Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Ola Larsmos recension i dagens DN av Mats Delands bok Purgatorium – Sverige och andra världskrigets krigsförbrytare är en angelägen läsning för den som är intresserad av historia och av Sveriges roll i hävdandet av mänskliga rättigheter i vår omvärld. Larsmo sammanfattar innehållet:

Boken är uppdelad i tre olika delar – en som försöker kartlägga Förintelsen främst i Lettland och de misstänkta letter som sökte sig till Sverige; en som försöker följa de minst sagt snåriga, internationella försöken att hantera skuldfrågan rättsligt i samband med andra världskrigets slut; samt en som resonerar kring Sverige och svenska juristers beröringsskräck för brottet ”folkmord”.

Jag har ända sedan barndomens möte med en estnisk flyktingfamilj haft positiva och starka känslor för de baltiska länderna. Det hindrar inte att jag djupt oroas av den nynationalism i framför allt Lettland och Litauen som försöker dölja 40-talets nationalistiska samarbete med nazisterna och baltiska hantlangares delaktighet i Förintelsen. De gamla protyska legionernas marscher i Riga och Vilnius nu under våren är dessutom otäcka påminnelser om en ovilja att göra upp med historien.

Nynationalistisk symbol i Litauen

I något tidigare inlägg på den här bloggen har jag pekat på sajten Holocaust in the Baltics som en viktig källa till påminnelser om de brott som begicks under 40-talet. Nu läser jag där att Norges ambassadör i Vilnius tagit rakryggad ställning mot dessa nationalistiska manifestationer:

Norway’s ambassador to Lithuania HE Steinar Gil has emerged as a Baltic region champion of human rights, at a time when the Lithuanian government’s gestures of support for the March 11th neo-Nazi marchers (parallel to Latvian leaders’ stout defense of the March 16th Waffen SS march in Riga) seem to have resulted in a veil of timid silence among western powers when it comes to human rights issues. Speaking at a pre-arranged March 19th forum on ‘European and Lithuanian Values’ at the Lithuanian parliament, Ambassador Gil remarked for the record: ‘Every foreigner in Lithuania noticed this march, where the participants were shouting “Lithuania for Lithuanians”. We were shocked.’  The ambassador also pointed out politely that fifty parliamentarians had signed a petition to ban the Baltic Pride gay-rights parade. He asked: How many had spoken up against the nationalist march? He added that every person with respect for herself or himself and for her or his country should condemn this kind of manifestation.

Ambassadör Gil har förstås inte blivit populär i Vilnius efter sitt ställningstagande och det ledde till en mindre demonstration utanför den norska ambassaden. Vad Sveriges ambassad eller vår utrikespolitiska ledning tycker om saken är oklart. Gäller även här tystnadens politik och beröringsskräck?

Jag har inte läst Purgatorium ännu men nu beställer jag den omgående. Det finns förresten en särskild blogg om boken.

Read Full Post »

Efter en hektisk vecka med andra åtaganden är det kanske dags för lite allmän omvärldsbevakning på nätet.

Då noterar jag först att min kollega Therese Bohman gjort ett avbrott i sitt romanskrivande och glatt den trogna läsekretsen med ett nytt blogginlägg. Bland mycket annat har hennes tankar upptagits av frågan om vilka Dan Jönsson i DN syftade på när han härom dagen skrev om ”Johan Lundbergs tokhöger”. Det har jag också gjort men jag vet att jag trots min allmänt kulturkonservativa läggning (jag gillar t.ex. tonal musik, Hjalmar Gullberg och ryska ikoner) sedan länge är höjd över alla misstankar. I ett twitterinlägg från den 24 februari lät nämligen Johan Lundberg meddela följande:

Torsten Kälvemark och Ulf Bjereld – när de personerna har en viss åsikt, finns det anledning att med automatik sälla sig till motsatssidan.

Jaha. Om Ulf Bjerelds samlade tankar vet jag egentligen inte så mycket men den som vill profilera sig själv som en antites till mitt eget åsiktspanorama måste leva ett ganska trist socialt och kulturellt liv. Eller är citatet ovan en illustration till den norska maxim som i en modernt parafraserad tappning lyder: ”Kontroller at hjernen er tilkoblet før du twittrer”.

Fast vadå. Likt Therese har jag ”nått ett behagligt stadium av inre frid och slutat bry mig om hur folk tänker på mig”. Karavanen går som bekant vidare även om hundarna skäller.

