Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Jag är uppvuxen med askar, ett av de ädlaste lövträden i vårt land. Bredstammiga och höga skuggade de den gårdsplan där jag lekte som barn. Deras löv kom senare än andra träds och den gröna bladmassan försvann också tidigare än hos de lönnar och lindar som också fanns i runt gården.

Därför blev jag oerhört glad när det för några år sedan dök upp en liten ask i vår nuvarande trädgård. Den var ett välkommet tillskott till de övriga trädslagen på naturdelen av vår tomt: ek, blodbok, hassel, tall, lönn, sälg, rönn, hägg med flera. Den hann bli ungefär tre meter hög innan jag för två år sedan noterade att den slutade producera några löv. Tragedin var ett faktum: det unga trädet hade drabbats av den askskottsjuka som nu hotar beståndet i norra Europa.

Jag påminns om detta naturens trauma när jag läser en understreckare i Svenska Dagbladet där Catharina Miller skriver om platsens själ, om konsten att läsa det förflutna i landskapet. Utgångspunkten för denna välskrivna lilla essä är några småländska träd:

Hundraåriga askar omger släktgården i Småland, lika djupt rotade i myllan som i vårt kollektiva minne. I våras upptäcktes ett litet brunfnöskigt parti i ett av träden. Säkert bara torra fröskidor från i höstas? Men under kvällspromenaden såg vi otvetydiga spår av asksjukan, och en gnagande oro infann sig. Vårt Isaryd utan sina höga askar? Ingen vågade ens tänka tanken.

Hela landskapet skulle förändras, ett ovärderligt minne gå förlorat för fyra nu levande generationer.

Ask (Fraxinus excelsior)

Visst, så är det. Höga träd bär på minnen för generationer. Och asken är ett trädslag med en alldeles speciell vegetationssjäl. Att den hade en mytologisk laddning i den gamla nordiska kulturen är kanske ingen tillfällighet. Och genom seklerna har den varit utgångspunkt för allehanda huskurer. I Samuel Liljeblads flora från 1798, ett arv från min morfar som var trädgårdsmästare,  (fast nu ser jag att den också går att läsa via Google Books!) står på sidan 296 bland annat följande om vad man kan använda en dekokt av stött askbark till:

Brukas äfven mot frossor, på lika sätt som China: Dervid bör dock altid väl laxerande medel gå förut, eller därmed förenas 1 del rabarber. Saft av löfven utprässad i litet Franskt vin ges mot ormbett. Dertil tages 1 spetsglas hvar half timma och hvar afton en thé-kopp Bomolja, samt bladen stötte lagde på svulnaden.

Jag hoppas att åtminstone  en del av de sörmländska askarna klarar sjukans angrepp. Det finns anledning att noga studera lövutvecklingen i vår. Under tiden kan man läsa Viktor Rydbergs parafras på Valans spådom ur Eddan:

Ask vet jag stånda,
nämnd Yggdrasil:
den är det väldiga
alltets vårdträd.
Världar på
dess grenar vila,
dess rot rann upp
ur rymdernas djup.

Det ljus, som i trädets
krona gjuter
livets friskhet,
färg och fägring,
menar man, kommer
ur mänskovärlden,
ur tidernas goda
tankar och dåd.

Read Full Post »

Långt innan jag lärde känna Alvar Alsterdal hade jag hört hans röst. Han var en av de flitigaste medarbetarna i OBS Kulturkvarten i Sveriges Radio på 80-talet. Han satt i en studio i Bonn och berättade för den som ville lyssna om vad som tilldrog sig politiskt och kulturellt ute i Europa. Hans perspektiv var vida och hans spaningsområde sträckte sig från Kiev i öst till Dublin i väst.

Då var han pressråd vid Sveriges ambassad i Förbundsrepubliken Tyskland efter en tidigare karriär som journalist och författare. Under en tid var han ung och oförvägen chefredaktör på Arbetet i Malmö.

När jag lärde känna honom hade han flyttat från Bonn till London där han också hade befattningen pressråd. Jag kom dit som kulturattaché i februari 1989 och fick en omedelbar och nära kontakt med Alvar. Eftersom han själv gått på Fjellstedtska skolan i Uppsala och läst såväl latin som grekiska och hebreiska som gymnasist uppskattade han att jag hade en bakgrund som teolog och kyrkohistoriker med liknande referensramar. Att jag dessutom ägnat en del av mitt liv åt att studera östeuropeiska kulturer var inte heller någon nackdel när det gällde att upprätta en vänskap.

