Bloggpaus

Nu åker jag bort några dagar och kommer då inte att vara internetuppkopplad. En nyttig asketisk övning.

Norge – vackert semesterlandskap

Under tiden får jag hänvisa läsekretsen till gamla inlägg med en viss aktualitet. Sök till exempel på följande begrepp i sökrutan här ovan så hittar ni saker som gör att folk då och då hamnar på den här bloggen via Google eller andra sökmaskiner:

Hängmatta

Timotej

Återkomsten

Ostkaka

Yoghurt

Agatha Christie

Jag uppdaterar så snart jag är tillbaka. Hoppas att det regnar medan jag är på resa och att temperaturen återgår till mer normala värden.

Read Full Post »

Konstnärinnor

En tur i det sörmländska sommarlandskapet tog oss häromdagen till Vingåker och Säfstaholms slott. Där pågår just nu en utställning med titeln ”Härtill är vi tvungna”. Den uppmärksammar att det är 100 år sedan Föreningen Svenska Konstnärinnor bildades.

Utställningens motto är hämtat från en intervju med föreningens första ordförande Ida von Schulzenheim som förklarade behovet av en förening specifikt för kvinnliga konstnärer:

Ni tror väl inte att vi konstnärinnor någionsin skulle finna på att särskilja oss i grupp endast i vår egenskap av kvinnor? Jag menar skulle vi vilja framträda och utställa för oss själva, om vi icke vore därtill nödda och tvungna? Det kan väl ingen människa tänka? Något så orimligt, så orimligt! Nej, ginge det som vi önskade, utställde vi tillsammans med våra manliga kamrater, det är då säkert och visst, men vad skola vi göra, när de icke ha plats för oss!

Elsa Celsing: Lagårds-Brita med hökorgen

Jag hämtar citatet från Barbro Werkmästers intressanta historik i utställningskatalogen. Hon bjuder också på en rad andra citat som klart speglar varför ”konstnärinnorna” verkligen fick slå sig fram i det manliga landskapet av målare och skulptörer. Så här kunde en senare tiders gentleman som Gustaf Näsström skriva i Stockholms Dagblad med anledning av föreningens utställning 1927:

Tvåhundrafemtiotre damer under ett och samma tak – det är en siffra inför vilken endast en regerande sultan kan bibehålla en välvilligt belåten min. Västerlänningen, som möter alla dessa damer på väggarna i Liljevalchs konsthall sliter däremot sitt hår och ropar ut sin längtan till det berget Athos, där ännu aldrig en kvinnofot har lämnat sitt skygga spår i sanden.

Den unge kritikern (han hade ännu inte fyllt 30) fortsätter med en allmän betraktelse om kvinnors talanger på det konstnärliga området:

Deras medfödda imitativa drift och ackommodationsförmåga gör det till en lek för dem att fabricera en tavla eller skulptur med idel lånade uttrycksmedel. Den typiska feminina småtalangen förhåller sig lika till bildande konst och musik: rutinerad på pianots mekaniska klaviatur, osäker på fiolens darrande strängar. De flesta målarinnor klinka piano på oljeduk.

Mina Carlsson-Bredberg: Självporträtt

Passa på att se utställningen om ni har vägarna förbi. Den pågår fram till den 15 augusti plus de följande helgerna i samma månad. Det är en rätt anspråkslös exposé men den väcker tankar och insikter om hur konstnärskap kan förnekas eller glömmas bort. Och Säfstaholms slott är i sig värt ett besök.

Read Full Post »

Nattyxne och tungelfest

På en loppis (var annars?) köpte jag häromdagen en förstaupplaga av Erik Axel Karlfeldts diktsamling Flora och Pomona från 1906. Det är en vackert inbunden bok med ett klotband i grönt och blått av Lydia Skottsberg.

Karlfeldts ordmagi och känsla för rytm är ojämförliga. Så här lyder andra strofen i dikten Nattyxne (som för övrigt finns tonsatt av Vilhelm Stenhammar):

Veneris blomma, nattviol,
vinden dör bort som en matt fiol,
strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,
strängad med strängar
af  sjunkande sol.
Hvit är din kind, och all dagen du gömt
blicken för solen och lutat och drömt.
Vet du ditt blod som en jungfrus är blandadt?
Vet du ditt drömliv som hennes är andadt
renast och bäst
blott som en doft vid en tungelfäst?

Man lär sig mycket av gamla dikter. Att nattyxne är ett annat namn för nattviol förstår man av innehållet. Men tungelfäst? Eller tungelnatten som det heter i första strofen? Efter att ha konsulterat Svenska Akademiens Ordbok på nätet förstår jag att det gamla och dialektala ordet tungel har att göra med månsken och månens faser.

