Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Tyska

En god vän skrev till mig häromdagen och undrade hur jag skulle översätta ett berömt citat av Walter Benjamin: ”The work is the death mask of it’s conception”. Det tog en stund innan jag insåg att de ord hon syftade på i sig var en tolkning från tyska till engelska. Benjamin var ju en skicklig översättare från franska till tyska men han skrev för det mesta på sitt modersmål. I original lyder citatet ”Das Werk ist die Totenmaske der Konzeption”.

Vår anglosaxiska kulturorientering är numera så total att många får för sig att den största delen av världens viktigaste vetenskapliga och litterära verk är skrivna på engelska. Hur ofta ser man inte Wittgenstein eller Derrida citerade på just det språket. Att det finns risk för betydande nyansförskjutningar i översättningarna verkar ibland inte bekymra författarna, inte ens i akademiska sammanhang.

Nu vill jag inte i något slags språkligt snobberi kräva att alla ska kunna läsa filosofiska texter på tyska och franska. Min poäng är snarast att översättningar ska betraktas som just interpretationer av ett original och som alltid i sådana sammanhang måste man agera med försiktighet när det gäller att dra växlar på den egentliga betydelsen.

Bokmässans tyska profil i år har lett till åtskilliga spaltmeter om vårt främlingskap för det största europeiska kulturområdet och det ständigt sjunkande intresset för tyska bland gymnasisterna. Mest drastiskt formulerades väl sakernas tillstånd av Ebba Witt-Brattström i Dagens Nyheter i förra veckan:

Det är ett pinsamt faktum att det finns fler studenter som studerar svenska på den tyska högskolan (närmare 4.000) än det finns skolelever som väljer tyska som B- eller C-språk i vårt land. Inom skandinavistiken, som finns på 13 tyska universitet (och i Wien, Zürich och Basel), är svenska det största ämnet. Men det är en obesvarad kärlek. För trots att Tyskland är Sveriges största handelspartner, så misstror svensken reflexmässigt allt tyskt (utom möjligen den billiga ölen).

En artikel i Skolvärlden bekräftar läget: I våras var det mindre än var femte elev, 19,1 procent, som gick ut grundskolan som hade läst tyska. Drygt tio år tidigare, skolåret 1997/98, läste över 40 procent tyska. En halvering av tyskstudenterna på drygt tio år med andra ord. En förklaring till tyskans ras anses vara att språket betraktas som både tråkigt och knöligt.

Knöligt har det i och för sig alltid varit. Idé- och lärdomshistorikern Henrik Johansson från Lunds universitet skrev för några år sedan en artikel i tidskriften Tvärsnitt om 1900-talets diskussioner kring tyska eller engelska som första språk och berör i sammanhanget debatten i mitten av 1940-talet:

I Stockholms-Tidningen ville författaren Margit Palmaer mobilisera en föräldraopinion mot tyskans ställning i realskolan. Palmaer tar sin utgångspunkt i många realskolelevers ferier, som måste ägnas åt tyskstudier på grund av de flertalet kuggningar som förekommer i ämnet. ”Hur många sköna sommarveckor har inte förbittrats av tyska gramman, inte bara för Kalle och Brita utan också för deras mödrar och fäder och andra anförvanter!”

Tysk grammatik – knölig?

Visst kräver den tyska grammatiken en del möda. Det vet alla vi som pluggat prepositioner och böjningsmönster i Hjorth-Lides lilla röda, den ledande skolboken på 50-talet. Den var politiskt oförvitlig men om man får tro uppgifter på nätet kunde man i dess upplagor från slutet på 30-talet hitta frasen ”Der Führer hat Ordnung geschaffen”, en ersättning för ett tidigare övningsexempel som löd:  ”Gott hat die Welt geschaffen” (också ett exempel på 1900-talets tilltagande sekularisering).

Tyskan som skolämne och kulturmedium har oförtjänt fått sota för nazitidens förvillelser. Om det går att återuppväcka intresset bland svenska ungdomar för ett viktigt europeiskt kulturspråk återstår förstås att se.

Read Full Post »

Det kom kanske lite oväntat med tanke på vad Dagens Nyheter skrivit på ledarplats tidigare men Peter Wolodarski har onekligen en del kloka synpunkter att komma med i dagens ledarkrönika med titeln Israel borde säga ja till Palestina. Han tycker i och för sig inte att palestinierna på detta stadium skulle ha tagit frågan till FN, men nu ligger den där och alla parter måste förhålla sig till verkligheten:

Den palestinske presidenten spelar högt och begär ett svar från världen. Och i det läget blir Israels hårdnackade motstånd inget annat än självdestruktivt.

