Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Medicin’ Category

Det var en ren tillfällighet att jag stötte på namnet Augustus A. White. Jag surfade in på president Nixons bibliotek och arkiv och hittade ett brev avsänt från Carlanderska Hospital, Göteborg, Sweden. Det var daterat den 29 november 1968 och hade ”President-Elect Richard M. Nixon” som adressat. Författaren inleder sitt brev på följande sätt:

The following words bear an urgent message. I trust that you will give them your attention. Their writer is not an eccentric nor a radical, but a concerned rational Afro-American. This letter comes to you from Sweden as I am here on a research fellowship prior to taking a teaching position in surgery at Yale University School of Medicine…

Augustus A. White var alltså läkare och gästforskare i Sverige, då 32 år gammal. Syftet med det brev han skrev var att göra den nyvalde presidenten medveten om rasismen som en tickande bomb i det amerikanska samhället:

You are aware of the militancy in the black community. We have evolved from a complacent accepting people; human beings who actually believed themselves inferior and unworthy. This, as the result of one of the most effective psychological and social conditioning processes ever conceived and practised. We then involved ourselves in a faithful and passionate attempt for acceptance through loyalty, self-improvement and education. This did not suffice. The legal institutions were challenged and petitioned for reforms and justice. The oppression continued while peaceful demonstrations and methods to implore the conscience of the nation proved inadequate. The more aggressive, sit-in type endeavors failed. The voter registration drives for political power were aborted by the racist system.

White visste vad han talade om. Han föddes 1936 i Memphis, Tennessee vid en tid när segregationen mellan vita och svarta var stenhård. Han lyckades ändå som en av fyra svarta elever komma in på en pojkskola i nordvästra Massachusets. Därifrån kom han till Brown University och han tog så småningom (som första afroamerikanska student) sin läkarexamen vid Stanford Medical School. Efter fortsatta studier vid Yale blev han senare detta universitets första afroamerikanska kirurgiprofessor.

augustus

Augustus A. White III

Under Vietnamkriget tjänstgjorde White som kirurg vid ett fältsjukhus där han fick ta hand om mängder av krigsskadade amerikanska soldater. Tillbaka i USA lyckades han få ett stipendium för studier i Sverige där han blev elev hos den framstående ortopedkirurgen Carl Hirsch i Göteborg. Han disputerade 1969 vid Karolinska Institutet på en avhandling om ryggradens biomekanik. På försättsbladet skrev han: ”To my mother, my late father and to all Afro-Americans”.

I Sverige träffade han också sin blivande fru Anita. Efter återkomsten till Amerika gjorde han en relativt snabb karriär och blev till slut professor vid Harvard.

2011 publicerade Augustus White en memoarbok som samtidigt blev en reflektion kring bemötandet av patienter i en mångkulturell verklighet. Den heter Seeing Patients: Unconscious Bias in Health Care (finns delvis på Google books). Förutom en redogörelse för den egna bakgrunden och karriären handlar den om hur man som läkare möter sina patienter med ett öppet sinne. Ett av kapitlen har titeln Health Care disparities: Women, Hispanics, Elderly, Gay och speglar hans intresse för ett humanistiskt perspektiv i vården. Ett av de mer biografiska kapitlen redogör för hans studietid i Sverige i slutet på 60-talet. Där skriver han bland annat om hur han mötte ett jämlikhetens samhälle där hans invanda reflexer kring över- och underordning inte längre gällde:

From what I could see, Swedes didn’t have a compulsion to  make themselves out as better than someone else. For an African American who grew up in segregated Tennessee, that was dramatic. In Memphis, black subservience was expected. Race made all the difference, and class and race reinforced each other. But in Sweden there wasn’t even the vast difference in wealth, at least not that I could see. I knew there must be very rich peolple here, but most everyone seemed to live the same way I thought. I’m in a country where egalitarian values are lived, not just talked about.

seeing2

Detta var alltså sent 60-tal. Sedan dess har väl Sverige i viss mån förändrats. Det har också USA men ändå kvarstår många av de problem som Augustus White lyfte fram i sitt brev till den nyvalde president Nixon. Han skrev där bland annat följande varningens ord:

Most probably a black militant revolution can be suppressed – but too many jobless, hostile, frustrated brothers do not know that, or perhaps do not care. A man can reach a point in which his emotional equilibrium is such that he is happier destroying himself even if only to harass his enemy; than he would be living with his frustrations and hostilities unmitigated by retaliation. You are thoroughly aware of the international liabilities of a black revolt in America. Militant rebellion may not happen in the next four years or eight or ten years but without radical changes it will come to pass. The longer it seethes the more violent, profound and widespread it will be. The cancer will spread.

