Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Det har ju skrivits rätt mycket om den speciella engelska konsten att skriva minnesrunor över avlidna personer. Förmodligen hör också avdelningen Obituaries till de mest lästa sidorna i den mer seriösa brittiska pressen. Där porträtteras de hädansovna ofta utförligt och framför allt uppriktigt, ”warts and all”.

Nu blev jag uppmärksammad på ett par minnesrunor över en person som jag hade en hel del kontakt med på 70- och 80-talet även om vi under senare decennier tyvärr tappade denna kontakt. Han hette Arthur Macdonald Allchin, vanligen kallad Donald. Han var anglikansk präst och under en period ”canon” vid Canterbury cathedral, en vänlig man med breda intressen. Han hade studerat i Grekland, var väl förtrogen med rumänskt kyrkoliv och dessutom specialist på Grundtvig. Svenska kunde han också läsa i viss utsträckning och han följde på sin tid den kristna kulturtidskriften Vår Lösen. På senare år blev den walesiska kulturen föremål för hans kärlek. Han lärde sig walesiska för att kunna läsa den poesi som skrevs på detta språk och han bodde under flera år i Bangor innan han under sin sista tid återvände till ungdomens Oxford.

Donald Allchin – som jag minns honom

1978 hälsade jag på honom i den tjänstebostad som han då hade på 12, The Precincts i Canterbury. En fin adress i katedralens skugga, laddad av historia. Vi drack te förstås och åt engelsk fruktkaka till.

Nu läser jag lite försenat den minnesruna som publicerades i The Guardian tidigare i år. Där står det bland annat så här:

Donald looked for and found clues of where the spirit moved wisdom into the present world. He was an advocate of the spiritual and monastic life, and encouraged many in that calling. He was also available to others who simply needed time to talk. He enjoyed the telephone, but he certainly never made it into the electronic age. His domesticity was nil. Every so often, friends had to go in to tidy up the books, articles and manuscripts that littered his home.

”His domesticity was nil”. Ett underbart omdöme om en man som satte andra värden än huslighet högst. Men det var absolut inget fel på den fruktkaka han bjöd på även om någon annan hade bakat den.

Read Full Post »

Krumbukter

I Svenska Dagbladet klagar Johanne Hildebrandt över Håkan Juholts ”katastrofala politiska krumbuktande om Libyen”. Det där med hans initiala vacklande i en viktig utrikespolitisk fråga har nu ältats länge och väl och han tycks själv ha erkänt att allt inte var riktigt genomtänkt.

Ändå är Juholt inte den enda som krumbuktar sig. I svensk press  ser vi väldigt lite rapporter om Natos slingrande när det gäller krigsmålen. Men många viktiga utländska medier är fulla av artiklar kring Natos ”mission creep”: från att vara skyddsmakt för civilbefolkningen till de alltmer uppenbara försöken att mörda Gadaffi.

USA vacklar också kring Libyen, alltifrån Obamas inledande stöd till den motsatta hållning som markerades genom kongressens starka kritik häromdagen av det amerikanska deltagandet i operationen.

Vad värre är: Natos vacklan har i praktiken förhindrat en FN-resolution om Syrien, där en annan diktator också är i färd med att mörda sina egna medborgare. Men Ryssland pekar direkt på förändringen av krigsmålen i Libyen som ett hinder för att stödja en internationell aktion mot Syrien. För att citera en artikel i Financial Times i förra veckan:

Mr Medvedev explained his opposition to the new draft resolution: “We will be told the resolution reads ‘denounce violence’, so some of the signatories may end up denouncing the violence by dispatching a number of bombers. In any event, I do not want it to be on my head.”

Vad vill – och kan – Nato?

Krumbuktandet kring krigsmålen och USA:s bristande stöd speglar väl också Natos pågående sönderfall. Som den amerikanske kommentatorn Eric Rosenberg uttrycker saken:

When outgoing Defense Secretary Robert Gates delivered a blistering critique of European ”allies” recently, it wasn’t to cajole them to pony up and act like NATO alliance members for once. That ship had long before sailed and sunk.

