Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Det uppmärksammades inte så mycket i svenska medier men den 18 juni firade Frankrike och Storbritannien 70-årsjubiléet av general Charles de Gaulles första appell till franskt motstånd mot den tyska ockupationen. Det skedde via en sändning från London och BBC.

Just detta historiska tillfälle lyckades inspelningsteknikerna på BBC missa. Annars finns det ju gott om filmsnuttar och ljudslingor från generalens olika tal till den franska nationen under de mörka krigsåren. Det här klippet anges på Youtube vara från den 18 juni 1940 men är i själva verket en inspelning för en nyhetsjournal från juli samma år.

Jag tar från hyllan ned en samling av Torgny Segerstedts berömda I dag-artiklar från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under krigsåren. Den 2 juli 1940 skriver han bland annat så här om läget i det ockuperade Frankrike:

Utvärtes sett trampas Frankrikes jord av preussiska stövlar. Hakkorsflaggan vajar över Frankrikes heliga platser. Den fladdrar för vinden på Place de la Concorde. Den bildar ett inslag i den vackraste stadsbild som finns i världen. Och i hägnet av denna rashatets sinnebild – hakkorset är antisemitismens och mycket annat ”anti”-s tecken – skola tyska gestapomän och tysk förvaltning införa preussisk anda i Frankrike…

Frankrike skall inte beklagas. Outtömlig är den franska jordens must, outtömlig är det franska folkets saveur. Europa har gång på gång nyskapats av den. Tankar och livsformer har vällt upp ur den franska folksjälen, omdaningar lika mäktiga som den stora revolutionen ha genom fransk konst, franskt tänkande, fransk livssyn gått genom kulturvärlden…

Tyskarna beräkna och planera. Fransmännen leva… När förstörelsen uttömt sina krafter, och mänskligheten skall famla sig ut ur spillrorna efter det sönderslagna, skall Frankrike ånyo lyfta facklan och visa vägen.

Torgny Segerstedt

Den är alltså i veckan 70 år sedan detta skrevs. Bara några dagar senare gisslar Segerstedt i en krönika den svenska eftergiftspolitiken mot Tyskland och konstaterar: ”Sveriges regering har uppgivit landets neutralitet”. Det var dessvärre inte sista gången.

Read Full Post »

I våras hade jag ett litet meningsutbyte med Johan Lundberg, chefredaktör för Axess, om Christopher Hitchens roll som ”intellektuell fixstjärna”. Jag var lite skeptisk mot etiketten. Inte för att jag i princip ogillar Hitchens (han var den som under tidigt 80-tal bidrog till att öppna mina ögon för vidden av det palestinska problemet) utan för att man av en fixstjärna väntar något annat än det som den ideologiskt ombytlige Hitchens stått och står för.

När Jan Söderqvist idag skriver en understreckare i Svenska Dagbladet om Hitchens nyligen publicerade memoarer Hitch 22 tar han upp frågan om åsiktsrörligheten som problem. Den frejdige polemikern har verkligen rört sig på en skala från trotskistisk vänster till en försvarare av amerikanska neokonservativa synpunkter. Men sedan han väl engagerat sig för att stödja Georg W. Bushs politik har Hitchens intellektuella rörlighet enligt Söderqvist i någon mån avstannat:

Problemet här är alltså inte – åtminstone inte för min del – Hitchens allmänna attityd till omprövning eller hans ställningstagande i Irakfrågan, vilket han argumenterar skarpt och övertygande för i memoarboken. Nej, det problematiska är istället hur den egna omprövningsprocessen helt har avstannat därefter, vilket försvagar hans position och öppnar den för kännbara attacker från meningsmotståndare.

