Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Resor’ Category

Grekland

Det är ett stort mått av självironi på de tröjor man kan köpa i Athens turistkvarter: ”Greek crisis – No job, No money, No problem”. Fast just i de centrala delarna av den grekiska huvudstaden syns kanske inte krisen särskilt mycket. Den hörs mera. Närmar man sig parlamentet och Syntagma-torget avlöser demonstrationerna varandra. Det är protester mot nedskärningarna och de internationella långivarnas hårda villkor.

nojob

Jag kom på att jag upplevt grekiska demonstrationer under ett halvsekel. 1965 var jag i Athen för första gången. Då drog skanderande folkmassor fram på Panepistimiou-gatan under de upprepade slagorden ”Ta din morsa med och stick!”. Agitationen var riktad mot den dåvarande kungen Konstantin och hans tyskfödda mor, änkedrottningen Frederika. Demonstranterna stödde den sittande premiärministern Georgios Papandreou (1888-1968), huvudmannen i den politiska klan där sonen Andreas (1919–1996) och sonsonen Giorgos (f. 1952) så småningom kom att bekläda samma ämbete.

Men visst finns det problem i Grekland även om de kanske inte direkt sticker i ögonen på den tillfälliga besökaren. Den engelskspråkiga upplagan av dagstidningen Kathimerini publicerade häromdagen följande notis:

One in three Greeks were at risk of poverty or social exclusion in 2015, just below Romania (37.3 percent) and Bulgaria (41.3 percent), according to data released Monday by the European Union’s statistical agency, while Greece also showed the highest increase in the risk rate, which grew from 28.1 percent in 2008 to 35.7 percent in 2015, or 7.6 percent.

Eurostat’s study, published to coincide with International Day for the Eradication of Poverty, also found that in 2015, 22.2 percent of Greeks were severely materially deprived – meaning they could not afford to pay their bills, keep their homes warm or take a one-week holiday – compared with 0.7 percent in Sweden and 2 percent in Luxembourg.

Det är förstås inte bara grekerna som har det svårt. På öarna i östra Medelhavet finns enligt UNHCR fortfarande 50.000 flyktingar som lever under svåra villkor. Det är inte så lätt för ett fattigt land att hjälpa andra fattiga även om EU skjuter till pengar. Men av den omfördelning till rikare länder som tidigare beslutats har det som bekant inte blivit någonting. Idag kunde man t.ex. läsa i tyska medier om att det fåtal flyktingar som Lettland motvilligt tagit emot nu i stort sett lämnat landet.

På de kykladiska öarna märks annars inte så mycket av krisen. Turismen verkar ha återhämtat sig delvis. Vi tillbringade en tid på Paros och där är priserna låga så här i mitten på oktober. En studio med alla bekvämligheter och egen uteplats kan man hyra för 25 euro natten och en modern liten bil får man för samma pris per dygn. Paros är en trevlig ö att åka runt på och stränderna är så här års nästan tomma även om Medelhavet fortfarande är skönt att bada i.

Tar man sedan en kort färjetur över till den lilla grannön Antiparos kan man göra en flera hundra meter djup nedstigning i en av Europas mest spektakulära grottor.

paros

På det bysantinska muséet i Athen pågår ännu några dagar en fin utställning av ryska ikoner, lånade från Tretjakovgalleriet i Moskva. Den invigdes i maj av president Putin och premiärminister Tsipras och är ett led i det rysk-grekiska kulturutbyte som pågår under ett år, ett resultat av att både Ryssland och Grekland gärna förenas i sitt gemensamma bysantinska arv – något som förstås också har dagsaktuella politiska övertoner. Bland annat har ryssarna generöst lånat ut en ikon av mästaren Andrej Rubljov från sekelskiftet 1300/1400.

Kommer ni till Athen så kan jag rekommendera restaurangen Old Ithaki intill torget vid katedralen. Sätter ni er där vid 18-tiden så kan ni höra katedralklockorna ringa till vesper. Och äter ni lite senare så kan ni ha tur att få lyssna till ett par skickliga musiker på bouzouki och gitarr som spelar traditionell grekisk musik. Mycket har ändrats under de 50 år som jag varit besökare i Athen men den musiken består.

