Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Politiskt

Jag vill inte gärna skryta men faktum är att jag har en rätt lång karriär som politisk omvärldsanalytiker bakom mig. Redan som fjortonåring vann jag tidningen Folkets pristävling om vem som bäst kunde tippa utgången av riksdagsvalet 1956. Som pris fick jag en resa till riksdagens remissdebatt där jag såg statsminister Tage Erlander i talarstolen medan hans unga politiska sekreterare Olof Palme satt på en av sidobänkarna.

Trots denna tidiga framgång vågar jag ännu inte säga något om utgången av nästa års riksdagsval. Jag vågar inte ens uttala mig i frågan om Centerpartiet kommer att ligga under eller över fyraprocentsspärren. Jag läser i Aftonbladet att de stora vadslagningsbolagen är oense. Unibet tror att de klarar ribban, medan Betsson inte tror på partiets framtid i riksdagen.

Det jag vet är ändå att Centerns ledning håller på att tappa kontakten med sina gräsrötter. Vi som är födda på landet vet ju att Bondeförbundet och Centerpartiet varit en ryggrad i kyrkopolitik och hembygdsrörelser. Efter många somrar i Småland har jag en rätt bra uppfattning om vilken typ av aktivister som håller partiet vid liv. På Kronobergscenterns hemsida hittar jag till exempel följande lista på möten runt om i länet:

Ljuder CK
kallar till årsmöte fre 25/1 kl.19.00 hemma hos Gerd i Nickalycke.

Linneryds C
kallar till årsmöte sön 27/1 kl.14.00  i Linneryds Bygdegård. Underhållning med Amanda Hård och Linnea Widell från Kulturverksta’n i Tingsryd

Lidhults Centerkvinnor
håller årsmöte mån 28/1 kl.17.00 hos Aina Andersson, Bredhult, Lidhult.

Almundsryd-Urshults C
inbjuder till årsmöte ons 30/1 kl.18.30 i Församlingshemmet i Ryd. Stf. Närpolischef Jerry Bengtsson informerar och underhållning med Ulf Svensson.

Samlas man inte i bygdegården eller församlingshemmet så är det hemma hos centerkvinnor på gårdar i Nickalycke eller Bredhult.

På samma hemsida redovisas också en del av distriktets aktiviteter. Där finner man bland annat en rapport från ett välbesökt informationsmöte i Virestad i höstas där landsbygdsminister Eskil Erlandsson och riksdagsledamoten Karin Nilsson var inbjudna. Det blev enligt referatet en närmare tre timmar lång diskussion om de möjligheter och svårigheter som möter befolkningen på landsbygden. Bekymmer kring jordbruksstöd, reseavdrag, och integration ventilerades. Men också de klassiska frågor som levat med partiet sedan 30-talet:

Börje Olofsson undrade vad landsbygdsministern ska göra för att förbättra situationen för mjölkbönderna.

Mats Olsson kom in på frågan om reseavdragen: ”Hur ska ni se till att skapa rättvisa där? När deklarationen är klar visar det sig ju att avdragen i princip inte har något värde”.

Här svarade Karin Nilsson, som också är ledamot i riksdagens skatteutskott, att det är svårt att göra resor rättvisa: ”Jag har i nuläget inget svar på den frågan”.

Ett stort problem på landsbygden är den ständigt ökande vildsvinsstammen.

Men här slog Eskil Erlandsson fast: ”Vi kan aldrig utrota vildsvinen. Det är ett problem och från regeringen har vi på olika sätt försökt att underlätta jakten på vildsvin. Men jag vet inte vad samhället kan göra mer för att få bukt med problemen”.

centern

Centerns idéprogram – mot nya djärva mål?

Allt tyder på att mjölkpris och vildsvinsplågan fortfarande är viktiga frågor i Centerns djupa led. Inte att undra på då att Växjös kommunalråd Per Schöldberg (som också är Centerpartiets distriktsordförande i Kronoberg) är bekymrad över det förslag till idéprogram som libertarianerna i Stureplanscentern lagt fram. Innan detta förslag presenterades andades Schöldberg optimism när han i början av hösten uttalade sig om den politiska framtiden:

Vi har både roliga och stora arbetsuppgifter framför oss. I mina ögon kan Centerpartiet bara gå framåt och i Växjö har vi en målsättning att i nästa val 2014 ta 4 000 nya röster vilket skulle ge oss en 10-procentig andel av valmanskåren. Det är tufft men fullt möjligt, sa Per Schöldberg.