Rather, it had the effect of bellowing to the world that NATO as a defender of European and U.S. freedom for decades – first against the Soviets and then against the perils that followed – is pretty much a sham and has been for some time.

Han citerar också de hårda ord som Robert Gates såg sig ha anledning att komma med:

Frankly, many of those allies sitting on the sidelines (in Libya) do so not because they do not want to participate, but simply because they cannot. The military capabilities simply aren’t there… The mightiest military alliance in history is only 11 weeks into an operation against a poorly armed regime in a sparsely populated country – yet many allies are beginning to run short of munitions, requiring the U.S., once more, to make up the difference.

DN Debatt idag (och på sin blogg) skriver Ulf Bjereld en artikel där han på grundval av en opinionsundersökning konstaterar att svenskarnas stöd för en Nato-anslutning nu är mindre än på länge. Är någon förvånad?

Read Full Post »

Om Arvo Pärt

2003 publicerade jag en liten bok som heter Arvo Pärt: om musiken vid tystnadens gräns. Den finns väl fortfarande att få även om den med åren i vissa avseenden har blivit något inaktuell. Arvo Pärt har ju sedan slutet på 70-talet varit otroligt produktiv som tonsättare och hans verkförteckning har växt åtskilligt sedan jag skrev boken.

När jag träffade honom i hans hem våren 2003 och under närmare sex timmar samtalade med honom och hans fru Nora bodde paret i Berlin. Sedan dess har de flyttat tillbaka till hemlandet Estland. Vid den tidpunkten hade de också ett andra hem i England, nära det ortodoxa Monastery of St. John the Baptist i Essex. Arvo Pärts starka förankring i den ortodoxa kristna traditionen var då (och är väl fortfarande) ytterst påtaglig. Det är också om detta som min bok egentligen handlar. Jag är varken musikhistoriker eller musikteoretiker men det som främst intresserade mig i sammanhanget var det andliga landskap i vilket Arvo Pärt rört sig, ett landskap som otvivelaktigt satt sin prägel på hans musikaliska skapande och inte minst hans brott mot den moderna västerländska konstmusikens konventioner.

Ett andra syfte med boken var också att förklara de termer och begrepp som man möter i flera av hans kompositioner med utgångspunkt i den ryska ortodoxa tradition som han valt att tillhöra. Hans största verk, Kanon Pokajanen, måste till exempel förstås mot bakgrund av denna tradition.

Senare under samma år som boken kom ut skrev jag en liten artikel i Pequod, en kulturtidskrift med en liten upplaga och förmodligen svår att uppbringa idag. Jag har lagt in den artikeln under en särskild flik längst upp i sidhuvudet.

Under senare år har jag inte systematiskt följt Arvo Pärt och hans musikaliska produktion.  Den som vill veta mer vad som hänt sedan 2003 kan hitta hans verkförteckning hos musikförlaget Universal Edition genom att klicka här. Där finns också många ljudfiler att lyssna på.

En utmärkt sajt på nätet är också David Pinkerton’s Arvo Pärt Information Archive. Den hittar man här.

Read Full Post »

”Axess-bloggen är inget mindre än den ultimata kultursidan i virtuell form”. Det står faktiskt så i en stolt självdeklaration. En fin tanke.

Så läser man ett ultimat inlägg av chefredaktören Johan Lundberg på denna virtuella kultursida:

En av alla de många grindvakter som tidigare vaktade portarna på DN-kultur, Ulrika Milles, försöker återuppliva den gamla goda tiden, genom att i dagens DN publicera en lång uppgörelse med Karl Ove Knausgård (ej på nätet). Skälet är naturligtvis att Knausgård i andra delen av sin romanserie visar sig inte dela de åsikter som torgförs på Dagens Nyheters kultursida. Detta föranleder, på sedvanligt manér, Milles att avläsa ”betänkliga idéer om renhet, blod och nazism”. Orsak? Ja det enda som egentligen anförs som betänkligt är att Knausgård påstår att han känner sig olustig på en kurs i babyrytmik samt att han hellre arbetar än är pappaledig. Det egentliga skälet till Milles upprördhet kan man dock misstänka är hennes frustration över att Knausgård visar sig ge blanaka fan i de åsiktsdirektiv som Milles och hennes gelikar har formulerat år ut och år in – om multikulturalism, feminism, språkmaterialism, distingerade essäförfattare av gåslevermarxistiskt slag och så vidare.

