Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kulturdebatt’ Category

Man måste i dessa tider ta vara på alla positiva nyheter. Som t. ex. dagens besked om att Stefan Löfven inte tänker åka till Almedalen i sommar. Äntligen en ledande politiker som vågar markera mot den åsikternas Kiviks marknad som veckan i Visby urartat till! En partytältens högtid där politiker, journalister och lobbyister frotterar sig mot varandra. Man får hoppas att fler följer efter.

almedalenvisby

Almedalen – utan lobbyister

Skulle sedan någon nationell beslutsfattare våga ta första steget att utebli från Folk och Försvars konferens i Sälen nästa vinter så vore det förstås också en välkommen markering. Också där lever militärer och försvarspolitiker i något slags symbios med ledarskribenter och de s. k. säkerhetspolitiska reportrarna.

Mediaveteranen Jan Scherman hade några bitska sanningar om detta i en artikel i Aftonbladet under rubriken Nickedockorna i Sälen. Där skrev han bland annat, mot bakgrund av den brist på kritiskt granskande journalistik som man lätt kan iaktta:

Jag har varit där en gång, då jag jobbade på Aktuellt, och sett förbrödringen mellan granskarna och de granskade i den klädkod som mest påminner om ”casual friday” fast med tillägget värmande underställ.

Detta om medias abdikering från sitt kritiska uppdrag.

Annars har jag ägnat några lediga minuter åt att studera den ”Danmarkskanon” som nu slagits fast, en förteckning på de tio viktigaste värderingar som format vårt sydliga broderland och som fortsatt ska prägla dess framtid.

Ni kan hitta allt kring detta om ni klickar här. De tio danska karakteristika som slagits fast är följande:

Velfærdssamfundet
Frihed
Tillid
Lighed for loven 
Kønsligestilling
Det danske sprog
Foreningsliv og frivillighed
Frisind
Hygge
Den kristne kulturarv

Någon däremot? Om man bortser från just det danska språket så kunde det också vara en svensk kanon. En annan fråga är förstås vad den innebär mer än fromma ord. Vem har något att invända mot välfärdssamhället som princip? Frågan är väl bara vad det ska omfatta och hur det ska finansieras. Det är ju i svaret på de svåra frågorna som den riktiga värdegrunden visar sig.

danmarkskanon

Mest nyfiken är jag kanske på det kärnvärde som begreppet ”hygge” utgör. Jag läser en av förklaringarna till detta budord:

Idéen om hygge fylder meget i danskernes selvbevidsthed. Hygge betragtes som en særlig måde at være sammen på under afslappede forhold. Hygge har sit eget ord, og mange siger, at det ikke kan oversættes. Det er ikke mange udlændinge, der besøger Danmark, der ikke straks bliver præsenteret for ordet og for hyggens betydning.

Så är det kanske. I ett av de folkliga inlägg som lett fram till tio-i-topp-listan utvecklar två kvinnor tanken:

Kender du det, når du kommer hjem fra arbejde, svinger benene op i sofaen og tænder for Tv’et? Her i Danmark definerer vi det på en helt særlig måde: ‘hygge’. Når vejret bliver gråt og kedeligt, tænder vi stearinlysene og mødes i en hyggestund omkring et brætspil med et varmt tæppe, som oftest lidt godt til ganen og i godt selskab.

Tænker man på vores nabolande som f.eks. Tyskland, Norge og England, har de intet i lighed med dette eminente term for samvær, stemning og den helt unikke og fuldkommen usammenlignelige følelse.

Det är synd om engelsmän, tyskar och norrmän som aldrig får ta del av denna avslappnade känsla. Men vi svenskar har faktiskt något motsvarande i ordet ”mys”. Det borde finnas med om svenska politiker skulle vilja göra en motsvarande lista. Plus, förstås, den ursvenska ”fikapausen”, det sociala kitt som i mångt och mycket håller vår nation samman.

