Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ryssland’ Category

Den 15 mars 1917 abdikerade tsar Nikolaj II. I Zürich hade Lenin svårt att sova av upphetsning och ville desperat åka till Ryssland via Norden. Kanske med ett pass utställt på en stum svensk? Hans hustru Nadezjda Krupskaja skrev samma dag (i engelsk översättning):

Ilyich has not slept for days. This night he said: “You know, I can go with a passport of a mute Swede”. I laughed. “It is not going to work; you might start speaking in your sleep. If you dream of cadets, you will start mumbling: bastards, bastards. Everyone will find out that you are not a Swede.” In any case, the plan of travelling with a passport of some mute Swede was more realistic than flying over in some aeroplane. Ilyich wrote about his plan to Ganetsky in Sweden.

Tonsättaren Igor Stravinsky befann sig också i Schweiz och skrev, uppenbart lycklig, hem till sin mor Anna:

All my thoughts are with you in these unforgettable days of happiness, which our beloved and liberated Russia is going through. Send a telegram of your news.

Författaren Stefan Zweig upplevde också händelserna på avstånd. Han befann sig i Wien och var mer skeptisk till det som skedde:

This is a palace coup instigated by English and French diplomats to frustrate the Czar’s attempts to secure peace with Germany, this is not a revolution of the people who seek peace and rights for themselves.

Nikolaj II (Ilja Repins porträtt)

Att jag återger de här citaten på engelska beror på att jag hämtat dem från en fantastisk sajt som dag för dag låter oss följa revolutionsåret 1917 i Ryssland. Det är den digitala krönikan 1917 Free history ett ryskt projekt som också finns i en engelsk version genom samarbete med Pushkin House i London. Det dramatiska skeendet för hundra år sedan speglas genom filmklipp, foton och dagboksanteckningar. Vi får (som framgår av citaten ovan) inte bara veta om vad som hände i Ryssland under månader av kaos. Omvärldens reaktioner får ibland också plats.

Bakom detta mikrohistoriska projekt ligger journalisten och författaren Michail Zygar. Han talar själv om initiativet som ”educa-ment”, en blandning av bildning och underhållning med plattformar på sociala medier. Till sin hjälp har han en rad unga historiker och journalister som dag för dag letat fram en hundra år gammal krönika i ord och bild.

När detta skrivs (den 16 mars) kan man se att det för hundra år sedan var ganska kalla dagar: – 14 grader i Petrograd och – 13 i Moskva. Kejsarinnan Alexandra Fjodorovna skrev tröstande ord till sin man Nikolaj II med anledning av att han lämnat tronen:

I fully understand your action — my own hero! I know you could not sign against what you swore at your coronation — we know each other through and through and need no words – and, as I live, we shall see you back upon your throne, brought back by your people and troops to the glory of your reign… I hold you tight, tight in my arms and will never let them touch your shining soul. I kiss, kiss, kiss and bless you and always understand you.

Den nu arbetslöse tsaren själv verkar dock rätt oberörd av dramatiken. Han befinner sig på ett tåg i vitryska Mogilev:

Slept long and deeply. Awoke far beyond Dvinsk. The day was sunny and frost. Talked with my people about yesterday. Read a lot about Julius Caesar. At 8.20 I arrived in Mogilev. All the staff of headquarters were on the platform.

Här bodde Lenin i mars 1917

Från Zürich skriver samma dag Lenin till Alexandra Kollontaj och förutspår att det som hänt i Ryssland bara är en början på den politiska omvandlingen:

We have just received the second set of government telegrams about the revolution of March in Petrograd. A week of bloody battles by the workers—and Milyukov + Guchkov + Kerensky in power!! On the “old” European pattern….

Well, what of it! This “first stage of the first revolution (among those engendered by the war)” will not be the last, nor will it be only Russian. Of course, we shall continue to be against defence of the fatherland, against the imperialist slaughter controlled by Shingaryov + Kerensky and Co.

Den så kallade februarirevolutionen var ju, som Lenin förutspådde, bara en början på ett av de mest dramatiska åren i 1900-talets historia. Det ska bli spännande att följa utvecklingen dag för dag genom det här unika historieprojektet med dess mångfacetterade infallsvinklar.

