Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2016

Man får försöka glömma eländet i den stora världen och koncentrera sig på glädjeämnen i närmiljön. Som den gamla kyrkskolan i Hölö, nu omvandlad till ett kulturcentrum med trevliga små utställningar sommartid.

Så här års lever den svenska landsbygden upp. Det är fantastiskt med alla dessa lokala kulturevenemang, sommarkaféer och gårdsbutiker. Härom dagen åkte vi alltså till Hölö, en bygd ett par mil söder om Södertälje. Här drog den gamla riksettan en gång fram, här for Gustav V ofta i bil till sitt älskade Tullgarn (som ligger inom sockengränsen). Och här, mitt emot kyrkan, ligger den gamla skola som nu är navet i imponerande lokala kulturaktiviteter.

Hölö och närbelägna Mörkö har förresten spelat en viktig roll i den svenska litteraturhistorien. Det var här som så många författare hittade sina sommaridyller under framför allt 1930-talet. Ivar Lo-Johansson har med lite ironisk distans skildrat denna landsbygdsromantik i novellen ”Vid syrentorpen” som ingår i hans självbiografiska bok Författaren.

Han skriver där bland annat om dessa författare: ”De skapade åt den svenska dikten trettitalsidyllens ofantliga, insmickrande blomsterbukett, som mest bestod av vildblommor från övergivna torp i min hemprovins”.

Några av torpen låg i Hölö, andra på närbelägna Mörkö, dit bl. a. Erik och Vera Asklund bjöd in till midsommarfest någon gång på 30-talet:

syrentorpsfestligheter-696x800

Dokumentet ägs av Hölö-Mörkö hembygdsförening

I den stora gamla kyrksalen i Hölö såg vi en utställning under rubriken ”Omoderna kläder – mode i backspegeln”. Den skildrade i all anspråkslöshet och med konkreta exempel det svenska modets utveckling under framför allt 1900-talets andra hälft.

I det närbelägna kaféet kunde man dessutom beundra en liten men mycket proffsig utställning om skomodet under flera århundraden, producerad av Ansa Borin.

skor

Man kan i princip se hela denna fina utställning med såväl bilder som texter om man klickar här.

Det handlar förstås mest om kvinnliga skor men som man fastnade jag inför en text om den diskussion som i min ungdom uppstod om de smala skodon som gick under namnet myggjagare. De var spetsiga och klämde ihop tårna på ett mindre positivt sätt. En greve Rudolf Cronstedt skrev 1953 ett brev till försvarsministern där han bekymrade sig över hur dessa skor skulle kunna tänkas påverka de värnpliktigas anatomi och därmed landets försvarsförmåga. En dagsverspoet i Stockholms-Tidningen skrev då följande lilla dikt:

Den smala tån på kisens läst
har spritt sig som en tåspetspest
men får ej några leven
ifrån herr Cronstedt, greven.
. . .
En stortå som är lagd på tvärn
är ingenting för militär’n
ett marsch-hinder det bleve,
Ni har nog rätt, herr greve!

Se på Edra skor – andra gör det! Så hette det ofta i den tidens reklam för fotbeklädnader och skokräm. Greve Cronstedt tänkte förvisso längre än enbart på skornas utseende.

 

Read Full Post »

Det är inte jag som kommit på liknelsen i rubriken. Det är en modig statsvetarprofessor i Istanbul som heter Ayşe Kadıoğlu. Hon drar i en artikel en parallell mellan dagens utveckling i Turkiet och den dramatiska riksdagshusbranden i Berlin, en händelse som markerade slutet för demokrati och mänskliga rättigheter i Tyskland 1933. Hon skriver bland annat så här på sajten Open Democracy:

The Decree following the Reichstag Fire led to emergency measures that created a state of exception. It suspended the personal liberties listed in the Weimar Constitution, including the rights of personal freedom, freedom of opinion, freedom of the press, freedom of organization and assembly, and privacy of communication.