Tufft är väl, som det heter numera, bara förnamnet. Men centerpolitik har ju alltid varit det möjligas konst.

Read Full Post »

Texas Posten

Det var en ren tillfällighet att jag på nätet upptäckte Texas Posten, det amerikanska pressorgan som enligt sin egen beskrivning ville vara en ”Liberal Politisk tidning för svenskarne i Amerika”. Den hade en lång historia: det första numret trycktes 1896 och det sista publicerades så sent som 1982. Från att i början och under många år ha varit en tidning på svenska skrevs den under de senare åren av sin existens på engelska.

texpos2

De första årgångarna fram till 1902 har nu digitaliserats och ligger på The Portal to Texas History. Under de första fyra decennierna av tidningens existens redigerades den av J.M. Ojerholm, en märkesman i den svensk-amerikanska historien som dog på sin post 1936:

John Melcher Ojerholm was born in Nyköping, Sweden, in 1858. He was the son of Anders and Charlotta Öjerholm, who emigrated in 1881 and settled in Worcester, Mass… His education was begun in public school, continued at the high-school in Ronneby, Blekinge, and finished at the Methodist Seminary in Stockholm. He became an apprentice at the Motala Mechanical Workshop for two years, but he later chose to become a professional man. As a youngster he lived with his parents at the ironworks in Bofors and Degerfors, Värmland, Västervik in Småland, and Ronneby in Blekinge.

In 1878, Ojerholm became a pastor in the Methodist Church in Sweden and served the congregation in Ransäter, Jönköping and Malmö. He moved to this country in 1883 and was a pastor for the following congregations in the North: Providence, R. I. , Lindsborg, Kansas, Stromsburg, Nebraska, and Rockford, ILL. He moved to Texas in 1887… In 1896, he took over the editing of the Texas Posten…

Nobody has worked like him, in a quiet and unassuming way, to preserve the Swedish heritage in this colony in Texas, so isolated and far from all other Swedish communities in America. The preservation of our precious Swedish heritage, Swedish language, Swedish singing, Swedish education and Swedish religious services, was a cause he was always ready to help.

ojerh

Som redaktör förefaller Ojerholm att ha gett läsekretsen vad den ville ha: en blandning av nyheter, dikter och noveller och inte minst notiser från när och fjärran. I det nummer som utkom den 23 januari 1902 berättar han om en dramatisk händelse i Houston där två svenskättlingar var inblandade:

I måndags kväll råkade polismannen H. Andersson att få se en häst, förspänd ett åkdon, komma skenande i vild fart utefter Franklin Ave. Konstapeln handlade på ett modigt och raskt sätt. Han slängde ett paket, som han bar, till en närstående, och skyndade mot den skenande hästen, som han lyckades gripa vid betslet och förmå att stanna. Den åkande personen kunde ej nog kraftigt uttrycka sin tacksamhet för sin räddning ur den hotande faran. Men han hade ej väl börjat tala förrän konstapeln i honom igenkände sin egen broder, kapten A. Andersson. Bröderna satte sig därpå tillsammans i åkdonet och körde bort.

Men även i det gamla hemlandet hittade han händelser och skeenden som var värda att berätta för de svenska immigranterna. De kunde gälla allt från mordfall och stölder till mer dramatiska olyckor. Som denna småländska dikeskörning:

Tre gossar på resp. fyra, fem och sex år, söner till bokhållaren Alb. Elfström i Husqvarna, roade sig den 29 december med kälkbacksåkning i den branta delen av Rosenbergsgatan. Då vid ett tillfälle en annan gosse, som erbjöd sig att styra för dem, skulle väja för en mötande, råkade han styra rakt i diket, där alla fyra pojkarne i ett nu tumlade om hvarandra. Den yngste av dem, fyraåringen, bröt härvid det ena benet. De andra fingo skrubbsår i ansiktet och på benen.

De fyra gossarnas öde engagerade säkert de svenskättade Texasborna, åtminstone de läsare som härstammade från Husqvarna eller Jönköping.

Vad gjorde det då om nyheten var en månad gammal och om skrubbsåren vid tiden för publiceringen förmodligen redan var läkta.