Read Full Post »

I fredags påminde Kreml om en akutmottagning. Benjamin Netanyahu, President Erdogan och Tysklands nye utrikesminister Sigmar Gabriel slussades ut och in ur Putins mottagningsrum. Som på alla akutmottagningar kunde det bli väntetid. Herr Gabriel fick häcka i ett angränsande rum i mer än en timme innan det blev hans tur. Å andra sidan fick han två timmar enskild konsultation med den ryske presidenten, en halvtimme mera än vad Erdogan tilldelades.

Glada miner på Kremlakuten

Tyder detta möjligen på att Putin är världens mäktigaste man? CNN visar på måndag en dokumentär som har titeln Is Putin the most powerful man in the world? Av den trailer som körts förstår man att det kommer att bli synpunkter både för och emot. Mest emot kan man tänka.

CNN försöker i alla fall att på sin hemsida lista vad tre statsmän ville få ut av fredagens mottagningstider:

Putin: consolidate Russia’s leading role in Syria, preserve a delicate entente with Turkey in leading the Syrian ”peace process” – and continue to try to coax it away from Europe and NATO as part of a broader strategy of weakening the western alliance.

Netanyahu: persuade Russia to help reduce and minimize Iran’s influence in Syria (and by extension Lebanon), underscore good personal rapport with Putin.

Erdogan: promote Turkey’s interests in Syria, if possible at the expense of the Kurds, and secure a role in the offensive against Raqqa. Put the US on notice that there are alternatives to American leadership in the region.

När det gäller Putins försök att splittra olika västliga allianser kan man möjligen notera att det inte är någon nyhet. Redan den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld försökte 2003 att vända ”det gamla” Europa mot ”det nya”. Och på senare tid har Ryssland inte behövt anstränga sig för att skapa dålig stämning inom västliga allianser. Polens agerande inom EU i veckan måste ha glatt Kreml och Turkiets ilska mot Tysklands och Nederländernas vägran att låta turkiska ministrar valtala i deras länder har knappast stärkt sammanhållningen inom Nato.

Till det kommer förstås också att turkarna känner sig svikna på flera olika plan, inte minst när det gäller USA:s stöd till kurdiska grupper i Syrien som Turkiet betecknar som terrorister. En kolumnist i den regeringstrogna turkiska tidningen Daily Sabah uttryckte besvikelsen så här nyligen:

As the citizens of a country that served as a frontline state in the fight against communism during the Cold War years, and as a country that became a major partner for the Western world in the fight against new types of threats, such as terrorism in the post-Cold War years, Turkish citizens now are feeling extremely disappointed and are also questioning the policies of its allies. In the medium and long term, this emerging skepticism toward some countries in the Western world may bring serious limitations and problems in relations with Turkey.

Det är klart att president Erdogan i det läget får mycket bättre gehör för sina synpunkter i Moskva än i Washington. Och för den tidigare supermakten USA måste det ha varit lite deprimerande att landets högste militär nyligen fick finna sig i att vid ett förhandlingsbord i Antalya sitta som en av tre likvärdiga parter tillsammans med Rysslands och Turkiets överbefälhavare för att diskutera läget i Syrien.

”Top brass” från Ryssland, Turkiet och USA i Antalya

Det finns förstås också annat som kan glädja Putin och hans krets. Den brittiske utrikesministern Boris Johnson har meddelat att han planerar en resa till Moskva. För säkerhets skull har resplanerna omgetts med försäkringar för hemmapubliken: Han ska minsann inte vika en tum i sin kritik av Ryssland. Men ändå är det väl så som den erfarna Mary Dejevsky nyligen konstaterade i The Independent:

So the official line is that Boris is setting off – “in due course” – on the first foreign ministerial visit to Russia for five years to give the Russians a tongue-lashing and drum home the UK’s known positions on the conflicts of the moment, such as Syria and Ukraine. Which he may well do, if only for form’s sake.

But this is not the point. The point is that there has been no face-to-face contact at this level since 2012 and that Johnson is going there; Sergei Lavrov, his opposite number, is not coming here. The precedence is clear. It is the UK that has altered its position, not Russia.

