Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

Det skrivs mycket om Olof Palme just nu. 25 år har gått sedan den dag då han mördades, en dag som för svenskar i min generation har etsat sig fast i minnet. Fast alla minns olika och värderingen av Palme som person och politiker sker från mycket skilda utgångspunkter – från högstämda hyllningsdikter till återhållsam kritik eller kanske till och med en viss likgiltighet.

I flera av de artiklar som publicerats om Palme dyker namnet Bertil Östergren upp. Han var nämligen en av de första som skrev en bok om den dåvarande statsministern. Vem är Olof Palme? hette den och den kom 1984. Jag har ett exemplar här hemma med en ”broderlig” dedikation från Bertil Östergren.

Får man tro en del skribenter var det en av ”pamfletterna som skrivits mot Palme”. Men det är svårt att se den som en nidskrift. Den är inget mästerverk men är ändå ett försök att med skuggor och dagrar beskriva det komplexa i Olof Palmes personlighet och politiska gärning.

Palme och Östergren hade samarbetat inom den studentfackliga rörelsen i början på 50-talet. De gick sedan skilda vägar. Palme blev heltidspolitiker och profilerad socialdemokrat. Bertil Östergren blev chef för akademikerorganisationen SACO. Där ledde han 1971 den stora arbetsmarknadskonflikt som kom att bli hans fall som facklig ledare.  700 000 elever ställdes utan undervisning då 25 000 SACO-lärare lockoutades från klassrummen av svenska staten. Tågen stod stilla och försvaret hotades.

När Bertil Östergren fick lämna SACO ordnade regeringen (med Palme som statsminister) ett utredningsuppdrag på det dåvarande Universitetskanslersämbetet (UKÄ). Året var 1972 och han fick i uppgift att utreda högskolesektorns internationalisering. Det gjorde han med bravur och en enorm arbetskapacitet. Jag vet, för jag fanns med i utkanterna. När huvudbetänkandet kom 1974 handlade det mycket om internationell solidaritet och världsmedborgarskap, helt i Olof Palmes anda.

Lite senare kom han att utreda högskolornas administrativa ramar. Även det gjorde han med internationella utblickar. Då var jag något slags sekreterare även om Bertil skrev det mesta själv. Vi åkte till de dåvarande universiteten, från Lund i söder till Umeå i norr.  På tågen satt vi i rökkupéer eftersom Bertil ständigt bolmade på en cigarr. Jag var med honom till hans skånska barndomsbygd i Sövde och drack hemkryddat brännvin. Aldrig under dessa resor hörde jag honom tala hatiskt eller nedsättande om Olof Palme.

Han blev så småningom ledarskribent på Svenska Dagbladet och som sådan naturligtvis en mer profilerad högerman. Men jag har svårt att förstå dem som kopplar ihop honom med något slags Palmehat. Då kan man lika gärna tala om ett lätt Östergrenshat från Palmes sida. Lyssna gärna på radioprogrammet Hundra dagar med Olof Palmes regering från den 12 januari 1983. Bertil Östergren gör visserligen ur sitt SvD-perspektiv en kritisk granskning av den socialdemokratiska regeringens insatser men Palme svarar med ett rätt lågsinnat angrepp där han antyder att Bertil Östergren inte skulle vara internationalist.

Det var förstås falskt. Jag var själv med om att 1997 instifta ett Bertil Östergren-pris att tilldelas någon eller några som i hans gamla utrednings anda verkat för högskolevärldens internationalisering.

Det finns olika uppgifter om hur de båda gamla studentkombattanterna försonades när Bertil Östergren låg svårt cancersjuk strax före sin död 1985. Vad som är sant i den berättelsen vet jag inte. Det kanske historiker så småningom kan klarlägga. Möjligen besannades då det som Bertil skriver i sin bok om Olof Palme: ”Som medmänniska kan han vara snäll, omtänksam och hjälpsam”.

Nu försöker jag leta fram en bild på nätet av Bertil Östergren men jag hittar ingen. Inte ens en Wikipediaartikel är tillägnad honom. Det borde snarast åtgärdas.