Palestinierna har precis som israelerna rätt att få bestämma över sig själva, i en stat med säkra och erkända gränser.

Det borde inte vara kontroversiellt för Israel att erkänna denna principiella rätt och uppgradera palestiniernas status i FN. Tvärtom hänger en sådan utveckling logiskt samman med det israeliska motkravet att palestinska flyktingar från kriget 1948–49 inte har rätt att återvända till Israel, utan i stället får bosätta sig i ett framtida Palestina.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade kunnat avdramatisera hela FN-kravet och marginalisera extremister på båda sidor genom att göra gemensam sak med Mahmoud Abbas.

Han hade kunnat säga: Ja, vi har inget emot att palestinierna blir medlemmar av FN, precis som vi har varit i drygt 60 år. Men vi begär ett ömsesidigt erkännande och att de frågor som behöver lösas i förhandlingar (gränslinjer, Jerusalems status, bosättningar) också avgörs där – inte genom våld eller stämningar i den internationella brottmålsdomstolen. Bara genom förhandlingar.

En sådan argumentation hade stärkt Israels moraliska position kraftigt. Den hade visat på en genuin vilja till fred, något som den tämligen deprimerande regering som Netanyahu leder inte gjort sig känd för på flera år.

Wolodarski ansluter sig den ståndpunkt som de flesta tänkande kommentatorer redan har intagit. Att inte erkänna Palestina är kontraproduktivt och leder bara till en utdragen s.k. fredsprocess som den nuvarande israeliska regeringen gärna vill låta pågå under oöverskådlig tid så att man hinner skapa nya fakta på marken.

Palestina – på Jesu tid

Det är precis som Gideon Levy beskriver det i den liberala israeliska tidningen Haaretz:

On Friday night Prime Minister Benjamin Netanyahu once again proved himself to be an excellent elucidator, this time in the service of the Palestinians: He demonstrated to the world, better than even Mahmoud Abbas, why they had no recourse but to appeal to the United Nations. If there is one clear take-home message from his Hezekiah and Isaiah speech, it is this: The Palestinians (and the world ) can no longer expect anything from Israel. Nothing.

Netanyahu was particularly persuasive when he explained that a Palestinian state would endanger Israel – narrow waist, just hundreds of meters from Israeli cities, thousands of rockets – one giant blah-blah that willfully ignores the possibility of peace. A Palestinian state, perhaps, but absolutely not in our time, and not in our school of thought.

De politiska veteranerna Matti Ahtisaari och Javier Solana (NATO:s tidigare generalsekreterare, om ni minns) framförde nyligen i New York Times ett antal tunga argument varför EU:s stater borde rösta ja:

The first reason why the E.U. 27 should vote “yes” is that the U.N. resolution is an attempt to keep the two-state solution alive. This solution is under attack from the steady expansion of Israeli settlements in the occupied territories, and from Prime Minister Benjamin Netanyahu’s belief that the conflict should now be accepted as “insoluble.” As a result this vote is not a meaningless distraction, but a reaffirmation that the peace process is meaningful.

Även om EU:s medlemsländer inte kan ena sig om en gemensam linje i den aktuella frågan är det uppenbart att EU kommer att få en viktigare roll nu när USA genom Barack Obamas exempellöst ensidiga anförande i FN:s generalförsamling i praktiken meddelat att amerikanarna inte längre kan inta någon medlarroll. Det är precis som Fredrik Reinfeldt framhöll för Sveriges Radio i går: ”En omständighet som för det svårt för USA att medla är att man är så hårt uppknutet till Israel… Man kan inte lösa problem mellan två parter som står långt ifrån varandra om man ensidigt bara ser den ena partens utgångspunkt. Det gäller alldeles oavsett vilken av parterna man står närmast”.

Mellanöstern är inte längre vad regionen under så lång tid har varit. Mycket rör sig och mycket kommer att förändras. Palestinafrågans nya läge är en av de faktorer kommer att definiera de närmaste årens politiska utveckling.

