Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

Inför ett årsskifte börjar man ofta fundera över jubiléer. Vem föddes eller dog för hundra eller tvåhundra år sedan. Vad hände 1811 eller 1911?

När jag sökte lite på nätet kring det senare årtalet fann jag att det 2011 är hundra år sedan den store ryske målaren Valentin Alexandrovitj Serov dog. Han föddes 1865, studerade i Paris, Moskva och Sankt Petersburg med bland annat Ilja Repin som lärare. Så småningom blev han en av samtidens främsta porträttmålare. Han avbildade storheter som Rimsky-Korsakov, Ljeskov och Emanuel Nobel (brorson till Alfred). Och så självaste tsaren, Nikolaus II.

Just 1911, bara några månader innan han dog, målade han ett berömt porträtt av furstinnan Olga Orlova, en av Petersburgssocietetens främsta profiler. Furstinnan var en ytterst modemedveten dam och på målningen (som nu finns i Ryska muséet i Sankt Petersburg) poserar hon i en magnifik hatt, nyss levererad från Paris.

V. A. Serov: Furstinnan Olga Orlova, 1911

Det slog mig i den fortsatta surfningen att många officiella porträtt från samma år, målade eller fotografiska, ofta ger en framträdande plats åt just hattarna. Ta t. ex. den här bilden av kronprinsessan Cecilie, svärdotter till den sista tyska kejsaren Wilhelm II:

Om henne kan engelska Wikipedia bland annat berätta följande:

Cecilie Auguste Marie; 20 September 1886 – 6 May 1954 was a Crown Princess of Germany and Prussia… Cecilie quickly adapted to the role of Crown Princess and became popular both by the public and within the court. She is described as quiet but friendly, a natural beauty with an interest in fashion. She became a role model for German women within fashion, and was also interested in social issues, especially women’s education.

Det var ändå inte bara furstinnor och prinsessor som bar spektakulära hattar. 1911 genomförde den kvinnliga rösträttsrörelsen en stor manifestation i samband med kung Georg V:s kröning. 40.000 kvinnor från imperiets olika delar deltog i denna Women’s Coronation Procession och många av dem var förstås försedda med ordentliga huvudbonader, t ex nedanstående delegation från Skottland:

Överhuvud taget är hattmodet för hundra år sedan förknippat med det eleganta livet, även på scen och i salong. Omslaget till ett samtida nothäfte appellerar förstås till tidens modeideal:

Det fanns uppenbarligen ändå ett problem kring de elegantare kvinnornas hattmode. Det hängde samman med den framväxande bilismen. En stor hatt var ju knappast idealisk när man skulle ut på automobilpromenad i en öppen vagn som kanske framfördes i en hastighet av 40 kilometer i timmen. Då gällde det att ha en ordentlig huvudbonad som markerade såväl social status som respekt för luftmotståndet. Lösningen framgår av nedanstående bild som också visar en lämplig åkdräkt i ekorrskinn för den sportiga samtidskvinnan.

Vad kan man nu dra för slutsatser av alla dessa bilder från 1911? Den enklaste är väl att tiderna förändras. Mer analytiska tolkningar från läsekretsen är dock välkomna.

Gott nytt 2011!

188

Read Full Post »

Jag lånar titeln till det här inlägget från en lysande betraktelse av den nyligen bortgångne historikern Tony Judt i New York Review of Books. ”Bring back the rails” är titeln på den andra delen av denna essä, publicerad i tidskriftens januarinummer.

