Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Resor’ Category

Jag hoppar till inför rubriken i Dagens Nyheter: ”Trots it-skandalen – de rödgröna ökar försprånget”. Vad menas med ”trots”? Hade någon utanför kommentariatet väntat sig att väljarna skulle bli jätteupprörda? Det är ju en så diffus ”skandal” att få kan genomskåda den.

Framför allt verkar det vara svårt att förstå vilken ”främmande makt” som kan tänkas komma åt uppgifterna. För ovanlighetens skull har ingen pekat ut Ryssland. Tjeckien har dock nämnts som ett av de länder där datatekniker fått ta hand om den utkontrakterade skötseln av registret. Det har med andra ord hamnat i åtminstone ett Nato-land. Jan Björklund nämnde i en upprörd kommentar att uppgifterna kan hamna hos ”fienden”. Men tjeckerna är väl inte våra fiender? Är det turkarna han tänker på?

Bryr sig väljarna om ifall deras personnummer kommer på vift? Jag förstår upprördheten om det gäller skyddade identiteter. Men i hur många kundregister finns inte var och en av oss med personuppgifter och konsumtionsmönster? Hur sköter ICA och Coop säkerheten i sin datahantering?

Förlåt om jag bagatelliserar problemet men jag tror att den här reaktionen ligger bakom det faktum att Alliansen inte tjänat något på den senaste tidens agerande. Kanske tycker en och annan väljare till och med att det var lite småsint att vilja peta inte bara den mest ansvariga ministern utan dessutom två påstått populära statsråd som grädde på moset. Dessutom ledde ju hela aktionen till att Stefan Löfven fick en hel del beröm för sitt resoluta uppträdande.

På tal om trots så hade Jan Scherman en rätt skarp iakttagelse i Aftonbladet strax efter presskonferensen i juli. Han konstaterade att mediedrevet inte riktig gett det utfall som de mediala regissörerna hade förutsett:

I drevets dramaturgi surnar sedan en och annan reporter till när spelet inte går den väg man förutsagt. Kanske är det förklaringen till den politiske reportern K G Bergströms fråga till Stefan Löfven om varför statsministern ”trotsar” Alliansens krav på att även försvarsminister Peter Hultqvist ska avgå. Trots är ett ord som har med olydnad att göra. Men misstroendevotum betyder inte att den som väckt frågan ska åtlydas, utan att makten formellt flyttar till riksdagen. Och först efter ett riksdagsbeslut som bifaller misstroendet kan trotset uppstå. Men enligt samma regelverk har statsministern då inget val, möjligtvis ett alternativ som handlar om att hela regeringen avgår.

Vi ska förstås inte misstro medierna à la Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Bara konstatera att väljare har en tendens att inte rösta som ledarsidor och politiska kommentatorer väntar sig.

Det politiska spelat kan vara outgrundligt, framför allt i jakten på billiga poänger. I Svenska Dagbladet kan man idag läsa att kungen och drottningen fått kritik för att de åkt till ett privat födelsedagsparty i Moskva för EF-ägaren Bertil Hults hustru Lisbeth. Enligt Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark borde kungaparet inte ha åkt:

– Jag tycker att det hade varit klokt av UD att rekommendera att inte vidta en sådan resa, givet säkerhetsläget och det som sker i Östersjöområdet. Mitt intryck är att det inte är hovet som begått fel, de verkar följa de rekommendationer som ges, utan att det är UD:s ansvar.

Kungen i Kreml 2001 (Wikimedia commons)

Det är klart att en moderat politiker inte kan klandra hovet. Annars undrar man ju vad det mångomtalade säkerhetsläget innebär? Det faktum att president Niinistö bjöd Putin på opera i Nyslott i slutet på juli tyder ju på att det är ganska lugnt. Det kommer i och för sig att skramlas med vapen den närmaste tiden.

För ett knappt år sedan var kungen på en scoutresa till Saudiarabien. Det är en region där säkerhetsläget är minst sagt prekärt och där statschefen hänsynslöst låter bomba ett grannland. Men jag minns inte att Hans Wallmark den gången hade någon kommentar till resan.

Som sagt: politik är det outgrundligas konst.