Jag tror inte för ett ögonblick att Putin är världens mäktigaste man. Han är trängd på många fronter. Kanske vågar man ändå (utan att anklagas för att vara en naiv ”Kremlfjäskare”) instämma med den västliga kommentator som konstaterat att han med en svag giv ändå lyckats spela sina kort väl.

Read Full Post »

Fejkade nyheter är dagens s. k. snackis. Vem kan man egentligen lita på? Utrikespolitiska institutet (UI) svär sig fri från ansvar för den rapport som i veckan vållade stora rubriker, också internationellt. Den påstår ju att Sverige utsatts för en massiv rysk desinformationskampanj där inte minst Aftonbladets kulturredaktion varit ett av redskapen.

Eftersom jag i många år varit frilansskribent på de aktuella kultursidorna har jag förstås med intresse läst vad Martin Kragh och och Sebastian Åsberg har att komma med. Den sistnämnde uppges vara något slags praktikant på UI medan Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet där.

fake

I Aftonbladet har Martin Aagård i detalj bemött de många vilseledande uppgifterna och halvsanningarna i rapporten. Han kan visserligen sägas vara part i målet men hans analys sammanfaller med den som David Isaksson gjort i Helsingborgs Dagblad. Han skriver där mycket kritiskt om rapportens argumentationsteknik:

Kraghs sätt att argumentera leder till just det, att vissa meningsmotståndare ses som landsförrädare. Jag hoppas att det inte är dit han vill.

Washington Post har på kort tid publicerat två falska nyheter om Ryssland. Den ena handlade om att Ryssland skulle ha hackat Vermonts kraftnät.

Det andra handlade om att ett amerikanskt nätverk, The PropOrNot Team, som klassificerat 200 sajter som rysk propaganda. I artikeln ”The propaganda about Russian propaganda” i The New Yorker skriver Adrian Chen om nätverkets metodologi. Det är slående hur lik den är Kraghs. Att vara kritisk mot till exempel Nato, Ukraina eller EU är att sprida rysk propaganda.

Utan namns nämnande (det är ju enklast så för dem som ogillar sedvanlig vetenskaplig metod) finns jag berörd i rapporten. Det är när författarna skriver följande om artiklar i Aftonbladet:

Articles regularly apply narratives from Russian public diplomacy: the ‘referendum’ organised on Crimea in 2014 has been described as an ‘expression of the people’s will’ which needs to be ‘accepted’; separatists as ‘self-defence forces inspecting cars and upholding law and order’ and the Maidan revolution as the outcome of ‘American interventionism’

Som stöd för den senare meningen hänvisar en fotnot till en recension som jag skrivit kring två böcker om Hillary Clinton, den ena av Martin Gelin och den andra av Diana Johnstone:

Johnstones bok var jag mycket kritisk till och skrev bland annat:

Johnstone brister, liksom i sin tidigare bok om Jugoslavienkriget, ofta i källkritik. Hon skjuter också över målet. Man kan ha många kritiska synpunkter på bombningen av Serbien eller statsomvälvningen i Ukraina 2014, men i båda fallen handlar det om en bredare förankrad amerikansk interventionism, som man inte kan beskylla just Hillary Clinton för.

Min kritik bestod egentligen av att jag avvisade Johnstones beroende av ”Russian public diplomacy” där allt skylldes på amerikansk inblandning. Men att det fanns en amerikansk interventionism i t ex formandet av den nya ukrainska regeringen är väl inget att diskutera efter de läckta uppgifterna om hur State Departments Victoria Nuland diskuterade den lämpliga fördelningen av ministerposter med den amerikanska ambassadören Pyatt. Kring detta har nog seriösa Ukrainaforskare runt om i världen ingen avvikande mening.

Jag har intresserat mig för Ryssland och Ukraina sedan jag började läsa ryska i slutet på 50-talet och jag önskar verkligen Ukraina allt gott. Men jag tillhör ju också dem som har varit starkt kritiska mot landets rehabilitering av antisemiten och fascisten Bandera liksom lagstiftningen om den nationella plikten att vörda olika extremnationalistiska grupperingar från 30- och 40-talen mm. Men där är jag lika ense med den polska publika diplomatin som den ryska. För att inte tala om Simon Wiesenthal-centret i Israel.