Hitchens har alltså inte rört sig en tum i någon riktning sedan han ställde sig bakom George W Bush i samband med invasionen av Irak, vilket hotar att förvandla honom själv från en modig och egensinnig intellektuell till just en megafon, plus att en hel del annat som han har skrivit tidigare framstår i en litet olyckligt ironisk dager. Det borde, för att bara ta ett exempel, inte vara alltför svårt att plädera principiellt för det riktiga i att invadera Irak samtidigt som man kritiserar den naivitet och den inkompetens med vilken USA har försökt sig på nationsbyggande efter den framgångsrika invasionen. Det finns helt enkelt ingen anledning att göra sig till ett lojalt språkrör för en amerikansk regering som har fattat många mycket olyckliga beslut.

Det finns många som haft starka synpunkter, både positivt och negativt, på Hitchens memoarer i den engelskspråkiga pressen. En av hans skarpaste kritiker på senare år har ju varit den kände litteraturvetaren Terry Eagleton som (ingen hade väntat sig något annat) knappast skräder orden i sin recension i New Statesman. Han har visserligen vackra ord att säga mer generellt om sin vedersakare – ”superb writer… an insatiable curiosity about the modern world and an encyclopaedic knowledge of it, as well as an unflagging fascination with himself”. Men han beklagar förstås Hitchens öde, att bli något av det man själv innerst ogillar:

Those who, like Christopher Hitchens, detest a cliché turn into one of the dreariest types of them all: the revolutionary hothead who learns how to stop worrying about imperialism and love Paul Wolfowitz…

The two faces of Hitchens, however, are as much synchronous as sequential. In a sense, he has become what he always covertly was. Even at the age of 20 he felt tugged between dissidence and dining out. ”Hypocritchens”, as he was known at Balliol, was suave, bright, fearless, loquacious, self-admiring and grotesquely ambitious. (I write as one who knew him as a comrade in the International Socialists.)… Having worked his way through everyone worth knowing in the United Kingdom, he spied a larger stage in the United States (a nation that was the stuff of his fantasies even as a student), hopped on a plane and proceeded to cultivate everyone worth knowing in Washington and New York as well. If he has not settled in Bingley or Sudan, it is because there is nobody worth knowing there.

Men även i den mer konservativa pressen läser man Hitchens memoarer med reservationer. Nicholas Shakespeare i The Daily Telegraph till hör dem som har en hel del invändningar:

For innocent amusement, it matches any word game to observe his Marxism performing a soft-shoe shuffle from Karl to Harpo, all along doggedly insisting it was the world that had changed, not the Hitch. When the armed struggle arrives, Hitchens is swift to join it, but on the side of George W Bush and Richard Perle; further, he defends their regime with the over-extravagant gusto of a beau defending his embarrassing alcoholic new lady friend.

His attacks on those who would dare slander America’s invasion of Iraq are biting comments made through false teeth. He has to bear a share of the blame, because he was there, knowing. And yet, as elsewhere, he is incapable of admitting he was wrong. “This unwillingness to give ground even on unimportant disagreements,” he claims with only a slight falsetto, “is the symptom of some deep-seated insecurity.” It is also corrosive. You sense that when push comes to shove he is more interested in being controversial than accurate. Nothing, you feel, ever quite beats the moment when Mrs Thatcher spanked him on the rear with a rolled-up parliamentary paper, afterwards mouthing the words, “Naughty boy!”

Hitchens som ”intellektuell fixstjärna”? Nej, jag vidhåller fortfarande min ståndpunkt att den definitionen är rimlig bara om man har en märklig uppfattning om vad verklig intellektualism innebär och vad begreppet fixstjärna egentligen står för.

Read Full Post »

Glad Midsommar

Vi fyrtiotalister minns fortfarande när man firade den riktiga midsommardagen den 24 juni. Det var före kalenderreformen 1953, ett av dessa ingrepp i folklivet som i efterhand förefaller onödigt klåfingriga.

Ingen stor sak, och det står var och en fritt att fira som man vill. Här kommer i alla fall en gammal fin midsommarbild.

