Helgfirande

Valborgsmässofirande har jag upplevt i många former, från barndomens brasa på Prästgårdsberget i Länna via 60-talets rusningar i Carolinabacken i Uppsala till dagens mer mogna betraktande av fyrverkerier över Inre Maren i Södertälje. Som 15-åring stod jag vid den värmande brasan och sjöng med i hembygdskören och fortfarande kan jag vid behov ta upp basstämman i ”Vintern rasat ut”.

Valborg sammanfaller ju också med H.M. Konungens födelsedag och den firar jag mera sällan. Senast det hände var väl 1991 när jag arbetade på ambassaden i London. Då var några av tjänstemännen på eftermiddagen den 30 april inbjudna till ambassadören Lennart Eckerbergs residens på Portland Place. På något givet klockslag anlände en distingerad herre i svart limousine. Jag minns nu inte om han var protokollchef vid Foreign Office eller möjligen en hovmarskalk från Buckingham Palace. Hans uppdrag var hur som helst att med ambassadören som ombud framföra varma födelsedagsgratulationer till den svenske monarken från hennes majestät drottning Elizabeth II.

Detta formella ärende tog ju bara någon minut men protokollet krävde att besökaren skulle stanna en halvtimme (varken mer eller mindre) och vi som var närvarande fördrev tiden med att dricka champagne, äta små snittar och samtala om dagens väder och andra brännande ämnen. Jag antar att gratulationen senare skriftligt vidarebefordrades med kurirpost till Stockholm. Den behövde ju knappast chiffreras och sändas telegrafiskt.

Så länge vi hade en flaggstång intill huset här hemma (den var tyvärr murken och blåste ner för mer än tio år sedan) hissade jag flaggan på Valborg, men det var inte för att glädja kungen utan snarare därför att det alltid är festligt med det blågula fladdrandet i vinden. Vi behöver för övrigt återerövra den svenska flaggan från Sverigedemokrater och ultranationalister

Hur många vårtal har man inte hört genom åren från kommunfullmäktiges, studentkårens eller kyrkorådets ordförande. Det har inte alltid varit retoriska höjdpunkter. Men jag klandrar dem inte. Vad kan man egentligen säga om våren som inte redan är sagt? Att koppla islossningen till världsfreden är ett möjligt grepp men möjligen en något sliten metafor.

Bland historiens alla vårtalare håller jag ändå Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist högt. Så här sade han bland mycket annat till de församlade stadsborna någon gång i mitten på 80-talet:

Glöm dock aldrig att denna Vår är vår! Väl firas Våren överallt i världen, där någon dylik förekommer, men blott i vårt fosterland hälsa vi, till skillnad från så många andra, en svensk Vår! Aldrig vänder sig det gamla fantyget så stolt efter vinden över svenskmannastång som i Vårens tid, aldrig äro manskörens toner så svävande som i Vårens luft, aldrig slår skalden sin trogna harpa med sådan kraft, som då det våras…

Då, mina vänner, finnes det intet annat land som heter Sverige, än den knoppande fosterjord vi kalla det här landet! Vem kan icke då med skäl utbrista: Jag är så svensk att jag är glad, för såvitt detta är fallet?! Fördenskull mina vänner och medborgare: Länge leve Sveriges egen kalendervår!

Fana på svenskmannastång

Det var en fin distinktion som borgmästaren gjorde i den sista meningen. Kalendervåren sammanfaller inte alltid med den riktiga våren. Men här i trakten har blåsipporna i alla fall nästan blommat färdigt och det verkar som om vi trots den långa vintern ändå går åt rätt håll rent årstidmässigt.

Hoppet är trots allt vår vän, för att nu anknyta till en annan aktuell sångtext.

Read Full Post »

Big government

Var vill du helst leva: i small-government Somalia eller i big-government Sweden? Frågan ställs en aning retoriskt (och något populistiskt förenklat) av Mehdi Hasan i brittiska New Statesman. Han har förstås en kritisk udd mot alla amerikanska republikaner och brittiska konservativa som för en energisk och ideologisk kamp mot statlig företagsamhet och högt skattetryck. Hasan vill för egen del kontrastera ideologin mot verkligheten genom att peka på de nordiska exemplet:

Ah yes, Scandinavia. Despite having, I accept, much smaller and more cohesive societies than the US or the UK, the highspending, high-growth Nordic nations continue to baffle and frustrate Anglo-Saxon small-staters. Take the UN’s first ever World Happiness league table in 2012: Denmark, where government spending accounts for 58 per cent of national income, topped the list, followed by Finland (54 per cent) and Norway (44 per cent).

