Archive for the ‘Ekonomi’ Category

Förlåt tjatigheten men just nu är det svårt att intressera sig för någon annan större politisk fråga än Greklands öde. Uppgörelsen häromdagen verkar vara en katastrof som ingen egentligen är lycklig över. Den tyske finansministern Schäuble skulle ju hellre ha sett Greklands temporära (?) utträde ur euron medan premiärminister Tsipras frankt förklarat att han inte tror på vad han skrivit under.

Hur kunde allt gå så snett? Redan före det grekiska valet i januari analyserade professor Paul De Grauwe från London School of Economics det grundläggande problemet:

The Greek public debt has increased and now exceeds 170 per cent of GDP. The burden of this debt is so high that future Greek governments will not be able to continue to service it.

Instead of denying this reality the EU finance ministers should start facing it. They should begin to think about how they can ease the debt burden of Greece. Denying this reality condemns Greece to many more years of misery and will encourage extremist political movements in the country even further.

The risk today is that the political leaders of the Eurozone refuse to relieve the Greek debt (and that of other countries of the periphery). In that case, a fundamental crisis in the Eurozone is inevitable. Even if Syriza does not make it at the coming election, extremist parties will gain the upper hand in future elections. This will be very disruptive for the Eurozone as a whole.

Nu är det ju i princip där vi har hamnat. Det ovillkorliga tyska nejet till skuldavskrivningar och det förmyndarskap som Grekland satts under kan få oöverstigliga konsekvenser för hela det europeiska samarbetet. Dessutom bygger dokumentet från Bryssel, som Ambrose Evans-Pritchard påpekar i The Telegraph, på ett slags lögn:

Some are already comparing the terms to the Versailles Treaty but this does not quite capture the depravity of it. The demands imposed on Germany in 1919 were certainly vindictive and narrow-minded – as Keynes rightly alleged – but they were not, on the face of it, beyond reach…

What Greece is being asked to do is scientifically impossible. Almost everybody involved in the talks knows this. Yet the lie goes on because the dysfunctional nature of EMU politics and governance makes it impossible to come clean. The country is dishonestly kept in a permanent state of crisis.


Löpsedel från 1919

I The Guardian skriver Seumas Milne om den förödmjukelse som grekerna i allmänhet och Syriza i synnerhet utsatts för. Regeringspartiet har tvingats skriva under en politik rakt motsatt den man gick till val på:

That’s why European officials were so keen to let it be known that Tsipras had been “crucified” and “mentally waterboarded”. Greece would be turned into an economic “protectorate”, one purred, where all key decisions would be taken by foreign governments and unelected EU bureaucrats. No wonder Greek leaders declared that they had been subjected to a coup, while the ex-finance minister Yanis Varoufakis compared the “deal” to the Versailles treaty. This is the diktat of a bankers’ ramp that can barely tolerate even a facade of democracy.

I New York Times skriver den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev en krönika där han varnar för de mer långtgående följderna av diktatet från Bryssel:

Mr. Tsipras’s leftist populism failed to win Greece a better deal. Instead, the real political winner is most likely to be not the moderate center but the anti-European right. And while European leaders can congratulate themselves on keeping the Union going, the price that Europe will pay for saving Greece economically and losing it politically is the transformation of the Union from a project sustained by hopes and aspirations into one surviving on shared fears and confusion.

Förvirring var ordet. Det är väl där vi befinner oss, alla vi som i grunden trott på det europeiska projektet. Fast mitt i denna förvirring vågar jag ändå slå ett vad (100 kronor till den som först kan påvisa att jag haft fel i min prognos): Den aviserade folkomröstningen i Storbritannien kommer att resultera i ett ja till utträde ur EU, detta i synnerhet som en gammal fruktan för tysk dominans i Europa nu verkar ha fått nytt liv. När en brittisk historieprofessor i en insändare använder ordet ”Herrschaft” för att suggerera läsarna i en bestämd riktning kan man gissa vad klockan är slagen.