Det är trist att vi i Sverige har fått ett samtalsklimat kring viktiga internationella frågor där missriktat kamratstöd och endimensionella twittermobbar omöjliggör en nyanserad diskussion. Även om Utrikespolitiska institutet nu försiktigt verkar ta avstånd från rapporten är det ofrånkomligt att dess vetenskapliga trovärdighet naggats i kanten av den aktuella diskussionen.

Read Full Post »

Rubrikerna i veckan har handlat om ”rysskylan” som nu gripit landet och resten av Europa. Det är väl ingen tvekan om att det är Putin personligen som beordrat fram den. Han förefaller ju ha en enorm simultankapacitet och får man tro de utrikespolitiska ”analytikerna” är det ju han som ligger bakom det mesta som är fel här i världen.

Jag skriver inte detta för att försvara Rysslands militära agerande i världen utan mera för att påpeka det enfaldiga i tanken på att en enda person kan sitta och dra i alla trådar. Det är ungefär lika fantasifullt som att jultomten (eller ryska Farbror Frost) klarar av att besöka miljontals hem under ett enda dygn.

1932-_%d0%b1%d0%b8%d0%bb%d0%b8%d0%b1%d0%b8%d0%bd-_%d0%bc%d0%be%d1%80%d0%be%d0%b7%d0%ba%d0%be

Farbror Frost (illustrerad av I. Bilibin)

”Putin avlyssnar dig”, brukar det heta på en annons från någon militär aktivistsajt som oombedd dyker upp om man läser några internationella nyheter på nätet. Kanske finns han i en telefonledning nära dig? Vem som finansierar denna dyrbara annonsering vet jag inte, förmodligen någon stiftelse med aktier i Bofors.

Fast det är klart att Ryssland tjänar på kylan och det europeiska energibehovet när snön just nu faller vid Medelhavet och temperaturen i Thessaloniki sjunkit till -7 grader. Jag läser vad Gazproms chef Aleksej Miller skriver i ett nyårsbudskap på företagets hemsida:

We set new records in terms of gas deliveries to Europe. On November 29, 2016, Gazprom’s gas supplies to that market totaled 614.5 million cubic meters per day. That amount is unprecedented for the Soviet Union and modern Russia alike. Add to that the fact that our total gas exports set an absolute record as well. The aggregate amount of gas exported to Europe in 2016 – and I can say that for certain – is expected to exceed 179 billion cubic meters. That is a historic high.

Gas supplies to our major, largest European consumers keep growing. I would like to give a special mention to Germany. Our gas deliveries to Germany are expected to be close to 50 billion cubic meters this year. The current estimate is 49.8 billion cubic meters.

Overall, our gas exports to Europe will have added 12 per cent by the end of the year.

Det finns förstås mängder av klimatpolitiska och säkerhetspolitiska aspekter på detta men det ska jag inte utveckla här. Den ryska gasen kommer säkert att fortsatt strömma även om Sverige sagt nej till lagringen av rör i Slite och Karlshamn. DN rapporterar idag om ett andra hamnar runt Östersjön verkar vara intresserade så NordStream-ledningen kommer nog att dras hur som helst. Starka tyska intressenter trycker på för att planerna ska bli verklighet.

Men tillbaka till Putin. Han hinner verkligen med en hel del. Nu har han just firat den ryska julen (-32 grader i Moskva) och till nyår skickade han ut en massa lyckönskningstelegram till politiska ledare runt om i världen, dock inte till Sverige. Däremot fick Finlands president en nyårshälsning som också innehöll ett tack för inbjudan att fira Finlands 100-årsjubileum som självständig stat under 2017. Han lovar komma, en stadig gäst hos president Niinistö numera.