Judt beskriver i den första delen (publicerad i det tidigare decembernumret) järnvägens betydelse för samhällsomvandlingen från 1840-talet och framåt. Han ser i själva verket dess framväxt som den kanske mest revolutionerande händelsen i den moderna historien: ”More than any other technical design or social institution, the railway stands for modernity. No competing form of transport, no subsequent technological innovation, no other industry has wrought or facilitated change on the scale that has been brought about by the invention and adoption of the railway.” Tågen symboliserar, trots (eller kanske tack vare) sin gamla klassindelning, begreppet ”public transport”:

Until the opening of the Liverpool and Manchester Railway in 1830, people did not travel together in large groups. A typical stagecoach held four inside and ten outside. But it was not much used, and certainly not by those with any choice. The wealthy and the adventurous traveled alone or en famille—on horseback, in a post chaise or a private carriage—and no one else traveled far or often. But rail travel was mass transit from the very outset—even the earliest trains conveyed hundreds of people—and it was thus important to establish and offer distinctions: by price, comfort, service, and above all the company a voyager was likely to keep. Otherwise the better class of traveler would not come and the poorest would be priced out.

Järnvägarna satte långt in på 1900-talet sina spår i konst och litteratur, för att inte tala om alla filmer med tågresor som motiv (Orientexpressen!). Om detta och mycket annat gör Judt geniala iakttagelser. Jag ska inte referera allt här utan hänvisar den intresserade läsaren till originalet. Låt mig bara citera hans sammanfattande slutsats:

If we lose the railways we shall not just have lost a valuable practical asset whose replacement or recovery would be intolerably expensive. We shall have acknowledged that we have forgotten how to live collectively. If we throw away the railway stations and the lines leading to them—as we began to do in the 1950s and 1960s—we shall be throwing away our memory of how to live the confident civic life. It is not by chance that Margaret Thatcher—who famously declared that “there is no such thing as Society. There are individual men and women, and there are families”—made a point of never traveling by train. If we cannot spend our collective resources on trains and travel contentedly in them it is not because we have joined gated communities and need nothing but private cars to move between them. It will be because we have become gated individuals who don’t know how to share public space to common advantage. The implications of such a loss would far transcend the demise of one system of transport among others. It would mean we had done with modern life.

Artikeln i kombination med det tågkaos som utbrutit på grund av bristande investeringar eller underhåll av vår gemensamma egendom fick mig att reflektera över min egen järnvägshistoria. Den kunde bli hur lång som helst men jag vill bara framkalla minnet av centralpunkten i min barndoms järnvägsnät: Byringe station, en hållplats på den dåtida Norra Södermanlands Järnväg mellan Södertälje och Eskilstuna. Det var dit man åkte för att hämta mostrar på besök, det var därifrån som lantbrevbäraren utgick och det var från den perrongen som jag som 17-åring gav mig ut på min första ensamma långresa som via diverse tågbyten satte mig på Londonpilen på väg mot Göteborg och Englandsbåten.

Byringe station 1898 – före min tid

Jag minns att jag som ganska liten framkallade vuxenvärldens skratt när jag påstod att tågen alltid var punktliga. Det måste ha berott på den barnsliga illusion som uppstått genom att tidtabellen alltid arbetade med exakta tidsangivelser: 12.48, 15.26, 19.32 etc. Men redan på 50-talet måste tågen ha varit försenade även om de gamla loken uppenbarligen var bättre rustade för vintertrafik än dagens moderna kontinentaltillverkade tåg.

Svensktillverkat D-lok – klarade snön

Min gamla station är sedan 1966 nedlagd och spåren är mer eller mindre igenvuxna. Men den har i alla fall fått en litterär äreräddning genom Jonas Jonassons succéroman ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Huvudpersonen, den hundraårige Allan Larsson, tar där bussen från Malmköping mot Strängnäs och frågar chauffören hur långt han kan komma för den femtiolapp han räcker fram. ”Till Byringe station”, säger föraren och släpper också mycket riktigt av sin passagerare där:

Allan vaknade av att chauffören knuffade vänligt på honom och meddelade att de nu var framme vid Byringe station. Strax därpå var chauffören i färd med att baxa ut resväskan genom främre dörren, med Allan i släptåg.

Chauffören undrade om herrn klarade sig själv nu och det sa Allan att chauffören inte skulle vara orolig över. Så tackade Allan för hjälpen och vinkade adjö när bussen rullade ut på riksväg 55 igen och fortsatte mot Strängnäs.