Read Full Post »

Han använde sig av fem olika alfabet. Han skrev dagsnotiser på svenska med arabisk skrift. Under sin sex år långa forskningsresa i Orienten levde han som muslimen ʽAbd al-Wālī från Centralasien. Fast egentligen var han född på Åland och hette Georg August Wallin.

På andra sidan Östersjön är han förstås mer känd än i Sverige. Han föddes 1811 och blev efter studier i Helsingfors och Sankt Petersburg en av Finlands första och mest namnkunniga orientalister. På 1840-talet reste han runt i Mellanöstern för att samla in material om arabiska dialekter och beduinstammar. Kairo blev från 1843 hans bas och med sin muslimska identitet kunde han inbäddad bland beduiner besöka de heliga städerna Mekka och Medina. Han var inte den första europé som besökte dessa Islams heligaste städer men han var väl den första som på svenska skrev ned sina intryck.

Han reste också i Palestina, Syrien och Persien och noterade kulturer och språk. Han tillbringade dessutom en period i ytterligare en helig stad: Jerusalem.

Wallin, porträtterad av R.W. Ekman

Svenska Litteratursällskapet i Finland har under några år publicerat Wallins skrifter i sju volymer. Sedan början av året finns de nu också fritt tillgängliga för en intresserad allmänhet i digital form. Delarna har följande innehåll:

1) Studieåren och resan till Alexandria
2) Det första året i Egypten 1843–1844
3) Kairo och resan till Övre Egypten 1844–1845
4) Färderna till Mekka och Jerusalem 1845–1847
5) Arabiska halvön och Persien 1847–1849
6) Resan hem via London 1849–1850
7) Professorsåren i Helsingfors 1850–1852

Det är en fantastiskt intressant läsning för den som är intresserad av den arabiska världen och Mellanösterns olika kulturer. Wallin är en nyfiken iakttagare av sin omgivning. Som språkligt geni har han lätt att komma i kontakt med befolkningen och förstå vad han ser och hör. Han berättar om stort och smått, noterar väder och vind, mat och kaffesorter.

Så här kan det låta när han under sin vistelse i Palestina kommer till den gamla handelsstaden Jaffa:

Snart kommo in i de rika Jaffa trädgårdarne och här påminte mig de otaliga pomerans och citron träden som stodo med quistar lutande af den gula frukten och omgifna af tjocka taggiga cactus träd att jag var i ett annat land än mitt eget. Vid solens uppgång kommo vi in till staden öfver ett öppet fält eller torg der den lifligaste rörelse af handlande och vandlande menniskor åter påminte mig att jag trädde in i en sjö- och handelsstad. Jag tyckte äfven allt folk hade ett gladare och öppnare utseende än jag var van att se i det heliga Jerusalem, der hvar och en tyckes vilja gapa ur dig din religion och din tro. Gud bevare mig för alla heliga städer.

När detta skrevs var han 36 år. Vid sidan av sina vetenskapliga observationer har också en del iakttagelser om den kvinnliga fägring som han möter:

Jag såg ehuru förstulet flera särdeles vackra quinnor här. Nästan ännu vackrare ser jag i staden i synnerhet bland Grekiskor och jag vet i sanning ej hvad är bättre för en ogift man som jag obeslöjade eller beslöjade quinnor. Men hvar har jag sett de vackraste quinnor? Här eller i Egypten eller i Arabien eller i Nubien eller bland Negrinnor eller i Europa? Det är mig omöjligt att afgöra ens för mig sjelf. Jag såg i Nubien (den unga Nubiskan i Keneh!!) skönare än hvilka jag alldrig tyckte mig då sett och så går det mig äfven här nu. Prisad vare Herren som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser.

Så småningom reser han tillbaka till Europa. Färden går via bland annat Italien, Schweiz och Tyskland. Till England kommer han 1849 och där blir han prisad för sina forskningsinsatser, Men han längtar ofta bort från Londondimman, kolbrasorna och kylan till Orientens klart lysande sol.

