Fast telefoni

Vi har fortfarande fast telefoni. Den förbinder oss med omvärlden via en tråd som går från den ena skorstenen till en stolpe vid gatan. Även datorförbindelsen går via denna lina.

Omodernt? Javisst. Fiberkabel via stadsnätet finns indraget i huset. Vi har bara inte riktigt orkat bestämma oss för vilken leverantör vi borde välja för IT och telefoni. Det finns ett antal alternativ men man vill ju utreda lite närmare vilket bolag som anses vara bäst och mest tillförlitligt.

Vi tänkte tidigare byta från parabol till bredband när det gäller tv. Vi har varit nöjda med Viasats utbud men det visade sig att man vid ett byte av teknik måste få en helt ny box där man inte kan spela in ett program eller pausa mitt i en sändning. Och vem vill inte kunna göra ett uppehåll i nyheterna om någon ringer mitt i en sändning eller om andra behov av rörelse skulle uppstå.

Ska vi fortsätta att ha fast telefoni via stadsnätet vill jag personligen slå vakt om vårt telefonnummer som bär på ett stycke kulturhistoria. Två av mina mostrar här i Södertälje var rikstelefonister, en fin och på sin tid ganska prestigefylld titel. När min moster Elsa började på Televerket någon gång på 20-talet fick hon en tjänstetelefon med nummer 315 55. Det var ett av de första telefonnummer som jag lärde mig utantill. Från barndomshemmet på landet utanför Strängnäs (vi hade telefonnummer Byringe 4) vevade man fram en förbindelse med den lokala växeln där herr eller fru Axelsson svarade. Så beställde man ”Södertälje 315 55, en period” och hade då efter framkoppling tre minuter på sig för ett samtal.

Gammal telefonväxel från okänd ort

Södertälje var redan automatiserat men det behövdes fortfarande en station där för rikstelefoni. Det var på den som mostrarna arbetade. Det var en helt kvinnlig arbetsplats om man bortser från chefen, kallad telegrafkommissarien, som nog ofta var en man. Av statskalendern för 1947 framgår för övrigt att det fanns sex olika klasser av sådana kommissarier, placerade i lönegrader från A 17 till A 26. I Södertälje hette han det året Gustav Ragnar Karlsson och tillhörde i fråga om tjänsteställning klass II.

Att den närbelägna orten Gnesta hade en kvinnlig telegrafkommissarie framgår av detta klipp som jag hittat på nätet. Den som berättar hette Vera Nyman, anställd på telefonstationen där emellan 1947 och 1956:

Jag fyllde 18 år i augusti 1947. Strax därefter gick jag till Telegrafverket för att söka jobb. De hade en telegrafkommissarie som hette Bergström och hon var ganska skarp. Jag blev så nervös att jag vände i dörren. Mamma gav mig skällning och skickade dit mig igen.  Sedan arbetade jag där i 10 år. Vi var uppdelade i rikstelefonister, lokaltelefonister och landstelefonister. Det var mycket hierarkier där. Jädrans när rikstelefonisterna kom, då åkte man dän. ”Där ska inte du sitta, där är min plats!” Men det var ändå en väldigt fin sammanhållning bland oss.

Min moster Elsa fick guldmedalj för nit och redlighet i rikets tjänst innan hon gick i pension. Hon dog 1996, nästan 100 år gammal. Det var några månader efter det att vi flyttat till Södertälje och behövde byta vårt Stockholmsnummer mot ett lokalt. Jag frågade Telia om jag kunde få överta hennes gamla nummer (som sedan en del  år tillbaka försetts med prefixet 550). Det gick bra.

Kanske är det begripligt även för utomstående att vi inte gärna vill göra oss av med den släktklenod och det intressanta immateriella kulturarv som vårt fasta telefonnummer innebär.

Read Full Post »

Geografiska fakta

Det är inte så ofta som jag numera läser Carl Bildts blogg. Men häromdagen såg jag på någon rysk sajt att han varit i Moskva och träffat en företrädare för presidentadministrationen i Kreml. Och då kan det ju vara intressant att veta vad han skriver efteråt.

Han pekar i ett blogginlägg efter besöket på Rysslands uppenbara ekonomiska problem och om ett tilltagande auktoritärt styre. De förhoppningar han för tjugo år sedan hade om en mer demokratisk utveckling har inte besannats. Men han pekar också på vikten av samtal trots dagens politiska motsättningar:

I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.

Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.

Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland.

Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.