I Storbritannien skär regeringen ned på utgifterna i en takt som gör att man enligt ekonomiska forskares beräkningar år 2017 kommer att ligga under USA när det gäller de offentliga utgifternas andel av BNP. Frågan är bara om man tror att en svag stat klarar av de utmaningar som ekonomier och samhällssystem ställs inför i framtiden. Hade man för övrigt klarat av bankkrisen om inte statens räddande armar kom till undsättning:

How would small government have paid for the bailout of RBS, Lloyds and the rest? The Treasury has coughed up roughly £850bn to prop up the UK’s financial sector, according to the National Audit Office. Can small government tackle the threat of runaway climate change and the rising costs of adaptation and mitigation? It is forecast that the global warming bill will run into trillions of pounds. It may be fashionable to want to roll back the state, but ask yourself this: where would you rather live, “big-government” Sweden or “small-government” Somalia?

I Sverige förs väl inte riktigt samma debatt men också här finns det en politisk diskussion om statens roll. Knappt har skolan kommunaliserats innan kraven på ett återförstatligande höjs. Ändå har staten inte släppt sitt grepp. Ju mer frihet som proklameras, desto mer mål- och resultatstyrning med en störtflod av återrapporteringskrav, kvalitetskontroller, nationella prov, lärarlegitimationer med mera. Ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus hade en intressant kommentar i Expressen nyligen:

I december 2012 rapporterade SVT om en undersökning bland landets förskoleavdelningar. 21 procent av barnskötarna uppgav att de inte hinner följa den ambitiösa läroplan som kom 2011. De hinner exempelvis inte ”dokumentera, följa upp och analysera hur barns förmågor och kunnande förändras” relativt målen. En pedagog vittnar om åtta-tio timmars hemarbete i veckan för att ”dokumentera, skriva månadsblad och planera för samlingar”. En annan säger: ”Det pedagogiska arbetet verkar komma i sista hand för politikerna, fast de ställer upp vackra mål.”

Alla regeringar tillsätter utredningar, men den här regeringen har formligen pippi på ”kvalitetssäkring” och ”uppföljning”. Tillsynsmyndigheterna får ständigt nya uppgifter, utan resurstillskott, och välfärdens yrkeskårer dignar under dokumentationstvång.

Public management (fotograf okänd)

Maciej Zaremba formulerar problemet kanske ännu skarpare i en avslutande kommentar kring sin uppmärksammade serie i Dagens Nyheter om The New Public Management inom den svenska hälso- och sjukvården. Han påpekar att arkitekterna bakom ”mål och resultat” bland mycket annat hade förbisett en enkel sanning: När man ger amatörer makten att peka ut mål som professionella skall uppfylla kan de peka ut hur många mål som helst, även om alla går i vägen för varandra…

När man styr med ord blir allt prioriterat, för att citera statsvetaren Daniel Tarschys. Mycket riktigt. När tjänstemän skall översätta önsketänkande till något som kan redovisas, skapar de mängder med kriterier som har följande gemensamt:

1. De försöker fånga kvaliteter med hjälp av kvantiteter (antalet patientbesök, vårddagar per diagnos, andelen ”nöjda kunder”, och andelen etanol i vårdcentralens bilar). 2. De stämmer ofta illa med professionens idé om kvalitet. 3. De kräver gräsligt med pappersarbete. 4. De lockar till irrationella och oetiska val. 5. De är lätta att manipulera. 6. De blir också manipulerade, ofta med gott samvete, av ovan nämnda skäl. Vilket väcker rop på mer kontroll, flera uppföljningar och granskande myndigheter.

Börjar vi se ett uppror mot en politisk kultur som varit rådande under senare år? När även liberala tidningar börjar reagera på det negligerande av professionell erfarenhet och praxisbaserat omdöme som mål- och resultatstyrningen ofta innebär finns kanske hopp om ett bättre sakernas tillstånd. Om vi sedan lever under ”big” eller ”small” government kan man alltid diskutera. Det viktiga är väl ändå att vi har  ett styrelseskick som inte generar mera rapportskrivning och en ny form av byråkrati.