Även om han var född ålänning blev han snabbt en kosmopolit. Han verkar inte missnöjd med att som finländare vara en undersåte i det ryska imperiet, något som han också hade nytta av i Orienten där Ryssland i många kretsar hade ett gott rykte. En anteckning från tiden i London ger för övrigt klart uttryck för hans uppfattning om Sverige:

En fröjd under allt detta har det varit mig att ha sällskap af någre landsmän, unge män Bergbom från Uleåborg, Wolff från Wasa o. Julin från Åbo o. att med dem åter få tala mitt eget modersmål o. min egna dialect. Några Svenskar med deras odrägliga o. tillkonstlade natur och dragande språk äro mig en plåga. Huru ovedersägligen lyckligt var det för vårt kära land att bli fri från sin Svenska styfmor!

Wallin berättelser från arabvärlden och Mellanöstern ger en intressant historisk bakgrund från en region där också dagsaktuell politik i hög grad har rötter i de religiösa och kulturella motsättningar han skildrar.

Read Full Post »

Jag har inget emot kronprinsessan Victoria personligen men på hennes 40-årsdag i förrgår hissade jag den norska flaggan. Detta eftersom min fru fyller år på samma dag och dessutom har norska rötter. Jag ville förstås undvika missförståndet att det var kronprinsessan som var mest värd att fira och inte min kära hustru.

Nu blev ju vår svenska tronföljare ordentligt firad ändå av en trofast beundrarskara som vallfärdat till Öland. ”Folkets kärlek min belöning”, som hennes anfader Karl XIV Johan hade som valspråk. Den kärleken unnar man henne gärna.

Vi sände i alla fall kronprinsessan en vänlig tanke när vi i förra veckan passerade Ockelbo, den fridsamma ort där prins Daniel har sina rötter. Utefter en av huvudgatorna fanns två loppisar och på den ena gjorde vi ett verkligt fynd i form av ett danskt uppläggningsbestick i äkta silver från 1917. Jag vill inte avslöja några priser men det var faktiskt en bra bit under skrotvärdet. För en loppishabitué ger ett sådant fynd ungefär samma känsla som överväldigar storfiskaren när han får en ovanligt stor lax på kroken.

På tal om Victoria så har jag nu sett de hittills sända avsnitten av serien om den engelska drottningen med samma namn. Hon regerade som bekant mellan 1837 och 1901. Serien är ju inte det bästa brittiska kostymdrama man sett: lite schablonmässigt tecknade personer och interiörer och diverse sidointriger med love, pride and prejudice, om man säger så. Victoria har nog gjorts vackrare än hon var och prins Albert framställs som oändligt själfull och rättskaffens.

Drottning Victoria 1837 respektive 1887

En bättre bild av Victoria tycker jag att man får om man går till hennes brevväxling som delvis finns tillgänglig på nätet. Där finns många brev till kunglig släkt runt om i Europa men också en mer affärsmässig korrespondens. Jag fäste mig till exempel vid en kortare epistel från den brittiska utrikesministern Lord Palmerston innan drottningen i juli 1837 skulle ta emot den ryska ambassadören greve Orloff för en avskedsvisit. Palmerston skrev:

With regard to Count Orloff, your Majesty will probably renew to him, on his taking leave, the assurances which your Majesty has already given, of your desire to cement and maintain the friendly alliance which subsists between the two Crowns; and an expression might be repeated of the pleasure which your Majesty has derived from the selection of a person who possesses the confidence and esteem of the Emperor so fully as Count Orloff is known to do.

It might, perhaps, be as well to avoid any allusion to your Majesty’s not being personally acquainted with the Emperor, or anything that might be construed into an invitation to that Sovereign to come to England, because Viscount Palmerston has reason to believe that any such hint would be eagerly caught at, while at the same time such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired….

Nej, ett statsbesök av den ryske tsaren var uppenbarligen inte särskilt önskvärt vid just den tidpunkten.

Det får mig att inse att en del utrikespolitiska problem tenderar att upprepa sig. Jag tänker på Theresa Mays alltför hastiga inbjudan av president Trump till statsbesök redan i höst. Nu kan man väl med Palmerstons diplomatiska språkbruk konstatera att ”such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired”. Därför har ju det tilltänkta besöket nu också skjutits på framtiden.

Om en tidigare svensk kronprinsessa Victoria (Gustaf V:s maka) får jag kanske anledning att återkomma när jag läst Ingar Palmlunds bok: A Royal Patient: Young Doctor Axel Munthe and Crown Princess Victoria of Sweden-Norway. Den ligger just nu i högen för sommarlitteratur.