Eftermiddagssolen skymdes av de höga granarna runt om Allan, det började bli kyligt i den tunna kavajen och innetofflorna. Och något Byringe stod inte att finna, än mindre dess station. Det var skog, skog och skog åt tre håll. Och en liten grusväg in åt höger…

Efter ett par hundra meter kom Allan fram till det han förstod var Byringe station – ett nerlagt stationshus intill en alldeles väldigt nerlagd järnväg.

Ja, Norra Södermanlands Järnväg är alldeles väldigt nedlagd. Och när jag i rubriken kräver järnvägen tillbaka så är det inte precis mitt gamla stationshus jag vill rädda. Det handlar snarare om att vi tar tillbaka järnvägen som en gemensam egendom som är värd att vårda och investera framtidskapital i.

Read Full Post »

Vi var på genrepet för A Cristmas Carol på Maximtetatern i Stockholm härom dagen. Det var en livfull och trevlig föreställning, framförd på ”the Queens English”, som det hette i reklamen, dock med betydande inslag av cockney eftersom Charles Dickens klassiker inte minst handlar om samhällsklyftor, ekonomiskt och socialt.

Ni minns kanske handlingen: Gamle Ebenezer Scrooge bor ensam i ett stort dystert hus, en gång ägt av hans nu döde kompanjon Jacob Marley. Han är en sur, snål och vresig man som driver en lånefirma med hjälp av bokhållaren Bob Cratchit. En kväll får han besök av Marleys vålnad, som kommer för att varna honom. Om Scrooge inte ändrar sin giriga livsstil kommer han att i livet efter detta få bära tunga kedjor i all evighet, precis som hans avlidne kollega. Marley varnar honom också för att han kommer hemsökas av tre andar som ska leda honom genom natten mellan julafton och juldagen. Efter diverse prövningar och skräcksyner ångrar Scrooge sig, byter livsstil och blir på slutet ett under av godhet och generositet:

”Many laughed to see this alteration in him, but he let them laugh and little heeded them. His own heart laughed and that was quite enough for him. And it was always said of him that he knew how to keep Christmas well if any man alive possessed the knowledge.”

Kampen mellan girighet och givmildhet är ju ett klassiskt jultema, hos oss numera gestaltat av Tage Danielsson i Karl-Bertil Jonssons julafton. Om den har Sverker Lenas skrivit en betraktelse i dagens DN. Han sätter in tematiken i ett aktuellt sammanhang där avståndet i många länder ökar mellan dem som har och dem som inte har:

Välgörenhet blir ena sidan av det mynt vars andra sida är de växande inkomstklyftor som skapade förutsättningarna för finanskrisen. Som bland andra kulturgeografen David Harvey har visat kan kapitalismens pågående konvulsioner förklaras utifrån snedfördelningen av de senaste decenniernas enorma produktivitetsökningar. I stället för att arbetarna fick del av den ökade effektiviteten, i form av höjda löner, lade kapitalägarna beslag på hela överskottet själva genom att plocka ut alltmer hisnande vinster, som sedan erbjöds den arbetande befolkningen i form av gargantuanska lån. Det är dessa krediter som utgör luften i de fastighetsbubblor som nu briserar, i land efter land.

Därmed behöver man knappast vara marxist för att se en upptornande konflikt mellan å ena sidan den finanssektor som vill socialisera sina förluster, å andra sidan de regeringar som borde ha ett intresse av att försvara sina väljares frihet. Ekonomen Michael Hudson, som närmast kan beskrivas som en tillväxtorienterad socialdemokrat, menar att de pågående statliga räddningsaktionerna av banker just nu riskerar att skapa en situation där alla utom den rikaste procenten av befolkningen blir bankernas skuldslavar. Han kallar det neofeodalism – en finansialiserad och improduktiv ekonomi där allt överskott går till bankerna. Skillnaden är att neofeodalismens skatteindrivare inte längre kommer på häst med uppdrag från kungen, utan kör Jaguar och agerar för det internationella bankkapitalet.