Read Full Post »


Jag har ingen egen insiktsfull kommentar att ge till det som hänt och nu fortfarande händer kring Grekland. Men här kommer några citat ur internationell press:

Nationalekonomen Paul Krugman (välkänd mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne) i New York Times:

The campaign of bullying — the attempt to terrify Greeks by cutting off bank financing and threatening general chaos, all with the almost open goal of pushing the current leftist government out of office — was a shameful moment in a Europe that claims to believe in democratic principles. It would have set a terrible precedent if that campaign had succeeded, even if the creditors were making sense.

What’s more, they weren’t. The truth is that Europe’s self-styled technocrats are like medieval doctors who insisted on bleeding their patients — and when their treatment made the patients sicker, demanded even more bleeding. A “yes” vote in Greece would have condemned the country to years more of suffering under policies that haven’t worked and in fact, given the arithmetic, can’t work: austerity probably shrinks the economy faster than it reduces debt, so that all the suffering serves no purpose. The landslide victory of the “no” side offers at least a chance for an escape from this trap.

Owen Jones, fristående kommentator i brttiska The Guardian:

Martin Schulz, the European parliament’s president and a so-called social democrat, whose attitude towards democracy can be generously described as ambiguous, called for the removal of Greece’s elected government in favour of a technocratic government.

It wasn’t bluster. That’s what the EU and the markets previously pulled off in Greece and, yes, in Italy.

Tim Stanley, kolumnist i brittiska The Telegraph:

The EU has to recognise that the Greeks have spoken as a nation. It is time to forgive and restructure the debt – just as the world did to Germany in 1953. If the EU is truly rooted in democracy, it must acknowledge the plea to do this, implicit in the referendum. If it is truly built on solidarity, it must be compassionate.

How much better the world would be if we could all walk a few steps in each other’s shoes? If so, we might conclude that Greek social democracy was a greedy dud and that the country must reform – whatever its blowhard government says. But we might also feel the pain of one of the teachers with a third less pay, or one of the 50 per cent of Greek kids without a job.

What was the point of the European experiment but to uplift our fellow Europeans? If the price of the project is to stamp on the face of Greece for eternity with an iron boot, then we should consider walking away from this madness in disgust.

Och så en bild från en twittrare: Hur skulle de grekiska sedlarna se ut om landet tvingas återvända till sin gamla valuta?


Read Full Post »

Av födsel och ohejdad vana är jag proeuropeisk. Jag har röstat ja till Sveriges medlemskap i EU och till och med lagt mitt votum för vår anslutning till den monetära unionen. Jag har arbetat med europeiska utbildningsprogram och jag var under mina yrkesverksamma år en ganska flitig gäst i Bryssel.

På senare tid har ändå min tro på EU-projektet börjat vackla. Som gammal filhellen håller jag förstås på Grekland i landets heroiska kamp mot de internationella finansiella institutionerna. Och jag är inte ensam om att tycka att något har gått snett. Man behöver inte vara vänsterorienterad och tro på Syriza eller finansminister Varoufakis för att ifrågasätta den utpressning som Grekland nu utsätts för. Jag läser t. ex en skarp krönika av Ambrose Evans-Pritchard i den pålitligt konservativa The Telegraph. Han skriver bland annat:

The spectacle is astonishing. The European Central Bank, the EMU bail-out fund, and the International Monetary Fund, among others, are lashing out in fury against an elected government that refuses to do what it is told. They entirely duck their own responsibility for five years of policy blunders that have led to this impasse.

They want to see these rebel Klephts hanged from the columns of the Parthenon – or impaled as Ottoman forces preferred, deeming them bandits – even if they degrade their own institutions in the process.

If we want to date the moment when the Atlantic liberal order lost its authority – and when the European Project ceased to be a motivating historic force – this may well be it. In a sense, the Greek crisis is the financial equivalent of the Iraq War, totemic for the Left, and for Souverainistes on the Right, and replete with its own “sexed up” dossiers.

