Hotet från öster

Att det svenska försvaret ska stärkas verkar numera alla politiker överens om. Och visst kan det finnas skäl för en modernisering av både det ena och det andra. Mindre klart är väl vilken hotbild Sverige står inför. Även den som fördömer Rysslands agerande i Ukraina och annekteringen av Krim kan ju undra om Putin och hans krets skulle vara intresserade av en väpnad aktion mot Sverige.

Anton Karlgren, andre redaktör på Dagens Nyheter, gjorde 1915–1916 reportageresor till Ryssland (han blev senare också slavistprofessor). När han konfronterade den ryske utrikesministern Sasonov med den hotbild som målades upp av dåtidens svenska försvarsaktivister  fick han ett indignerat svar: ”Ni finner inte en person i Ryssland som är nog vansinnig att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen”.

För hundra år sedan trodde de som ivrade för militär upprustning att de kringvandrande ryska sågfilarna var förklädda officerare som systematiskt spionerade på det svenska försvaret. Men när en annan slavistprofessor, Alfred Jensen, analyserade deras språk fann han att de var enkla bönder från Novgorodområdet som ville få extrainkomster, likt de dalkullor som säsongsvandrade till Sankt Petersburg.

August Strindberg antydde lite sarkastiskt i sina polemiska skrifter att dessa omdiskuterade sågfilare kanske i själva verket var rekryterade till Sverige av dem som ville skrämma folket till att ställa sig bakom beställningen av en ny pansarbåt.

Ryssland kommer alltid att vara ett nyttigt redskap för dem som vill att Sverige ska ansluta sig till den ena eller andra stormaktsalliansen. Tyskland 1914 och Nato 2014. För hundra år sedan fanns det ett starkt rasistiskt drag i denna allianspropaganda. När etablerade opinionsbildare, bland andra Otto Järte och Rudolf Kjellén, under första världskriget anonymt gav ut stridsskriften ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning” var i alla fall den tendensen glasklar:

Geografiska förutsättningar och historisk erfarenhet ha lärt oss svenskar, att vi icke ha mera än en ömtålig sida, nämligen den i öster, och icke mera än en yttre vedersakare som vill oss till lifs, nämligen Ryssland. Här må nu tilläggas: mellan oss och honom går germanernas klyfta mot lägre raser. Vi äro delaktiga i germanernas stam, vi ha fått en lott i mänsklighetens högsta kultur. Är det öfverhufvud någon mening med Sverige i statssystemet, så är det den, att vi skola stå vakt kring denna stam och denna kultur på den hotade fronten i nordost. Ur högre synpunkt finnes här intet val. Vi äga icke rätt att ge vika för den framryckande halfkulturen, äfven om modlösheten skulle vilja hviska till oss att detta är enda utvägen.

Därför är hvarje kompromiss med Ryssland på förhand utesluten ur vårt problem, sedan stormen en gång blåst upp mellan öster och väster. Vi måste stå på den sida som är emot Ryssland: för vår egen skull, för Europas skull och för hela mänsklighetens skull.

Så skulle ju ingen kunna skriva idag, nästa exakt hundra år senare, men på något sätt kan man ibland känna den gamla folkpsykologins isande vinddrag också i den moderna debatten.

Samma författare hade för övrigt också genomskådat sågfilarnas roll i den stora ryska anfallsplanen mot vårt germanska fosterland:

När »sågfilarna» först började draga genom riket, då skrattade man åt dem af oss som misstänkte dessa figurer för sådana otjänster mot riket; detta var ju att se spöken på ljusa dagen! Nu skratta vi icke längre. Nu veta vi, att våra vägar, broöfvergångar, kabelfästen, furageringsmöjligheter äro kända af Ryssland, att hela vårt rike är »inrutadt som ett slaktdjur» af dess kunskapare, att anfallsplaner mot oss ligga i alla detaljer färdiga i den ryska generalstabens gömmor.