Bankerna har verkligen blivit en symbol för den moderna girigheten. Jag råkade i förrgår läsa Financial Times där en europeisk bankdirektör klagade över att gemensamma europeiska regler i någon liten grad hindrar de övergenerösa bonusar som amerikanska banker kan ge sina chefer, trots den nyss genomlidna finansbubblan. Huvudskälet för hans bittra klagan var att man i Europa nu satt ett ”performance-related system” ur spel.

Man häpnar. ”Performance-related”! När såg vi en äkta sådan lönemekanism i de tider när bankerna krisade. Hur kraftigt sänktes lönerna när skattebetalarna fick gå in och rädda det finansiella systemet? Min egen ”personliga bankman” får förmodligen en bonus för att han säljer en fond till mig. Men denna bonus är på intet sätt relaterad till fondens ”performance” som i så många fall ligger under börsindex.

Ebenezer Scrooge har fått ge namn åt den gestalt (Uncle Scrooge) som på svenska kallas för ”Farbror Joakim”, mannen som älskar sitt kassavalv mer än något annat. Hans motsats är Karl-Bertil Jonsson, den givmilde gosse som till och med ger bort ”morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning”. Han och en annan snäll yngling i modern svensk julmytologi – Emil i Lönneberga, som ordnar julkalas i fattigstugan – får symbolisera den anda som vi innerst längtar efter i politik och finansvärld.

Read Full Post »

Jag deltog för några veckor sedan i Wikipeda Academy 2010 som hölls på Kungliga Biblioteket i Stockholm. I ett kort anförande försökte jag utveckla argumenten för ett starkare engagemang från forskningsvärlden för denna världsunika encyklopedi som allt fler söker sig till för att få kunskap och information.

Det finns två viktiga skäl för mina argument:

1) Jag har sett hur redan den yngsta generationen (barnbarn på lågstadiet) vant sig vid Wiki-begreppet. De vet att den information de söker om dinosaurier eller Himalaya finns på Wikipedia och att populära företeelser som Pokémon eller Star Wars har sina egna Wiki-sajter.

2) Genom åren har jag varit mycket involverad i frågor om forskningsinformation och det som kallats ”universitetens tredje uppgift”: att informera omvärlden om forskningens resultat. Mängder av mer eller mindre lyckade försök har gjorts under de senaste decennierna och miljontals skattekronor har satsats på detta. Nu har den digitala revolutionen kommit och ett färdigt ramverk finns tillgängligt för att klara en del av denna tredje uppgift. Dessutom vet vi att tusentals människor varje dag söker sig till detta ramverk.

Kring detta intervjuades jag nyligen i Högskoleverkets tidskrift Nyheter & Debatt. Jag återger den korta intervjun här eftersom den ganska väl sammanfattar mina ståndpunkter:

Varför ska forskarna informera på Wikipedia?

– Problemet är att få forskarna att presentera vetenskapliga fakta på ett sätt som är begripligt för allmänheten och att få målgrupperna att söka sig till informationskällorna. Men forskarna publicerar sig inte på de ställen där de flesta numera faktiskt letar efter kunskap – nämligen Google/Wikipedia.

– Wikipedia är i dag ett dominerande uppslagsverk för miljontals kunskapssökare, från lågstadielever till beslutsfattare. Därför borde alla forskare ställa sig frågan: ”Hur kan jag själv bidra med begripliga fakta till den här öppna kunskapsbanken och vad kan jag göra för att höja kvaliteten på den?”

– Så många runt om i världen använder sig av Wikipedia att ingen encyklopedi kan i dagsläget mäta sig med dess omfång och snabba uppdatering. Det är just därför som det är så viktigt att forskare och specialister på allvar engagerar sig för att göra hela projektet bättre och säkrare. Man kan ju inte bara lämna de kunskapssökande åt sitt öde.

