Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

Mellandagsrea

Amazon.de har just skickat mig ett mejl om deras mellandagsrea: ”Alles muss raus”. Det låter lite brutalt men ibland kan det vara svårt att inte höra modernare övertoner i Goethes och Schillers språk. Hur som helst; jag finns på deras mejllista eftersom jag köpt en del böcker därifrån under året. Och inte bara böcker. När jag letade efter en ersättning för den trädgårdskula i glas som krossades under hösten visade det sig att en bra och nyproducerad variant (en Gartenkugel) kunde köpas via samma sajt som numera har utvecklats från en nätbokhandel till ett företag som erbjuder nästan allt mellan himmel och jord.

Om ni undrar vad en trädgårdskula är: Det är en prydnad som var vanlig i svenska trädgårdar för hundra år sedan, en klotformad spegel som ger en vacker bild av grönska och blomsterprakt i ett sfäriskt perspektiv. På engelska har föremålet flera olika namn: gazing globe eller gazing ball till exempel. I Sverige är det svårt att hitta någon som säljer trädgårdskulor men utomlands finns ett relativt stort utbud.

gazing

Trädgårdskula (bild lånad från nätet)

Jag hittar plötsligt en vacker dikt om den speglande kulan av den amerikanska poeten Elizabeth Spires. Den har  titeln Waving Goodbye och så här lyder den första strofen:

The world bends us to its purpose.
In the public gardens, we found
a “gazing globe” balanced
on a waist-high pedestal,
a silver ball a foot in circumference,
reflecting sky and ground,
ourselves as we stood above it.
We stared into its depths,
as in a crystal ball,
our faces large and wild,
arms and legs unnaturally small,
as if a spell were on the world,
or, finally, we clearly saw the world
for what it was: too brightly
shining, circular, unadorned.

Hon fortsätter lite längre ned i dikten: We looked out to the future.  Our future selves.

Nu är våra trädgårdskulor intagna för vintern. Men kanske ska man ta fram dem för att försöka skåda in i det nya året 2014.

Champagneregeln

Jag ser att man från Amazon.de också kan köpa champagne. Det är förstås något som i dessa nyårstider är särskilt aktuellt. Jag läste i Svenska Dagbladet igår en artikel i ämnet av Carl-Johan Malmberg. Han citerar bland annat champagneexperten Richard Juhlin och konstaterar att flaskor med kvalitet vinner på att lagras. Det har jag (utan att vara vinexpert) i och för sig alltid hävdat.

På min 40-årsdag för rätt länge sedan fick jag en flaska Veuve Clicquot som blev liggande några år trots omgivningens uppmaningar om att konsumera den ung. Att den sparades visade sig vara en lyckträff av flera skäl. En oväntad händelse i familjen kunde omedelbart firas utan att man behövde springa till Systembolaget. Dessutom hade champagnen fått en mognad och mer ädel karaktär.

Sedan dess har jag infört en regel som en del bekanta döpt till ”Lex Torsten”: Ha alltid en flaska champagne på kylning! Man vet aldrig vad som kan hända. Denna enkla regel visade sig vara till välsignelse också vid ett annat tillfälle. Jag hade ett möte med en arbetsgrupp inom Vetenskapsrådet förlagt till hemmet. En av deltagarna i gruppen avslöjade (just när vi höll på att skiljas åt) att hon nästa dag skulle fylla 60. Det borde självklart firas. Och eftersom det alltid ligger en flaska och väntar i kylskåpet i källaren var det inget problem att improvisera en hyllning i bubblets tecken.

I morgon på nyårsaftonen firar vi traditionsenligt med goda vänner. Tre sorters champagne kommer att prövas. Men en butelj blir enligt den interna regelboken liggande i källaren i väntan på oväntade framtida händelser.

384418

Read Full Post »

I slutet av augusti köpte jag en ikon på Uppsala auktionskammare. Som den lilla bilden nedan visar såg den inte mycket ut för världen när jag ropade in den och priset blev därefter. Den mäter 39 x 33 cm och när jag hämtade den var det svårt att se de ursprungliga färgerna bakom lagret av vax och sot från ljus och rökelse. Silverdekorationerna hade knappast putsats på de senaste decennierna.