Read Full Post »

Det har uppstått en diskussion om kolonialism i anslutning till Jan Guillous senaste bok. Försöker han där framställa 1800-talets tyska kolonialvälde som relativt godartat i jämförelse med de brittiska, franska, belgiska och portugisiska? Tyskarna som ”the good guys” och de andra som blodtörstiga skurkar? Jag har inte läst boken och vet inte i vilken utsträckning texten där motsvarar författarens något lättsinniga yttranden i tv-programmet Babel.

Hur som helst så tycker jag att det inte är någon bra idé att jämföra olika typer av kolonialism med varandra. Det är ungefär som att försöka avgöra vilken sorts kommunism som var värst: Stalins eller Maos. Däremot kan man ju mycket väl konstatera att kolonialismen var en ledande ideologi bland politiker i Västerlandet för drygt 100 år sedan, en ideologi som i sin blodiga konskevenser väl kan mäta sig med både kommunism och nazism. Den av Marc Ferro redigerade Kolonialismens svarta bok är ju tillräcklig läsning om man vill övertyga sig om den saken.

Det uppstår ibland en obehaglig sifferexercis när man ska jämföra olika historiska brott. Hur många offer skördade kommunismen i Ukraina under den stora svälten? Vad var missväxt och vad var medvetet politiskt mördande? Hur många miljoner av ursprungsbefolkningarna i Nord- och Sydamerika föll offer för europeisk expansionslust? 100 miljoner säger några historiker. Andra skriver ner siffran.

Tyskarna dödade kanske färre än belgarna i sina kolonier men den ökände generalen Lothar von Trotha led inte av någon sentimentalitet när han skulle ta itu med det olydiga Herero-folket:

Ich kenne genug Stämme in Afrika. Sie gleichen sich alle in dem Gedankengang, dass sie nur der Gewalt weichen. Diese Gewalt mit krassem Terrorismus und selbst mit Grausamkeit auszuüben war und ist meine Politik. Ich vernichte die aufständischen Stämme mit Strömen von Blut und Strömen von Geld.

Han kände med andra ord afrikanerna tillräckligt väl för att inse att de bara förstod våld, ett våld som enligt hans egna ord måste leda honom till ren terrorism och grymhet. Och blodet strömmade verkligen.

General von Trotha med stab, 1904

Vem har inte hört en liknande argumentering från dagens kolonialister och korsfarare: ”De förstår bara våld”. Hitler är död, kommunismen har fallit men det koloniala tänkandet har inte utrotats.

Ibland tycks den tyska generalens ord fortfarande gälla: ”Daß ein Krieg in Afrika sich nicht nach den Gesetzen der Genfer Konvention führen läßt, ist selbstverständlich”. Eller transponerat till nutidsspråk: ”I kriget mot terrorismen kan man självfallet inte tillämpa Genevekonventionen”.

Read Full Post »

DN eller Svenskan

Aftonbladet eller Expressen är ju frågan i ett klassiskt revynummer med Tage Danielsson och Gösta Ekman (finns på Youtube). Dagens fråga är Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet?

Personligen ser jag det inte som något större problem eftersom vi här hemma har båda tidningarna. Men antag att man i tider av dalande ekonomi måste välja. Vilken blir det då? Jag ställer frågan med anledning av att DN just idag lanserar sig själv i en ny version.

Nya Dagens Nyheter

Det som är nytt är väl främst uppdelningen av innehållet i kombination med nya stilsorter och förändrad layout. I vissa avseenden har man närmat sig SvD genom att sidan två blir ett slags innehållsförteckning och ledarna börjar på sidan 4. I andra avseenden går man motsatt väg. Medan Svenskan satsar stort på sin ekonomibilaga väljer DN att integrera ekonominyheterna i första delen. För den som inte har stora ekonomiska intressen att bevaka spelar detta kanske mindre roll men antagligen vinner SvD i prestige genom sin modell (och genom en del skarpa och granskande ekonomijournalister).

Ledarsidorna i de både tidningarna är ju numera till förväxling lika i sin inkrökta världsbild och spelar säkert för de flesta en ganska liten roll för valet av tidning. Å andra sidan känner jag en person som sagt upp sin prenumeration på SvD efter någon ovanligt korkad ledarkommentar av Per Gudmundson. Men lika perspektivlösa inlägg kan man också hitta i DN.