– Vad anser du om tillförlitligheten på Wikipedia?

– Tidskriften Nature gjorde 2005 en jämförande undersökning av korrektheten i naturvetenskapliga artiklar på Wikipedia och i Encyclopaedia Britannica och fann ingen större skillnad. Jag tycker att man i stort kan lita på det som står i Wikipedia. Fast det kritiska förnuftet får man alltid ha med sig – det  gäller ju alla uppslagsverk.

– Hur ska man då få forskarna att söka sig dit?

– Mitt konkreta råd till varje högskolerektor är följande: Tillsätt omedelbart en Wikipedia-grupp för att se hur det egna lärosätet kan bidra till kvalitetssäkring av informationen i nätets stora och globala uppslagsverk. Anställ dessutom gärna vetenskapsjournalister för att hjälpa forskarna med uppgiften.

Vid framträdandet på Wikipedia Academy betonade jag att en av Wikipedias stora fördelar jämfört med traditionella encyklopedier (förutom att man kommer åt innehållet utan avgift) är snabbheten i uppdateringarna och det obegränsade utrymmet. Jag påpekade detta utifrån min erfarenhet som tidigare medarbetare i Nationalencyklopedin där viktiga och komplicerade uppslagsord ibland skulle sammanfattas på max tio rader.

För att nu förekomma alla kritiska kommentarer: Visst finns det problem med Wikipedia. Men jag väljer att citera några kloka ord av professor Axel Bruns från Queensland University of Technology:

Unfortunately, the response of academia to the Wikipedia challenge (and Wikipedia here stands only as representative of the wider range of collaborative, social software, Web2.0, etc. efforts) continues to be to far too great an extent simply to bury its head in the sand, hoping that Wikipedia will fail and go away again (which isn’t likely)…

Overall, I think that as scholars we must continue to utilise and operationalise the expertise we do have (and which marks us as scholars as opposed to enthusiasts), with the aim of continuing to pursue a better understanding of our respective fields; however, we cannot continue to do so on the basis of erecting or maintaining high barriers to entry into scholarly debate. Those barriers no longer exist in their traditional forms in the case of academic pursuits, in much the same way as they’ve been eroded in the fields of journalism, knowledge management, media publishing and distribution, and many other information-based professions.

Lamenting this won’t fix it – it’s time for academics to deal with it.

Read Full Post »

Juldofter

Julens dofter är ju inte mindre viktiga än synintrycken. Vi kan väl alla framkalla minnen av lukten från julförberedelserna i barndomen; pepparkaksbak, granris, ångorna från spisen när julmaten stod och puttrade i mängden av kastruller.

Aftonbladets kultursida har haft en liten adventskalender i form av små notiser med variationer på jultemat. Jag bidrog själv med nedanstående lilla text som såvitt jag ser inte finns på nätet:

Från min barndom minns jag en midvinterdoft starkare än både saffran och glögg. Det var lukten av fernissa dagarna före jul. Linoleummattorna på nedervåningen skulle inför helgen få sitt lager av ny glänsande lack och under en natt var vi förbjudna att tassa ned för trappan. Att fastna med fötterna i den klibbiga ytan hade inte varit så kul.

Numera kopplar jag samman denna doft med den kulturfernissa som möter oss i ordet vernissage. Det är ett franskt begrepp från den tid då konstnärerna lackade sina målningar dagen före öppnandet av en utställning. Det luktade starkt av både lösningsmedel och champagne i Parissalongens prestigefyllda lokaler innan portarna slogs upp.

I mitt hem hade vi alltså en veritabel julvernissage. När den glänsande lacken torkat kunde granen bäras in och julens konstverk i form av Jenny Nyströms tomtebonader sättas upp. Sen kom de andra juldofterna och dem kan jag fortfarande uppleva varje år. Men julfernissan saknar jag faktiskt.

