Almedalen – Party for everybody

Jag fick en personlig inbjudan till ett seminarium under den kommande Almedalsveckan i Visby, den årliga händelse som är den offentliga sektorns och näringslivets gemensamma svar på Peace & Love-festivalen i Borlänge. Rubriken är ”Varför är konstnärliga högskolor viktiga för en stads attraktivitet?”. Det är Stockholms akademiska forum som inbjuder till ett samtal som bland annat utgår från följande analys:

Konstnärligt utbildade främjar kreativitet och utveckling av nya idéer, ställer frågor på sin spets och driver därmed utveckling inom alla samhällsarenor. Hur kan denna sektor främjas och utvecklas? Hur kan synergieffekter mellan konstnärlig verksamhet och andra samhällssektorer öka? Vilka möjligheter finns att ge konsten och konstnärerna ett ökat utrymme i samhället, som drivkraft, inspiratör och motor?

En intressant frågeställning förstås, väl värd att dryfta. Man undrar bara varför just denna diskussion (som i grunden handlar om Stockholmsregionen) ska förläggas till Gotland och föras mellan fem personer som alla transporterats dit för ändamålet. Eftersom samtalet förs under frukosttid  (förtäring ingår) måste ju deltagarna också ha anlänt till Visby dagen innan.

Själv tänker jag inte åka dit. Jag befinner mig på annan ort och dessutom skulle en tripp till gutarnas vackra ö kosta mig ett par tusenlappar. Men jag hoppas att Stockholms akademiska forum får valuta för pengarna och att skarorna strömmar till i morgontimmen. Om seminariet skulle upprepas på sin naturliga plats, det vill säga i Stockholm, kommer jag nog gärna dit.

Almedalens hemsida upplyser om att man i år slår rekord i antalet evenemang. Totalt omfattar kalendariet 1.745 mer eller mindre viktiga framträdanden och seminarier. 70% av dem anordnas måndag till onsdag under den kommande veckan. Det betyder 1.225 programpunkter under tre dagar eller drygt 400 per dag. Jag vet inte hur de s.k. kommunikationsstrategerna tänker när de utgår från att man får maximal effekt för sina pengar genom att förlägga sina PR-aktiviteter till en plats där man möter en så mördande konkurrens.

Å andra sidan handlar Almedalen förstås också om det som de ryska gummorna nyss inbjöd till: ”Party for everybody. Come on and dance!”.

———

PS – Uppdatering

Svenska Dagbladet har idag (30/6) en stor artikel om de miljonbelopp somn statliga och kommunala myndigheter lägger ned på sin närvaro i Almedalen. Läs den.

Read Full Post »

Vad är sanning om Syrien?

Att krigets första offer är sanningen är en kliché som ändå har något slags täckning i verkligheten. Jag tänker på det när jag hör en intervju som den statliga irländska radion RTE för några veckor sedan gjorde med moder Agnes Mariam från det grekisk-katolska Sankt Jakobsklostret utanför Damaskus i Syrien.

”We don’t know who is killing whom”, säger hon på ett ställe i intervjun. Hennes uttalande speglar den komplexa situationen i ett land i fullt inbördeskrig men där sanningen om vad som egentligen händer är svår att fastställa.

Sankt Jakobs-klostret

Moder Agnes Mariam sände tidigare i år ut en appell om hjälp för den drabbade befolkningen i Syrien. I den skrev hon bland annat följande om speciellt den kristna minoritetens situation i landet:

I have been stirred to the deepest core of my conscience by the tragedy endured by the civil population there, principally the Christians. The Christian quarter of Homs is concentrated in the central part of the city where they are totally surrounded by “free armed groups” that no one until now has been able to identify. These groups are constantly imposing a kind of martial law, using gunfire to cut the city into sectarian quarters and even targeting government employees, such as public school teachers. At the same time craftsmen and vendors have become victims if they do not obey the strikes and curfews imposed by the armed groups who aim to paralyze the social life of Homs.