Read Full Post »

Grekland

Det är ett stort mått av självironi på de tröjor man kan köpa i Athens turistkvarter: ”Greek crisis – No job, No money, No problem”. Fast just i de centrala delarna av den grekiska huvudstaden syns kanske inte krisen särskilt mycket. Den hörs mera. Närmar man sig parlamentet och Syntagma-torget avlöser demonstrationerna varandra. Det är protester mot nedskärningarna och de internationella långivarnas hårda villkor.

nojob

Jag kom på att jag upplevt grekiska demonstrationer under ett halvsekel. 1965 var jag i Athen för första gången. Då drog skanderande folkmassor fram på Panepistimiou-gatan under de upprepade slagorden ”Ta din morsa med och stick!”. Agitationen var riktad mot den dåvarande kungen Konstantin och hans tyskfödda mor, änkedrottningen Frederika. Demonstranterna stödde den sittande premiärministern Georgios Papandreou (1888-1968), huvudmannen i den politiska klan där sonen Andreas (1919–1996) och sonsonen Giorgos (f. 1952) så småningom kom att bekläda samma ämbete.

Men visst finns det problem i Grekland även om de kanske inte direkt sticker i ögonen på den tillfälliga besökaren. Den engelskspråkiga upplagan av dagstidningen Kathimerini publicerade häromdagen följande notis:

One in three Greeks were at risk of poverty or social exclusion in 2015, just below Romania (37.3 percent) and Bulgaria (41.3 percent), according to data released Monday by the European Union’s statistical agency, while Greece also showed the highest increase in the risk rate, which grew from 28.1 percent in 2008 to 35.7 percent in 2015, or 7.6 percent.

Eurostat’s study, published to coincide with International Day for the Eradication of Poverty, also found that in 2015, 22.2 percent of Greeks were severely materially deprived – meaning they could not afford to pay their bills, keep their homes warm or take a one-week holiday – compared with 0.7 percent in Sweden and 2 percent in Luxembourg.

Det är förstås inte bara grekerna som har det svårt. På öarna i östra Medelhavet finns enligt UNHCR fortfarande 50.000 flyktingar som lever under svåra villkor. Det är inte så lätt för ett fattigt land att hjälpa andra fattiga även om EU skjuter till pengar. Men av den omfördelning till rikare länder som tidigare beslutats har det som bekant inte blivit någonting. Idag kunde man t.ex. läsa i tyska medier om att det fåtal flyktingar som Lettland motvilligt tagit emot nu i stort sett lämnat landet.

På de kykladiska öarna märks annars inte så mycket av krisen. Turismen verkar ha återhämtat sig delvis. Vi tillbringade en tid på Paros och där är priserna låga så här i mitten på oktober. En studio med alla bekvämligheter och egen uteplats kan man hyra för 25 euro natten och en modern liten bil får man för samma pris per dygn. Paros är en trevlig ö att åka runt på och stränderna är så här års nästan tomma även om Medelhavet fortfarande är skönt att bada i.

Tar man sedan en kort färjetur över till den lilla grannön Antiparos kan man göra en flera hundra meter djup nedstigning i en av Europas mest spektakulära grottor.

paros

På det bysantinska muséet i Athen pågår ännu några dagar en fin utställning av ryska ikoner, lånade från Tretjakovgalleriet i Moskva. Den invigdes i maj av president Putin och premiärminister Tsipras och är ett led i det rysk-grekiska kulturutbyte som pågår under ett år, ett resultat av att både Ryssland och Grekland gärna förenas i sitt gemensamma bysantinska arv – något som förstås också har dagsaktuella politiska övertoner. Bland annat har ryssarna generöst lånat ut en ikon av mästaren Andrej Rubljov från sekelskiftet 1300/1400.

Kommer ni till Athen så kan jag rekommendera restaurangen Old Ithaki intill torget vid katedralen. Sätter ni er där vid 18-tiden så kan ni höra katedralklockorna ringa till vesper. Och äter ni lite senare så kan ni ha tur att få lyssna till ett par skickliga musiker på bouzouki och gitarr som spelar traditionell grekisk musik. Mycket har ändrats under de 50 år som jag varit besökare i Athen men den musiken består.

