Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2017

Georgien är ett land som jag länge tänkt besöka. Men hittills har det inte blivit av. Det som lockar mig är både natur och kultur, en gammal civilisation bland höga berg och djupa dalar.

Vi känner ju alla till nutidens spända förhållande mellan Georgien och Ryssland. Ändå är det historiskt sett en relation av ömsesidig påverkan och ofta med kärlek över kulturens gränser.

Jag tänkte på det när jag i min hand fick en diktsamling av Rimma Markova med titeln Det Georgien jag sjunger om. Det är något så ovanligt som en trespråkig bok. Lyriken finns parallellt på ryska, svenska och georgiska. På bokens baksida presenteras författaren så här:

Rimma Markova är rysk poet och författare, född i Leningrad, som för närvarande bor i Sverige. Hon har gett ut sex diktsamlingar och några berättelser. På svenska finns diktsamlingarna Brev till min älskade och Fönstret samt ungdomsboken Den svarta vikingen. Hon har deltagit i fem internationella festivaler för rysk poesi i Georgien. Rimma Markova har fått flera litterära utmärkelser.

Det är en vacker bok, genomgående illustrerad med äldre eller mer nutida konst från Georgien. Dikterna är skrivna på ryska men översatta till svenska av Maria Rodikova och till georgiska av Mindia Arabuli.

Michail Lermontov: ”Vy över Tiflis”, 1837

Så här kan ett av poemen låta i sin svenska version

Kaukasus bokträdskronor når
nästan fram till himlens rand.
Vem trär georgisk bokstavstråd
likt spets runt dess mörka stam?

Vem slår gräset under grenen?
Plockar nötterna den ger?
Vem kastar den runda stenen
i bäckens virvel ner?

Vem kan fånga de ord
som från berget källflödet fört?
Vem klär i spets de sagor
som ingen ännu hört?

Hon skriver om Tbilisi där samtalen slingrar sig om varandra på de smala och vindlande gatorna. Till frukost kan man tala ryska och på kvällen georgiska. En gång fäste georgier, armenier och judar sina rötter där. Men den mångkulturella historien rymmer dessvärre också krig, hat och etnisk rening.

Nikanor Tjernetsov: ”Vy över Tiflis”, 1832

”Det Georgien jag sjunger om är van vid den ryska rytmen i var not”, skriver Rimma Markova i en av de inledande dikterna. Hon älskar landet som ”med sitt tidlösa överflöd alltid har närt var rysk poet”.

Jag måste nog åka dit någon dag.

Read Full Post »

President Petro Porosjenko stod längst fram i kyrkan och tog emot ett påskägg av metropoliten Onufrij, Moskvapatriarkatets högste ledare i Ukraina. Det var någon timme efter midnatt lokal tid och scenen var katedralen i det berömda Grottklostret i Kiev, grundat på 1000-talet, ett världsarv och tillika Ukrainas nationalhelgedom.

Nu råkar hela klostret stå under Moskva, en nagel i ögat på de ukrainska nationalister som vill se jurisdiktionen överflyttad till det självproklamerade Kievpatriarkatet, en gren av ortodoxin i Ukraina som dock inte erkänns av övriga ortodoxa kyrkor runt om i världen. Att president Porosjenko firade kyrkoårets viktigast gudstjänst just här får väl ses som en markering av själva platsens historia. Han måste för fridens skull ibland också besöka de kyrkorum som tillhör den konkurrerande nationalistiska kyrkan.

Grottklostret (Kievo-Pecherskaja lavra)

Ukraina är ett land där den kulturella motsättningen mellan öst och väst präglar också kyrkogeografin. I väster har den ukrainska nationalismen dessutom ofta gått hand i hand med den så kallade grekisk-katolska kyrkan, den gren av kristenheten som har en bysantinsk rit och kyrkoordning men som erkänner påven i Rom som sin högsta andliga ledare. Det är inte lätt för politiker att navigera i dessa känsliga teologiska farvatten.

Jag såg den här påsknattsliturgin i en direktsändning från Kiev via nätet. Dessförinnan hade jag kommit hem från ett besök i den syrisk-ortodoxa församlingen i Södertälje som firade påsken i den lånade baptistkyrkan vid Nyköpingsvägen. Den står under Antiokias patriarkat och kyrkan var fylld till sista plats av landsflyktiga syrier. Här var midnattstimmen något framflyttad. 22.30 släcktes ljusen ner i kyrkan, församlingen väntade utanför med tända ljus i händerna innan påskhymnen började sjungas, mest på arabiska med då och då också på grekiska.

Och så lästes och sjöngs den så kallade påskkanon, enligt traditionen författad av kyrkofadern Johannes av Damaskus på 700-talet. Johannes var från början en hög tjänsteman hos den muslimske kalifen av Damaskus, en påminnelse om det mångkulturella Syrien som idag är så hotat. Men nu är det här på Nyköpingsvägen 20 i Södertälje som man hör hymnerna från en mer än tusenårig kristen kultur.