Utrikesbevakningen skiljer sig inte heller så mycket. När det gäller det brännheta området Mellanöstern har båda tidningarna starka personprofiler: Bitte Hammargren i Svenskan har en unik sakkunskap om arabvärlden och Nathan Sachar i DN har också vida perspektiv. Även om han har en förankring i Israel lyckas han ofta ge en balanserad bild av motsättningarna och deras ideologiska bakgrund.

DN har förstås en starkare Stockholmsbevakning men om man inte bor i själva den kungliga huvudstaden är man mindre berörd av vad som sker mellan Stallmästargården och Skanstull. Ett övertag har man också genom Namn och Nytt-sidan, det som i SvD på sin tid kallades Marginal-sidan men som det senare bladet i något slags publicistiskt oförstånd avskaffade.

Kulturdelarna? Tja, det beror på vad man är ute efter. Att populärkulturen får större utrymme är väl inget att säga om, låt vara att man med stigande ålder blir alltmer främmande för de namn som slås upp stort. Svenskans understreckare blir väl lästa mest av oss som har tid att fördjupa oss i viktiga litterära eller filosofiska frågor men de har ju alltid fungerat som ett oslagbart folkuniversitet. DN:s försök med något slags essäformat har aldrig riktigt lyckats.

Eller Svenska Dagbladet?

Av allmänkolumnister har SvD enligt min uppfattning några av de bästa: Jenny Nordberg, Rolf Gustafsson, Ola Wong, Lars Ryding till exempel. Inget fel på DN:s skribenter men de är ofta lite mer förutsägbara.

På sportsidorna läser jag på sin höjd resultaten från Södertäljelagens matcher och de är dessutom bättre beskrivna i lokaltidningen. Så där står det 0-0 mellan huvudstadstidningarna.

Återstår en summering: Om man på en öde ö per flaskpost skulle få max ett nummer i veckan av endera av de båda tidningarna: vilken skulle man då välja? Då blir det för min del faktiskt Svenskan. Utan deras fredagskorsord – sinnrika, välgjorda, humoristiska – skulle jag ha svårt att klara mig. Jag löser dem bara i sängen på kvällarna och då räcker de rätt länge, särskilt som jag har en tendens att somna med pennan i handen.

Read Full Post »

Vi såg Woody Allens senaste film Midnatt i Paris i kväll. Det är en charmig och underfundig, om än lättviktig, komedi – en film som man ändå måste se om man är gammal frankofil och Parisälskare. Den som vill ha reda på handlingen kan läsa den engelska Wikipedia-artiklen som är rätt utförlig. Det centrala budskapet är ändå att var och en har sin egen romantiska och idealiserade bild av någon viss epok under Paris långa historia som en av världens kulturella huvudstäder.

För filmens huvudperson är det 20-talet som gäller, den legendariska mötesplatsen för den moderna tidens litteratur och konst. När han (i ett slags Askungesaga) vid midnattstid flyttas tillbaka till denna epok möter han en ung kvinna som älskas av både författare och målare och han märker att hon i sin tur drömmer sig tillbaka till det sena 1800-talets värld. I en ytterligare tidsförskjutning och i mötet med Toulouse-Lautrec och Gauguin förstår han att deras drömepok är renässansen.

Med andra ord: Kärleken till Paris är beständig, det är bara epokerna som växlar.

Jag funderade på vilket decennium jag själv skulle vilja förflyttas till och måste nog konstatera att jag delar huvudpersonens förkärlek för 20-talet. Inte så mycket för de anglosaxiska författarnas eller de spansk/franska konstnärernas skull som för det Paris som blivit ett centrum för den ryska kultur som just jagats ut ur hemlandet.

Jag läser en intressant passus i boken Marina Tsvetaeva: the woman, her world and her poetry av Simon Karlinsky:

In the Western imagination, Paris of the 1920s is the city of Colette and Jean Cocteau, of Pablo Picasso and Georges Braque, of Maurice Ravel, Erik Satie and les Six, of bohemian cafés and jazz. For literary scholars of English-speaking countries, it is the Paris of James Joyce and Gertrude Stein, of Ernest Hemingway, F. Scott Fitzgerald and of so many other American, English and Irish literary expatriates. Few people think of Paris in the 1920s as a major centre of Russian literature. Yet… Paris was the place where some of the best Russian writing of that period was produced and published. The senior exiled writers, among them Bunin, Kuprin and Remizov, were doing some of their most important work in the later 1920s. So were the exiled philosophers, such as Berdiaev, Shestov, Lev Karsavin and a number of others. After 1925 or so, a younger literary generation began making its mark: prose writers such as V.S. Yanovsky and Vladimir Nabokov (then known as Sirin, he lived in Berlin but published much of his work in Paris).