Så gott som varje arbetsdag (när inte någon av oss var på resa) följde samma mönster. Jag kom relativt tidigt till jobbet, Alvar i allmänhet någon timme senare. Han kom tassande i strumplästen in på mitt rum, putsade glasögonen med baksidan av slipsen och inledde dagens morgonsamtal om politik eller litteratur. Ibland kom vi in på problemen i Mellanöstern och där var våra accenter lite olika. Alvar tillhörde en äldre socialdemokratisk generation av Israelvänner medan jag gärna såg frågorna ur ett mer propalestinskt perspektiv. Men det störde aldrig vår vänskap som också befästes under luncher då och då på närbelägna pubar (jag låg för det mesta ute med pengarna eftersom Alvar hade en kroniskt kaotisk ekonomi).

Ibland sammanförde han mig med några av sina bekanta, t. ex. den excentriske exilrumänen Miron Grindea som var redaktör för den oregelbundet utkommande litterära tidskriften Adam. Alvar och jag lyckades (med benäget bistånd av Johannes Edfeldt) fixa en biljett till Stockholm så att Grindea fick vara med vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset – uppenbarligen en höjdpunkt i denne litteraturälskande mans liv.

Jag fylls av många minnen när jag läser Thomas Nydahls nyutkomna bok En centraleuropeisk afton – breven från Alvar Alsterdal (Tusculum Förlag). Det är en brevväxling 1985 – 1991 mellan två litteratörer som båda var engagerade i tidskriften Studiekamraten, Thomas Nydahl som redaktör och Alvar som ständig recensent och internationell kulturkrönikör. De informellt välformulerade, kvicka (och ibland lätt cyniska) breven från Alvar speglar i hög grad hans själ. Här möter man den lärdom som han bar med sådan lätthet och de vida utblickar som få andra kulturskribenter i vårt land har har haft. En mycket läsvärd bok med andra ord.

Alvar dog hastigt och ganska oväntat i februari 1991. Han hade ännu inte fyllt 65 och han hade tillsammans med sin hustru Kina nyligen hämtat hem två adoptivsöner från Rumänien. Den 18 februari det året skrev jag en minnesruna  i The Guardian från vilken jag tillåter mig att citera följande:

Alvar Alsterdal was a true European. You could mention almost any major city on the continent and he had of course been there. James Joyce’s Dublin, Kafka’s Prague and the small Ukrainian villages of Sholem Aleichem were all parts of his spiritual homeland.

During the past 15 years he was a diplomat posted as press councillor to Swedish Embassies, first in Bonn and from 1983 in London. But at all times he remained a journalist, never very fond of the glittering side of diplomatic life. He did not like to waste his time on superficial contacts, but he could spend hours and hours over a glass of beer in a pub with a person who shared his interest in European history, contemporary politics or Yiddish literature…

Jag får absolut tillfälle att återkomma till denne ojämförlige kulturpersonlighet i senare sammanhang. Jag har nog aldrig haft en arbetskamrat med vilken jag delat så många intressen.

Read Full Post »

Bara ett kort tillägg till det jag skrev häromdagen  om prästcelibatet i den katolska kyrkan:

I Svenska Dagbladet idag ger professor Yvonne Maria Werner i en understreckare ett historiskt perspektiv på frågan. I likhet med vad jag själv konstaterade häromdagen noterar hon att den romerska kyrkans celibatkrav egentligen inte bygger på någon djupare teologisk grund:

Samtidigt skall det tilläggas att det inte finns några teologiska skäl att behålla pliktcelibatet för katolska präster. Inom de med Rom förenade östkyrkorna finns inget celibat för präster utan tvärtom ett krav på äktenskap, och gifta protestantiska präster som konverterar och som blir katolska präster får fortsätta att leva i äktenskap. Celibatet är alltså inte en del av kyrkans lära utan en disciplinär anordning baserad på ett bibliskt förankrat råd, vars syfte är att realisera en intensivare form av gudsgemenskap. I nuläget finns det dock, även om vissa inomkatolska grupper reser krav på detta, inget som talar för att prästcelibatet skulle komma att upphävas i den katolska kyrkan.