Ikon före

Att silver och mässing kring ikoner lätt kan putsas upp vet jag av lång erfarenhet. Svårare är det att få fram målningen. Jag vågade mig i alla fall på ett försök och trots min bristande utbildning i restaureringskonst blev resultatet det som detaljbilden av Maria med barnet här nedan visar.

syrisk ikon 003

Bakom smutslagret dolde sig också några inskriptioner. Och nej – den här gången var de inte på grekiska eller kyrkoslaviska. Bokstäverna är arabiska och ikonen har uppenbarligen sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Jag gissar på Syrien men det kan ju också vara Libanon eller Palestina.

Låt oss i dessa dagar inte glömma offren för det syriska inbördeskriget. Till dem hör landets kristna minoritet som nu hamnat i korselden mellan olika stridande fraktioner. Många har redan flytt och fler lär följa efter. Jag har skrivit en liten artikel kring detta i dagens nummer av Aftonbladet. Inledningsvis påminner jag om kristendomens gamla historia på syrisk mark:

Att Jesus föddes när Quirinius var ståthållare i Syrien har vi alla läst om i jul­evangeliet. Det är en första markering av det nära sambandet mellan den syriska provinsen och den kristna kyrkans historia, en historia som också i fortsättningen till stor del kom att utspelas på syrisk mark. Det var på vägen till Damaskus som Paulus blev omvänd och det var i den dåtida syriska storstaden Antiokia som lärjungarna enligt Apostlagärningarnas berättelse först kom att kallas kristna.

Också under de följande århundradena, och även efter islams utbredning, hade kristendomen en stark ställning i Syrien. Kyrkofadern Johannes av Damaskus (av Ulf Linde betecknad som en av historiens främsta konstteoretiker) tillhörde en familj av viktiga tjänstemän i den muslimska kalifens hov. Tvåspråkiga kristna verkade som viktiga kulturförmedlare mellan de grekisktalande och de arabiska civilisationerna.

Det som nu händer i Syrien följer mönstret från Irak, ett land som mer eller mindre tömts på sin betydande kristna befolkning efter Bushs och Blairs korståg för tio år sedan. Det är en paradox att de kristna minoriteterna i Mellanöstern skyddats av tyranner men det är förstås inget försvar för blodbesudlade regimer att det historiskt har varit så. Däremot påminner det senaste decenniets historia om att man bör tänka efter ordentligt innan man startar krig eller att man analyserar komplicerade etniska och religiösa mönster innan man skickar vapen till krishärdar.

Min syriska ikon har hamnat här i Södertälje och det är också här som många av de flyende kristna syrierna nu hamnar. Jag påminner om saken i slutet på min artikel:

I Södertälje, där jag själv bor, nås vi av svallvågorna från Mellanösterns konflikter. Här har jag varit i den koptiska kyrkan för att hedra offren för det sekteristiska våldet i Egypten och här jag har deltagit i den liturgi som de nyanlända grekisk-ortodoxa flyktingarna från Syrien nu håller i den lånade baptistkyrkan.

Här sjungs också julnattens änglahymn på arabiska: Ära vare Gud i höjden! Och visst; det är till Allah som lovsången riktas. Gud har som bekant många namn och Allah är det namn som också de kristna araberna använder. De påminner med sitt språk och sin närvaro här i landet om den region där en urgammal kristen kultur nu drabbats av en historisk katastrof.

Som sagt: Glöm inte krigets offer i Syrien medan vi firar vår lugna svenska jul.

Read Full Post »

Lyriskt julsvep

Det är rätt många som just nu kommer in på bloggen via sökord som ”juldikter” eller ”julpoesi”. Jag vet inte om dessa sökare är ute efter stämningslyrik i största allmänhet eller om det är jakten på julklappsrim som driver på surfandet.

