Bloggpaus

Nu åker jag bort några dagar och kommer då inte att vara internetuppkopplad. En nyttig asketisk övning.

Norge – vackert semesterlandskap

Under tiden får jag hänvisa läsekretsen till gamla inlägg med en viss aktualitet. Sök till exempel på följande begrepp i sökrutan här ovan så hittar ni saker som gör att folk då och då hamnar på den här bloggen via Google eller andra sökmaskiner:

Hängmatta

Timotej

Återkomsten

Ostkaka

Yoghurt

Agatha Christie

Jag uppdaterar så snart jag är tillbaka. Hoppas att det regnar medan jag är på resa och att temperaturen återgår till mer normala värden.

Read Full Post »

Konstnärinnor

En tur i det sörmländska sommarlandskapet tog oss häromdagen till Vingåker och Säfstaholms slott. Där pågår just nu en utställning med titeln ”Härtill är vi tvungna”. Den uppmärksammar att det är 100 år sedan Föreningen Svenska Konstnärinnor bildades.

Utställningens motto är hämtat från en intervju med föreningens första ordförande Ida von Schulzenheim som förklarade behovet av en förening specifikt för kvinnliga konstnärer:

Ni tror väl inte att vi konstnärinnor någionsin skulle finna på att särskilja oss i grupp endast i vår egenskap av kvinnor? Jag menar skulle vi vilja framträda och utställa för oss själva, om vi icke vore därtill nödda och tvungna? Det kan väl ingen människa tänka? Något så orimligt, så orimligt! Nej, ginge det som vi önskade, utställde vi tillsammans med våra manliga kamrater, det är då säkert och visst, men vad skola vi göra, när de icke ha plats för oss!

Elsa Celsing: Lagårds-Brita med hökorgen

Jag hämtar citatet från Barbro Werkmästers intressanta historik i utställningskatalogen. Hon bjuder också på en rad andra citat som klart speglar varför ”konstnärinnorna” verkligen fick slå sig fram i det manliga landskapet av målare och skulptörer. Så här kunde en senare tiders gentleman som Gustaf Näsström skriva i Stockholms Dagblad med anledning av föreningens utställning 1927:

Tvåhundrafemtiotre damer under ett och samma tak – det är en siffra inför vilken endast en regerande sultan kan bibehålla en välvilligt belåten min. Västerlänningen, som möter alla dessa damer på väggarna i Liljevalchs konsthall sliter däremot sitt hår och ropar ut sin längtan till det berget Athos, där ännu aldrig en kvinnofot har lämnat sitt skygga spår i sanden.

Den unge kritikern (han hade ännu inte fyllt 30) fortsätter med en allmän betraktelse om kvinnors talanger på det konstnärliga området:

Deras medfödda imitativa drift och ackommodationsförmåga gör det till en lek för dem att fabricera en tavla eller skulptur med idel lånade uttrycksmedel. Den typiska feminina småtalangen förhåller sig lika till bildande konst och musik: rutinerad på pianots mekaniska klaviatur, osäker på fiolens darrande strängar. De flesta målarinnor klinka piano på oljeduk.

Mina Carlsson-Bredberg: Självporträtt

Passa på att se utställningen om ni har vägarna förbi. Den pågår fram till den 15 augusti plus de följande helgerna i samma månad. Det är en rätt anspråkslös exposé men den väcker tankar och insikter om hur konstnärskap kan förnekas eller glömmas bort. Och Säfstaholms slott är i sig värt ett besök.

Read Full Post »

Nattyxne och tungelfest

På en loppis (var annars?) köpte jag häromdagen en förstaupplaga av Erik Axel Karlfeldts diktsamling Flora och Pomona från 1906. Det är en vackert inbunden bok med ett klotband i grönt och blått av Lydia Skottsberg.

Karlfeldts ordmagi och känsla för rytm är ojämförliga. Så här lyder andra strofen i dikten Nattyxne (som för övrigt finns tonsatt av Vilhelm Stenhammar):

Veneris blomma, nattviol,
vinden dör bort som en matt fiol,
strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,
strängad med strängar
af  sjunkande sol.
Hvit är din kind, och all dagen du gömt
blicken för solen och lutat och drömt.
Vet du ditt blod som en jungfrus är blandadt?
Vet du ditt drömliv som hennes är andadt
renast och bäst
blott som en doft vid en tungelfäst?