Read Full Post »

Säter m.m.

I sex år har Säter använt texten ”Jag är tokig i Säter” för att marknadsföra kommunen. Förra året ansökte man om att registrera sin slogan hos Patent- och registreringsverket (PRV). En kommuninvånare reagerade på detta och lämnade in ett bestridande med motiveringen att texten är kränkande. Och nu har PRV avslagit ansökan.

Jag har förståelse för invändningarna när man betänker stadens historia och den tragik som genom decennierna utspelats på det rikskända mentalsjukhuset.

säter

Säters hospital (grundat 1912)

Vi åkte genom Säter på en liten Dalaturné över helgen. Jag noterade att det finns ett mentalvårdsmuseum där men det var inte öppet när vi passerade. Däremot stannade vi till vid en loppmarknad där jag köpte ett exemplar av Linnés Dalaresa, fortfarande en bra vägvisare genom detta mångbesjungna landskap.

Några gånger på 80-talet var jag på Säters sjukhus. Jag arbetade då med frågan om en utbyggnad av psykoterapiutbildningen i landet och på sjukhuset fanns en kurator vid namn Barbro Sandin som hade gjort en uppmärksammad insats när det gällde terapi vid schizofreni. Hon hade beskrivit ett lyckat fall i boken Den zebrarandiga pudelkärnan  och den s.k. Sätermodellen utvecklades på grundval av hennes arbete. Det var en modell som just då väckte en rätt stor nationell uppmärksamhet men den visade sig med tiden vara svår att reproducera och är väl idag inte längre aktuell. Psykoterapiutbildningen byggdes ut men själva Sätermodellen bleknade nog bort.

En del aspekter av det psykiatriska klimatet vid sjukhuset i Säter har beskrivits i Dan Josefssons uppmärksammade bok om Sture Bergwall. Det kunde säkert i vissa avseenden präglas av vad någon insiktsfull bedömare karakteriserat som ”destruktiva grupprocesser och sekterism”. Något av denna sekterism kände jag påtagligt under mina besök men jag kom så småningom att syssla med annat och blev aldrig riktigt indragen i prestigekampen mellan olika grupper och deras vårdideologier.

Hur som helst; Säter får försöka hitta på en annan slogan, om man nu nödvändigtvis måste ha någon. Det blir ju ibland lite ansträngt med all uppfinningsrikedom hos kommunerna. Vi hade just passerat Enköping som sedan länge marknadsfört sig som ”Sveriges närmaste stad”. I Sala, som vi också passerade, lanserades för några år sedan mottot ”Silverstaden med guldkant” men om det blev officiellt vet jag inte. Jag hittade ingen slogan för nästa kommun på färden – Avesta – men å andra sidan kan man där stoltsera med världens största dalahäst vid ett köpcentrum. Som det heter på en turistsajt:

By the side of the highway it stands proudly to greet travellers to Avesta. It is 13 meter high and 12,8 meter long. The total weight is 66,7 tonnes. The horse is built by Skanska Teknik AB and painted red by Miljönären Måleri AB.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”The worlds’s largest Dalecarlia horse” (källa: Wikimedia)

Det var överhuvud taget en trevlig dalaresa kring antikbodar och loppisar. Mitt största fynd kom från en stor loppmarknad i Falun och bestod av c:a 10 kg gamla jultidningar från 1910 och framåt, många av dem med viktiga litterära bidrag av 1900-talets största författare. 200 kr kostade hela paketet som räcker till läsning åtskilliga kvällar, även före jul. Till det får jag anledning att återkomma.

Jag kan i övrigt rekommendera övernattningar på Samuelsdals pensionat utanför Falun och Långshyttans brukshotell inte långt från Hedemora. I båda fallen två små charmiga hotell omgivna av grönska och natur och utan de stereotypa hotellkedjornas inredningsideal.

Jag blev inte precis tokig i Dalarna men nog är det ett trevligt landskap under alla årstider, med eller utan dalahästar.

 

Read Full Post »

Nu återkommer jag efter den välförtjänta bloggpausen på några veckor.

