En natt i Buckingham Palace

Med anledning av den pågående rojalistiska bröllopsyran lovade jag i föregående inlägg att berätta om min natt i Buckingham Palace. Så här var det:

Jag var kulturattaché på ambassaden i London och drottning Elizabeth lät genom sin Lord Chamberlain skicka ut en inbjudan till en Evening reception för den diplomatiska kåren den 8 november 1990. Eftersom det finns tusentals personer på diplomatlistan i London var förstås inte alla välkomna men varje ambassad fick välja ut ett begränsat antal personer som gäster. Om jag nu minns rätt var vi väl 6 svenskar med respektive som fick vara med.

Buckingham Palace – trevlig festplats

Det var verkligen en kvällsmottagning eftersom man väntades infinna sig kl 21.30 i höstmörkret. Limousinerna körde in på en inre borggård och på utsatt klockslag stod alla gäster prydligt uppställda i ett antal av slottets salar. Som svenskar hade vi turen att hamna i den första och finaste salen eftersom vår ambassadör, Leif Leifland, var gammal i tjänsten – jag tror att han till antalet tjänsteår i London kom tvåa efter Kuwaits sändebud. I denna första sal stod för övrigt inte bara ambassadpersonal från ett antal beskickningar. Där fanns också företrädare för den brittiska regeringen med Margaret Thatcher i spetsen (det här var ju bara några veckor innan hon tvingades avgå som premiärminister). Ärkebiskopen av Canterbury och andra honoratiores hörde också till de inbjudna.

Efter en stunds väntan kom de kungliga in: drottningen i sällskap med prins Philip, prins Charles och prinsessan Diana. Presentationen av diplomaterna var uppdelad mellan den kungliga familjens medlemmar. Drottningen hälsade på ambassadörerna och de högre diplomaterna. Prins Philip fick ta sig an några ur fotfolket vilket innebar att min hustru och jag hamnade på hans lott. Leif Leifland presenterade mig som kulturattaché varpå Hans Kunglig Höghet utbrast: ”Cultural attaché! So, what do you culture?”. Jag minns inte vad jag i häpenheten svarade men jag förstod att det från prinsens sida var en väl inövad replik, applicerad på de hundratals kulturattachéer som han mött under sin långa karriär.

Vi fick stå kvar och vänta i vår sal till dess att de kungliga gjort hela sin runda och försvunnit in till de väntande diplomaterna i nästa sal. Då fick vi ganska hungriga (klockan var väl vid det laget närmare 23.00) kasta oss över en buffé av vilken jag främst minns några små korvar. Det var ingen lyxmat precis men det spelade ju mindre roll. Kvällens höjdpunkt kom i alla fall när vi strax efteråt kunde glida ut på dansgolvet i en av tronsalarna till tonerna av The Band of the Coldstream Guards som i sina röda uniformsjackor spelade tradjazz från en balustrad.

När festen tog slut minns jag inte. Men jag antar att vi alla på någon given signal bröt upp och forslades hem i novembernatten. Klockan bör åtminstone ha passerat 01.00.

Kanske ska jag något senare också berätta om hur det kunde gå till när drottning Elizabeth genom ombud lät uppvakta kung Carl Gustaf på hans födelsedag. Men sen får det vara slut på rojalismen.

Read Full Post »

Kungliga bröllop

Jag råkade vara i London den 29 juli 1981. Det var en resa med min då tonårige son och den hade inget samband med det spektakulära bröllopet mellan prins Charles och Diana Spencer. Eftersom vi ändå råkade vara i stan stod vi bland åskådarna på Carlton Terrace och såg bröllopskortegen fara förbi utefter The Mall.

Ingrid Hedström konstaterade i Dagens Nyheter härom dagen att Diana vid intåget i kyrkan bar ett slags burka. Det är sant. Hela hennes ansikte var dolt av ett stort vitt tyllsjok och hade hon idag visat sig i den utstyrseln på allmän plats i Frankrike hade hon arresterats av Sarkozys poliser. Men det var förstås bara en detalj i en uråldrig symbolik där den osynliga kvinnan, framledd av sin fader, överlämnades till en annan man. Hur det sen gick vet vi ju tyvärr alla.

