluten till Sunet, det svenska universitetsnätet. Datorn var en klassisk Mac och webbläsaren hette Gopher. Några bilder kunde man inte se, bara text. Det kändes i alla fall stort ändå.

Macintosh_classic

Min första port till Internet

Från hösten 1992 var jag chef för den internationella avdelningen vid det som då hette Verket för högskoleservice. Vi hade bland annat hand om utbytesprogrammet Erasmus och behövde då och då kommunicera med den svenska representationen i Bryssel. Det skedde inledningsvis genom någon Irlandsbaserad service som hette Eurocom och jag minns att vi uppmanades att ta bort det tidigare sända meddelandet när vi svarade eftersom tjänsten var avgiftsbelagd och priset för e-posten beräknades per ord.

I februari 1994 hade den dåvarande statsministern Carl Bildt väckt uppmärksamhet genom att som första regeringschef i världen sända ett elektroniskt meddelande till president Clinton. Det hördes först inget från Clinton vilket berodde på att mejlet var skickat till Vita Husets officiella adress som redan då fick hundratals eller kanske tusentals meddelanden om dagen från den amerikanska allmänheten. Efter en påstötning från svenska ambassaden började presidentens medarbetare rota i brevkorgen, hittade Bildts meddelande och kokade ihop ett svar.

Som tidningen Affärsvärlden konstaterade i en artikel tidigare i år är dock historieskrivningen kring denna mejlväxling friserad:

Bill Clinton har sedan länge lämnat presidentposten och minnet av hans tid i Vita huset ska bevaras i ett eget specialbibliotek. Enligt Skip Rutherford, chef för Clinton Presidential Foundation, kommer biblioteket bland annat att innehålla nästan 40 miljoner e-postbrev från Clintonstabens åtta verksamma år.

Skip Rutherford avslöjar samtidigt den bistra sanningen att Bill Clinton själv bara skickade två (2) e-postbrev under hela sin tid som president, varav ett var ett testbrev utan innehåll. Det enda brevet som hade en riktig mottagare skickades till astronauten John Glenn när denne befann sig i omloppsbana runt jorden, rapporterar nyhetsbyrån Reuters.

Den enda slutsats som kan dras är att det till synes personliga brevet till Carl Bildt i själva verket bara var ett av 40 miljoner e-postbrev som någon anställd i Clinton-administrationen plitade ihop och skickade iväg, även om det i det här fallet gjordes i presidentens namn.

Det var väl i och för sig inget konstigt i det. Få statschefer svarar själva på sin ingående post. Möjligen visade händelsen att man från svensk sida inte var medveten om den snabba utvecklingen av nätet i USA och dess konsekvenser för presidentens elektroniska brevskörd.

Som sagt; allt detta skedde 1994. När man nu sitter med sin surfplatta och läser hela Aftonbladet (eller Svenska Dagbladet också för den delen) sida för sida via nätet kan tjugo år kännas som en evighet. Tempus fugit, som de gamla romarna uttryckte det.

 

Read Full Post »

Jag har nog tidigare uttalat min skepsis mot politikers twittrande. Det handlar om ett medium som har ett begränsat format och som just därför sällan ger utrymme för nyanseringar eller analyser. Det är lättillgängligt och innebär av den anledningen en frestelse till snabba och ogenomtänkta kommentarer, ofta i populistisk riktning.

Särskilt olämpligt är det nog när det gäller diplomati, där ord ofta behöver vägas på guldvåg. Mot den bakgrunden finns det många skäl att förhålla sig kritisk till just Carl Bildts ohämmade twittrande. Jag berörde frågan i en artikel i Aftonbladet igår som i grunden handlade om tragedin i Odessa där ett fyrtiotal proryska aktivister blev innebrända sedan regeringstrogna huliganer slängt brandbomber in i en byggnad. Så här skrev jag om Carl Bildts agerande:

I fredags kunde han inte vänta på fakta om tragedin. Det kliade i twitterfingrarna och han meddelade omvärlden: ”Pro-Russian thugs getting active and violent in Odessa as well”. Knappt två timmar senare hade han fått veta att närmare 40 personer omkommit och då visste han förstås redan orsaken: ”Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings”. En utländsk twittrare kunde två minuter senare kontra hans påstående: ”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”

Nej, Carl Bildt var säkert nykter men han är så otålig att vara först med nyheter och kommentarer att han inte kan besinna sig och vänta på fakta. Att han dessutom är så full av fördomar att han redan i förväg tror sig veta hur saker och ting har skett är lika allvarligt.

tweet

Twitter – Upp flyger orden…

Jag må vara präglad av fyrtio års erfarenhet från departement och ämbetsverk men jag förstår ju ändå att vi befinner oss i en ny digital tidsålder.  Men Sverige har samtidigt en författning som säger att regeringsbesluten fattas kollektiv efter beredning och att vi inte har det ministerstyre som är vanligt i andra länder.