Trots titeln ovan tänker jag inte ägna mig så mycket åt att skildra de egna resorna kors och tvärs över Sverige och in i Norge. Mycket var som det brukar vara och när det gäller den årliga resan till huset i Telemark kan jag bara konstatera att de norska vägarna blir allt bättre och att restiden nästan förkortats med en halvtimme de senaste två-tre åren.

En nyupptäckt under sommaren var den lilla staden Hjo vid Vättern Jag hade aldrig varit där förut men den visade sig vara en liten pärla med båtliv, trähusbebyggelse och ett centralt torg där man återfann både kyrka och bokhandel. Den senare torde vara unik så till vida att man i tidningsstället vid ingångsdörren inte bara behövde välja mellan Aftonbladet och Expressen utan också mellan olika lokaltidningar, bland dem Grönköpings Veckoblad. Heder åt en sådan kulturstad!

På en sommarloppis hittade jag originalupplagan av en rätt berömd bok med små korta reseskildringar. Det var R. Ekbloms Åka tåg 3:dje klass, utgiven på Lindblads förlag 1933. Den har med åren fått lite kultstatus och kom i en nyutgåva på 90-talet. Märkligt nog meddelar boken inte författarens förnamn, men han hette Richard och var professor i slaviska språk i Uppsala (död 1959). En av berättelserna har gett boken dess titel och där skriver författaren inledningsvis:

Åka tåg tredje klass erbjuder oanade fördelar, när man i främmande land vill öka ut sina språkkunskaper. Man konverserar, och då man pratat ihjäl en kupé, går man till nästa. Största valutan i detta avseende lämnar kanske Spanien; i Frankrike är man mera reserverad, och i Tyskland kommer man, trots allt tillmötesgående, sällan utom ramen för Zuschlag, Anschluss och Umsteigen. Huru som helst är det av vikt, att den som reser för språkstudier oavbrutet söker kontakt. Man får ej tro, att man lär sig något med att stava genom affischer och studera gatuskyltar.

ekblom

Ekblom visste vad han talade om eftersom han var en verklig polyglott och dessutom en oerhört flitig resenär. Han hade börjat som romanist med en avhandling om franska verbformer men blev sedan alltmer inriktad på slaviska och baltiska språk. Professuren i Uppsala fick han efter fyra och ett halvt års tillsättningsförfarande med en lång rad överklaganden och stridsskrifter. Ekbloms eget bidrag till den senare genren var på 40 sidor och hette: ”Större akademiska konsistoriets i Upsala protokoll den 5 mars 1921 rörande docenterna T. Torbiörnssons och S. Agrells besvär ang. återbesättandet av den lediga professuren i slaviska språk vid Upsala universitet”.

Till slut fick han tjänsten vilket inte hindrade honom från att resa kors och tvärs i Europa. Bland annat fick han representera Uppsala universitet vid Kant-jubiléet i Königsberg 1924. För att citera en annan bloggare:

Uppsalas filosofiprofessorer var krassliga så Ekblom tog sig raskt an representationsuppdraget. Men han blev grundligt trött på flera dagars istadigt frågande: ”Älskar ni också Kant?” och deklarerade till slut högljutt att han var filolog och hade kommit därför att ”våra filosofer voro sjukliga och i motsats till mig ej vågat företaga den långa, ansträngande resan.”

Yttrandet väckte munterhet bland de församlade och ännu sju år senare kunde man i vetenskapliga samkväm höra Ekbloms replik, något förvanskad, citeras: ”Uppsalafilosoferna äro andligt framstående men kroppsligt svaga; med mig är det tvärtom.”

När jag bläddrar i de sista sidorna av Ekbloms bok och hittar förlagets reklam för andra reseskildringar slår det mig hur de förtecknar en typ av litteratur som idag vore omöjlig att ge ut. Ta till exempel en bok som ”Det stora landet i Väster. Glimtar och intryck från resor och studier i U. S. A” av en författare som heter Hjalmar Rangman. Vem vill i dag, i massmediernas tidevarv, läsa om den typen av glimtar och intryck?