Betydligt senare köpte jag på en loppis en plåtbricka med en bild på bröllopsparet. Den tänkte jag kanske sälja nu när det är hausse i rojalistiska prylar. Den kan ju i och för sig också vara osäljbar i ett läge när det finns en ny våg av kungliga memorabilia som fyller souvenirbodarna i London.

Inte min bricka – men liknande

Christopher Hitchens hör inte längre till mina publicistiska idoler men man måste beundra hans energi när han i Slate – trots en allvarlig sjukdom – ger ett kraftfullt råd till Kate Middleton inför bröllopet senare denna vecka: ”Beware the in-laws”. Han gör en skarp vidräkning med hela den kungliga familjen (utom drottningen för vars plikttrohet han har respekt) och han skrattar rått men hjärtligt åt dem som inte tycker att Miss Middleton är fin nog:

This is why I laughed so loud when the Old Guard began snickering about the pedigree of young Ms. Middleton. Her parents, it appeared, were not quite out of the top drawer. The mother had been an air hostess or something with an unfashionable airline, and the family had been overheard using lethally wrong expressions, such as serviette for napkin, settee for sofa, and—I can barely bring myself to type the shameful letters— toilet for lavatory. Ah, so that’s what constitutes vulgarity! People who would never dare risk a public criticism of the royal family, even in its daytime-soap incarnation, prefer to take a surreptitious revenge on a young woman of modest background. For shame.

Ändå vill han den blivande bruden allt väl och bekänner att han gärna skulle vilja viska ett välmenande råd i hennes öra:

If you really love him, honey, get him out of there, and yourself, too. Many of us don’t want or need another sacrificial lamb to water the dried bones and veins of a dessicated system. Do yourself a favor and save what you can: Leave the throne to the awful next incumbent that the hereditary principle has mandated for it.

Medan vi ändå är inne på den brittiska monarkin kan jag avslöja att jag inom kort kommer att berätta om min kväll i Buckingham Palace för drygt 20 år sedan. Ta det här som en trailer inför det inlägget.

Read Full Post »

Pascha

Första gången jag åt pascha, den traditionella ryska påskkakan, var nog i Paris våren 1962. Jag hade fått ett stipendium för att i två veckor följa det ortodoxa påskfirandet vid Institut Saint-Serge på rue de Crimée och vi var en grupp studenter från hela Europa som under påsknatten stod i den packade träkyrkan och följde liturgin. Någon gång vid tretiden på morgonen var gudstjänsten slut och vi gick till en våning under kyrkan för att ta del av det ryska påskbordets traditionella rätter (plus vodka och vin).

Kapellet vid Institut Saint-Serge i Paris

Jag började nog göra min egen pascha i slutet av 60-talet och har i princip haft den som ett stående inslag varje påsk sedan dess. Länge följde jag ett recept som fanns i boken Ryskt kök i Bonniers fint illustrerade serie All världens maträtter. Det var ganska komplicerat, bland annat med en äggmassa som skulle sjudas utan att tillåtas koka upp. Dessutom var det ryska originalets kvarg ersatt med vad som just då var den närmaste motsvarigheten i den svenska handeln, nämligen keso. Men kesomassan är egentligen för grov för en bra pascha och den måste med baksidan av en träsked pressas genom en sil för att finfördelas.

Numera finns ju kesella överallt och det är en bättre utgångspunkt. Det viktiga med färskostmassan är fortfarande att den måste vattnas ur ordentligt. Annars får man en kaka som inte kan stå upprätt. Först en omgång urvattning i en handduk (jag använder en stor blomkruka där duken med massan får vila ett dygn under press). Sedan kan smeten göras enligt lämpligt recept. Och så ytterligare ett dygn i handduk i kruka eller särskild träform, fortfarande med en tyngd (jag använder en gammaldags marmormortel).

De senaste åren har jag förenklat tillagningen. Jag har ibland till och med utgått från kesella med vaniljsmak. Ingen kokning. Ingen grädde (kakan är redan en veritabel kaloribomb med massor av osaltat smör). Totalt sett blir det ändå rätt bra. En egen traditionell träform har jag också fått av min son  och hans familj som köpt den i Finland. När paschan är uttagen ur formen ska den dekoreras med kanderade apelsinskal, mandelflarn och liknande.