Det verkar, skriver Evans-Pritchard som om de fiansiella institutionerna med något slags terrortaktik vill förmå grekerna att krypa till korset i elfte timmen. Hans skarpa kritik mot hela detta scenario är, enligt hans egen deklaration, grundad på traditionella konservativa värderingar:

Personally, I am a Burkean conservative with free market views. Ideologically, Syriza is not my cup tea. Yet we Burkeans do like democracy – and we don’t care for monetary juntas – even if it leads to the election of a radical-Left government.

As it happens, Edmund Burke would have found the plans presented to the Eurogroup last night by finance minister Yanis Varoufakis to be rational, reasonable, fair, and proportionate.


Syriza – en nagel i ögat på Bryssel?

Vi får se vad som händer. Bryssel vill uppenbarligen pressa Greklands vänsterstyre medan Ukrainas urusla ekonomi ska stöttas för att hjälpa landets högernationalistiska regering.

Apropå Ukrainakrisen så har ett konsortium av sju ledande europeiska dagstidningar, bl. a. Die Welt och Le Figaro, bett det österrikiska Institut für Wirtschaftsforschung att undersöka effekten av EU:s sanktioner mot Ryssland och de ryska motåtgärderna. Det visar sig då att EU:s olika åtgärder har en ganska begränsad verkan (Sverige har enligt Die Welt spärrat ungefär 2.000 kronor av ryska tillgångar). De ryska motsanktionerna med importförbud av livsmedel kan däremot på lång sikt få negativa effekter i mångmiljardklassen på den västeuropeiska ekonomin och i ett värsta scenario äventyra hundratusentals västeuropeiska arbetsplatser.

Die Welt tillägger i en kommentar att Putin nu måste uppleva att han fått bekräftelse på sin uppfattning att sanktionskriget skadar den västeuropeiska ekonomin mer än den ryska. Men i Bryssel verkar man fortfarande tro att symbolpolitiken är effektiv trots forskarnas analyser. Det är väl också ett utslag av den aktuella europeiska röran.


PS – Uppdatering:

I Süddeutsche Zeitung har den berömde filosofen Jürgen Habermas levererat en skarp kritik av de europeiska institutionernas (och Angela Merkels) Greklandspolitik. ”Det är inte bankerna utan medborgarna som måste bestämma över Europa”, skriver han. Klicka här.

Read Full Post »

Jag är inte bara farfar och morfar utan även företagsledare. Det sista låter imponerande till dess att jag avslöjar att ifrågavarande företag inte är särskilt stort och att det numera främst är till för att min hustru och jag kan ställa ut på en och annan antik- och kuriosamässa (där det ibland krävs att man har en registrerad firma). Närmast handlar det om den stora antikmässan i Älvsjö 12-15 februari där vi presenterar vår speciella nisch av vintagekläder och äldre textilier, t. ex. stora damastdukar. Mer om detta kan ni läsa om ni klickar här.

Min uppgift i samband med mässan är främst att vara logistikansvarig, det vill säga se till att allt packas in och ut i en liten förhyrd lastbil och att montern görs i ordning med hyllor och belysning. En nog så ansvarsfull position i firman.


Vintage – en företagsprofil

Finns man med i ett företagsregister blir man då och då uppringd av någon som vill tala med den personalansvariga. Då får jag berätta att vi inte har någon personal, alternativt säga att personalchefen tyvärr är på tjänsteresa. När någon vill få kontakt med den telefoniansvariga måste jag svara att vi redan har vår telefonifråga löst.

Det sägs ibland att småföretagare är nertyngda av allehanda statlig byråkrati. Det kan jag inte klaga på men det beror kanske på just det faktum att vi inte har någon anställd som ska ha lön med sociala påslag. Hade vi det så skulle det nog lämnas en hel del uppgifter på både längden och tvären. Nu inskränker sig myndighetskontakten främst till Skatteverket för momsredovisning med mera och till Bolagsverket som ska ha en årsrapport till sommaren.

Större problem kan det förstås bli om man som företagsledare också ska svara för bolagets privata flygplan eller en fordonspark. Jag läser i senaste numret av Grönköpings veckoblad om Snickerifirman Gårdbergs stora tjänstelimousine som oupphörligt åker runt i staden med omnejd. Det sägs också att bilen ibland fyllts med gevär och hundar inför jakter på Brylunda säteri. Nu har det myckna åkandet ifrågasatts, inte minst från de småsparare som köpt aktier i firman. Veckobladet har därför uppsökt hr Gårdberg för att bringa klarhet i frågan.