Hur som helst; som ett komplement till de julnoveller som refererades i det förra blogginlägget kommer här några verser från den främste av årstidsskalder: A:lfr-d V:stl-nd. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1997 diktade han så här:

Ja, visst är det gott, när julbord dukas.
Varför skulle annars maten lagas?
Varför skulle våra gommars smaklök
motståndslöst till sill och skinka dragas?
Julen är ju toppen uppå vintern
– vad kan väl med denna helg sig mäta?
Ja, visst är det gott, när julbord dukas,
gott det som vi dricka,
                                            och det vi äta

I årsboken för 1991 skaldar han bland annat följande under rubriken Barndomsjul. Där påminner han om det enkla men förnöjsamma firande som präglade hans tidiga levnadsår :

När julen å min tröskel står
och tindrar med sin stjärna
till flydda tider återgår
min tanke än så gärna
Ty samma stjärna tände milt
för undertecknad såsom pilt
sin himmelska lanterna

Men det var andra tider då,
när barnfödd var poeten.
Rent relativt å låg nivå
stod levnadskvaliteten
Dock, fjärran från all bråd kommers,
man gladdes åt en grötrimsvers
å hemvävda paketen.

Varuskrapa

Julskyltad varuskrapa – fransk modell

Det rent kommersiella kan dock inte undvikas under julen, särskilt inte för en poet som har sin dagliga gärning på tricotageavdelningen i Varuskrapan, Grönköping största varuhus. Så här beskriver han det poetiska ljus som julskyltningen skapar:

Du välkomna jul, som i tusentals år
har upplyst vår vinterkalender
nu står du här åter i sedvana spår
och själv går jag upprymd bland tyll och resår,
helt dragen mot tidernas trender!

Vad vore du dock, om ej skyltningen fanns,
så typisk för djupare helger,
med ljus och med tomtar i plast och fajans,
som skänka en underbar, ny acceptans
åt allt, som ett Varuhus säljer!

Nej, dunkelt låg landet om ej där brann ljus,
och dystert kom staden att ruva,
om intet här brändes i ljusskygga hus,
och tomten stod mörklagd och allmänt diffus
med tomsäck och avdragen luva.

I årsboken för 1986 gör diktaren i några av juldiktens strofer en självdeklaration kring sitt poetiska kall i de lyriska versfötternas tjänst:

Så vill ock jag få sända
en stråle, klar och gul
att glittra och förblända
just nu, då det är Jul!
Den bästa klapp poeten
kan skänka är sin Dikt;
att gynna allmänheten
är ju min främsta plikt!

Så ville jag som Julen
få bli en ljussymbol,
när vintern ter sig kulen
och nordan blåser snål!
Långt ut från Varuhuset
högt ovan stad och land
skall världen skåda ljuset,
som själv jag satt i brand!

Read Full Post »

En jultidning

Jag älskar att läsa gamla jultidningar. Det finns två skäl till detta. Det ena är att de förmedlar en intressant bild av den tid då de trycktes. Det andra är att de dessutom ofta är nostalgiska: de blickar tillbaka till en sedan länge förgången tid, särskilt till det gamla bondesamhällets julseder och folkliga traditioner.

Nu hittade jag på nätet ett nummer av Jul och Nyår, utgiven vid årsskiftet 1933/34, uppenbarligen publicerad av ett förlag i Stockholm som stod nära den baptistiska rörelsen. Den är delvis fylld av sedelärande noveller men också av en lång rad enkätsvar kring den intrikata frågan: ”Vad synes Eder om nutidens utsikter i jämförelse med Er egen ungdomstids för de unga att kämpa sig fram, och vad anser Ni, att det i tider som dessa fordras för att lyckas?” 23 män och en kvinna svarar på frågan, bland dem en del kända namn som Manfred Björkquist och Alf Ahlberg. Den kvinnliga rösten är Laura Petris.

Flit, arbetsamhet, ärlighet och anspråkslöshet är några av de ideal som förs fram i enkätsvaren. Folkhögskolerektorn Robert Fur presenterar för sin del en hel checklista med namn:

Vad det fordras i tider som dessa? Jo, det skall jag tala om. Det fordras Moltkes tystnad, John Ericssons seghet, Oliver Cromwells fasthet, Michelangelos konstnärsblick, Pascals skarpsinne, Robert Millikans klarsyn, Einsteins allblick, Fjellstedts språkkunskap, Jeanne d’Arcs renhet, Luthers frimodighet, Abrahams tro och Mikaels segerkraft. Och allt detta har ungdomen.