Man lär sig mycket av gamla dikter. Att nattyxne är ett annat namn för nattviol förstår man av innehållet. Men tungelfäst? Eller tungelnatten som det heter i första strofen? Efter att ha konsulterat Svenska Akademiens Ordbok på nätet förstår jag att det gamla och dialektala ordet tungel har att göra med månsken och månens faser.

Nattviol – Plantanthera bifolia

Nattviolen har jag sett i småländska skogsmarker. Karlfeldt vet vad som händer om man plockar den:

Jungfrublomma, böj dina knän,
oskuld som brytes, dess doft är frän.
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium.

I en fotnot till dikten förklarar han: ”Nattviolens blad och stängel afgifva, då de brytas, en frän lukt”. Så bryt aldrig denna vackra orkidé. Den är dessutom fridlyst i hela Sverige.

Read Full Post »

Italiensk kärlek m.m.

Vi gick på bio i går, trots hettan. Det var premiär för filmen Io sono l’amore (som på svenska fått den obegripligt fantasilösa titeln Kärlek på italienska). Jag hade faktiskt inte läst några recensioner i förväg men det har jag tagit igen idag, både via tidningar och på nätet.

Bitvis kan jag förstå ambivalensen i recensionerna. Kerstin Gezelius i DN är inte imponerad medan Hynek Pallas i SvD talar om ”en film med en grandios form”.

Jo formen är grandios men det som framför allt imponerar och som utländska recensenter lyfter fram är Tilda Swintons rollprestation. Som New York Times recensent uttrycker det:  ”Amid all the luxuries on display in the Italian film “I Am Love” — the chandeliers, tapestries and paneled walls, the paintings, statuary and white-gloved servants — nothing holds your gaze as forcefully as Tilda Swinton’s alabaster face.”

Det finns scener som är förföriska i sin magnifika enkelhet men det finns andra som blir kitschiga och rubbar balanser. En av dem är en kärleksscen mellan den rysk/italienska Emma, som Swinton gestaltar, och den unge kocken Antonio (spelad av  Edoardo Gabbriellini). Det blir för mycket av blommor och bin, naken hud och celest musik. Min egen reaktion på just det avsnittets romantiska kitsch är på pricken sammanfattad av Anthony Lane i The New Yorker som kontrasterar den mot några tidigare centrala episoder där maten och tillagningen egentligen bjuder på starkare erotiska laddningar:

Yet the scene falls short for another and happier reason. We don’t need it. “I Am Love” fulfilled its erotic duties with that first mouthful of prawn, and, for the heat of carnality, little can match the sequence in which Antonio, long before he strips Emma naked, helps her use a blowtorch, in the kitchen, to crisp the delicate skin of a bonne bouche. If Guadagnino had removed the sex, leaving us with nothing but its breathless prelude and the licked lips of its aftermath, we would have stumbled from the cinema in a headier and more delicious state of frustration.

”Kill your darlings” är en bra regel som skulle passat också här.

Oavsett detta är det en sevärd film, inte minst för den som gillar vackra kreationer och nästan museala miljöer. Men återigen: det som berör djupast och längst är det enorma registret i Tilda Swintons känsliga ansikte.

Read Full Post »

Lite rysk konst igen

Det var ett tag sedan jag skrev om rysk konst. Men nu såg jag att en liten akvarell/gouache av den ryska konstnärinnan Anna Ostroumova-Lebedeva (1871-1955) var till salu på ett svenskt auktionshus. Jag tänker inte lägga något bud men jag blev förstås nyfiken på en konstnärinna som jag inte hört talas om tidigare.

Den som följt bloggen ett tag lägger kanske märke till att jag bytt motiv i sidhuvudet. Jag hämtade det från en av konstnärinnans målningar med titeln Björkdungen (från 1918). Den finns på Armeniens nationalgalleri i Jerevan och ser ut så här i obeskuret skick (med all reservation för färgåtergivningen förstås).

För ovanlighetens skull är det en oljemålning. Annars upplyser biografierna om att hon var allergisk mot oljefärg och därför främst arbetade med akvareller och träsnitt. Många av hennes motiv är från Sankt Petersburg.

Här är några biografiska data:

Anna Petrovna Ostroumova was born in St Petersburg on May 17, 1871 into the family of a high official who subsequently became a senator; the second part of her name, Lebedev, she added after her marriage. Between 1889 and 1892, Anna studied at the Stieglitz School of Technical Drawing under Prof. Vasily Mathé. In 1892, she entered the Academy of Arts, at first attending the general classes, but later, between 1896 and 1898, taking instructions from Ilya Repin. While in Paris, in 1898-99, she worked at the studio of the American painter James Whistler.