Men den originelle professorns reseminnen tycker jag fortfarande är läsvärda, kanske inte minst för hans humoristiska redogörelser för samtal med ”vanligt folk”, baserade på en ovanlig språkkunnighet. Att han som ung skulle välja tredje klass också för en båtfärd från London var förstås självklart. Dessvärre hade ångaren ”Torsten” just avgått och ångaren ”Thule” skulle ge sig ut på Nordsjön först en vecka senare. Han fick dra in på kosthållet och var vid ankomsten till Göteborg rätt utmattad:

Men så småningom kryade jag på mig. Jag kom av båten, upp på cykeln och ut på landsvägen. Denna vara kantad med andelsmejerier, och kärnmjölken kostade 4 öre litern.

Ack, forna tiders resor. Nu finns väl inte längre kärnmjölk att få till ett överkomligt pris.

Read Full Post »

Berlin 17 juni

Vi åkte förbi finansministeriet på Wilhelmstrasse i Berlin i går. Då låg det redan några kransar där för att påminna om en av demonstrationsplatserna den 17 juni 1953 under det så kallade Folkupproret. Det var en resning i protest mot DDR-regimens krav på höjda arbetskvoter utan motsvarande lönehöjningar. Regimens svar kom i form av sovjetisk pansar och ett femtiotal dödade demonstranter.

Tidigare på dagen hade vi sett dokumentation kring denna dramatiska händelse på Deutsches Historisches Museum, en verkligt välordnad institution där man pedagogiskt följer den tyska historien från forntid till nutid. Vi är på bildningsresa i Berlin med ett 15-årigt historieintresserat barnbarn och det här muséet är den perfekta platsen för den som vill lära sig mer om Tysklands öden genom seklerna.

På köpet får man ju också lite svensk historia: några porträtt av Gustav II Adolf och bilder från de viktigaste slagen under 30-åriga kriget. Indirekt svensk anknytning har ju också Lotte Lasersteins ikoniska ”Der Motorradfahrer” från 1929 som jag betraktat på bild så många gånger men nu kunde se i verkligheten.

Alla huvudstäder är förstås fulla av historia men ingen är väl så fylld av dramatiska minnen från det senaste seklet som Berlin. Vi hyr för några dagar en lägenhet och nedanför ett av dess fönster ligger en parkering, byggd över den plats där en gång Hitler hade sin underjordiska bunker. Från ett annat fönster ser vi Förintelsemonumentets svarta stenblock rada upp sig. Lite längre bort vecklar flaggan på riksdagshuset ut sig i vinden. Några hundra meter bort ligger Unter den Linden där de berömda lindarna just nu blommar.

Berlin_reichstag

Riksdagshuset i Berlin

Vi åker buss 200 till de båda ändhållplatserna. Far man åt ena hållet hamnar man nära Gedächtniskirches bevarade ruin. Den andra ändhållplatsen ligger vid Prenzlauer Berg. Hela sträckningen går förbi platser man gärna vill se eller visa för förstagångsbesökaren: Tiergarten, de nordiska ambassaderna, Potsdamer Platz, Under den Linden, Alexanderplatz med mera. Hoppar man på en dubbeldäckare och sitter längst upp är det en billig stadsrundtur.

På historiska muséet köper jag Erich Kästners Notabene 45, en dagbok som sträcker sig från den 7 februari till den 2 augusti 1945, en personlig skildring av Tredje rikets sista dagar och den allierade ockupationens första tid. Vid sidan av den sakliga berättelsen finns också viktiga filosofiska reflektioner kring ”samvetets flexibilitet”, den successiva anpassning till diktatur och förnedring som så många tyskar genomgick under den mörka period som började 1933. Jag fäster mig också vid några rader ur en anteckning från den 15 juni 1945 som (i min egen översättning) lyder så här:

Tredje Riket är förbi och man kommer att skriva böcker om det. Miserabla, sensationella och förljugna, förhoppningsvis också ett par uppriktiga och nyttiga böcker. En psykologisk undersökning som handlar om den genomsnittliga medborgarens förhållningssätt får inte saknas. Den skulle kunna heta något i stil med ”Människans förändringsbarhet under diktaturen”.