Nu är ju allt som kommer ut ur en ministers mobiltelefon inte regeringsbeslut. Det kan ju vara allmänna politiska kommentarer av den typ som man gör i en intervjusituation. Men i utrikespolitiken finns det ändå en särskild dimension. När Carl Bildt gör uttalanden på Twitter som rör våra internationella relationer, gör han det då som moderat politiker eller som officiell företrädare för Sverige och en enig alliansregerings utrikespolitik?  Kan vi medborgare via utrikesdepartementets diarium följa alla hans utrikespolitiska ställningstaganden? Arkiveras de systematiskt för framtida forskning?

Kanske dumma och bakåtsträvande frågor. I väntan på något klokt svar kan jag bara citera vad ordföranden i det norska Stortingets utrikes- och försvarsutskott framhöll apropå en tidigare alltför impulsiv tweet av Carl Bildt: ”En utrikesminister måste tänka sig för innan han sänder ut twittermeddelanden”.

Read Full Post »

Vi är som bekant inne i något som kallas för ”supervalåret”. Det innebär att vi de närmaste månaderna kommer att bli fullmatade med diverse utspel och långa pärlband av mer eller mindre intelligenta kommentarer till både stora och små frågor.

En del har fått för sig att det är de sociala medierna som kommer att vara avgörande. Tillåt mig tvivla. Det har alltid funnits en övertro på nya mediers betydelse för de politiska valen. Några trodde på sin tid att Erlander inte skulle göra sig så bra i den framväxande tv-åldern i slutet på 50-talet och början på 60-talet men han blev ändå kvar som statsminister fram till 1969. Yngve Holmberg, som var Högerns partiledare under sent 60-tal, troddes få framgång genom ett Kennedyliknande utseende men hans välfriserade framtoning visade sig vara till ingen nytta.

Nu anser en del att twitterkonton kan vara en mirakelväg till framgång. Vi kunde nyss läsa i tidningarna om partiledarnas aktiviteter på twitter. Statistiken toppas av  KD-ledaren Göran Hägglund med drygt 29 000 följare, strax före C-ledaren Annie Lööf med drygt 28 500 följare. SD-ledaren Jimmie Åkesson, som inte är överdrivet aktiv, ligger trea med drygt 20 000 följare. Tre partiledare, Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) saknar Twitterkonton.

Den annars rätt kloke statsvetaren Ulf Bjereld gav i sammanhanget en kommentar till TT:

– Partiledarnas antal följare på Twitter påverkas starkt av partiledarnas eget agerande i forumet. Göran Hägglund och Annie Lööf twittrar ofta och ger sig framför allt gärna in i dialog med andra twittrare. De belönas för detta i form av ett stort antal följare, säger Bjereld.

– Det är svagt att tre av nio partiledare/språkrör väljer att inte ha ett aktivt Twitterkonto. Därigenom avsäger de sig en kanal för opinionsbildning och lämnar fältet fritt åt sina konkurrenter, säger Bjereld.

För att komma från en person som sysslar med evidensbaserad forskning är det ett märkligt uttalande. All rimlig analys visar ju annars att antalet följare närmast står i omvänd proportion till resultaten i opinionsmätningarna. Hur mycket Annie Lööf än skickar ut sina 140-teckensbudskap till ”the twittering classes” i storstadsområdena så sjunker hennes partis siffror. Inte heller Göran Hägglund verkar skörda framgångar med sin sociala medieaktivitet, låt vara att han trots allt är den bland partiledarna som ofta lyckas komma med humoristiska punchlines:

Som denna, apropå en tidningsingress som konstaterat att EU-frågor tar upp allt mer av riksdagens arbete: ”EU-frågor stjäl mycket riksdagstid”. Som ”Matlagning stjäl mycket kocktid”. EU-frågor central rd-uppgift.