Also in Paris she first took up engraving in earnest, continuing her studies in 1899 and 1900, upon her return to St. Petersburg, at the Academy of Arts under Vasily Mathé. Between 1899 and 1903, she stayed in Italy. After her marriage to the chemist Sergei Lebedev in 1905, they visited France, Holland, Belgium, and Spain. Toward the close of the 1900s, she perfected her skills in the technique of the watercolor under Léon Bakst in St. Petersburg. In 1900 she first exhibited her engraving on the World of Art show, and from then on she was closely connected with this art movement.

Här är ytterligare några av hennes verk med motiv från Sankt Petersburg:

Vår (1904) – kolorerat träsnitt

Krukov-kanalen, Sankt Petersburg (1910) – kolorerat träsnitt

Anna Ostroumova-Lebedeva genomlevde revolutionerna 1905 och 1917 och uthärdade den fruktansvärda belägringen av Leningrad under andra världskriget. En av Rysslands hårt prövade konstnärer under det förra seklet.

Read Full Post »

Svenska smultron

Det var först när jag bodde i London för tjugo år sedan som jag verkligen lärde  mig uppskatta det svenska landskapet, inte minst närheten till natur och sjöar. Det finns väl få orter i landet där man inte har en badplats inom räckhåll efter maximalt tjugo minuters bilfärd.

I London kunde man en het sommardag komma på tanken att åka till kusten för att bada. Problemet var bara att ett par hundra tusen andra personer hade kommit på exakt samma tanke och så blev man sittande i en långsamt ringlande bilkö. Dessutom fanns det inga platser att sätta sig på utefter vägen om man hade en kaffekorg med sig. ”Private property” är grundregeln. What we in Sweden call ”allemansrätt” har ingen hört talas om.

Här i Södertälje har vi ett rikt urval av svalkande bad. Östersjön förstås (Södertälje var med sitt havsbad en välbesökt kurort fram till 30-talet). Och så Mälaren och raden av mindre insjöar: Yngern, Tullaren, Malmsjön, Måsnaren, Turingesjön etcetera. Nyss kom jag hem från en av dessa sjöar och från en klippa i kvällssolen kunde jag ostört bada naken. Det var minst 22 grader i vattnet och det doftade tallbarr från skogshöjden bakom.

Där Mälaren och Östersjön möts i ett sjörikt landskap

Och så vandringen hem genom en smal stig. En doft av smultron slog plötsligt emot oss och på sluttningen ner mot sjön upptäckte vi ett smultronställe där man lätt kunde plocka en halvliter på nolltid. Man  läser ju i gamla böcker om den rika tillgången på smultron i gångna tider och här kunde man faktiskt känna sig förflyttad något sekel bakåt i tiden.

Svenskt smultron – en nationalklenod

Dagens slutsats blev mycket enkel: Blott Sverige svenska smultron har. För att inte tala om badplatser.

Read Full Post »

Ansikten

I trädgårdens svalka läser jag över frukostkoppen Elisabeth Hjorths lysande formuleringar i en recension i SvD av Göran Skyttes bok Ansikte mot Ansikte, en serie existentiella samtal med karmeliterbrodern Wilfrid Stinissen. Hon är ambivalent inför själva grundhållningen i boken, särskilt försöken att förklara och rationalisera det oförklarliga. Hon finner ”denna kristna jakt på mening otillständig”.

Läs gärna hela texten, inte minst de avslutande meningarna:

Aldrig, aldrig vill jag höra någon förklara meningen med Auschwitz. Eller övergreppen som i kyrkan begåtts mot barn. Jag vill höra någon som säger att det är meningslöst och därmed punkt. Som den katolska författaren Birgitta Trotzig förmår göra i sina böcker. Att vidkänna det tomma, det komplett värdelösa lidandet som bara är. Oförklarligt, stumt. Och en del av den kristna erfarenheten.

Min invändning mot ”Ansikte mot ansikte” är att den uttrycker en tro som slutit fred med döden i förtid. Det starka ”Gud och jag”- perspektivet går tyvärr att läsa som ett svek mot den kristendom som alltid varit en social rörelse, en tro på rättvisa och befrielse där medmänniskans ansikte aldrig blir sekundärt.

En text att begrunda i lövsalens svalka denna heta sommardag.

Read Full Post »