Författaren Bengt Pohjanen påminde i Norrbottens-Kuriren häromsistens om hur denna rysskräck också kunde slå mot den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten:

Filarna ansågs vara ryska spioner och spionskräcken härjade epidemiskt och fick till slut drag av masspsykos. Folk började ”delirera” på sågfilare. De spökade, de steg upp ur journalisternas bläckhorn och bredde ut sig på festtalarnas koncept. Överallt fanns de, filarna, på vägar och stigar. De hade kommit för att förbereda det ryska anfallet. Man hade sett dem bygga baracker i norra Norge. Ryska soldater fanns redan i Meänmaa. I skolorna påbjöds böner om skydd för fosterlandet. Mest hotfullt var läget förstås här vid gränsen. Finnarna jämställdes med ryssarna och våra förfäder kunde när som helst gå över på fiendens sida. Moskoviterna var på väg. Finska språkforskare stoppades vid gränsen. Prästerna predikade rysshat och Oskar II såg till att ”skapa ett bålverk för svensk odling och kultur vid vår östra gräns”, nämligen folkhögskolan i Matarengi.

Jo jag vet; vi som realistiskt och nyktert försöker analysera de strategiska hoten mot Sverige kan lätt framstå som Putinkramare eller ”Putinversteher”, som det heter i den tyska debatten. Men varför man av risk för felaktig etikettering ska ge upp rationellt tänkande i just försvars- och utrikespolitiken har jag svårt att förstå.

Read Full Post »

Turkisk fredag

Utanför Nya moskén (från 1600-talet) köar män för att tvätta sina fötter i det långa kar som sträcker sig åtskilliga meter utanför den ena väggen. På den nybyggda stora kommunala toaletten på torget utanför finns dessutom ett särskilt och ganska stort rum för fotatvagning. Rena fötter är en muslimsk dygd bland andra.

Det är väl minst sex år sedan jag senast var i Istanbul och nog har religionen fått en synligare plats i det offentliga livet. Antalet kvinnor som bär huvudduk är också betydligt fler än vad jag kan minnas från tidigare besök.

Det är förstås det regerande AKP-partiet som bidragit till att den tidigare sekulariserade statsideologin har luckrats upp. Vad detta parti ytterst strävar mot är det svårt att få något riktigt grepp om för en utomstående ytlig betraktare. Att militärens tidigare tunga hand över politiken försvunnit är förmodligen något som alla välkomnar. Samtidigt finns det en hel del kritik mot partiets absolutistiska tendenser med inslag av korruption och försiktig censur. Jag skulle till exempel kolla ett klipp på Youtube men det går inte att nå här i denna världsstad. Youtube är blockerat sedan regeringen förargats över klipp som återgav känsliga utrikespolitiska samtal. Det rapporteras om journalister och professorer som avskedats. Och tyska Der Spiegel har just skickat hem en av sina korrespondenter som dödshotades av ilskna regeringsanhängare.

Å andra sidan är en tidning som den engelskspråkiga Today’s Zaman full av artiklar som mycket hårt kritiserar regeringen, särskilt efter den dramatiska gruvolyckan häromveckan.

På ett något mer banalt plan kan man ju också se hur ideologi får genomslag i praktisk politik. Skatten på alkohol har t ex höjts drastiskt på senare tid – i linje med regeringens religiösa grundsyn – och i detta vinproducerande land kostar nu en flaska turkiskt vin ungefär lika mycket som på Systemet i Sverige. Det kanske ändå inte bekymrar den vanliga medborgaren i så hög grad eftersom hela 83 procent av befolkningen enligt uppgift är absolutister.

På tal om religion kan jag förresten rekommendera ett intressant turistmål som kommit till sedan jag var här sist. Det är ett museum som ligger i änden på Istiklal Caddesi (nära det svenska generalkonsulatet) och som på engelska heter Galata Mevlevi Museum. Där kan man lära sig mycket om sufismen inom islam och de berömda dansande dervischerna. Byggnaden är ett restaurerat komplex där en sufisk orden höll till fram till 1925 innan den förbjöds. Mitt i den vackra byggnaden finns ett slags dansbana där den sufiska ritualen genomfördes. Förutom all information om en historiskt viktig aspekt av islam visar några utställningsrum också prov på särskilda turkiska konstarter som marmorering av papper eller utsökt kalligrafi.