Read Full Post »

September 1989

Nu var det september 1989. I Tokyo håller International Democratic Union (IDU) en kongress. Det är en organisation som samlar konservativa och liberala partier från hela världen och bland deltagarna finns en rad ledande politiker. Margaret Thatcher är där, liksom Jacques Chirac. Sverige representeras av moderaternas ordförande Carl Bildt. Mrs. Thatcher håller ett tal där hon berör den förändringens vind som nu sveper över Europa:

One would not have predicted even a year ago that there would now be a Solidarity Prime Minister in Poland. Or that the Communist Party in Hungary would be preparing itself for the possibility of a spell in opposition. Or that conservative parties in Poland and Hungary would soon be applying for membership of the IDU…

But it is clearly in our interests that change and reform in the Soviet Union and Eastern Europe should succeed. We should help any country which is trying to move towards political pluralism, free market economies and respect for human rights. That is why we have given support and encouragement to Mr. Gorbachev in the face of the very great difficulties with which he has to contend.

Den amerikanske vicepresidenten Dan Quayle (är det någon som minns honom?) är också med på konferensen. Han ska under några hektiska timmar ha enskilda möten med politiker från andra länder, bland dem Carl Bildt. Tjänstemännen på State Department har satt ihop ett kort och konfidentiellt ”briefing paper” (nu inte längre hemligstämplat) om svensken, som med sin tidigt uttalade reslust just besökt Peking, Taiwan och Hongkong:

With elections nearly three years away and the Conservatives an unlikely coalition partner for the still strong Social Democrats, Bildt’s party will not enter government soon.

But Bildt has a strong foreign affairs background and would offer well-informed views on a wide range of issues. He is one of the few Swedes who think in global conceptual terms…

Sweden has been generally helpful on the Middle East, but is now pressing us to give Arafat something to strengthen him against PLO radicals.

We have tactfully said no. Bildt is less optimistic and less personally engaged than the Social Democratic foreign minister, but he wants to avoid public differences.

Margaret Thatcher åker för sin del omedelbart vidare till Moskva där hon den 23 september för ingående samtal med Michail Gorbatjov. Sedan de diskuterat både det ena och det andra kommer de till en punkt där Mrs. Thatcher uttryckligen ber att inget ska antecknas (fast det skedde ändå efteråt av den sovjetiske rådgivaren Anatolij Tjernjajev):

1989: Entente cordiale

Thatcher: We are very concerned with the processes that are underway in East Germany. It is on the verge of big changes, which are being caused by the situation in that society and to some extent by Erich Honecker’s  illness. The thousands of people who are escaping from the GDR to the FRG are the primary example. All that is the external side of things, and it is important for us; but another issue is even more important.

Britain and Western Europe are not interested in the unification of Germany. The words written in the NATO communiqué may sound different, but disregard them. We do not want the unification of Germany. It would lead to changes in the post-war borders, and we cannot allow that because such a development would undermine the stability of the entire international situation and could lead to threats to our security.

We are not interested in the destabilization of Eastern Europe or the dissolution of the Warsaw Treaty either. Of course, the internal changes are apt in all the countries of Eastern Europe, but in some countries they are more pronounced, in some countries not yet. However, we are in favor of those processes remaining strictly internal; we will not interfere in them and spur the decommunization of Eastern Europe. I can tell you that this is also the position of the U.S. president.

Nej, Margaret Thatcher ville i september 1989 inte ha någon tysk återförening. Men det dröjde bara sju veckor innan Berlinmuren började falla och inom ett år var återföreningen ett faktum. Inom kort var också Warszawapakten upplöst. Själv fick Mrs Thatcher lämna ifrån sig makten ett drygt år senare och innan 1991 var slut hade också Michail Gorbatjov lämnat sin post som Sovjetunionens president. Och trots amerikanskt tvivel om saken blev Carl Bildt statsminister i oktober 1991.

”Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig detsamma mer”, som det står i Alf Henriksons mest citerade dikt.

Read Full Post »

Hagenbecks

Jag läste i Der Spiegel att det den 13 april var jämnt hundra år sedan Karl Hagenbeck, grundaren av den berömda djurparken i Hamburg, lämnade jordelivet. Han var vid sin död en världskändis, vilket New York Times konstaterade i en helsidesartikel veckan efter hans bortgång:

When he died last Monday, nearly seventy years old, he was the most renowned animal collector and dealer in the universe.