The result of these coercive methods are increasingly atrocious: every day innocent people are cut into pieces or massacred. Families losing a father, son, or brother. Widows and orphans are find themselves in a desperate situation. The violence has forced people to live inside, like prisoners in their own homes, where they try to work but barely have enough to eat…

I have noticed that even in Qara (our village) the same circumstances imposed by the insurgents apply as they do to Homs or Qusayr. On one side a minority continues to organize protests, as the TV stations emphasize (Al Jazeera, Arabia, BBC, France 24, etc). Meanwhile, what is not reported, that every night the armed groups of the opposition turn the city into a warzone. They have declared a curfew, making it impossible to move after 6 pm in Qara, under pain of death. A few weeks ago thirty armed men came in five trucks with machine compressors. They destroyed the telephone lines and threw them in the desert. A few days later the “free army” forced the public school.

Är moder Agnes Mariam en propagandist för Assad-regimen? Jag vet inte men tror inte det. Diktatorn i Damaskus har utan tvekan det största ansvaret för det blodbad som pågår och som eskalerat. Men kanske den västerländska journalistiken borde vara lite mer undersökande när det gäller vem som skjuter vem.

I Frankfurter Allgemeine Zeitung gav mellanösterkorrespondenten Rainer Hermann nyligen en annan bild av vad som skedde under den massaker i Hula som i slutet av maj väckte världens avsky. Han såg den främst som ett verk av de väpnade oppositionella grupperna och har i den efterföljande debatten angett en rad skäl för sin bild. Hans version har stötts av journalisten Alfred Hackenberg i Die Welt. Å andra sidan har det rests starka invändningar mot Hermanns slutsatser i en artikel i Der Spiegel. Invånare i Hula har också i ett offentligt uttalande protesterat mot den version som FAZ gett publicitet åt.

En lång genomgång av den aktuella diskussionen kan man hitta på den engelskspråkiga bloggen Louis Proyect. Också tyska Wikipedia har en utförlig skildring av de olika ståndpunkter som redovisats i tyska medier.

Återigen: Vad är sanning? Att Al-Assad och hans regering är ansvarig för svåra krigsförbrytelser står utom allt tvivel. Men vem eller vilka står bakom det upptrappade våldet i det syriska inbördeskriget? Och vilka grupper är det som bedriver en etnisk rensning av minoriteter, inte minst landets kristna? Regimens fientlighet mot utländska medier gör ju en mer objektiv nyhetsrapportering omöjlig. Men det är precis en sådan som man just nu längtar efter.

Read Full Post »

Midsommarminnen

I min vilda ungdom i slutet på 50-talet firade jag ibland midsommaraftonen genom att gå på logdans. Den hölls på Länna Bruks magasin söder om Strängnäs. Arrangör var Länna sjuk- och begravningskassa och jag antar att logdansen var en av kassans förnämsta årliga inkomstkällor. Den allmänna sjukförsäkringen hade i och för sig nyligen införts och jag har ingen aning om vad föreningen använde pengarna till. Kanske enbart för begravningar? Hur som helst så bidrog vi som dansade på magasinet till något gott och välgörande ändamål.

Som jag minns det var det oftast tre man som svarade för musiken. En dragspelare förstås, någon på fiol och så kanske en slagverkare eller gitarrist. Det var bara foxtrot eller vals som spelades, inga konstigheter. Damerna stod utefter den ena väggen, herrarna utefter den andra. Arrangörerna hade i förväg gått omkring och spritt små stearinflagor på golvet så att det skulle vara tillräckligt bra glid under sulorna. Ibland blev det lite väl halkigt. Björkruskorna kring orkesterpodiet spred en somrig doft som någon gång blandades med ett lätt inslag av spritångor. Kvällens sista dans blev för många livsavgörande.

Det här var ju för drygt femtio år sedan, ett ganska idylliskt firande i det folkhem som just hade växt fram. Midsommaren var en opolitisk fest i Saltsjöbadsandans tecken. Godsägaren höll med lokal och lantarbetarna dansade till begravningskassans fromma.

