Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Litteratur’ Category

Vi som använt gamla skrivmaskiner minns hur man skrev ett semikolon: Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, därefter ett backsteg och sedan ett komma. Denna operation gav en kort tid för eftertanke.

Jag bloggade om saken för fem år sedan och påminde då om hur jag min gröna ungdom såg en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette ”Klara”. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Därmed missade de också ett tillfälle att tänka ett varv till kring det de just höll på att skriva.

Allt detta dök upp i mitt minne när jag läste en lysande liten bok med titeln Interpunktion. Det är skriven av Alva Dahl, doktor i nordiska språk och dessutom översättare och författare. Hon verkar vara inne på exakt samma linje som Sven Stolpes fiktiva tryckerifaktor när hon skriver:

Eftertankens främsta skiljetecken är nog semikolonet. Det kräver reflektion av både skribent och läsare. Semikolonet visar att de båda satserna hänger samman; ofta, men inte alltid är det fråga om en orsaksrelation.

Hon fortsätter:

Att använda semikolon i stället för bindeord (som och eller därför att) är att visa läsaren förtroendet att själv lista ut sambandet. Det kan tyckas vanskligt, men på detta sätt knyter också skribenten till sig de läsare som uppskattar inviten att tänka själva. Bland annat därför är semikolon ett yperligt hjälpmedel för den medvetna skribent som vill utnyttja skriftens möjligheter och bjuda in läsaren till samförstånd.

Alva Dahl noterar att det finns de som anser att semikolon är ”för pretentiöst” eller ”inte hör hemma i svenskan”. Hon kontrar med att vi mycket väl kan vara pretentiösa – särskilt om vi med detta menar att vi tar språket och skrivandet på allvar och är noga med hur vi formulerar oss:

När jag hör att tidningsredaktioner konsekvent förbjuder semikolon undrar jag alltid om detta inte måste innebära att också eftertanke och komplexitet stryker på foten. Om alla ska skriva rappt och enkelt, vem belyser då de aspekter av tillvaron som är krångliga och invecklade?

Hear, hear! – som engelsmännen säger.

Om jag för fem år sedan klagade över bristen på semikolon så har väl grunden för denna klagan blivit än starkare idag. Vem slösar bort ett dyrbart utrymme på twitter på ett gammaldags skiljetecken? När såg ni Carl Bildt senast ge rum för eftertanke genom ett semikolon?

Semikolonet har verkligen både vänner och fiender i den litterära världen. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut (1922-2007) tillhörde den senare kategorin: Det här är ett råd han gav till blivande författare: ”First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Å andra sidan visade hans författarkollega Lewis Thomas (1913-1993) sin uppskattning av detta tecken som enligt honom också kan markera en behaglig förväntan:

I have grown fond of semicolons in recent years. The semicolon tells you that there is still some question about the preceding full sentence; something needs to be added; it reminds you sometimes of the Greek usage. It is almost always a greater pleasure to come across a semicolon than a period. The period tells you that that is that; if you didn’t get all the meaning you wanted or expected, anyway you got all the writer intended to parcel out and now you have to move along. But with a semicolon there you get a pleasant little feeling of expectancy; there is more to come; to read on; it will get clearer.

Semikolonets vänner bör inte ge upp; det kommer kanske en dag när tecknet får en renässans. Å andra sidan kan man nu skriva det direkt på datorns tangentbord utan någon operation med backsteg. Den tidsfrist som förr fanns för eftertankens kranka blekhet har därmed besegrats av den moderna tekniken.

Read Full Post »

I gårdagens nästan sommarlika väder var vi med på en botanisk vandring på Oaxen, den lilla ön intill Mörkö några mil söder om Södertälje. Oaxen är ett gammalt kalkbrott och den speciella berggrunden ger upphov till en intressant flora, bland annat olika orkidéarter.

På hemvägen stannade vi till vid Idala café och lanthandel på Mörkö för att äta den berömda Idalamackan, en smörgås belagd med vildsvinsskinka och pepparrotsgrädde. Här i trakten finns för övrigt många litterära ekon från arbetarförfattarnas sommarvistelser under mellankrigstiden, skildrade av Ivar Lo-Johansson i den lilla novellen ”Vid syrentorpen”.