Det är ju ovedersägliga geografiska fakta: Ryssland ligger där det ligger och Sverige är inte heller flyttbart. Att man utan att frångå sin ståndpunkt ändå måste samtala med Ryssland inser nog allt fler.

Geografiska fakta

USA:s utrikesminister John Kerry är väl i Moskva när detta skrivs och i går var Finlands president Sauli Niinistö  där på besök. YLE:s svenska redaktion rapporterar om en president som efteråt var belåten med andan i diskussionerna:

– Tonen har ändrats, stämningen var nästan vardaglig. Jag fick en synnerligen förtrolig beskrivning av hur Putin ser på situationen i Syrien. Men som sagt – i förtroende, sa Niinistö.

Presidenten har själv i ett tidigare skede uttryckt förhoppningar om att allt det onda som kommer från Syrien kanske kan leda till något gott, om det för med sig att relationen mellan Ryssland och USA förbättras.

Så har nu skett. USA och Ryssland har hittat en gemensam melodi, president Putin och president Obama talar med varandra igen, och idag kommer till exempel USA:s utrikesminister John Kerry till Moskva för att träffa Putin.

– Diskussionen i Finland om huruvida man ska träffa Putin eller inte är förlegad, sa Niinistö. Putin har varit i andra EU-länder, andra kommer hit på besök hela tiden.

Både Bildt och Niinistö får väl betraktas som utrikespolitiska realister. Den svenska regeringen har en mer försiktig hållning, på gränsen till russofobi. Man kan nog tänka sig att skicka särskilda sändebud till Saudiarabien för att blidka kung Salman men knappast någon företrädare till Moskva för att förklara Sveriges utrikespolitik för Putin.

Niinistö har uppenbarligen inte gjort några politiska eftergifter i Moskva trots att EU-sanktionerna slår hårt mot Finlands exportindustri. Men han upprätthåller i alla fall ett samtalsklimat med en viktig granne som även i Finlands fall ligger där den ligger. Det är mer än vad Stefan Löfven eller Margot Wallström skulle våga i det svenska inrikespolitiska klimatet.

Read Full Post »

Matematik

Sedan 2003 har Vetenskapsakademin i Norge delat ut Abelpriset, en belöning ”for fremragende matematisk arbeid”, ett slags nobelpris inom ett viktigt vetenskapligt fält som inte täcks av de vanliga prisen. Det är uppkallat efter den store norske matematikern Niels Henrik Abel, som dog 1829, bara 26 år gammal. Trots sina unga år och tidiga död hann han göra viktiga pionjärinsatser på matematikens område.

I ekonomiska termer är det inget dåligt pris, i år utgår det med 6 miljoner norska kronor. En svensk har genom året fått denna förnäma utmärkelse. Det var Lennart Carleson som 2006 belönades för bland annat sina djupgående och nyskapande bidrag till harmonisk analys. Det låter sympatiskt även för den som inte riktigt förstår vad det handlar om.

I övrigt är pristagarna spridda över många nationaliteter även om flera av dem, t. ex ryssen Yakov G. Sinai delar sin tid mellan Moskva och Princeton och en annan ryss, Mikhail L. Gromov, numera finns vid Institut des Hautes Études Scientifiques i Frankrike. Den sistnämnde belönades för sina ”revolutionerande bidrag till geometrin”. Ett av hans teorem uttrycks för övrigt så här i en norsk förklarande text: ”En endelig-generert gruppe G har polynomiell vekst hvis og bare hvis den er virtuelt nilpotent.” Begrunda den satsen!

Årets pristagare utsågs häromdagen och det blev Sir Andrew J. Wiles (62) från universitetet i Oxford. Han belönades “for sitt oppsiktsvekkende bevis på Fermats siste teorem ved hjelp av modularitetsformodningen for semistabile elliptiske kurver, noe som innledet en et helt ny æra innen tallteori.”  Det är bara att gratulera!

Niels Henrik Abel på en norsk femhundring

Jag har verkligen stor respekt för matematiker efter att ha träffat några av landets mest framstående forskare på området under min värnpliktstid på FRA. Åtminstone tre av kamraterna på den inledande soldatutbildningens tre månader blev senare professorer. Jag minns att en av dem hade svårt att gå i takt när vi skulle paradera för översten vid Upplands signalregemente men kamraten hade blivit docent redan vid 22 års ålder så det var verkligen inget fel på hans förmåga att räkna.