Det finns massor av recept på nätet (med olika stavningar, t ex pashka eller paskha), både på svenska och engelska. Vill man ha ett på ryska så finns det om man klickar här. Där kan man också se tillagningsprocessen i bild.

Den som har glömt sin skolryska kan ju använda sig av Googles översättningstjänst. Den ger t. ex. följande svenska version av det avslutande momentet:

Form för påsk kantad med en ren våt kompress, fylla den med keso, tätt utrambovyvaya sked. Ålägga den fullständiga formen med en bild. Marlechku wrap på toppen och sätta bördan. Alla tas i kylskåpet och överlever under tyngden av en halv dag, periodiskt tömma vassle.

Jag hoppas att ni förstår andemeningen även om den maskinella översättaren inte haft en av sina bästa dagar.

Read Full Post »

Conservapedia

Att jag gillar Wikipedia är ingen hemlighet för dem som länge följt den här bloggen. Den öppna encyklopedin är en av internets bästa konsekvenser, en demokratiserad kunskapsspridning som trots alla svagheter är ett oöverträffat redskap för forskningsinformation och vanlig enkel allmänbildning.

För svagheter finns, men de är till för att övervinnas. Bara den som tror på de gamla encyklopediernas slutna och statiska processer kan tvivla på Wikipedia som metod.

Fast det finns förstås de som tycker att Wikipedia har en ”liberal” slagsida. Då talar vi om den ”lunatic fringe” som i USA har en förvånansvärd styrka och som i olika sammanhang försöker sprida en annan världsbild än den mest vedertagna. Denna grupp har anammat det fria uppslagsverkets form men de fyller den med ett annorlunda innehåll och kallar det alternativa projektet för Conservapedia.

Ta t ex inledningen till deras artikel om Barack Obama:

Barack Hussein Obama II (aka Barry Soetoro, said to have been born in Honolulu  August 4, 1961) is the 44th President of the United States, and the first President who is biracial. He has been associated with numerous fringe radical groups and causes and served less than four years as a first-term Democratic Senator from Illinois (2005-2008). In a highly controversial decision Obama was the recipient of the 2009 Nobel Peace prize.

Conservapedia vill förstås stödja ryktet om att Obama inte skulle vara född i USA och därmed en illegal president. Och när de skriver om hans nobelpris kan man för övrigt kolla just detta uppslagsord:

The Nobel Prize is an often-politicized award that is criticized for increasing evidence of bias and possibly even corruption…  As an unwritten rule, the award is not given to a conservative  (such as Ronald Reagan or Pope John Paul II)  or scientists advocating intelligent design, and it is not given to anyone who challenges the scientific establishment on the issues of the theory of evolution or theory of relativity.

Eftersom den fördärvliga liberala agendan hotar de flesta kulturyttringar vill Conservapedia främja sunda gammaldags värderingar. Man står t. ex bakom The Conservative Bible Project som syftar till att översätta Bibeln utan moderna påfund som ”gender inclusive language and other feminist distortions”. Till översättningsprinciperna hör också att de bibliska liknelserna ska ges en riktig uttolkning: ”explaining the numerous economic parables with their full free-market meaning.”

Om dinosauriernas historia (ofta vanställd av liberala paleontologer) vet denna kunskapskälla att berätta:

Creation science proves the biblical account, that dinosaurs were created on day 6 of creation approximately 6,000 years ago, along with other land animals, and therefore co-existed with humans, thus debunking the Theory of Evolution and the beliefs of evolutionary scientists about the age of the earth.

En av mina favoritartiklar heter Greatest Conservative Songs. På plats nummer 7 ligger låten Stand By Your Man. Lyssna när Tammy Wynette sjunger den på Youtube genom att klicka här.

Tammy Wynette: Stand By Your Man!

”Don’t expect feminists to like that one!. Or Hillary Clinton”, säger enyklopedins redaktörer. Där har de förmodligen rätt.