En annan plats värt ett besök är det vackra Pera Museum. Jag var där igår och överraskades av några konstverk med svensk anknytning. Det var porträtt av sändebud som den turkiska sultanen på 1700-talet sände till Stockholm för att driva in de skulder som Karl XII ådragit sig under den fleråriga vistelsen i Bender. Två manstarka delegationer anlände 1727 respektive 1733, dock utan att lyckas få några pengar av den svenska regeringen. De ledande diplomaterna blev ändå som tröst avporträtterade av hovmålaren Georg Engelhard Schröder.

Alltid något. Så småningom betalades skulden i form av ett krigsskepp plus diverse kanoner och musköter. Vapenexport har alltid varit en svensk specialitet.

Read Full Post »

Istanbul, onsdag

Istanbul är fullt av gamla kulturnostalgiker. Folk från världens alla länder strövar omkring för hitta rester av Bysans eller det ottomanska imperiet. En och annan söker kanske minnen från den tid då Orientexpressen tuffade in på en av stationerna och kända författare slog sig ner i baren på Pera Palace Hotel, berömt bland annat för att Agatha Christie och Ernest Hemingway tillhört gästerna, liksom för övrigt Greta Garbo och Alfred Hitchcock.

Jag tittade in på detta rätt nyrenoverade hotell tidigare idag och noterade att man kan dricka afternoon tea där mellan klockan tre och sex på eftermiddagen. Det kostar förvisso en del och helst bör man ju ha en Agatha Christie-deckare i handen medan man njuter av sin gurksandwich. Jag skjuter det möjligen på framtiden.

Själv bor jag enklare men fantastiskt bra på ett litet designhotell för 750 kr natten, valt därför att det ligger nära den klassiska flanörgatan Istiklal Caddesi (förlåt frånvaron av turkiska diakritiska tecken). För nostalgiker är denna gata också känd som Grande Rue de Pera och kan beskådas på vykortet nedan. Invid det här historiska stråket ligger ju också Sveriges vackraste diplomatiska byggnad, det svenska generalkonsulatet med anor från 1757. Inne på konsulatets gård hittar man det svenska forskningsinstitutet som främjar studier om Turkiet, Väst- och Centralasien med mera,

Dagen har jag annars tillbringat vid den sista levande resten av det gamla bysantinska imperiet: patriarkatet i Konstantinopel. I den historiska stadsdelen Fanar residerar patriarken Bartholomeos under ganska blygsamma omständigheter. Den grekiska närvaron i Istanbul är numera bara en spillra av vad den var ännu för sjuttio år sedan. Antigrekiska pogromer hösten 1955 satte fart på en emigrationsvåg som fått antalet greker att minska från 65.000 till några tusental idag. Men fortfarande är patriarkatet en samlingspunkt för greker över hela världen och dess innehavare har en historiskt grundad hedersplats som den främste bland världens ortodoxa hierarkier. Det lät som en repetitionskurs i ortodox kyrkohistoria när man under den högtidliga liturgin fick höra en uppräkning av de övriga patriarkerna: Alexandria, Antiokia, Jerusalem, Moskva, Georgien, Serbien, Rumänien och Bulgarien. Särskilt de tre förstnämnda delar ju Konstantinopels öde att vara kyrkor under tryck. Det gäller inte minst patriarken i Antiokia vars kyrka kraftigt åderlåtits genom kriget i Syrien (en av hans församlingar finns numera i Södertälje).