Read Full Post »

”Jag tycker att jag ser Leif GW Persson i varje hörn”, utropade en av figurerna i den oförliknelige Berglins teckning från Bokmässan i Svenska Dagbladet. Själv missade jag GW men å andra sidan verkade Jan Guillou vara allestädes närvarande. Jag hörde honom berätta om sin senaste bok och han skildrade vältaligt skolans verklighet på 50-talet som ju också var mitt skoldecennium. Men han var bara en av många andra större eller mindre kändisar ur författar- och kulturvärlden som strök omkring i gångarna.

En och annan ur denna kategori råkar jag känna och en av höstens succéförfattare hann jag t.o.m. kindpussa och gratulera till fina recensioner. Ett mingel på torsdagskvällen tackade jag nej till eftersom det är mer vilsamt för öron och andra sinnen att ta ett glas vin på stan även om man får betala för det. Jag antar att det var vitt eller rött som bjöds i montrarna. Rosévinet är väl Almedalens specialitet.

bokmassan

Det är nog minst femton år sedan jag senast var på mässan och den har som alla noterat växt från år till år. Det blir en delvis hajpad tillställning när alla ska vara där för att räknas i kulturhierarkin men å andra sidan ska man inte förakta hela denna orientaliska basar eftersom den trots allt ger tillfälle till nya bekantskaper och oväntade upptäckter.

Det är verkligen lite persisk marknad över det hela. Skrällande högtalare överröstar varandra. Aftonbladets stora scen finns vägg i vägg med Timbros monter. Här möts vänstern och den moderata högern men som alla vet var det extremhögern i form av Nya Tider som väckte mest uppmärksamhet i mediedebatten. Fast just den montern missade jag; kanske låg den i någon hörna. Det stod i alla fall demonstranter utanför mässingången för att protestera mot extremisternas deltagande.

Jag var där för att medverka i Medelhavsinstitutens monter, en manifestation som hade sitt ursprung i hotet om nedläggning för två år sedan. Nu är det hotet undanröjt och som plåster på såren fick instituten ett gemensamt påslag på tre miljoner i budgetpropositionen i veckan. När kulturen backas upp av en massiv opinionsbildning ger det resultat.

Vårt anspråkslösa stånd var granne med Skara stiftshistoriska sällskap, en av dessa kulturhärdar ute i landet som inte skapar så stora rubriker. Vilka fantastiskt vackra böcker som såldes där och till vilka rimliga priser! Den som vill veta mer om detta livaktiga sällskap och de samarbetande Skara-förlagen kan klicka här.

Det var faktiskt inte de stora förlagen med sina braskande utbud som intresserade mig utan snarare de mindre aktörer som ofta finns i mässans periferi. De litterära sällskapen visar upp sig och presenterar fantastiska publikationer kring de numera döda författarna och deras litterära landskap. Eftersom jag har vissa knytningar till Ljuder i Småland blev jag förstås medlem i Vilhelm Moberg-sällskapet. Man kan ju inte vara medlem i hur många kulturella föreningar som helst men jag hade annars gärna skrivit in mig i Harry Martinson-sällskapet eller Selma Lagerlöf-sällskapet eller varför inte i Svensk Presshistorisk förening.

ville

En påse från Bokmässan

Det svenskspråkiga Finlands litterära produktion är ju tyvärr ofta förbisedd på våra kultursidor men här kunde man möta den i all sin rikedom, både genom Schildts & Söderströms förlag och Svenska Litteratursällskapet. Massor med intressanta titlar, både skönlitteratur och fackböcker som aldrig omnämns med en rad på den här sidan av Östersjön.

Så fanns det förstås, precis som på alla andra stora mässor lite udda inslag. Något stånd propagerade för ett visst champagnemärke och på ett annat ställe kunde man köpa parmesanost av högsta kvalitet. Vi släpade faktiskt med oss ett kilo hem. Det tyngde bagaget på hemvägen tillsammans med ännu fler kilo nyförvärvade böcker. Men det är ju inte bara själen som ska ha sitt när man varit på en kulturmässa.

Read Full Post »

Jag läste just nr 19 av Vecko-Journalen för 1935. Det var en på sin tid både välredigerad och innehållsrik tidskrift, läst av en stor del av den svenska borgerligheten. På omslaget ser man en stor bild från festligheterna i London när kung Georg V och drottning Mary firade 25-årsjubiléet av sitt trontillträde. Det var som tidens sed bjöd en ganska devot hyllning av kungadömet och ett journalistiskt betygande av folkets spontana kärlek.