Den våldsamma urladdning som han varnade för kom väl aldrig. Men nog är rasismen fortfarande en brännande fråga i USA. Man må ha en afroamerikan som president men de svarta områdenas fattigdom är fortfarande ett öppet sår. Fängelserna befolkas av etniska minoriteter och polisbrutaliteten skapar ständigt nya rubriker.

Augustus A. White slutade sitt brev från Göteborg med orden ”With respect, urgency and conviction”. Han tyckte att det var bråttom med att få slut på rasismen. Men utvecklingen har trots många framsteg ändå gått långsamt. Delar av hans vädjan till den nyvalde presidenten år 1968 skulle kunna vara skrivna än idag.

Read Full Post »

Den minnesgoda läsaren kan möjligen erinra sig en bloggpost i november 2011 som framför allt handlade om Signe Garling-Palmér vars ”samvetsäktenskap” med Fritiof Palmér i februari 1904 vållade skandal och debatt i Sverige.  De var båda studenter vid Göteborgs högskola och Fritiof kallades till förhör hos högskolans rektor där han fick en uppmaning att de antingen skulle legalisera förhållandet (det vill säga gifta sig åtminstone borgerligt) eller bli relegerade. Högskolan betraktade deras samlevnadsform som ett ”osedligt och förargligt leverne” och därmed som ett disciplinbrott.

Nu blev det aldrig någon relegering och paret flyttade redan samma år till till Paris där den samvetsäktenskapliga lyckan kröntes med att sonen Raoul Fri Palmér snabbt kom till världen.

Denne son kom så småningom att bli en av Frankrikes främsta gynekologer och en internationellt berömd pionjär för laparoskopi, det vill säga titthålsundersökningar eller titthålskirurgi. Jag citerar en sajt på nätet:

How do we begin to tell the story of one of the 20th century’s greatest pioneers whose brilliant works shaped nearly thirty years of laparoscopic history? It is indeed an impossible task to attempt to capture all the visionary luster of Raoul Palmer, the Swedish-born French gynecologist whose laparoscopic legacy reaches near sainthood for those of us who were fortunate enough to have known him. At a loss for words, others refer to the phenomenon of Raoul Palmer as simply “the Palmer era.”

En medicinhistorisk forskare i Cambridge, Ramona A. Braun, sysslar just nu med en undersökning kring Raoul Palmér och hans medicinska tekniker och hon hittade min blogg i sin jakt på den store läkarens personliga bakgrund och vi har nu korresponderat en tid.

Det finns väldigt lite skrivet om paret Garling-Palmér, bortsett från deras roll i debatten kring civiläktenskapet i Sverige. Men Fritiofs arkiv finns på Göteborgs universitetsbibliotek och där speglas hans aktiviteter som bibliotekarie vid den nordiska avdelningen vid S:te Geneviève-biblioteket i Paris men också hans viktiga roll som skribent i franska tidskrifter, som översättare och som utgivare av tidskriften La Revue Scandinave. Eftersom jag nu blivit intresserad av mannen ville jag gärna veta mer om honom och tillbringade därför gårdagen i Göteborg med sex välfyllda arkivkartonger framför mig.

Av Signe finns egentligen inga spår i samlingen. Det berömda äktenskapet upplöstes 1911, Fritiof gifte om sig 1914 men dog redan 1916 i sviterna av tbc. Signe avskärmade tydligen sonen från fadern och enligt uppgift hade far och son ingen närmare kontakt mellan skilsmässan och Fritiofs död fem år senare.