His name was Karl Hagenbeck. When the cable announced his death it is safe to say that there was not a region, however remote, to which the daring hunters working for him had not penetrated, at the risk of their lives, to snare the animals of every known species with which their chief supplied circuses and other institutions and individuals.

Han var son till en fiskhandlare och började sin bana med att förevisa några fångade sälar, en verksamhet som så småningom växte till ett världsomspännande imperium. Hagenbeck försåg inte bara sin egen park med olika arter. Han var också en storleverantör till andra zoologiska trädgårdar och cirkusar runt om i världen. Hans specialitet var att bygga panoraman, konstgjorda landskapstyper där djuren kunde röra sig relativt fritt. Dessa scenerier utvecklade han också till s.k. Völkerschau som visade upp exotiska människor i föregivet naturtrogna miljöer: etiopier, samer och eskimåer, för att ta några exempel.

”Völkerschau” med samer 1893/94

I sin bok Von Tieren und Menschen sammanfattade han djurparkens bestånd i augusti 1908. De 49 lejon och 18 isbjörnar som den bland mycket annat rymde var säkert ett rekord för sin tid:

91 katzenartige Raubtiere, darunter 49 Löwen, 26 Tiger und 3 Löwen-Tigerbastarde, 18 Eisbären und 12 Bären anderer Arten, 40 Hyänen, Wölfe, Hunde in 15 Arten; ferner 15 Menschenaffen, 109 Affen in 22 verschiedenen Arten, 13 Elefanten, 3 Nilpferde, 2 afrikanische Nashörner, 4 Tapire, 3 Giraffen, 21 Kamele, Dromedare und Lamas, 57 Hirsche und Rehe, 43 Rinder, Wisente, Bisons und Büffel, 84 Wildschafe, Steinböcke und Ziegen in 18 Arten, 43 Antilopen, Elenantilopen und Wasserböcke, 73 Einhufer, darunter 21 Zebras.

Till detta kom en lång rad andra djurarter: valrossar, sälar, sköldpaddor, krokodiler, ormar, strutsar med mera. När han i boken beskriver den enorma mängd av kött, foder och annat som alla dessa djur behövde förstår man att det handlade om en verklig storindustri.

Själv hörde jag nog talas om Hagenbecks för första gången när jag som barn lyssnade till en gammal 78-varvare med Evert Taubes Möte i monsunen. Han skildrar ju där hur hans alias Fritiof Andersson efter diverse äventyr hamnade i Singapore där han av Sveriges konsul kapten Fredrik Adelborg fick ett nytt pass och dessutom bjöds på te av den söta konsulinnan (som hette Elisabeth  och var född Gyllenstierna – hon har förblivit rätt anonym trots Taubes höga uppskattning av hennes skönhet).

Efter denna positiva upplevelse av hur utrikesförvaltningen tog hand om svenskar som förlorat pass och pengar gav sig Fritiof (alias Taube) ut på en ny äventyrlig seglats

Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
Och i Siam fick vi last av vilda djur,
Tigrar, lejon, elefanter, som dom sålt till Hagenbeck,
Som du varit hos i Hamburg, eller hur?

Men den resan var värst av alla, det är sant,
Syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
Ut ur buren smet ett lejon, rök på en elefant,
Vrålet blandades med storm och böljors dån.

Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,
Vår kommandpbrygga den gick överbord,
Elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
Ut I havet, gosse, sanna mina ord!

Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp,
En gorilla klättra ner i vår maskin.
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp,
Tills jag sköt henne med skepparens karbin.

När Hagenbeck själv beskrivit de enorma transporter som han var involverad i förstår man att det inte var så kul för vare sig människor eller djur. På en enda båtfrakt från Alexandria till Trieste fanns ombord 5 elefanter, 14 giraffer, fyra bufflar, en noshörning, tolv antiloper, sju unga lejon, 8 pantrar och 30 hyenor – bland mycket annat. På vägen från Suez från Alexandria hade för övrigt några strutsar rymt vilket försenade hela transporten. Taubes skildring av kaoset ombord var förstås uppdiktad men den kunde säkert ha varit sann om stormarna brakat lös på Medelhavet när den just nämnda lasten gick.