Går man tillbaka ytterligare femtio år i tiden firades midsommaren kanske inte alltid i detta samförstånd. Jag hittar på nätet en affisch från 1912 och festligheterna i den nyss invigda Degerfors Folkpark. Här blandas dansen med politisk agitation. Hr Albin Veidenhaijn från Stockholm lade ut texten om socialismen som vägröjare för ljus och frihet. Talaren var Bokbinderiarbetareförbundets förtroendeman och en van förkunnare alltsedan storstrejkens dagar.

Folkparkerna, som senare kom att bli midsommardansernas själva hjärtpunkt, hade för hundra år sedan sin politiska roll. Man ser det på den fest som några veckor senare kom att hållas i Oxelösunds Folkets Park där visor och kupletter bland annat anspelar på ett av tidens stora politiska tvisteämnen (F-båtsfrågan) och där det djärva uppträdandet i byxkjol (!) kombineras med sjungande av Marseljäsen. Revolutionärt så det förslår.

Men kamplusten avtar snabbt. I Degerfors firas midsommaren fem år senare, år 1917, med framträdande av ”vis- och Frödingsångaren” Carl H. L. Engström, utan varje spår av politisk agitation. Och samtida midsommarkort betonar mer lantbrukets traditionella världen än byxkjolarnas radikala försök till samhällsomvandling.

 

Read Full Post »

Vart går universiteten?

Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransmännen och det ligger mycket i det. Ju mer saker och ting förändras, ju mer förblir allt detsamma. Det gäller inte minst på utbildningsområdet. Jag ser t ex att regeringen bestämt att tre myndigheter som sysslar med högre utbildning ska slås samman till två, varav den ena ska heta Universitetskanslersämbetet.

Tillbaka till ruta ett alltså, för så hette också den centrala högskolemyndigheten när jag började jobba där under tidigt 70-tal. Sedan kom den stora utredning som hette U68 och delade in hela utbildningsfältet i ett enda stort rutsystem som skulle styras av ett nytt ämbetsverk som fick heta Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Efter det ansåg den borgerliga regeringen 1991 att man borde lägga ned UHÄ och i stället inrätta Verket för högskoleservice å ena sidan och Utvärderingssekretariatet (senare omdöpt till Kanslersämbetet) å den andra. Tre år senare kom en socialdemokratisk återställare och Högskoleverket inrättades från 1995. Och nu är det alltså dags för det historiska namnet Universitetskanslersämbetet igen. Bra jobbat av regeringskansliet under skilda politiska regimer.

Under min växlingsrika levnad har jag känt sju universitetskanslerer, alla med olika profiler och alla med ett mer eller mindre svårbalanserat uppdrag. På 70-talets UKÄ skulle man som ett led i hanteringen av den ökade studenttillströmningen se till att alla följde de bestämda studiegångar som lagts fast genom den beryktade PUKAS-reformen. Ett av mina första ärenden som ung tjänsteman på myndigheten var att skriva till regeringen och hemställa att ett antal studenter på utbildningslinje 6B skulle få läsa företagsekonomi före nationalekonomi! Man tror inte att det är sant, men sådant var systemet. Det här hände sig också under den gamla regeringsformens tid så skrivelsen ställdes formellt till Konungen och avslutades med ”Underdånigst”. Statsrådet Moberg var tvungen att anmäla ärendet under en konselj inför Majestätet.

Så småningom fick universiteten en större frihet. Normalstudieplaner för hela riket avskaffades och besluten flyttades till lokala organ. Under några år var alla rätt glada. Men ibland undrar jag om vi inte på andra vägar är tillbaka i en olycklig byråkratisering i form av den utvärderingskultur som gripit hela västvärldens högskolesystem och den parallella formalism som den s.k. Bolognaprocessen utvecklats till. Jag tillhörde dem som från början välkomnade ”Bologna” och dess strävan mot en gemensam examensstruktur och större jämförbarhet i Europa. Men sedan nitiska tjänstemän på olika nivåer tagit hand om en i grunden enkel och praktisk idé har den i olika avseenden förvandlats till en tvångströja under pedagogisk täckmantel.