Nattviol – Plantanthera bifolia

Nattviolen har jag sett i småländska skogsmarker. Karlfeldt vet vad som händer om man plockar den:

Jungfrublomma, böj dina knän,
oskuld som brytes, dess doft är frän.
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium.

I en fotnot till dikten förklarar han: ”Nattviolens blad och stängel afgifva, då de brytas, en frän lukt”. Så bryt aldrig denna vackra orkidé. Den är dessutom fridlyst i hela Sverige.

Read Full Post »

Italiensk kärlek m.m.

Vi gick på bio i går, trots hettan. Det var premiär för filmen Io sono l’amore (som på svenska fått den obegripligt fantasilösa titeln Kärlek på italienska). Jag hade faktiskt inte läst några recensioner i förväg men det har jag tagit igen idag, både via tidningar och på nätet.

Bitvis kan jag förstå ambivalensen i recensionerna. Kerstin Gezelius i DN är inte imponerad medan Hynek Pallas i SvD talar om ”en film med en grandios form”.

Jo formen är grandios men det som framför allt imponerar och som utländska recensenter lyfter fram är Tilda Swintons rollprestation. Som New York Times recensent uttrycker det:  ”Amid all the luxuries on display in the Italian film “I Am Love” — the chandeliers, tapestries and paneled walls, the paintings, statuary and white-gloved servants — nothing holds your gaze as forcefully as Tilda Swinton’s alabaster face.”

Det finns scener som är förföriska i sin magnifika enkelhet men det finns andra som blir kitschiga och rubbar balanser. En av dem är en kärleksscen mellan den rysk/italienska Emma, som Swinton gestaltar, och den unge kocken Antonio (spelad av  Edoardo Gabbriellini). Det blir för mycket av blommor och bin, naken hud och celest musik. Min egen reaktion på just det avsnittets romantiska kitsch är på pricken sammanfattad av Anthony Lane i The New Yorker som kontrasterar den mot några tidigare centrala episoder där maten och tillagningen egentligen bjuder på starkare erotiska laddningar:

Yet the scene falls short for another and happier reason. We don’t need it. “I Am Love” fulfilled its erotic duties with that first mouthful of prawn, and, for the heat of carnality, little can match the sequence in which Antonio, long before he strips Emma naked, helps her use a blowtorch, in the kitchen, to crisp the delicate skin of a bonne bouche. If Guadagnino had removed the sex, leaving us with nothing but its breathless prelude and the licked lips of its aftermath, we would have stumbled from the cinema in a headier and more delicious state of frustration.

”Kill your darlings” är en bra regel som skulle passat också här.

Oavsett detta är det en sevärd film, inte minst för den som gillar vackra kreationer och nästan museala miljöer. Men återigen: det som berör djupast och längst är det enorma registret i Tilda Swintons känsliga ansikte.

Read Full Post »

Lite rysk konst igen

Det var ett tag sedan jag skrev om rysk konst. Men nu såg jag att en liten akvarell/gouache av den ryska konstnärinnan Anna Ostroumova-Lebedeva (1871-1955) var till salu på ett svenskt auktionshus. Jag tänker inte lägga något bud men jag blev förstås nyfiken på en konstnärinna som jag inte hört talas om tidigare.

Den som följt bloggen ett tag lägger kanske märke till att jag bytt motiv i sidhuvudet. Jag hämtade det från en av konstnärinnans målningar med titeln Björkdungen (från 1918). Den finns på Armeniens nationalgalleri i Jerevan och ser ut så här i obeskuret skick (med all reservation för färgåtergivningen förstås).

För ovanlighetens skull är det en oljemålning. Annars upplyser biografierna om att hon var allergisk mot oljefärg och därför främst arbetade med akvareller och träsnitt. Många av hennes motiv är från Sankt Petersburg.

Här är några biografiska data:

Anna Petrovna Ostroumova was born in St Petersburg on May 17, 1871 into the family of a high official who subsequently became a senator; the second part of her name, Lebedev, she added after her marriage. Between 1889 and 1892, Anna studied at the Stieglitz School of Technical Drawing under Prof. Vasily Mathé. In 1892, she entered the Academy of Arts, at first attending the general classes, but later, between 1896 and 1898, taking instructions from Ilya Repin. While in Paris, in 1898-99, she worked at the studio of the American painter James Whistler.

