Dagsnotiser 29 januari

Pete Seeger (1919-2014)

Jag har inget starkt förhållande till den musiktradition som Pete Seeger representerade. Ändå kan man ju sjunga så många av de sånger som han var med om att ge odödlighet. Jag läser några rader ur USA Today:

To Bruce Springsteen, Pete Seeger, the singer/songwriter/activist who died Monday at the age of 94, was ”the father of American folk music.” But Seeger, who popularized This Land Is Your Land and We Shall Overcome and wrote If I Had a Hammer and Turn, Turn, Turn, never liked the term folk music.

”It’s been defined as the ‘music of the peasants,’ ” Seeger told USA TODAY in a 2009 interview, ”and then you get someone saying (of Seeger), ‘he’s no peasant!”’

Seeger, who dropped out of Harvard University in 1938 to ride a bicycle across the country, quoted his father, Charles Seeger, a musicologist: ”My dad, the old professor, used to say, ‘Never get into an argument about what’s folk music and what isn’t.’ ”

Jag har ingen uppfattning i definitionsfrågan men jag vet att den som hört Pete Seeger live aldrig kommer att glömma det. Själv minns jag hans framträdande inför Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala 1968. Exakt vilka sånger han sjöng (och ledde oss i) minns jag inte. Men jag glömmer inte känslan av att taket på Fyrishallen höll på att lyfta sig när flera tusen personer tillsammans stämde in i We are climbing Jacob’s ladder. En skribent i den norska tidningen Vårt land verkar ha varit med vid samma tillfälle:

Han brukte sin stemme sterkt i opprøret mot Vietnam-krigen, og nordmenn av en viss alder vil huske hans konsert på Kirkenes Verdensråds generalforsamling i Uppsala i 1968. Den generalforsamlingen, som i tid falt sammen med krigen og sultkatastrofen i Biafra, ble startpunktet for oppvåkningen blant kristne for at man ikke kunne stå og se på ulikhetene i verden uten å handle.

Salen eksploderte da Seeger med sterk røst ba delegatene om å komme opp med en resolusjon hvor de fordømte USAs krigføring i Vietnam.

Ja, salen höll nog på att explodera flera gånger inför denne vänsterevangelist. Kanske ger rubriken i USA Today en bra sammanfattning av hans livsgärning: Pete Seeger taught America to sing, and think.

Pete Seeger

Ukraina igen

Med risk för att framställas som Putinkramare måste jag ändå medge att den ryske presidenten håller lite mer på gammaldags diplomatisk etikett än vad många västeuropeiska ledarfigurer gör. Så här sa han (i engelsk översättning) i går i Bryssel i samband med toppmötet Ryssland-EU mot bakgrund av de olika medlarresor som EU-ledare nu gör:

”The more intermediaries there are, the more problems there are. ”I am not sure Ukraine needs intermediaries.” He pointedly noted that European leaders would complain if Russia sent envoys to mediate in the Greek crisis of the past four years.

”I can only imagine what the reaction would be if in the heat of the crisis in Greece or Cyprus, our foreign minister came to an anti-European rally and began urging people to do something. This would not be good,” Putin said. ”I’m sure the Ukrainian people will sort this out and Russia is not going to interfere.”

Vilken eller vilka utrikesministrar kan han ha syftat på i sin något inlindade kritik? Reflektionerna göra sig själva, som det brukade heta förr i Grönköpings Veckoblad.

Antag förresten att Rysslands ambassadör i Sverige skulle gå omkring på en EU-fientlig demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm medan fanor från Svenskarnas parti och den autonoma vänstern fladdrade bakom honom på mediabilder. Jag misstänker att han då skulle uppkallas till ett allvarligt samtal på UD.

Detta om (kanske förlegad) diplomatisk etikett. Dagens nummer av Kyiv Post har annars en ledare som går igenom vad man kallar myt och verklighet kring det som nu skrivs om Ukraina. En punkt lyder så här:

Myth: Everybody in Ukraine favors closer ties with the EU over Russia.

Reality: While the polls suggest a majority of Ukrainians do indeed want to align with the West, a strong minority favor closer ties with Russia, while another cohort wants Ukraine to remain separate from the EU or Russia. So the competition for hearts and minds continues. What’s encouraging is that young people are overwhelmingly for EU integration.

Tidningen tycker också att en del skildringar av de våldsamma kravallerna har varit något överdrivna: ”Both police and protesters have been commendably restrained. There are a few hotheads, including provocateurs-for-hire and tear gas-toting Svoboda party members.”