Jag drar därför vidare i bloggosfären och tittar in på den kosmopolitiska sajten 120 minutes där Diana Janse tipsar om trevliga näringsställen om man har två timmar över i någon av världens metropoler. Jag ska absolut inte konkurrera med hennes koncept men vill bara erinra om att jag för några veckor sedan berättade om ett av mina egna favoritställen: den trevliga baren på Buswells hotell i Dublin. Och nu kommer jag gärna med ytterligare ett tips för den som har lite tid över i Helsingfors: Cafe Aalto på andra våningen i den fantastiska Akademiska Bohandeln på Norra Esplanaden. En karelsk pirog med äggsmör kostar 3:80 euro. Absolut att rekommendera. Sen kan man strosa omkring i bokhandeln och bland annat bläddra i den rika finlandssvenska litteratur som vi aldrig får se på den här sidan Östersjön.

Karelsk pirog- ett måste på Cafe Aalto

Akademiska Bokhandeln har jag regelbundet besökt sedan 1959 och den tillhör också en av mina absoluta favoriter bland kulturella tempel i Norden.

Ytterligare en anhalt i dagens surfande: Min son Mathias har en fotoblogg där han varje dag lägger ut en ny bild. Nu har han varit i Prag och ett foto på skyltfönstret i Kafkas Bokhandel är mycket suggestivt.

Ett sista led i dagens omvärldsbevakning: Vad har egentligen hänt med Vilks-härvan på Irland? Det har varit rätt så tyst efter de första inledande krigsrubrikerna och efter att sex av de arresterade släppts som oskyldiga. Nu finns bara en algerier kvar i häktet. Irish Times berättar nu att han är ”charged with an unrelated offence of sending a message by phone to a third party, which was of menacing character, on January 9th, 2010.”

”Unrelated” var ordet. Är det inte dags att summera en av årets största mediahändelser som för ett ögonblick fick redaktionerna att skicka horder av medarbetare till Irland: Sju gripna. Ingen åtalspunkt som har att göra med den svenska konstvärlden. Och ingen pressetisk diskussion om just detta.

Karavanen går vidare.

Read Full Post »

Som ett komplement till Tony Judts synpunkter på den israelisk/palestinska konflikten (redovisade i blogginlägget nedan) kan man läsa dagens understreckare i Svenska Dagbladet av Ricki Neuman. Det är en balanserad genomgång av några av de inlägg som från olika håll har gjorts kring denna varböld i den internationella politiken.

Det var länge sedan man tyckte sig stå vid samma vägskäl som nu. USA har fattat mod och Obama-administrationen verkar vilja engagera sig på allvar. Läget i förhållandet mellan de två allierade sammanfattas i korthet av Akiva Eldar i dagens nummer av Haaretz:

Defense Secretary Robert Gates has decisively supported General David Petraeus, the first American military man in years to describe Israel as a strategic burden on the U.S. Gates said America’s rivals in the Middle East are abusing the standstill of the political process between Israel and the Arabs. He stressed that he had no doubt a lack of peace in the region was influencing American interests there.

Netanyahu had been hoping to buy time until November’s Congressional elections, which coincide with the deadline he set for the settlement freeze. But with America’s strategic interest on the line, Bibi’s favorite political game (playing the Jewish community and Congress against the White House and the State Department) isn’t working anymore. Obama decided his moderate Middle East coalition is more important than Netanyahu’s extremist one. This is a point of no return.

Till den förändrade bilden i USA hör också att den proisraeliska åsiktsmaskinen AIPAC fått konkurrens av den betydligt mer moderata lobbygrupp som gått samman i organisationen J Street. Den beskriver sig själv som ”pro-Israel and pro-peace” och tänker inte låta sig styras av den israeliska högerns nationalistiska agenda. Häromdagen publicerade organisationen en helsidesannons i The New York Times där man slog fast: ”This is no time for a business-as-usual peace process — no time for politics as usual.”

J Street – en väckarklocka

Ricki Neuman redovisar i sin understreckare den övervägande pessimistiska attityd som finns bland många kommentatorer. Det är en pessimism som i stor utsträckning dikterats av omvärldens passivitet, en tidigare handlingsförlamning på både amerikansk och europeisk sida. Kanske kan ändå USA:s långsamma uppvaknande (på vilket J Street är ett tidens tecken) leda till att en ljusglimt skymtar i slutet på tunneln.