Den 30 december var han för övrigt på en specialvisning av den nya ryska storfilmen Viking, av någon internationell filmsajt karakteriserad som en rysk ”Game of Thrones”. Den har en hel del svenska anknytningar och handlingen är enligt Wikipedia i stort sett följande:

Kievan Rus, late 10th century. After the death of his father, Svyatoslav I, ruler of Kievan Rus, the young prince Vladimir (Danila Kozlovsky) is forced into exile across the frozen sea in Sweden to escape his treacherous half-brother Yaropolk (Aleksandr Ustyugov), who has murdered his other brother Oleg (Kirill Pletnyov) and conquered the territory of Kievan Rus. The old warrior Sveneld (Maksim Sukhanov) convinces Vladimir to assemble a force of Viking mercenaries led by a Swedish chieftain (Joakim Nätterqvist), hoping to reconquer Kiev from Yaropolk.

Enligt uppgift ska Nätterqvist tala ett slags blandning av svenska och norska i ett försök att få fram något slags fornnordiskt tungomål. Det ska bli intressant att se, om nu filmen över huvud taget kommer till Sverige. Den kan ju innehålla försåtlig rysk propaganda av det slag som skidåkarna på Folk och Försvars stora konferens i Sälen nu verkar upptagna av.

russianvikingfilm

Affisch för filmen Viking

Hur knäpp han än kan vara i övrigt så har förstås Donald Trump ändå en poäng i de twittermeddelanden som han just skickat ut: “Having a good relationship with Russia is a good thing, not a bad thing. Only ”stupid” people, or fools, would think that it is bad! We have enough problems around the world without yet another one. When I am president, Russia will respect us far more than they do now and both countries will, perhaps, work together to solve some of the many great and pressing problems and issues of the WORLD!” 

Det är förstås uttalanden av detta slag som kommer att skapa dålig stämning bland en del försvarshökar i Sälen. Och frågan är dessutom om de världsproblem som Trump talar om också innefattar klimathot och ekonomisk ojämlikhet.

Men en som redan fattat de nya säkerhetspolitiska signalerna är Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg. I en tysk intervju i veckan talade han om behovet av dialog och deeskalering när det gäller Ryssland: ”Von Russland geht keine unmittelbare Gefahr für einen Bündnispartner aus, Russland ist unser Nachbar und Russland wird unser Nachbar bleiben”. En truism förstås, detta att man inte kan ändra på geografin. Men grannsämja skapas kanske inte främst med vad den tyske utrikesministern Steinmeier i somras betecknade som ”vapenskrammel”.

Vågar vi tro på en allmän deeskalering i världen under det år som kommer? De internationella tecknen ser i och för sig inte särskilt lovande ut. Men hoppet är ju det sista som överger oss.

Read Full Post »

Efter kommunismens fall pågår det en historiekamp i Öst- och Centraleuropa. Ni minns kanske hur bronssoldaten i Tallinn var ett av de första monument som stod i centrum för en kontrovers med historiska övertoner. För ryssarna var han en symbol för dem som offrat sina liv i kampen mot den nazistiska ockupationen av Estland. För många ester blev han i stället en påminnelse om Röda armén som mångårig ockupationsmakt.

En konflikt med någon annan vinkling har just pågått i Sankt Petersburg. Det handlar om en plakett som satts upp till minnet av Carl Gustaf Mannerheim, en gång generallöjtnant i tsarens armé, senare i livet överbefälhavare för Finlands krigsmakt och i ett ännu senare skede republikens president.

Mannerheim

Svenska YLE ger bakgrunden:

Minnestavlan sattes upp i en snabbt arrangerad ceremoni den 16 juni. Reliefplattan invigdes av landets kulturminister Vladimir Medinskij och Kremls dåvarande kabinettschef Sergej Ivanov.

Minnestavlan gestaltar Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) som generallöjtnant i rysk officersuniform där texten berättar att marsken tjänstgjorde i den ryska armén åren 1887 till 1918.

Plaketten finns i centrala Petersburg, på ytterväggen till det ryktbara Chevaliergardet där Mannerheim tjänstgjorde.

Mannerheim är en kontroversiell person i Ryssland. En del lyfter fram hans karriär i den tsarryska armén, hans resa till Centralasien, hans insatser i det rysk-japanska kriget och i det första världskriget. Andra menar att han var Hitlers hantlangare och betonar hans aktiva roll i den 900 dagar långa belägringen av Leningrad (S:t Petersburg) där nästan en miljon människor svalt ihjäl.