Read Full Post »

På Livrustkammaren pågår just nu utställningen Manligt – ur Gustaf V:s garderob.   Den presenterar ett urval av Gustaf V:s civila kläder, kostymer för vardag och fest och särskilda fritidskläder för t ex tennis, segling och bilkörning.

Och visst var den gamle kungen hela livet igenom välklädd. Se bara på utställningens affisch. Men så hade han ju också tillgång till Stockholm främsta hovskräddare. Och han hade förstås en figur som knappast försvårade skrädderiernas arbete.

Hur kunde Gustaf V hålla sig så smal? Jag har ofta funderat över det när jag fördjupat mig i den receptbok som efter kungens död gavs ut av hans franske kökschef, Monsieur Paul Arbin, och som jag har stående i en hylla. Under rubriken Kungliga rätter presenterade han 1952 omkring 400 recept från slottsköket där han tjänstgjort sedan 1926. Han skriver inledningsvis:

Den receptsamling jag här framlägger innehåller rätter som jag under min långa tjänstgöring som konung Gustaf V:s köksmästare lagat till i fest och vardagslag. Så länge konung Gustaf levde, reserverade jag mina recept uteslutande för honom och hans hov. Efter hans frånfälle hindrar ingenting längre att jag offentliggör dem.

Förutom recepten ger han också exempel på en matsedel för en novembervecka år 1947. Torsdagens middag bestod då av följande:

Ärter med fläsk
Kokt piggvar för H.M.K. (som ej åt ärter med fläsk)
Hönskotletter financière
Plättar med sylt
Dessert

Det där med Hönskotletter financière låter intressant men tyvärr meddelas inte receptet. Att kungen inte åt ärter med fläsk låter lite underligt med tanke på att han ändå var krigsmaktens högste befälhavare och lät utfordra sina mannar men denna rätt varje torsdag på regementena landet runt.

Befälhavaren som inte åt ärtsoppa.

I sina recept snålar Monsieur Arbin aldrig på smör eller grädde. Crème portugaise innehåller t. ex. 200 gram smör och 2 dl grädde, låt vara att det är beräknat för 10 personer som dock fick den läckra soppan serverad i buljongkoppar. Hollandaisesåsen är gjord på ett halvt kilo smör och 4 äggulor. Å andra sidan innehåller den inga kolhydrater.

7 dl tjock grädde fordrades också för Tullgarnspajen, kungens speciella utflyktsrätt, förutom 150 gram parmesanost, 250 gr kalvbräss (stuvad i grädde) och 200 gram kokt eller stekt kyckling. Dessutom ingick 200 g smält smör, 150 gram smördeg och 400 gram spaghetti plus lite annat. Enligt Monsieur Arbin lagades den alltid till utflykter på Tullgarn och till kungens jakter: ”Deltagarna som visste om att Tullgarnspaj skulle komma att serveras, brukade motse lunchen med förväntan”. Inte undra på att (den likaledes långsmale) prins Wilhelm i någon minnesskrift nämner denna rätt med en nostalgisk suck.

I väntan på Tullgarnspaj?

(Observera förresten att alla recept som publicerats på nätet under rubriken Tullgarnspaj är falska. De saknar t ex kalvbräss).

Ändå höll sig kungen så smal. Men han rökte förstås och spelade tennis. Och så tog han förmodligen små portioner av allt det goda som bjöds.

Read Full Post »

Det som sker i Libyen är dramatiskt – och djupt tragiskt. Ett land på randen av ett inbördeskrig och en ledare som alltid varit bisarr men som nu tappat förståndet.

Jag besökte Tripoli en gång i början på 90-talet, som medföljande vid en internationell konferens kring bl.a. tandhälsa i u-länder.  Också landet var bisarrt och gåtfullt – en internationell flygplats utan skyltar på andra språk än arabiska, en statstelevision som samtidigt sände engelska lektioner på bästa sändningstid.  Röd ökensand som höll på att blåsa in genom balkongdörren den dag det stormade från öknen. Ett partiellt välfärdssamhälle baserat på oljepengar.

