Höstlovet med mera

När detta skrivs är höstlovet i stort sett över, i varje fall för vår del. Gästande barnbarn har åkt hem och därmed kan mathållning och vardagsrutiner återgå till det normala. Som vanligt har Tom Tits experiment här i Södertälje varit en uppskattad plats. Det har det för vår del varit under rätt många år nu och om någon av läsarna har barn eller barnbarn i åldern 3-15 år så kan jag absolut rekommendera ett besök. Även för vuxna är det trevligt. Är barnen tillräckligt stora kan man parkera sig i kaféet med en bok och sedan springer de unga runt på egen hand och prövar de olika experimenten. Sommartid är stället ännu trevligare med ett utökat antal attraktioner utomhus. Några av barnbarnen har väl varit där snart trettio gånger men verkar inte tröttna.

Vad har under denna höstlovsvecka hänt med Medelhavsinstituten och nedläggningshoten, undrar kanske någon läsare av föregående inlägg. Ja, en hel del på opinionsbildningsfronten. Det märks att vi lever i en tid med sociala medier där nyheter sprids sekundsnabbt, facebookssidor öppnas och protestlistor skapas på några minuter. Engagemanget för institutens framtid har varit överväldigande bland politiker, diplomater och kulturarbetare, inte bara i Sverige.

Nu får vi se vad departement och riksdag gör av denna opinionsstorm. Jag var tillsammans med företrädare för de andra instituten på Utbildningsdepartementet i måndags och samtalade med statssekreteraren Anders Lönn. Han lyssnade noga på alla argument men gav naturligtvis på det här stadiet inget definitivt svar.

Vi får vänta och se och hoppas att förnuftet får råda.

Under tiden kan jag ju säga något om förra veckans resa till Grekland. Kommer ni till Kavalla så måste ni förutom Svenska huset se det fantastiska Imaret Hotel, en imponerande byggnad med en fantastisk historia:

An important aspect of the town’s past, is that of the birthplace of Mohamed Ali Pasha, the founder of modern Egypt and the Egyptian Royal Dynasty. Mohamed Ali was born in 1769, when Kavala, along with Egypt, formed part of the Ottoman Empire. The identity of the town as a tobacco trade centre is considered by historians to have influenced the ruler’s profile, as the man who transformed and modernised Egypt, economically and otherwise. In 1813, as a donation to his hometown, he founded and supervised the construction of an impressive Imaret, Koranic school and charitable centre. The edifice supported the educational, social and religious needs of the Muslim population and ceased its operation, after their departure from the area, in 1923.

2001 kom stadens styrande överens med den egyptiska regeringen om att restaurera anläggningen och privata investerare tog på sig detta stora kulturprojekt, ett veritabelt monument över den muslimska civilisationen i denna del av Europa.

Smakfull interiör från Imaret

Nu fungerar Imaret både som hotell och konferensanlägning. Jag har själv inte bott där men vill man kosta på sig något extra i en fantastisk miljö intill Medelhavet är det nog värt pengarna. Den som vill förnya en relation kan beställa ett ”Romance package” för två nätter. Det kostar 665 € och då inkluderas allt möjligt, inklusive ”Imarets unique goodnight service” – vad den nu kan innebära.

Kavalla är verkligen staden där kulturer mötts och möts, inklusive det moderna fenomen som består i grupper av sydkoreanska pingstvänner på resa i aposteln Paulus fotspår. För det var här han landsteg på vägen till Filippi fast staden då hette Neapolis. Om detta kan man läsa i Apostlagärningarna 16. Biblisk mark med andra ord.

Read Full Post »

Dråpslaget

Det är – som de trogna läsarna vet – inte alltid som jag håller med Carl Bildt. Men när han karakteriserar regeringens förslag om att lägga ned Medelhavsinstituten i Athen, Istanbul och Rom som ”talibanpolitik” så har han ändå på sitt sedvanligt drastiska sätt formulerat vad många känner.

Jag kanske inte skulle ha exakt samma ordval. Kanske skulle jag snarare ha talat om okunnighet, om brist på förståelse för forskningens villkor eller om ett beklagligt kulturmord av budgettekniker.

Jag är förstås part i målet. Jag har varit ordförande i Atheninstitutets styrelse sedan 2007 och har från insidan kunnat se hur viktiga instituten är, inte bara för specialiserade arkeologer och antikvetare utan för en lång rad forskare i olika humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som här haft en bas för vetenskapligt utbyte med kollegor från de aktuella länderna eller från en vidare global akademisk gemenskap. Själv är jag inbokad som medverkande på en konferens i mars som kommer att handla om olika aspekter på både antik och modern filosofi, för att nu bara ta ett exempel.