Hagenbeck kommer! Satir i Fliegende Blätter 1893

Djurhandlaren Hagenbeck var i och för sig en föregångare när det gällde djurens relativa frihet i parkerna men många av de stora rovdjur som han sålde vidare till cirkusar och andra zoologiska inrättningar fick fortfarande trängas i minimala burar bakom järngaller. Några år innan den nya parken i Hamburg öppnades stod poeten Rainer Maria Rilke och betraktade en olycklig panter, fängslad i Jardin des Plantes i Paris:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, dass er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

eller som den återgetts i Johannes Edfelts  översättning:

Hans blick är trött av alla dessa stänger.
Den fångar inget mera på sin färd.
För honom finns det, så långt blicken tränger,
Blott galler – och bak dessa ingen värld.

En dyster bild av en zoologisk värld som bara i begränsad utsträckning har förändrats  under de senaste hundra åren.

Read Full Post »

De nya ateisterna

Jag råkade dyka ner i en pågående diskussion i engelskspråkiga medier om ”de nya ateisterna”, den grupp av akademiker och skribenter som under senare år ägnat en betydande energi åt att bevisa att Gud inte finns. Några av de främsta debattörerna har ibland etiketterats som ”The Unholy Trinity”: Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris.

Hitchens dog som bekant för inte så länge sedan och har inte deltagit i den senaste tidens debatt men Dawkins och Harris är båda aktiva företrädare för sin sak. Den fråga som nu debatteras är om de möjligen har visat sig vara mer av propagandister än av rationella tänkare.

Ett av de första inläggen i den aktuella diskussion gjordes för ett par veckor sedan av Nathan Lean i den välkända nättidskriften Salon. Lean har tidigare publicerat en bok med titeln ”The Islamophobia Industry: How the Right Manufactures Fear of Muslims” och han konstaterade i sin artikel att Dawkins och Harris dessvärre låtit alltmer av sin nutida religionskritik glida över åt det islamofobiska hållet:

Conversations about the practical impossibility of God’s existence and the science-based irrationality of an afterlife slid seamlessly into xenophobia over Muslim immigration or the practice of veiling. The New Atheists became the new Islamophobes, their invectives against Muslims resembling the rowdy, uneducated ramblings of backwoods racists rather than appraisals based on intellect, rationality and reason. “Islam, more than any other religion human beings have devised, has all the makings of a thoroughgoing cult of death,” writes Harris, whose nonprofit foundation Project Reason ironically aims to “erode the influence of bigotry in our world.”

Dawkins framför religionsfilosofisk bussreklam. Men varför ”probably”?

Mot bakgrund av sina mediala framgångar måste både Dawkins och Harris numera också vårda sina varumärken genom att begagna sig av rumphuggna twitterflöden. Sålunda erkände Dawkins nyligen i en uppmärksammad tweet att han aldrig läst Islams heliga skrift: “Haven’t read Koran so couldn’t quote chapter and verse like I can for Bible. But often say Islam greatest force for evil today.”

Det var, som Jerome Taylor konstaterat i The Independent, en något förvånande bekännelse för en person med hans bakgrund:

For a man who has made a career out of academic rigour the admission that the author of the God Delusion hadn’t studied Islam’s holy book surprised many and led to a flurry of responses from both fans and critics alike.  Three weeks later – in an apt illustration of Godwins’ Law (the idea that as an online discussion grows longer the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one) – Dawkins added: “Of course you can have an opinion about Islam without having read Qur’an. You don’t have to read Mein Kampf to have an opinion about Nazism.”

Dawkins mindre väl genomtänkta ställningstaganden har kanske fått en och annan att börja tvivla på hans speciella form av ateism. Som Theo Hobson skriver i det senaste numret av The Spectator: ”The atheist spring that began just over a decade ago is over, thank God. Richard Dawkins is now seen by many, even many non-believers, as a joke figure, shaking his fist at sky fairies.”

Enligt Hobson har den filosofiskt grovhuggna polemik mot religionen som Dawkins och Harris representerar helt enkelt blivit omodern:

In fact, admitting that religion is complicated has become a mark of sophistication. Andrew Brown of the Guardian has played a role in this shift: he’s a theologically literate agnostic who is scornful of crude atheist crusading, and who sometimes ponders his own attraction to religion. On a more academic level, the philosopher John Gray has had an influence: he is sceptical of all relics of Enlightenment optimism, including the atheist’s faith in reason.