I konferensmappen låg förstås en massa skrifter, bland annat den programskrift i tre delar som på engelska gick under namnet The Green Book och som enligt uppgift bygger på en kollektiv process med överste Gadaffi som inspiratör och redaktör. Där utvecklas tankarna kring The third universal theory och där sammanfattas den ideologi som både då och nu styrt Libyen. Bland annat får läsaren lära sig hur en verklig demokrati ska gestaltas:

The Third Universal Theory… now provides us with a practical approach to direct democracy. The problem of democracy in the world will finally be solved. All that is left before the masses now is the struggle to eliminate all prevailing forms of dictatorial governments, be they parliament, sect, tribe, class, one-party system, two-party system or multi-party system, which falsely call themselves democracies.

True democracy has but one method and one theory. The dissimilarity and diversity of the systems claiming to be democratic do, in fact, provide evidence that they are not so. Authority of the people has but one face which can only be realized through Popular Conferences and People’s Committees…

First, the people are divided into Basic Popular Conferences. Each Basic Popular Conference chooses its secretariat. The secretariats of all Popular Conferences together form Non-Basic Popular Conferences. Subsequently, the masses of the Basic Popular Conferences select administrative People’s Committees to replace government administration. All public institutions are run by People’s Committees which will be accountable to the Basic Popular Conferences which dictate the policy and supervise its execution. Thus, both the administration and the supervision become the people’s and the outdated definition of democracy – democracy is the supervision of the government by the people – becomes obsolete. It will be replaced by the true definition: Democracy is the supervision of the people by the people.

Grafiskt sammanfattas denna demokrati i följande bild:

På en punkt är jag dock beredd att ge Överste Gadaffi rätt. Det är i hans syn på publiksporterna:

Public sport is for all the masses. It is right of all people for their health and recreational benefit. It is mere stupidity to leave its benefits to certain individuals and teams who monopolize these while the masses provide the facilities and pay the expenses for the establishment of public sports. The thousands who crowd stadiums to view, applaud and laugh are foolish people who have failed to carry out the activity themselves. They line up lethargically in the stands of the sports grounds, and applaud those heroes who wrest from them the initiative, dominate the field and control the sport and, in so doing, exploit the facilities that the masses provide… When the masses march and play sport in the centre of playing fields and open spaces, stadiums will be vacant and become redundant. This will take place when the masses become aware of the fact; that sport is a public activity which must be practised rather than watched.

Jag minns att vi under besöket i Tripoli åt lunch hemma hos Karin och Andreas Ådahl. Han var då svensk ambassadör i Libyen, en fin (och alltför tidigt bortgången) man som jag senare lärt känna i andra sammanhang. De gav en förtrolig sammanfattning av läget i landet.

Jag ville inte slänga de gröna propagandaskrifterna medan vi ännu befann oss i landet. De åkte i papperskorgen när vi på hemvägen mellanlandade i Zürich. Kanske fann någon schweizisk städare uppbyggelse i dem.

Read Full Post »

Det är livsfarligt att absorberas av ett intressant ämne. Man släpper andra viktiga arbetsuppgifter och börjar surfa runt för att hitta information och ledtrådar.

Som nu med Sébastien Voirol, alias Gustaf Henrik Lundqvist, om vilken jag bloggat en del på senare tid. Gun Smitt nämner i sin artikel om honom i årsboken Ystadiana 1987 att han hade en kusin vid namn Bertil Sundborg (1904-1986). Om denne Sundborg finns det många notiser och fotnötter men knappast något mer heltäckande skrivet. Kollegan Bengt O. på bloggen Flarnfri schalottenlök ägnade honom ett inlägg redan 2006 men så mycket mer sammanhängande tycks inte finnas på nätet. Detta trots att han varit redaktör för Paletten, museiintendent, konstkritiker, litteraturforskare mm. Och framför allt en nära vän till Gunnar Ekelöf och Olof Lagercrantz.

Om detta borde det finnas mycket att skriva för en intresserad forskare. Det som för dagen intresserar mig mest är dock hans släktskap med Voirol. Förutom att vara kusiner tycks de ha delat ett intresse för det franska. Carl Olov Sommar uppger i sin stora Ekelöf-biografi att Bertil Sundborg i unga år varit sekreterare till Paris modekung Poiret.  Inte dåligt för en prästson från Västergötland. Det bör ha varit på 20-talet och möjligen kan han ha fått jobbet genom sin betydligt äldre kusin som redan var mycket väletablerad bland konstnärer och avantgardister i den franska huvudstaden?