Minnesmärket hade inte suttit uppe länge innan det vandaliserades genom att demonstranter kastade rödfärg utefter väggen. Några manifesterade sitt motstånd med plakat som påminde om blockaden av Leningrad. Och protesterna verkar ha fått gensvar. Nu sägs det att stadens myndigheter kommit fram till att det satts upp illegalt och enligt ett nytt beslut ska det plockas ned senast den 8 september.

En av Rysslands mest populära författare, översättare och bloggare, Dimitrij Pusjkov, tillhör kritikerna. Han säger att ett minnesmärke över Mannerheim är lika dumt som de nyresta statyerna av Bandera i Ukraina. Han syftar på den moderna ukrainska idoliseringen av nationalistledaren Stepan Bandera, ledare för en organisation vars väpnade milis mördade polacker, judar och andra minoriteter. Europaparlamentet, Ryssland och Polen har officiellt uttalat sig om Bandera som nazikollaboratör med ett moraliskt ansvar för massmord.

Under sommaren beslöt Polens parlament att massakern på polacker i Volynien av ukrainska nationalister 1943 ska betecknas som folkmord. Detta hindrar inte att hyllandet av denne nationalhjälte fortgår i oförminskad takt, framför allt i västra Ukraina. I Kiev har för övrigt Moskvaboulevarden nyligen döpts om till Banderaboulevarden. Det för många kontroversiella namnbytet uppmärksammades bl. a. i The Times of Israel:

The complex figure is an icon for Ukrainian nationalists who is widely reviled by Russia and viewed with great skepticism by Israel.

But Ukrainian parliament member Oleksandr Brygynets said Bandera Avenue marked only the start of a wholesale change in Kiev.

“Dear friends, Bandera Avenue is a good thing, but it is not enough,” Brygynets wrote on Facebook. ”We also need an airport named after Ivan Mazepa.”

Mazepa was an ethnic Ukrainian who fought alongside Sweden in its losing 1709 war with Russia and is also demonized by Moscow.

Mazepa2

Gustaf Cederström: Karl XII och Ivan Mazepa efter förlusten vid Poltava 1709

Kanske dröjer det inte så länge innan någon av de stora gatorna i Kiev får namn efter Karl XII. Alla som någon gång kämpat mot ryssen (oavsett ideologi i övrigt) har just nu stjärnstatus i Ukraina. Historiekampen fortsätter.

Read Full Post »

Det är sällan jag använder ordet skandal på den här bloggen. Men jag tycker faktiskt att det är en riktig karakteristik av ett väntat politiskt beslut. Det handlar om försvarsminister Peter Hultqvists önskan att ansluta Sverige till Natos Strategic Communications Center of Excellence (StratCom) i Riga.

Jag har skrivit om saken ett par gånger i Aftonbladet, senast i en artikel i dagens tidning. Enligt min bestämda mening är StratCom en organisation som saknar det som namnet påstår: excellens. Den har till syfte att bland annat studera rysk propaganda men den har inget att ge utöver vad vi själva kan prestera i Sverige. Verksamheten har (som det numera heter) hajpats genom obegripligt okritiska artiklar av bl. a. Mikael Holmström i Dagens Nyheter.

strat

Jag hänvisar i min senaste artikel till ett reportage som publicerades i The Baltic Times i augusti 2015 efter det att centret invigt sina nya lokaler i centrala Riga med en stor konferens. Så här skrev ett par journalister med stor erfarenhet av europeiska möten:

At least, in some cases, the EU Council meetings had been worth it. Those intensely circuitous, jargon-filled discussions did slowly lumber towards some form of progress — whether that was for the EU’s digital single market agenda, or its moribund Eastern Partnership.

Last week’s NATO meeting, however, was a waste of time. The event was the first of its kind to be hosted by NATO’s preposterously named Strategic Communications Center of Excellence — or NATO StratCom COE, if you’re fond of clunky acronyms and abbreviations.

Somewhat inevitably, the event was hosted with all the delusions of grandeur you’d imagine from an institution with such a name.