Jag måste medge att jag inte visste vem Robert Millikan var men har nu konstaterat att han var 1923 års nobelpristagare i fysik.

Längre fram i tidningen kommer en novell av Werner Håkansson med titeln Hembygdens jul. Den berättar om Elsa och Arvid som var barndomsvänner och som  lovat varandra trohet. Men Arvid tvingades söka sin utkomst på annan ort och hamnade i Sydamerika. Elsa tvingades under tiden mot sin vilja att äkta en rik man i bygden som dock omkom genom ett vådaskott under en jakt. När Arvid driven av hemlängtan återvänder till barndomens bygd träffar han Elsa under julottan i sockenkyrkan. Han tror att hon fortfarande är gift men får på kyrkbacken veta sanningen. Och han berättar om sina motstridiga känslor inför resan till Sverige:

I det längsta sökte jag streta emot, ty  jag trodde icke, att jag skulle stå ut med  att återse allt och veta, att jag även kanske skulle få återse dig men icke som min vän utan snarare som en — främling. Jag hade nog icke heller stått ut med det mötet. Det skulle ha rivit djupa sår i min själ. Men nu är jag glad, att den nordiska vintern, att hembygdens jul, kuvade alla mina farhågor, ty nu tror jag, att det ändock skall bli en riktig jul fullt ut, en hembygdens jul! Eller hur? Vad tror du, kära Elsa?

— Jo, Arvid, det tror jag! Hembygdens jul har återförenat oss.

Kärleken till hembygden är ledmotivet också  i en annan novell med titeln Gården därhemma av G. E. Kaarle. Den berättar om Arthur Börjeson som mot sin faders vilja ger sig över Atlanten och blir en välbeställd farmare i Texas. När han får höra att fadern inte har långt kvar att leva (och dessutom förlåtit  sin uppstudsige son) bestämmer han sig för att ta båten till Sverige och fara vidare hem till Älvdalen där systern Rut också väntar:

Det är tre månader till jul. Ska’ han hinna? Han måste. Han realiserar sin farm i Texas, och när »Kungsholm» går sin julresa till Norden, då är Arthur Börjeson ombord. Vid Vinga fyr sjunger han med hög och ren baryton: »Hälsa röda stugan, hälsa far och mor». Dagen före julafton står han med Rut vid sin sida vid mors grav på Älvdalens kyrkogård, och julafton tillbringas i gården därhemma på gammalt svenskmannasätt. Och gamlefar fattar Arthurs hand och säger:

— Som Gud har förlåtit mig allt, så vill jag förlåta dig, min son, och jag är glad att få göra det och än en gång se ditt ansikte. — Då ringer Älvdalens kyrkklockor in helgen, och malmklangens toner ljuda vida över en bygd, svept i gnistrande ren, nordisk vinterdräkt…

Se där en vacker bild av hemlängtan, svenskmannasinne och gammaldags julefrid.  Allt i den snöiga nord som är vårt fädernesland.

– – – – – –

PS – Uppdatering: En trevlig text om jultidningar som samhällsspegel finns på Bengt O. Karlssons blogg. Klicka här!

Read Full Post »

Några reflektioner kring det som sker i omvärlden just nu:

Jag tror att Expressens granskning av näthatarna är något av det viktigaste som skett i den svenska medievärlden i år. Det finns förstås synpunkter för och emot tilltaget att hänga ut personer som vräker ur sig rasism och främlingsfientlighet i kommentarsfälten. När det gäller att avslöja dem som har politiska förtroendeposter via Sverigedemokraterna är det knappast något etiskt problem. Men inte heller den del av nätpöbeln som står utanför det partipolitiska livet förtjänar att få gömma sig bakom sina löjliga signaturer. Susanna Birgersson skriver klokt om detta i Dagens Nyheter idag:

Det är utmärkt att Expressen betraktar de högerextrema nätforumen som en del av offentligheten. Diskussionerna som förs där och som även spiller över i dags- och kvällstidningars kommentarsfält tillhör ett pågående politiskt samtal.