När det gäller den mer långsiktiga utvecklingen citerar redaktionen faktiskt ett uttalande av Carl Bildt som visar att vår utrikesminister då och då ändå träffar huvudet på spiken: “They are not going West. I don’t think they are going East. I feel they are going down.”

Read Full Post »

Ukraina

Jag läser vad Carl Bildt skrev i engelskspråkiga Kyiv Post för några veckor sedan: ”Ukraine is a European country, and it belongs within the European family of nations… It is a country of great promise – from Lviv in the west to Lugansk in the east – and there is no reason why it should constantly fall short of its potential.”

Visst, det är bara att hålla med. Att Ukraina ligger i Europa lärde vi ju oss redan på skolans geografilektioner även om landet då var en del av Sovjetunionen. Moskva ligger för övrigt också i Europa och Sankt Petersburg har historiskt sett varit en mer europeisk stad än Kiev.

Det är komplicerat med både geografi och historia när man talar om Ryssland och Ukraina. Det kan illustreras av Carl Bildts eget val av namn på de städer han pekar på i sin artikel. Lviv är det ukrainska namnet på den stad som på ryska heter L’vov (på polska Lwów och på tyska Lemberg) och Lugansk är namnet på den övervägande ryskspråkiga stad som de renläriga ukrainska nationalisterna helst vill kalla Luhansk.

Ukraina

Man skulle för att travestera utrikesministern också kunna säga att Ukraina är ett slaviskt land och att det tillhör den slaviska familjen av nationer. Fast då riskerar man att anklagas för panslavism och buntas ihop med dunkla romantiska tankeströmningar från 1800-talet. Och en slavisk identitet är absolut ingen garanti för en kulturell gemenskap. Inte ens ett gemensamt bysantinskt arv garanterar någon enhet. Det är lätt att se i dagens Ukraina där man trots en gemensam ortodox tro har splittrat upp sig i ett antal sinsemellan konkurrerande kyrkliga jurisdiktioner där det främst är de politiska och allmänkulturella sympatierna som bestämmer vilken patriark eller metropolit man vill ställa sig under.

Vilken kultur är ukrainsk och vilken är rysk? Författaren Michail Bulgakov (just nu aktuell med uppsättningen av Mästaren och Margarita på Stadsteatern i Stockholm) var född och uppvuxen i Kiev. I sin roman Det vita gardet skildrar han ett Kiev som från hösten 1918 var skådeplatsen för rivaliserande politiska grupper och arméer. En nyöversatt engelsk version, utgiven av Yale University Press, inleds med ett förord av Evgeny Dobrenko, professor vid University of Sheffield, som bland annat skriver:

Ultimately, Kiev was for Bulgakov a Russian city. Historically, it was in fact the “mother of Russian cities,” the cradle of Russian statehood, and the capital of ancient Kievan Rus. Bulgakov’s refusal to recognize the rights of the Ukrainian language and Ukrainian aspirations in Kiev was even demographically justified: in 1917, more than half the population of Kiev was Russian, followed by Jews (about twenty per cent), and only then Ukrainians (a little more than sixteen percent) with a significant Polish minority (almost a tenth of the population)…

In the newly proclaimed Ukrainian state, many eastern and southern cities (among them such first-rate cultural and industrial centers as Odessa, Kherson, Nikolaev, Kharkov, Iuzovka, Ekaterinoslav, and Lugansk) had never been Ukrainian at all. One should also consider that western Ukraine (the primary base of present-day Ukrainian nationalism) was once part of Poland. All of this made the aspirations toward Ukrainian “independence” highly questionable. Ukraine began where the city ended, and Bulgakov considered the city the basis of culture and civilization.

Man kan tycka vad man vill om Michail Bulgakovs nedlåtenhet mot en folklig kultur och det nationellt ukrainska men hans inställning speglar hur som helst det komplicerade i Ukrainas historia, en historia som blev ännu mer tragisk och dramatisk genom hungersnöden 1932-33 (Holodomor) och det andra världskrigets väv av folkmord, partisankrig och medlöperi.