Read Full Post »

Sagolandskulturen

Knappt hade jag hunnit skriva om den växande nynationalismen ute i Europa förrän resultatet av valet i Finland blev klart. Sannfinländarnas enorma framgång blev en politisk skräll i vårt nordliga hörn av kontinenten.

Sverigedemokraterna jublar förstås på sina bloggar. De tycker sig ha fått en bundsförvant på andra sidan Östersjön. Men man ska ändå hålla i minnet att Sannfinländarna har mindre av de fascistiska drag som Sverigedemokraterna visar upp. De må vara invandringsfientliga men inte programmatiska islamofober som våra svenska populister. Det är svår att tänka sig att de skulle bedriva den motbjudande öppna flört med t. ex Geert Wilders och Vlaams Belang som ledande riksdagsledamöter från SD visat prov på.

I Hufvudstadsbladet säger forskaren Laura Parkkinnen från Åbo universitet att den något excentriske partiledaren Timo Soini inte har någon särskild fiende. Enligt hennes uppfattning bygger partiets framgång på gammaldags landsbygdskonservatism. Gubbkulturen gör revansch mot det moderna samhället.

Timo Soini – sagolandskulturell

– Nu vill man ha tillbaka dansbanorna och sagolandskulturen, säger hon med en hänvisning till den berömda finska tangolåten Satumaa (Sagoland).

Vi får väl se. Regeringsförhandlingar väntar. I Finland är politiken mer än i de flesta andra länder det möjligas konst.

Read Full Post »

Nynationalismen

I den postkommunistiska värld där vi trodde att alla skulle bli goda demokrater och internationalister går nu nynationalismens spöke omkring – från Baltikum till Balkan. Åldriga legionärer paraderar, historien retuscheras och gamla myter går igen.

FN:s krigsbrottstribunal för forna Jugoslavien dömde igår två kroatiska exgeneraler till långa fängelsestraff för deras roll i den blodiga fördrivningen av serber från Krajina under det jugoslaviska inbördeskriget. En rättvis dom, också sedd i relation till tidigare rättegångar mot serbiska krigsförbrytare. Ändå möttes den av protester i Kroatien, där t.o.m. de katolska biskoparna i patriotisk iver uppmanat till bön för generalernas frikännande.

I Ungern blomstrar en aggressiv nationalism med främlingsfientliga förtecken. I Svenska Dagbladet idag skriver Jesús Alcalá om den ungerske pianisten András Schiff som förtalas i hemlandet för att han protesterat mot det alltmer kvävande kulturklimatet i sitt hemland. Och Richard Swartz skriver samtidigt i Dagens Nyheter om hur Ungern sluppit undan den stora europeiska historielektionen:

I Tyskland ses inte längre Versaillesfreden som landets olycka och den som i stället skulle vilja peka ut judarna hamnar i domstol. I Ungern däremot drömmer parlamentets tredje största parti (Jobbik) om en revision av den ”skamliga” Trianonfreden 1920 och ägnar sig öppet eller förstulet åt angrepp på romer och judar.

”Den skamliga Trianonfreden”. Karta från en ungersk nationalistsajt

Jag läser allt detta sedan jag bläddrat i ett gammalt nummer av Bonniers Litterära Magasin (BLM) från 1936 som jag råkade hitta. Där skriver Herman Hesse (baserad i Schweiz) ett brev till redaktionen där han avsäger sig rollen som tidskriftens bevakare av tyskspråkig litteratur. Han säger att det tyska kulturklimatet har blivit sådant  ”att det inte har plats för något medarbetarskap från en vän av goda seder och frid”. Ett av skälen för hans avsägelse är de angrepp som han blivit utsatt för från olika håll:

Som man kunde väntat sig har jag för mina neutrala och sakliga krönikor blivit angripen från två sidor: rikstyskarna anklaga mig för att jag räknar även judar och emigranter som människor och då och då omnämnt deras böcker, emigranterna återigen anklaga mig för att jag spelar under täcke med nationalsocialismen.

Hesse försökte inledningsvis positionera sig som något slags neutral tredje part i den tyskspråkiga kulturkampen. Så småningom blev det förstås en ohållbar situation när nationalismen visade sitt rätta ansikte.