Vart går universiteten? Professor Inger Enkvist ställer den viktiga frågan i en längre artikel i DN idag och illustrerar den med det väntade beslutet vid Göteborgs universitet att lägga ned ett antal språk.

Situationen i Göteborg aktualiserar frågan vad vi ska ha universitet till. Ska vi se universitet som utbildningsinstitutioner inriktade på stora och populära ämnen som lärs ut i stora grupper? Det är det ekonomiskt rationella. Forskningsinriktade ämnen som kan generera patent är inte heller ifrågasatta, även om de drar till sig färre studenter. De ämnen som lever farligt är de som har för få studenter för att gå ihop med nuvarande sätt att finansiera universiteten. Ett ämne lever också farligt om lärarna inte producerar sådan forskning som räknas i utvärderingar. Med dagens sätt att finansiera högre utbildning kan man fråga sig hur det ska gå med universiteten som reservoar för kunskap och speciellt kunskap om det förflutna. Man kan också fråga sig om dagens makthavare har speciellt svårt att förstå varför språkstudier är viktiga.

Det är många frågor som hopar sig när man ser situationen. Jag sitter själv med som extern ledamot i en fakultetsnämnd och ser hur humanistiska ämnen febrilt söker publiceringsformer som ska tillfredsställa utvärderare och anslagsgivare. ”Peer review” är dagens lösen, ofta upprepat utan en kritisk reflexion kring vem eller vilka som har starka fördelar av ett anglosaxiskt dominerat citeringsräknande.

Ursäkta denna pessimistiska grundton. Allt var inte bättre förr. Men ibland önskar man att universiteten också sysslade med en del av de frågor som de franska studenterna i dagarna slitit med i det obligatoriska filosofiprovet i studentexamen. Det här är några av de ämnen som de franska gymnasisterna förväntas kunna reflektera kring:

* Vad tjänar man på att arbeta?
* Står varje tro i motsats till vetenskapen?
* Har vi en plikt att söka sanningen?
* Skulle vi vara friare utan staten?

Frankrike är verkligen inget mönsterland när det gäller universitetspolitik. Men man håller i alla fall fall fanan högt när det gäller att få sina blivande studenter att tänka utanför tidsandans boxar.

Read Full Post »

Ingmar Bergmans måltavla

Läsarna av den här bloggen vet att jag är rätt intresserad av ikoner. Och då menar jag förstås inte det som i dagens digitala och postmodernistiska värld går under denna benämning utan de heliga bilder som i gamla uppslagsverk (t. ex. Nordisk Familjebok från 20-talet) är den enda definition man hittar under uppslagsordet ”ikon”.

Min första ikon köpte jag redan som 17-åring i en antikaffär på S:t Annegatan i Helsingfors. Sedan har  en och annan fogats till samlingen, de flesta ryska men några grekiska. Ingen av dem kan anses som en stor dyrbarhet i ekonomiska termer. För mig har det mest handlat om att köpa en bild som talar till hjärtat, som har ett intressant motiv eller en speciell historia.

I veckan ropade jag in en rysk ikon på Bukowskis Markets nätauktion. Den är inte märkvärdig ur konstnärlig synpunkt. Måleriet är uppenbarligen från slutet på 1800-talet eller början på 1900-talet i den lätt romantiska stil som var vanlig innan det klassiska ikonmåleriets ideal fick en renässans i Ryssland decennierna före revolutionen. Det finns färgbortfall och repor. Men det intressanta är den så kallade proveniensen. På baksidan finns nämligen en lapp med följande text:

Kyrkvaktmästaren i Hedvig Eleonora församling i Stockholm var nere ett ärende i församlingens källarutrymme. Där förvarade Erik Bergman en del privat egendom, bland annat den dockteater som hans son Ingmar haft. Erik Bergman berättade att han blivit ursinnig när han upptäckte att Ingmar använde ikonen som måltavla när han kastade pil. I ilskan hade han tagit ner ikonen och lagt den i källaren. Kyrkvaktmästaren, som var cineast, fick ikonen.