Och för den unga generation som tror att midsommar historiskt sett alltid präglats av folkdräkter och färgprakt – ungefär som på en Zorntavla – kan det ju vara nyttigt med en påminnelse om hur det oftast har sett ut.

Som framgår av bilden nedan (från 40- eller 50-talet gissar jag) gällde det att se till att stången inte föll och plattade till hattarna. Och nog tyder väl klädseln på att det knappast var över 20 grader varmt.

Read Full Post »

Tysklands intresse för Sverige har ju alltid varit stort och i dessa bröllopsdagar är åtminstone det mediala intresset större än på mycket länge. Att klichéerna i det sammanhanget frodas är kanske inget att förundra sig över. Älgar, Lönneberga och Bullerbyn är standardingredienser i många artiklar. Nu sällar sig även Ockelbo till raden av svenska bilder i den tyska pressen.

Frankfurter Allgemeine Zeitung har varit i Ockelbo och skildrar med förtjusning de båda älgar i den lokala djurparken som fått namnen Victoria och Daniel (Victoria har för övrigt nyligen nedkommit med två kalvar som säkrar successionen i Älgparken). Men annars finns det enligt tidningen inte mycket att bli upphetsad över i det lilla samhället: ”Ein Bahnhof, zwei Supermärkte, Friseurläden, Blumenladen, Pizzeria, eine Filiale des staatlichen Alkoholsupermarkts „Systembolaget“ und eine Kirche.” Inte undra på då att presskollegan Westfälische Nachrichten ger Ockelbo epitetet ”långtråkigt”.

Den sistnämnda tidningen passar för övrigt på att recensera två nyutkomna Sverigeböcker. Gunnar Hermann står bakom Elchtest – Ein Jahr in Bullerbü medan Christoph Borchelt skrivit boken Überall ist Lönneberga – Ein Deutscher unter Schweden.

Älgar, villa, Volvo – tysk Sverigebild

Borchelt har sommarhus på Öland och Hermann är Stockholmskorrespondent för Süddeutsche Zeitung så de har förstås sett en del av Sverige från insidan. Det hjälper tydligen inte när det gäller att ge en trovärdig bild av vårt avlånga land. Fast kanske det är förlagens rubriksättare som jobbar i klichéfabriken. Att påstå att Sverige är ett enda stort Lönneberga är förstås ett populistiskt grepp och kopplingen mellan älgar och Bullerbyn är lika publikfriande. För dagen tycks Sverige som kommissarie Wallanders och Lisbeth Salanders kriminella hemland ha skjutits i bakgrunden.

Michel (alias Emil) – utanför snickerboa

Det verkar trots allt som om älgar och Lönneberga är större dragplåster för tyska turister än upphaussade kungliga bröllop. Den stora tidskriften Focus noterar att intresset för kärleksfesten i Stockholm har varit minimalt och citerar den besvikne researrangören Burckhard Specht som tycker att medierna blåst upp evenemanget för mycket: „Das Interesse an unserem Reiseangebot für die Hochzeit in Stockholm ist sehr enttäuschend. Die Medien hatten das Ganze irgendwie hochgepuscht.“

Nästa gång det blir ett furstligt bröllop i Norden kommer herr Specht enligt egen utsago att luta sig bakåt och göra ingenting.

Read Full Post »

Jag har vänligen blivit invald som extern ledamot i en fakultetsnämnd vid Örebro universitet och fick vid ett möte idag tillfälle att på nytt bedriva min mångåriga kampanj mot den angloamerikanska dominansen vid svenska universitet och i svenskt kulturliv över huvud taget. Den yttrar sig ofta i att svenska forskare hellre söker sig till medelmåttiga amerikanska universitet än till framstående akademiska miljöer på den europeiska kontinenten. Liksom i att studenter som faktiskt kan läsa andra språk än engelska sällan får någon belöning för detta genom alternativa litteraturlistor eller liknande.