Idala café och lanthandel

Jag var inne på temat i en bloggpost förra året efter ett besök på en utställning i Hölö. Jag återgav då den inbjudan till sommarfest som någon gång på 30-talet sändes ut av Erik Asklund och hans hustru Vera till bland andra Artur Lundkvist, Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Nils Ferlin. Asklunds bodde på torpet Fagervik, inte långt från Idala handel.

Inlägget ledde senare under sommaren till ett mejl från Bengt O. Karlsson, den kulturellt och politiskt kringsynte man som genom åren stått för många kommentarer på den här bloggen, delvis under signaturen ”Eklipspringer”. Jag upplevde genom åren Bengt som en god vän även om vi blivit bekanta genom bloggandet och jag bara en enda gång träffade honom personligen. Det personliga mötet ägde rum över ett glas vin i baren på Hotell Hilton i Stockholm i februari 2016 och vi samtalade då om allt från världspolitiken till Grönköpingspoesin och bytte dessutom några böcker.

Bengt drabbades av en stroke några månader senare och upphörde med sitt skrivande. I slutet av november förra året avled han sedan i sviterna efter flera olika sjukdomstillstånd, saknad inte minst av alla som beundrat hans internationella utblickar och politiska klokhet, hans lärdom och stilkonst. Men i slutet av augusti, under rehabiliteringen från stroken, försökte han sig ändå på att skriva och jag återger nedan huvuddelen av ett mejl som jag fick den 17 augusti 2016:

——–

Hoppas att du kan stå ut med att bli ”offer” för mitt första försök att skriva ner några tankar föranledda av ett blogginlägg, närmare bestämt det du skrev om ”Kulturen i Hölö”. Normalt sett jag hade kanske skrivit ett eget inlägg: det går nu inte – formuleringsförmågan fattas och texten använder sig ofta av ord och ordvändningar som jag automatiskt kommer på i stället för dem som jag förgäves letar efter. Hur stark symbiosen mellan hjärna och arm faktiskt är har jag egentligen inte tidigare tänkt på även om jag på skoj brukat säga ”jag tänker med fingrarna,”

Det är ett experiment – hoppas att du inte tar illa upp. Jag skyller litet på logopeden som uppmanat mig försöka skriva.

Jag ser att Asklunds inbjudningsbrev är undertecknat ”Fagervik, Idala”. Varje sommar åker min hustru och jag till Mörkö och första anhalten är alltid ”Idala handelsbod.” I den lilla uteserveringen avnjuter vi då en speciell Idalamacka där huvudingrediensen är vildsvinskinka – vildsvinspopulationen lär vara stor på Mörkö. På det övre planet kan man sedan betitta någon utställning av akvallerer eller fotografier av någon lokal förmåga…

Jag läser att Asklunds brev skrevs ”någon gång på 30-talet.” Säkert lämnade han in breven i handelsboden som också fungerade som postombudsställe. Jag tänker mig också gärna att Ferlin och Moberg tog sig dit för att köpa Södertäljepilsner.

Emellertid har jag en svag personlig anknytning till Idala, därför dessa rader. 30 till 40 år senare promenerade nämligen en ung flicka ett par kilometer ett par gånger i veckan till samma handelsbod för att telefonera till Stockholm. Det var min blivande fru som var au pair-flicka hos en familj som hade ett sommarställe ett par kilometer längre bort. Men då visste vi ju ingenting om författarnoblessen som – förmodligen – hade haft knytkalas i trakten. Vi hade annat att tänka på och det är därför som vi fortfarande åker dit för att avnjuta våra vildsvinsmackor och tänka på gamla minnen. Minnen som nu fått en extra piff genom ditt blogginlägg.

Såvida jag inte dragit en alltför vågad slutsats av ett enda ord – Idala- i facsimilet av Asklunds inbjudningsbrev. I så fall tillämpar jag Piratens ord på mina sommarminnen: ”Vad våra ögon sågo och våra öron hörde har lagrats av tiden och förädlats av fantasiens jäst. Det grumliga har gått till botten, hörsägner och drömmar har kommit till …”

————

Så långt Bengt O. Karlssons mejl. Jag bevarar det som ett kärt minne från en vän och kollega som jag så ofta mötte i bloggosfären och – som sagt – bara en gång i verkligheten.

Read Full Post »

Georgien är ett land som jag länge tänkt besöka. Men hittills har det inte blivit av. Det som lockar mig är både natur och kultur, en gammal civilisation bland höga berg och djupa dalar.