Fernissning (vernissage) på Parissalongen 1866

Jag är nog inte ensam om att ha upplevt julfernissandet. Korkmattan eller linoleummattan låg på golvet i många svenska hem och det tillhörde rutinerna att golvet skulle få en ny slitstark yta genom lackering varje år. Vid mitten av 1900-talet var det den vanligaste golvtypen både på landsbygden och i städerna. Enligt en undersökning som Husmödrarnas samarbetskommitté genomförde 1946 låg korkmattor i 67 procent av de svenska bostadsrummen.

Huset där det fernissades

Någon av korkmattorna i mitt hem var tänkt att imitera ett parkettgolv. Andra hade om jag minns rätt ett mer fantasifullt mönster. Säkert låg det fina brädgolv under, precis som i delar av vårt nuvarande hus där vi rev ut linoleummattor och masonitväggar för fjorton år sedan. Vi avskaffade 50-talet och återvann delvis ursprunget från 1916. Fast – i ärlighetens namn – de golv som vi tog fram i några av rummen var ju avsedda att vara täckta med korkmattor. Ingen drömde väl då om att det tidiga 1900-talets undergolv av furu skulle ses som något attraktivt för en sentida generations bostadsköpare.

Kanske skulle man ändå fernissa ett litet hörn någonstans bara för att få känna doften av barndomens jular.

Linoleummattan – dåtidens tecken

Read Full Post »

Åtminstone vi som tillhör en äldre generation har stiftat bekantskap med Viktor Rydbergs mäktiga kantat vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877. Universitetet fyllde 400 år och Rydberg gestaltade historien allegoriskt som Israels barns uttåg ur Egypten och lät i slutet de fyra klassiska fakulteterna tåga genom öknen till det förlovade landet.

Viktor Rydberg

Recitativet i mitten av kantaten tillhör den svenska poesins klassiker och lyder så här:

Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Grönköpings Veckoblad, som ofta presenterar sin egen version av den svenska poesins pärlor, har i sitt senaste nummer en Tomtekantat, tillägnad nykterhetskören Lyran. Den är modellerad på Rydbergs mästerverk och recitativet lyder så här:

Och dock, när Du i stolen sjunkit ner
och dröjer, nytert fubblande med säcken,
Du följer Tomtarnas maner
och smakar först å godiset och knäcken.
Men sedan spejarblicken ser
hur upp ur säcken tusen klappar plockas;
här är dock ingen som av mängden chockas,
ty nu för tiden fås det ständigt mer.
Vad dyrt som köpts, vad mera billigt fåtts,
vad rent av gratis ner i säcken stoppats,
det är en skörd som lika köpstarkt shoppats,
ty så har julens klapptopp alltid nåtts.
Gå fram, Du Tomtefar, var glad, var trygg,
ty Du bär allas säckar på Din rygg.

Man kan läsa hela denna hyllning till den moderna julens kommersiella centralgestalt genom att klicka här.

Alla som gillar Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd får en högtidsstund om de i julklappshögen hittar den nyutkomna boken Staden i mitt hjärta – Poesi och transpiranto från Grönköping. Här finns den skaldande tricotagebetjäntens sublima lyrik sida vid sida med visor och dikter som tolkats till världsspråket transpiranto av grundmagister Ludvig Hagwald.

Jag kan inte låta bli att citera poemet En diktares jul som A:lfr-d V:stl-nd tillägnat sin sångmö Irma:

Jag köpte min julgran för pengar;
för mig finns ej gratis att få.
På diktkonstens bildliga ängar
blott lager-, ej barrträd ju stå

En julgran som icke är stulen,
blir aldrig värst billig och så.
Men något bör offras åt julen
trots rådande kostnadsnivå!

Med flaggspel och glittrande kramer
står granen i helgpyntad vrå.
Som toppen av fanerogamer
jag tror du vill peka därå!

Nu glömma vi vardag och firma
och kasta all ytlig trikå!
Tänkt vackert om granen min Irma
– din skinka är bättre ändå!