Hon syftar förstås på hur de senaste dagarnas massarresteringar och avskedanden av domare, poliser och andra statstjänstemän i Turkiet framkallar otäcka minnen av en förgången tid. Hon upplevde under kuppnatten från sitt hem i Istanbul hur minareters plötsliga kallelser till bön blandat med dånande jetplan markerade en ny tid i landet:

Joining the echo of the calls to prayers were the loud noises of military jets flying over Istanbul skies. The combination of these sounds made me think that yes, these were the sounds of the funeral of free speech, critical thinking, and any other remnants of liberal democratic process in Turkey. I realized in fear and agony that whether the coup was successful or not, one thing was certain: there would no longer be room in Turkey for people who can listen, read, analyze, and think critically. With the siren-like echoes of calls to prayer and military jets, Turkey was becoming a land only for true believers.

Likriktning är väl ordet för dagen i turkisk politik. När jag läser landets engelskspråkiga tidningar slås jag av hur alla i en gemensam konspirationsteori nu tycks ha hittat en fiende i de s.k. ”gülenisterna”. Detta mystiska (eller mytiska) nätverk uppges vara en parallell politisk struktur, som styrt av en muslimsk predikant i Pennsylvania blivit en ”cancersvulst” i statsapparaten. Följdriktigt talar också president Erdoğan med ett populistiskt bildspråk om ”metastaser” i samhällskroppen.

wiki-turkey2

WikiLeaks lovar avslöjanden inom kort.

Som ett exempel på det nya tonläget kan man ta ett av de många uttalanden som nu kommer från olika samhällssektorer. Den här gången är det rektorerna för landets universitet som vid ett hastigt inkallat möte analyserat läget (citatet från den regeringstrogna tidningen Daily Sabah:

Academics said those who staged the coup attempt should be punished, adding the ”parallel structure” within the state (a reference to the Gülenist infiltrators) had ”extensions” within the academic world. ”Those are the biggest enemies of free and scientific thought and they cannot be allowed to thwart the country’s scientific and technological improvement.” The joint statement said universities were supportive of a ”democratic, parliamentary system” and would put their words ”into action.”

Det för, åtminstone för mig, tankarna till den kinesiska kulturrevolutionen eller de många utrensningarna i gamla kommuniststater. Snart ska väl de akademiska ”avvikarna” avskedas eller åtminstone med skam tvingas erkänna att de varit vilseledda, allt för att rädda ”den fria och vetenskapliga tanken”.

Jag är ledsen att jag inte har något roligare och mer lättsamt att skriva om just nu men läget är trist. Och EU kan inte annat än att hota med att Turkiet inte kan bli medlem om dödsstraffet skulle införas. Som om någon trodde att medlemsfrågan fortfarande var på allvar. Förresten kungjorde EU:s Federica Mogherini detta hot sida vid sida med USA:s utrikesminister John Kerry. Det är tur att USA ligger på andra sidan Atlanten. För med EU.s kriterier om dödstraff skulle Washington inte kunna kvala in i vår europeiska klubb.

Read Full Post »

Det är skönt att vara i Norge under Almedalsveckan. Vi har ingen teve och heller ingen svensk radio så man slipper rapporteringen från alla krampaktiga politiska utspel. Numera har vi visserligen ett mobilt bredband så det går bra att läsa svenska tidningar om man vill. Det gör jag också men jag hoppar i stort sett över alla rapporter från marknadstorget i Visby.

På Sveriges Radios hemsida såg jag hur den internationellt viktiga Chilcot-rapporten halkade lång ner på en nyhetslista som toppades av Ebba-Busch Thors försök att höja sitt parti över fyraprocentsspärren. Snacka om skev nyhetsvärdering i rosévinets spår!

Man förstår naturligtvis att de norska tidningarna inte bryr sig om allt detta, särskilt inte som det övergripande temat i år tycks ha varit ”Sverige, Sverige, Sverige”. Så här på distans kan man ju undra över vad de ”svenska värderingar” är som vi nu alla ska bekänna oss till. Jag försöker fundera ut i vilken mån ”norska värderingar” skiljer sig från de svenska. Norska vanor gör det förvisso men finns det i övrigt nationellt ideologiska skiljelinjer (om man bortser från flaggparaden den 17 maj)?