Vi känner ju alla till nutidens spända förhållande mellan Georgien och Ryssland. Ändå är det historiskt sett en relation av ömsesidig påverkan och ofta med kärlek över kulturens gränser.

Jag tänkte på det när jag i min hand fick en diktsamling av Rimma Markova med titeln Det Georgien jag sjunger om. Det är något så ovanligt som en trespråkig bok. Lyriken finns parallellt på ryska, svenska och georgiska. På bokens baksida presenteras författaren så här:

Rimma Markova är rysk poet och författare, född i Leningrad, som för närvarande bor i Sverige. Hon har gett ut sex diktsamlingar och några berättelser. På svenska finns diktsamlingarna Brev till min älskade och Fönstret samt ungdomsboken Den svarta vikingen. Hon har deltagit i fem internationella festivaler för rysk poesi i Georgien. Rimma Markova har fått flera litterära utmärkelser.

Det är en vacker bok, genomgående illustrerad med äldre eller mer nutida konst från Georgien. Dikterna är skrivna på ryska men översatta till svenska av Maria Rodikova och till georgiska av Mindia Arabuli.

Michail Lermontov: ”Vy över Tiflis”, 1837

Så här kan ett av poemen låta i sin svenska version

Kaukasus bokträdskronor når
nästan fram till himlens rand.
Vem trär georgisk bokstavstråd
likt spets runt dess mörka stam?

Vem slår gräset under grenen?
Plockar nötterna den ger?
Vem kastar den runda stenen
i bäckens virvel ner?

Vem kan fånga de ord
som från berget källflödet fört?
Vem klär i spets de sagor
som ingen ännu hört?

Hon skriver om Tbilisi där samtalen slingrar sig om varandra på de smala och vindlande gatorna. Till frukost kan man tala ryska och på kvällen georgiska. En gång fäste georgier, armenier och judar sina rötter där. Men den mångkulturella historien rymmer dessvärre också krig, hat och etnisk rening.

Nikanor Tjernetsov: ”Vy över Tiflis”, 1832

”Det Georgien jag sjunger om är van vid den ryska rytmen i var not”, skriver Rimma Markova i en av de inledande dikterna. Hon älskar landet som ”med sitt tidlösa överflöd alltid har närt var rysk poet”.

Jag måste nog åka dit någon dag.

Read Full Post »

Vid årsskiftet

Årstider gör sina avtryck också i bloggstatistiken. I går noterade den 40 visningar av ett gammalt inlägg med titeln Nyårsdikter. Behovet av poesi som speglar tidens flykt tycks vara beständigt.

För att ytterligare tillgodose detta behov kommer här några strofer ur dikten Vid trendskiftet, författad av Grönköpings store skald med signaturen A:lfr-d V:stl-nd. Jag har hämtat den ur Veckobladets årsbok för 1986:

Säg, minns du den gamla, den gångna annal?
Hur blev det törhända med skatten?
Gick tipset med vinning i snittmedeltal?
– Visst ställer sig frågedebatten
så innerst i midvinternatten!

Men blicka ej bakåt, bär ögonen fram
mot tidernas nya modeller!
Låt kursen förnyas med bättre program
för positivt tänkande eller
vad eljest för trend som det gäller!

Så budar oss klockan i tolvornas stund
att tänka så långt som vi mäkta,
att skapa ett planverk på framtida grund
och slippa förgävligen jäkta
på väg mot det lyckat perfekta!

Nu vrider sig uret till midnatt – välan,
det händer vart år för det mesta!
Det gamla ska glömmas, men få vi minsann
ett nyår som varar till nästa!
det ge oss vårt till det bästa!

Så här vid årsskiftet låter man ju också tankarna gå bakåt i tiden, gärna till ett svunnet sekel. Vårt hus byggdes för hundra år sedan, 1916, och jag har ofta funderat över den tidsanda som då rådde. Nu letade jag i Dagens Nyheters arkiv fram det nummer som utgavs på nyårsaftonen just det året.

Förstasidan är förstås präglad av det första världskrigets händelser. Ännu visste väl ingen när och hur det skulle sluta. På den svenska hemmafronten rådde livsmedelskris. En artikel berättar om väntade nya bestämmelser för brödtilldelningen. Eftersom det mesta på den tiden förmodligen bakades hemma var ransoneringskvoten angiven i antalet kilo mjöl (5 kg per person i hushållet). Tidningen varnar i sammanhanget: ”Om brödkortet skulle förloras är det synnerligen svårt att få ett nytt sådant.” Det gällde att hålla ordning på sina papper.