I nuläget, nej. Men vem trodde på 50-talet att latinet skulle mista sin månghundraåriga ställning som liturgiskt språk? Ändå föll det några år senare genom den revolution som Andra Vatikankonciliet (1962-65) innebar. Det fordrades bara en visionär påve och ett inre tryck för att en förändring skulle ske.

Jag vidhåller min profetia från föregående inlägg: nedräkningen för det katolska prästcelibatets avskaffande har börjat.

Read Full Post »

De öppna kommentarsfälten på nätet är verkligen på både gott och ont. De ger utrymme för en livlig diskussion med nya infallsvinklar men de missbrukas ju ofta för dunkla ideologiska syften. Man behöver bara se på våra svenska debattsajter för att konstatera att xenofober av olika kulörer är ytterst aktiva när det gäller att framföra sina förenklade budskap. Utrymmet för manipulation och orkestrerade kampanjer är stort.

Extremhögerns argument är trots allt lätta att genomskåda och bemöta. Värre är det när kommentarerna handlar om litterära eller konstnärliga prestationer. Där är det svårare att se vad som är rimligt eller orimligt i ett publicerat omdöme.  I Storbritannien har frågan om anonyma recensioner nu vållat stora rubriker sedan det visat sig att en av landets främsta historiker, professor Orlando Figes vid Birkbeck College, under pseudonym skrivit elaka saker om konkurrenters arbeten i kommentarsfälten på Amazon och och på samma forum lovprisat sina egna verk.

Figes – viskningar och förtal.

Figes är känd som en framstående specialist på Rysslands historia, senast genom det arbete som på svenska fått titeln De som viskade: tystnad och terror i Stalins Sovjet.

När det avslöjades att de negativa recensionerna kom från en pseudonym som pekade åt Figes håll försökte han först skylla på sin fru. Men nu har han erkänt och skandalen är fullbordad.

1997 köpte jag Figes då nyutkomna stora bok A People’s Tragedy – The Russian Revolution 1891-1924. När jag nu tar fram den ur hyllan hittar jag ett urklipp ur Times Literary Supplement från den 4 april samma år. Där läser jag följande:

The Russian historian and Harvard professor, Richard Pipes, has claimed that Figes leaned to heavily on his book while writing A People’s Tragedy… The charge cites about three dozen similarities of phrasing between Figes’s book and Pipes’s own Russia under the Bolshevik Regime (1994). Writing in the New Republic, Pipes lists several places where Figes has borrowed ”copiously but not always generously”.

Litterära stölder skiljer sig kanske inte så mycket från andra oegentligheter. Det börjar med en knappnål…

I en av de kommentarer som Figes publicerade med lovord för en av sina egna böcker skrev han ”I hope he writes forever.” Det får man egentligen hoppas för han är i grunden en duktig historiker. Men han kanske ska undvika att recensera egnas eller andras verk under anonymitetens täckmantel.

Read Full Post »

Alla har väl läst om fallet med den yvskäggige och solbrände man som råkat hamna på burkar med ”turkisk” yoghurt från Lindahls mejeri i Jönköping. Problemet är ju att han inte är turk utan en äkta grek som heter Minas Karatzoglou. Han kommer från Delfi (kan man tänka sig något mer grekiskt) och hans förfäder kämpade i Greklands frihetskrig mot den turkiska ockupationen i början av 1800-talet.

Nu har han blivit en världsnyhet genom sina krav på kompensation för att mejeriet använt hans bild kommersiellt utan tillstånd. Dessutom är han förstås moraliskt kränkt av att han indirekt påstås vara turk. Jag såg hans advokat Dimitri Dimitriou på BBC för en stund sedan och han verkade vara en grekisk variant av Leif Silbersky som verkligen inte skrädde  orden. Skadeståndskraven kommer att handla om närmare 70 miljoner kronor (varav advokaten förstås ska få sin beskärda del).

Äkta turkisk yoghurt – inte från Jönköping

Den internationelle resefotografen Tewfic el-Sawy kommenterar på sin blogg:

On a prima facie basis, this appears to be a simple matter of some photographer not having the requisite model release…however there’s more to that than meets the eye, because Karatzoglou is an ardent Greek nationalist who harbors deep-seated rancor against Turkey for its occupation of Greece. His grandfather and great grandfather took part in the War of Independence, which began in 1821, which ended centuries of Ottoman rule, and led to the formation of the modern Hellenic state.

In fact, Karatzoglou wears a panoply of 19th Century flintlock pistols and a curved dagger, which he claims have killed Turks.