Det var en ödets ironi att jag fick beskedet om de kortfattade raderna i budgetpropositionen just i Grekland, strax efter det att institutet haft sitt styrelsemöte i Svenska huset i Kavalla, en donation från 70-talet och ett K-märkt (nu hotat) svenskt kulturhus i den gamla tobaksstaden. Jag stod i onsdags på det fina Bysantinska muséet i Thessaloniki när mobiltelefonen ringde. Det var en tjänsteman från Utbildningsdepartementet som ville förvarna om vad som stod i propositionen när den under torsdagen skulle bli offentlig. Jag trodde förstås inte att det var kunde vara riktigt sant men fick väl efterhand ändå ur mig repliker som ”obegripligt”, ”huvudlöst” med mera.

Konkret innebär förslaget att de tre institutens samlade anslag (som idag är 22 miljoner) skärs ned till 10 miljoner år 2016 för att sedan upphöra helt 2017. Om departementets politiska ledning möjligen trodde att instituten hade några egna stora fonder att ta av så trodde de fel. De är till 90 procent statligt finansierade – helt rimligt förstås eftersom de är en viktig resurs för svensk utbildning och forskning liksom för svenskt kulturutbyte med världen runt Medelhavet. Dras det statliga stödet in måste de läggas ned.

Svenska institutet i Athen

Som tur är har en oerhört kraftig opinion snabbt väckts mot detta oöverlagda förslag som statsvetaren Ulf Bjereld med rätta kallat för en ”budgetblunder”. Hur det rent politiskt kommer att hanteras av riksdagen återstår att se. Men argumenten för deras bevarande har nu formulerats av så många och så övertygande att det är svårt att tro att politiker inte skulle lyssna.

Bland många andra kommentarer kan jag citera vad Ola Wikander skriver i Expressen:

Att lägga ned dessa institut skulle i praktiken vara ett kultur- och vetenskapsmord. Utan dem – ingen svensk antikarkeologi. Oerhörda begränsningar i forskningen på Rom, Grekland och det antika Mindre Asien skulle bli resultatet. En kollaps i utbildningen i de relevanta ämnena, där icke oviktiga moment ofta förläggs till instituten.

Och kanske viktigast: en ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen. Inför värdländerna har Sverige indirekt lovat att vara en garant för denna forsknings fortbestånd. Instituten har varit och är ovärderliga för Sveriges möjlighet att knyta forskarkontakter och interagera med det internationella humaniorasamhället. Vi har ett ansvar och en bild av oss själva som vetenskapsnation, som regeringen håller på att radera ut.

Detta om detta. Vi får väl se vad som händer i den fortsatta politiska processen.

Annars hade jag tänkt skriva om lite andra intryck från en vecka i Grekland. Men till det får jag återkomma. Just nu går telefonerna varma och mejlboxen plingar.

PS – uppdatering

Nu meddelar högskoleministern i en intervju med Sveriges Radio att frågan behöver utredas ytterligare. En riktig politisk bedömning enligt min mening.

Read Full Post »

På sparlåga

Att bloggen just nu står på sparlåga beror på att jag haft en hel del annat att syssla med. Dessutom ska jag åka utomlands i morgon så någon riktigt regelbunden uppdatering blir det kanske inte förrän om ett par veckor.

Nobelprisen är väl inte mycket att säga om. Som de flesta andra har jag inte läst något av Modiano. Jag brukar införa en karenstid på minst ett halvår för nya och okända pristagare eftersom alla skriverier om deras fantastiska egenskaper lätt står en upp i halsen. Men eftersom Paris är min favoritstad måste jag förstås i sinom tid ta mig an honom och hans vandringar kring Seines stränder.

Att det också blev en fransman som fick det falska nobelpriset (i ekonomi) var förstås glädjande liksom att det inte enbart var amerikaner som kammade hem priserna i de naturvetenskapliga ämnena. Jag noterade speciellt ett twitterutrop från den franske premiärministern Manuel Valls:

Après Patrick Modiano, un autre Français au firmament: félicitations à Jean Tirole! Quel pied-de-nez au ”French bashing”.

Alltså: premiärministern gläder sig åt att två franska priser räcker lång näsa åt alla dem som ägnar sig åt att förtala Frankrike.

Pied-de-nez enligt franska Wikipedia

I stället för att läsa Modiano ägnar jag mig just nu åt två fantastiskt välskrivna och intressanta biografier: Olle Svennings porträtt av arbetarhövdingen Hjalmar Branting och Jonas Jonsons initierade berättelse om Nathan Söderblom, ärkebiskopen och fredspristagaren. Jag får säkert anledning att återkomma till båda böckerna som ju delvis granskar en och samma tidsepok från två olika vinklar.

I går kväll såg jag stora delar av det brittiska underhusets debatt om erkännandet av Palestina som stat. Det är fantastiskt att i direktsändning via nätet kunna följa parlamentets diskussioner. Det var en engagerad men värdig debatt och den slutade med att de folkvalda med 274 röster mot 12 vädjade till regeringen att erkänna Palestina.