Det tragiska i det som skett i dessa yttersta dagar är att hårdföra nationalister tagit över en del av motståndet mot regeringen. Deras mål tycks vara ett slags gammaldags kosackuppror och förvisso inte att Ukraina ska förenas med EU. För dem är överstatlighet och internationalism av ondo och de hyllar ogenerat de nationalisthjältar från 30- och 40-talet som hade fascistiska eller rent nazistiska sympatier. I samma Kyiv Post som publicerat Carl Bildts betraktelse skrev den tyske statsvetaren Andreas Umland (specialist på Ukraina) om hur ultrahögerns slogans och banderoller hotar hela proteströrelsen:

A particularly sad outcome is that the ethno-nationalists have poisoned Ukrainian civil society with formulas that will disturb the formation of a unified Ukrainian civic community. The non-nationalist protesters who have uncritically taken over ethno-nationalist slogans and symbols are making a strategic mistake: When utilizing ambivalent historical references in their fight against a semi-authoritarian regime, they may be helping to undermine the Ukrainian state.

Janukovitj leder förvisso ett halvauktoritärt styre och ingen önskar något annat än att Ukraina ska gå vidare på en demokratisk väg, helst med en ny och mindre korrupt regering. Men den som ser landet i ett förenklat eller svart-vitt perspektiv och tror att det absolut måste välja mellan Moskva eller Bryssel har inte läst sin historieläxa ordentligt.

Read Full Post »

Jonasson igen

Jag hade väl knappast gått och sett filmen om hundraåringen som klev ut genom fönstret om det inte varit för en enda sak. Jag ville nämligen se hur min barndoms (numera nedlagda) järnvägsstation i Byringe framställdes. Som väntat var det inte originalbyggnaden som visades men filmens version hade i alla fall någorlunda rätt färgton även om huset var mindre än vad SJ:s gamla normalritningar förutsatte.

När jag på sin tid läste boken hade jag lite svårt för det burleska i alla fantastiska skrönor och skrattade uppenbarligen mindre än andra läsare. Filmen upplevde jag ändå som mer balanserad och Robert Gustafssons gestaltning av huvudpersonen kan man inte annat än beundra.

Om nu två miljoner tyskar har köpt Jonas Jonassons bok kan man ju utgå från att filmen så småningom kommer att ses av en rätt bred publik från Hamburg och söderöver. Särskilt som författarens andra bok Analfabeten som kunde räkna redan klättrat upp på de tyska bestsellerlistorna. Den svenska titeln har översatts rakt av: Die Analphabetin, die rechnen konnte, detta till skillnad från den engelska versionen som fått en lite mer säljande variant: The girl who saved the King of Sweden. Varför tyskarna inte valt att anspela på det svenska kungahuset förstår jag inte med tanke på vilket hett stoff som drottning Silvia och hennes familj är i den tyska populärpressen.

Hur som helst; i det senaste numret av Die Zeit filosoferar en skribent vid namn Ulrich Greiner över kitschbegreppet i dagens litterära klimat. Förr visste man vad triviallitteratur innebar. Grundreceptet var: ”ung kvinna upplever den stora kärleken”. Miljön kunde växla men sjukhus och herrgårdar var vanliga platser för denna starka och himlastormande upplevelse. Trots olika förvecklingar var världen i grunden harmonisk och risgrynen regnade till slut över ett lyckligt brudpar.

I dag är situationen enligt Greiner förändrad. Harmonin har ersatts av katastrofer, kriminella sammansvärjningar eller bisarra komedier. Som exempel på det senare tar han berättelsen om analfabeten:

Ein Merkmal des alten Trivialromans bestand darin, dass man seine Geschichte in groben Zügen weitererzählen konnte. Das wäre bei der Analphabetin völlig unmöglich. Das Buch enthält den Stoff von mindestens zehn Romanen. Die  Verwicklungen, die hanebüchenen Übertreibungen, die völlig unmotivierten Wendungen, der schnelle Wechsel von politischer Satire zum Thriller und weiter zum Kalauer – all das widersetzt sich jeglicher Einordnung.

Med andra ord: när det gäller den gamla triviallitteraturen kunde man återberätta historien i grova drag. Det är omöjligt när det gäller Jonassons bok. Där finns stoff till minst tio romaner och den snabba växlingen från politisk satir till thriller gör det omöjligt att pressa in den i något fack.

Nu är förstås frågan om denna andra bok kommer att vara lika framgångsrik som den första. Jag vågar nästan förutspå att upplagan kommer att bli mindre. En recension  i Süddeutsche Zeitung tyder på ett svalare mottagande. Där karakteriseras storyn som lite långtråkig och dessutom präglad av en viss politisk korrekthet på slutet.

Får man tro recensenten Kristina Maidt-Zinke kan det den här gången bli lite för mycket av det hon kallar för Pippi-Långstrump-humor. Hennes avslutande råd blir därför följande: För en tredje bok måste Jonasson hitta ett helt nytt koncept. Annars finns det risk för att läsarna kliver ut genom fönstret och försvinner.