Sammanställningen av ”judar och emigranter” har dessvärre dykt upp på nytt i Europa. Denna gång i ungersk nationaldräkt. Det är minst sagt oroväckande.

Read Full Post »

Gagarin

Jag minns förstås Jurij Gagarins korta men epokgörande kosmiska resa för 50 år sedan, den 12 april 1961. Man hörde på radion en sprakande röst från rymden. Någon av de svenska tidningarna påstod att han från sin trånga kapsel ropade: ”Jag är en örn” men när jag sommaren därefter gjorde min värnplikt på FRA framhöll sakkunniga kollegor att det egentligen handlade om hans anropssignal för radiokommunikationen med markstationen: ”Här är Örnen”. Han hade alltså inte hallucinerat i sin ensamhet därovan.

Visst var hans rymdfärd en triumf för Sovjetunionen under det kalla kriget, något som förstås speglades i den likriktade pressen. Här är regeringsorganet Izvjestijas presentation av händelsen:

Den sovjetiska människan i kosmos! är den översta rubriken. Så kommer Gagarins hälsning till omvärlden sedan han väl fått fast mark under fötterna: ”Jag ber att få rapportera till partiet och regeringen och till Nikita Sergejevitj Chrusjtjov personligen att landningen förlöpte normalt och att jag mår bra”.

Och i nästa rubrik sammanfattar tidningen det hela: ”En storartad seger för vårt statsskick, vår vetenskap, vår teknik och vårt mod”.

Den amerikanska reaktionen var av naturliga skäl lite mera dämpad men de stora tidskrifterna hade förstås Jurij Gagarin på omslaget nästa vecka (tillsammans med Chrusjtjov som uppenbarligen fått hatten på sned i yran). LIFE – som just då hade en stor läsekrets också i Sverige – var en av dem:

Gagarin hade efter sin bragd ett enormt propagandavärde som dagens räknenissar säkert skulle ha värderat till miljardbelopp. Han for runt i världen och mottogs som en hjälte. När han sommaren 1961 besökte Storbritannien lunchade han bland annat med drottning Elizabeth i Buckingham Palace. Enligt vad tv-stationen Russia Today meddelat i veckan blev han perplex över alla bestick och bekände för drottningen att han inte visste vad allt skulle användas till. Men drottningen tröstade honom med att hon också var osäker.

Den 4 mars 1964 fick Malmö ett besök och Sydsvenskan rapporterade:

Jurij Gagarin kom till Bulltofta på förmiddagen med en SAS Metropolitan. Första intrycket var hans litenhet. Han är satt och tätbyggd och rör sig med långsam värdighet. Han hade en nästan ankellång stålgrå uniformssyrtut med brottarskulderbredd; de mörkblå byxorna var lite för vida och lite för korta över halvstövlarna…”

Gagarin bodde under sitt Malmöbesök på hotell Arkaden där han enligt trovärdiga pressuppgifter styrkte sig med en nattsmörgås innan han gick till sängs. Dagen efter fortsatte rymdidolen med expresståg till Göteborg.

Man bör kanske i dessa tider påminna om att Jurij Gagarin påpassligt nog också slog ett slag för miljön. På det här kortet har han med sin egen handstil förmedlat budskapet om hur vacker vår planet är sedd från rymden: ”Vi ska bevara och inte förstöra denna skönhet”.

Om den flygolycka som tog Gagarins liv den 27 mars 1968 har den ryska regeringen just släppt en del tidigare hemligstämplade dokument. Jag återkommer kanske om den sista tiden i hans liv.

Vill ni se lite samtida bilder till sångackompanjemang av Röda Arméns storslagna kör så klicka på den här videolänken:

Read Full Post »

Murdochimperiet

Jag är på besök i London, den stad där jag för ett par decennier sedan arbetade i drygt tre år. Den här gången är jag i sällskap med tre barnbarn och upplever delvis staden på nytt med nioåringars ögon. Mycket är förstås förändrat. På båten till Greenwich i strålande solsken och 20 graders värme kunde man se se vidden av den utveckling av Docklands som fortfarande befann sig i en startfas i slutet på 80-talet.