Kästner har förstås fått mer rätt än han kunde ana. Historiska muséets bokhandel är full av böcker där Tredje Rikets många aspekter är klarlagda. Den slutgiltiga boken om människans anpassning under diktatur och om samvetets flexibilitet har dock ännu inte skrivits.

Read Full Post »

Jag bodde i London för så där 25 år sedan och efter det har jag förstås besökt den brittiska huvudstaden ett otal gånger i olika uppdrag eller (på den allra senaste tiden) som reseledare i barnbarnens bildningsprojekt. Varje gång får jag anledning att fundera över om, och i så fall hur, staden ändrat sig.

Nu kom jag just hem och kan som vanligt konstatera att gatorna ligger där de ligger och att trafiken är som den är. Jag saknar förstås de gamla Roadmasterbussarna med öppen plattform därbak men fortfarande kan man ta med barnbarnen upp på övervåningen och låta dem se London helt gratis om man bara själv har en biljett (ett laddat Oyster card rekommenderas).

Tunnelbanan tillhör väl de minst föränderliga dragen i stadsbilden. Här kan man i fantasin drömma sig tillbaka till Sherlock Holmes dagar – och då menar jag den ”riktige” Holmes i Jeremy Bretts gestalt och inte den hysteriska och moderna version som Benedict Cumberbatch gestaltat.

Ny attraktioner som tilltalar en yngre generation tillkommer hela tiden. Jag tror att jag tidigare rapporterat om den bronsstaty av björnen Paddington som numera finns på Paddington station. Den besökte vi vid en tidigare resa. Den här gången ville en 10-årig deltagare se den berömda plattform 9 3/4 på Kings Cross, känd från Harry Potter-böckerna. Till min förvåning var det köbildning framför väggen med den halva bagagekärran. Anledningen visade sig vara att alla skulle fotografera sig själva eller någon bekant med plattformsskylten som bakgrund för att sedan kunna leverera ett bildbevis via MMS eller Instagram. Och den processen måste ske i god ordning så att ingen stod i vägen för någon annan när smarttelefonen höjdes i fotoläge.

Platform

Plattform 9 3/4 utan köbildning (källa Wikipedia)

Efter det här besöket insåg jag att selfiekulturen är det absolut nya inslaget i Londons stadsbild på senare år, åtminstone nära de stora turistattraktionerna. På Westminster Bridge stod företrädare för alla folkslag och tungomål med sina selfiepinnar (den där förlängda metallarmen) för att föreviga sitt besök med Big Ben som bakgrund. Fast lika ofta som selfies blev det förstås groupies med vänner eller äkta hälfter.

Jag läste vid hemkomsten en nästan årsgammal artikel i Daily Mail om fenomenet:

London is often cited as one of the most attractive tourist locations worldwide, but now the capital of England has gained a new status: the selfie capital of the world. More than 14 per cent of selfies shared on social networks were found to be captured in the capital, with the Big Ben, the London Eye, and Buckingham Palace the most popular selfie spots in the city, according to website Suggestme.

But when it comes to individual landmarks, the Colosseum in Rome was the most fashionable backdrop for selfies, followed by the Eiffel Tower in Paris, analysis of 6.3million social media messages from Twitter, Facebook, Instagram and elsewhere has revealed.

Samtidigt läser jag om hur fler och fler turistattraktioner runt om i världen förbjuder selfiepinnarna. Det gäller Versailles men också några av Londons muséer, t. ex. The National Gallery:

The National Portrait Gallery, adjacent to the National Gallery, says the sticks are allowed, but “anything that may prove disruptive is reviewed on an ongoing basis.” The British Museum is “currently reviewing” its selfie-stick policy.

Some art-lovers praised the idea of a ban: “If you go into an exhibition, surely the purpose is to see what is on show and not to take umpteen photographs of yourself?” said Bill Doig, a retired doctor visiting the National Portrait Gallery.

Som besökare utan smartphone kan man bara hålla med doktor Doig.