Read Full Post »

Snö över Paris

Det är inte så ofta som snön ligger kvar i Paris. Men i morse fanns det ett ordentligt vitt täcke över hela staden. Inte värre en en normal vinterdag i Stockholm men tillräckligt mycket för att bussarna inte ska gå.

Antikmarknaden vid Porte de Vanves, ett av våra vanligaste söndagsnöjen när vi är i Paris, var nästan tom. Kanske fem procent av handlarna hade vågat sig hit på glashala vägar.

Som tur är finns det varma kaféer. Och vin chaud. Här är ett av många recept (för säkerhets skull på engelska) för den som vill pröva:

1 bottle of red wine (Bordeaux, Bourgogne, or Pinot noir work best)
250g of brown sugar
1 orange, cut into slices + the zest
4 cinnamon sticks
3-4 whole cloves
a pinch of ground nutmeg
a small piece of fresh ginger, cut up (can substitute a pinch of ground ginger)

Combine all of the ingredients into a pot on the stove. Bring to a gentle boil and let simmer for 5 minutes. When hot and all the sugar has dissolved, serve in mugs. Use a strainer to remove the larger spices. Serve with a piece of orange or cinnamon stick in each cup.

vin

Jag drack en kopp på den fantastiskt kitschiga restaurangen Chez Louisette på antikmarknaden nära Clignancourt i går. Det värmde. Jag har skrivit om detta osannolika ställe tidigare, medioker mat men fantastisk sång och musik (typ Piaf) under lunchtid. Missa det inte när ni kommer till Paris.

Read Full Post »

På en loppis hittade jag boken Rysk litteratur av Alfred Jensen, en samling översättningar av brottstycken ur den ryska litteraturhistorien. Jensen har ibland betecknats som den svenska slavistikens fader och han var en skicklig översättare, också av poesi, från en rad slaviska språk. I den här volymen finns t. ex. dikter av Pusjkin på god och skickligt rimmad svenska.

Av de prosastycken som finns i boken kan man nämna några sidor ur Alexander Herzens memoarer. Det är sidor  som också har ett betydande svenskt intresse eftersom de skildrar hans vänskap på förvisningsorten Vjatka med arkitekten Alexander L. Vitberg, född 1787 av svenska föräldrar som hade flyttat till i Sankt Petersburg från Karlskrona via Tallinn/Reval. Som barn hette den unge svensken Carl Magnus i förnamn och hans konstnärliga begåvning ledde honom till Konstakademin i den ryska huvudstaden där han blev antagen redan som femtonåring år 1802. Efter framgångar som bildkonstnär flyttade han 1813 till Moskva där han mer och mer kom att ägna sig åt arkitektur.

Vitberg ung

Självporträtt av Alexander Vitberg

Herzen berättar historien om hur den unge och okände konstnären Vitberg 1817 kastade sig in i tävlingen om en kyrka som skulle byggas i Moskva som ett minnesmärke över segern mot Napoleon 1812:

Många förslag voro inlämnade, till och med från Italien och Tyskland. Den okände unge mannen var ock bland dessa tävlande. Veckor förgingo innan kejsaren befattade sig med planritningarna. Det var för Vitberg fyrtio dagar i öknen, dagar av frestelse, tvivel och pinsam förbidan.

Vitbergs kolossala, av religiös poesi fyllda förslag, gjorde Alexander häpen. Han frågade genast, av vem det blivit  inlämnat. Förseglingen bröts, och man läste namnet på en okänd elev från akademien. Alexander lät kalla honom till sig och talade länge med honom. Hans djärva och hänförda tal och den mystiska skiftningen i hans övertygelse frapperade kejsaren: ”Ni talar genom stenarna”, anmärkte han då han åter betraktade Vitbergs skiss.

vitberg ritning

Alexander Vitbergs skiss till Kristi Frälsares katedral i Moskva

Vitberg och Alexander I var båda uppfyllda av det tidiga 1800-talets religiösa, närmast frimurarinspirerade, mysticism och förstod varandra väl. Den unge svenskättlingen blev chef för byggnadskommittén och måste då av formella skäl bli ortodox. I det sammanhanget bytta han sina svenska förnamn till namnet på sin höge välgörare, Alexander. När uppförandet av kyrkan på det planerade området vid Sparvbergen i Moskva inledningsvis stötte på tekniska svårigheter och när Alexander I ersatts på tronen av den mer dogmatiske Nikolaus I råkade Vitberg dock i onåd och dömdes till förvisning i Vjatka, där han alltså gjorde bekantskap med den likaledes förvisade Herzen.

trappa

Trappan upp från Moskvafloden enligt Vitbergs förslag

Under tiden utsågs en ny arkitekt. Kristi Frälsare-katedralen började byggas efter långa förberedelser 1839 men kunde invigas först 1883. Det var denna kyrka som Stalin så småningom lät spränga men som återuppbyggdes efter kommunismens fall och som i dessa yttersta dagar blivit internationellt känd främst genom gruppen Pussy Riots demonstration där.