Vad dominansen på kulturområdet rent praktiskt innebär behöver man ju bara ögna igenom en programtablå för en genomsnittlig svensk tv-kväll för att förstå.

Döm om min glädje när jag på hemvägen i bilradion kunde lyssna till Göran Sommardals underfundiga program med samma titel som detta lätt reaktionära blogginlägg: Jag talar engelska – alltså är jag till.

För att citera programinformationen på Sveriges Radios hemsida:

Göran Sommardal tar på sig den grannlaga uppgiften att demonstrera vår samtida version av Cartesius bevis för det mänskliga subjektets existens.

Genom att tala med professor Wolfgang Donsbach om tyske kommunikationsteoretikern Elisabeth Noelle-Neumann och hennes tystnadsspiral och med författaren Tomas Löfström om indiske poeten Dilip Chittre försöker han förstå varför gängse kulturjournalister i Sverige och på svenska kulturmedier förefaller mindre intresserade av sånt än av 50-talets Davy Crockett-stjärna Fes Parker och regissören till Ett päron till farsa John Hughes och Jurassic Park-författaren Michael Crichton.

Han blir därvid att stånd revidera den franske filosofen till: Je parle anglais, donc je suis.

Cartesius – talade franska, dog i Sverige.

Det förträffliga och oförutsägbara programmet hittar man genom att klicka här.

Så läser jag Andres Lokkos analys av partiledarnas Spotifylistor i Svenska Dagbladet. Han noterar där bland annat att musik också har blivit politik:

Inget av detta har undgått partiledarna som sakta börjar inse att deras smak kan användas som ett vapen. Lika mycket mot dem som av dem. Det är därför deras Spotifylistor närmar sig musik precis som man gjorde när man gick i högstadiet. För att få tuffare kompisar eller som blandband till tjejen/killen man var lite hemligt kär i. Ingens lista utstrålar detta starkare än Göran Hägglunds val som dryper av ånger över skrämmande kulturpopulistiska uttalanden men också ger intrycket av någon som varje morgon vaknar med en förvånad min över att ha växt upp till just kristdemokrat.

Partiledarna faller förstås in i gängse kulturmönster. Det är total dominans för engelska titlar (även på svenska låtar). Några har valt en spansk titel för att visa sina globala ambitioner. Och så har vi Jan Björklund som i alla fall vågat ta med Mozarts Eine kleine Nachtmusik på sin lista. Å andra sidan balanserar han det med Christer Sjögrens I love Europe.

Men ingen fransk chanson, ingen tysk romans, ingen fadomusik, inga suggestiva utomeuropeiska rytmer av Oum Kalthoum eller Miriam Makeba. Det är kanske inget att moralisera över, men ändå…

Read Full Post »

Lotte Laserstein igen

De senaste dagarna har en hel del surfare hamnat på min blogg via sökordet ”Lotte Laserstein”. Jag skrev om henne tidigare under våren med anledning av att en del av hennes mindre betydande verk vid två tillfällen såldes på ett auktionshus i Stockholm till ganska låga priser.

Hon var den tysk-judiska konstnärinnan som kom till Sverige 1937 och som under sin påtvingade exil i stor utsträckning försörjde sig på att måla porträtt. Först mot slutet av sin levnad (hon dog 1993 i Kalmar) fick hon en bredare internationell uppmärksamhet.

Att hon i dagarna fått en förnyad aktualitet och genererat sökningar på nätet beror väl närmast på att hennes främsta verk, den stora målningen Abend über Potsdam den 2 juni såldes på Sotheby’s i London för £421.250 (cirka 4,85 miljoner svenska kronor).

Mellankrigstidens Potsdam i Lotte Lasersteins känsliga tolkning

För att citera tidskriften Arts Daily:

Lotte Laserstein’s masterpiece Abend über Potsdam (Evening over Potsdam) found itself at the centre of a protracted bidding battle, finally selling to an anonymous bidder for £421,250 / €504,657 – leaving the pre-sale estimate of £120,000-180,000 far behind and establishing a new auction record for the artist.