Grupp

Groupie with stick (Källa Wikipedia)

Förresten är detta med att ta selfies något som är alltför egoistiskt och självcentrerat, åtminstone om man får tro texten till ett av årens poetiska mästerverk i Melodifestivalen (slutade på plats 8):

Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Ingen vill ju vara helt själv, ta en Groupie ikväll

En två tre fyr fem, han och hon och hen
Ju fler desto bättre och bättre
Oåj ojoj ojoj oj oj oj
Inga mera selfies, för vi ska ta en Groupie

Där fick textförfattaren verkligen till det. Dessutom med ett progressivt omnämnande av den moderna svenskans tre olika genus. Bra jobbat, som det heter.

Read Full Post »

Höstlovet med mera

När detta skrivs är höstlovet i stort sett över, i varje fall för vår del. Gästande barnbarn har åkt hem och därmed kan mathållning och vardagsrutiner återgå till det normala. Som vanligt har Tom Tits experiment här i Södertälje varit en uppskattad plats. Det har det för vår del varit under rätt många år nu och om någon av läsarna har barn eller barnbarn i åldern 3-15 år så kan jag absolut rekommendera ett besök. Även för vuxna är det trevligt. Är barnen tillräckligt stora kan man parkera sig i kaféet med en bok och sedan springer de unga runt på egen hand och prövar de olika experimenten. Sommartid är stället ännu trevligare med ett utökat antal attraktioner utomhus. Några av barnbarnen har väl varit där snart trettio gånger men verkar inte tröttna.

Vad har under denna höstlovsvecka hänt med Medelhavsinstituten och nedläggningshoten, undrar kanske någon läsare av föregående inlägg. Ja, en hel del på opinionsbildningsfronten. Det märks att vi lever i en tid med sociala medier där nyheter sprids sekundsnabbt, facebookssidor öppnas och protestlistor skapas på några minuter. Engagemanget för institutens framtid har varit överväldigande bland politiker, diplomater och kulturarbetare, inte bara i Sverige.

Nu får vi se vad departement och riksdag gör av denna opinionsstorm. Jag var tillsammans med företrädare för de andra instituten på Utbildningsdepartementet i måndags och samtalade med statssekreteraren Anders Lönn. Han lyssnade noga på alla argument men gav naturligtvis på det här stadiet inget definitivt svar.

Vi får vänta och se och hoppas att förnuftet får råda.

Under tiden kan jag ju säga något om förra veckans resa till Grekland. Kommer ni till Kavalla så måste ni förutom Svenska huset se det fantastiska Imaret Hotel, en imponerande byggnad med en fantastisk historia:

An important aspect of the town’s past, is that of the birthplace of Mohamed Ali Pasha, the founder of modern Egypt and the Egyptian Royal Dynasty. Mohamed Ali was born in 1769, when Kavala, along with Egypt, formed part of the Ottoman Empire. The identity of the town as a tobacco trade centre is considered by historians to have influenced the ruler’s profile, as the man who transformed and modernised Egypt, economically and otherwise. In 1813, as a donation to his hometown, he founded and supervised the construction of an impressive Imaret, Koranic school and charitable centre. The edifice supported the educational, social and religious needs of the Muslim population and ceased its operation, after their departure from the area, in 1923.

2001 kom stadens styrande överens med den egyptiska regeringen om att restaurera anläggningen och privata investerare tog på sig detta stora kulturprojekt, ett veritabelt monument över den muslimska civilisationen i denna del av Europa.

imaret

Smakfull interiör från Imaret

Nu fungerar Imaret både som hotell och konferensanlägning. Jag har själv inte bott där men vill man kosta på sig något extra i en fantastisk miljö intill Medelhavet är det nog värt pengarna. Den som vill förnya en relation kan beställa ett ”Romance package” för två nätter. Det kostar 665 € och då inkluderas allt möjligt, inklusive ”Imarets unique goodnight service” – vad den nu kan innebära.

Kavalla är verkligen staden där kulturer mötts och möts, inklusive det moderna fenomen som består i grupper av sydkoreanska pingstvänner på resa i aposteln Paulus fotspår. För det var här han landsteg på vägen till Filippi fast staden då hette Neapolis. Om detta kan man läsa i Apostlagärningarna 16. Biblisk mark med andra ord.