Read Full Post »

Henrik Berggren påminner på Dagens Nyheters ledarsida om den brittisk/amerikanske historikern Tony Judt och hans briljanta analys av Europas efterkrigshistoria. Judt är döende i ALS men fortsätter att skriva trots att han är nästan helt förlamad. Och som Berggren konstaterar: han är alltid värd att lyssna på.

Tony Judts senaste bok

I senaste numret av London Review of Books har Kristina Božić gjort en lång intervju med Judt med tonvikt på Europas roll i världspolitiken. Den spänner över vida fält, från EU:s svårigheter kring en samlad utrikespolitik till missbruket av den liberala etiketten för illiberala attityder. Europas roll i förhållande till konflikten Israel/Palestina har alltid intresserat Judt mot bakgrund av hans egen europeiska och judiska bakgrund och han säger att Israels näst högsta önskan (efter stöd från USA) är att komma närmare Europa – i sig ett slags paradox:

The joke is that Jews spent a hundred years desperately trying to have a state in the Middle East. Now they spend all their time trying to get out of the Middle East. They don’t want to be there economically, culturally or politically – they don’t feel part of it and don’t want to be part of it. They want to be part of Europe and therefore it is here that the EU has enormous leverage. If the EU said: ‘So long as you break international laws, you can’t have the privileges of partial economic membership, you can’t have internal trading rights, you can’t be part of the EU market,’ this would be a huge issue in Israel, second only to losing American military aid. We don’t even have to talk about Gaza, just the Occupied Territories.

Frågan är förstås varför EU inte utnyttjar sin ekonomiska makt till att sätta press på Israel och tvingar landet att uppföra sig som en normal demokrati. Skälet är, säger Judt, ett slags utpressningssituation:

And it is not even active blackmail but self-blackmail. When I talk about these things in Holland or in Germany, people say to me: ‘We couldn’t do that. Don’t forget, we are in Europe. Think of what we did to the Jews. We can’t use economic leverage against Israel. We can’t be a critic of Israel, we can’t use our strength as a huge economic actor to pressure the Jewish state. Why? Because of Auschwitz.’ I understand this argument very well. Many of my family were killed in Auschwitz. However, this is ridiculous. Europe can’t live indefinitely on the credit of someone else’s crimes to justify a state that creates and commits its own crimes. If Zionism is to succeed as a representation of the original ideas of the Zionist founders, Israel has to become a normal state. That was the idea. Israel should not be special because it is Jewish. Jews are to have a state just like everyone else has a state. It should have no more rights than Slovenia and no fewer. Therefore, it also has to behave like a state. It has to declare its frontiers, recognise international law, sign international treaties and agreements. Furthermore, other countries have to behave towards it the way they would towards any other state that broke those laws. Otherwise it is treated as special and Zionism as a project has failed.

Men hur förhåller man sig då till den vanliga invändningen att så många i Europa kritiserar Israel men låter övervåld och förtryck i andra stater passera opåtalat. Varför inte sätta lite mer strålkastarljus på Libyen, Jemen, Burma eller Kina?

Fine. But we are missing two things: first, Israel describes itself as a democracy and so it should be compared with democracies not with dictatorships; second, if Burma came to the EU and said, ‘It would be a huge advantage for us if we could have privileged trading rights with you,’ Europe would say: ‘First you have to release political prisoners, hold elections, open up your borders.’ We have to say the same things to Israel. Otherwise we are acknowledging that a Jewish state is an unusual thing – a weird, different thing that is not to be treated like every other state. It is the European bad conscience that is part of the problem.

Judts prisade bok från 2005

Det finns mängder av andra intressanta reflektioner i intervjun med Tony Judt. Den handlar också om Europas historia och inte minst om dess framtid i det skede där vår världsdel efter kommunismens fall och Turkiets relativa demokratisering står för större utmaningar än någonsin. Läs och begrunda. Det är lätt att hålla med Henrik Berggren: Judt är alltid värd att lyssna på.

Read Full Post »

Det är helt klart att Stockholm börjar bli ett hett ställe i den internationella medievärlden. När Sunday Times Travel Magazine nyligen gjorde en lista på ”the world’s 12 sexiest cities” hamnade Stockholm på plats nummer 11. Före Istanbul, bara det. Det var visserligen lite förutsägbara ställen som presenterades: Bonniers konsthall, Gondolen, Grand Hotell och Sturehof. På det senare stället noterar tidningen att man kan se ”cuties go by from a terrace chair, wrapped in one of the blankets, then slip in for oysters”.