Dessförinnan hade jag passerat den koptiska kyrkan, bara något hundratal meter därifrån. De hade börjat sin påskgudstjänst ännu tidigare och doften av rökelse kändes faktiskt ut på gatan. Vakter i gula västar stod utanför porten. Jag märkte hos både kopter och syrier en viss rädsla, en naturlig känsla efter allt som skett i deras hemländer på senare tid.

Det lilla vaxljus som jag fick hos syrierna var nästan nedbrunnet när jag kom hem och öppnade datorn för att se slutet på gudstjänsten från Kiev. De kyrkoslaviska påskhymnerna sjöngs med en kraft som nästan bara kan åstadkommas i ett kloster. Mitror och kors glänste i strålkastarljuset. Kyrkan var fylld till sista ståplats.

Det blev för min del en påsknatt med ekon från tre länder präglade av strid och konflikt: Egypten, Syrien och Ukraina. Men hymnerna förmedlade samma budskap, fast på olika språk: hopp och ljus i en orolig tid.

Read Full Post »

Just idag, på Långfredagen, råkade jag ta fram ett gammalt rysk-svenskt lexikon ur bokhyllan. Det trycktes 1912 i Leipzig av Otto Holtzes Nachfolger och jag köpte det tydligen på en loppis för några år sedan. Mellan några sidor hade den tidigare ägaren lagt ett tidningsklipp som jag inte uppmärksammat förut. Det var ett kort inlägg där den dåvarande Dramatenchefen Ragnar Josephson replikerade på något som skrivits av den skarpe teaterkritikern Ebbe Linde.

Diskussionen handlade om korstecken. Jag anade att den förts i Dagens Nyheter och kunde via tidningens förträffliga digitala arkiv spåra sammanhanget. Den 20 januari 1951 recenserade Linde föreställningen ”Bröderna Karamasov” på Dramaten, en uppsättning byggd på Dostojevskijs berömda roman. Det var en produktion med flera av tidens ledande skådespelare: Anders Henriksson, Anita Björk, Anna Lindahl, Olof Widgren, Per Oscarsson och Holger Löwenadler.

Vad kunde gå fel med en sådan rollista? Ändå var Linde inte imponerad. Han sammanfattade sina intryck så här: ”Men dramatik? – nej; ryskt? – knappast; Dostojevskij? – ej ens till hälften.”

Tidigare i sin text klagade han på att föreställningen dessvärre inte lyckats presentera en vederhäftig lokalfärg. Han hängde bland annat upp sig på hur skådespelarna korsade sig:

Inte ens korstecknen utfördes rätt. Somliga korsade sig från höger till vänster, andra från vänster till höger, några gjorde det med två fingrar, andra med tre, Grigorij med hela handen öppen, Aljosja med ett enda krökt pekfinger och gamle Karamasov själv oerhört nog med knuten näve. Nu är detta bara ett litet detaljfel som kunde rättas till (och bör göra det); men inte lika lätt att rätta till allt annat som röjde att skådespelarna inte haft någon vidare hum om den verklighet de skulle framställa och att regissören, Rune Carlsten, inte har kunnat eller brytt sig om att hjälpa dem något vidare på traven.

Ragnar Josephson i sitt rum på Dramaten 1950 (Foto Gunnar Lantz)

Redan nästa dag publicerades Dramatenchefens replik (det klipp som jag hittade i lexikonet). Han framhöll där att nationalscenen verkligen anlitat den bästa expertis på ryska korstecken som det dåtida Stockholm kunde uppbåda:

Instruktionen av de rituella rörelserna i denna föreställning har uppdragits åt kantorn i Ryska kyrkan i Stockholm, Simeon Ignatiev, vilken genomgått prästseminariet i Pleskau. De varianter av korstecken som varit föremål för observation är helt i överensstämmelse med den grekisk-katolska ritualen.

Sedan beskriver professor Josephson utförligt de olika sätt på vilket präster och lekmän utför korstecknet. Att alla inte gör det perfekt är naturligt: ”Vissa personer, exempelvis fadern, Fjodor Karamasov, karaktäriseras genom sitt förgrovade sätt att korsa sig.” Josephson fortsätter:

Jag har genom samtal idag med kantor Ignatiev övertygat mig om att såväl korstecken som knäfall utförs på scenen på ett sätt som tillfredsställer de kyrkliga kraven.

Om förklaringen också tillfredsställde Ebbe Lindes krav förmäler inte historien. Hur som helst: Det var nog rätt länge sedan som teaterkritikerna hängde upp sig på korstecknen. Vi lever ju i en postmodern tid.