1917

Andra artiklar ger en mer ljus bild av tillvaron vid årsskiftet 1916/17. En organisation vid namn ”Kulturella ungdomsrörelsen” hade just avhållit sitt midvintermöte. En huvudpunkt på programmet var då ett föredrag av professor Knut Kjellberg om livsglädjen som social faktor. Kjellberg var läkare och välkänd som ivrig folkbildare, dessutom professor i anatomi vid Konstakademien! DN refererar:

Talaren framhöll den stora roll såsom livsstegrande moment i all verksamhet som känslorna av glädje tillföra människorna. Han berörde vidare betydelsen av en förädling av de former i vilka livsglädjen tar sig uttryck, särskilt bland ungdomen vid dess samkväm, fester och högtider. Vi behöva med all säkerhet, åtminstone då och då, mera festivitas än vad nutiden i allmänhet inbjuder med sin mekanisering av allt och sin brådska, som icke lämnar plats för de högtidsformer vilka i forna tider då och då tillförde en verklig livsstegring. Utom ungdomen och livsglädjen berördes också stämningslivet, smak och takt samt de estetiska momenten i tillvaron. Och till sist framhöll talaren den uppgift som Kulturella ungdomsrörelsen tagit såsom sin, nämligen att vårda den förädlade livsglädjen.

Härefter vidtog unison sång av Mandom, mod m. m., och notarien Ahlin sjöng romanser av Sjöberg, Stenhammar m. fl.

Efter diverse föreningsmeddelanden och liknande avslutades sammankomsten med att man unisont sjöng Stenhammars ”Sverige”. Det låter som ett härligt möte i den förädlade livsglädjens tecken.

jenny

Gott nytt år också vid detta årsskifte!

Read Full Post »

Jag köpte två banankartonger med gamla jultidningar på en loppis i somras. För 200 kronor fick jag en kulturhistorisk läsning som i många fall förde mig hundra år tillbaka i tiden.

Jultidningar var länge en inkomstkälla i flera avseenden. De utgavs för att finansiera diverse föreningsverksamhet, ofta av fackliga eller religiösa organisationer. De var också en del av försörjningsmönstret för de litteratörer som måste hanka sig fram på tillfälliga honorar från de mer reguljära tidningarna och tidskrifterna. Många av våra största författare och poeter under 1900-talet fick bidrag publicerade i mer eller mindre prestigefyllda julpublikationer.

Variationsrikedomen speglas i mina kartonger men också i de många träffar man får vid en sökning i den nationella Libris-katalogen. Vad sägs till exempel om följande:

* Unga skyttar: jultidning utgiven av Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar (1941-1943).

* Friska vindar: jultidning utgifven af Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar (1898-1907)

* Julskeppet: Göteborgsjournalisternas jultidning / utgiven av Västra föreningen av Svenska journalistförbundet (1926-1954)

* Julgåvan: utgiven av Evangeliska fosterlands-stiftelsen (1907-1992)

* Skruven: hotell- och restaurangpersonalens jultidning (1918-1959)

julen1898

I mina inköpta lådor fanns också Bonniers Veckotidnings julnummer för 1924. Det bjuder på högkvalificerade bidrag av bland andra Selma Lagerlöf, Per Hallström, Sten Selander och Frank Heller. Särskilt fäster jag mig vid en dikt av Anders Österling, senare känd som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Som i så många andra jultidningsbidrag slår han an en kyrklig ton genom att skildra sin ungdoms insats som medlem av en skolkör som uppenbarligen sjöng då och då i Sankt Petri kyrka i Malmö:

På läktarn i Petri vid orgelns musik
vi prövade rösternas styrka.
När flögo sopranernas jublande skrik
så högt i en hissnande kyrka?
Ur orgelpreludiets dunder och svall
koralen steg upp som en palmö.
Med svällande strupar vi skötte vårt kall,
Vi gälla keruber i Malmö.

Man kan inte annat än beundra hans uppfinningsrikedom i rimparet palmö/Malmö. Man kan för sin inre blick se koralens uppstigande vid en avlägsen horisont.

