Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2014

Erasmus

I början på 90-talet var jag chef för den internationella avdelningen vid den myndighet som då gick under namnet Verket för högskoleservice. En av avdelningens viktigaste uppgifter var att fungera som svenskt huvudkontor för de europeiska utbytesprogram som hette Erasmus, Commett och Tempus. Sverige var då ännu inte medlem av EU men vi hade liksom en del andra EFTA-länder köpt in oss i dessa program.

Det var intressant att följa de första svenska studenter som gav sig ut för en period vid ett europeiskt universitet. Lika intressant var det att möta de europeiska studenter som kom till Sverige. De här åren ville ju alla med schlagerns ord ”leva i Europa” och många internationella band knöts, inte bara mellan studenter utan också mellan de lärare och administratörer som skulle se till att utbytet fungerande. Det gynnade verkligen den svenska resenäringen.

Själv var jag under några år på 90-talet en flitig gäst i Bryssel och jag bodde då ofta på Hotel Metropole eftersom vi hade något slags specialpris där. Det var (och är förmodligen fortfarande) ett utmärkt hotell i en Art noveau-stil som gör att det då och då dyker upp i en del tv-serier, t ex när den snillrike detektiven Hercule Poirot någon gång har anledning att besöka sitt hemland. På terrassen utanför hotellet brukade man ofta stöta på en eller annan utländsk kollega som skulle vara med när någon från EU-kommissionen drog igång sin monolog vid sammanträdet nästa morgon. Jag minns under ett sådant möte hur en av tjänstemännen – en hyperverbal italienare – avbröts i sin långa oration av en irriterad euroskeptisk brittisk professor som spetsigt undrade: ”Is this a real meeting or is it the chairman’s press conference”.

Erasmus_logo

Nu har EU-kommission i Bryssel gjort en utvärdering av Erasmus, ett program som startades 1987 och som alltså, i delvis förändrad form, har pågått i ett drygt kvartssekel. I sin Erasmus Impact study konstaterar man (föga oväntat) att det är en fördel på arbetsmarknaden att ha studerat utomlands. Mer överraskande är kanske något annat som studien pekar på:

Former Erasmus students are also more likely to have transnational relationships: 33% of former Erasmus students have a partner of a different nationality, compared with 13% of those who stay home during their studies; 27% of Erasmus students meet their long-term partner while on Erasmus. On this basis, the Commission estimates that around one million babies are likely to have been born to Erasmus couples since 1987.

Vilken häpnadsväckande Erasmus-effekt: en miljon europeiska barn som har programmet att tacka för sin tillkomst. Siffran verkar hög och är knappast statistiskt säkerställd. Kanske är den ändå inte orimlig.

Själv kan jag i alla fall peka på två konkreta exempel. Min son Mathias var Erasmus-student i Amsterdam. Där mötte han Tiina Laitila från Finland. Nu är de gifta och deras två barn får väl anses ingå i statistiken. De bor i Sverige och mina barnbarn är helt tvåspråkiga eftersom de går i den förträffliga Sverigefinska skolan.

Av alla EU:s initiativ och program får nog Erasmus anses vara ett av de mest lyckade.

 

Read Full Post »

Begränsningsproblem

Varför blir dagens böcker allt tjockare och varför blir de moderna filmerna allt längre? Jag funderar ibland över den uppenbara bristen på begränsningar bland dagens kulturskapare och producenter.

I Dagens Nyheter för idag ställer Moa Matthis frågan varför en del av den samtida litteraturen gått upp i vikt. Hon noterar att böckerna rent fysiskt blir tyngre och tyngre och ser ett visst släktskap mellan dagens tungviktare och 1800-talets tjocka romaner. Redaktionen illustrerar texten med några bilder av vilka det framgår att Gabriella Håkanssons bok Aldermanns arvinge är en av de senaste årens tyngre bidrag till den svenska litteraturen (1.250 gram).

Själv har jag just läst Pierre Schoris memoarer som är på 700 sidor och väger över ett kilo (jag kollade på vår hushållsvåg). Böcker av den storleksordningen är omöjliga att ta med sig som sänglektyr. Somnar man under läsningen kan de falla ned och orsaka kroppsskada. De förutsätter att man sitter rakt upp och ner i en fåtölj och låter boken vila i knät.