Read Full Post »

Povel Ramel

Med anledning av en plötsligt iråkad födelsedag fick jag boken Povel Ramel – Debut i present. Det är förresten mycket mer än en bok eftersom pärmens insidor innehåller sex CD med några av Povels tidiga inspelningar från perioden 1942-1953. Dessutom är den fylld av välskriven information plus många bilder från den tid då det begav sig.

Jag tillhör den generation som är uppväxt med Povel Ramels text och musik. Redan som kulspelande folkskolegrabb lärde jag mig en del av de klassiska texterna: Tjo vad det var livat i holken liksom Far jag kan inte få upp min kokosnöt. När man avancerat från folkskola till läroverk minns jag att sånger som Titta det snöar och Titta jag flyger stod på repertoaren. Plus många andra odödliga låtar.

Povel – här med Brita Borg

Vad man kanske inte riktigt förstod att fullt uppskatta som ung var Povels fantastiska förmåga till parodier och pastischer. Den gamla trögflytande Nidälven blev Grisälven (ett tidigt inlägg från 1949 i miljödebatten) och Snoddas gamla Flottarkärlek omdiktades och framfördes med en infernaliskt släpig falsksång. Här är ett par strofer

Jag har vakat vid min vak mång vinternatt så snål och kall
bakom flötet som en ståtlig vildmarksshejk
och när timmarna blev trista, ja då sjöng jag mig en trall
så att vikens alla fiskar gick i strejk

För små krokarna i krökarna kring Kråkelunda Krans
har jag sjungit medans månen stod i full
Bortom fjölarna vid Hällsefyr gick hyskeforsadans
och i Dalarna föll masarna omkull

Hadderian haddera, hadderöjan hadderätt
sjöng jag flott som norrländsk knott med min falsett

Den vänlige Povel ångrade strax sin elakhet och köpte själv upp hela upplagan av den nyinspelade skivan. Men efter ett par decennier ansåg han att saken var preskriberad och nu finns också en version på nätet om man klickar här.

Ingen svensk författare kan väl överträffa Povel Ramel i ordekvilibristik. Men också som musikalisk tonvrängare var han ett geni. I Den gamla vaktparaden blandar han marschklassiker som Alte Kameraden och Under dubbelörnen med Stars and Stripes och låter sångarna excellera i vad som närmast blir en mässingsorkester av mänskliga röster.

Också i rena talprogram i  radion kunde han visa sitt absoluta gehör för andras tonfall och jargong. I drygt tio minuter under rubriken Jazzmikroskåpet berättar han på en av de här skivorna om den fiktive saxofonisten Cooleridge Candy i en parodi på den tidens jazzkåsörer som brukade skildra en musikers karriär från bakgatorna i New Orleans till de stora scenerna i New York. Här får vi en liknande skildring, full av anspelningar på (lika fiktiva) klassiska instrumentalister och estrader som alla underförstått borde känna till.

Kanske måste man vara en 40-talist med sinne för det ironiska och absurda för att riktigt uppskatta allt som den här boken och dess skivor har att ge. Men jag tror att också en yngre generation kan gilla  saker som utan tvivel kommer att leva vidare som svenska klassiker.

Read Full Post »

Nu var det 1914

Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransmännen som bekant. Det vill säga: ju mer saker och ting förändras, ju mer förblir de lika.

Nu är det 2014 och precis som för hundra år sedan står försvarsfrågan på dagordningen. Organisationen Folk och försvar har sin rikskonferens i Sälen och de militära aktivisterna har sin årliga högtid. Som så många gånger förr är det hotet från Ryssland som målas upp. I Expressen avslöjas till exempel att ryssarna övat flyganfall mot vårt fredliga land. Ett av målet uppges ha varit vår lika fredliga signalspaningsorganisation på Lovön. I Svenska Dagbladet kör Claes Arvidsson sitt praeterea censeo: Vi borde ansluta oss till Nato.

Jag hörde nyss Finlands president Sauli Niinistö tala via webb-tv. Han lät inte överdrivet alarmistisk. Han påpekade att dagens ryska invasion framför allt består av tusentals turister, att Ryssland har enorma gränser att tänka på och att landets yttersta punkt åt öster ligger 9.000 kilometer från skidbackarna i Sälen.