Vitberg arbetade i viss utsträckning som arkitekt även under sin förvisning och fick bl a uppdraget att rita Alexander Nevski-kyrkan i Vjatka. Den invigdes 1864 men sprängdes på order av de sovjetiska myndigheterna 1937.

vjatka

Den kyrka som Alexander Vitberg ritade i Vjatka

Vitberg återkom så småningom från sin exil men hämtade sig aldrig riktigt efter det oblida öde som drabbat honom. Han levde under ganska fattiga omständigheter och dog 1855. Hans grav finns på en av Sankt Petersburgs kyrkogårdar men gravstenen förstördes någon gång under sovjettiden.

Read Full Post »

Vi har inte haft någon fågelmatning utanför huset på många år. Så fick vi en modern fröautomat i julklapp och hängde upp den i ett äppelträd. Uppmärksamheten från talgoxar, blåmesar och domherrar var väntad. Koltrastarna är för stora för att sitta på den smäckra anläggningen men de pickar tacksamt i sig smulorna från de mindre arternas kalasbord.

Häromdagen uppenbarade sig några färggranna fåglar som jag i min allmänna ornitologiska okunnighet inte omedelbart kunde identifiera. Efter en stunds googlande insåg jag att det var steglitsor. Jag kan inte påminna mig att ha sett den arten i våra omgivningar tidigare men här satt nu fyra stycken och tog för sig av solrosfröna.

600px-European_Goldfinch

Ju mer man börjar läsa om just steglitsorna desto mer fascinerar de (man kan förresten enligt ordlistan använda såväl formen steglits som steglitsa). Goldfinch kallas de på engelskspråkigt område. Gamle Linné gav dem det latinska namnet Carduelis carduelis. Den franska benämningen anknyter förstås till det latinska men med ett typiskt franskt tillägg: Chardonneret élégant. I båda de senast nämnda språken är det anknutet till tistlar eftersom steglitsan är specialist på att peta i sig tistelfrö. Min gamla Larousse från slutet på 1800-talet har en lång artikel om denna skönsångare som genom århundradena varit mycket populär som burfågel och som dessutom lätt producerar bastarder med andra släktingar.

I renässanskonsten har steglitsan en viktig symbolisk betydelse, något som går tillbaka på den legend enligt vilken fågeln försökte ta en tagg ur Kristi törnekrona och samtidigt fick sitt huvud färgat med blod:

The bird that repeatedly, almost obsessively, turns up in Renaissance religious painting is the European Goldfinch… almost always in the hands of the Infant Jesus, and symbolising variously the soul, resurrection, sacrifice and death, but with a particular further dimension of meaning, following the plagues of the fourteenth century, as an augur (and hence relating to the healing of the sick, and thus redemption). The distinguished ornithologist Herbert Friedmann (1946) made a scholarly study of this phenomenon in which he traced no fewer than 486 devotional pictures containing the Goldfinch attributed to 254 artists, 214 of them Italian. Some of the most famous artists to make use of the theme are Leonardo da Vinci (Madonna Litta, 1490–1491), Raphael (Solly Madonna, 1502, and Madonna of the Goldfinch, 1506), Zurbarán (Madonna and Child with the Infant St John, 1658) and Tiepolo (Madonna of the Goldfinch, 1760)…

VINCI MADONNA LITTA

Leonardo da Vinci: Madonna Litta – notera steglitsan på barnets vänstra lår

Det finns förstås också en hel del historiska litterära referenser till steglitsan. Den har besjungits av John Keats och i svensk diktning dyker hon upp i Wivallius berömda klagovisa över den torra och kalla våren:  ”Lät qwittra, lät tittra, Steglisor små”. Att den lilla burfågeln kunde omfattas med kärlek belyses också av det faktum att Jacob Frese i början på 1700-talet publicerade en gravdikt betitlad ”Klagan öfwer en Steglisa”.