Also in Paris she first took up engraving in earnest, continuing her studies in 1899 and 1900, upon her return to St. Petersburg, at the Academy of Arts under Vasily Mathé. Between 1899 and 1903, she stayed in Italy. After her marriage to the chemist Sergei Lebedev in 1905, they visited France, Holland, Belgium, and Spain. Toward the close of the 1900s, she perfected her skills in the technique of the watercolor under Léon Bakst in St. Petersburg. In 1900 she first exhibited her engraving on the World of Art show, and from then on she was closely connected with this art movement.

Här är ytterligare några av hennes verk med motiv från Sankt Petersburg:

Vår (1904) – kolorerat träsnitt

Krukov-kanalen, Sankt Petersburg (1910) – kolorerat träsnitt

Anna Ostroumova-Lebedeva genomlevde revolutionerna 1905 och 1917 och uthärdade den fruktansvärda belägringen av Leningrad under andra världskriget. En av Rysslands hårt prövade konstnärer under det förra seklet.

Read Full Post »

Svenska smultron

Det var först när jag bodde i London för tjugo år sedan som jag verkligen lärde  mig uppskatta det svenska landskapet, inte minst närheten till natur och sjöar. Det finns väl få orter i landet där man inte har en badplats inom räckhåll efter maximalt tjugo minuters bilfärd.

I London kunde man en het sommardag komma på tanken att åka till kusten för att bada. Problemet var bara att ett par hundra tusen andra personer hade kommit på exakt samma tanke och så blev man sittande i en långsamt ringlande bilkö. Dessutom fanns det inga platser att sätta sig på utefter vägen om man hade en kaffekorg med sig. ”Private property” är grundregeln. What we in Sweden call ”allemansrätt” har ingen hört talas om.

Här i Södertälje har vi ett rikt urval av svalkande bad. Östersjön förstås (Södertälje var med sitt havsbad en välbesökt kurort fram till 30-talet). Och så Mälaren och raden av mindre insjöar: Yngern, Tullaren, Malmsjön, Måsnaren, Turingesjön etcetera. Nyss kom jag hem från en av dessa sjöar och från en klippa i kvällssolen kunde jag ostört bada naken. Det var minst 22 grader i vattnet och det doftade tallbarr från skogshöjden bakom.

Där Mälaren och Östersjön möts i ett sjörikt landskap

Och så vandringen hem genom en smal stig. En doft av smultron slog plötsligt emot oss och på sluttningen ner mot sjön upptäckte vi ett smultronställe där man lätt kunde plocka en halvliter på nolltid. Man  läser ju i gamla böcker om den rika tillgången på smultron i gångna tider och här kunde man faktiskt känna sig förflyttad något sekel bakåt i tiden.

Svenskt smultron – en nationalklenod

Dagens slutsats blev mycket enkel: Blott Sverige svenska smultron har. För att inte tala om badplatser.

Read Full Post »

Ansikten

I trädgårdens svalka läser jag över frukostkoppen Elisabeth Hjorths lysande formuleringar i en recension i SvD av Göran Skyttes bok Ansikte mot Ansikte, en serie existentiella samtal med karmeliterbrodern Wilfrid Stinissen. Hon är ambivalent inför själva grundhållningen i boken, särskilt försöken att förklara och rationalisera det oförklarliga. Hon finner ”denna kristna jakt på mening otillständig”.

Läs gärna hela texten, inte minst de avslutande meningarna:

Aldrig, aldrig vill jag höra någon förklara meningen med Auschwitz. Eller övergreppen som i kyrkan begåtts mot barn. Jag vill höra någon som säger att det är meningslöst och därmed punkt. Som den katolska författaren Birgitta Trotzig förmår göra i sina böcker. Att vidkänna det tomma, det komplett värdelösa lidandet som bara är. Oförklarligt, stumt. Och en del av den kristna erfarenheten.

Min invändning mot ”Ansikte mot ansikte” är att den uttrycker en tro som slutit fred med döden i förtid. Det starka ”Gud och jag”- perspektivet går tyvärr att läsa som ett svek mot den kristendom som alltid varit en social rörelse, en tro på rättvisa och befrielse där medmänniskans ansikte aldrig blir sekundärt.

En text att begrunda i lövsalens svalka denna heta sommardag.