Ryssland – fler länder än Sverige att bry sig om

Vad vore svensk försvarspolitik utan ”wår gamble arffiende ryssen”, som det hette på 1600-talet. Om detta bloggade jag för några år sedan. Jag påminde om Rysslandskännaren och DN-redaktören Anton Karlgren som i en reportagebok från 1916 redovisade sina samtal med ledande ryska politiker. De förstod inte den svenska rädslan utan påpekade snarare att Sverige historien igenom varit en ganska aggressiv granne. Det var ”Rysslands svenska fara” som sköts i förgrunden, säger Karlgren när han summerar:

Vad har då ryssen att säga om andra delen av problemet: Sverges ryska fara?

– Den ryska faran! Ni finner inte en person i Ryssland som är vansinnig nog att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen, säger utrikesminister Sasonov.

Då hade de dåtida aktivisterna på högerkanten i Sverige blåst upp hotet från Ryssland och framhävt vikten av ökade anslag till militären. I januari 1914 pågick förberedelserna för fullt för det stora bondetåg som skulle uppvakta kung Gustaf V om stärkandet av det svenska försvaret. Och kungen (påhejad av drottning Viktoria) var i borggårdstalet som bekant inte sen att ta ställning:

De saknas visserligen ej inom vårt land som hysa den meningen att frågan om öfningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har jag samma åsikt som I för mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och afgöras nu ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap som af sakkunskapen inom min armé uppställas såsom oeftergifliga frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjänstgöringstid för de värnpliktige, jämväl med hänsyn till behofvet af vinterutbildning. För lösandet af sina stora uppgifter måste vidare min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas.

Det blev som bekant en regeringskris och det kungliga talet har senare analyserats i varje detalj av statsvetare och historiker.

30.000 bönder hade kommit till Stockholm för att demonstrera den 6 februari 1914. Mindre uppmärksammade är de 40.000 arbetare och vänsterpolitiker som två dagar senare marscherade på Stockholms gator för att till statsministern frambära ”det arbetande folkets krav på lättnader i de tunga militärbördorna, på arbete för fred och förbrödring mellan nationerna”. Tre och en halv timme tog det för tåget att marschera förbi regeringen som tålmodigt stod och väntade i vinterkylan.

Folk och försvar och deras inbördes förhållande är med andra ord en fråga som permanent stått och kommer att stå på den politiska dagordningen.

Detta om detta. För övrigt anser jag att utrikesminister Carl Bildt borde sluta med sitt gymnasiala twittrande. Hans uppseendeväckande hyllning av Ariel Sharon visar att 140 tecken är ett alldeles för begränsat utrymme för att kunna ge nyans och statsmannamässighet i utrikespolitiken.

Read Full Post »

Huvudlöst hov

Under nästan hundra år var Sveriges kungar genom ed förpliktade att följa Norges grundlag, den som fastställdes på Eidsvoll 1814  och som är grunden för Norges nationaldag. Under närmare ett sekel var det alltså ett av de viktigaste statsrättsliga dokument som Sveriges regenter hade att följa. I en gammal upplaga av den svenska regeringsformen som jag har i min hylla finns unionsakten och den norska grundlagen med i ett appendix.

När 200-årsjubiléet nu ska firas i maj är vårt kungapar självklart inbjudna men de har enligt uppgift tackat nej med den konstiga motiveringen att de inte brukar fira andra länders nationaldagar. Jaha.

I den gamla Norge-visan som Moltas Eriksson en gång sjöng hette det:

Man frågar sig när man dem ser:
”Hur korkade kan man bli?”

Då var frågan skämtsamt riktad mot Norge men nu är det dags att vända den mot det svenska kungahuset. Är det den oansvariga entiteten ”hovet” som ska bestämma i en viktig utrikespolitisk fråga. Har de ingen kammarherre som läst historia? Är Carl Bildt underrättad?

Kungen – historielös hedersdoktor

Jag håller helt med den kommentator som uttalat sig för Norges tv2:

– Jeg trodde nesten ikke mine egne ører da jeg hørte det svenske hoffets begrunnelse for at kong Carl Gustaf har takket nei til å delta ved markeringen av grunnlovsjubileet på Eidsvoll 17. mai. Jeg trodde jo faktisk at kongen måtte ha andre, viktige gjøremål siden han takket nei, sier Totland og legger til:

– Men han er jo ikke invitert til Norge for å feire 17. mai med oss, men selve årsaken til at det er vår nasjonaldag.

Totland påpeker at begivenheten på Eidsvoll i 1814 ikke bare en viktig del av Norges historie, men hele Nordens historie.