Den mycket påkostade tidningen Julstämning från 1910 bjuder också på kvalificerad läsning. Även denna utgåva inleds med en dikt av Anders Österling där han bland annat fyndigt hittat rimparet svaren/samovaren. Men det är inte det poemet jag stannar inför utan en mycket lång dikt av Albert Engström med titeln Julotta. Den är skriven på renaste hexameter och beskriver julnattens övergång till juldagens morgon med föreberedelser för färden till julottan:

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarne in, till hälften igenyrd
Re’n står en strimma af rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor
tills de kyssas till döds av hvita systrar på taket.
Inne i stugan är lifvet igång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar re’n på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljufliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man får en smörgås med sylta och julkorf,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamles nektar förvisso.

Man kan ana att Engström hämtar motivkretsen från sin småländska barndom och att han fortfarande minns känslan av högtid när han som barn gick in till den högtidliga julottan:

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundratal och du njuter av doften
klockarn spelar så fint, som det gällde hans lif och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! Ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen af tårar.
Hvarför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren!

En vacker bild av gångna tiders jular som den framträdde för en känslig konstnär och poet för mer än hundra år sedan.

Read Full Post »

Minnesbilder

Peter Englund har publicerat en bok som heter Jag kommer ihåg. Det består av 658 minnesfragment från en barndom i Boden på 60-talet. Jag skrev om den i Aftonbladet för några dagar sedan och tycker rent allmänt att det är ett rätt underhållande kalejdoskop av bilder från en tid som jag också kan minnas även om jag är femton år äldre än Englund.

Det som förvånar mig är hur denna roande minnesövning kan ge upphov till så skilda bedömningar och så många funderingar kring mål och medel. Jag ser den som ett välskrivet men anspråkslöst försök att gestalta en tid som flytt. Den bygger på utländska förebilder, främst George Perecs Je me souvien från 1978, i sin tur inspirerad av Joe Brainards I remember från 1970.

pe

Det är klart att boken riktar sig till en publik som själv upplevt epoken. Ett namn som Arne Tammer säger inget för den som inte upplevt annonserna om hur man genom övningar en kvart om dagen kan utveckla sin kropp i muskulös riktning. Barnens brevlåda med Farbror Sven slutade sändas 1972 och man måste nästan vara 50+ för att ha något minne av denna långkörare i monopolradion.

Hur många kommer förresten ihåg Magnus Banck (nämnd i minnesbild 542), en av 60-talets stora radio- och tv-profiler? Han lär på sin tid ha fått omkring en miljon lyssnarbrev. Själv har jag mycket konkreta minnen av honom eftersom han var värnpliktig korpral när jag gjorde min soldatutbildning i Uppsala sommaren 1960.

Martina Montelius tyckte i Expressen bisarrt nog att boken inte borde ha getts ut. Kanske beror det på att hon är född 1975 och av den anledningen inte kan ha så mycket behållning av minnesbilderna. Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet läste den två gånger i jakt på djupsinnigheter. Och visst kan man ibland ana stråk av vemod mitt i nostalgin.

Kan det divergerande mottagandet bero på att Englund är ledamot av Svenska Akademien och att en del recensenter väntat sig något höglitterärt projekt? Varför kan man inte ta den för vad den är: en snart 60-årig man letar efter saker och händelser som satt sig fast i hjärnan som en spegling av förunderligheter eller trivialiteter i barndomen? Allt detta dessutom ganska skickligt presenterat med ironi eller värme. Redan det kan vara tillräckligt för att roa en bred läsekrets.

Jag associerade själv till minnen från 50-talet, t. ex fenomenet Pojkarnas julbok. Jag tänkte att boken skulle kunna lanseras under den titeln, eller kanske snarare som Farfars julbok. För det är klart att det i stor utsträckning handlar om pojkminnen även om många saker säkert upplevts på samma sätt också av flickor. Jag skulle i själva verket gärna se en kvinna ur Englunds generation som prövade samma metod. Det skulle vara intressant för oss som tillhör det motsatta könet.

För min del ser jag förstås en begränsning i att Englunds barndom tillbringades i Boden medan jag växte upp på den sörmländska landsbygden. Han minns nog inte hässjelinor som skulle nystas eller opastöriserad spenvarm mjölk som skulle hämtas från ladugården. Medan min tonårsgeneration lyssnade på kortvågsradio och blev s. k. DX:are är han uppväxt med tv-apparaten i vardagsrummet och en senare generation serietidningar.