Samlingen av lyrik från Grönköping är ett bra julklappstips till den som redan har läst alla Augustprisnominerade böcker. Argumenten för ett inköp har dessutom vältaligt framförts i en recension i Grönköpings Veckoblad tidigare under hösten:

Denna kulturgärning bör självfallet uppmärksammas av var och en som vill förhålla sig till sin moderna samtid såsom denna ter sig, icke blott från Grönköpings horisont utan även nationellt och kosmopolitiskt. Få skalder kan som hr V. från höjden av sin Pegasus (grekisk käpphäst) slå an våra innersta känslosträngar, vare sig han å lyran hänger sig åt kvinnan och hembygden, eller när han i en mera filosofisk sinnesstämning betraktar livets och diktens egentliga essens (bottensats).

Det är bara att instämma.

————

PS – uppdatering:

Den läsvärda volymen har nu recenserats i Svenska Dagbladet av Michel Ekman. Klicka här.

Read Full Post »

På Finlands självständighetsdag den 6 december köpte jag ett gammalt oljetryck på auktion. Det är utgivet av förläggaren och bokhandlaren P A Huldberg i Stockholm någon gång under 1800-talets andra hälft och sitter i en ram som förefaller vara från samma tid.

Att jag kopplar tavlan till Finland beror på att den föreställer tsar Alexander II av Ryssland och hans gemål Maria. Alexander II – som regerade mellan 1855 och 1881 – betraktas ju som den gode tsaren i Finlands historia. Han står staty på Senatstorget i Helsinfors och därifrån strålar också en av stadens centrala affärsstråk, Alexandersgatan, ut.

Det var också han som bidrog till att stärka det finska språkets ställning i Storfurstendömet genom en ny språklagstiftning och det var under hans regering som den finska lantdagen efter decennier av väntan äntligen sammankallades år 1863. Finland hade ett halvsekel tidigare ”upphöjts i nationernas krets” men fick först nu en reguljär folkrepresentation.

På målningen ovan av Robert Wilhelm Ekman ser man tsaren tala till de församlade finska ständerna. Han höll sitt tal på franska, tidens diplomatiska språk, och den intresserade kan hitta originaltexten här.

Lika intressant som själva motivet är dock proveniensen för mitt nyförvärvade oljetryck. Utan den hade jag förmodligen inte brytt mig om att lägga något bud. På baksidan har nämligen någon med blyerts skrivit följande: ”Tillhörde Agnes v. Krusenstjerna och David Sprengel”.

Är det sant? Man vet ju aldrig om det som står på baksidan av en tavla stämmer med verkligheten eller om det är en fantasi, någon gång tillkommen för att höja auktionsvärdet. Fast å andra sidan: Vem skulle komma på idén att skriva dit just detta berömda tandempar i den svenska litteraturen?

Jag tror alltså på goda grunder att texten speglar det verkliga ägarförhållandet. Kanske hade de tidigare ägarna köpt den i någon lumpbod och sedan hängt den någonstans i sitt hem som en historisk kuriositet. Vad vet jag. Knappast ändå i det vardagsrum som man kan se dokumenterat på ett samtida foto från deras våning på Karlavägen i Stockholm:

Om paret Sprengel-von Krusenstjerna och deras märkliga litterära samarbete har det ju skrivits många sidor så jag hänvisar den intresserade till vidare googling. Här vill jag bara peka på några fina betraktelser om Agnes och hennes böcker på Rävjägarns blogg.  Klicka här.  Om den omstridde David (Sven Lidman betraktade honom som som ”den onda principens representant” i sin värld) har Crister Enander skrivit en läsvärd artikel i nättidningen Kulturen. Den hittar man här.

Var jag ska hänga nyförvärvet är en öppen fråga. Inte heller här platsar tavlan i något vardagsrum. Det får kanske bli i det rum där vi har diverse soppterriner från 1800-talet. Där borde den smälta in i miljön.

Read Full Post »

Older Posts »