Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2017

Den 15 mars 1917 abdikerade tsar Nikolaj II. I Zürich hade Lenin svårt att sova av upphetsning och ville desperat åka till Ryssland via Norden. Kanske med ett pass utställt på en stum svensk? Hans hustru Nadezjda Krupskaja skrev samma dag (i engelsk översättning):

Ilyich has not slept for days. This night he said: “You know, I can go with a passport of a mute Swede”. I laughed. “It is not going to work; you might start speaking in your sleep. If you dream of cadets, you will start mumbling: bastards, bastards. Everyone will find out that you are not a Swede.” In any case, the plan of travelling with a passport of some mute Swede was more realistic than flying over in some aeroplane. Ilyich wrote about his plan to Ganetsky in Sweden.

Tonsättaren Igor Stravinsky befann sig också i Schweiz och skrev, uppenbart lycklig, hem till sin mor Anna:

All my thoughts are with you in these unforgettable days of happiness, which our beloved and liberated Russia is going through. Send a telegram of your news.

Författaren Stefan Zweig upplevde också händelserna på avstånd. Han befann sig i Wien och var mer skeptisk till det som skedde:

This is a palace coup instigated by English and French diplomats to frustrate the Czar’s attempts to secure peace with Germany, this is not a revolution of the people who seek peace and rights for themselves.

Nikolaj II (Ilja Repins porträtt)

Att jag återger de här citaten på engelska beror på att jag hämtat dem från en fantastisk sajt som dag för dag låter oss följa revolutionsåret 1917 i Ryssland. Det är den digitala krönikan 1917 Free history ett ryskt projekt som också finns i en engelsk version genom samarbete med Pushkin House i London. Det dramatiska skeendet för hundra år sedan speglas genom filmklipp, foton och dagboksanteckningar. Vi får (som framgår av citaten ovan) inte bara veta om vad som hände i Ryssland under månader av kaos. Omvärldens reaktioner får ibland också plats.

Bakom detta mikrohistoriska projekt ligger journalisten och författaren Michail Zygar. Han talar själv om initiativet som ”educa-ment”, en blandning av bildning och underhållning med plattformar på sociala medier. Till sin hjälp har han en rad unga historiker och journalister som dag för dag letat fram en hundra år gammal krönika i ord och bild.

När detta skrivs (den 16 mars) kan man se att det för hundra år sedan var ganska kalla dagar: – 14 grader i Petrograd och – 13 i Moskva. Kejsarinnan Alexandra Fjodorovna skrev tröstande ord till sin man Nikolaj II med anledning av att han lämnat tronen:

I fully understand your action — my own hero! I know you could not sign against what you swore at your coronation — we know each other through and through and need no words – and, as I live, we shall see you back upon your throne, brought back by your people and troops to the glory of your reign… I hold you tight, tight in my arms and will never let them touch your shining soul. I kiss, kiss, kiss and bless you and always understand you.

Den nu arbetslöse tsaren själv verkar dock rätt oberörd av dramatiken. Han befinner sig på ett tåg i vitryska Mogilev:

Slept long and deeply. Awoke far beyond Dvinsk. The day was sunny and frost. Talked with my people about yesterday. Read a lot about Julius Caesar. At 8.20 I arrived in Mogilev. All the staff of headquarters were on the platform.

Här bodde Lenin i mars 1917

Från Zürich skriver samma dag Lenin till Alexandra Kollontaj och förutspår att det som hänt i Ryssland bara är en början på den politiska omvandlingen:

We have just received the second set of government telegrams about the revolution of March in Petrograd. A week of bloody battles by the workers—and Milyukov + Guchkov + Kerensky in power!! On the “old” European pattern….

Well, what of it! This “first stage of the first revolution (among those engendered by the war)” will not be the last, nor will it be only Russian. Of course, we shall continue to be against defence of the fatherland, against the imperialist slaughter controlled by Shingaryov + Kerensky and Co.

Den så kallade februarirevolutionen var ju, som Lenin förutspådde, bara en början på ett av de mest dramatiska åren i 1900-talets historia. Det ska bli spännande att följa utvecklingen dag för dag genom det här unika historieprojektet med dess mångfacetterade infallsvinklar.