Det fanns ett par gamla amatörfoton i samlingen och jag kopierade nedanstående med hjälp av min iPad (kortet var från början brunt och suddigt och blev kanske inte bättre av begränsad kamerakvalitet men det ger ändå en bild av mannen)

Fritiof Savoie

Hur som helst; det är en märklig känsla att få bläddra igenom brev från det tidiga nittonhundratalets stora män och kvinnor i Sverige. Fritiof korresponderade med en mängd författare och kulturpersonligheter, både i sin egenskap av bibliotekarie och som redaktör för den skandinaviska tidskriften. Han var också under en följd av år Pariskorrespondent för tidningen Social-Demokraten. Därför finns det i samlingen en hel del brev med Hjalmar Brantings prydliga piktur. Man kan också studera Selma Lagerlöfs folkskollärarstil, Ellen Keys kladdiga epistlar med breda slängar och ständiga ändringar och tillägg eller Verner von Heidenstams mer grandiosa handstil. Det är en verklig fyndgruva för en grafolog.

Jag får återkomma vid tillfälle med mera information om Fritiof Palmér. Han är faktiskt värd en större uppmärksamhet både som person och som en viktig kulturförmedlare mellan Frankrike och Sverige.

Read Full Post »

Skånepolisens skandalösa registrering av romer har aktualiserat den svenska rasbiologins historia. I DN idag har Maja Hagerman skrivit om ett besök i det gamla rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Det var ett institut som på sin tid öppnades i fullt politiskt samförstånd år 1922.

Länge var ju också Uppsala universitet ett centrum för de dunkla tankarna kring rashygien och stereotypisering av olika folkgrupper. Vi som var studenter på 60-talet minns fortfarande den originelle docenten Bertil Lundman som hade mätt tusentals skallar som han rasmässigt kategoriserat. (Personligen blev jag som rastyp aldrig utredd av Lundman men jag minns att han ryckte ett tidskriftshäfte ur händerna på mig på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva).

Universitetets rektor var 1943-47 professor Nils von Hofsten (specialist på virvelmaskar men också en ledande rasbiologisk teoretiker). 1929 skrev han i Husmoderns läkarbok om den biologiska vetenskapens nyaste rön. Där konstaterade han att olika raser verkligen har olika värde: ”Vi kunna därför utan tvekan fastslå att den svarta rasen står lägre än den vita. En svunnen tids verklighetsfrämmande idealism kunde ännu tro att negrer äga samma utvecklingsmöjligheter som vita; en sådan tro vore numera en löjlighet och en dumhet.”

husmo

Nils von Hofsten hoppades även han på en kommande svensk steriliseringslag och han var inte särskilt hjärtnupen när det gällde tillämpningen:

En överdriven försiktighet är knappast befogad. Beträffande vissa kategorier av höggradigt mindervärdiga individer såsom sedlighetsförbrytare och andra psykiskt defekta vaneförbrytare vore det, synes det mig, icke så upprörande om en eller annan individ med något mindre dåliga anlag än flertalet råkade komma med.

1900-talets rasbiologer visste förstås att de hade en kamp att kämpa mot blödiga humanister och verklighetsfrämmande idealister som inte förstod hur viktigt det var att förädla människostammen. I en läkarbok från 1930 skrev den finländske professorn Harry Federley att de lägsta samhällslagren, och inte minst de svagsinta, förökade sig med oroväckande hastighet och han konstaterade med en suck: ”Bördan av dessa ständigt stegrade utgifter för fullkomligt onyttiga samhällsmedlemmar vilar ytterst på de dugliga medlemmarnas skuldror och ökas alltmera med samhällets tilltagande försämring.”

Som en möjlig åtgärd mot detta missförhållande pekade professorn på de förebildliga erfarenheter som vunnits av steriliseringslagarna i Amerika. Kampen för en förnuftig befolkningspolitik återstod dock ännu att föra i Norden. Och i den kampen skulle den övertygade rashygienikern inte komma att ge upp i första taget:

Han måste äga den orubbliga övertygelsen att den väg han slagit in på är den rätta och att andra skola taga vid och fortsätta hans verk, då han stupat. Med andra ord, han måste ha en bergfast tro på det rätta i sina strävanden. Man har därför i rashygienen velat se en framtidsreligion, byggande på kärleken till den ofödda nästan.