Dagens namn i helgonkalendern var för övrigt kejsar Konstantin, något som förstås har särskild betydelse i den stad som historiskt bär hans namn. Dagens händelse i patriarkatet var annars vigningen av en ny grekisk biskop för Sverige och hela Skandinavien. Cleopas Strongylis är hans namn och han kommer närmast från Boston i USA. Han gjorde ett öppet och mycket vänligt intryck och han kommer nu att introniseras (som termen lyder) i Stockholm den 14 juni. Jag blev hedrad med en inbjudan till en lunch som patriarkatet gav till hans ära och den intogs högst upp på en restaurang med en magnifik utsikt över Gyllene hornet.

Jag avslutar nog den här historiskt genomsyrade dagen med att läsa några sidor i John Meyendorffs grundlärda bok ”Byzantium and the Rise of Russia”. Där får man veta allt om hur impulserna från Konstantinopel och den bysantinska kulturen skapade den kristna ryska civilisationen med centrum i Kiev och om hur Kievs religiösa och politiska makt så småningom försköts till Moskva. I ukrainska och ryska sinnen är detta verkligen levande historia.

Read Full Post »

Snälltågsfart

Jag åkte snälltåget till Malmö igår. Det är själva bolaget som heter Snälltåget, annars har ju detta gamla hederliga begrepp utmönstrats, åtminstone från SJ:s vokabulär. Det var hur som helst en helt acceptabel upplevelse med lite gammaldags kupéer och en restaurangvagn med riktigt porslin och riktiga glas. Man påmindes om de gamla tider när en kypare i vit rock gick omkring med en gonggong och förkunnade att första lunchen var serverad. En vänlig röst meddelade nu i högtalaren att klockan slagit elva och att man från och med detta klockslag hade fullständiga rättigheter. Det påminde också lite om gamla tider fast då serverades väl inget starkt före klockan 12 och dessutom under s. k. smörgåstvång.

Jag kom förstås att tänka på gamla tågresor. En av mina första snälltågsupplevelser var med Londonpilen som gick från Stocholm till Göteborg och vice versa. På en sajt som heter Järnvägshistoriskt forum läser jag:

1962 avgick tåg 47 ”Londonpilen” från Stockholm C 12:40. Uppehåll gjordes i Södertälje S, Katrineholm, Hallsberg, Laxå, Skövde, Falköping C och Herrljunga innan ankomst till Göteborg C 18:30. Någon direkt sittvagn till båten står det inget om i min tidtabell men det ska ha funnits direktvagn/-vagnar till Charlottenberg. I andra riktningen har tåget nummer 28 och avgår Göteborg C 8:45, med uppehåll i Alingsås, Herrljunga, Falköping C, Skövde, Laxå, Hallsberg, Katrineholm, Flen och Södertälje S innan ankomst till Stockholm C 14:40.

Jag gjorde min resa redan i slutet på 50-talet och startade vid den numera världsberömda Byringe station med byte i Flen. Minns jag rätt så gick någon av vagnarna direkt till Englandsbåten.

Nätet är för övrigt fullt av olika sajter med inriktning på järnvägshistoria. Här hittar man många som lever ut sin kommunikationsnostalgi. T. ex. en bloggarkollega som minns de gamla specialtågen:

Tänk om man ändå kunde scanna bilder från minnet (hjärnan). Då skulle jag omedelbart scanna in den gröna liggvagn från SNCF som på 60-talet gick Stockholm-Paris i Skandinavien Parisexpressen. Detta var en express värd namnet. R-vagn med vita dukar och klirrande porslin. Avgångstid från Cst ca 11.00 på fm. Festligt med detta famösa namn på ett tåg där endast en av kanske 10-12 vagnar utgjordes av en direktvagn till Paris. Övriga vagnar gick väl till Helsingborg F eller Köpenhamn. Kanske finns det trots allt någon som har en bild på samma direktvagn från 80-talets slut? Fast på 80-talet var denna kursvagn målad i någon slags grå/röd färgställning. Den gick då i ungefär samma tidtabellsläge men tåget var helt anonymt (utan namn).

Vem bär ansvaret för att namntågen försvann i Sverige? Kräv namntågen åter!