– Det som skjedde i Norge i 1814 fikk betydning også for dansk og svensk historie og de tre nasjonene vi er i dag, sier han.

Visst är det en skandal om kungens beslut inte ändras. Vad ska vi ha en ärftlig monarki till om monarken inte har en aning om att hans föregångare på tronen hade skyldighet att varje år uppehålla sig någon tid i Norge? Eller att hans äldre släkting prins Eugen skrev brev på norska till sina kulturvänner i Oslo? Allt för att markera sin respekt för Norges grundlag. Den som ska firas på Eidsvoll 17  maj.

PS – Uppdatering

Under torsdagen (9 jan. meddelar hovet):

I år innefattar firande av nationaldagen i Norge, den 17 maj, också uppmärksammandet av att det är 200 år sedan den norska grundloven antogs. Detta kommer att genomföras som ett särskilt jubileumsarrangemang på kvällen.

Denna kompletterande information om arrangemanget den 17 maj gör att Kungen har beslutat att Han, tillsammans med Drottningen, kommer att närvara vid det särskilda arrangemanget i Eidsvoll med anledning av den norska grundlovens 200-årsjubileum.

Tur att det kom lite kompletterande information…

Read Full Post »

Årsredovisningar

Det geniala samtidskommenterande paret Berglins har en rolig teckning i Svenska Dagbladet idag. Den föreställer två personer varav den ena något överraskande hittat den andra framför husets tv:

– Nä, dra mig på en kall pilsner! Ser du på ”Året med kungafamiljen”?

– Ja, vaf… jag har ju betalt för det här: statsbesök, tiaror, älgjakt, blöjor, sportbilar – rubbet! Och det här är den enda årsredovisning jag får.

Även jag såg på det aktuella programmet. Jag vet inte riktigt varför. Egentligen tycker jag att det är lite pinsamt att se på underdåniga intervjuer med en statschef som kan ha problem med att formulera sig. Å andra sidan kan man ju glädja sig åt att prins Daniel öppet kan tala om sin intransplanterade njure och att Ockelbo får lite ny PR. Plus att det alltid är roligt att följa ett litet barns utveckling även om det rör sig om landets mest fotograferade ettåring.

Annars är ju nyåret en påfrestande tid med alla återblickar på det 2013 som vi just lämnat bakom oss. Hur filmåret, sportåret, litteraturåret och börsåret gestaltats kan man läsa om till leda. Alla med inblickar i medias redaktionella arbete vet att den typen av artiklar är utmärkta som spaltfyllnad under mellandagarna när journalisterna har ledigt. Årskrönikan kan nämligen produceras redan före Lucia och sedan läggas in av jourhavande redigerare.

Vanlig rubrik i mellandagarna

Den enda årsredovisning som egentligen intresserar mig är den man som bloggare får från WordPress. Jag vet att läsvärdet är begränsat men jag kan ändå inte låta bli att redovisa de mest lästa bloggposterna under 2013 (publiceringsmånad inom parentes):

1 Lill Lindfors och Bo Setterlind (januari 2011)
2 Det falska luthercitatet (september 2009)
3 Mors dags-poesi (maj 2011)
4 Rysslägret i Byringe  (oktober 2012)
5 Universalmediciner (augusti 2011)

Den 23 december hade enbart den gamla texten om Lill Lindfors och Bo Setterlind 609 visningar. Det är svårt att veta varför så många hamnat på bloggen just den dagen. Var det någon fråga i Melodikrysset som orsakade tillströmningen? Eller någon annan korsordsnyckel under helgen? Kanske ett tv-program? Jag är fortfarande förbryllad.

Bloggposten om det falska Luther-citatet handlar om det felaktiga påståendet att det var Luther som myntade uttrycket ”Arbete befordrar hälsa och välstånd  och förhindrar många tillfällen till synd”. Uppenbarligen är det många som fortfarande söker sanningen  om arbetets värde och därför via Googles allseende öga letar sig hit.

Byringe är ett populärt sökord i dessa dagar (på grund av boken och filmen om hundraåringen).  Att texten om universalmediciner (typ Sloan’s liniment och Burows lösning) lockar läsare är inte så svårt att förstå med tanke på att vi alla gärna vill hitta ett undergörande läkemedel för att höja livskvalitén, särskilt nu när det är så mörkt och trist utomhus.

Detta om årsredovisningar. Som tur är brukar intresset för liknande sammanfattningar dö ut i takt med att julgranen barrar.

Read Full Post »