Hur stor kalkylförmåga behöver man annars som en vanlig medborgare bortom den matematisk/naturvetenskapliga sfären? Jag läste just en artikel i The Guardian där en av mina favoritskribenter, Simon Jenkins, reflekterar kring saken. Hans utgångspunkt är de ständiga klagomålen på att elever presterar allt sämre i matematikämnet. Det tycks vara en generell trend i många västländer. Och nu ropar alla på mer och bättre matematikundervisning. Men Jenkins tillhör tvivlarna:

The reactionaries have turned to maths as the talisman of educational success. It is in maths that we must beat the Chinese, the Singaporeans and the Finns. Pisa league tables of “top nations” are pored over. Maths teachers are paid more, have their loans written off, are entered for global prizes. No one dares mention the calculator.

Any league table that has China at the top, Britain at 26th and America at 36th tells me something more important than merely who is good at maths. If the US and Britain – among the most vigorous economies and most successful at science – are so bad at maths, it suggests their young people are applying themselves to something more useful. Chinese students are rushing to British and US universities to join them.

Charge the maths lobby with the uselessness of its subject and the answer is a mix of chauvinism and vacuity. Maths must be taught if we are to beat the Chinese (at maths). Or it falls back on primitivism, that maths “trains the mind”. So does learning the Qur’an and reciting Latin verbs.

Han tror sig veta varför man så ofta koncentrerar sig på just matteämnet i både nationell och internationell skoldebatt: ”The reason is depressingly clear. Maths is merely an easy subject to measure, nationally and internationally. It thus facilitates the bureaucratic craving for targetry and control.”

Jag vet inte om Jenkins har rätt. Fast det är klart att man glömmer mycket av den skolundervisning som man inte har regelbunden användning för. Jag lärde mig en gång att derivera men minns nu inte hur man gör. En enkel andragradsekvation kan jag väl fortfarande klara men det har jag sällan praktisk nytta av.

Jag följer då och då matteämnets utveckling i skolan genom att coacha barnbarn i ämnet. De förvånas när jag snabbt rabblar sjuans tabell ända till 12 x 7. Varför slutar du inte tabellen vid 10 x 7, undrar de. Jag inser då att 50-talets multiplikationsinlärning fortfarande byggde på att man skulle kunna kalkylera i dussintermer. Det behovet finns inte längre. De matematiska konstanterna må vara permanenta men den tillämpade aritmetiken ändrar sig efter samhällets behov.

Read Full Post »

Dagens citat

Idag satt jag ute på sydsidan av huset och drack kaffe. Jag hade förvisso på mig vinterjackan men i solskenet var det riktigt varmt. Det var för mig den första riktiga vårdagen, oavsett meteorologernas definitioner.

Jag bläddrade igenom den senaste loppisboken. Den heter Idé och handling och är tillägnad den tidigare mångårige finansministern och ideologen Ernst Wigforss på hans 80-årsdag den 24 januari 1961. Den speglar sin samtid i mer än en mening. Alla de 17 författarna är män. Det är lite underligt eftersom Wigforss tillhörde en rörelse som redan då hade framstående och skrivkunniga kvinnor i sina led. Men brist på genusperspektiv var det ju gott om på den tiden.

Ernst Wigforss (1881-1977)

Tage Erlander noterar i sin inledning att hyllningsskriften domineras av författare ur socialdemokratins yngsta generation: ”På senaste tid har socialdemokratin tydligen vunnit ökad anslutning i de allmänna valen bland ungdomsgrupperna”, säger han. Så var det nog.

Fast några äldre tungviktare som Per-Edvin Sköld och Östen Undén har ändå bidragit med texter till skriften. Sedan domineras listan på författare av 30-talister. Gunnar Fredriksson (f. 1930) skriver om modern historiefilosofi. Jörn Svensson (f. 1936) behandlar ämnet Marxismen i vår tid medan Dieter Strand (f. 1936) under rubriken Välfärd och apati ger ett perspektiv på dåtidens brittiska politik.

Dieter Strand har alltid tillhört mina absoluta favoriter bland 1900-talets journalister. Hans stilistik förnekar sig inte heller i detta sammanhang, t. ex. när han gör en tillbakablick på 50-talet, delvis ur ett brittiskt perspektiv:

Det var naturligtvis, som alla föregående, ett tekniskt framgångsrikt decennium. Caligulas dröm att finna ett vapen som kunde utplåna alla hans fiender med ett enda slag blev verklighet i tre stora stater, och de ansågs inte som galna. Den första raketen landade på månen, 84 sekunder försenad; det tog dock fortfarande timmar för en bilkö att ta sig ut ur storstaden. De äldre statsmännen reste också mycket under denna period, tryckte många händer men fann aldrig tid eller lust att tala ut med varann.