Ett sorgligt öde mötte också den fågel i Uppsala som Lydia Wahlström berättar om i sin biografi över Erik Gustaf Geijer. Han ordnade berömda litterära fredagsaftnar i sitt hem, men, skriver hon: ”En afton hos Geijer stördes njutningen däraf, genom att katten listat sig in i ett närgränsande rum och ätit  upp en tam steglitsa, som var Geijers förtjusning.”

Några decennier senare, närmare bestämt 1891, förärades steglitsan en alldeles egen dikt i samlingen Eftersommar – En skizzbok på vers av A. T. Gellerstedt

I kardborrbråten sitter
en fågel. Tideli!
Han har så vackert kvitter,
som låter: Tideli!

På maten in nog spar han,
den fågeln. Tideli!
Ty granna kläder har han
som prinsar. Tideli!

Han kommer hit så sällan
och kvittrar: Tideli!
och skrattar smått åt fällan:
Tack vackert! Tideli!

Vad fågeln månde heta,
den vackra – Tideli! –
det skall du nu få veta:
Steglitsa. Tideli!

Ja, än bland tistelstänglar,
hur döda – Tideli! –
oss vinka glädjeänglar
på jorden. Tideli!

Det finns med andra ord en omfattande kulturhistoria att begrunda när man ser de vackra steglitsorna dyka upp vid vinterns fågelbord.

Bellman steglitsa

Steglitsa målad av Carl Michael Bellman år 1752 och förärad hans syster fru Arrhén von Kapfelman

Read Full Post »

The late Mr. Crawley

Till och med när jag sitter på Dramaten hör jag folk i raden bakom mig diskutera Downton Abbey och den tredje säsongens dystra slut. Miljontals tittare i många länder har svårt att hämta sig efter chocken: Matthew Crawley dog i en bilolycka bara några minuter efter det att han hållit sin nyfödda son i armarna.

Men sådana är nu en gång för alla långkörarnas villkor. Dan Stevens, som spelat den så sorgligt avlidne ädlingen, hade inte skrivit på för en fjärde säsong. Alltså måste han bort. Alternativet till en bilolycka hade varit en skilsmässa från Lady Mary och det hade ju inte fungerat med tanke på deras allt mer harmoniska äktenskap.

downton

I veckan började den tredje säsongen sändas i USA där de tidigare två säsongernas avsnitt har haft stor framgång. Kan man verkligen hålla spänningen uppe när de många amerikaner som läser brittiska tidningar på internet nu vet hur det slutar? Kanske spelar det ingen roll, det är väl själva kostymeringen och det gamla klassamhällets ritualer som lockar tittare.

Själv tycker jag att den tredje säsongen rent dramaturgiskt blivit alltmer lik Dallas med delvis bisarra förvecklingar. Men som gammal anglofil jag har ändå inte låtit bli att titta. Och eftersom jag läser att Agatha Christies The Mousetrap nu gått oavbrutet i 60 år i London inser jag att inte ens dåliga manus kan hindra en publik framgång om omständigheterna är de rätta.

Enligt uppgifter i brittiska tidningar har Dan Stevens velat sluta eftersom Downton Abbey monopoliserat hans tid och han i stället vill vara fri att göra andra filmer. Närmast ska han uppenbarligen spela en Guardian-journalist i en Hollywoodfilm med anknytningar till Wikileaks-affären. Läsarreaktionerna i Daily Mail är obarmhärtiga:

You cannot just leave in the middle like Dan Stevens did in DA. Great stars tell you the story until the end, they don’t pull out in the middle and force the writer to change the story. This is why Dan will never be a star, the principles are completly wrong.

– – – – – – –

I think Dan made a mistake by leaving Downton Abbey too soon. Should have stayed long enough to finish a good story line at least. I think he will be far more successful doing DA than getting involved in American movies. I also wish they would quit killing people off — getting too morbid.

En annan läsare är faktiskt inne på tanken att återuppväcka en tidigare rollfigur (Lady Marys förste älskare) från de döda:

Well, maybe the Turk diplomat can come back from the dead in season four! Now he was the hottest ever!!