Fast det är ju som Moa Matthis noterar: det skrevs tjocka böcker också förr. Dostojevskij och Tolstoj är ett par exempel. Den förstnämndes Brott och straff är i sin svenska pocketutgåva på 646 sidor men utan hårda pärmar och tjockt papper har man fått ner vikten till 356 gram enligt boksajterna. Den publicerades ursprungligen som en följetong i tolv delar i tidskriften Russkij Vjestnik och då spelade omfång och vikt en mindre roll. Bröderna Karamazov gick också först tidskriftsvägen i rätt många avsnitt. Tolstojs Krig och fred är på drygt tusen sidor i sin svenska utgåva men den presenterades bit för bit i den tidigare nämnda tidskriften under närmare fyra år, mellan 1865 och 1869. En långsamhetens läsning som kanske främjade både eftertanke och spänning.

The_Russian_

Russkij Vjestnik med ett avsnitt av Brott och straff

I Sverige är väl följetongen sedan länge en död litterär form. Men jag minns att det förr fanns tidningar som längst ner på kultursidan publicerade romanavsnitt som man dag för dag kunde klippa ut och lägga ihop till en bok om man var intresserad.

Oviljan till begränsning drabbar också dagens filmer. Förr var cirka en och en halv timme det normala filmformatet. Kanske berodde det på filmrullarnas och projektorernas kapacitet, vad vet jag. Idag verkar minst två timmar vara det ideala formatet. Med den längden fordras det en bra regissör och en engagerande story om man ska hålla åtminstone mitt intresse på topp hela tiden.

Tittar man lite i filmhistorien kan man se att en klassiker som Casablanca var på 102 minuter. Hitchcock skapade på 109 minuter en förtätad spänning genom Psycho.  Ingmar Bergman åstadkom mästerverk genom Jungfrukällan på 89 minuter och Det sjunde inseglet som klockade in på 92 minuter. Ännu med Höstsonatens 99 minuter låg han nära det gamla idealformatet. Det var innan Fanny och Alexander markerade en ny filmepok. Tarkovskijs lysande debutfilm Ivans barndom var på 95 minuter men senare tog ju också han ut svängarna.

casa

Casablanca – kärlek och dramatik på 102 minuter

Jag såg häromdagen Ulf Malmros film Min så kallade pappa. Den är på 126 minuter, alltså dryga två timmar. Det är ingen dålig produktion och några av skådespelarna är lysande men jag kan hålla med den recensent som skrev att den kanske hade blivit ännu bättre om den skurits ned med någon halvtimme.

Men vem är jag att ifrågasätta konstnärers ambitioner. Och det finns säkert många som gillar att sitta länge i biomörkret. Jag noterar ändå att Roy Anderssons nyligen prisbelönade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har ett nästan klassiskt format på 101 minuter. Den måste jag absolut se.

Read Full Post »

När jag städade i bokhyllan hittade jag en gammal diktsamling av den på sin tid så omstridde akademisekreteraren Carl David af Wirsén. Han har ju gått till historien bland annat som en  av Strindbergs främste vedersakare. Han ansåg diktarens uppgift vara ”att uppdaga det absoluta, osinnliga innehåll, som ligger till grund för sinnevärldens företeelser. Skaldens kall är ett ljusets prästämbete, han skall i dikten uppenbara en högre värld av renhet och frid.”

Renhet och frid var ordet. Och strävan efter renhet präglar förvisso den första dikten i den här samlingen. Den publicerades ursprungligen 1886 i den nystartade tidningen Vårt Land under titeln Upprop. Den första versen lyder så här:

Vaknen, I, som känt att Sverige
har till oss ett maningsord
och nu äskar att vi värje
mot all smitta fädrens jord!
I, som märkt i svenska sinnen
stundom tryta underbart
vördnad för de stora minnen,
blick för svenska lynnets art,
I, som den förlusten saknen,
I, som Sverige älsken – vaknen!