Vad skiljer då ”de nya” och ”de ännu nyare” ateisterna från varandra? Enligt Hobson försökte ateister förr bevisa att en icke troende kan vara minst lika moralisk som en troende. Nu tar de flesta det för givet. Vad de nyaste ateisterna säger är att den icke troende kan vara minst lika omoralisk som den troende: ”Rejecting religion is no sure path to virtue; it is more likely to lead to complacent self-regard, or ideological arrogance”.

Ska denna iakttagelse möjligen ses som ett religionsfilosofiskt framsteg?

Read Full Post »

Margaret Thatcher

Den 8 november 1990 var jag på samma bjudning som Margaret Thatcher. Eftersom jag under några år av mitt liv jobbade på svenska ambassaden i London hade jag med några kollegor inviterats till Her Majesty’s Evening Reception på Buckingham Palace. Det var verkligen en ”evening reception” eftersom gästerna – ett drygt tiotal representanter för varje ambassad – ombads infinna sig först kl 21.30.

De hundratals diplomaterna stod uppradade i ett par av slottets salar. Ordningen för varje lands delegation utgjordes av den tid som respektive ambassadör varit ackrediterad vid ”The Court of St James’s”. Leif Leifland, som då var svensk ambassadör, var (om jag minns rätt) nummer två i anciennitet efter Cyperns High Commissioner. Så vi svenskar fick vänta på kungligheterna i den första salen, där regeringens representanter stod på en av kortsidorna tillsammans med ärkebiskopen av Canterbury och andra företrädare för det brittiska etablissemanget.

Vi kikade alla nyfiket bort mot kortsidan. Margaret Thatcher hade just drabbats av den stora politiska kris som bara ett par veckor senare skulle leda till hennes avgång. Den biträdande premiärministern Geoffrey Howe hade för några dagar sedan meddelat att han lämnade sin post i protest mot sin chefs europapolitik. Man kunde ana att det bubblade inombords hos de ministrar som artigt måste konversera varandra i väntan på drottningens ankomst.

Margaret Thatcher 1990 – en färgstark profil

De år som jag bodde i London var verkligen präglade av Mrs Thatchers i många avseenden hårdföra politik. Jag ska inte ge mig in på någon politisk värdering av dess konsekvenser för samhällets breda lager men kollegan Gunnar Pettersson i London har på sin blogg publicerat en mycket välskriven resumé utifrån ett personligt och välinformerat perspektiv. Läs den!

Vad man än tyckt om Margaret Thatcher måste man konstatera att hon i slutet av sin politiska bana fick kniven i ryggen av sina kollegor. Den välkände politiske kommentatorn Hugo Young var ingen speciell beundrare av hennes politik men skrev ändå dagen efter hennes avgång om själva processen:

There has been nothing like it in the democratic era: no verdict apparently so perverse and unprovoked delivered by a governing party against a leader upon whom it had fawned and under whom it had grown fat for so many years. Many Conservatives will be thunderstruck by what they accomplished yesterday some, even among those who did the deed, will be ashamed. For the first time in her prime ministership she provoked, while not requesting it, the human sympathy reserved for a helpless creature at bay.

Det var, som Hugo Young fortsatte, möjligen ett politiskt slut i linje med hennes egen natur: ”She who lived by fire and insult cannot wholly complain when the ultimate insult repays her.”

Vad Mrs. Thatcher tyckte om det socialdemokratiskt dominerade Sverige var kanske ingen hemlighet. Men jag minns att hennes pressekreterare Sir Bernard Ingham hade vänskapliga förbindelser med den svenska ambassaden.

På nätet hittar jag ändå en liten notis om ett besök som hon gjorde i Sverige medan hon ännu var en okänd parlamentsledamot:

The Finchley Press, 4 October 1968, reported: ”Mrs Margaret Thatcher, MP, has just returned from Sweden with a group of nine British MPs at the invitation of the Swedish Government. She visited Kockum’s Shipyard at Malmo and Tetra Pak at Lund, the firm which originated the paper milk container, and which has now produced one of the first paper plastic beer bottles. Mrs Thatcher said that although Britain was considered conservative there had been big changes, and she thought housewives would accept paper milk bottles if they were better and cheaper”.