Men om det är något som centret inte är bra på så är det kommunikation, särskilt inte med pressen eller allmänheten:

It was beautiful weather on both days of the conference; a perfect chance for NATO StratCom to put journalists in their place — the basement.

At EU events, journalists could often wander upstairs and discuss matters with participants. Not with NATO. The invites mentioned an area “dedicated to journalists”, but mentioned nothing about journalists not actually being able to attend or ask questions in most of the discussions.

Instead, you had to watch the discussions from the basement on a projector screen, shut off from the debate and forced to sit and listen as “experts” pontificated about the need to “educate” journalists.

Ironically enough, no one made much of an attempt to educate journalists present about what was going on.

När man granskar StratComs verksamhet lite mer i detalj märker man en besvärande brist på vetenskaplig stringens. Man ger ut en ”academic journal” men den domineras av skrivglada ideologer utan någon nämnvärd vetenskaplig bas. Det var väl också det intryck som den beramade konferensen förra året gav de kritiska journalisterna:

Many of the speakers were like bakers at the end of a long week: they had only stale bread crumbs to offer.

The ethical and practical questions of information security and information war were skimmed over; the findings of the research they had done came across as little more than lazy plagiarisms from countless security conferences that have taken place in the region over the last several months.

Most speakers spent more time showing off their knowledge of historical thinkers rather than providing anything fresh…

The apparent research breakthrough that everyone got excited about seemed to be some rather baffling, pseudo-scientific findings about men over forty-five being more prone to interact online with misinformation-spreading social media users if the profile picture features a scantily clad woman.

The researcher called these users “bikini trolls”.

Det är sant. På den nivån ligger den analys som centret står för. Det har ju egentligen till syfte att granska det man kallar för ett ryskt hybridkrig via etablerade nyhetskanaler eller sociala medier. Men redan StratComs grundläggande utgångspunkt är tvivelaktig. På sin hemsida publicerar man i alla fall en rapport som kan vara läsvärd men den är inte författad i Riga utan vid universitetet i Helsingfors. Och där lyder en av slutsatserna: ”The idea that Russia is pursuing a campaign of ‘hybrid warfare’ against the West is at best an extreme oversimplification and at worst a misuse of the word ‘war’ that could lead to dangerous unintended consequences.”

natotr

Också ett Nato-perspektiv: Turkiet i centrum

Min rekommendation i dagens artikel är att man inte ska slänga svenska skattebetalares pengar i ett svart hål i Riga utan i stället se vad som kan åstadkommas om en betydligt mer kvalitetssäkrad svensk forskningskompetens tas till vara. Då får man också en balanserad och alliansfri analys av de propagandaströmmar som når oss från skilda väderstreck.

Det är kanske ofint att påminna om det, men en av de största desinformationskampanjer i modern svensk presshistoria var när Dagens Nyheter 2002-2003 med kolumnisten Per Ahlmark i spetsen spred uppgifter om Iraks massförstörelsevapen och samtidigt på allt sätt försökte svärta ner FN:s vapeninspektörer med Hans Blix i spetsen. Den propagandaoffensiven i en stormakts tjänst borde så här i efterhand granskas av forskare specialiserade på psykologiskt försvar.

Read Full Post »

Outgrundliga är nätsurfandets vägar. Jag sökte en uppgift kring den ukrainska staden Odessa och råkade bland många andra länkar hitta en som ledde till en gammal annons från 1897 där Knutsons Marmeladfabrik i Varberg reklamerade för något som kallades Odessa-marmelad.

Förutom denna specialitet erbjöd fabriken också Aprikos-, Persico-, Bismark- och Desert-marmelad. Jag förstod efter ett tag att det inte handlade om den typ av marmelad som man breder på sitt rostade bröd utan snarare om hårdnad konfekt, paketerad i trälådor eller pappaskar.

Jag vet fortfarande inte vad som karakteriserade just Odessa-marmeladen. Jag har sökt på ryska sajter men utan att egentligen nå någon klarhet. Kanske är det med detta som med de wienerbröd som ingen i Wien lär känna till. Möjligen kan jag gissa att konfektyrens bas var något slags blandning av citrusfrukter.