Jag läser just nu flera böcker om Norge under 40-talets ockupation, bland annat Marte Michelets omtalade och hyllade bok Det största brottet – Offer och gärningsmän i den norska förintelsen. Där kan man med sorg och uppgivenhet läsa om hur judarna utdefinierades från dem som i Norge ansågs omfatta rätt nationell värdegrund. Det fanns förvisso starka rasistiska orsaker till föraktet men kulturella fördomar och schabloner spelade också en viktig roll.

Man ska nog ha en hel del filosofiska och historiska tankar i bakhuvudet innan man slänger ur sig det lättköpta uttrycket ”svenska värderingar”

flaggrse59a_172744378

En fin svensk värdering – fosterlandets väl

När det på sin tid diskuterades om Sverige skulle gå med i EU fanns det debattörer som varnade för de katolska värderingar som fanns med i flera av unionens grundarländer. Om dagens polska chauvinism skulle anses representera det katolska inslaget finns det förstås anledning att vara rädd – men i övrigt?

Kanske spelade just denna fruktan för kontinentala ideologier en viss roll för att norrmännen upprepade gånger sa nej till EU. Idag är de kanske ändå glada att stå utanför. Norge har ju ofta framhållits som ett idealland för Brexit-ivrarna genom att kombinera utanförskap med tillgång till den gemensamma marknaden. I dagens Independent påminner dock en skribent om vad som verkligen gäller:

Well, there’s a price attached to Norwegian-style access to the single market through the EEA. Norway contributes around €447m a year to EU Budget. The UK could expect to make a substantial contribution too; not as much as the £9bn annual net contribution it makes currently, but very far from zero.

And those who voted leave primarily because of concerns over EU immigration flows to the UK will also likely find much to object to about the Norway model. For as well as paying into the EU budget the country has to accept free movement of labour from the EU.

True, there is an emergency brake under the EEA settlement on immigration when “serious economic, societal or environmental difficulties” arise. But this brake is only temporary and Norway has never applied it. Indeed, Norway has higher levels of immigration from the EU per head than the UK.

Jo, Norge är i många avseenden ett mycket civiliserat land. Här i den lilla kommunen Nissedal (1.500 invånare) bereder man sig just för att ta emot ytterligare ett antal flyktingfamiljer från Syrien. En kommunal tjänsteman som jag talade med häromdagen berättade om detta med en viss stolthet. I granngården är det några unga holländare som med stöd av den fria rörligheten i Europa driver ett ysteri där mjölken från ett 30-tal getter förvandlas till läcker ost, allt från klassisk chèvre till lika klassisk norsk brunost.

Norge förenar i många avseenden på ett lyckligt sätt nationalism med en kosmopolitisk öppenhet. Kanske skulle man i den fortsatta debatten efter Almedalen tala lite mer om svensk-norska värderingar som en bra samhällsgrund – om man nu kan komma överens om en definition..

Read Full Post »

På en fjällsida i norska Telemark läser jag Ingmar Karlssons väldokumenterade och välskrivna bok Roten till det onda. Den handlar om uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016 och ger med andra ord ett hundraårigt perspektiv på en region som varit en spelplan för stormakters råvarujakt och geopolitiska ambitioner. Det är därmed också en historia om manipulationer, löften och svek, för att nu inte tala om kulturell okunnighet eller en illa dold rasism.

Vid sidan av läsningen blir jag nyfiken på hur man för snart hundra år sedan såg på regionens framtid. I en av bokhyllorna här i huset finns Aschehougs lexikon i 9 band från 1923. Jag slår upp Irak och hänvisas då till uppslagsordet Mesopotamien. Det är en ganska utförlig berättelse om tvåflodslandet, från kulturens gryning till 1900-talets början. Jag slås speciellt av några profetiska rader:

Langs den persiske grænse er der i senere aar opdaget en række særdeles rike oljeforekomster, hvis utnyttelse sikkert i væsentlig grad vil betinge hele landets fremtidige verdenspolitiske stilling og som maaske vil kunne medføre at disse nu saa avsides beliggende egne i de kommende tiaar vil bli et av verdenspolitikkens brændpunkter.