Voirol/Lundqvists mamma var dotter till den ryktbare kyrkoherden Gustaf Adolf Sundborg i Ulricehamn, en man som skötte sitt ämbete i samma stad i över 50 år och bland annat blivit känd för sina oförblommerade frejdeintyg som ibland tycks ha balanserat på gränsen till ärekränkning. Han bör oavsett detta ha varit Voirols morfar och Bertil Sundborgs farfar.

Gustaf Adolf Sundborg – Voirols morfar

Kyrkoherde Sundborg har gått till litteraturhistorien. I Carl Jonas Love Almqvists kända roman Det går an från 1839 hittar man följande dialog mellan sergeanten Albert och kyrkoherde Sundborg strax innan ångbåten Yngve Frey närmar sig Strängnäs:

– Lemnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?

– Jag har tre månaders permission. Får jag lof att bjuda ett glas, herr kyrkoherde? hvad befalls? porter? eller portvin?

– Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito portvin! eller porter!

Sergeanten befallde fram beggedera, och kyrkoherden, ur stånd att kunna afgöra företrädet, drack ur begge två; slutande med den varmaste och gästfriaste inbjudning till den unga militären, att påhelsa Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.

Enligt Skara stifts herdaminne tog Gustaf Adolf Sundborg knappast ”livet och sitt prästerliga kall så allvarligt som hövdes”. Han uppgavs vara sedligt oförvitlig och ”nykter och ordentlig” men i avsaknad av fast karaktär. ”Gladlynt och talför var han, men felet var att han inriktade sig mest på raljeri, skoj och löst prat.” Han gillade umgängesliv och bjöd rundhänt hem obekanta var han än påträffade dem.

Hans barnbarn blev knappast inriktade på raljeri och skoj. Men kanske ärvde de av honom ett öppet sinnelag och en frihet från konventioner på både livets och konstens område.

———-

PS – uppdatering:

Jag ser nu att Voirol och modekungen Poiret båda var engagerade i den verksamhet inom experimentell teater som gick under namnet ”Le laboratoire Art et Action”. Så gissningen ovan att Bertil Sundborg fick ett jobb i Paris tack vare sin kusin är kanske inte helt gripen ur luften.

Read Full Post »

Jag gjorde en runda på antikmässan i Älvsjö idag. Fullt med folk och fullt med konstverk och prylar. De liljeforska svanarna i Åmells monter lämnar mig oberörd men det är roligt att se ett litet verk av en av de tidiga kvinnliga konstnärerna, Fanny Brates ”Blå rummet”, hos den färgstarke galleristen Claes Moser, för dagen i grön kavaj. Hos honom ser jag också en liten akvarell av Marcus Collin med titeln ”Parispromenad”. Den är från 1910 och bekräftar vad jag tidigare bloggat om kring hattmodet för hundra år sedan. Bo Knutsson har en stilren monter och Jan Ribbhagens skratt (känt från tv) ekar på många meters avstånd.

De tre senast nämnda presenteras ofta som ”Antikrundans experter”. Det är numera ett skrå för sig inom antikbranschen. De  ingår i en kommersiell symbios mellan Sveriges Television och de egna företagen. De gullar i rutan med den originellt klädda programledaren Anne Lundberg och är kompisar med den överenergiske Knut Knutson.

Antikrundan – kommersiell rundgång?

Jag kan numera inte låta bli att jämföra den svenska Antikrundans hurtighet med BBC:s ursprungsvariant som i en mer stillsam och seriös framtoning åker runt på de brittiska öarna. Här gäller den gamla sanningen att originalet är bättre än kopian.

Jag stannar här och var bland montrarna. En handlare vill sälja en rysk ikon med ”den helige Afanasiev”. Jag förklarar att Afanasiev är ett ryskt efternamn och att ikonen i själva verket föreställer  kyrkofadern Athanasios av Alexandria men jag vet inte om det går hem.  I en annan monter köper jag en svartfärgad liten variant av väggprydnaden ”l’Inconnue de la Seine” som jag redan äger i en något större och vit upplaga. Om den och dess fantastiska historia har jag bloggat en gång tidigare och den tillhör faktiskt de sökord som ofta dyker upp i besöksstatistiken. Ständigt aktuell med andra ord.