Carl_David_af_Wirsén

C. D. af Wirsén

Knappast någon läser af Wirsén längre men det slår mig att dikten trots sin höga ålder kan kännas dagsaktuell, då närmast som en programförklaring för Sverigedemokraterna. De delar väl i stor utsträckning skaldens skräck för allt det smittosamma som besudlar fädrens jord.

Fast jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår poesins logik; ”tryta underbart” låter ju som en självmotsägelse. Och hur saknar man en förlust? Frågorna hopar sig. Men det behöver ju inte diskvalificera en text i ett politiskt sammanhang.

Från sent 1800-tal till nutid: I senaste numret av Grönköpings Veckoblad har stadens skald A:lfr-d V:stl-nd målat en samtida genrebild som börjar med barnens badande i Bergska sjön för att fortsatt skildra hur mammorna torkar de blåfrusna små för att sedan ta med dem på konditoriet där det serveras hembakta kakor. Och så följer den scen som vi väl alla känner igen (håll melodin till Bellmans ”Solen glimmar” i bakhuvudet):

Dags att framta telefon,
börja på den peta!
Barnen sitta tyst i vrån,
medan mödrar leta
Facebook-konton, Instagram,
uppdateringssnabbprogram,
sitt privatliv lägga fram
världen till att veta!

Nya foton tagas av
det som finns att spisa.
Omvärlden har insynskrav
för att någon prisa.
Fånga ej den dag som är,
blotta den du håller kär!
Viktigast med livet är
att det få uppvisa!

Visst är det en tonsäker skildring av en samtid där det sanna livet gestaltas på sociala medier och där antalet ”lajkar” är existensens yttersta bekräftelse.

 


					

Read Full Post »

Siffrorna från söndagens val låter nästan bekanta: Socialdemokraterna fick 31,9% , högern 22,9%, de gröna 6,2%. Och så överraskade det eurokritiska och lätt populistiska Alternative für Deutschland med att från nollpunkten ta 12,2% av rösterna. Lite katastrofalt blev utfallet för vänsterpartiet (Die Linke) som rasade från förra valets dryga 27% till 18,6%.

Det handlar alltså om delstaten Brandenburg som med sina 2,45 miljoner invånare är en av de mindre förbundsstaterna i Tyskland. Hur den nya regeringen där ska se ut spekuleras det nu kring. Hittills har socialdemokrater och vänster regerat i gott samförstånd men nu är frågan om den hittillsvarande regeringschefen Dietmar Woidke tänker göra som Löfven och ge vänstern kalla handen. Högern (CDU) knackar redan på dörren till kansliet i Potsdam och vill gärna regera ihop med de brandenburgska sossarna. Kanske inte så konstigt i en nation som just nu styrs av en sådan bred koalition.

Ach Europa! – som Hans Magnus Enzensberger satte som titel på sin berömda bok från 1987. Hur mycket har inte vår kontinent förändrats under de tjugosju år sedan boken skrevs. Murens fall, EU:s utvidgning, högerpopulism och främlingsfientlighet i så många länder. Och så de samarbeten över blockgränserna som för några decennier sedan var otänkbara.

ach-europa

Sverige har väl också förändrats även om några drag påminner om läget 1987. Enzensbergers bok innehöll ett kapitel med rubriken ”Svensk höst” och han besökte vårt land bland annat under en valkamp. Han noterade då att partipolitiska dueller hemma i Tyskland, liksom på den europeiska kontinenten, oftast är en kamp med blod, svett, förtal, skvaller och känslor. I Sverige däremot ser han bara jämnmod och artighet. Inte ens de borgerliga partiernas beteckningar visar någon större identitet; de konservativa kallar sig moderata och det gamla bondepartiets nya namn betyder nästan inget. Han ser ett slags socialdemokratisk hegemoni och en myndighetskultur som han förundras över:

Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.

Den ”socialarbetarnas diktatur” som Enzensberger då tyckte sig se finns knappast längre och Stefan Löfven är förvisso ingen hegemon. Hans inbjudan över blockgränserna markerar väl på något sätt slutet på en epok i Sveriges historia.