Det var bland annat dit som tidningsvärlden flyttade när de klassiska redaktionskvarteren på Fleet Street övergavs och det var här som den berömda Wapping dispute ägde rum 1986, kraftmätningen mellan fackföreningsrörelsen och The Times ägare Rupert Murdoch kring den moderna tryckeriteknikens genombrott. Murdochs roll i brittisk politik är ju sedan dess häftigt omdiskuterad och hans populistiska tidningar The Sun och News of the World sätter ständigt nya lågvattenmärken i den engelskspråkiga journalistiken. De bidrar också till att devalvera värdet på gamla ärevördiga The Times som blivit ett lätt sekteristiskt högerorgan (ungefär som Svenska Dagbladets ledarsida) och som genom sin nätpolitik med avgiftsbelagda nyheter gör den allt mindre inflytelserik utanför kretsarna av brittiska tidningsköpare och prenumeranter.

The Sun – ökänd förstasida

Just nu skakas Murdoch och hans brittiska bolag News International av en stor skandal. Det har  uppenbarats att News of The World under flera år avlyssnat kända personers telefoner. Henry Porter i The Guardian beskriver affären så här:

One of the most serious post-second world war scandals to affect British public life cannot be placed in quarantine and forgotten simply by means of a late apology and millions in damages. It is already clear that admissions made by News International raise huge questions about the competence and ethics of the company’s management, including James Murdoch, as well as profound doubts about attempts to quash the police’s inquiry into allegations of widespread criminality.

But much more important is that the News of the World operation has penetrated to the heart of the British government and may even have intercepted Gordon Brown’s messages. We know that Labour’s culture secretary, Tessa Jowell, who was the minister overseeing the media, was hacked, as was her husband David Mills; the former deputy prime minister, Lord Prescott, has been told that the News of the World was listening to his messages; and it seems likely that Tony Blair’s communications director Alastair Campbell was also a victim.

När detta skrivs har bolaget precis gått ut med en offentlig ursäkt men det lär inte hjälpa. Kanske kan det inträffade i bästa fall leda till att Murdochimperiet börjar rämna.

För det handlar ju verkligen om ett imperium där Murdoch och hans familj kontrollerar mängder av tidningar och tv-stationer över hela världen. De står för en likriktning av internationell press som t o m får Putin och den ryska mediala kontrollen att blekna. 175 Murdoch-beroende chefredaktörer i olika länder stödde som på kommando Bushs invasion av Irak. Fox News och The New York  Post är populismens och xenofobins bastioner i USA med ett inflytande som dessvärre påverkar också vad som sker i resten av världen.

Men när såg man Murdochs beklagliga inverkan på den globala opinionsbildningen någonsin diskuteras i svenska medier? Det är kanske dags för några ledar- och kulturartiklar i ämnet? Pressfriheten har aspekter också bortom diktaturernas verkningskrets.

Read Full Post »

Goldstone igen

Eftersom så många försökt göra så mycket av den artikel som Richard Goldstone skrev i Washington Post häromdagen finns det kanske anledning att ytterligare klarlägga några fakta.

Han hänvisar i sin text till ett nytt dokument som på FN:s uppdrag skrivits av två oberoende jurister, Mary McGowan Davis från USA och svensken Lennart Aspegren, tidigare domare i Rwanda-tribunalen.

Goldstones artikel kan inte förstås utan McGowan Davis och Aspegrens slutsatser. De noterar att Israel och den palestinska myndigheten utrett en del händelser medan Hamas inte gjort ett dyft. De beklagar att de vägrats tillträde till Israel och Gaza för att tala med ansvariga på alla sidor.

Det är deras kritik av Hamas som Goldstone upprepar. Det nya är att han inte längre tror att Israel medvetet har velat skada civila. På den punkten skulle han vilja revidera sin analys.

Richard Goldstone

Efter en exempellös nedsvärtningskampanj känner Goldstone ett behov av att förtydliga sig. Han är besviken över snigeltakten i utredningarna. Men ingenstans tar han avstånd från sin egen lista på tänkbara folkrättsbrott som Israel eller Hamas kan ha begått.