Redaktionen kunde förstås inte veta att Georg V skulle ha mindre än ett år kvar att leva. Han hade sedan länge varit ganska sjuklig och i januari 1936 somnade han in. Detta sedan hans läkare, Lord Dawson of Penn, i viss mån assisterade vid hans hädanfärd. För att citera Wikipedia:

Dawson wrote that he hastened the King’s death by giving him a lethal combination of morphine and cocaine. Dawson noted that he acted to preserve the King’s dignity, to prevent further strain on the family, and so that the King’s death at 11:55 p.m. could be announced in the morning edition of The Times newspaper rather than ”less appropriate … evening journals”.

Mediestrategier har aldrig varit ett okänt begrepp i kungliga sammanhang. Tänk om kvällstidningarna hunnit före!

Men tillbaka till det aktuella numret av Vecko-Journalen. På omslaget får vi ockå veta att vi ska få följa drottning Astrid på Brysselutställningen och läsarna utlovas dessutom en intervju med biskop Sam Stadener i Växjö som redan då karakteriserade Sveriges religiösa liv som: ”brokigt, hållningslöst, pratsjukt”.

På sidan 15 noterar jag några bilder. Två av dem visar Första majdemonstrationen i Stockholm som det här året samlade cirka 50.000 personer. Banderollerna kräver fred, arbete och demokrati men en av dem har ett specifikt budskap: ”Mot nazism och judeförföljelse!” På en bild längre ned på sidan ser man hur Adolf Hitler tar emot ungdomens hyllning i Lustgarten i Berlin, entusiastiska tonåringar i uniform ses lyfta sina händer till den nazistiska hälsningen.

Några sidor senare publiceras ett ”Berlinbrev” från Stig Almqvist, Vecko-Journalens filmkritiker. Han har just sett Leni Riefenstahls omskrivna film Viljans triumf, skildringen av den nazistiska partikongressen i Nürnberg 1934. Almqvist begränsar inledningsvis sitt perspektiv: ”Här vill jag se den som film, inte alls diskutera den åskådning den uttrycker”.

rief

Leni Riefenstahl och Himmler under inspelningen (Källa: Bundesarchiv)

Begränsningen är ändå inte helt lätt att hålla sig till, för hur mycket han än skriver om kameraåkningar och filmen som teknisk och konstnärlig bragd kan han ändå inte låta bli att komma in på dess skildring av huvudpersonen Adolf Hitler och hans triumftåg genom massorna:

Det finns en mycket belysande detalj från hans eriksgata: en mor bär fram sin lilla blonda flicka, som skänker kanslern en knippa ängsblommor; han tar emot dem med det vänligaste leende i världen. Återigen detta religiösa: låten barnen… Dessutom: vilket publikknipande inslag!

Almqvist är uppfylld av de skickliga regigreppen. Kameran tar från 37 meters höjd bilder av Führern som vandrar mellan de tätt slutna leden. Ändå är det närbilderna som fascinerar honom mest:

Hitler själv tar man nyfiket emot. ”Viljans triumf” förevigar en bild av honom, som eftervärlden inte kan komma ifrån, när det gäller att studera denne märklige man. Med värdighet och allvar tar han emot de organiserade hyllningarna, med barnslig glädje de spontana, Han verkar lycklig och rörd, glad och överraskad, och i sådana små episoder som den ovannämnda med modern, barnet och blommorna ser han så rar ut, att man väl förstår den kärlek och det förtroende som strömmar emot honom: han är som en liten far.

Jag tror inte för ett ögonblick att Stig Almqvist var nazist. Han fortsatte i många år som filmkritiker i olika sammanhang. Möjligen kan man kalla honom naiv och så fördjupad i filmkonstens estetik att han var blind för det politiska innehållet. När han skrev sin artikel hade judar redan börjat avskedas från statliga tjänster i Tyskland och de ökända Nürnberglagarna var på väg att läggas fram. Att det fanns människor och grupper också i Sverige som kunde se vartåt det barkade framgår ju av den socialdemokratiska banderollen samma vår: ”Mot nazism och judeförföljelse”.