Read Full Post »

Säter m.m.

I sex år har Säter använt texten ”Jag är tokig i Säter” för att marknadsföra kommunen. Förra året ansökte man om att registrera sin slogan hos Patent- och registreringsverket (PRV). En kommuninvånare reagerade på detta och lämnade in ett bestridande med motiveringen att texten är kränkande. Och nu har PRV avslagit ansökan.

Jag har förståelse för invändningarna när man betänker stadens historia och den tragik som genom decennierna utspelats på det rikskända mentalsjukhuset.

säter

Säters hospital (grundat 1912)

Vi åkte genom Säter på en liten Dalaturné över helgen. Jag noterade att det finns ett mentalvårdsmuseum där men det var inte öppet när vi passerade. Däremot stannade vi till vid en loppmarknad där jag köpte ett exemplar av Linnés Dalaresa, fortfarande en bra vägvisare genom detta mångbesjungna landskap.

Några gånger på 80-talet var jag på Säters sjukhus. Jag arbetade då med frågan om en utbyggnad av psykoterapiutbildningen i landet och på sjukhuset fanns en kurator vid namn Barbro Sandin som hade gjort en uppmärksammad insats när det gällde terapi vid schizofreni. Hon hade beskrivit ett lyckat fall i boken Den zebrarandiga pudelkärnan  och den s.k. Sätermodellen utvecklades på grundval av hennes arbete. Det var en modell som just då väckte en rätt stor nationell uppmärksamhet men den visade sig med tiden vara svår att reproducera och är väl idag inte längre aktuell. Psykoterapiutbildningen byggdes ut men själva Sätermodellen bleknade nog bort.

En del aspekter av det psykiatriska klimatet vid sjukhuset i Säter har beskrivits i Dan Josefssons uppmärksammade bok om Sture Bergwall. Det kunde säkert i vissa avseenden präglas av vad någon insiktsfull bedömare karakteriserat som ”destruktiva grupprocesser och sekterism”. Något av denna sekterism kände jag påtagligt under mina besök men jag kom så småningom att syssla med annat och blev aldrig riktigt indragen i prestigekampen mellan olika grupper och deras vårdideologier.

Hur som helst; Säter får försöka hitta på en annan slogan, om man nu nödvändigtvis måste ha någon. Det blir ju ibland lite ansträngt med all uppfinningsrikedom hos kommunerna. Vi hade just passerat Enköping som sedan länge marknadsfört sig som ”Sveriges närmaste stad”. I Sala, som vi också passerade, lanserades för några år sedan mottot ”Silverstaden med guldkant” men om det blev officiellt vet jag inte. Jag hittade ingen slogan för nästa kommun på färden – Avesta – men å andra sidan kan man där stoltsera med världens största dalahäst vid ett köpcentrum. Som det heter på en turistsajt:

By the side of the highway it stands proudly to greet travellers to Avesta. It is 13 meter high and 12,8 meter long. The total weight is 66,7 tonnes. The horse is built by Skanska Teknik AB and painted red by Miljönären Måleri AB.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”The worlds’s largest Dalecarlia horse” (källa: Wikimedia)

Det var överhuvud taget en trevlig dalaresa kring antikbodar och loppisar. Mitt största fynd kom från en stor loppmarknad i Falun och bestod av c:a 10 kg gamla jultidningar från 1910 och framåt, många av dem med viktiga litterära bidrag av 1900-talets största författare. 200 kr kostade hela paketet som räcker till läsning åtskilliga kvällar, även före jul. Till det får jag anledning att återkomma.

Jag kan i övrigt rekommendera övernattningar på Samuelsdals pensionat utanför Falun och Långshyttans brukshotell inte långt från Hedemora. I båda fallen två små charmiga hotell omgivna av grönska och natur och utan de stereotypa hotellkedjornas inredningsideal.

Jag blev inte precis tokig i Dalarna men nog är det ett trevligt landskap under alla årstider, med eller utan dalahästar.

 

Read Full Post »

Nu återkommer jag efter den välförtjänta bloggpausen på några veckor.