Read Full Post »

Jag skriver i plural: attackerna. Jag tänker förstås på terrordådet i Stockholm i fredags men också på bomberna mot två koptiska kyrkor i Egypten. Det som hände här hemma kändes nästan inpå huden. Men här i Södertälje, där vi har en koptisk kyrka, finns förstås också en påtaglig närhet till det som skedde långt söderut.

Jag råkade befinna mig i Stockholm i fredags. Jag var på väg till tunnelbanan vid Östermalmstorg  när det plötsligt meddelades att den var avstängd. Jag började vandra ner mot stan och hade kommit till Kungsträdgården när en svart skåpbil full av tungt beväpnade och maskerade poliser skrek att alla skulle ta sig hem och lämna innerstan. Det kändes som om krigstillstånd hade utfärdats. Men att lämna innerstan var förstås lättare sagt än gjort.

En buss gick i alla fall från Karl XII:s torg mot Slussen. Jag hoppade in och den kröp fram mot Slussen men där kom det order att alla bussar skulle in till garage. Totalt stillestånd i kollektivtrafiken.

Jag gick då in på Hotell Hilton strax intill och där fanns det gott om platser att sitta på. Jag satt där ett par timmar och försökte få information om pendeltågen hem men det enda som meddelades var att de stod stilla. Det var en vacker vårkväll och jag hade genom panoramafönstren utsikt mot Gamla stans t-bana där tågen väntade på klarsignal. Det blev en nästan bisarr upplevelse att blicka ut över Gamla stans solbelysta fasader medan dramatiken pågick lite längre bort och sjukvårdare och poliser gjorde sitt tunga jobb.

Vid 20-tiden såg jag det första tunnelbanetåget rulla och vandrade vidare mot Södra station som dock fortfarande var avspärrad. Jag gick in på en pub intill stationen där jag tillsammans med ett blandat klientel av ölgubbar och strandsatta resenärer kollade på de stora tv-skärmar som normalt är avsedda för fotboll men som nu sände Svt1 hela tiden.

Det är sant att det bästa hos människor kan komma fram i krissituationer men det sämsta lurar också under ytan. En man vid bordet intill mitt skulle också med pendeltåget, fast norrut till Kungsängen. Han var väl inne på sin tredje starköl och förkunnade att gärningsmannen borde avrättas offentligt. Efter mina invändningar medgav han att det kunde vara bra att få tag i honom levande för att kartlägga motiv och nätverk.

Jag övergav honom och gick ned till perrongen och tog första bästa tåg mot Södertälje. Klockan 22 var jag hemma, drygt sex timmar försenad.

Allt det jag nu berättat är förstås en anekdotisk bagatell vid sidan av den stora tragiken och den vidare dramatiken. Men det är ändå de personliga upplevelserna som etsar sig fast i minnet.

När det gäller det som hänt i Egypten vet vi att dåden skett i en miljö där det öppna samhällets regler inte gäller. Det handlar om en ”godkänd” diktatur och den auktoritäre president al-Sisi var nyss i Washington där president Trump karaktäriserade honom som ”a fantastic guy”. Ändå är situationen i Egypten precis så som den beskrevs av The Independent i anslutning till besöket:

Tens of thousands of political dissidents, including American citizens and human rights advocates, remain in Egyptian jails today due to Mr Sisi’s policies, according to Human Rights Watch…

The two leaders may have different personalities – military versus celebrity – but they have a similar philosophy. The ”Make America Great Again” slogan and ”Long Live Egypt” seem to mirror each other in sentiment.

They also share views on media in their countries reporting ”fake news” and criticising their respective judicial branches for being biased against them.

Redan har al-Sisi slagit till mot ”fake news” efter söndagens två blodiga attentat mot landets kristna. Ahram On-line rapporterar idag:

In a statement published on Sunday, Al-Bawabah newspaper expressed its surprise and outrage at the decision to confiscate its Monday issue, in which it pointed to “security failure” in relation to the bombing of two Coptic Orthodox churches that left dozens dead and scores injured on Palm Sunday.

Al-Bawabah’s editor Abdo El-Nasr told Al-Ahram Arabic website that the newspaper’s management speaking with officials to try and secure the release of the banned issue, saying ”it contains nothing threatening to national security”.

“We openly declared that what happened at the two churches, in our opinion, is a major security lapse and we must hold accountable those responsible, changing the current strategy in combating terrorism,” the statement read.

Men Donald Trump har fullt förtroende för sin nyvunne vän i kampen ot terrorismen: “I have great confidence that President Al-Sisi will handle situation properly”, twittrar han.

Själv har jag mindre förtroende för Egyptens president. Men jag tror att jag någon dag under den kommande påskhelgen ska besöka Sankt Mina koptiska kyrka i Södertälje.

Read Full Post »