Rashygienikern som en frontsoldat i kärlekens tjänst. Professor Federley kunde förstås inte ana hur hans framtidsreligion skulle komma att tillämpas i Europa ett knappt decennium senare.

Read Full Post »

Den franska kirurgen Alexis Carrel var kontroversiell redan när han fick sitt Nobelpris i medicin 1912. Han var en av transplantationsteknikens pionjärer men när han kom till Stockholm för att ta emot utmärkelsen möttes han av arga demonstranter från Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. I en protestskrivelse beskrev de svenska djurskyddsvännerna honom som en synnerligen hänsynslös och för experimentdjurens lidande fullständigt likgiltig forskare.

Just då var Carell verksam vid Rockefellerinstitutet i New York och han fortsatte sin forskarbana i USA där han bland annat samarbetade med Charles Lindbergh. De flesta hade väl glömt bort honom innan han 1935 publicerade sin bok Den okända människan som blev en internationell bestseller.

Boken kom på svenska 1936 (på Bonniers förlag) och jag har ett exemplar i min bokhylla. Någon tidigare ägare har lagt in ett urklipp av en lång understreckare som författaren Sten Selander skrev i Svenska Dagbladet den 11 november 1936. Han sammanfattar där sina intryck:

Den okända människan är långt ifrån någon bibel, där man ville svära på sanningen av varje rad. Men detta gör knappast Carrels bok mindre läsvärd. I stället bidrar det till att göra den till ganska idealisk läsning – en läsning av den art som omväxlande väcker entusiastiskt bifall och eggar till häftig opposition och hela tiden sätter tankarna i rörelse. På bra länge vet jag mig inte ha råkat på en lika fascinerande och stimulerande skrift.

Ja, nog kan denna internationella bästsäljare locka till häftig opposition. Jag läser ett stycke på sidan 326 i den svenska upplagan:

De som ha mördat, rånat, beväpnade med revolvrar eller maskingevär, rövat bort barn, tagit ifrån de fattiga deras besparingar eller lurat allmänheten i viktiga ting, borde på ett humant och sparsamt sätt expedieras i små institut för smärtfri död, försedda med lämpliga gaser. Ett liknande förfarande kunde med fördel tillämpas på kriminaldårar.

Carrel var en ivrig rashygieniker som trodde på mänsklig förädling och härskande genetiska eliter. När världskriget bröt ut 1939 återvände han till Frankrike och fick ett eget institut för ”studiet av mänskliga problem” av den med tyskarna samarbetande Vichyregeringen. Han dog 1944 innan någon uppgörelse med de politiskt suspekta samarbetsmännen hade börjat.

Av någon anledning glömdes Carrels murkna åsikter bort efter kriget och som ett led i fransmännens allmänna nobelpriskomplex började gator och torg runt om i landet få hans namn. Men när han i början av 1990-talet plötsligt åberopades som en medicinsk förebild av det rasistiska partiet Front National började fransmännen dra öronen åt sig. En efter en av de platser som fått hans namn döptes om, liksom den medicinska fakulteten i Lyon. Till sist återstod bara en gata i Paris men också den fick byta namn 2003 när staden fick en socialistisk borgmästare.

Ett svenskt frimärke från 1972 påminde om hans pris och den officiella biografin på Nobelstiftelsens hemsida andas inget om hans dubiösa åsikter kring ”sparsamma” och gasbaserade metoder för att göra sig kvitt kriminella. Men i den överhajpade nobelprisyra som drabbar vårt land så här dags varje år kan det vara värt att minnas en av plumparna i det historiska prisprotokollet.

Read Full Post »

I ett mejl häromdagen blev jag påmind av Kerstin Hallert om Jonas Henrik Kellgren (1837-1916), en av de svenskar som på sin tid skapade bilden av Sverige i Storbritannien. Jag hade hört om honom förr men förträngt namnet.