Nu fylls tidningssidorna av rätt förutsägbara valanalyser. För en något annorlunda vinkling  står kolumnisten Ronnie Sandahl i Aftonbladet. Han vill förklara Sverigedemokraternas framgång med att båda de stora blocken har svikit landsorten.

Sedan alliansen tillträdde har klyftan växt. 15 000 heltidsjobb försvann i lantbruket medan Centerpartiet riktade blickarna mot Stureplan. 14 000 statliga jobb flyttades in till storstäder. En sjättedel av alla by­skolor har lagts ned. Var femte biblioteksfilial. Busslinjer, vårdcentraler, poliskontor. Arbetslöshet. Vad trodde de? Att folk inte skulle protestera?

Sverigedemokraternas framgångar är inte enbart en fråga om flyktingpolitik. Det handlar även om motsättningen mellan landsorten och storstaden, folket och eliten. Även på den lilla skalan: småbyarna mot tätorten, Floby mot Falköping. En fråga om närhet och avstånd, egentligen.

När man talar om hatet mot storstadsfixerade medier glömmer man lätt landsortsmediernas utarmning. För tjugo år sedan kände alla Fal­köpingsbor en journalist eller två. Falköpings Tidning hade lokalredaktioner ute i byarna. Tv och radio konkurrerade. Livet på landet existerade, bekräftades.

Från och med oktober är det bara tre allmänreportrar kvar på FT. Och i våras lade TV4 ned alla sina lokalsändningar. Medieskuggan allt större. Och vid sidan av står människor på landsbygden, ser avståndet till resten av Sverige öka för varje år.

Ska vi prata integrationspolitik? Låt oss i så fall börja med de tretton procent som röstat på SD. Hur ska de integreras i Sverige?

Jag kan bara tillägga att här i invandrartäta Södertälje fick Jimmie Åkessons gäng 13%, ungefär som riksgenomsnittet. I den lilla landsbygdskrets utanför stan som heter Hölö fick de 20%, samma siffra som både sossar och centerpartister kunde notera. Hur det utfallet ska analyserar vet jag faktiskt inte.

Read Full Post »

Jag hämtar rubriken ovan från brittiska The Guardian som idag har en artikel om det svenska valet. Där beskrivs bland annat Socialdemokraternas dilemma:

Löfven, a former welder with a boxer’s nose, faces the difficult challenge of trying to win back old Social Democrat voters without looking like what Swedes call a betongsosse or concrete socialist of the olden days.

Stefan_Löfven_talar_vid_Sergels_torg_i_maj_2014

Löfven – no ”concrete socialist”

Nej, vem vill vara en betongsosse i dessa tider? Vad ska man i stället lyfta fram om man vill ge ett fräscht och modernt intryck utan att trampa på någon öm väljartå? Tyska taz.de konstaterar att kontroversiella budskap inte är något för en svensk valrörelse:

Slogans wie „Alle werden für ein besseres Schweden gebraucht“ (Konservative) und „Ideen für ein besseres Schweden – für alle“ (Sozialdemokraten) lassen nicht unbedingt die schärfsten Alternativen aufeinanderprallen.

”Ett bättre Sverige” är den gemensamma nämnaren. Någon däremot? Den roligaste slogan som jag annars läst på någon valaffisch såg jag i går: ”Nej till vänster i välfärden”. Den borde även Jonas Sjöstedt kunna le åt.

Chicago Tribune har den tänkvärda rubriken ”Trouble in Paradise?”. Det låter som en av mina engelska favoritserier: ”Murder in Paradise” med handlingen förlagd till de karibiska öarna. Tänk att det fortfarande finns utlänningar som tror på den nordiska idealtillvaron. Affärssajten Bloomberg.com lyfter också fram problem och säger att börsmäklarna börjar bereda sig på det värsta.

Tyska Bild noterar för sin del att paradiset också innehåller mindre attraktiva inslag. Tidningen undrar om ett maktskifte kommer att innebära att Vattenfalls planer på en brunkolsbrytning i Sachsen inte blir av. Problemet är väl bara att ingen vill köpa den tyska delen av de svenska skattebetalarnas miljardinvesteringar så tidsplanen för ett uttåg är nog högst obestämd.