Bara för att jag sitter i mitt eget hem och framför min egen dator, är det som jag gör där inte nödvändigtvis av privat karaktär. Hatet som pumpas ut i det offentliga rummet är inte vars och ens ensak.

Man kan inte upphöra att förvåna sig över Sverigedemokraternas hyckleri. Å ena sidan försöker Jimmie Åkesson låta som om nolltolerans mot hatet skulle vara den officiella linjen. Å andra sidan tolererar han att Kent Ekeroth (mannen som bidrar till finansieringen av en hatsajt) sitter kvar i riksdagen. Det senaste tilltaget från just denne politiske pajas är att kräva Dagens Nyheter på 75.000 kronor för att man publicerat hans bilder från den beryktade järnrörsnatten.

Kent_Ekeroth

Kent Ekeroth (avgiftsfri bild från Wikipedia)

Så djupt har den svenska parlamentarismen sjunkit att en ledamot av vår lagstiftande församling först filmar uppenbara hatbrott och huliganuppträdanden och sedan har mage att kräva pengar för de bilder som på ett eller annat sätt har kommit ut i offentligheten. Finns det något annat land med en utvecklad demokratisk kultur där en sådan ledamot skulle kunna sitta kvar i parlamentet?

För övrigt kan man i DN läsa en pytteliten notis om att ett grishuvud placerats utanför en moské i Trollhättan: ”Tyvärr ett vanligt fenomen kring jul enligt polisen i Västra Götaland, som rubricerar händelsen som ofredande/förargelse”.

Visst är det förargligt om grishuvuden placeras utanför moskéer eller synagogor. Jag skulle till och med kunna tänka mig starkare ord för att rubricera det som skett. Men näthatarna gillar nog tilltaget.

Read Full Post »

På Finlands självständighetsdag ägnar jag mig åt lite nätsurfning i österled. Public service-företaget YLE:s svenska avdelning har ett fantastiskt intressant arkiv i både ljud och bild. Här kan man se rörliga bilder från tsar Nikolaus II:s besök i Helsingfors i mars 1915. Man får följa Jean Sibelius när han vandrar i skogen utanför sitt hem Ainola, se när han bläddrar i noter av Bach och lyssnar på radio i sällskap av sin maka Aino. Här finns bilder från Viborg och Valamo kloster på 30-talet. Och naturligtvis speglas både vinterkriget och fortsättningskriget i dramatiska sekvenser.

sibelius

Sibelius – skogsvandrare

Ett publicistiskt scoop kan man också ta del av. Det härrör sig från mötet mellan Hitler och Mannerheim i juni 1942. Det var strängt förbjudet att banda in Hitlers privata samtal men Finlands rundradios ljudtekniker lyckades ändå kasta upp en mikrofon på hatthyllan i tågvagnen där diskussionen ägde rum.

Den ursprungliga 11 minuter långa delen av samtalet är det enda kända dokument där man hör Hitler tala inofficiellt. Efter att ha berättat om sina militära motgångar och bakgrunden för fälttåget i öst, berömmer Hitler finnarna, kritiserar italienarna och berättar att han själv är en naturvän och konstnärssjäl.

Inspelningen av samtalet måste avbrytas när en tysk officer märkte mikrofonen. Bandet blev ändå kvar hos finländarna, och det stängdes in i en kartongask.

Den mångårige presidenten Kekkonen finns förstås också förevigad genom tv-bilder och radiotal. Dråpliga scener utspelas när presidenten under sitt sportlov i Lappland 1970 inbjudit kronprins Carl Gustaf till pimpelfiske. Det blåser 15 sekundmeter över vidderna. För att citera direkt från sajten:

Prinsen har handen gipsad och är inte klädd för dylika strapatsrika äventyr. Kekkonen är klädd helt rätt i sin dunrock och tjocka pälshatt. Medan Kekkonen gräver fram fiskar med båda händerna står prins Carl Gustaf med den gipsade handen och fladdrande rockärm och får ingen fisk.

Som tur är blir den höge gästen dock efteråt bjuden på plättar framför en stockvedsbrasa. Men han har lite svårt att hantera maten när den ena handen är fixerad i orörligt läge.