Hur som helst; av en tillfällighet kom jag senare på kvällen att bläddra i 1907 års inbundna häften av månadstidskriften Varia. Den hade en artikelserie om svenskar i utlandet och rapporten från London var skriven av Gustaf Hellström (senare mer känd som författare till romanen Snörmakare Lekholm får en idé). Han hade just börjat som Dagens Nyheters korrespondent där och han berättar i sin artikel om en verksamhetsgren som i det allmänna engelska medvetandet bidragit till att göra det svenska namnet känt:

Det är den svenska sjukgymnastiken. Här finns väl numera ingen bildad engelsk man eller kvinna, som ej vet hvad ”Swedish treatment” innebär, och om en engelsman föreställes för en svensk, är hans första fråga: Är ni sjukgymnast? Svensk sjukgymnastik i England är oupplösligt förbunden med namnet J.H. Kellgren. Hans personlighet och hans karaktär höra lika väl som hans verksamhet till de saker, som kommit honom att spela en framskjuten roll bland svenskarne härute, och de äro af det slag, att de skulle förskaffa honom samma ställning hvarthälst han förlagt sitt livs arbete. Ehuru direktör Kellgren numera mästadels är bosatt i Sverige på Sanna och endast för kortare perioder hvarje år vistas i London, hör hans namn dock på det intimaste till de senaste trettio årens svenska historia härute.

Kellgrens Institute for Manual Treatment låg på en fin adress i London, 49 Eaton Place, och han engagerade en rad svenskar i sitt arbete, varav en del blev hans lärjungar. En av hans engelska disciplar var svärsonen och ortopeden E. F. Cyriax som senare bidrog till att sprida hans behandlingsmetoder.

Cyriax bok (i nyutgåva)

Svenskt biografiskt handlexikon från 1906 ger lite mer bakgrundshistoria när det gäller Henrik Kellgren:

Efter att år 1855 hafva aflagt studentexamen i Lund blef K. 1858 underlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente, där han 1864 avancerade till löjtnant, och genomgick en kurs vid Gymnastiska centralinstitutet. Nedtryckt af sorg öfver förlusten af maka och barn genom döden och äfven ekonomiska motgångar, lämnade K. 1869 Sverige. Hans mening var att inträda i främlingslegionen i Algeriet, men då han på vägen kom att besöka Ulrichs gymnastiska institut i Bremen, tog han anställning vid detsamma och redan 1870 upprättade han ett eget institut i Gotha. Genom tillämpning af det Lingska sjukgymnastiksystemet och ett system af manuel nervbehandling, som han själf uttänkt, lyckades han återställa hälsan i en mängd sjukdomsfall, äfven sådana som ansetts obotliga. Så uppgifves han hafva med obestridlig framgång behandlat fall af mångårigt lung- och underlifslidande, halsluxationer, ryggmärgslidanden o. s. v. Hans praktik i Gotha var emellertid af en särdeles ansträngande art, hvarför han efter några års förlopp såg sig om efter ett nytt arbetsfält. Han fann äfven 1874 i London ett sådant, som både var mera inbringande och tog hans krafter mindre i anspråk. Äfven här vann han såsom sjukgymnast stor framgång. Somrarna 1877-83 utöfvade han sin verksamhet vid hafsbadet å den preussiska Nordsjöön Norderney. K. upprättade 1883 i Baden-Baden och 1884 i Paris filialer, som dock sedermera öfvertogos af andra. En tredje filial kom 1886 till stånd å egendomen Sanna några km. från Jönköping.

Det var till Sanna som Samuel L. Clemens (mer känd under pseudonymen Mark Twain) kom i juli 1899 tillsammans med en sjuk dotter som skulle bli behandlad av Kellgren. De stannar där till oktober och den redan världsberömde författaren är full av entusiasm inför den osteopatiska metod som den svenske sjukgymnasten praktiserar. Han skriver om den i ett brev till en vän:

Ten years hence no sane man will call a doctor except when the knife must be used–& such cases will be rare. The educated physician will himself be an osteopath… I do not believe there is any difference between Kellgren’s science and osteopathy; but I am sending to America to find out. I want osteopathy to prosper; it is common sense & scientific, & cures a wider range of ailments than the doctor’s methods can reach.