Jag förtidsröstade idag men kommer nu på att jag inte riktigt beaktade det svensk/tyska brunkolet i mitt val av riksdagslista. Men man kan ju inte tänka på allt.

Read Full Post »

Det har uppstått en diskussion kring Jan Guillous senaste bok Att inte vilja se. Den började sedan Guillou i en tv-intervju deklarerat att man i Sverige inte visste så mycket om förintelsen av de europeiska judarna förrän 1945. Några historiker och författare reagerade skarpt i Dagens Nyheter:

I morgonsoffan uttalar han sig, auktoritärt, om vad som verkligen skett. Och vad han tycks vilja göra är att återupprätta denna oskuldens självbild: vi visste ingenting. Inte ”vi ville inte veta” eller ”vi förstod inte vad vi visste”. Han säger, och vi upprepar hans ord: ”nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

Men, säger opponenterna, ingen som läste tidningar i Sverige kunde säga att de inte visste. Inte efter våren 1943. Det blev dock en populär ursäkt efter kriget – särskilt bland dem som hoppats på en tysk seger, nazister eller ej.

Det är klart att Jan Guillou har fel i sitt påstående. Jag har framför mig boken Tyskland går sista ronden av Gunnar Th:son Pihl, daterad i oktober 1943. Pihl hade varit Sydsvenska Dagbladets korrespondent i Tyskland från 1938 fram till augusti 1943 då han blev utvisad av de nazistiska makthavarna. Han är ytterligare en av de rätt okända svenska journalister som rapporterade från Europa under 1900-talet och som jag berörde i det tidigare inlägget Utrikeskorrespondenter för några veckor sedan.

tyskland

Det finns inte särskilt mycket skrivet om Gunnar Th:son Pihl men han fick ändå ett något försenat äreminne av Per T Ohlsson i Sydsvenskan för ett par år sedan. Ohlsson berör i sin artikel den ovan nämnda boken och konstaterar:

Där beräknade han, två år före krigsslutet, att drygt 5,5 miljoner judar i Europa antingen hade mördats eller hotades av förintelse. Siffran var kusligt exakt: 6 miljoner är den idag vedertagna dödssiffran när det gäller den största förbrytelsen i mänsklighetens historia. Pihls berömmelse blev kortvarig och numera är han nästan helt bortglömd. Men i år, när hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse högtidlighålls, finns det anledning att erinra om en märkligt välunderrättad journalist som långt före Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest varnade för en hotande katastrof för Ungerns judar.

Det är en otroligt klarsynt bok som på många sätt kartlägger nazismens väsen. Han skriver redan där om Hitlers ”främste bödel” Adolf Eichmann och säger: ”Han har ingen annan lidelse än att sända judar i döden. Det är hans liv. Hur långt ska han hinna?”

Pihl var i grunden en gammal tyskvän som kanske inte bekymrade sig så mycket över de första årens nyordning i Tyskland på 30-talet. Men inte minst Kristallnatten i november 1938 kom att prägla hans fortsatta perspektiv. Han rapporterade kritiskt om vad som sedan hände men givetvis med en viss försiktighet på grund av censurens krav. Och, som Per T Ohlsson konstaterar, hans artiklar och notiser från Berlin blev sällan publicerade på framträdande plats i Sydsvenskan, vars utrikespolitiska hållning var synnerligen dämpad under de första krigsåren. Först efter El Alamein och Stalingrad, när den tyska krigslyckan vände, vågade tidningen bli tydligare.

Pihl hade en ovanlig insikt i judeförföljelsernas natur och efter att i sin bok ha gett exempel på det fruktansvärda barbari som utfördes av SS-kommandona i öster skriver han:

Jag har försökt återge detta i lugn och saklig ton. Utsmyckning och stilistiska effekter behövs inte. Vad som behövs vore kanske att ge uttryck åt en tanke, som de flesta läsare inte kunna undkomma: Är allt detta möjligt? Ja, det är möjligt. Det är inte rykten, inte skräckpropaganda men modern historia i Europas mitt, små utdrag ur en katalog över brott som inte äro åtkomliga med förnuft.