Read Full Post »

Sverige i det brittiska underhuset

Jag hittade en intressant funktion på New Statemans hemsida. Den heter Your Democracy och där kan man bland annat söka på olika debattämnen i det brittiska underhuset från början av 1800-talet och framåt. Jag skrev in sökordet ”Sweden” och fick fram en mängd roliga replikväxlingar från skilda år. Här är några exempel:

Den 23 maj 1873 ställdes en fråga till regeringen angående den brittiska närvaron vid kröningen av Sveriges och Norges konung:

MR. RAIKES asked the Under Secretary of State for Foreign Affairs, Whether it is the fact that Her Majesty was alone among European Sovereigns unrepresented by a special Ambassador or Envoy at the recent Coronation of the King of Sweden and Norway; and, whether he can state the reasons which have induced Her Majesty’s Government to advise on this occasion a course different from that followed at the accession of the present Emperor of Russia and other Sovereigns?

VISCOUNT ENFIELD : Sir, in matters of international etiquette and of Court ceremonials, it is usual to follow precedents, and this year the same usage was adopted on the occasion of the coronation of the King of Sweden, as was followed in 1844 and 1860, when on the coronation of two Kings of Sweden letters of congratulation were addressed by Her Majesty to those Sovereigns. On this occasion other Powers besides Great Britain were not represented, and I trust the House will not think that in following these precedents there could have been anything to impair the friendship and good understanding which so happily exists between Great Britain and Sweden. I speak with reserve, but I believe it is likely that one of the sons of Her Majesty will be present at the coronation of the King in Norway in July next.

Den 13 februari 1919 var ledamoten överste Wedgwood oroad över ett besök av den svenske kronprinsen (senare Gustaf VI Adolf). Han ställde en fråga som ter sig rätt lustig  eftersom kronprinsen var ingift i den brittiska aristokratin och knappast var känd för några tyska sympatier:

Colonel WEDGWOOD asked whether His Majesty’s Government were consulted as to the visit of the Crown Prince of Sweden to this country; and, if so, on what grounds it was sanctioned?

Mr. HARMSWORTH : The visit of the Crown Prince of Sweden on the present occasion is promoted exclusively by private family reasons, and has no official character; but it is welcome both to His Majesty’s Government and to the people of this country.

An HON. MEMBER : ”Is he not a pro-German?”

Mr. SPEAKER : Order, order!

Colonel WEDGWOOD : In view of the fact that the Royal Family of Sweden and the whole of the aristocracy there have been bitterly anti-English during the War—

Mr. SPEAKER : The hon. Member is speaking of a neutral and friendly country.

Kronprinsen med brittisk hustru

Den svenska neutraliteten återkom förstås som ämne under det andra världskriget. Så här lät det i underhuset den 9 juli 1941:

Mr. Mander asked the Secretary of State for Foreign Affairs whether he has any statement to make about the position of Sweden and Finland; and whether he will make it clear that in the final peace settlement the actions of those who have directly or indirectly assisted the enemy will be taken into account?

Mr. Eden : I have at present nothing to add to the answers which I gave to Questions last week on the subject of our relations with Sweden and Finland.

Mr. Mander : Will the right hon. Gentleman not make it perfectly clear that people cannot have it both ways, and that at the peace settlement we shall remember those who have been our friends and not forget those who have lined up with the enemy?

Mr. Eden : I think it is a good rule to deal with the future when that time comes.

Man måste säga att Anthony Edens sista mening var ett mycket klokt och väl genomtänkt politiskt ställningstagande.

Den 7 mars 1980 debatterades frågan om obligatorisk användning av säkerhetsbälten i bilar. Många hänvisade till de goda erfarenheterna från Sverige, där vi redan tidigare hade bilbältestvång, medan andra såg den föreslagna lagstiftningen som ett ingrepp i den personliga friheten. Till dem hörde den konservativa ledamoten Ray Whitney:

From 1932 until only a few years ago, Sweden lived under a Socialist Government and became immersed in what might be called nannyist legislation and nannyist attitudes of all kinds—the sort of attitudes that are reflected in this Bill. Forty-five years of that legislation, solidly, without a break, has impinged deeply on the political and social conciousness of Sweden and the Swedes. Happily, we are a long way down the road. We have not yet reached that stage. Now, after 3 May last year, we are embarked on a course back to freedom. It would be inappropriate suddenly to veer off in this one sector of our life in the wrong direction, and follow the Swedish road. The Swedes themselves have seen the folly of their ways. In the last two elections, they have rejected the opportunities offered to them of Social Democratic or Socialist Governments.

Socialistiskt tvångsbälte?

Pröva själv med egna sökord på denna förträffliga sajt. Det finns många underbara meningsutbyten i ”The Mother of all Parliaments”.

Read Full Post »

I distraktionsbranschen

Pelle Snickars skriver en intressant understreckare i Svenska Dagbladet idag. Utgångspunkten är en bok av Nicholas Carr med titeln The Shallows. What the Internet Is Doing to Our Brains. Den handlar bland annat om hur nätet, med Carrs egna ord, förmodligen är den allra mest kraftfulla sinnesförändrande teknologi som någonsin kommit i allmänt bruk.