Entusiastisk är han också över de vackra solnedgångarna över Vättern: ”I have seen about 60 sunsets here; & a good 40 of them were away & beyond anything I had ever imagined before for dainty & exquisite & marvelous beauty & infinite change & variety. America? Italy? the tropics? They have no notion of what a sunset ought to be.”

Av ett annat brev från Sverige, som återges nedan, framgår dock att han var mindre entusiastisk över alla de flugor (uppenbarligen från en närbelägen ladugård) som han tvingades jaga. Det framgår också att standarden på boendet var en annan än den han var van vid – utedass och inget badrum på den Kellgrenska anläggningen.

Medicinhistorikern Anders Ottosson i Göteborg håller uppenbarligen på med en studie kring sjukgymnastikens historia med fokus bl a på Kellgren och den så kallade kellgrenismen. Såvitt jag kan se är han den första som på allvar tar sig an den internationellt berömde svensken i ett modernt vetenskapligt sammanhang.

Read Full Post »

När jag var barn fanns det ett antal flaskor i husapoteket med namn efter berömda doktorer. Burows lösning var ett av dessa medel som kunde användas till lite av varje. Det applicerades på insektsbett och svullnader av olika slag, inte bara på människor utan också på diverse husdjur som behövde en lättare behandling. Detta välbeprövade fluidum var uppkallat efter en professor från Königsberg, Karl Heinrich Burow (1809-1874) och bestod av aluminiumacetat upplöst i vatten.

Ett annat hjälpmedel mot smärtor och allehanda svaghetstillstånd av fysisk eller psykisk art var Hoffmanns droppar, också det uppkallat efter en tysk professor vid namn Friedrich Hoffmann (1660-1742). Det hjälpte bland annat mot magknip och som barn fick man några droppar på en sockerbit. Dropparnas undergörande verkan på olika sjukdomstillstånd får kanske tillskrivas den enkla men effektiva sammansättningen: 75%  90-procentig alkohol och 25% eter. Volymsprocenten alkohol blir då 66% och man kan förstå att dropparna inte längre finns tillgängliga på våra  svenska apotek (men inte oväntat på de tyska, ordinerat som hjälp mot ”Übelkeit, Ohnmachtsanfällen, Übermüdung, Schwächeerscheinungen und Erschöpfung”).

I Sverige kan man inte heller köpa Sloan’s liniment, ett medel som uppkallats efter den amerikanske entreprenören (med självpåtagen doktorstitel) Earl Sloan som började marknadsföra ett medel som hans far hade använt som självlärd barfotaveterinär.  Applicerat på hästar bidrog det till att lösa upp spända muskler med mera och på människor visade det sig ha en liknande effekt. Det verksamma medlet i produkten är Capsaicin, en av de aktiva ingredienserna i chilipeppar och använd i flertalet smärtlindrande salvor och krämer.

Sloan’s liniment fanns vad jag minns aldrig i barndomshemmet men det kunde köpas på apotek här i landet ända fram till 1996 då det avregistrerades som läkemedel. Jag hade dock turen att hitta en oöppnad flaska i originalkartong på en kuriosamässa i Ransäter. Jag hade väl inte köpt flaskan om jag inte vid första åsynen fick en gammal sång av Hasse och Tage aktualiserad. Den framfördes på sin tid av Helmer Bryds Eminent Five Quartet med det traditionella svenska uttal av doktorns namn som låter båda vokalerna höras (Slo-an). Ett par av stroferna lyder så här:

Den berömde Dr. Sloan’s Liniment
ett bra patent som gör Dig ”hot”
Det tarvas endast en liten skvätt
ur sköna bruna flaskan med Sloan’s porträtt.

Vi har provat Hoffmanns droppar och fisklevertran
och vi kan doktor Dabes’ sortiment
och ”Kruschen” är inget mot ruschen och stinget
i Dr. Sloan’s Liniment.

En obetalbar musikalisk och humoristisk upplevelse. Kolla:

Min flaska med linimentet är oöppnad och får så förbli. Möjligen kan jag tänka mig att sälja den till någon farmacevtisk intresserad samlare till ett pris som vi får förhandla om.

Read Full Post »