The Swedish company claims that it bought the photograph of the mustachioed Karatzoglou from a Spanish photo agency, and that it has all the appropriate rights it needs to use this picture commercially.

I wouldn’t like to be in the photographer’s (or the head of the yogurt manufacturer’s) shoes if he had to travel to Greece. These flintlock pistols seem to be in good working order.

I BBC:s reportage såg man alla dessa pistoler som hängde i en väska på den förorättade grekens mage. Och som sagt: de såg inte helt ofarliga ut även om det var ett tag sedan de användes.

Juridiskt sett handlar det tydligen om ”model release”, ett slags tillstånd att utnyttja foton av personer i kommersiellt syfte. Mer om denna kan man läsa här.

Själv ska jag gå över till en turkisk yoghurt i en mer neutral burk. Jag vill inte bidra till att kränka Kyrios Karatzoglou (som lustigt nog har en turkisk form på sitt efternamn).

Read Full Post »

Jag kommer just från trädgården där jag sågat ner en blodbok som växer på fel plats. Det är en underbar vårdag, solen skiner från en klarblå himmel, naturdelen av vår tomt präglas av blåsippor. Inte ett askmoln syntes till.

Plötsligt bröts tystnaden av ett kraftig ljud: en helikopter flög över. En kvart senare ett nytt ljud: ett plan på väg in mot Arlanda eller Bromma.

Jag vet att vulkanstoftet i vår atmosfär inte är att leka med och jag är ingen vän av en flygtrafik utan hämningar. Ändå greps jag av en underlig känsla av eufori över att allt plötsligt verkade återgå till det normala. Det var ungefär som flyttfåglarnas återkomst efter en tyst vår.

Vårtecken?

Personligen har jag inte drabbats av flygförbudet. Men med en närstående familj i ofrivillig väntan på ett hotell i Turkiet har askmolnet ändå överskuggat tillvaron de senaste dagarna.

Och visst har det påverkat både vår verklighetsbild och världspolitiken. Vi inser att tillgången till luftrummet inte är given så där utan vidare. Och när president Medvedev trotsar flygvarningarna och landar i Krakow medan president Obama stannar hemma på golfbanan under Polens statsbegravning så får det förstås realpolitiska konsekvenser, det kan man redan nu se på internationella nätsajter.

Georgiens president Saakashvili lyckades också få ett plan att landa i Krakow men han missade själva begravningsmässan och fick haka på processionen till gravsättningen. Då slapp han också dela kyrkbänk med sin ryska kollega. Det var nog båda lika glada för.

Read Full Post »

Jag har redan i en bloggpost nedan berört Mats Delands bok Purgatorium som handlar om hur Sverige efter andra världskriget skyddade krigsförbrytare och hur man på officiellt håll i vårt land inte varit särskilt angelägen om att få en mindre ärorik del av vår historia klarlagd.

Min tidigare inlägg var föranlett av Ola Larsmos recension i Dagens Nyheter. Sedan dess har jag själv läst boken och dessutom skrivit om den i Aftonbladet. Och idag uppmärksammas Delands arbete i en understreckare i Svenska Dagbladet av Barbro Eberan.

Hon välkomnar också bokens omsorgsfulla och väldokumenterad utredning som ett viktigt bidrag till svensk efterkrigshistoria och avslutar med följande summering:

De insikter boken förmedlar öppnar vägen för ett ärligt tankeutbyte bortom anklagelser och rättfärdighetsbehov. Det rör sig ju inte om att åtala någon utan om att skapa klarhet. Så komplicerade och prekära frågor måste redas ut för att efterföljande generationer ska kunna leva i ett land som inte längre tyngs av obearbetade problem i det förflutna.

Man kan därför hoppas att Delands bok utlöser en diskussion på bred bas. Det är viktigt att vi européer gemensamt söker göra upp med vår belastade 1900-talshistoria och att Sverige tar på sig sin del av ansvaret. Det är, som också Deland framhåller, en fråga om internationell solidaritet – och om respekt för offren.

Det finns personer som vill mörka en del av det som hände i Europa under 40-talets och det kalla krigets mörka år. Varje bidrag som kastar nytt ljus kring detta och som förhindrar en politiskt opportun historierevisionism är därför välkommet.

———

PS. Uppdatering: Per Olov Enquist har skrivit en fin och uppskattande recension av boken i Expressen den 25 april.

Read Full Post »

Older Posts »