Jag tycker att de här sidorna i ett gammalt nummer av Vecko-Journalen griper in i den moderna debatten om vem som visste vad och vid vilken tidpunkt. Egentligen handlar det ju om en oförmåga att se vad som händer i omvärlden, en brist på ideologisk skarpsyn. Vänstern och upplysta liberaler som Torgny Segerstedt fattade galoppen redan 1933. För en traditionellt tyskvänlig småborgerlighet tog det betydligt längre tid.

Dessutom påminner det här numret om hur nazismens estetik kunde uppfattas. Några såg i den en välregisserad teatralisk skönhet, andra genomskådade massuggestionens förföriska psykologi.

Read Full Post »

Det är – som de trogna läsarna vet – inte alltid som jag håller med Carl Bildt. Men när han karakteriserar regeringens förslag om att lägga ned Medelhavsinstituten i Athen, Istanbul och Rom som ”talibanpolitik” så har han ändå på sitt sedvanligt drastiska sätt formulerat vad många känner.

Jag kanske inte skulle ha exakt samma ordval. Kanske skulle jag snarare ha talat om okunnighet, om brist på förståelse för forskningens villkor eller om ett beklagligt kulturmord av budgettekniker.

Jag är förstås part i målet. Jag har varit ordförande i Atheninstitutets styrelse sedan 2007 och har från insidan kunnat se hur viktiga instituten är, inte bara för specialiserade arkeologer och antikvetare utan för en lång rad forskare i olika humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som här haft en bas för vetenskapligt utbyte med kollegor från de aktuella länderna eller från en vidare global akademisk gemenskap. Själv är jag inbokad som medverkande på en konferens i mars som kommer att handla om olika aspekter på både antik och modern filosofi, för att nu bara ta ett exempel.

Det var en ödets ironi att jag fick beskedet om de kortfattade raderna i budgetpropositionen just i Grekland, strax efter det att institutet haft sitt styrelsemöte i Svenska huset i Kavalla, en donation från 70-talet och ett K-märkt (nu hotat) svenskt kulturhus i den gamla tobaksstaden. Jag stod i onsdags på det fina Bysantinska muséet i Thessaloniki när mobiltelefonen ringde. Det var en tjänsteman från Utbildningsdepartementet som ville förvarna om vad som stod i propositionen när den under torsdagen skulle bli offentlig. Jag trodde förstås inte att det var kunde vara riktigt sant men fick väl efterhand ändå ur mig repliker som ”obegripligt”, ”huvudlöst” med mera.

Konkret innebär förslaget att de tre institutens samlade anslag (som idag är 22 miljoner) skärs ned till 10 miljoner år 2016 för att sedan upphöra helt 2017. Om departementets politiska ledning möjligen trodde att instituten hade några egna stora fonder att ta av så trodde de fel. De är till 90 procent statligt finansierade – helt rimligt förstås eftersom de är en viktig resurs för svensk utbildning och forskning liksom för svenskt kulturutbyte med världen runt Medelhavet. Dras det statliga stödet in måste de läggas ned.

mits

Svenska institutet i Athen

Som tur är har en oerhört kraftig opinion snabbt väckts mot detta oöverlagda förslag som statsvetaren Ulf Bjereld med rätta kallat för en ”budgetblunder”. Hur det rent politiskt kommer att hanteras av riksdagen återstår att se. Men argumenten för deras bevarande har nu formulerats av så många och så övertygande att det är svårt att tro att politiker inte skulle lyssna.

Bland många andra kommentarer kan jag citera vad Ola Wikander skriver i Expressen:

Att lägga ned dessa institut skulle i praktiken vara ett kultur- och vetenskapsmord. Utan dem – ingen svensk antikarkeologi. Oerhörda begränsningar i forskningen på Rom, Grekland och det antika Mindre Asien skulle bli resultatet. En kollaps i utbildningen i de relevanta ämnena, där icke oviktiga moment ofta förläggs till instituten.