Majoriteten av bloggens ultimata kommentatorer applåderar. Begreppet PK (de patriotiska gruppernas favoritförkortning för det politiskt korrekta) lyfts fram som ett dräpande analytiskt argument. Och visst är gåslevermarxism ändå en fyndig och fräsch beteckning.

Det är roligt att den intellektuella och språkliga nivån blir högre och högre i den svenska kulturdebatten.

Read Full Post »

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson gör idag även den mest härdade läsare häpen. Med utgångspunkt i den uppmärksammade filmen The King’s Speech vindlar han sig fram i en idéhistorisk betraktelse som slutar i en veklagan över svenskens brist på nationalsinne. Dessförinnan lyckas han hävda att det var Sovjetunionen som påverkade oss så till den grad att nationalism blev ett fult begrepp. Som om det inte var förledet ”national” i en annan 1900-talsideologi som var minst lika verksamt när det gäller misstänksamheten mot den provinsiella självgodhet som nu många (och minst ett 20-tal i riksdagen) vill ha återinförd i Sverige.

Hans diskussion om monarkin som politisk stabilitetsfaktor lämnar också mycket i övrigt att önska när det gäller historisk kringsyn och analyser av orsak och verkan. Vad kan det japanska kejsardömet under andra världskriget eller dagens saudiarabiska kungahus säga oss om sambandet mellan statsöverhuvud, fredsvilja och social förändringsbenägenhet? Och när han med ”sociologen Martin Lipset” vill peka ut monarkin som förklaring till demokratisk stabilitet visar han väl att han inte läst något av den man som de flesta andra sociologiskt allmänbildade känner under namnet Seymour Martin Lipset.

Så skriver han lite senare i sin ledare (klipp ut den som underlag för framtida idéhistoriska seminarier):

Vi har sällsynt svårt att bejaka nationalism ens på själva nationaldagen – i år, till exempel, firade Stockholms stadsmuseum med somalisk folkdans. Begreppet ”typiskt svenskt” används pejorativt och inte positivt. Våra valda företrädare förringar majstänger och andra folkliga traditioner, och i vår offentlighet debatteras monarkin som vore den en belastning och inte en tillgång. Värnet för monarkin ses som småborgerligt och ideologiskt suspekt.

Majstång och historisk tradition

När jag läser detta kommer jag osökt att tänka på en av de klassiska analyserna av den svenska folksjälen, den som Gustaf Sundbärg 1911 gjorde i en berömd bilaga till den stora emigrationsutredningen. Så här formulerar han några av sina många klarsynta aforismer:

En svensk talar mycket gärna om hvad han tänker göra — ty detta står för honom i fantasiens glans.

Och när, helt naturligt, en stor del af detta ej förverkligas, så räknas han ej sällan såsom en overksam skräflare.

Men man glömmer, att han mycket sällan talar om hvad han verkligen gör och redan har gjort. Ty detta står sällan i någon glans för honom själf.

Så gäller både om den enskilde och hela vårt folk, att de mångfaldiga gånger uträttat storverk och glömt det själfva — under jagande efter skuggor.

Allt som ligger nära, ser svensken oredigt och dunkelt och betraktar det med en viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran.

Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.

Även Gustaf Sundbärg gav sig in på historiska spekulationer när det gällde Sveriges godtrogenhet i förhållande till ovänligt sinnade grannfolk:

Svensken är sorglös. En känd politiker yttrade en gång: »stockholmaren skall aldrig tro, att det är allvar, förr än de ryska kanonkulorna slå ned på Gustaf Adolfs torg».