L’Inconnue de la Seine

Johan Hakelius, som har en olycklig kärlek till engelsk excentricitet, föreläser om sin bok kring originella brittiska damer på mässans scen. Jag orkar däremot inte stanna kvar till den programpunkt där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ”får tala ut om sin relation till ett utvalt föremål”. Men det blev säkert bra.

Read Full Post »

1. Skolproblem

Under diverse bilresor igår hörde jag Eko-rapporteringen om hur hundratals elever i Sverige inte går i skolan trots att det är skolornas och kommunernas skyldighet att se till att alla barn får undervisning. Skolpolitiker och skolledare saknar ofta såväl resurser som vilja att hantera barn med bokstavsdiagnoser eller koncentrationssvårigheter. Om mina personliga erfarenheter av partiell hemundervisning för ett s.k. särbegåvat barn på lågstadiet skrev jag ett litet inlägg här på bloggen i mars förra året. Man kan läsa det genom att klicka här.

2. Sverigebilden

Håller bilden av den idylliska röda stugan, den som så ofta ses som synonym med Sverige, på att krackelera? Frågan ställs i Svenska Dagbladet idag. Efter Assange-affären och internationell rapportering om sexköpande poliser med mera har den internationella Sverigebilden hamnat på kant.

En lite annorlunda vinkel på Sverigebilden hittar jag på den ryska tv-kanalen Russia Today som rapporterar om hur FRA-lagen i Sverige röstades igenom efter amerikanska påtryckningar:

As Sweden battles for the extradition of Julian Assange, WikiLeaks cables on the country’s close co-operation with the US are provoking a public backlash. The text revealed Washington’s push to influence Swedish wiretapping laws so communication passing through the Scandinavian country can be intercepted. Now Sweden is bugged and wiretapped – at the behest of the US.

The Swedish intelligence service, the FRA, has the power to monitor and intercept all internet traffic in the country. And thanks to leaked US State Department cables, we now know the controversial law was adopted after pressure from Washington. And the security services were deliberately kept out of the process to reassure Swedes there was no “funny business”.

“Forced to operate under strict data storage and protection laws for Swedish citizens, they [FRA] are concerned that the public may perceive their involvement as an attempt to work around these restrictions by using a foreign intermediary (the United States), thus poisoning any chance for success,” US State Department cable (UNCLAS Stockholm 000704) goes on.

The US interest is clear. Eighty per cent of all the internet traffic from Russia travels through Sweden. And from there, to America.

Vladimir Kremlev tecknar för Russia Today

Att Sveriges underrättelseverksamhet är väl samordnad med USA:s är ett välbekant faktum alltsedan 50-talet. Det är ju inte svenskars privata korrespondens som FRA i första hand är ute efter utan den mer intressanta diplomatiska trafik som passerar våra gränser. It’s Russia, stupid, för att nu travestera ett gammalt politiskt slagord.

3. Vinnare och förlorare efter händelserna i Egypten

Harvardprofessorn och Mellanösternanalytikern Stephen Walt skriver i Foreign Policy om vinnare och förlorare efter omvälvningen i Egypten de senaste veckorna. Till vinnarna hör förstås främst demonstranterna och det egyptiska folket. På andra plats sätter han Al Jazeera och dess rapportering:

With round-the-clock coverage that put a lot of Western media to shame, Al Jazeera comes out with its reputation enhanced. Its ability to transmit these images throughout the Arab world may have given events in Tunisia and Egypt far greater regional resonance. If Radio Cairo was the great revolutionary amplifier of the Nasser era, Al Jazeera may have emerged as an even more potent revolutionary force, as a medium that is shared by Arab publics and accessible to outsiders too.

Bland förlorarna finns förstås i första hand familjen Mubarak som detroniserats efter decennier av maktinnehav. Men också Al Qaida har förlorat trovärdighet eftersom egyptierna visat att man kan förändra verkligheten utan våld och terror. På lite längre sikt kanske också Muslimska Brödraskapet har försvagats:

Despite all the attention the Muslim Brotherhood has recently received, I think it’s more than likely that Mubarak’s departure will ultimately undercut its position in Egypt. It got 20 percent of the vote in the 2005 elections, but that total was inflated by the fact that it was the only real alternative to Mubarak’s party. Once you let other political parties form and compete for popularity, electoral support for the MB is likely to decline, unless it can repackage itself in a way that appeals to younger Egyptians. Ironically, both Mubarak and the MB may be more a part of Egypt’s past than an influential part of its future.