Vilket parti ställer sig bakom det kravet i höstens val? Namntågen som ett led i återvinningen av det gamla folkhemmet.

Read Full Post »

Glöm inte passet!

Vi har väl alla någon gång haft en mardröm om att vi befinner oss på resa och ska checka in på en flygplats när vi plötsligt upptäcker att vi glömt passet hemma. När jag i vaket tillstånd ska ge mig iväg till något land som kräver pass brukar jag därför maniskt kontrollera både två och tre gånger att den lilla röda boken verkligen ligger på sin plats i handbagaget.

Att det kan ha sina följder att glömma resedokument påmindes jag om när jag ur bokhyllan råkade ta fram en essäsamling av Osip Mandelstam med titeln Ordet och kulturen. Den gavs ut av FIB:s lyrikklubb 1992 och essäerna är översatta och kommenterade av den mångkunnige slavisten och författaren Bengt Jangfeldt. Det var speciellt inför en fotnot längst bak i boken som jag stannade upp:

Ivan Konevskoj (1877-1901), av svensk härkomst (Oréus), betraktas av Roman Jakobson i en översiktsartikel över rysk poesi som den mest begåvade personen i sin generation. Genom sin tidiga död fick han dock aldrig spela den roll av poetisk nydanare som onekligen var hans. Konevskoj dog tjugotre år gammal: han var på hemväg från Riga, men hade glömt sitt pass på hotellet och steg därför av tåget i Segewold för att ta nästa tåg tillbaka. I väntan på tåget tog han en simtur i floden Aa och drunknade.

Ett verkligt tragiskt öde för en ung poet. Jag blev hur som helst nyfiken på mannen, särskilt som han uppgavs vara av svensk härkomst. Mina efterforskningar på nätet förefaller visa att han närmast hade en finlandssvensk bakgrund. Släkten hette Orraeus och hans förfäder hade sedan några generationer tillbaka gått i rysk tjänst och då förenklat namnet till Oreus. Pappan var generallöjtnant och knuten till krigsarkivet i Sankt Petersburg.

Ivan Oreus/Konevskoj

Därför stod det också Oreus i det glömda passet för Konevskoj var bara hans litterära pseudonym, taget sedan han besökt det ortodoxa kloster i Ladoga som heter Konevskij monastyr (på finska Konevitsan luostari). Det var på 1800-talet ett pilgrimsmål för många Sankt Petersburgsbor och det besöktes också av berömda författare som Alexander Dumas d. ä. och Nikolaj Leskov.

Den station där den stackars Oreus/Konevskoj steg av tåget för att åka tillbaka efter sitt pass låg alltså i den litauiska staden Segewold, en populär turistort på 1800-talet. Den heter numera Sigulda och ligger i det kuperade landskap som i dåtidens turistbroschyrer kallades Livländische Schweiz.Under en period i historien tillhörde hela trakten för övrigt det svenska stormaktsväldet.

Stationen i Segewold

Den flod som han drunknade i heter numera Gauja. Det är ett relativt brett vattendrag som här och där uppenbarligen är fullt av virvelströmmar och det var väl detta som beseglade den unge poetens öde.

Efter några dagar hittades kroppen av några lettiska bönder och den okände drunknade begravdes av den lokale lutherske pastorn. Fadern hade dock börjat sakna sonen och gjorde efterforskningar som ledde till att man kunde identifiera den döde. Eftersom familjen var russifierad och ortodox ordnades för säkerhets skull en ny begravning, den här gången enligt den ryska kyrkans ritual.