Gäller detta nu Ryssland, huru mycket mera skall det ej gälla Danmark och Norge!

Att få en svensk att tro, att Bohuslän och Jämtland ännu leka norrmännen i hågen, och Skåne danskarna, — det är naturligtvis alldeles omöjligt.

Och likväl är det så. En hvar, som haft tillfälle till närmare bekantskap med våra grannfolk, vet det.

Vi borde i år verkligen fira 100-årsminnet av Gustaf Sundbärgs mest kända litterära verk. Varför inte genom en fest i Stockholms stadsmuseum med riktiga svenska folkdansare och med Per Gudmundson som högtidstalare?

Read Full Post »

Flera gånger i veckan får jag besök på den här bloggen genom Googlesökningar kring den ryska emigrationen i Paris. Jag har skrivit en del om saken genom åren och eftersom intresset verkar vara rätt stort kanske jag kan få återge något jag tidigare publicerat på en mer svårtåtkomlig plats:

Om man från centrala Paris tar RER-tågens linje C söderut kommer man efter cirka en halvtimmes resa till en förstad som heter Sainte-Geneviève-des-Bois. Intill den franska kommunala kyrkogården finns ett stycke Ryssland. Här ligger en liten vit kyrka med blå lökkupol och grönt koppartak. Den är omgiven av gravar på vilka många av stenarna har inskrifter med kyrilliska bokstäver. På andra står enklare träkors med tre korsarmar, varav den nedersta har den lutning som den ryska traditionen föreskriver.

Går man runt gravkvarteren möter man en kulturhistoria som inte bara är rysk. Det är en del av den gemensamma världskulturens aktörer som här fått sin sista vilostad. Vår egen tids konstnärliga hjältar delar exilens sista gemenskap i ett tyst vittnesbörd om 1900-talets tragiska omvälvningar. Andrej Tarkovskij, den ryska filmens ojämförlige mästare, är begravd här. Rudolf Nurejev ligger tre kvarter från en annan av 1900-talsbalettens stora: Serge Lifar. 1933 års litterära nobelpristagare, Ivan Bunin, dog i förnedrande fattigdom tjugo år efter prisutdelningen och fördes hit. Han vilar inte långt från andra märkesgestalter i den ryska litteraturen: Zinaida Hippius och Dimitrij MerezjkovskijBoris Zaitsev och Ivan Sjmeljov.

På en av stenarna läser man namnet Nikolaj Bulgakov. Också han har en litterär anknytning om än indirekt. Under smeknamnet Nikolka förekommer han i romanen “Det vita gardet” som hans bror, författaren Michail Bulgakov, publicerade på 20-talet, en familjekrönika som är ett koncentrat av ryska öden under det första världskriget, revolutionens och inbördeskrigets stormar. Nikolaj Bulgakov hade stridit mot kommunisterna som soldat i Wrangels vita armé och tvingades som så många andra i landsflykt efter nederlaget. Han följde strömmen till Frankrike, där närmare trettio procent av de ryska emigranterna kom att samlas, de flesta av dem i Paris.

På mer än ett sätt påminns man här om revolutionens och inbördeskrigets strider. Mitt i kyrkogården finns det så kallade Gallipoli-monumentet, uppfört av veteranerna från den vita armén. Det var ju på halvön Gallipoli i Turkiet som resterna av Wrangels officerare och soldater hamnade efter överskeppningen från Krim 1920. Vid det läger där ryssarna samlats restes ett monument som senare förstördes av en jordbävning under andra världskriget. Men en kopia uppfördes här utanför Paris i början på 60-talet. Här vilar också många av de gamla gardenas officerare och soldater.

Men också det tidiga 1900-talets ryska politiska historia finns representerad på kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois. Här vilar Furst G. E. Lvov, ledare för den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen 1917. Högaristokratin representeras också av Storfurst Gabriel Konstantinovitj, barnbarnsbarn till tsar Nikolaj I, liksom av Storfurst Andrej Vladimirovitj, brorson till Alexander III. En annan känd aristokrat är Furst Feliks Jusupov som 1916 var en ledande organisatör av mordet på Rasputin. Han begravdes här efter sin död 1967 och vilar tillsammans med sin hustru Irina, dotter till Storfurst Aleksandr Michajlovitj.