Ingmar Bergmans pappa Erik levde 1886-1970. Under tre decennier, mellan 1934 och 1964, var han kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm.  Sonens spända förhållande till fadern är väl känt, både självbiografiskt och via filmerna. När Erik Bergman fick den prestigefyllda tjänsten i Hedvig Eleonora var Ingmar 16 år, en upprorisk tonåring. Kan hans vanvördiga behandling av den heliga bilden ses som ett led i uppgörelsen både med fadern och med religionen?

Vågar man över huvud taget tro på den version som förmedlas av lappen på ikonens baksida? Jag är övertygad om det. Att någon skulle ha konstruerat en sådan berättelse är alltför långsökt. Dessutom bär ikonen klara spår av påverkan från något sylvasst föremål, särskilt i området kring Jesus-gestalten. Det finns ingen anledning till att det skulle finnas små hål just där om inte någon medvetet har velat vanställa målningen.

Frånsett allt det som rör Ingmar Bergman finns det för mig personligen ett slags indirekt länk tillbaka till Erik Bergman. Han var den som på 30-talet konfirmerade min egen konfirmationslärare, Christofer Klasson, den man som några decennier senare, genom sin ikonsamling i Länna prästgård i Sörmland, kom att väcka mitt intresse för den östliga kristenhetens  bildvärld.

Det finns mycket man kan läsa in i en enkel rysk oljemålning på en träplatta.

Read Full Post »

Nils Holgersson på nytt

Varje sommar åker jag förbi Mårbacka och varje gång när jag ser Selma Lagerlöfs diktarhem kommer jag att tänka på Nils Holgersson. Det beror förstås på att jag tillhör den generation som hade berättelsen om den flygande skånepågen som obligatorisk läsning i skolan. Det slår mig ofta hur starkt den format min bild av Sveriges geografi, inte minst när det gäller de delar av landet som jag aldrig varit i. I samhällsskildringen är bilden förstås föråldrad men de naturbeskrivande delarna är fortfarande giltiga.

När boken skulle ges ut ville Bonniers förlag förse den med illustrationer i form av teckningar men Selma Lagerlöf motsatte sig detta med en viss envishet. Till slut fick hon som hon ville och i ett brev till en väninna kunde hon dra en lättnadens suck:

Det blir inte illustrationer utan fotos. .. Allt går ju bra, men tänk hur mycket bråk, som hade undvikits om herrarna från början hade rättat sig efter mig. De begriper inte att ett fruntimmer, som är inne i yrket är mycket klokare än en karl, som står utanför det, utan de vilja vara så mycket visare äfven i saker som de inte ha reda på i sin egenskap af att vara manspersoner.

Jag läser brevet i slutet på en fantastisk vacker nyutgåva av Nils Holgersson som Mårbackastiftelsen just har gett ut. Den här gången är boken försedd med konstnärliga illustrationer och jag kan sätta en sedel med Selmas porträtt på att hon själv skulle ha gillat bilderna. För nu är det inga tråkiga svarta streck som får ge ytterligare en dimension åt Nils äventyrliga resa utan breda färgrika penselstråk av konstnären Bengt Olson, numera verksam i Paris. I mitten av 80-talet fick han i uppdrag att svara för dekor och dräkter när Värmlands Musikteater gjorde en scenisk version av boken och en del av det materialet plus några nya bilder kompletterar den fullständiga texten.

Bengt Olson begrundar boken (från Mårbackas hemsida)

Det är ju mer än hundra år sedan som denna klassiska läsebok för folkskolan kom ut. Men när jag håller den nya utgåvan i handen känns det som om den fått ett nytt liv, ett modernt tillskott av ljus, luft och färg. Tacka Bengt Olson och Mårbackastiftelsen för det.