I England dränktes under 50-talet det mjuka sorlet vid pubdisken av bröderna Cartwrights hästar som dundrade fram och tillbaka över prärien varje kväll klockan 21. Till de tre historiskt viktigaste händelser som punkterade decenniet (Stalins död, Suez, Sputnik) kom i det landet den kommersiella televisionens intåg. På de tio åren steg antalet TV-apparater från 350.000 till över 10 miljoner. Vad som hände kallades för ”a boom i luxury”. Storbritannien kunde proklamera sig som världens största importör av champagne, och under den andra toryregeringen, 1955-59, fördubblades försäljningen av cigarrer i landet.

Sedan påminner Strand förstås också om framstegens baksida för de britter som inte rökte cigarr: 5 miljoner pensionärer, 500 000 änkor, 250 000 arbetsskadade, en halv miljon med arbetslöshetsunderstöd. Mot den bakgrunden gör han en intressant analys av Labours handlingsalternativ för framtiden men den får jag kanske återkomma till.

Jag ska fortsätta att läsa detta intressanta tidsdokument men gör ett hopp till nutiden med ett dagsaktuellt citat ur New York Times. Där skriver kolumnisten Ross Douthat om presidentkandidaten Donald Trumps oväntade framgångar också i de evangelikala kretsar för vilka hela hans livsstil borde vara avskräckande. Men uppenbarligen har denne osannolike figur ändå lyckats vinna själar bland en del teleevangelister och framgångspredikanter:

If this is really a post-Christian society, they seem to be thinking, then Christians need to make sure the meanest, toughest heathen on the block is on their side. So it makes sense to join an alliance of convenience with a strongman, placing themselves under his benevolent protection, because their own leaders have delivered them only to defeat.

And the lure of the strongman is particularly powerful for those believers whose theology was somewhat Trumpian already — nationalistic, prosperity-worshiping, by turns apocalyptic and success-obsessed.

Der är den gruppen som Trump och hans omgivning har lyckats dra in i sin kampanj mot etablissemangen både inom det egna partiet och i Washington

He’s… pitched himself to believers already primed to believe that a meretricious huckster with unusual hair might be a vessel of the divine will.

Which he is not, save perhaps in this sense: In the light of Trumpism, many hard truths about American Christianity — its divisions, its failures, its follies, its heresies — stand ruthlessly exposed.

För den som inte i skolan fick lära sig vad ”meretricious” betyder kan jag meddela att mitt engelska lexikon definierar ordet som 1) liderlig, 2) uppseendeväckande, prålig; oäkta. Ett bra ord att kunna ifall Trump nu skulle råka bli president.

Read Full Post »

Asiktskorridoren

Jag har skrivit en liten notis som är inne på Aftonbladets kultursidor idag. Eftersom allt material från dessa sidor inte läggs ut på nätet kan jag väl för mina trogna följare återge den här:

Vi vet ju alla att det svenska ordet ”smorgasbord” (utan våra diakritiska tecken) har blivit ett etablerat begrepp runt om i världen. Nu är det kanske dags för ytterligare ett bidrag till den internationella vokabulären: ”asiktskorridor”.

I den amerikanska tidskriften Foreign Policy läser jag en lång text om den svenska flyktingpolitiken. Artikelförfattaren James Traub har under sin resa i Sverige bland annat intervjuat Diana Janse, f.d. ambassadör och nu utrikespolitisk rådgivare åt moderatledaren Anna Kinberg Batra. Janse verkar hålla med dem som anser att man inte får säga precis vad man tycker i det här landet: “We have this expression in Swedish, asiktskorridor.”

Det är lite av samma linje som när Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi i brittiska Spectator klagat över hur svårt och ensamt det är att vara sanningssägare i Sverige: ”Even legitimate concerns are silenced”. Ett något oväntat uttalande av en man som väl aldrig hindrats från att i tid och otid uttrycka sin mening. A real ”asiktsmaskin” as we say in Sweden.

I Foreign Policy får Diana Janse för övrigt frågan om hon fruktar att Sverige håller på att begå självmord i flyktingkrisens spår. Hon svarar: “It’s an open question”.  Det verkar vara klent med livsmodet på det moderata partikansliet.