Annie Lööf twittrar för sin del rätt mycket om alla besök som hon ska göra i landet. Eller också redovisar hon en politisk framgång, t ex att Livsmedelsverket backat när det gäller förbudet att sälja opastöriserad mjölk: ”Kampen för närodlad politik, sunt bondförnuft & mot klåfingerhet gav resultat. Exemplet ostkakan”.

Där fick hon säkert några följare till i Småland. Men ger det fler röster när allt ska vägas samman? Ostkakan får väl ändå anses vara ett typiskt särintresse.

ostka

Ostkaka – ”närodlad politik??”

I en flykt från det korthuggna politiska twittrandet läser jag ett mer utförligt riksdagsbrev som Grönköpings egen parlamentariker J. Krökén i Kröken skrev inför valet 1994. Det året var den s.k. kvinnolistan aktuell och Krökén var måttligt road:

För mig är det täml. svårbegripligt, att våra eljest ofta nog förtjusande vänner damerna å detta sätt kunna vilja bryta sig ur de normala ramarna i någon sorts tro å, att kvinnolistan skulle övergå mannen förstånd. I mitt eget parti (c) hava vi alltid tagit s.m.s ”flickorna” väl om hand, och är jag den förste att erkänna, att vi svårligen skulle klara det tunga partiarbetet utan några dylika, ty vem skulle väl i längden orka avsitta alla stämmor och möten ute i landet utan kaffe och hembakt? Säkerligen äro också mina kamrater i andra partier villiga att hålla med mig härom! Utrymmet för damer är sålunda rikligt tilltaget i hela vårt hävdvunna partiliv, och skulle det enl. min åsikt endast ställa till krångel och förvecklingar, därest de nu skulle s.m.s. öppna eget. Nej, med partierna är det nog som med själva politiken i sig, d.v.s. att det är bäst, när det är som det är, vilket vi ju alla äro vanast vid.

Efter snart tjugo år har tiderna ändå förändrats. Nu verkar det inte längre vara de hembakta bullarna som driver partiarbetet framåt. Jag ser på hemsidan för Centerpartiet i Kronoberg att såväl avdelningen i Tävelsås som den i Södra Sandsjö har annat att locka med inför årsmötena i februari. Nu är det smörgåstårta som gäller. Men när valet närmar sig kommer nog ostkakan fram på partibordet.

Read Full Post »

I min gröna ungdom såg jag en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette Klara. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Hans journalistiska kollega såg undrande ut och typografen fortsatte: ”Semikolon ger ju anledning till en sekunds eftertanke. Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, sedan ett backsteg och sedan ett komma.”

Bara den som använt en gammaldags skrivmaskin, typ en grön Halda, förstår riktigt logiken. På de flesta manuella maskiner fanns faktiskt ingen särskild tangent för semikolon. Man fick tillgripa en kombination av två andra tecken och särskilt backsteget fordrade en viss kraft i nedslaget.

Grön Halda

Bruket av semikolon är ett ständigt diskussionsämne i språkspalterna. Nu verkar detta tecken vara på väg tillbaka fast på fel sätt. Ylva Byrman noterade farorna i en språkspalt i Svenska Dagbladet tidigare under året:

Om vi… räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Jag känner mig tillhöra den gamla skolan. Men om man idag inte längre kan klaga över bristen på semikolon kan man ändå beklaga bristen på någon sekunds eftertanke innan man släpper en text ifrån sig. Jag tänker på alla de tanklösa twittrare som skickar iväg en tweet som man sedan bittert får ångra. Som nu den moderata partistrategen Thomas Böhlmark som tanklöst meddelat omvärlden sin innersta världsbild.

Twitters problem är ju ofta att så många kommer på att skriva någonting fyndigt till sina kändiskompisar medan de sitter i baren på Sturehof och just tömt några glas. Omdömet blir därefter. På de gamla tidningsredaktionerna i Klara dracks det väl också en del men semikolonet gav ju en stunds eftertanke och dessutom fanns det under den upprymda skribenten ett brett skyddsnät av nattredaktörer och livserfarna typografer (som i Stolpes pjäs).

Jag tror jag har sagt det förr, så ursäkta upprepningen: de sociala medierna kan lätt bli asociala. Det börjar bli många som fått göra pudlar i eftertankens kranka blekhet nästa morgon.

Read Full Post »

Older Posts »