Read Full Post »

Om någon undrar varför det varit lite lugnt på den här bloggen ett tag så beror det på att jag de senaste dagarna tillbringat s.k. kvalitetstid med ett gäng sommarlovslediga barnbarn. Vi bodde några dygn i röda stugor på en bondgård i Jäder (mellan Strängnäs och Eskilstuna), en vacker sörmländsk bygd med många historiska minnen. I den närbelägna sockenkyrkan vilar Axel Oxenstierna och inom någon mils avstånd hade vi den berömda Sigurdsristningen, en runhäll från 1000-talet med vackra slingor. Den ligger i sin tur bara någon kilometer från Sundbyholms slott, känt från prins Eugens målning.

För barnen var nog den förträffliga glasskiosken en något bättre attraktion än själva slottet. Dessutom fanns det en bra lekplats invid den för dagen tomma badstranden (det blåste styv kuling, typ). Vi hade i alla fall trevligt och hade barnen varit något äldre kunde man ha bytt ut glassen mot afternoon tea i slottsgemaken (det prövade vi under en ”exploratory visit” för någon månad sedan). En prisvärd scones- och kakbuffé som utmanade alla dietregler.

Prince_Eugen_Le_Vieux_Château

Prins Eugen: Det gamla slottet

Hur som helst; återkommen till hemmet väntade en ”bio-bibliografi” kring Øvre Richter Frich i brevlådan, beställd från ett antikvariat i Karlstad. Till den får jag kanske återkomma vid tillfälle.

Så ögnade jag igenom de vanligaste nyhetssajterna för att följa världens gång. Jag fastnade för den brittiska debatt som brutit ut med anledning av den aktuella krisen i Irak. I The Telegraph går Londons färgstarke borgmästare Boris Johnson ut hårt mot Tony Blair som nyss förnekat att hans och George W. Bushs invasion på något sätt skulle ha med det nuvarande läget att göra:

I have come to the conclusion that Tony Blair has finally gone mad. He wrote an essay on his website on Sunday that struck me as unhinged in its refusal to face facts. In discussing the disaster of modern Iraq he made assertions that are so jaw-droppingly and breathtakingly at variance with reality that he surely needs professional psychiatric help.

Snacka om verbala råsopar! Jag tror inte att den debattstilen hade passerat det redaktionella filtret i svenska tidningar. Och Simon Jenkins brer på i The Guardian:

There is scant morality in western military intervention these days. Tony Blair returned this week from beyond the grave and showed no concern for justice, reason or even national interest. He is a confirmed Iraq disaster-denier. Civilisation may advance in leaps and bounds over millennia, but politics remains stuck in Homer’s day, in human vanity and tribal loyalty.

På en tysk sajt läser jag om att den berömda kurorten Karlsbad (Karlovy Vary) i Tjeckien har hamnat i kris sedan det stora ryska klientelet uteblivit på grund av krisen i Ukraina. En affärsinnehavare klagar: ”De är våra bästa kunder och lägger ofta ut mycket pengar på kläder och smycken. Vi är beroende av ryssarna. Kommer de inte tillbaka snart får vi kanske stänga butikerna.”

Karlsbad_in_the_1850s

Karlsbad vid mitten av 1800-talet

Personligen är jag lite förvånad över att Karlsbad efter alla dessa sekler fortfarande har en status som kurort. Redan Esaias Tegnér uttryckte i ett brev 1833 sitt tvivel:

Alla doktorer tillstyrkte enhälligt en resa till Karlsbad i år. Jag for derföre djupt in ibland Böhmiska bergen till den prisade underkällan, fann också der 3 à 4000 narrar från alla Europas väderstreck församlade. Det gifves i Tyskland två slags charlataneri, nemligen ett till lands och ett till vatten: till det sistnämnda hör, i min tanka, Karlsbad.

Redan tidigare hade Tegnér skrivit om de populära kurerna i Karlsbad: ”Nyttan är tvetydig, men kostnaden säker. Jag unnar ej de absoluta Tyskarna någon förtjenst, och föredrager att dö i mitt eget land, helst det kan ske för bättre köp.”

En krass men säkert realistisk bedömning.

Read Full Post »

Older Posts »