-Det är minsann inte fråga om några nöjesresor, betonar hr dir. G., utan allt åkande sker med det enda syftet att driva firman så effektivt som möjligt

Men att barnbarnen Gårdberg körs till Läspeskolan och fotbollsträningen i limousinen, har det verkligen med företagets effektivitet att göra, framhärdar GV.

-Jag hör att redaktören inte har några barnbarn, säger hr dir. G leende.

-Annars skulle ni veta, att man inte får något ordentligt uträttat, när man har stojande barnbarn omkring sig. Då gäller det att få iväg dem så fort som möjligt till skolan eller fotbollsplanen, så att man kan koncentrera sig på affärerna.

Efter denna förklaring hoppas Veckobladet att även småspararna skall nedlägga sin förhastade kritik, när de väl fått denna inblick i hur man sköter ett modernt storföretag.

Till det kan jag tillägga att man även som småförtagare kan behöva skjutsa barnbarn till olika fritidsaktiviteter. Till skillnad från dir. Gårdberg företar jag dock alltid sådana resor i en icke avdragsgill privatbil.

Read Full Post »

Black Friday

Först Halloween och nu Black Friday. Det är ingen måtta på amerikaniseringen. Jag har redan fått en massa erbjudanden om fantastiska priser just denna köpenskapens dag. På olika sajter ser jag hur amerikanska kunder i tusental stormar de stora butikskedjorna. Men så lär dagen också vara ”what we in Sweden call a klämdag”.

Samtidigt läser jag om de motaktioner mot den kommersiella hysterin som sprider sig över Nordamerika under mottot ”No justice, no profit”. Det är en protest mot det frikännande juryutslaget efter dödsskjutningen i Ferguson. ”Black out Black Friday” är ett annat motto för aktivisterna. Jag skulle gärna ansluta mig till den rörelsen när Elgiganten och andra svenska butikskedjor nu försöker locka mig med supererbjudanden.

”In Sweden we have something called ”mellandagsrea”. That’s good enough for me.


Black Friday i New York 2011

I The Guardian läser jag om några kaotiska scener i England:

More than a dozen police officers attended the Tesco store on Glover Drive, Upper Edmonton, as scuffles broke out between eager and frustrated shoppers. Customers were seen tearing down cardboard hoardings put in place to hold back sale items until the stroke of midnight…

The Tesco store is across the road from an Ikea that was the scene of riots when it opened with a midnight sale in 2005.

Police intervened at other stores including Tesco in Willesden and Surrey Quays, just before the doors opened at midnight. Greater Manchester Police said at least two people have been arrested at Black Friday sales events already this morning.

Varför en kapitalismens festdag tilldelats detta rätt dystra namn har jag ingen aning om. Den svarta färgen är ju för det mesta kopplad till något negativt eller sorgesamt. Det finns redan ett antal Black Fridays som historiskt sett inneburit militära eller finansiella katastrofer. Men kanske är det tänkt att just katastrofstämningen ska få folk att rusa till köpladorna för att rädda vad som räddas kan av extrapriserna.

Detta om detta. I övrigt innehöll denna fredag en nypremiär för tv-programmet På spåret. Det var väl sådär. Mitt något svala omdöme kan bero på att jag har lite svårt för paret Filip och Fredrik som enligt min mening är svårt överskattade som underhållare. Fast de vann ju den här matchen i alla fall. Och jag tillhör kanske fel generation för att uppskatta deras något högljudda framtoning.

Vill ni annars se en riktigt superb tv-serie så kolla den engelska kriminalrysaren Line of duty som går i Svt 1 på söndagkvällar. Det är två avsnitt kvar när detta skrivs. Olidligt spännande och otroligt välspelad.

Read Full Post »

IKEA – fullt av motsägelser?