Read Full Post »

Avhandlingsämnen

Månadsskiftet maj/juni är inte bara tiden för skolavslutningar och studentexamen. Då blir det också trångt i disputationskalendariet vid de stora universiteten. Jag läser den långa listan i tidskriften Lunds universitetet meddelar och fascineras som vanligt av fantasifulla titlar och exotiska ämnen.

Den 2 juni disputerade Ola Wikander i Lund på en avhandling med titeln Drought, Death and the Sun in Ugarit and Ancient Israel – A Philological and Comparative Study. Han har ju tidigare gjort sig känd som en produktiv populärvetenskaplig författare med bl.a. bästsäljaren I döda språks sällskap. Men nu står han bakom en strikt akademisk framställning som sammanfattas så här:

The sun and its heat are two of the most universal symbols known to humanity, yet their supposed meanings vary greatly. The sun can be thought of as a giver of life, but its hot and scorching rays can also be associated with drought and the powers of destruction. The present study concerns the latter view of the sun and related ideas as reflected in the Hebrew Bible and the cuneiform alphabetic texts from Ugarit.

The Ugaritic texts (especially the so-called Baal Cycle) appear to portray the sun goddess, Shapshu, as the sender of terrible drought; she manifests the temporary rule of the god of death, Mot, through her burning rays. The author discusses the philology of these passages in detail and then attempts to follow the motif of solar drought and its connections with the netherworld into the literature of ancient Israel…

Den avhandlingen borde man förstås läsa. Den påminner om den gamla religionshistoriska sanningen att helvetet i de främreorientaliska mytologierna framställs som en plats med outhärdlig brännande hetta medan den nordiska motsvarigheten var ett fruset och isigt ställe där köld och skräck härskade.

Ugarit med omgivningar

En annan avhandling i Lund som jag gärna skulle ta del av har skrivits av historikern Anna Alm och heter Upplevelsens poetik. Slöjdseminariet på Nääs 1880-1940. I en engelsk sammanfattning skriver hon: ”The environment and the activities at Nääs became life-changing for many participants”.

Så var det säkert. Min mamma som var folkskollärare och utexaminerades från seminariet i mitten av 20-talet hade gått en av de berömda slöjdkurserna på Nääs något senare och jag förstod att det hade gett henne upplevelser för livet. Kurserna hade från början tillkommit i övertygelsen om att skolans slöjdundervisning skulle ges av den ordinarie klassläraren och inte av en särskild facklärare. I första hand skulle därför folkskollärare som redan var i tjänst få tillträde till slöjdseminariet och man inrättade kortare utbildningar på 5-6 veckor. Men veckorna på Nääs handlade inte bara om konsten att hantera hyvel och stämjärn. För att citera Wikipedia:

Till Nääs kom, speciellt under storhetstiden 1880-1914, lärare från 40 länder i alla världsdelar för att lyssna till pedagogiska visdomsord, arbeta med träslöjd och metallslöjd… öva textilslöjdens många tekniker, lära sånglekar och folkdanser, idrotta, syssla med matlagning i hushållskursen eller ägna sig åt en kurs i trädgårdsskötsel. Nääs blev till de praktiska ämnenas Mecka och Eldorado. Särskilt var det kurserna i träslöjd som spred impulser över världen om kroppsarbetets och lärarens betydelse för barnets allsidiga och harmoniska utveckling.

Nääs slöjdskola – många kvinnor bland hyvelbänkarna

Anna Alm disputerar just idag (8 juni) och det gör även Sara Carlbaum i Umeå som författat avhandlingen Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011. Hennes vetenskapliga prov ligger förtjänstfullt nog utlagt i fulltext på nätet. Jag har inte hunnit läsa den men noterar några intressanta reflektioner i hennes förord:

I personalrummet på Statsvetenskapliga institutionen i Umeå hänger Peter Tillbergs konstverk Blir du lönsam, lille vän? Under nästan fem års luncher och fikaraster har jag suttit och tittat på detta konstverk och att det är uppsatt i personalrummet kan givetvis tolkas på flera olika sätt. Exempelvis kan det tolkas som att även akademins privilegierade medborgare ska återgå till sitt arbete och genom sin produktion av vetenskapliga artiklar och examinerade studenter både själva ska vara lönsamma och producera lönsamma studenter. Det kan också tolkas som en kritik och ett motstånd mot detta ideal som tycks bli allt starkare även inom den högre utbildningen i kraven på innovation, publiceringar, citeringar och samhällsnytta.