Och så förstås Marina Tsvetajeva, den oförlikneliga poeten, som levde ett fattigt liv på adressen 8 rue Rouvet i det 19:e arrondissementet och skötte hushållet för tre personer så till den grad att hon enligt egen utsago knappt fick en halvtimme om dagen över för eget skrivande.

Katedralen vid rue Daru

Många av de ryska emigranterna träffades säkert i kvarteren kring den ryska katedralen vid rue Daru, även om de inte var särskilt kyrkliga. För här fanns och finns restauranger och butiker för det ryska klientelet. En av filmens scener är filmad på en tvärgata mot kyrkan och där kan man till vänster skymta den klassiska restaurangen A la Ville de Petrograd. Det var nog bland annat den scenen som fick mig att bestämma mig för min favoritepok i det historiska Paris.

Read Full Post »

På morgonen den 12 september 2001 blev jag uppringd av Aftonbladets kulturchef Håkan Jaenson. Han ville ha en kort kommenterande artikel till det som hänt i New York dagen innan. Skulle jag kunna skriva något?

Tiden var knapp men jag satte mig ned och skrev en text som publicerades nästa dag, den 13 september, under rubriken Så kan man hedra terrorns offer. Jag återger några stycken här:

Att bilda gemensam front mot terrorismen är i första hand att minska världens demokratiska underskott, att utjämna klyftor, att verka för upplysning och utbildning. Det är ett civilisatoriskt projekt som handlar om att utrota terrorismens klassiska grogrund: känslan (rättmätig eller inte) av förtryck och förödmjukelse parad med religiös eller politisk fanatism.

Den gemensamma demokratiska fronten handlar också om stärkandet och upprätthållandet av ett internationellt rättssystem, om respekt för folkrätt och mellanstatliga avtal, om upprättandet av en internationell domstol där krigsförbrytare och terrorister kan dömas och där ingen nation kan åberopa rättslig immunitet.

Det minskar inte sorgens allvar eller vredens djup om man påpekar att terrorismen aldrig kan bombas tillbaka till sina hålor. Självmordspiloter kan inte dödas på nytt. Martyrskapet föder nya generationer av offervilliga.

Bäst hedrar vi offren för dessa avskyvärda dåd genom en beslutsamhet som också paras med eftertänksamhet. Den reflektion vi tvingas till rör själva grunderna för en världsordning som nu tagit sig apokalyptiska uttryck. Mer än någonsin krävs en bred mellanfolklig demokratisk gemenskap snarare än en enskild nations moraliska ledarskap.

Kanske uttryckte jag mest självklarheter men tiden för eftertanke var knapp. Utan att veta om det vände jag mig ändå mot det som skulle komma: att en enskild nation utropade sig som moralisk ledare i en kamp som med åren blev alltmer omoralisk. Jag hoppades på ett stärkt internationellt rättssystem men de länder som valt att ställa sig utanför den internationella brottsmålsdomstolen har fortfarande inte tagit något steg i rätt riktning. Folkrätten tillämpas när det passar de starka. Jurister och publicister har fallit undan.

I några inledande rader före den återgivna texten skrev jag om ”en blind terror som drabbar oskyldiga människor”. Så var det ju. När jag nu läst alla de artiklar som fyllt tidningarna denna helg ser jag framför mig alla de tusentals oskyldiga människor som dödats sedan dess. Den ofta citerade sajten Iraq Body Count talar just nu om 102.417 – 111.938 ”documented civilian deaths from violence” i Irak. Antalet offer för en luftburen ”blind terror” genom drönarattacker i Pakistan beräknas ligga någonstans mellan 1.658 och 2.597.

En förstasida den 12 september 2001

I New York Times skrev Jan Egeland, en tidigare långvarig statssekreterare i norska UD, i går en artikel om det rätta sättet att konfrontera terrorhoten. Det är att ännu starkare bekräfta de demokratiska värden som terroristerna vill förgöra. Det betyder att rättvisa ska skipas också i förhållande till dem som på ”vår” sida övergett dessa värden:

The lessons of a decade of terror remain the same: it was a betrayal of our deepest values when our leaders agreed to hand over secret prisoners to the likes of Qaddafi, Bashar al-Assad and Hosni Mubarak, and when some of our countries’ top lawyers bent the law to see how our intelligence services could get away with torture.