Letar man efter det förrevolutionära Rysslands och emigrationens filosofer och tänkare så hittar man också många av deras namn här. Nikolaj Losskij tvangs 1921 sluta sin undervisning vid universitetet i Sankt Petersburg och emigrerade ett år senare till väst. Samma år lämnade också Sergej Bulgakov Ryssland. Han började sin offentliga bana som marxistisk professor i nationalekonomi men redan före revolutionen vände han sig mot det han kommit att uppfatta som en primitiv materialistisk filosofi. Så småningom blev han teolog och präst med en ledande roll i strävandena att modernisera den ryska kyrkan inför det allryska kyrkomötet 1917. Sedan han tvingats emigrera hamnade han i Konstantinopel och Prag innan han kom till Paris där han blev en av de ledande tänkarna vid Institut Saint-Serge, den ryska ortodoxins främsta utpost i väst.

Flera andra av den teologiska akademins professorer och lärare vilar också här ute. Bland dem finns Vasilij Zenkovskij, författare till ett standarverk om den ryska filosofins historia. En annan filosof och historiker var Anton Kartasjov, en gång kyrkominister i den provisoriska regeringen 1917.

Många av den ryska balettens och operans emigranter har också begravts på kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois. Olga Preobrazjenskaja var en av dem. Hon kom 1923 som flykting till Paris och öppnade så småningom en egen balettskola. Många framstående franska dansare fick sin undervisning av den legendariska ”Madame Préo”. Maria Kuznetsova-Massenet var en gång Rysslands mest firade sopran. Hon flydde under dramatiska former från Ryssland via Sverige 1918 och sjöng sedan på scener över hela världen.

Men det är inte bara 1920-talets emigranter som förts till sin sista vila på den ryska kyrkogården härute. Man talar i Paris ofta om de tre vågorna av emigration från Ryssland. Den första kom efter revolutionen, den andra under det andra världskrigets konvulsioner och den tredje under den kommunistiska stagnationens era på 1970-talet.

Vladimir Putin på besök 2002

Bland den tredje vågens emigranter som fått sina gravar här har Andrej Tarkovskij och Rudolf Nurejev redan nämnts. Här vilar också dissidentförfattare som Andrej AmalrikViktor Nekrasov och Vladimir Maksimov, den senare en av grundarna av den för emigrationen så viktiga tidskriften Kontinent. Också poeten, dramaturgen och sångaren Aleksandr Galitj ligger begravd här.

Den som är intresserad av rysk kulturhistoria i allmänhet och den ryska emigrationen i synnerhet bör inte missa tillfället att avsätta några timmar för besök på den ryska kyrkogården i samband med en resa till Paris. Dess officiella namn är Cimetière russe de Sainte-Geneviève-des-Bois och adressen 8, rue Léo-Lagrange – 91700 Sainte-Geneviève-des-Bois.

Det fridfulla området kring kyrkan (byggd i 1500-talets Novgorod-stil) med sina vita björkar är inte bara ett ”Skuggryssland”. Det påminner om ett rikt kulturarv som är i hög grad levande och som inte minst under de senaste decennierna med tacksamhet har tagits emot i det gamla moderlandet.

Read Full Post »

Nu har den svenska sommaren varit som bäst under några dagar och då kan jag inte låta bli att tänka på prins Wilhelm. Inte så att jag är speciellt rojalistiskt lagd utan därför att den skrivande hertigen av Sörmland lyckats fånga en romantisk och nostalgisk sommarstämning i en av sina mest kända dikter: Invokation från 1935.