Säkert har vi ändå en hel del gemensamma hågkomster av saker som han inte nämner men som tycks ha försvunnit med den moderna tidens kommunikationsformer. Vad hände till exempel med aerogrammen, de tunna lättviktsförsändelserna som förenade både kuvert och textsida? Kommer någon ihåg när ett sådant senast trillade ner i brevlådan?

Read Full Post »

”Jag tycker att jag ser Leif GW Persson i varje hörn”, utropade en av figurerna i den oförliknelige Berglins teckning från Bokmässan i Svenska Dagbladet. Själv missade jag GW men å andra sidan verkade Jan Guillou vara allestädes närvarande. Jag hörde honom berätta om sin senaste bok och han skildrade vältaligt skolans verklighet på 50-talet som ju också var mitt skoldecennium. Men han var bara en av många andra större eller mindre kändisar ur författar- och kulturvärlden som strök omkring i gångarna.

En och annan ur denna kategori råkar jag känna och en av höstens succéförfattare hann jag t.o.m. kindpussa och gratulera till fina recensioner. Ett mingel på torsdagskvällen tackade jag nej till eftersom det är mer vilsamt för öron och andra sinnen att ta ett glas vin på stan även om man får betala för det. Jag antar att det var vitt eller rött som bjöds i montrarna. Rosévinet är väl Almedalens specialitet.

bokmassan

Det är nog minst femton år sedan jag senast var på mässan och den har som alla noterat växt från år till år. Det blir en delvis hajpad tillställning när alla ska vara där för att räknas i kulturhierarkin men å andra sidan ska man inte förakta hela denna orientaliska basar eftersom den trots allt ger tillfälle till nya bekantskaper och oväntade upptäckter.

Det är verkligen lite persisk marknad över det hela. Skrällande högtalare överröstar varandra. Aftonbladets stora scen finns vägg i vägg med Timbros monter. Här möts vänstern och den moderata högern men som alla vet var det extremhögern i form av Nya Tider som väckte mest uppmärksamhet i mediedebatten. Fast just den montern missade jag; kanske låg den i någon hörna. Det stod i alla fall demonstranter utanför mässingången för att protestera mot extremisternas deltagande.

Jag var där för att medverka i Medelhavsinstitutens monter, en manifestation som hade sitt ursprung i hotet om nedläggning för två år sedan. Nu är det hotet undanröjt och som plåster på såren fick instituten ett gemensamt påslag på tre miljoner i budgetpropositionen i veckan. När kulturen backas upp av en massiv opinionsbildning ger det resultat.

Vårt anspråkslösa stånd var granne med Skara stiftshistoriska sällskap, en av dessa kulturhärdar ute i landet som inte skapar så stora rubriker. Vilka fantastiskt vackra böcker som såldes där och till vilka rimliga priser! Den som vill veta mer om detta livaktiga sällskap och de samarbetande Skara-förlagen kan klicka här.

Det var faktiskt inte de stora förlagen med sina braskande utbud som intresserade mig utan snarare de mindre aktörer som ofta finns i mässans periferi. De litterära sällskapen visar upp sig och presenterar fantastiska publikationer kring de numera döda författarna och deras litterära landskap. Eftersom jag har vissa knytningar till Ljuder i Småland blev jag förstås medlem i Vilhelm Moberg-sällskapet. Man kan ju inte vara medlem i hur många kulturella föreningar som helst men jag hade annars gärna skrivit in mig i Harry Martinson-sällskapet eller Selma Lagerlöf-sällskapet eller varför inte i Svensk Presshistorisk förening.

ville

En påse från Bokmässan

Det svenskspråkiga Finlands litterära produktion är ju tyvärr ofta förbisedd på våra kultursidor men här kunde man möta den i all sin rikedom, både genom Schildts & Söderströms förlag och Svenska Litteratursällskapet. Massor med intressanta titlar, både skönlitteratur och fackböcker som aldrig omnämns med en rad på den här sidan av Östersjön.

Så fanns det förstås, precis som på alla andra stora mässor lite udda inslag. Något stånd propagerade för ett visst champagnemärke och på ett annat ställe kunde man köpa parmesanost av högsta kvalitet. Vi släpade faktiskt med oss ett kilo hem. Det tyngde bagaget på hemvägen tillsammans med ännu fler kilo nyförvärvade böcker. Men det är ju inte bara själen som ska ha sitt när man varit på en kulturmässa.

Read Full Post »

Older Posts »