Och kanske viktigast: en ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen. Inför värdländerna har Sverige indirekt lovat att vara en garant för denna forsknings fortbestånd. Instituten har varit och är ovärderliga för Sveriges möjlighet att knyta forskarkontakter och interagera med det internationella humaniorasamhället. Vi har ett ansvar och en bild av oss själva som vetenskapsnation, som regeringen håller på att radera ut.

Detta om detta. Vi får väl se vad som händer i den fortsatta politiska processen.

Annars hade jag tänkt skriva om lite andra intryck från en vecka i Grekland. Men till det får jag återkomma. Just nu går telefonerna varma och mejlboxen plingar.

PS – uppdatering

Nu meddelar högskoleministern i en intervju med Sveriges Radio att frågan behöver utredas ytterligare. En riktig politisk bedömning enligt min mening.

Read Full Post »

Jag har varit upptagen av annat under den senaste veckan men måste förstås – helt oombedd – ge några kommentarer till det politiska läget.

Regeringsförklaringen gillade jag i mångt och mycket. Uppståndelsen kring ett framtida erkännande av Palestina var väntad. Den sedvanliga proisraeliska assistanskåren har förstås ryckt ut. Men som alltid när det gäller internationellt erkännande av stater och självständighet är det svårt att haka sig fast vid några entydiga principer. Flera EU-länder erkänner som bekant inte Kosovo av rädsla för egen separatism. Man skulle också med fog kunna hävda att just det landet inte har full kontroll över sitt territorium (tänk på Mitrovica-enklaven). Det hade inte heller Kroatien när det erkändes av många i omvärlden 1992. Erkännandet av Palestina får väl ses som en protest mot att just denna nation förvägrats all meningsfull kontroll över något territorium genom den rådande bosättarideologin.

Utrikespolitik är, som vi ju vet, ofta principlös men symbolhandlingar kan vara viktiga. Särskilt om det handlar om ett slags bekräftande av FN:s delningsbeslut från 1947.

Att Urban Ahlin hindrades att bli utrikesminister och i stället fick posten som talman var också en viktig symbolhandling som kommer att tjäna vårt land väl. Tillsammans med Margot Wallströms konstaterande av att USA inte bestämmer över vår utrikespolitik markerar det en återgång till en mer traditionell svensk linje för socialdemokratin. Man får bara hoppas att den nya ministern, till skillnad från sin företrädare, inte skickar ut ett twittermeddelande varje gång hennes flygplan lyfter från marken.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Rosenbad – nu ny regim

Om kulturminister Alice Bah Kuhnke blir bra eller dålig vågar jag inte ha någon uppfattning om. Låt henne få visa sina politiska talanger först. Någon tidning lyckades göra en rubrik av att den nya högskoleministern Helene Hellmark Knutsson saknar en full akademisk examen. Det bekymrar mig inte så mycket. Per Unckel hade, såvitt jag minns, inte heller någon examen men vad man än tycker om hans friskoleentusiasm så var han var ingen dålig främjare av högre utbildning och forskning.

Förr i tiden handlade uppdraget som ecklesiastikminister om ansvar för såväl kyrka som utbildning, forskning och kultur. Mellan 1951 och 1957 hade bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö denna uppgift. Han har inte gått till historien som någon betydelsefull reformator av högre utbildning och forskning.  Jag minns att min gamle chef, universitetskansler Hans Löwbeer, en gång karakteriserade det magra utfallet för högskolesektorn i en proposition på 70-talet med orden ”en typisk Skabersjö-budget”.

Perssons insatser som kulturminister är det väl inte heller någon som minns. Hans kultursyn sammanfattas så här av Svenskt biografiskt lexikon:

Han slog vakt om den gamla allmogekulturen och kände oro för de negativa effekter som den pågående urbaniseringen kunde medföra: en utveckling mot ytlig materialism och nivellering av lokala särdrag och en lockelse att se livet i storstäderna som en ”dagdrömmeriets lyxtillvaro”, Särskilt negativ var han till filmen, en ”verklighetsförfalskare av stora mått”. Som motvikter såg P bl a traditionellt kristen fostran och gammaldags familjesammanhållning — något som han förknippade med ”bondens kulturansvar”.