Read Full Post »

I fredags påminde Kreml om en akutmottagning. Benjamin Netanyahu, President Erdogan och Tysklands nye utrikesminister Sigmar Gabriel slussades ut och in ur Putins mottagningsrum. Som på alla akutmottagningar kunde det bli väntetid. Herr Gabriel fick häcka i ett angränsande rum i mer än en timme innan det blev hans tur. Å andra sidan fick han två timmar enskild konsultation med den ryske presidenten, en halvtimme mera än vad Erdogan tilldelades.

Glada miner på Kremlakuten

Tyder detta möjligen på att Putin är världens mäktigaste man? CNN visar på måndag en dokumentär som har titeln Is Putin the most powerful man in the world? Av den trailer som körts förstår man att det kommer att bli synpunkter både för och emot. Mest emot kan man tänka.

CNN försöker i alla fall att på sin hemsida lista vad tre statsmän ville få ut av fredagens mottagningstider:

Putin: consolidate Russia’s leading role in Syria, preserve a delicate entente with Turkey in leading the Syrian ”peace process” – and continue to try to coax it away from Europe and NATO as part of a broader strategy of weakening the western alliance.

Netanyahu: persuade Russia to help reduce and minimize Iran’s influence in Syria (and by extension Lebanon), underscore good personal rapport with Putin.

Erdogan: promote Turkey’s interests in Syria, if possible at the expense of the Kurds, and secure a role in the offensive against Raqqa. Put the US on notice that there are alternatives to American leadership in the region.

När det gäller Putins försök att splittra olika västliga allianser kan man möjligen notera att det inte är någon nyhet. Redan den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld försökte 2003 att vända ”det gamla” Europa mot ”det nya”. Och på senare tid har Ryssland inte behövt anstränga sig för att skapa dålig stämning inom västliga allianser. Polens agerande inom EU i veckan måste ha glatt Kreml och Turkiets ilska mot Tysklands och Nederländernas vägran att låta turkiska ministrar valtala i deras länder har knappast stärkt sammanhållningen inom Nato.

Till det kommer förstås också att turkarna känner sig svikna på flera olika plan, inte minst när det gäller USA:s stöd till kurdiska grupper i Syrien som Turkiet betecknar som terrorister. En kolumnist i den regeringstrogna turkiska tidningen Daily Sabah uttryckte besvikelsen så här nyligen:

As the citizens of a country that served as a frontline state in the fight against communism during the Cold War years, and as a country that became a major partner for the Western world in the fight against new types of threats, such as terrorism in the post-Cold War years, Turkish citizens now are feeling extremely disappointed and are also questioning the policies of its allies. In the medium and long term, this emerging skepticism toward some countries in the Western world may bring serious limitations and problems in relations with Turkey.

Det är klart att president Erdogan i det läget får mycket bättre gehör för sina synpunkter i Moskva än i Washington. Och för den tidigare supermakten USA måste det ha varit lite deprimerande att landets högste militär nyligen fick finna sig i att vid ett förhandlingsbord i Antalya sitta som en av tre likvärdiga parter tillsammans med Rysslands och Turkiets överbefälhavare för att diskutera läget i Syrien.

”Top brass” från Ryssland, Turkiet och USA i Antalya

Det finns förstås också annat som kan glädja Putin och hans krets. Den brittiske utrikesministern Boris Johnson har meddelat att han planerar en resa till Moskva. För säkerhets skull har resplanerna omgetts med försäkringar för hemmapubliken: Han ska minsann inte vika en tum i sin kritik av Ryssland. Men ändå är det väl så som den erfarna Mary Dejevsky nyligen konstaterade i The Independent:

So the official line is that Boris is setting off – “in due course” – on the first foreign ministerial visit to Russia for five years to give the Russians a tongue-lashing and drum home the UK’s known positions on the conflicts of the moment, such as Syria and Ukraine. Which he may well do, if only for form’s sake.

But this is not the point. The point is that there has been no face-to-face contact at this level since 2012 and that Johnson is going there; Sergei Lavrov, his opposite number, is not coming here. The precedence is clear. It is the UK that has altered its position, not Russia.