Nu har jag beställt den ovan avbildade boken om honom. Den beskrivs så här på Amazons hemsida:

Ivan Konevskoi: Wise Child of Russian Symbolism is the first study in any language of Ivan Konevskoi poet, thinker, mystic for many decades the lost genius of Russian modernism. A fresh and compelling figure, Konevskoi plunged deeply into the currents of modern mystical thought and art in the 1890s. A passionate searcher for immortality, he developed his own version of pantheism meant to guard his unique persona from dissolution in the All-One. The poetry of Tiutchev, Vladimir Soloviev and Rossetti, William James’s psychology, paintings of Pre-Raphaelites and Arnold Boecklin, Old Russian historical myth, the Finnish Kalevala: all engaged him during his brief life. His worldview grew more audacious, his confidence in the magical power of the word grew more assured. Drowning in 1901 at 23, Konevskoi left a legacy unfinished, rich, and intriguing.

Tänk så mycket unga människor lyckades hinna med för drygt hundra år sedan. Det ska bli spännande att läsa mer om honom. Och som sagt: Glöm inte passet nästa gång ni reser!

 

Read Full Post »

Twitterdiplomatin

Jag har nog tidigare uttalat min skepsis mot politikers twittrande. Det handlar om ett medium som har ett begränsat format och som just därför sällan ger utrymme för nyanseringar eller analyser. Det är lättillgängligt och innebär av den anledningen en frestelse till snabba och ogenomtänkta kommentarer, ofta i populistisk riktning.

Särskilt olämpligt är det nog när det gäller diplomati, där ord ofta behöver vägas på guldvåg. Mot den bakgrunden finns det många skäl att förhålla sig kritisk till just Carl Bildts ohämmade twittrande. Jag berörde frågan i en artikel i Aftonbladet igår som i grunden handlade om tragedin i Odessa där ett fyrtiotal proryska aktivister blev innebrända sedan regeringstrogna huliganer slängt brandbomber in i en byggnad. Så här skrev jag om Carl Bildts agerande:

I fredags kunde han inte vänta på fakta om tragedin. Det kliade i twitterfingrarna och han meddelade omvärlden: ”Pro-Russian thugs getting active and violent in Odessa as well”. Knappt två timmar senare hade han fått veta att närmare 40 personer omkommit och då visste han förstås redan orsaken: ”Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings”. En utländsk twittrare kunde två minuter senare kontra hans påstående: ”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”

Nej, Carl Bildt var säkert nykter men han är så otålig att vara först med nyheter och kommentarer att han inte kan besinna sig och vänta på fakta. Att han dessutom är så full av fördomar att han redan i förväg tror sig veta hur saker och ting har skett är lika allvarligt.

Twitter – Upp flyger orden…

Jag må vara präglad av fyrtio års erfarenhet från departement och ämbetsverk men jag förstår ju ändå att vi befinner oss i en ny digital tidsålder.  Men Sverige har samtidigt en författning som säger att regeringsbesluten fattas kollektiv efter beredning och att vi inte har det ministerstyre som är vanligt i andra länder.

Nu är ju allt som kommer ut ur en ministers mobiltelefon inte regeringsbeslut. Det kan ju vara allmänna politiska kommentarer av den typ som man gör i en intervjusituation. Men i utrikespolitiken finns det ändå en särskild dimension. När Carl Bildt gör uttalanden på Twitter som rör våra internationella relationer, gör han det då som moderat politiker eller som officiell företrädare för Sverige och en enig alliansregerings utrikespolitik?  Kan vi medborgare via utrikesdepartementets diarium följa alla hans utrikespolitiska ställningstaganden? Arkiveras de systematiskt för framtida forskning?

Kanske dumma och bakåtsträvande frågor. I väntan på något klokt svar kan jag bara citera vad ordföranden i det norska Stortingets utrikes- och försvarsutskott framhöll apropå en tidigare alltför impulsiv tweet av Carl Bildt: ”En utrikesminister måste tänka sig för innan han sänder ut twittermeddelanden”.

Read Full Post »

Bonniers Litterära Magasin

Under många år var Bonniers Litterära Magasin (BLM) den ledande litteraturtidskriften i landet. Det var där som de unga författarna kunde framträda för en större publik, det var där som tidens poetiska trender fick sitt genomslag. Recensionsavdelningen var omfattande och i stor utsträckning vägledande för de litterära dagsnoteringarna.