Så blev det väl, helt bortsett från alla politiska beslut.

Read Full Post »

Sökbart

Även jag bör väl ge mitt bidrag till att ordet ”ogooglebar” etableras på nätet. Säga vad man vill om Google men de har i alla fall medverkat till att rikta uppmärksamheten på det svenska språkets möjligheter att skapa nya ord.

The Atlantic hade nyss en flitigt citerad artikel med rubriken ‘Ogooglebar’ … and 14 Other Swedish Words We Should Incorporate Into English Immediately. Bland de 14 orden finns t. ex. bloggbävning, livslogga och attitydinkontinens.

Den franskspråkiga versionen av nättidskriften Slate tar upp tråden och undrar om svenska möjligen är dagens mest innovativa språk. Man förklarar i sammanhanget bland annat innebörden i bloggbävning: ”le mot décrit le procédé par lequel un sujet explose dans la blogosphère avant d’être repris par les média.”

I den tyskspråkiga pressen kan man också läsa många kommentarer till den aktuella striden mellan Språkrådet och Google. Stuttgarter Zeitung hittar för sin del andra ord där svenskan lyckas sammanfatta komplicerade processer i ett enda ord. Till dem hör tydligen enligt tysk uppfattning ord som pimpla, fika, påtår och fimpa:

Das Schwedische ist reich an Ausdrücken, für deren Beschreibung man anderswo halbe Sätze braucht. „Pimpla“ etwa. Das ist, wenn man auf einem gefrorenen See ein Loch ins Eis bohrt, die Angel hineinhängt und versucht, einen Fisch zu fangen. Oder „fika“. Das ist der Genuss einer Tasse Kaffee mit „brød“, wobei Letzteres für ein Stück Sandkuchen, eine Zimtschnecke oder ähnlich Leckeres steht. „Påtår“: das ist die Tasse, die man sich nachschenkt. „Fimpa“: das war erst das Ausdrücken einer Zigarette, gilt jetzt als Synonym für das endgültige Aufgeben des Rauchens.

Den som inte läst tyska i skolan kan köra ovanstående stycke i ett annat underbart redskap från datajätten (Google Translate) och får då fram följande:

Svenska är rik på uttryck för beskrivning du behöver någon annanstans, halv meningar. ”Pimpla” om. Det är, om du är på en frusen sjö, ett hål borras i isen, som hänger ner Angel och försökte fånga en fisk. Eller ”fika”. Det är nöjet att en kopp kaffe med ”bröd”, är den senare en bit sockerkaka, en kanelbulle eller liknande läcker. ”Patar”: detta är koppen som du nachschenkt själv. ”Fimpa”: detta var bara ett uttryck för en cigarett anses nu synonymt med den slutliga sluta röka.

Fika – nästa svenska exportord?

Hela den lingvistiska paletten finns för övrigt representerad när man googlar på det kontroversiella ordet. På turkiska kan striden presenteras enligt följande: ”Google ise İsveçlilerin sıkça kullandığı ve dil kurulu tarafından sözlüğe eklenmek istenen ”ogooglebar” kelimesine karşı çıkmış durumda”. Och på Bahasa Indonesia kan det låta så här: ”Kata ogooglebar masuk dalam daftar kata yang diusulkan masuk dalam kamus bahasa Swedia pada 2012.”

Det är väl som Neue Zürcher Zeitung konstaterar: «Ogooglebar» verbreitet sich wie ein Lauffeuer im Internet. Genom denna löpeld får man i skrivande stund 847.000 träffar på det avgränsade ordet via Google. Bing ger bara 449.000 träffar och Yahoo 505.000. Den stora skillnaden tyder antingen på olika söktekniska definitioner eller på att Google faktiskt har så mycket känsligare redskap för sitt samlande.

Det skulle för övrigt inte förvåna mig om Grönköpings Veckoblad i sitt nästa nummer skulle komma med en kompromisslösning. Skriver man ”og:ogl-bar” kan väl ingen hävda att det rör sig om varumärkesintrång. Veckobladet är ju sedan gammalt specialist på att maskera mindre rumsrena ord med olika diakritiska tecken.

Read Full Post »

Tanketrådar

Vi minns ju alla hur det var på de gamla uppslagsböckernas tid. Man letade efter något men medan man bläddrade fångades man av helt andra artiklar och så var man fast i ett fördjupat studium av nya och oväntade kunskapsområden. Ungefär så kan det ju vara när man surfar på Internet.