Jag tror inte för ett ögonblick att Putin är världens mäktigaste man. Han är trängd på många fronter. Kanske vågar man ändå (utan att anklagas för att vara en naiv ”Kremlfjäskare”) instämma med den västliga kommentator som konstaterat att han med en svag giv ändå lyckats spela sina kort väl.

Read Full Post »

För att fortsätta på temat Sverigebilden kan man ju påminna sig att vårt land ibland har använts som avskräckande exempel på en förmyndarstat. Det har t ex gällt frågan om den obligatoriska användningen av bilbälten. Jag återgav för rätt många år sedan på den här bloggen ett inlägg av den konservativa ledamoten Ray Whitney i det brittiska underhuset när frågan debatterades där den 7 mars 1980:

From 1932 until only a few years ago, Sweden lived under a Socialist Government and became immersed in what might be called nannyist legislation and nannyist attitudes of all kinds—the sort of attitudes that are reflected in this Bill. Forty-five years of that legislation, solidly, without a break, has impinged deeply on the political and social conciousness of Sweden and the Swedes. Happily, we are a long way down the road. We have not yet reached that stage. Now, after 3 May last year, we are embarked on a course back to freedom. It would be inappropriate suddenly to veer off in this one sector of our life in the wrong direction, and follow the Swedish road. The Swedes themselves have seen the folly of their ways. In the last two elections, they have rejected the opportunities offered to them of Social Democratic or Socialist Governments.

Tvångsbälte i förmyndarstaten?

Uppenbarligen såg många britter den obligatoriska användningen av bilbälten som ett ingrepp i den personliga friheten. Redan 1972 hade det blivit lag på att bälten skulle finnas i alla nya bilar men det var inte tvång på att spänna fast sig förrän 1983. När frågan om lagstadgad användning var uppe i Överhuset just 1972 hade lorderna där ett intressant meningsutbyte som jag inte kan låta bli att återge några utdrag från:

LORD WAKEFIELD OF KENDAL: My Lords, while the fitting of safety belts in cars is one thing, the using of them is quite another. Are statistics available showing the relationship between the use of safety belts and the fitting of such belts in cars? This must clearly have a quite considerable bearing on all kinds of information and statistics which are now being given.

LORD MOWBRAY AND STOURTON: My Lords, if the noble Lord will read my answer to the first supplementary of the noble Lord, Lord Avebury, he will find that I have given the exact details.

LORD SEGAL: My Lords, is the noble Lord aware of a device available in Italy and Sweden, which shows a warning red light on the dashboard when the car is being driven with the seat belts not in use, and will he encourage its adoption in this country?

LORD MOWBRAY AND STOURTON: My Lords, that is another point which we can look at. But if we think that safety belts are the answer, we might persuade people perhaps even more strongly than by a red light.

THE EARL OF BRADFORD: My Lords, does my noble friend consider that a better way of getting people to wear safety belts is by education, rather than by the irritation of attempting to enforce regulations in very difficult circumstances?

LORD MOWBRAY AND STOURTON: My Lords, I heartily agree with my noble friend on that point.

LORD STRANGE: My Lords, will the noble Lord agree that seat belts in ordinary cars can be highly dangerous unless steel hoops, such as are used in racing cars, are also fitted?

LORD MOWBRAY AND STOURTON Yes, my Lords. I can see what the noble Lord is getting at.

Ja, så där böljade debatten fram och tillbaka bland Överhusets ädla ledamöter. Innan diskussionen avslutades framförde i alla fall en av lorderna en pragmatiskt baserad synpunkt:

LORD BRECON: My Lords, will my noble friend agree that most accidents are caused by bad driving?

THE LORD PRIVY SEAL (EARL JELLICOE): My Lords, I think we have now sufficiently fastened our seat belts, and that we might now unfasten them and get on with the next Question.

Men det skulle som sagt dröja ett drygt decennium innan det blev lag på obligatorisk användning av bältena. Och det var faktiskt regeringen Thatcher som genomförde den reform som hennes partikollega med det avskräckande exemplet från Sverige tidigare betecknat som ”nannyist legislation”.

Read Full Post »