4. Rätt datum för Voirol

Den som följt de senaste veckornas inlägg här på sidan om den märklige Parissvensken Sébastien Voirol, alias Gustaf Henric Lundqvist, är kanske intresserad av att veta att det nu blivit ordning på Kungliga Bibliotekets datering av hans levnad. I KB:s katalog uppgavs tidigare att han dog 1933 men efter ett rådigt ingripande av Kerstin Hallert (med lätt eldunderstöd av mig) har rätt datum, det vill säga 1930, nu förts in. Sanningen segrar.

Read Full Post »

Den egyptiska revolutionen kom oväntat. Och när den kom så skedde det inte i den form som en del av de vanliga stereotypa kommentatorerna hade förutsett. Yossi Sarid i israeliska Haaretz beskriver fenomenet:

This was a civil uprising, one that did not suit the wild and violent image we insist on ascribing to all Arabs and to all Muslims. If only the square had been awash in blood, we would feel better. If only more heavily bearded young men and veiled virgins had gathered, we would be more sure of our predictions; if only Israeli flags had been burned in the streets, we could frighten ourselves and the whole world, saying we were right again.

Helt oväntat var väl inte det internationella mönster som blev tydligt under den egyptiska revolutionens första dagar. USA, Israel och i någon mån EU betonade stabilitet före förändring. Men händelseutvecklingen visade också på nya mekanismer i det internationella maktspelet: USA:s minskade auktoritet och förmåga att styra utvecklingen i Mellanöstern. Geoffrey Wheatcroft pekar i International Herald Tribune på vad som hänt (eller inte hänt):

The Middle East countries that have received enormously the largest sums in American aid are Israel and Egypt. But what happens when the White House tries to call in part of the debt?

First Obama begged Benjamin Netanyahu to desist from building any further settlements for a short period, to encourage a renewed peace process and help the Palestinian leadership. Then the president implored Mubarak to leave right away and enable an orderly transition of power. Both men studiously ignored him. Even if Mubarak does now depart, it will be on instructions from his own army rather than from the White House.

Never mind those billions after billions of dollars their countries have accepted. In their dealings with the Americans, Bibi and Hosni alike might have borrowed the sarcastic words of Prince Schwarzenberg of Austria after the Russians had helped suppress the Hungarian rising in 1849: “They will be astonished by our ingratitude.”

Mubarak och Netnyahu – tiden rinner iväg

I The National Interest skriver Amjad Atallah och Daniel Levy en betraktelse under rubriken America, Welcome to the Era of Arab Democracy. De vill förstås se en perspektivförskjutning i den amerikanska utrikespolitiken i ljuset av den senaste månadens händelser:

Embrace those who embrace political values consistent with our own. When millions of people are in the street demanding change, the US government must side with demands for freedom. Preferably this will be an American position even prior to the breakdown of the old order. Besides increasing U.S. credibility with the masses of young people who are destined to become tomorrow’s leaders, it also lends seriousness to American protestations when pro-democracy activists come under threat. The U.S. should reconsider the balance in aid to the region between civilian needs versus military hardware and training shifting emphasis away from the latter.

Finally, apply a common standard to Israel and Arab states alike. Ideally, deliver on freedom and equality for Palestinians alongside Jewish-Israelis. At a minimum, distance the U.S. from the occupation and discriminatory practices pursued by Israel, and embrace that part of Israeli society which shares American values. Israel’s security within the 1967 borders is a legitimate U.S. concern but the cost of America supporting, or facilitating, occupation and inequality will become unsustainably burdensome in an era of Arab democracy.

För den som minns såväl Ungernrevolten som Kubakrisen, Pragvåren och Berlinmurens fall sällar sig händelserna på Tahrirtorget till raden av nutidshistoriska milstolpar. Det är stort, som Göran Persson brukade säga.

Read Full Post »

Older Posts »