This stain will not go away unless there is a criminal investigation of the top Bush administration officials who authorized these crimes.

It is equally important for European officials who actively participated in the C.I.A. programs of rendition, secret detention and abusive interrogation techniques to be fully investigated and prosecuted. Until that happens, the issue will haunt successive U.S. and European governments each time the archives of a tyrant is uncovered and the hypocrisy is exposed.

The best way to honor the victims of terrorism is to prove that we represent a better alternative. It is all a question of leadership. The moral high ground means never opening the torture chamber.

Vad kommer vi om ytterligare tio år att kunna säga om världen efter den 11 september? Det första decenniets erfarenheter är knappast upplyftande.

Read Full Post »

Alf Svensson må framstå som en mysfarbror men när det gäller Mellanöstern är han en hårdför propagandist. Häromdagen undrade han på Svenska Dagbladets nätsajt ”varför objektivitet inte gäller när Israel granskas”. Han påstod att TV4 burit falskt vittnesbörd genom att påstå att ingen av företaget Sodastreams produkter tillverkas vid israeliska bosättningar. Problemet är bara, som TV4:s reporter Andreas Hedfors kunde visa, att den aktuella produktens komponenter verkligen tillverkas i den illegala bosättningen Ma’ale Adumim även om  sammansättningen nu flyttats till själva Israel.

Mysfarbror eller propagandist?

Alf Svensson kan ha en poäng i att Israel i vissa sammanhang granskas hårdare än andra länder. Det beror förstås på att landet bedöms med en demokratisk måttstock, motiverad av det ofta framförda påståendet att man skulle vara Mellanösterns ”enda demokrati” (har man glömt det nya demokratiska Irak?).

Å andra sidan tillåts Israel av västvärldens länder ofta bete sig på ett sätt som man inte skulle tolerera om det gällde något annat land i den demokratiska gemenskapen. I New York Times påminde Roger Cohen häromdagen om detta, apropå den uteblivna ursäkten från Israels sida när det gällde morden på en amerikansk och åtta turkiska medborgare ombord på fartyget Mavi Marmara förra året. Han börjar med att citera den s.k. Palmer-rapporten som offentliggjordes inom FN nyligen.

“At least one of those killed, Furkan Dogan, was shot at extremely close range. Mr. Dogan sustained wounds to the face, back of the skull, back and left leg. That suggests he may already have been lying wounded when the fatal shot was delivered, as suggested by witness accounts to that effect.”

The four-member panel, led by Sir Geoffrey Palmer, a former prime minister of New Zealand, appears with these words to raise the possibility of an execution or something close.

Dogan, born in upstate New York, was an aspiring doctor. Little interested in politics, he’d won a lottery to travel on the Gaza-bound vessel. The report says of him and the other eight people killed that, “No evidence has been provided to establish that any of the deceased were armed with lethal weapons.”

I met Dogan’s father, Ahmet, a professor at Erciyes University in Kayseri, last year in Ankara: His grief was as deep as his dismay at U.S. evasiveness. It’s hard to imagine any other circumstances in which the slaying in international waters, at point-blank range, of a U.S. citizen by forces of a foreign power would prompt such a singular American silence.

Senior Turkish officials told me Prime Minister Recep Tayyip Erdogan had raised Dogan’s fate with President Obama. But of course no U.S. president, and certainly no first-term U.S. president, would say what Prime Minister David Cameron of Britain said: “The Israeli attack on the Gaza flotilla was completely unacceptable.” Even if there’s an American citizen killed, raising such questions about Israel is a political no-no. So it goes in the taboo-littered cul-de-sac of U.S. foreign policy toward Israel, a foreign policy that is in large measure a domestic policy.

Mavi Marmara – brottsplatsen

Det är som Cohen säger: Vilket annat land skulle ha undgått en skarp reaktion från USA:s sida när en amerikansk medborgare avrättades?

Turkiets premiärminister Erdoğan framhöll nyligen apropå just denna uppmärksammade affär: “Israel has always acted like a spoiled child in the face of all UN decisions that concern it. It assumes that it can continue to act like a spoiled child and will get away with it.”

Den öppna frågan just nu är alltså vem som har mest rätt: Alf Svensson eller Recep Tayyip Erdoğan.

Read Full Post »

Older Posts »