Det där är ju idéer som andra politiska krafter numera tagit hand om. Han hade inte platsat i en regering idag. Vad den gamle bondeförbundaren skulle ha sagt om dagens dagdrömmande Stureplanscenter kan man för övrigt bara spekulera kring.

Read Full Post »

Det har uppstått en diskussion kring Jan Guillous senaste bok Att inte vilja se. Den började sedan Guillou i en tv-intervju deklarerat att man i Sverige inte visste så mycket om förintelsen av de europeiska judarna förrän 1945. Några historiker och författare reagerade skarpt i Dagens Nyheter:

I morgonsoffan uttalar han sig, auktoritärt, om vad som verkligen skett. Och vad han tycks vilja göra är att återupprätta denna oskuldens självbild: vi visste ingenting. Inte ”vi ville inte veta” eller ”vi förstod inte vad vi visste”. Han säger, och vi upprepar hans ord: ”nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

Men, säger opponenterna, ingen som läste tidningar i Sverige kunde säga att de inte visste. Inte efter våren 1943. Det blev dock en populär ursäkt efter kriget – särskilt bland dem som hoppats på en tysk seger, nazister eller ej.

Det är klart att Jan Guillou har fel i sitt påstående. Jag har framför mig boken Tyskland går sista ronden av Gunnar Th:son Pihl, daterad i oktober 1943. Pihl hade varit Sydsvenska Dagbladets korrespondent i Tyskland från 1938 fram till augusti 1943 då han blev utvisad av de nazistiska makthavarna. Han är ytterligare en av de rätt okända svenska journalister som rapporterade från Europa under 1900-talet och som jag berörde i det tidigare inlägget Utrikeskorrespondenter för några veckor sedan.

tyskland

Det finns inte särskilt mycket skrivet om Gunnar Th:son Pihl men han fick ändå ett något försenat äreminne av Per T Ohlsson i Sydsvenskan för ett par år sedan. Ohlsson berör i sin artikel den ovan nämnda boken och konstaterar:

Där beräknade han, två år före krigsslutet, att drygt 5,5 miljoner judar i Europa antingen hade mördats eller hotades av förintelse. Siffran var kusligt exakt: 6 miljoner är den idag vedertagna dödssiffran när det gäller den största förbrytelsen i mänsklighetens historia. Pihls berömmelse blev kortvarig och numera är han nästan helt bortglömd. Men i år, när hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse högtidlighålls, finns det anledning att erinra om en märkligt välunderrättad journalist som långt före Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest varnade för en hotande katastrof för Ungerns judar.

Det är en otroligt klarsynt bok som på många sätt kartlägger nazismens väsen. Han skriver redan där om Hitlers ”främste bödel” Adolf Eichmann och säger: ”Han har ingen annan lidelse än att sända judar i döden. Det är hans liv. Hur långt ska han hinna?”

Pihl var i grunden en gammal tyskvän som kanske inte bekymrade sig så mycket över de första årens nyordning i Tyskland på 30-talet. Men inte minst Kristallnatten i november 1938 kom att prägla hans fortsatta perspektiv. Han rapporterade kritiskt om vad som sedan hände men givetvis med en viss försiktighet på grund av censurens krav. Och, som Per T Ohlsson konstaterar, hans artiklar och notiser från Berlin blev sällan publicerade på framträdande plats i Sydsvenskan, vars utrikespolitiska hållning var synnerligen dämpad under de första krigsåren. Först efter El Alamein och Stalingrad, när den tyska krigslyckan vände, vågade tidningen bli tydligare.

Pihl hade en ovanlig insikt i judeförföljelsernas natur och efter att i sin bok ha gett exempel på det fruktansvärda barbari som utfördes av SS-kommandona i öster skriver han:

Jag har försökt återge detta i lugn och saklig ton. Utsmyckning och stilistiska effekter behövs inte. Vad som behövs vore kanske att ge uttryck åt en tanke, som de flesta läsare inte kunna undkomma: Är allt detta möjligt? Ja, det är möjligt. Det är inte rykten, inte skräckpropaganda men modern historia i Europas mitt, små utdrag ur en katalog över brott som inte äro åtkomliga med förnuft.