BLM lästes av en relativt bred publik. De gamla årgångar från 50- och 60-talet som jag då och då läst i ett småländskt sommarhus kom från ett prästhem där kyrkoherdens litterära intresse kombinerades med prästfruns roll som realskolelärare i svenska. Den bildade läroverksadjunktens tid är dock förbi och prästernas allmänna kulturintresse i avtagande så det är förstås inget förvånande i att BLM fick läggas ned 2004. Förmodligen hade det också samband med en ny förlagskultur där kapitalets intressen övertrumfade litteraturens.

Ett gammalt nummer

Jag upptäckte att några årsvolymer av BLM finns digitaliserade tack var det förträffliga Projekt Runeberg. Det handlar om årgångarna 1932, 1933, 1936, 1942 och 1943. För den litterärt och historiskt intresserade är det en fantastisk källa till en kulturell epok som få personer numera har personliga minnen av. Det handlar samtidigt om några år då Europa omvandlades, då kriget härjade kring vårt land och då litteratur och kultur i alltför många länder underordnades den politiska dagordningen.

Jag hade kanske väntat mig att omvärldskatastrofen skulle sätta tydliga spår i de aktuella årgångarna men de rör sig i påfallande hög grad i ett rum med skottsäkra väggar. Här och där får man förstås glimtar av den litterära kampen, t ex i det ockuperade Norge, men det hör till undantagen. När Ludvig Nordström 1936 publicerar en artikel kring ämnet ”Behöva vi nationalism i svensk litteratur?”  (ursprungligen ett föredrag för den konservativa föreningen Heimdal i Uppsala) finns inte en enda hänvisning till den nationalism som förlamat litteraturen i Tyskland. I samma nummer får man dock ett något vidare perspektiv genom Sven Stolpe som mött unga nazistdiktare på en konferens i Tyskland och som sammanfattar sina intryck bland annat så här:

Det finns ingen anledning att förneka det faktum, att Hitler skapat ett system, i vilket tysken trivs. Slagord, kommandorop, ordning, reda, militär disciplin — allt detta är för tyskarna högre och kärare värden än frihet, förnuft och rättfärdighet. Jag önskade under min tyska resa finna något annat, men fakta talade sitt eget språk: Hitlers myter har slagit rot, suggestionen omspänner hela folket, som nu verkligen av hela sitt hjärta vill, vad denne geniale österrikare tvingat dem att vilja.

Huruvida stor dikt kan födas i ett sådant samhälle, förefaller ovisst.

I årgång 1942 citeras några strofer ur en prolog som Hjalmar Gullberg skrev till Nordiska student- och universitetsdagen den 23 mars samma år. BLM:s redaktör Georg Svensson undrar hur den ska tolkas, bokstavligt eller ironiskt:

Tala med bönder på böndernas sätt
och med lärde män på latin
kunde den ungkarl av nordisk ätt
skalden benämnt Fridolin.
Men i en tid av förvildning
ställd mot en övermakt,
idkande människojakt,
skulle han visat sin bildning
och akademiska takt
bäst, om han ingenting sagt.

Livet blir långt och konsten vill dö
när friheten sitter i bur.
Sångaren sjunger när vakten bär spö
varken i moll eller dur.
Nordiska fåglar i boja
läskar sig tyst ur sin skål.
Bara en tam papegoja
härmar med klanglöst vrål
väktarnas tungomål.

För att det hela ska sluta väl,
sätter jag (inte av tvång,
utan fastmer av försiktighetsskäl)
munkavle själv för min sång.
Låt med sordin oss veva
verspositivet i år;
huvudsak är att det går.
Konsten att överleva,
konsten att läka sår —
bröder, den konsten är vår!

Oavsett tolkningen är det ett vittnesbörd om den frihetsförkvävande tid då prologen skrevs. Att BLM på sina vackra litterära sidor inte har så mycket mer att säga om den förhärjande branden i Europa är också det ett talande tecken.

 

Read Full Post »