Gamla hederliga Stureplan

För ett par veckor sedan publicerade vardagsupplagan av The Times en artikel med rubriken Secrets of Stieg’s Stockholm. Stieg som i Larsson förstås, mannen som numera sätter Sverige på världskartan:

Some people go to Stockholm to wonder at the royal palaces and the Vasa, the 17th-century warship that is one of Europe’s archaeological treasures. Not us. We have been touring the crummy part of town for hours, knee-deep in snow, looking for a woman who goes by the description of a “tattooed bisexual computer hacker with intimate piercings”.

When we crane our necks towards the whitened sky, it is not in polite recognition of a curlicue, but to scan the faces at the 7-Eleven on Götgatan. We’re detectives, feeling as though we’re so close on her trail that we can almost drink her unfinished beer and kiss her jilted lovers at the bar. Who are we looking for? Why, the spirit of the Stieg Larsson novels, and therefore this neighbourhood: Lisbeth Salander.

Hundreds of miles away, in Britain, her fame is unavoidable. You may not have read the books, but the Larsson phenomenon is unlikely to have passed you by, with every commuter train and airport stuffed with his bestselling trilogy, beginning with The Girl with the Dragon Tattoo. A film of the same name opens in London next week, and the Swedish capital is readying itself for a wave of Larsson pilgrims.

Det är till Söder som pilgrimerna dras och reportern från The Times hänger med på en av de organiserade vandringarna i Salanderland:

Stockholm’s neighbourhoods are spread across islands. Larsson lived in Södermalm for most of his adult life, but it is also a place that embodies his style: if you can imagine Brooklyn in New York crossed with a bit of the East End of London — grimy and historic and patchily gentrified by the boho elite — you’re there. It has some of Stockholm’s best live venues, Mosebacke, Södra Teatern and Debaser, and the SoFo district is packed with fashion and design boutiques. It’s where the cool kids live.

This is where Larsson’s working-class sympathies reside, but also his love of good food, great bars and eclectic people. It’s no surprise that when Eva, our guide on the official Larsson Stockholm walking tour, shows us a map of the city, all the main Larsson characters — at least all the good ones — live on Södermalm.

Nu kommer kanske 7-Eleven på Götgatan 25 snart att bli ett lika omskrivet ställe som Ikea vid Kungens kurva. Om nu en del inte blir avskräckta av den puritanska innehållsdeklaration som Washington Post publicerar efter en i övrigt lysande recension av ”The Girl With the Dragon Tattoo”: ”Contains obscenity, violence, grisly crime scene photos, nudity, sex, rape and smoking, all in large quantities. In Swedish with English subtitles. 152 minutes.”

Stockholm by night

Men fortfarande är det ändå Ikea som internationellt dominerar utlandets mentala bild av det svenska. Det visas om inte annat av den pjäs med titeln Stockholm av Bryony Lavery som just haft premiär i Sydney.

Pjäsens huvudpersoner, Todd och Kali, älskar allt som har med Sverige att göra  – ”a love that puts Bergman’s films, Ekstrom’s chairs and Smeg appliances on the one pedestal.”

They speak Ikean. Just the accent turns them on.

But their shared love of surfaces is more than just, well, surface. It goes way deep. ”He likes her intensity,” Kali reports. ”She likes that he likes her intensity. It’s something she’s been working on.”

Now they are planning a holiday to Stockholm, the city that fires their aesthetic ambitions and, by virtue of the psychological syndrome that bears its name, describes their mutually destructive relationship. From here, Stockholm morphs into something akin to another Swedish icon, August Strindberg’s Dance of Death, with Todd and Kali locked in a suffocating embrace of jealousy, recrimination and violence.

Det låter dramatiskt och speglar väl ändå en gammal hederlig anlosaxisk bild av Sverige och Norden som en plats för djupa äktenskapliga konflikter.