Dikten skildrar det mellansvenska sommarlandskapets skönhet: jasminens doft, de gröna beteshagarna, kastanjer och lindar. Jag citerar den sista strofen som slår an en del sentimentala strängar hos den som fått sin barndom präglad av just den sörmländska sommaren och som fortfarande kan glädjas åt detta landskaps särpräglade skönhet:

Så skall jag själv gå bort i tidens ström
och drunkna i ett outsägligt hav.
Mitt liv skall synas som en dimmig dröm
när glömskans örter spira på en grav.
Hur dina himlar, Allmakt, än må blända,
av dig ett sista under tigger jag:
att än en gång min själ får återvända
till en benådad sörmländsk sommardag

Den är något tragiskt över denna furste som helst ville vara diktare och författare och som var rätt uppburen av sin samtid men som aldrig riktigt nått de stora litterära höjderna. Mycket av hans essäistik och resereportage är fortfarande läsvärda. Hans poesi (av den jag läst) är ofta formellt oantastlig men hemfaller inte sällan åt något slitna metaforer och brist på djup. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att hans furstliga uppväxt var kantad av klichéer och högstämd retorik.

Prins Wilhelm speglade en epok. Hans första äktenskap med den ryska storfurstinna Maria Pavlovna var arrangerat, firades med stor pompa i Tsarskoje Selo men sprack efter fem år när hans brud tröttnat och återvänt till hemlandet (som hon senare fick lämna under den ryska revolutionen).

De unga tu – hertiginnan i Österåkersdräkt

Knappt var skilsmässan klar förrän han blev förälskad i Jeanne Tramcourt, skulptören Christian Erikssons före detta hustru, en mesallians som hans stränga mamma, drottning Viktoria, inte vill veta av. När de unga tu några dagar omkring 1916 lyckats smita iväg tillsammans till Siljansborgs hotell i Rättvik skickade drottningen en kammarherre dit för att få Jeanne att lämna stället. Wilhelm böjde sig då för mammas vilja men i  boken Breven till Jeanne finns det några rader där han försöker försvara sitt handlande:

Ni kanske tycker att mitt råd att resa är hårt och bittert, men tro mig: aldrig hade jag givit det om jag själv ej vore övertygad om att det är det bästa för Er under nuvarande förhållanden. Ty Ni har en vän i mig trots allt – tror Ni ej det? – men en vän som tyvärr ej förmår göra hälften av vad han skulle vilja även om lusten ej fattas, utan i detta fall måste inskränka sig till att ge ett tråkigt, bittert råd.

Madame Tramcourt, Carl Larssons porträtt från 1914

Wilhelm var drottning Viktorias älsklingsson medan den äldre brodern, kronprinsen Gustaf Adolf, tydligen kom på kant med henne genom sin antimilitaristiska och engelskvänliga inställning. I prinsens brev till Jeanne betecknas Gustav V och Viktoria lite vanvördigt  men vänligt som ”morsan” och ”farsan”. Och när han skriver om moderns dödsögonblick i Villa Svezia i Rom i april 1930 säger han: ”Bara farsan och jag närvoro jämte sköterskorna”.

Fast är det sant? Enligt andra och säkra vittnesbörd fanns det ytterligare en person i rummet: doktor Axel Munthe, drottningens mycket nära förtrogne. (Läs om detta i Bengt Jangfeldts stora biografi om Munthe).  Ville den tillgivne sonen möjligen retuschera bort en oönskad person ur bilden, fortfarande för att inte bryta mot den kungliga konvenansens regler?

Hur som helst, till prins Wilhelms livstragedi hörde förstås också att Jeanne Tramcourt – som så småningom ändå fick något slags officiell ställning som ”värdinnan på Stenhammar” – omkom i en bilolycka 1952 där hertigen av Sörmland själv satt vid ratten, ett bittert slut på en nästan 40-årig kärlekssaga.

Jag minns fortfarande rubrikerna kring ”värdinnan på Stenhammar” och undrade som 10-åring vad som kunde menas med det. Ingen fanns tillhands som kunde förklara att den långe och fårade diktarprinsens kärlek måste beskrivas i förtäckta ordalag för att stämma med tidens och rojalismens dubbelmoral.

Read Full Post »

Older Posts »