Det är inte jag som påstår att det svenska flaggskeppet IKEA skulle vara fullt av motsägelser. Det är Georg Mascolo, chefredaktör för det stora tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel som påstår det i en ledare i det senaste numret. Han ger några belägg för sitt påstående:

Det predikar individualitet och säljer massprodukter. Det flaggar med ekologisk hållbarhet och hugger ned skogar. Det bygger på den svenska välfärdsstaten, men bidrar knappast till dess finansiering – företagets huvudkontor ligger i lågskattelandet Nederländerna.

Tidskriften har sänt ut sina reportrar till bland annat Antwerpen och London i jakten på företagets själ. Och så förstås till Älmhult i mörkaste Småland, där det knappt går att uppbåda en taxibil när det sista tåget anländer vid 22-tiden på kvällen. Men när reportern till slut kan träffa IKEA-chefen Mikael Ohlsson får läsarna veta att Ingvar Kamprad idag har en position som ”senior rådgivare” och inte längre lägger sig så mycket i företagets affärer.


Der Spiegels ärende är främst att visa hur svårt det är att förena en massproduktion med etiska normer, inte minst när IKEA dels planerar en stor expansion i Kina, dels i stor utsträckning förlitar sig på kinesiska leverantörer med oklar policy när det gäller arbetsrätt och miljöhänsyn.

Frågan är väl ändå om granskningen av den ”legend” som nämns på omslaget påverkar tyskarnas förtjusning i de ljusa möblemangen från Norden. Nya varuhus planeras också här. Det senaste projektet handlar om en etablering mitt i stadskärnan i Hamburg-Altona, ett remarkabelt undantag från regeln att lägga de blågula köpladorna i bilvänliga ytterområden.

På ett läsarforum säger en kommentator att IKEA är oslagbart i sin prisklass: ”Die Schweden sind clever. Genauso wie die von H&M. Und niemand behauptet, daß diese schwedischen Großkonzerne nur edel, hilfreich und gut sind. So is’ das nunma im real existierenden Kapitalismus.”

Nej, ingen väntar sig nog ädelmod av en storkoncern. Det är köparnas plånbok som talar. Och visst: Sådan är kapitalismen.

Read Full Post »

”Vi tänker inte bli något protektorat”, sa den socialdemokratiske ledaren Evangelos Venizelos på grekisk teve i går kväll. Han syftade förmodligen på förslagen i ett dokument från tysk sida som läckt ut till medierna och som går ut på att Grekland skulle ställas under något slags europeisk finansiell kontroll. Landet skulle i så fall förlora sin ekonomiska suveränitet i viktiga avseenden. Grekiska skatter skulle betalas in till ett europeiskt konto och regeringens agerande på lånemarknaden skulle behöva godkännas av utomstående aktörer.

Jag såg Venizelos tala med såväl verbal som kroppslig elokvens medan jag läste en bok (i engelsk översättning) om vad som hände när tyskarna under andra världskriget ockuperade Egina, den ö som vi just nu befinner oss på. Det finns väl inte många öbor kvar som minns vad som hände då men det är alltid lika skakande att läsa om de år då Grekland verkligen var ett protektorat under en främmande makt. På just Egina var det kanske ändå förhållandevis lugnt men den fruktansvärda hungersnöd som började vintern 1941/42 drabbade ju hela landet. Och det var inte minst ockupationen och den systematiska plundringen, baserad på bland annat de nazistiska erövrarnas valutamanipulationer, som framkallade den nationella katastrofen. Omkring 300.000 offer för svält och följdsjukdomar räknar historikerna med.

Visst; detta är historia och dagens långivare är inte gårdagens ockupanter. Angela Merkel ska inte mötas med hakkors. Men man ska ändå inte underskatta de dunkla nationella, ibland undermedvetna, känslor som kan framkallas i kristider.

Vi åkte hur som helst runt på Egina igår medan Grekland höll andan inför de regeringsdiskussioner som fördes i Athen. Det blev förstås en antikrunda i ordets verkliga betydelse med en höjdpunkt i Afaiatemplet på en hög klippa med utsikt över havet i två väderstreck. Akropolis och Parthenon i all ära men här bidrog frånvaron av turistskaror och byggnadsställningar till en ovanlig känsla av vördnad för den antika byggnadskonsten. En bidragande orsak var kanske det faktum att vi var praktiskt taget ensamma på tempelplatsen och att man just då inte hörde mycket annat än suset i pinjekronorna.