Trots titeln ovan tänker jag inte ägna mig så mycket åt att skildra de egna resorna kors och tvärs över Sverige och in i Norge. Mycket var som det brukar vara och när det gäller den årliga resan till huset i Telemark kan jag bara konstatera att de norska vägarna blir allt bättre och att restiden nästan förkortats med en halvtimme de senaste två-tre åren.

En nyupptäckt under sommaren var den lilla staden Hjo vid Vättern Jag hade aldrig varit där förut men den visade sig vara en liten pärla med båtliv, trähusbebyggelse och ett centralt torg där man återfann både kyrka och bokhandel. Den senare torde vara unik så till vida att man i tidningsstället vid ingångsdörren inte bara behövde välja mellan Aftonbladet och Expressen utan också mellan olika lokaltidningar, bland dem Grönköpings Veckoblad. Heder åt en sådan kulturstad!

På en sommarloppis hittade jag originalupplagan av en rätt berömd bok med små korta reseskildringar. Det var R. Ekbloms Åka tåg 3:dje klass, utgiven på Lindblads förlag 1933. Den har med åren fått lite kultstatus och kom i en nyutgåva på 90-talet. Märkligt nog meddelar boken inte författarens förnamn, men han hette Richard och var professor i slaviska språk i Uppsala (död 1959). En av berättelserna har gett boken dess titel och där skriver författaren inledningsvis:

Åka tåg tredje klass erbjuder oanade fördelar, när man i främmande land vill öka ut sina språkkunskaper. Man konverserar, och då man pratat ihjäl en kupé, går man till nästa. Största valutan i detta avseende lämnar kanske Spanien; i Frankrike är man mera reserverad, och i Tyskland kommer man, trots allt tillmötesgående, sällan utom ramen för Zuschlag, Anschluss och Umsteigen. Huru som helst är det av vikt, att den som reser för språkstudier oavbrutet söker kontakt. Man får ej tro, att man lär sig något med att stava genom affischer och studera gatuskyltar.

ekblom

Ekblom visste vad han talade om eftersom han var en verklig polyglott och dessutom en oerhört flitig resenär. Han hade börjat som romanist med en avhandling om franska verbformer men blev sedan alltmer inriktad på slaviska och baltiska språk. Professuren i Uppsala fick han efter fyra och ett halvt års tillsättningsförfarande med en lång rad överklaganden och stridsskrifter. Ekbloms eget bidrag till den senare genren var på 40 sidor och hette: ”Större akademiska konsistoriets i Upsala protokoll den 5 mars 1921 rörande docenterna T. Torbiörnssons och S. Agrells besvär ang. återbesättandet av den lediga professuren i slaviska språk vid Upsala universitet”.

Till slut fick han tjänsten vilket inte hindrade honom från att resa kors och tvärs i Europa. Bland annat fick han representera Uppsala universitet vid Kant-jubiléet i Königsberg 1924. För att citera en annan bloggare:

Uppsalas filosofiprofessorer var krassliga så Ekblom tog sig raskt an representationsuppdraget. Men han blev grundligt trött på flera dagars istadigt frågande: ”Älskar ni också Kant?” och deklarerade till slut högljutt att han var filolog och hade kommit därför att ”våra filosofer voro sjukliga och i motsats till mig ej vågat företaga den långa, ansträngande resan.”

Yttrandet väckte munterhet bland de församlade och ännu sju år senare kunde man i vetenskapliga samkväm höra Ekbloms replik, något förvanskad, citeras: ”Uppsalafilosoferna äro andligt framstående men kroppsligt svaga; med mig är det tvärtom.”

När jag bläddrar i de sista sidorna av Ekbloms bok och hittar förlagets reklam för andra reseskildringar slår det mig hur de förtecknar en typ av litteratur som idag vore omöjlig att ge ut. Ta till exempel en bok som ”Det stora landet i Väster. Glimtar och intryck från resor och studier i U. S. A” av en författare som heter Hjalmar Rangman. Vem vill i dag, i massmediernas tidevarv, läsa om den typen av glimtar och intryck?