Allt som allt så måste man konstatera att svenskspråkiga YLE:s arkiv räcker för många vinterkvällar med snöyra och halv storm utomhus. Och det är lättare att surfa om armen inte är gipsad.

Read Full Post »

Det var förstås väntat. Alla skyller på alla när den nya PISA-rapporten tidigare idag presenterades, den som visar att det går kraftigt bakåt för Sverige i de internationella jämförelserna över 15-åringars resultat när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Jag kan ju börja med att citera några rader som jag själv skrivit som inledning till en kommentar i Aftonbladet:

Man kan ljuga med statistik och tabeller men man kan inte ljuga hur mycket som helst. Med sin begränsning till tre ämnesområden säger OECD:s uppmärksammade PISA-undersökningar inte allt om ett lands skolsystem men de ger i alla fall klara indikationer om något gått alldeles snett.

Tyskland fick sin PISA-chock 2001 och nu är Sverige drabbat. Våra resultat sjunker katastrofalt. Inget av de andra OECD-länderna i PISA 2012 har en lika stor försämring som Sverige. Från att ha presterat över OECD-genomsnittet 2000 ligger resultaten nu långt under medelvärdet på alla tre områdena.

När det gäller läsförståelse är det bara tre OECD-länder – Slovakien, Chile och Mexiko – som har sämre resultat. I naturvetenskap är det bara sex OECD-länder som presterar sämre än Sverige. Inga utländska skolpolitiska studiedelegationer lär beställa biljetter hit. Estland och Finland fortsätter att vara populärare resmål.

Vår kräftgång i tabellerna har börjat användas som tillhyggen i internationell debatt. En kommentator i The Guardian skrev häromdagen (med udden riktad mot den brittiske utbildningsministern Hove):

Indeed, the Pisa results provide little support for Gove’s ideas… Finland, the most consistent high performer, has the least selective, most comprehensive system in the world, and it has no inspectors, no exams before 18 and a national curriculum that is confined to broad outlines. Sweden really has gone ”down, down, down” since it introduced the free schools that Gove has imitated. The US, with its charter schools also a model for Gove’s free schools, does no better and, in mathematics, it does much worse than England.

Att det går dåligt för USA är möjligen en liten tröst men de ligger ändå två pinnhål över oss i de sammanvägda tabellerna. Och ”Putins Ryssland” (som det heter numera) ligger fyra positioner över vår.

I och för sig är jag skeptisk mot alla ligatabeller på utbildningens område, de må gälla högskola eller utbildningssystemets grundnivå. Men det är klart att de säger något även om man tycker att skolan är så mycket mer än tre ämnen och även om man vet att de högpresterande asiaterna missar så många andra dimensioner i sin fostran av den yngre generationen.

pisax

Svensk utbildningspolitik – ett lutande torn?

De mest besinningsfulla kommentarerna till den här studien kommer kanske från Tyskland, ett land som faktiskt klättrat i tabellerna under senare år.  Die Zeit har en artikel som rubriceras Bitte weniger Pisa aber mehr gute Lehrer. Alltså mindre tester och mer goda lärare. Och i Süddeutsche Zeitung har kulturchefen Thomas Steinfeld skrivit en kritisk betraktelse med titeln Moderner Aberglaube där han ifrågasätter den politiska vidskepelse som bygger på resultat i tre ämnen men glömmer skolans viktiga och bredare utbildningsuppdrag.

Nu försöker som sagt de politiska lägren i Sverige att skylla på varandra. Men man ska komma ihåg att det är tjugo år av illa genomtänkta reformer som lett till dagens resultat: kommunalisering, ett extremt friskolesystem, överreglering och en bristande tillit till lärarnas professionalitet. Här har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar dragit sina strån till stacken. Så även Miljöpartiet som till och med sett sig föranlåten att be om ursäkt för sin tidigare friskoleentusiasm.

Själv skulle jag vilja se en politisk samling över alla partigränser. Men kanske har det gått för mycket prestige i skolpolitiken för att vi ska kunna få se ett nationellt krisprogram kring en av de viktigaste kulturfrågorna.

Read Full Post »