Vi besökte också Agios Nektarios-klostret mitt på ön, vackert inbäddad i grönska nära den en gång övergivna staden Palaiachora med sina många bysantinska kyrkoruiner. Vill man förstå något av det sena 1900-talets folkfromhet i Grekland bör man veta något om den helige Nektarios, biskopen av Pentapolis som dog 1920 och som kanoniserades 1961. Han grundade klostret på Egina men hade dessförinnan bland annat varit verksam som präst i Alexandria och Kairo, en påminnelse om det grekiska inslaget i de egyptiska storstäderna för drygt hundra år sedan (minns Kavafis!). När hans festdag firas på Egina den 9 november kommer tusentals pilgrimer från hela Grekland och de samlas då i klostrets relativt nybyggda kyrka, ett av landets största tempel.

Kanske får då också alla de nu ganska folktomma hotellen här ett välkommet uppsving, åtminstone för några dagar. Turismen i Grekland har minskat med 3,4 procent hittills i år och kanske har Egina drabbats ännu hårdare än andra platser eftersom närheten till Athen traditionellt gjort ön till ett populärt utflyktsmål för huvudstadsborna. Och det är ändå grekerna, i högre grad än andra européer, som plötsligt fått ont om pengar.

Read Full Post »

Jag är inte emot privatiseringar i största allmänhet, i varje fall inte så länge de tjänar ett vettigt syfte och vi som medborgare/kunder kan tänkas få fördelar av konkurrens och decentralisering. Men ibland förstår jag inte riktigt logiken i varför den ena verksamheten privatiseras och inte den andra.

Som till exempel det här med utförsäljningen av två tredjedelar av bilprovningen. Det är kanske bra att vi får fler bilprovningsstationer för att korta ned väntetiderna. Frågan är om priserna kan pressas. Här i Södertälje har nu den privata firman Carspect öppnat en station och den tar 75 kronor mera för sin inspektion än de statliga kollegorna. Å andra sidan kan man snabbt få en tid och då är det säkert värt en extra slant. Har de det kundperspektiv som är dagens lösen kommer man dessutom kanske undan något lindrigare i kontrollen. Vad vet jag.

Varför man med liknande logik inte privatiserar körkortsproven är svårt att förstå. I somras var det på flera håll två månaders väntetid för uppkörning och eftersom teoriproven bara gäller i två månader får en del göra om teorin innan de kan köra upp. Säkert finns det något riskkapitalbolag som med en klarare kundfokusering skulle kunna ta hand om ytterligare en offentlig kontrollfunktion.

Jag halkade in på privatiseringsfunderingarna sedan jag i London Review of Books läst en otroligt intressant artikel av James Meek om hur elektriciteten i Storbritannien privatiserades under Margaret Thatchers regeringstid. En följd av denna doktrinära politik är nu att stora delar av den brittiska elindustrin ägs av utländska intressen, tyska företag som E.ON och RWE och inte minst den franska jätten Electricité de France (EDF):

It was a setback for the pro-market ideologues. Unlike E.ON and RWE, EDF is a state-owned monolith with a near monopoly on the production and supply of electricity in France, run by technocrats and members of a powerful trade union, the Confédération générale du travail (CGT). Its mission is to empower France in foreign markets, and the government agency that owns it, L’Agence des participations de l’Etat, isn’t embarrassed to say so… In Thatcherite terms EDF was a public sector mammoth that would inevitably be hunted to extinction by the hungry and agile competitors of post-privatisation countries like Britain. The laws of economics said so. And yet the opposite happened. The mammoth thrived, and Britain failed to produce new competitors, agile or otherwise.

Storägare av brittisk elkraft

Så kan det gå. De nyliberala ekonomerna är förstås besvikna. Men vad säger det brittiska facket, Labouroppositionens stöttepelare, om det utländska ägandet?