En övervägande del av avhandlingarna i den här årstidens långa listor är förstås samhällsnyttiga i den snäva politiska mening som dikterar dagens forskningspolitik. Det är sida upp och sida ner med engelska titlar inom områden som medicin, teknik och naturvetenskap. Visst är det bra att den kliniska och tekniska forskningen ger oss en bättre livskvalitet. Men nog är det ett kulturens hälsotecken att det kan finnas plats också för den ugaritiska solgudinnan i det akademiska kunskapsflödet.

Read Full Post »

Berlevåg

Alla som sett den klassiska filmen Babettes gästabud vet att den tilldrar sig i en fiskeby i Jylland. Den spelades in där i en särskilt uppbyggd miljö med gråhet och tristess som signum. Men det är över huvud taget inte i Danmark  som Karen Blixens novell utspelar sig. Så här ser lokaliseringen ut i originalet:

Der er i Norge en lang, snæver fjord mellem høje fjelde, der hedder Berlevåg fjord. Ved fjeldenes fod ligger Berlevåg by som et barns legtøjsby af små træklodser malede i grå, gule og hvide, rosa og andre kulører.

For femogtres år siden levede i et af de små gule huse to søstre, der begge var ude over den første ungdom. Der var på denne tid i Berlevåg damer, der gik med tournure, og de to søstre kunne have båret den så yndefuldt som nogen af dem, for de var begge to høje, slanke og bøjelige. Men de havde livet igennem levet i lykkelig uvidenhed om modens fordringer og tyranni, ja om dens eksistens, og havde gået ærbart og stilfærdigt klædt i gråt eller sort. De var døbt Martine og Philippa efter Martin Luther og hans ven Philip Melanchton. Deres fader havde været provst og profet, stifter af en from og streng kirkelig retning, der var kendt og agtet, og også lidt frygtet, over hele landet. Denne retnings tilhængere forsagede verdens glæder, jorden og alt hvad dens var. Disse var dem kun gøglebilleder, og den sande virkelighed, mod hvilken de droges med dyb hjemve, var det ny Jerusalem. De tog ikke Herrens navn forfængeligt, deres tale var ja, ja og nej, nej, og de kaldte hinanden broder og søster.

Det var till denna stränga och rätt ogästvänliga miljö som den franska tjänsteflickan Babette kom. Karen Blixen har förstås använt sig av sin litterära frihet när det gällt att konstruera berättelsen. För vad man än kan säga om det Berlevåg som finns i verkligheten så inte ligger det vid någon smal fjord. Det är tvärtom ett litet fiskeläge i direkt kontakt med Ishavet och som därför också är utsatt för det nordliga havets värsta stormar när lågtrycken drar förbi.

Ett par gånger har hela fiskeflottan förstörts av vågornas enorma kraft men de nuvarande vågbrytarna ser ut att stå emot det mesta. Det gör också att Hurtigruten numera kan lägga till där på färden mellan Tromsø och Kirkenes. Kanske har byn en gång varit bebyggd med grå timmerhus men eftersom tyskarna lät bränna ner allt under det andra världskrigets slutskede är ingen bebyggelse egentligen äldre än från 40-talets slut.

Numera är Berlevåg kanske mest känt från filmsuccén Häftig och begeistrad. Den handlar ju främst om Berlevåg Manskör som grundades 1917 och som samlat män i alla åldrar som medlemmar. När filmen spelades in var den äldste sångaren 96-årige Einar Strand. Han hade varit med sedan körens grundande men dog 2004. Har ni inte sett denna fantastiska film om livet i Finnmark och om ett stycke norsk bygdekultur så gör det!