Knutsons var nu inte ensamma om denna produkt. 1907 annonserar Örebro Kexfabrik om samma vara med argumenten: ”Rekommenderas! Oöfverträffad kvalité! Framställd af den finaste utländska frukt.” Betoningen av det utländska tyder på att tillverkningen i alla fall baserades på råvaror som inte växer här i landet.

marme

Marmeladkonfekt (okänt ursprung)

Fabriken i Varberg blev uppenbarligen snabbt branschledande. Redan vid grundandet 1892 hade Norra Hallands Tidning Westkusten en notis om saken:

En ny fabrik under namn av Knutssons Marmeladfabrik har i dagarna härstädes börjat sin verksamhet och förestås av ett fruntimmer, som några år förestått och skött Sveriges största marmeladfabrik och som tillverkar nämnda vara av de bästa frukter och allt på samma sätt som marmelad tillverkas i Ryssland. Vi ha besökt fabriken och kunna säga att vid tillverkningen iakttages den största proprietet och att marmeladen är till såväl smak som utseende av den bästa beskaffenhet. Den förekommer i handeln i eleganta kartonger.

Bra textreklam för en nystartad firma. Intressant att notera är att det var Ryssland som var föregångslandet när det gällde tillverkningen av marmeladkonfektyrer. Vari det speciellt ryska bestod framgår av en annons som fabrikören Aron Knutson gick ut med i början av 1902, detta efter att Dagens Nyheter några månader tidigare publicerat en artikel under rubriken: ”Marmeladförfalskning i stort”. Annonsen bestod bland annat av ett intyg från Fil. Dr. Professor G. Lagerheim vid Stockholms Högskola:

På begäran af Fabrikör Knutson från Varberg har jag undersökt fyra sorter af hans s. k. Odessa-, Sorterad-, Apricos-, Apelsin- och Citronmarmelad, dels af honom lämnade originallådor, dels erhållna från specerihandlare i Stockholm, och därvid funnit, som af analysprotokollet framgår, att samtliga sorter äro tillverkade af oförfalskadt fruktmos från angifna frukter, socker och som bindämne obetydligt agar utan inblandning af med mikroskopet påvisbara främmande ämnen. Som emellertid på lådor och i askar uttryckligen angifves, att marmeladen är fabricerad enligt rysk metod, kan agarhalten ej anses som förfalskning.

Det speciellt ryska låg alltså i agar som bindemedel i tillverkningen. När nu Sverige kunde producera lika god marmelad minskades också drastiskt importen från Ryssland. Fabriken i Varberg expanderade och kunde 1908 rapportera att man hade 3 män och 29 kvinnor anställda. Dess ägare och grundare blev en mäktig man i staden, ledamot av såväl stadsfullmäktige som drätselkammare.

Knutsons

En industri baserad på kvinnokraft

Fabrikör Knutsson (som då tydligen stavade sitt namn med två ”s”) avled i april 1922 och lokaltidningen kunde i sin dödsruna bland annat meddela:

Först anställd vid Varberg-Borås järnvägsbyggnad och efter trafikens öppnande blev han smörjare och sedan konduktör. Knutsson var emellertid svag till hälsan och slutade sin anställning vid järnvägen för c:a 27 år sedan och ägnade sig uteslutande åt skötseln av sin marmeladfabrik, vilken han ett par år förut tillsammans med sin fru startade. Hans fru i andra giftet hade i åtskilliga år praktiserat i marmeladfabriker och lärt sig den s k ryska metoden. Till att börja med drevs verksamheten i liten skala men under Knutssons energiska och outtröttliga ledning utvidgades affären år efter år och blev med tiden den största i landet.

På Kulturen i Lund finns i alla fall ett katalogiserat minnesmärke över en ledande svensk industriprodukt:

Marmeladetikett, gul med svart text: ”Odessa Marmelad. Knutsons Marmelad-fabriks AB. Varberg”. 7,5×21,3 cm. Etiketten klistrad på trälåda med lock, storl.: 4,5x28x16 cm.

Var hittar man idag en bra Odessa-marmelad? Och vem kan upplysa om hemligheterna bakom tillverkningen?

Read Full Post »

Older Posts »