En världspolitikens brännpunkt blev det verkligen också. Det första världskriget hade resulterat i det osmanska rikets nedgång och fall och det blev britter och fransmän som delade på bytet i det område som kom att utgöras av stater som Syrien, Libanon, Irak och Jordanien. Till det kom de särskilda komplikationerna kring Palestina där judar och araber spelades ut mot varandra.

Jag nämnde ovan den kulturella okunnigheten. Den lyser bland annat fram i ett meddelande som den gamle kolonialkrigaren Winston Churchill skrev till Colonial Office i juni 1914. Han ville ha mer upplysningar om Feisal, den man som britterna senare skulle göra till kung av Irak:

Kan jag få en notering på tre rader om Feisals religiösa karaktär. Är han sunni med sympatier för shaih [sic!] eller en shaih med sunnisympatier eller hur får han ihop det? Vad är hans far? Vilken är den aristokratiska högkyrkan och vilken är lågkyrkan? Vilka är de religiösa personligheterna i Karbala? Jag förväxlar alltid de två.

För britterna var Irak ett av många områden som man indirekt ville kontrollera utan att egentligen bry sig om mångfalden av olika etniska och religiösa grupper. Det blev dessutom på 20-talet ett övningsfält för den brittiska militären, inklusive det unga Royal Air Force som här kunde träna massiva flygbombningar (även med giftgas) mot det som Churchill kallade för ”ociviliserade stammar”.

Okunnigheten om den komplicerade etniska mosaiken var inte mindre på fransk sida där Syrien och Libanon konstruerades som nationalstater av europeisk modell utan hänsyn till historiska och aktuella fakta. Gränslinjerna drogs artificiellt av den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot.

Francois_Picot_Mark_Sykes1

Picot till vänster, Sykes till höger

När terrororganisationen IS sommaren 2014 publicerade en video som visade hur en bulldozer grävde upp sanden i öknen på gränsen mellan Irak och Syrien var det förstås avsett som en djupt symbolisk händelse: ett konkret upphävande av det avtal som Sykes och Picot var huvudmännen bakom, en demonstrativ uppgörelse med det västerländska inflytandet i arabvärlden.

För att återvända till Irak så skrev den svenske diplomaten Einar af Wirsén sommaren 1925 en rapport till Nationernas Förbund om den turkisk-irakiska gränsfrågan. Han noterade bland annat följande:

Trots de goda intentionerna hos Iraks statsmän, vars politiska erfarenhet ofta är begränsad, finns det anledning att befara att allvarliga problem kommer att uppstå ur de olika politiska föreställningarna hos de sydligare områdenas shiamuslimer och de nordligas sunniter, rasskillnaden mellan araber och kurder samt av behovet att kontrollera ibland oroliga klaner och grupper.

Förvisso besannades af Wirséns farhågor. Han kunde ändå knappast föreställa sig att dessa problem åtskilliga decennier senare skulle komma att förvärras genom en ny stormakts inblandning. Det var när USA 2003 under George W. Bush drog igång sitt korståg som förenade en oslagbar politisk arrogans med en oförmåga att hantera de interna etniska och kulturella motsättningar som plötsligt blev blottlagda för oss alla.

Det finns mycket mer att säga om Ingmar Karlssons faktaspäckade bok. Den ger förstås också ett aktuellt perspektiv på hur västlig okunskap bidragit till att mer eller mindre tömma både Irak och Syrien på en urgammal kristen befolkning. Självklart belyser den också Palestinakonflikten i ljuset av det tidiga 1900-talets kolonialpolitik. Men just detta finns utförligare skildrat i Ingmar Karlssons tidigare bok Bruden är vacker men har redan en man.

Efter 240 sidors skildring av politisk kortsynthet (för att inte säga dårskap) vet man inte riktigt hur man ska vända sig. Man kan bara hoppas att de nästa hundra åren ska visa större prov på eftertänksamhet, inlevelse och kulturell kunskap hos världens ledande politiker. Fast det finns förstås skäl att frukta det värsta.

Read Full Post »