Den här gången började det med kommentarsdiskussionen om tepåsar mm i den tidigare posten om Selfridges. Bengt O. Karlsson nämnde att han läst mycket om Lyons Teashops i sina engelska läroböcker och jag kollade förstås om det kan ha varit Im. Björkhagens Engelsk läsebok av vilken jag nyss köpte ett ex. av den tredje upplagan från 1948. Där fanns inget om Lyons men i ett avsnitt beskrev boken (som utkom redan i slutet på 30-talet) hur tedrickandet kan gå till i ett engelskt hem:

Afternoon tea is served between four and five o’clock. When the mistress of the house rings for tea, the maid carries the tea-things into the drawing-room. She puts the tea-pot, the cups and saucers, the sugar-basin and the cream-jug on a small table in front of the mistress. A kettle of hot water is placed on a spirit-stand…

The mistress makes the tea and pours it out for each person, at the same time asking questions like these: ”Do you like your tea strong or weak? Do you take milk? Shall I put in two lumps (of sugar)? Won’t you have another cup of tea?” etc. When tea is over, the servant clears away.

Björkhagen hade bott i England mellan 1921 och 1927 men man undrar i vilka sociala kretsar han rörde sig. Downton Abbey kanske?

När jag sökte lite information om läsebokens öden hittade jag en recension i Pedagogisk tidskrift från 1936 där språk- och skolmannen Gösta Langenfelt var full av lovord för dess pedagogiskt valda texter: ”Björkhagen har sin goda smak och sina engelska rådgivare, sin läggning för humor och sin förtrogenhet med engelska förhållanden att tacka för att Engelsk läsebok blivit en produkt, där man har just intet att tillägga.” Han fortsatte:

Jag värdesätter också högt de sidor, som meddela om de statliga och folkliga skillnaderna på de brittiska öarna, där Skottland och Irland få lämplig relief mot England. Det enda som kan diskuteras är, huruvida man för den komiska effektens skull skall offra på the Stage Irishmans altare och se våra vänner irländarna uteslutande från engelsmannens music-hall-uppfattning. I fråga om skottarnas, särskilt Aberdeen-bornas, snålhet, spelar anekdotmaterialet mindre roll, eftersom det oftast är hemgjort i Skottland; vad Aberdeen beträffar, dog där för några år sedan en herre, Sir James Taggart, som påstås ha levererat omkring 1,000 »skotska» historier om året som ett effektivt medel i turistpropagandan för Skottland, enkannerligen Aberdeen!

Jag blev förstås nyfiken på framlidne Sir James Taggart och fann att han verkligen var en historieberättare av rang. Bland annat ställde han två gånger upp i en berättarduell med Markisen av Aberdeen och Temair och vann den första gången en klar seger. Andra gången gick det enligt ett tidningsreferat från 1923 sämre:

Lord Aberdeen has turned the tables on his old rival, Sir James Taggart, a former Lord Provost of Aberdeen, as a story-teller.

A short time ago Sir James accepted the challenge by the marquis to a story-telling contest, and won. Another battle of  wit was later arranged in order to raise funds for the hospitals in Aberdeen. By a majority of sixteen Lord Aberdeen was declared the victor in the second contest, which lasted for three hours.

Altogether about forty stories were told.

Men visst var det en jämn kamp innan domarna förklarade att markisen samlat 1788 poäng mot de 1772 som Sir James fick ihop. Men no hard feelings. När Taggart 1927 publicerade en bok med sina historier var den dedicerad till vännen Lord Aberdeen ”in answer to his call ‘Tell me another’.”

Sir James Taggart porträtterad av A. McEvoy

En av de historier för vilka Sir James inhöstade en hel del poäng var denna om en skotsk präst som väntade på ett viktigt paket:

The stationmaster telephoned to the local minister and told him that some goods had come for him. ”Ah, yes,” said the minister. ”I expected a parcel of theological books from Edinburgh. I shall send for them at once.” ”The sooner the better,” said the stationmaster. ”They’re leaking.”

Denna tankeflykt på nätet var alltså ursprungligen föranledd av några rader om engelskt tedrickande ifall den läsare som orkat ända hit hade glömt det.

Read Full Post »