Unison, the British union that represents electricity workers, seems happy. Greg Thomson, Unison’s head of strategic organisation, told me that since it crossed the Channel EDF had gone against prevailing management orthodoxy by reinstating a final salary pension scheme for workers. Unison was given seats with the CGT in an EDF/union body, a ‘European Works Council’, and enough leverage over EDF management to get union recognition for previously non-union workers at a call centre in Sunderland. ‘When London Electricity was privatised, we adopted a policy of returning it to public ownership, and I’m pleased to think I delivered on that,’ Thomson said. ‘Obviously to the wrong nation, but you can’t be too picky.’

Kul för Frankrike att de brittiska arbetarna är nöjda. Den nuvarande regeringen i London har förvaltat det euroskeptiska arvet från Mrs. Thatcher. Men det är ”krauts” och ”frog-eaters” som nu kontrollerar en viktig del av den brittiska infrastrukturen. Det är nog något som varken Churchill eller Maggie herself hade kunnat föreställa sig.

Read Full Post »


Varför irriterar man sig ibland på småsaker när det finns så många stora bekymmer i världen? Ändå kunde jag inte mota bort en återkommande olustkänsla när jag på ett växelkontor i går hörde att någon vill köpa 200 ”jorå” inför en resa till Berlin. Han menade förstås euro men uttalade den europeiska valutan av någon anledning på engelska. Det är obegripligt eftersom det i eurozonen bara finns ett ganska litet land – Irland – som har engelska som ett av sina officiella språk.

Hade han velat handla ”ojrå” hade det varit mer begripligt eftersom närmare 90 miljoner brukare (i Tyskland och Österrike) använder just det uttalet. Dessutom skulle han ju åka till Tyskland. Vill man ytterligare kvantifiera frågan kan man ju påminna om att cirka 60 miljoner (fransmännen) kallar pengarna för ”örå” med tonvikt på andra stavelsen.

Som sagt, det är ett ganska litet problem men när man börjar gräva i saken så visar det sig att det finns en hel del skrivet i ämnet. Fredrik Lindström ägnade frågan en kolumn i tidskriften Fokus för flera år sedan och skrev där bland annat så här:

Faktum är att idén att en internationell valuta skulle uttalas på engelska är något slags rekord i knaslogik, eftersom vi inte ens använder engelskt uttal för valuta som är engelsk eller amerikansk. Den som skulle diskutera vad »poundet« står i, skulle knappast ens bli tagen på allvar. Det heter pund på svenska. Och dållar, inte »daaler«.

Jorå? Åjro? Euro?

Och Svenska språknämnden är lika kategorisk i sitt fördömande av det anglifierade uttalet:

Euro uttalas antingen med diftong (jfr eufori m.fl.) eller med v-uttal, /evrå/ (jfr neurosedyn m.fl.). Båda dessa uttal av eu förekommer sedan gammalt i andra grekiska lånord. På andra språk uttalas euro i enlighet med dessa språks uttalsvanor, och något ”internationellt” uttal av ordet finns således inte. Det finns de som förespråkar att vi ska uttala euro som man gör på engelska. Denna tanke avvisar vi helt.

Språkpolisstyrelsen skulle behöva en nationell insatsstyrka för att få bukt med jorå-varianten. Men motståndet är säkert seglivat bland finansvalparna kring Stureplan.

Read Full Post »

Jag är generellt sett skeptisk till utdelandet av det ekonomipris som på oklara premisser smyckats med Alfred Nobels namn. Men när det nu ändå finns kan man konstatera att Paul Krugman i all fall var en värdig mottagare – en självständig tänkare som också har en förmåga att förmedla sina analyser.

Som nu i New York Times där han diskuterat Europas ekonomiska problem:

Why has Europe become the sick man of the world economy? Everyone knows the answer. Unfortunately, most of what people know isn’t true — and false stories about European woes are warping our economic discourse.