När Stockholm ändå är på tapeten kan jag inte låta bli att nämna det faktum att filosofen Kant i slutet på 1700-talet faktiskt ville resa till vår huvudstad trots sina inrutade promenadvanor i Königsberg. Av en god vän i Paris fick jag den lilla boken La vie sexuelle d’Emmanuel Kant, den fiktiva filosofiska diskurs av den fejkade filosofen Jean-Baptiste Botul som fått hela Frankrike att skratta åt mediastjärnan Bernard-Henri Lévy och hans godtrogna citerande av Botuls tankar.

Av den boken framgår att Kant i yngre år var mycket fascinerad av Emanuel Swedenborg och att han i ett brev uttalar en önskan om att träffa den svenske mystikern och samtala med honom. Och Botul konstaterar: ”Den enda stad som var föremål för Kants längtan var varken Paris, London eller Berlin utan Stockholm”.

Mer än 200 år senare är Stockholm på nytt inne som resmål. Staden i allas hjärtan.

Read Full Post »

Jag ska snart sluta tjata om den antimuslimska hysterin för den här gången och förhoppningsvis övergå till lättsammare ämnen. Men de stämningar av hat och misstänksamhet som av olika krafter i vårt samhälle (och hela Europa) piskas upp mot en minoritet är väl ett av de viktigaste problem som man kan ägna sitt skrivande åt.

Hur som helst; nu på morgonen får vi veta att det bara är två kvar av de sju häktade i Irland. En av dem anklagas för ett immigrationsbrott som inte verkar ha med Vilks-affären att göra. Den andre hålls kvar för att ha sänt ett hotfullt sms i januari. Vad det innehöll meddelas inte – kanske gäller det Vilks, kanske inte. Symptomatisk för osäkerheten är kanske att BBC nu sätter orden ”death plot” inom citationstecken i sin rapportering om den krympande skaran.

Verkar det inte som om säkerhetstjänsterna runt om i världen här har gjort ett dåligt jobb och hetsat upp varandra? Frågan blir akut också när man läser ett viktig inlägg i dagens SvD där Janne Flyghed, professor i kriminologi i Stockholm och Anna Wigenmark från Civil Rights Defenders konstaterar att regeringsuppdraget till SÄPO om kartläggning av ”den våldsbejakande islamistiska extremismen” verkar vara felformulerat. Det leder i praktiken till en bredare åsiktsregistrering av helt oskyldiga medborgare.

Och, som Flyghed och Wigenmark konstaterar:

Det finns dessutom flera exempel på att information om människor delges till andra, mindre nogräknade säkerhetstjänster där tortyr används som förhörsmetod och med terroristdefinitioner som går långt utöver vad vi här i Sverige valt att kriminalisera.

Än är Vilks-affären förstås inte avskriven. Men som jag ansåg redan häromdagen: nog kan man väl hålla huvudet lite kallare inför alla dårfinkars och knäppskallars mejlande och sms:ande.

Om nu affären lugnar ner sig kanske SÄPO till och med kan avdela någon person som försöker kartlägga vem eller vilka som sex gånger på ett halvår har vandaliserat moskén i Haninge utanför Stockholm. Kanske kunde också någon redaktion sätta en eller annan grävande journalist på just det spåret.

Read Full Post »

I den nya rapport med titeln 2009 Country Reports on Human Rights Practices som USA:s utrikesdepartement härom dagen publicerade står det bland annat följande:

In several countries with generally strong records of respecting human rights, there were nevertheless some notable examples of members of vulnerable groups facing discrimination and harassment. Discrimination against Muslims in Europe has been an increasing concern. A recent case that received international attention was the passage on November 29 in Switzerland of a constitutional amendment banning the construction of minarets.

Det är uppenbart att man på många håll i USA – även bland konservativa politiker och opinionsbildare – med oro ser på den växande islamofobin i Europa. Kända neokonservativa debattörer som Charles Krauthammer och Bill Kristol har t ex tagit klart avstånd från den holländske politikern Geert Wilders och hans antimuslimska hatförkunnelse. Krauthammer var medveten om den holländska bakgrunden för Wilders agerande men var ändå klar i sin bedömning:

What he says is extreme, radical, and wrong. He basically is arguing that Islam is the same as Islamism. Islamism is an ideology of a small minority which holds that the essence of Islam is jihad, conquest, forcing people into accepting a certain very narrow interpretation [of Islam].

The untruth of that is obvious. If you look at the United States, the overwhelming majority of Muslims in the U.S. are not Islamists. So, it’s simply incorrect. Now, in Europe, there is probably a slightly larger minority but, nonetheless, the overwhelming majority are not.