Som sagt: året var 1943. Den som ville veta vad som pågick i Europas mitt kunde få information. Men vi vet ju också av senare erfarenheter från världens olika slagfält att det är en sak att veta, en annan sak att verkligen förstå och handla därefter.

Read Full Post »

De trogna läsarna vet att jag för det mesta inhandlar mina böcker på loppmarknader eller antikvariat. Den proveniensen har också volymen Intåg i 50-talet, en vänbok till Ivar Harrie i samband med hans femtioårsdag den 18 mars 1949. Här samlas en rad namnkunniga författare: Karl Vennberg, Harry Martinson, Erik Lindegren, Eyvind Johnson, Hjalmar Gullberg och Herbert Tingsten, för att nämna några.

Bland alla dessa kulturmän (som det heter numera) har en enda kvinna fått plats: Viveka Heyman. Fast det är främst hennes intelligenta och spirituella bidrag som jag fastnat för. Det har titeln Vad är en Eliotskald? och hennes text tar sin utgångspunkt i den då högaktuelle nobelpristagaren T. S.  Eliots estetiska program:

För att konkret kunna förverkliga detta måste en skald stå i ett synnerligen intimt förhållande till det förflutna: han måste ha upplevt det skede för skede med alla dess strömningar och får inte inskränka sig till att lära av ett par utvalda andar eller någon enstaka epok – ”and he is not likely to know what is to be done unless he lives in what is not merely the present, but the present moment of the past, unless he is conscious, not of what is dead, but of what is already living”.

T_S_Eliot_Simon_Fieldhouse

Eliots diktning bygger enligt Viveka Heyman i stor utsträckning på citatet: ett av hans mer bevingade ord är att citatet för klåparen blir plagiat eller imitation men för mästaren självständig dikt. Varje konstnär får sin betydelse i samband med sina föregångare samtidigt som hans verk måste förändra föregångarnas.

Mot den här bakgrunden hittar hon egentligen bara en enda svensk diktare som skulle kunna karakteriseras som Eliotskald. Det är Nils Hasselskog, mera känd för den poesi han 1925-1936 skrev under signaturen Alfred Vestlund i Grönköpings Veckoblad. Hon noterar:  ”Faktiskt är Hasselskog, som sig bör, en av de lärdaste skalder vårt land har haft; kanske är han också, som sig bör, den som ställer störst krav på läsarens lärdom.” Och hon illustrerar sin tes med dikten Högsommar:

Violinisten från hôtellverandan
så skälvande ur fönstret tränger ut
till parkens spisande, som hålla andan
för Richard Wagners varma ’Wienerblut’
Kom kära, låt i dag oss sorglöst lunscha
och unna oss ett glas som sätter piff!
Fast jag ej annars hör till dem som punscha,
skall smaka liten gul aperitif…
Ack, hulda symfoni, som sammanflätas
av blommors doft och allt som bjuds att ätas,
av Wagnerspiel och dig, min ögonsten!
O, lägg ditt huvud mot mitt tinningben!
Därute larmar världen, firmor rasa,
med kniv på tunga ävlas utan slut,
och drar man perspektivet söderut,
i Tyskland sprider Hitler skräck och fasa…
Min älskade, vad bry vi oss om nazis?
Se färsk potatis, nej se, färsk potatis!

potatis

Här finns ekon från Birger Sjöberg, Oscar Levertin och Karlfeldt. Men, betonar Heyman, det är ingen parodi som kastar löje över de stora förebilderna: Det faller enbart över Alfred Vestlund, ”som vill mäta sin ytterligt banala lunchsiesta med deras poetiska mått”.

Hennes text inleds för övrigt med ett generellt litteraturteoretiskt uttalande av Grönköpings store diktare:

Huvudfrågan oss skalder emellan är icke vem som innerst gjort vad, men fastmera vad innerst gjorts huru, m. a. o. om ämnesstoftet behandlas å ett sätt, som väcker biljud i svenska hjärtans djup och länder vår andestämma i världen till den heder, jag givit uttryck åt.

Nog väcker dikten Högsommar ett alldeles särskilt biljud så här i midsommartid, åtminstone hos den som just avnjutit färsk potatis med alla de tillbehör som det nationella medvetandet kräver!

Read Full Post »

Older Posts »