Den analysen bekräftas av vad Goldstone själv säger i en intervju med AP, återgiven i israeliska Haaretz:

”As appears from the Washington Post article, information subsequent to publication of the report did meet with the view that one correction should be made with regard to intentionality on the part of Israel,” the judge said.

”Further information as a result of domestic investigations could lead to further reconsideration, but as presently advised I have no reason to believe any part of the report needs to be reconsidered at this time.”

Sällan har en så viktig artikel blivit så missförstådd och så utnyttjad i en internationell propagandaoffensiv.

Read Full Post »

Morgondimmor

Det låg en fuktig dimma över nejden när jag vaknade i morse. Det är plusgrader ute, det mesta av snön har smält och häromdagen såg vi den första blåsippan. Mest som knopp, men ändå.

Dimman breder ut sig också över morgontidningarna. På DN Debatt (hur kan man fortfarande kalla den sidan för en debattplats?) får Centerpartiets statsråd Anna-Karin Hatt argumentera för sin kandidatur till partistyrelsen. Det är ett inlägg där man måste treva sig fram efter något slags ideologisk profil. Här en sammanfattning av hennes budskap:

Kärnan i Centerpartiets idé är en stark tilltro till människans förmåga: att skapa, välja, fatta beslut. Att ta ansvar för oss själva, och att måna om varandra. Djupt rotat i insikten om att vi alla – som människor eller delar av Sverige – har våra ljusa stunder, och våra mörka.

Det är inte en rå och kall marknadsliberalism, utan en tydlig och frimodig, varm och grön socialliberalism. Som ger människan det utrymme hon behöver och kan ta, men också erbjuder en hand till stöd den dag kraften tryter. Den bygger på ett tydligt underifrånperspektiv. På omsorgen om varandra, och om den jord vi fått låna. På värderingar om entreprenörskap, solidaritet och global rättvisa.

Någon emot? Det är ”hedlundismen” i ny tapppning. Jag syftar på det (möjligen apokryfiska) yttrandet av den klassiske centerledaren Gunnar Hedlund: »Vi inom Centern är för allt som är bra och mot allt som är dåligt«

I Svenska Dagbladet försöker Claes Arvidsson lägga ut en dimridå när han påstår att Richard Goldstone ”tar avstånd från sig egen rapport” om Gazakriget. Den som läser originalartikeln i Washington Post kan ju se att rubriken inhåller ordet ”reconsidering”. Han tar inte avstånd, men han modifierar sin tidigare bedömning genom att nu främst rikta uppmärksamheten mot oviljan hos Hamas att ta itu med sina egna misstänkta krigsbrott. Och han är fortfarande frustrerad över Israels vägran att medverka i undersökningen liksom i den långsamma takten i de israeliska utredningarna:

For example, the most serious attack the Goldstone Report focused on was the killing of some 29 members of the al-Simouni family in their home. The shelling of the home was apparently the consequence of an Israeli commander’s erroneous interpretation of a drone image, and an Israeli officer is under investigation for having ordered the attack. While the length of this investigation is frustrating, it appears that an appropriate process is underway, and I am confident that if the officer is found to have been negligent, Israel will respond accordingly.

Säkert kommer Israel att utdela någon reprimand till den officer som genom oaktsamhet dödat 29 civila. Men hur långt blir straffet? Man kan bara gissa på grundval av tidigare rättspraxis.

Gaza – vad hände egentligen?

Nathan Shachar i DN har mer substans i sina bedömningar än Arvidsson när han konstaterar: ”Goldstoneraporten är inte allt igenom felaktig. Den innehåller minst trettio väl underbyggda och grova exempel på israeliska krigsförbrytelser.”

Och i The Guardian skriver Haaretz-medarbetaren Aluf Benn om den nytta som Goldstonerapporten trots sina brister otvivelaktigt gjort:

It’s doubtful whether the Israeli inquiries, few of which have led to indictments and convictions, would have been carried out without his report and its threat of referral to the Hague. Moreover, the fear of another incriminating report serves as a powerful deterrent against a sequel. Israel has changed its behaviour in Gaza, favouring pinpoint strikes in response to rockets and mortar bombs. But it would not forget and forgive the reprimand from the South African judge, even after his public about-face.

 

Read Full Post »