Även en känd islamistkritiker som Daniel Pipes tillhör dem som inte vill se alla muslimer dragna över en kam. I en debatt i Kanada den 3 mars med den antimuslimska aktivisten Wafa Sultan (författare till boken A God who Hates) påpekade han följande:

Islam is not the enemy, terrorism is not the enemy, but a form of Islam – radical Islam, fundamental Islam, political Islam, totalitarian Islam, Islamism – [that] has its roots in the religion of Islam but is a particularly severe reading of it…

It’s incumbent upon us to help the moderates, those who want to integrate, who want to be patriotic citizens, who want to live under our system, our beliefs and customs, rather than according to the Shari’a…. We need to encourage them, we need to fund them. We need to help them, not the Islamists.

Wafa Sultan – Vem hatar vad?

Wafa Sultan (vars bok i stort sett ignorerats av seriösa medier i USA) har som sin framgångsrika affärsidé att demonisera islam som religion och hon höll förstås inte med utan påstod att kristna och judar redan från början utpekats av Muhammed som motståndare:

Mohammed was a Jew-hater. Mohammed made Jews and Christians dhimmis.  Mohammed’s last words, at his deathbed, were to curse the Jews and the Christians….

“Many in the West argue that these accounts should be viewed in the context of history, that life then was cruel and that the Bible is also rooted in violent stories…. While other religions have had their share of violent history, theirs are merely history stories that happened in the past.

På detta replikerade Pipes med det faktum som en ”islamexpert” borde känna till, nämligen att judar historiskt sökt sig till muslimska länder när de förföljts av västerlandets kristna:  “Remember, for over 1,000 years, whenever Jews needed a place for sanctuary, they got it in Muslim lands …  The problem is not Islam, it is Islamism”.

Genom sitt fullständiga vanställande av historiska och religionshistoriska fakta har Wafa Sultan inte oväntat varit inbjuden till Danmark och Trykkefrihedsselskabet. Hon har nämligen samma utgångspunkt som dess numera diskrediterade ordförande Lars Hedegaard, att det är själva islam och inte islamismen som är problemet. I Köpenhamn och bland svenska avgrundsbloggare går hon kanske hem. Men i USA är alla inte lika förtjusta.

Den amerikanske rabbinen Stephen Julius Stein besökte för några år sedan ett möte med Wafa Sultan som huvudtalare och blev mycket illa berörd enligt vad han efteråt berättade i en artikel för Los Angeles Times:

This provocative voice said something odd: ”Only Arab Muslims can read the Koran properly because you have to speak Arabic to know what it means — you cannot translate it.” Any translation is, by definition, interpretation, and Arabic is no more difficult to accurately translate than Hebrew. In fact, the Hebrew of the Bible poses many more formidable translation problems than Arabic. Are Christians and Jews who cannot read it ill-equipped to live by its meanings?

Another surprising remark soon followed: ”All Muslim women — even American ones, though they won’t admit it — are living in a state of domination.” Do they include my friend Nagwa Eletreby, a Boeing engineer and expert on cockpit controls, who did not seek her husband’s permission to help me dress the Torah scroll? Or how about my friend Azima Abdel-Aziz, a New York University graduate who traveled to Israel with 15 Jews and 14 other Muslims — and left her husband at home?

There is no subjugation in the homes of these and other American Muslim women I know. They are equal, fully contributing members of their families.

Men för den som blivit besatt att sin idé om att det är islam och inte islamismen som är problemet är förstås fakta inte så viktiga. Rabbi Stein undrade hur det skulle se ut om man vände på perspektivet:

As I experienced the fervor sparked by Sultan’s anti-Muslim tirade and stoked by a roomful of apparently unsuspecting Jews, I thought: What if down the street there was a roomful of Muslims listening to a self-loathing Jew, cheering her on as she spoke of the evils inherent in the Torah, in which it is commanded that a child must be stoned to death if he insults his parents, in which Israelites are ordered by God to conquer cities and, in so doing, to kill all women and children — and this imagined Jew completely ignored all of what Judaism teaches afterward?

Sen lämnade han rummet. För den som har humanism och kritiskt tänkande som utgångspunkt är avståndstagande naturligtvis det enda rimliga förhållningssättet till ”religionshistoriker” av Sultans typ.

Read Full Post »

Older Posts »