Men den originelle professorns reseminnen tycker jag fortfarande är läsvärda, kanske inte minst för hans humoristiska redogörelser för samtal med ”vanligt folk”, baserade på en ovanlig språkkunnighet. Att han som ung skulle välja tredje klass också för en båtfärd från London var förstås självklart. Dessvärre hade ångaren ”Torsten” just avgått och ångaren ”Thule” skulle ge sig ut på Nordsjön först en vecka senare. Han fick dra in på kosthållet och var vid ankomsten till Göteborg rätt utmattad:

Men så småningom kryade jag på mig. Jag kom av båten, upp på cykeln och ut på landsvägen. Denna vara kantad med andelsmejerier, och kärnmjölken kostade 4 öre litern.

Ack, forna tiders resor. Nu finns väl inte längre kärnmjölk att få till ett överkomligt pris.

Read Full Post »

Berlin 17 juni

Vi åkte förbi finansministeriet på Wilhelmstrasse i Berlin i går. Då låg det redan några kransar där för att påminna om en av demonstrationsplatserna den 17 juni 1953 under det så kallade Folkupproret. Det var en resning i protest mot DDR-regimens krav på höjda arbetskvoter utan motsvarande lönehöjningar. Regimens svar kom i form av sovjetisk pansar och ett femtiotal dödade demonstranter.

Tidigare på dagen hade vi sett dokumentation kring denna dramatiska händelse på Deutsches Historisches Museum, en verkligt välordnad institution där man pedagogiskt följer den tyska historien från forntid till nutid. Vi är på bildningsresa i Berlin med ett 15-årigt historieintresserat barnbarn och det här muséet är den perfekta platsen för den som vill lära sig mer om Tysklands öden genom seklerna.

På köpet får man ju också lite svensk historia: några porträtt av Gustav II Adolf och bilder från de viktigaste slagen under 30-åriga kriget. Indirekt svensk anknytning har ju också Lotte Lasersteins ikoniska ”Der Motorradfahrer” från 1929 som jag betraktat på bild så många gånger men nu kunde se i verkligheten.

Alla huvudstäder är förstås fulla av historia men ingen är väl så fylld av dramatiska minnen från det senaste seklet som Berlin. Vi hyr för några dagar en lägenhet och nedanför ett av dess fönster ligger en parkering, byggd över den plats där en gång Hitler hade sin underjordiska bunker. Från ett annat fönster ser vi Förintelsemonumentets svarta stenblock rada upp sig. Lite längre bort vecklar flaggan på riksdagshuset ut sig i vinden. Några hundra meter bort ligger Unter den Linden där de berömda lindarna just nu blommar.

Berlin_reichstag

Riksdagshuset i Berlin

Vi åker buss 200 till de båda ändhållplatserna. Far man åt ena hållet hamnar man nära Gedächtniskirches bevarade ruin. Den andra ändhållplatsen ligger vid Prenzlauer Berg. Hela sträckningen går förbi platser man gärna vill se eller visa för förstagångsbesökaren: Tiergarten, de nordiska ambassaderna, Potsdamer Platz, Under den Linden, Alexanderplatz med mera. Hoppar man på en dubbeldäckare och sitter längst upp är det en billig stadsrundtur.

På historiska muséet köper jag Erich Kästners Notabene 45, en dagbok som sträcker sig från den 7 februari till den 2 augusti 1945, en personlig skildring av Tredje rikets sista dagar och den allierade ockupationens första tid. Vid sidan av den sakliga berättelsen finns också viktiga filosofiska reflektioner kring ”samvetets flexibilitet”, den successiva anpassning till diktatur och förnedring som så många tyskar genomgick under den mörka period som började 1933. Jag fäster mig också vid några rader ur en anteckning från den 15 juni 1945 som (i min egen översättning) lyder så här:

Tredje Riket är förbi och man kommer att skriva böcker om det. Miserabla, sensationella och förljugna, förhoppningsvis också ett par uppriktiga och nyttiga böcker. En psykologisk undersökning som handlar om den genomsnittliga medborgarens förhållningssätt får inte saknas. Den skulle kunna heta något i stil med ”Människans förändringsbarhet under diktaturen”.

Kästner har förstås fått mer rätt än han kunde ana. Historiska muséets bokhandel är full av böcker där Tredje Rikets många aspekter är klarlagda. Den slutgiltiga boken om människans anpassning under diktatur och om samvetets flexibilitet har dock ännu inte skrivits.

Read Full Post »

Older Posts »