Vi fortsatte med m/s Trollfjord från Berlevåg till Kirkenes där vi i söndags morse steg i land i strålande sol och med en temperatur på närmare 15 grader. På Arlanda var det 9 grader och regn när vi landade. Det är inte utan att den gamla ylletröjan kommer till heders när man återvänt till södern.

Read Full Post »

Från Nordkap

Idag har jag varit på Nordkap, det som länge ansetts vara Europas nordligaste punkt. Fast det är en sanning med modifikation eftersom det finns en udde strax intill som sträcker sig ännu längre ut i havet (kolla Wikipedia). Kung Oscar II ansåg i varje fall 1873 att det var det norska kungarikets utpost i norr eftersom han signerade en minnessten som nu står utanför den välorganiserade turistanläggningen där.

Dagen har varit vacker med solsken över ett nästan stilla hav – något som lär vara ovanligt eftersom dimma och ordentliga vindar är Nordkaps naturliga tillstånd. Men sällan har norska väderprognoser visat sig vara osäkrare än just denna vecka, hela tiden till vår fördel.

Hurtigruten är en blandning av natur och kultur. Naturen får man automatiskt genom att titta ut genom m/s Trollfjords panoramafönster, kulturen om man stiger i land här och var. Ibland blir det en kombination, som utflykten i Geirangerfjorden med det klassiska fjordlandskapet och därefter en bussresa över en slingrande bergväg till Ålesund, staden som till stor del brann ned 1904 och som strax byggdes upp med en mängd i hus i jugendstil.

Trondheim är förstås också en kulturpärla med den fantastiska katedralen som också är en påminnelse om Norges historiska orientering västerut och det medeltida kyrkliga landskap där pilgrimsvägarna strålade samman från stora delar av Europa, inte minst från Sverige. I vår rundtur ingick också ett besök på det originella muséet på gården Ringve där en ryskfödd änka samlade musikinstrument från olika epoker, från hardangerfelor till det tidiga 1900-talets självspelande pianon.

På vägen till Bodø gjorde vi en avstickare till glaciären Svartisen som sträcker sig nästan ner till havsnivån, ett imponerande naturfenomen. Den fortsatta vägen upp mot Lofoten bjuder sedan på allt mer dramatiska berg. I Svolvær har man kommit till kabeljons rike, ett av flera centra för den mångahundraåriga export av torkad fisk som haft stor avsättning i Sydeuropa.

I Tromsø får man kontakt med kulturen igen. Norrmännen kallar staden av någon anledning för ”Nordens Paris” men det verkar lika lite motiverat som att Vänersborg fått ett liknande ärenamn. Det är ju hur som helst en livaktig stad med universitet, muséer och havsforskning. Och så påminns man utanför det gamla rådhuset om att det också under en mycket kort tid var Norges fungerande huvudstad när kung Haakon VII 1940 hade tagit sin tillflykt dit innan han blev tvungen att gå i exil i England.

Fjällmassiven öster om Tromsø kallas för Lyngenalperna och dem såg vi i strålande midnattssol. Det hade snöat för bara några dagar sedan och alla toppar lyste vita i det rödgula solskenet. Man vaggas så småningom till sömns på en båt där nattlivet är ganska stillsamt (minst hälften av passagerarna är tyska pensionärer) och vaknar upp till ett rikt frukostbord där den norska getosten förstås inte saknas.

Och så gick vi i land vid Honningsvåg för en halvtimmes busstransport upp till Nordkap. Renarna betade vid vägkanten och en same stod uppklädd i sin högtidsdräkt för att låta sig fotograferas som ett exotiskt turistobjekt. De tyska kamerorna klickade ikapp och renhornssouvenirerna är nu på väg till München och Schwerin.

Hasse Alfredsson och Tage Danielsson påstod på sin tid i en elak visa att Norge har så fula fjäll. Det är inte sant. Tro mig, för nu har jag sett dem i solsken klockan tolv på natten.

 

Read Full Post »