Det är synd att Lotte Laserstein inte fick uppleva den stora internationella uppskattningen av hennes tidiga verk som Sotheby’s auktion nu blivit ett påtagligt bevis på.

Read Full Post »

Nej, jag visste inget om Arvid Reuterdahl förrän jag läste en understreckare av Maja Fjæstad i Svenska Dagbladet idag. Men nu har jag tillbringat några timmar i ett nyfiket surfande och en snabb neddykning i hans efterlämnade papper. Det visar sig att denne svenskamerikanske professor (född i Ransäter 1876) var en av dem som i det längsta försökte vederlägga Einsteins relativitetsteori.

Fjaestad, som tar sin utgångspunkt i Milena Wazecks bok Einsteins Gegner, beskriver honom så här:

Arvid Reuterdahl (1876–1933), född i Sverige men utvandrad till USA, var en av de mest aktiva motståndarna. Han hade en bakgrund som lärare och även professor i fysik och mekanik, men hade också arbetat inom industrin. Bakgrunden till hans kritik av Einstein var att han hade utvecklat en konkurrerande – och enligt hans egen mening överlägsen – teori om världsalltet. Hans arbeten har tydligt religiösa inslag, och han kallade sin ansats ”Scientific theism”.

Faktum är att Reuterdahl inte bara kritiserade Einstein, han anklagade honom också för plagiat: i själva verket skulle konceptet om kopplingen mellan tid och rum ha stulits från Reuterdahl. Att Reuterdahls egen teori hade helt andra mål – som att vetenskapligt försöka bevisa guds existens – verkar inte ha spelat någon roll. Inte verkar det heller för dessa privata världsutforskare ha funnits någon motsättning mellan att betrakta Einsteins läror som förryckta och att samtidigt kalla dem plagiat; upplevelsen att själva ha funnit den sanna teorin om universum verkar ha överskuggat allt annat. Relativitetsteorin var därigenom en förfalskning av de egna teorierna, och all Einsteins ära borde rättmätigen tillfalla någon annan.

En av Reuterdahls vänner, norskättlingen Eyvind Heidenreich, startade en kampanj för att ge Reuterdahl Nobelpriset men förgäves. En av hans artiklar, där han försöker förringa Einsteins insatser kan man läsa på nätet. Den var publicerad i den av Henry Ford ägda The Dearborn Independent och där skriver Heidenreich att Reuterdahl hade tänkt i ”space-time terms” sedan 1895. Han noterar också att ”Professor Reuterdahl was the first in the United States to denounce Einsteinism as a fallacy” och fortsätter:

Nowhere has Einstein stated his own case as clearly as it has been presented in the above analysis, which is due to Reuterdahl. It is even doubtful if Einstein has grasped the significance of his own vague and stumbling attempts at formulating his great world synthesis. His pitiable inability to express the essentials of the system in a clear and intelligent manner can readily be accounted for on the supposition which grows upon us – that Einstein has taken his entire thought of this synthesis from the work of Reuterdahl.

Heidenreich försökte få framstående amerikanska forskare att rekommendera hans vän för det prestigefulla priset men fick t. ex. ett avspisande svar från Harvardfysikern Edwin C. Kemble som skrev:  ”I can make neither head nor tail of the articles of Dr. Reutherdahl that you have sent me” vilket fick Heidenreich att i brev till Reuterdahl konstatera att Kemble var  ”either singularly dumb, stupid or a very lazy or slovenly reader of current discoveries of physical endeavors”.

Reuterdahls efterlämnade papper är delvis digitaliserade och man hittar dem i biblioteket på hans gamla lärosäte, University of St. Thomas. Klicka här och sök sedan på Reuterdahl. En guldgruva för den som är intresserad av den mänskliga kategorin ”Världsgåtornas förklarare”.

Read Full Post »

Older Posts »