Skulle också Matthew, likt Bobby Ewing i Dallas, möjligen kunna återuppstå? Eller som Sherlock Holmes ges nytt liv (vilket den store detektiven fick när Arthur Conan Doyle en gång behövde pengar)? Knappast troligt. Vi får nog leva med att det ädla hjärtat brustit för alltid och bara hoppas att Maggie Smiths underbara  änkenåd – trots sin ålder – överlever alla andra i denna alltmer intrikata serie.

Read Full Post »

Jag hoppar numera över alla traditionella årskrönikor i olika medier. De är ofta ganska förutsägbara och det som hänt under året som gått är ju ändå i rätt så färskt minne. Roligare är det då att göra ett ordentligt hopp bakåt i tiden, till exempel till saker som hände för hundra år sedan.

Synnöve Clason, professor em. i tyska vid Stockholms universitet, har skrivit en rolig understreckare i Svenska Dagbladet om allt som hände 1913, året innan den gamla världen slogs i spillror. Hon bygger på en nyligen publicerad krönika, sammanställd och kommenterad av den tyske kulturjournalisten Florian Illies och utgiven under titeln 1913. Der Sommer des Jahrhunderts. Det är intressanta perspektiv som förmedlas på politik, konst och litteratur. Bland annat detta:

Det regnade hela sommaren. Man kan undra om den ”vackra augustidag år 1913” som beskrivs med meteorologiska termer i inledningen till Robert Musils roman ”Mannen utan egenskaper” verkligen inträffade.

”Det stora kriget i Europa, som alltid hotar, kommer aldrig att bli av”, säger rektorn för Stanforduniversitetet i Kalifornien i ett tal i juni 1913. Bankirerna kommer inte att uppbringa pengarna till ett sådant krig, industrin kommer inte att hålla igång det, politikerna kan det inte. Denne amerikan var som så många intellektuella i väst påverkad av britten Norman Angells bok ”Den stora illusionen”. Globaliseringen, menade Angell, gjorde krig omöjliga då världens länder nu hängde ihop i så många och vida nätverk.

I Berlin får den tyske kejsaren än en gång riksdagens godkännande för att utöka försvaret i fredstid. Det rör sig om 117 267 man utöver den halva miljon som redan belastade rikets budget.

Mycket annat präglade förstås det aktuella året: ”Englands ledande roll som industrination är definitivt förbi. I London odlar pennypressen tyskhatet medan suffragetterna kämpar för rösträtt och fred”.

Just det – man bör inte glömma en av tidens viktigaste rörelser. Kampen för kvinnlig rösträtt fördes för hundra år sedan på många håll i världen. Sommaren 1913 hölls i Budapest en stor internationell kongress kring rösträttsfrågan:

woman_suffrage

Den hade föregåtts av omfattande manifestationer i flera europeiska länder liksom på andra sidan Atlanten. 5 000 kvinnor marscherade i mars det året utefter Pennsylvania Avenue i Washington, stundvis ivrigt häcklade och trakasserade av främst manliga motståndare till deras sak.

Suffrage-Parade-1913-Prog-c

Även de amerikanska tidskrifter som annars mest ägnade sig åt kvinnornas uppgifter som hemmets vårdare kunde försiktigt ta upp frågor som rörde  kampen för politiskt likaberättigande:

goodhouse1913062sm

Andra publikationer påminde om att kvinnorna redan gjort sitt intåg i samhällslivet och att universitet och högskolor runt om i USA skickade ut ständigt ökande skaror av flickor med en avslutad akademisk examen, i sig ett hot mot ett manligt privilegiesamhälle.

HarrisonFisher_LHJ_June1913_100

Någon tidskrift kunde komma med mer tvivelaktiga argument. Till exempel den som kontrasterade den välklädda och rakryggade överklasskvinnan utan rösträtt mot de mer eller mindre suspekta mansfigurer från andra samhällsskikt som trots sin sociala status kunde lägga sina valsedlar i urnorna.

suffrage

I USA skulle det dröja ytterligare sju år innan The nineteenth amendment (1920) på nationell nivå satte punkt för den politiska könsdiskrimineringen. Att det trots detta kom att resas faktiska hinder för minoritetsgruppers möjlighet att utöva sin rösträtt är en helt annan historia.

1913 hade hur som helst den demokratiska bollen satts i ordentlig rullning. Dessvärre var det också många andra rörelser i tiden som snabbt skulle komma att förändra världen till det sämre.

Read Full Post »