Snickars refererar Carrs resonemang om hur vi framför våra skärmar hamnar i  ett slags digital-darwinistiskt ”survival of the busiest”. Uppdaterar man sig inte i den ocean av information som webben producerar går man under; cirkulation förutsätter produktion som förutsätter konsumtion

Enligt Carr är nätet en fantastisk källa, men det är också ett formidabelt avbrottssystem: det griper tag i vår uppmärksamhet och förvränger denna. Google är i distraktionsbranschen och nätet sprider ens tankar åt alla möjliga håll genom hyperlänkar och konvergerande medieformer. Vi är vad vi klickar på, konstaterar Carr torrt. Vi kan inte längre koncentrera oss och webben gör att vi minns allt sämre eftersom vi inte längre behöver komma ihåg något. Överflöd och hastighet, distraktion och sviktande minnesförmåga är fiender som varje nätanvändare har att kämpa mot.

Man kan tycka vad man vill om Carrs resonemang men det viktiga är förstås att det lyfter fram frågan om hur tekniken egentligen påverkar oss. Den frågan lär ha funnits med oss alltsedan hjulet uppfanns och varje epok har sina dysterkvistar som tror att hjärta och hjärna negativt påverkas av nya landvinningar.

Vad gör ny teknik med vår hjärna?

Själv kom jag att tänka på en annan aspekt av internetutvecklingen vid sidan om informationssökning och mejlfunktioner. Det gäller bloggandet (eller s.k. sociala medier i största allmänhet) som en del ifrågasätter eller rynkar på näsan inför. ”Vem riktar du dig egentligen till?” var en fråga som jag fick häromdagen av en person som uppmärksammat att jag bloggar.

Svaret är förstås: Till alla eller ingen. Eller möjligen: Till den som via en sökfunktion råkar halka in på bloggen därför att den innehåller någon information som de är ute efter just då. Ofta kan det vara det minst väntade som väcker uppmärksamhet, det må vara den falska sköldpaddssoppans kulturhistoria eller konsten att nysta linor till höhässjor (fenomen som fortfarande drar läsare till just den här bloggen).

Många bloggföraktare har ett ont öga till dem som bara noterar vardagshändelser eller andra trivialiteter på sina bloggar. Men vi vet att i historiens ljus kommer vardagsrapporteringen från köksgolvet att vara minst lika intressant som de politikerbloggar som partikanslierna hjälper till att producera.

Att vi inte har fler bevarade brev och dagböcker från 1800-talets pigor och drängar är förstås synd för den som vill skriva ett gånget sekels socialhistoria. Den elektroniska arkiveringen är ett problem i sig men nog kan dagens bloggande vara en viktig källa för framtida forskare på jakt efter tidshistoriska markörer av olika slag. Den ”sinnesförändrade teknologi” som Carr talar om borde kanske leda till en mental förändring också hos dem som tror att internet är en fluga eller som anser att det finns för mycket onödig information på nätet.

Read Full Post »

Den matematiske eremiten

Ingen väntar sig förstås att ett matematiskt geni ska uppträda som en småborgerlig sällskapsmänniska. Det gäller inte heller Grigorij Perelman som just belöntas med en miljon dollar av det amerikanska Clay Mathematics Institute för sin lösning av ett av matematikens mest uppmärksammade problem, det som går under namnet Poincarés förmodan.

Fråga mig inte vad denna förmodan innebär. Man kan förstås läsa om den här men man blir knappast klokare av det.

Hur som helst; Perelman har enligt all sakkunskap levererat en lösning som håller. För det har han tilldelats ett ”milleniumpris” på en miljon dollar. Men han tackar nej till priset och tänker inte komma till utdelningsceremonin. Han anser att den amerikanska matematikern Richard Hamilton också borde belönas för sitt bidrag till lösningen.

Perelman – dollar, nej tack

Vägran att ta emot priset är helt i linje med hans tillbakadragna liv. Han bor enligt uppgift i en nersliten lägenhet i Sankt Petersburg under små ekonomiska omständigheter. Detta trots att han erbjudits många tjänster vid universitet och forskningsinstitutioner utomlands.

En av de få intervjuer som gjorts med Perelman publicerades i The New Yorker 2006. Det är en artikel som också ger en intressant lärdomshistorisk bakgrund till Poincarés förmodan och de olika lösningsförsöken. Läs den genom att klicka här.

Read Full Post »