Jag noterade särskilt vad Richard Ottaway, ordförande i utrikesutskottet och en gammal Israelvän, sade i sitt anförande:

I have been a friend of Israel long before I became a Tory. I have stood by Israel through thick and thin. But I realise now that Israel has been slowly drifting away from world international public opinion.

The annexation of the 950 acres of the West Bank just a few months ago has outraged me more than anything else in my political life. Under normal circumstances I would oppose this motion. But such is my anger over the behaviour of Israel that I will not be opposing it. I have to say to the government of Israel – if it is losing people like me it is going to be losing a lot people.

Underhusets beslut får ingen omedelbar politisk effekt. Men, som en skribent uttrycker det i israeliska Haaretz idag: ”Monday’s vote may well have been an expression of feeling rather than policy, but can the Israeli government afford to ignore the signals coming from Westminster?”

Här i Sverige vill nu Jan Björklund att utrikesnämnden ska ta upp frågan. Han vill förstås förhindra ett erkännande till dess att den israeliska regeringen gett sitt godkännande. ”Lycka till”, som Per Ahlmark brukade säga.

 

Read Full Post »

Regeringsskiftet

Jag har varit upptagen av annat under den senaste veckan men måste förstås – helt oombedd – ge några kommentarer till det politiska läget.

Regeringsförklaringen gillade jag i mångt och mycket. Uppståndelsen kring ett framtida erkännande av Palestina var väntad. Den sedvanliga proisraeliska assistanskåren har förstås ryckt ut. Men som alltid när det gäller internationellt erkännande av stater och självständighet är det svårt att haka sig fast vid några entydiga principer. Flera EU-länder erkänner som bekant inte Kosovo av rädsla för egen separatism. Man skulle också med fog kunna hävda att just det landet inte har full kontroll över sitt territorium (tänk på Mitrovica-enklaven). Det hade inte heller Kroatien när det erkändes av många i omvärlden 1992. Erkännandet av Palestina får väl ses som en protest mot att just denna nation förvägrats all meningsfull kontroll över något territorium genom den rådande bosättarideologin.

Utrikespolitik är, som vi ju vet, ofta principlös men symbolhandlingar kan vara viktiga. Särskilt om det handlar om ett slags bekräftande av FN:s delningsbeslut från 1947.

Att Urban Ahlin hindrades att bli utrikesminister och i stället fick posten som talman var också en viktig symbolhandling som kommer att tjäna vårt land väl. Tillsammans med Margot Wallströms konstaterande av att USA inte bestämmer över vår utrikespolitik markerar det en återgång till en mer traditionell svensk linje för socialdemokratin. Man får bara hoppas att den nya ministern, till skillnad från sin företrädare, inte skickar ut ett twittermeddelande varje gång hennes flygplan lyfter från marken.

Rosenbad – nu ny regim

Om kulturminister Alice Bah Kuhnke blir bra eller dålig vågar jag inte ha någon uppfattning om. Låt henne få visa sina politiska talanger först. Någon tidning lyckades göra en rubrik av att den nya högskoleministern Helene Hellmark Knutsson saknar en full akademisk examen. Det bekymrar mig inte så mycket. Per Unckel hade, såvitt jag minns, inte heller någon examen men vad man än tycker om hans friskoleentusiasm så var han var ingen dålig främjare av högre utbildning och forskning.

Förr i tiden handlade uppdraget som ecklesiastikminister om ansvar för såväl kyrka som utbildning, forskning och kultur. Mellan 1951 och 1957 hade bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö denna uppgift. Han har inte gått till historien som någon betydelsefull reformator av högre utbildning och forskning.  Jag minns att min gamle chef, universitetskansler Hans Löwbeer, en gång karakteriserade det magra utfallet för högskolesektorn i en proposition på 70-talet med orden ”en typisk Skabersjö-budget”.

Perssons insatser som kulturminister är det väl inte heller någon som minns. Hans kultursyn sammanfattas så här av Svenskt biografiskt lexikon:

Han slog vakt om den gamla allmogekulturen och kände oro för de negativa effekter som den pågående urbaniseringen kunde medföra: en utveckling mot ytlig materialism och nivellering av lokala särdrag och en lockelse att se livet i storstäderna som en ”dagdrömmeriets lyxtillvaro”, Särskilt negativ var han till filmen, en ”verklighetsförfalskare av stora mått”. Som motvikter såg P bl a traditionellt kristen fostran och gammaldags familjesammanhållning — något som han förknippade med ”bondens kulturansvar”.

Det där är ju idéer som andra politiska krafter numera tagit hand om. Han hade inte platsat i en regering idag. Vad den gamle bondeförbundaren skulle ha sagt om dagens dagdrömmande Stureplanscenter kan man för övrigt bara spekulera kring.

Read Full Post »