Han ser två huvudströmmar i de analyser som mer grundar sig på fördomar än på fakta. Den ena kallar han för ”the Republican narrative” och den andra för ”the German narrative”:

The Republican story — it’s one of the central themes of Mitt Romney’s campaign — is that Europe is in trouble because it has done too much to help the poor and unlucky, that we’re watching the death throes of the welfare state. This story is, by the way, a perennial right-wing favorite: back in 1991, when Sweden was suffering from a banking crisis brought on by deregulation (sound familiar?), the Cato Institute published a triumphant report on how this proved the failure of the whole welfare state model.

Did I mention that Sweden, which still has a very generous welfare state, is currently a star performer, with economic growth faster than that of any other wealthy nation?

När han ser sig om bland euroländerna kan han konstatera att ingen av de nationer som nu befinner sig i krisens centrum har några stora välfärdsutgifter i förhållande till GDP. De har alla mindre sociala program än t. ex. Tyskland. Så det är inte välfärden i sig som skapar den ekonomiska krisen.

Den tyska berättelsen handlar enligt Krugman om att Grekland är en finansiellt oansvarig nation:

This story seems to fit Greece, but nobody else. Italy ran deficits in the years before the crisis, but they were only slightly larger than Germany’s (Italy’s large debt is a legacy from irresponsible policies many years ago). Portugal’s deficits were significantly smaller, while Spain and Ireland actually ran surpluses.

Oh, and countries that aren’t on the euro seem able to run large deficits and carry large debts without facing any crises. Britain and the United States can borrow long-term at interest rates of around 2 percent; Japan, which is far more deeply in debt than any country in Europe, Greece included, pays only 1 percent.

In other words, the Hellenization of our economic discourse, in which we’re all just a year or two of deficits from becoming another Greece, is completely off base.

Paul Krugmans slutsats är att den nuvarande krisen inte har att göra med överdriven välfärdspolitik utan med konstruktionen av euron som har samma inbyggda svagheter som den gamla guldmyntfoten. Och det problemet är inte lättlöst. Men tro inte på dem som vill hitta andra förklaringar:

False stories about Europe are being used to push policies that would be cruel, destructive, or both. The next time you hear people invoking the European example to demand that we destroy our social safety net or slash spending in the face of a deeply depressed economy, here’s what you need to know: they have no idea what they’re talking about.

Euron – felkonstruerad?

Vilket leder mig till en svensk analytiker som däremot vet vad han talar om: Örjan Appelqvist, ekonomhistoriker från Stockholms universitet. Han har gett ut en liten bok med titeln Den brutala galenskapen. Hur spekulationen förstör ekonomin (Plantago Media). Titeln har han lånat från ingen mindre än finansminister Anders Borg och boken presenterar sex essäer om finansiell spekulation, eurokris och världsekonomins ändrade maktförhållanden. Precis som Krugman andas han en viss uppgivenhet inför den världsbild som politiker och ekonomijournalister ofta vill förmedla:

Det allt överskuggande uppdraget för politikerna förefaller att vara att ”lugna marknaderna” och det diskuteras hur länge tyskarna ska behöva ställa ”hjälppaket” till slösaktiga grekers förfogande. Jag menar ett detta är helt snedvridna och ideologiskt styrda verklighetsbeskrivningar. Alldeles för många ekonomijournalister nöjer sig med rollen av informatörer, alldeles för få anstränger sig för att ifrågasätta de verklighetsbilder som ekonomiska och politiska makthavare serverar dem.

Örjan Appelqvist delar, så vitt jag förstår, Krugmans bedömning av euron som ett halvfärdigt och delvis felkonstruerat system. Men han pekar samtidigt på de tillgångar som borde kunna bidra till att lyfta Europa: ”den enorma kulturella, industriella och mellanmänskliga rikedom som eurozonens länder besitter.” Välutbildad arbetskraft, sociala skyddsnät och en bred hälsovård är några av de konkurrensfördelar som skulle kunna lyfta Europa igen, om ett antal politiska skygglappar tas bort.

För en ekonomisk amatör är det svårt att veta vad som är rätt och sanning om den ekonomiska krisen. Men jag vill gärna tro på både Paul Krugmans och Örjan Appelqvists kritiska analyser.

Read Full Post »

Older Posts »