Som sagt: året var 1943. Den som ville veta vad som pågick i Europas mitt kunde få information. Men vi vet ju också av senare erfarenheter från världens olika slagfält att det är en sak att veta, en annan sak att verkligen förstå och handla därefter.

Read Full Post »

Valrörelsen

En kollega till mig på det glada 70-talet hade satt upp en rad tänkvärda sentenser på en vägg i sitt tjänsterum. En av dem var ett uttalande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist som löd: ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”.

Jag vet inte om detta konstaterande fortfarande gäller. Det var nog trots allt mera politik i valpropagandan förr. På en av årets affischer kan man läsa ”Värna patienterna – inte landstingen”. En fin och medmänsklig appell. Men hade man velat driva politik skulle man lite mer rättframt ha kunnat skriva: ”Förstatliga vården”. Men allt som har med stat att göra låter inte så mjukt. Alternativet skulle vara: ”Privatisera vården” Men inte heller det låter kanske så bra i rådande opinionsläge. ”Närodlad vård” fungerar ju inte heller som metafor betraktat.

På en annan affisch ser man utbildningsministern tillsammans med uppmaningen ”Rösta på skolan”. Vilket parti man då ska välja framgår dock inte direkt av plakatets text.

Annat var det förr. Tänk bara på det så kallade kosackvalet 1928 och de rättframma varningarna för hotet från öster. Fick Carl Bildt bestämma skulle han nog göra en remix på någon av affischerna från detta mångomskrivna val:

kosack

För att återvända till Grönköping så läser jag en gammal välbalanserad ledare i Veckobladet, återpublicerad i årsboken för 1991. Där vänder sig redaktionen mot alla oansvariga opinionsundersökningar:

Det är sannerligen icke utan oro, som man nödgas taga del av vårens senaste s.k. opinionsundersökningar, vilka dessvärre visa å alltmer otillfredsställande sympatiyttringar hos den breda allmänheten. Dylikt är ingalunda ägnat att bereda vägen för en lugn valrörelse, och är det nu att hoppas, att effektiva motåtgärder mot detta oönskade tyckande, där de ena bolinerna förefaller lösare än de andra, snarast möjligt måtte insättas av alla goda krafter, som ställa upp för ett mer garanterat omval.

Veckobladets inlägg var föranlett av den oro i väljarleden som uppstått genom uppkomsten av nyare politiska grupperingar, något som enligt tidningen borde bekymra de etablerade partierna:

För en intresserad betraktare synes det nära nog ofattbart, att desamma så lättsinnigt lämnat fältet öppet för allehanda nykomlingar å den politiska arena, som föreställer samhällets högsta styrelse. Uppenbarligen ha samtliga å något sätt kommit att råka försumma den väsentliga grundval för en framgångsrik valstrategi, som av hävd utgöres av en övergripande löftesgivning… Det finnes dock åtskilligt, som väljarna kunna tänkas önska sig och som därför kan vara lämpligt att utlova, blott man tänker en smula efter! Visserligen föreligger i dagens nuläge viss risk för, att de nya partierna redan utställt löfte härom, men gives det nästan alltid möjligheter att lova ännu mera, blott viljan finnes.

Några av oss minns den period när riksdagsmandaten var på tre år (1970-1994). Det var på den tiden som Grönköpings riksdagsman J. Krökén i Kröken önskade sig ett lite lugnare politiskt klimat genom femåriga mandatperioder:

Skulle man framdeles få kvarsitta i fem år, vore därför ett allvarligt bekymmer ur världen, och vi skulle mer oavbrutet kunna ägna oss åt vårt egentliga talande, motionerande m.m. dyl., som ändock måste ses som en viktigare huvuduppgift än de besvärliga och tidsödande valen.

Nu har vi alltså en valrörelse vart fjärde år och får man tro medierna kan det sluta med ”politiskt kaos”, det vill säga en viss politisk oordning med svenska mått mätt. Fast jag vet länder som hanterar liknade kaossituationer genom koalitioner och kompromisser.

Själv tänker jag på valdagen värna både skolan och vården. Men vilket eller vilka partier som från den utgångspunkten får min röst tänker jag inte avslöja här.

Read Full Post »