Åsiktskorridor. OBS: Inget samband med inlägget.

Jag ser att de twittrande klasserna ägnat sig rätt mycket åt förmenta åsiktskorridorer. De flesta inlägg handlar om att man inte får säga sanningar om flyktingar och invandrare utan att åthutas av den politiskt korrekta maffian. I och för sig finns också motsatsen. Jag citerade för ett tag sedan vad Dilsa Demirbag-Sten skrev i Journalisten om den mörkblå åsiktskorridoren på Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor.

Korridoren finns alltså i själva verket ”in the eye of the beholder”. Fast nog är det lite löjligt att tala om likriktning och åsiktsförtryck i en tid när var och en hur lätt som helst kan framföra sina synpunkter till offentligheten via twitter, bloggar eller de hatsajter som berättar Sanningen med stort ”S”.

Annat var det på de gamla tryckmedias tid. Det var inte så lätt att få göra sin röst hörd om man inte var tidningsägare eller etablerad skribent. Idag har väl Avpixlat och Flashback fler läsare än de mer traditionella kultur- och debattsidorna.

Jag ser hur som helst att ordet ”åsiktskorridor” tillsammans med bl. a. ”genusbudgetering” och ”attefallshus” nu har kommit in på den lista över nya ord som årligen sammanställs av Språkrådet och Språktidningen. Fast det är kanske ändå tveksamt om det kommer att få något internationell genomslag. Sanningen är ju att vi i det här gamla fina landet har ett veritabelt smorgasbord av asikter.

Read Full Post »

Världsläget

Jag har inte varit så aktiv på den här bloggen de senaste månaderna och det beror väl på att jag dels har haft annat att göra, dels att vi lever i en tid när verkligheten ibland blir så absurd att man inte vet vart man ska vända sig eller vad man ska tycka.

Tidningarna är till leda fyllda av den amerikanska förvalskampanjen, i sig en absurd tillställning. Idag infaller den så kallade supertisdagen men när jag skriver detta vet ingen ännu vad resultatet av alla delstatsvalen blir. Faran för att Donald Trump blir republikansk kandidat verkar ändå vara överhängande. Den troliga demokratiska kandidaten, Hillary Clinton, har jag också svårt att känna någon entusiasm för, inte minst efter att New York Times i två stora artiklar granskat hennes roll i den katastrofala attack mot Libyen som skapat en svart hål på andra sidan Medelhavet.

En kolumnist i Huffington Post skriver mot bakgrund av artiklarna:

In a moment of grotesque hubris not seen since George W. Bush declared ”Mission accomplished,” Hillary boasted about Gaddafi’s death, ”We came, we saw, he died.”

NYT called it ”a rare unguarded moment.” Unguarded? Heck, she said it on national TV. You’d think that reports that rebels had summarily executed 60 members of Gaddafi’s entourage would have given her pause.

Soon, Clinton was left holding the bag of a messy policy that resulted in Libya becoming a haven for the Islamic State and for her becoming the target of uncomfortable questions about her role.

Det var ju i detta Nato-ledda krig som Sverige skickade ner ett antal spaningsplan. Var finns här i landet den grävande journalist som i likhet med NYT:s reportrar granskar hur det gick till och vem som fattade beslutet att delta i denna feltänkta aktion?

Vem som än kommer att bli president i USA är det ett obehagligt faktum att vederbörande kommer att vara överbefälhavare för Natos mäktigaste krigsmakt.

Nato – organisation i kris?

Detta faktum leder till den svenska debatt där militärer, diplomater och diverse politiker kräver svenskt medlemskap i Nato. De motiverar det för det mesta med det osannolika scenariot av ett ryskt anfall mot Sverige. Denna teori har effektivt analyserats och bemötts av den fristående Natoutredningen vars betänkande jag läst och dessutom skrivit om i Aftonbladet.

Ingen av Natoförespråkarna verkar bry sig om den vidare bilden av en allians som sträcker sig också till det oroliga Mellanöstern med Turkiets krigsmakt som den starkaste medlemsarmén på denna sida Atlanten. I vår svenska diskussion ställer ingen de kritiska frågor om Turkiets roll som nu alltmer lyfts fram av amerikanska debattörer. Häromdagen skrev  t. ex. en utrikespolitisk kommentator i Huffington Post en analys under rubriken It’s Time to Kick Erdogan’s Turkey Out of NATO. Jag citerar:

It’s a reflection of how difficult it was to imagine that any member of the organization would betray the rest of the alliance that to this day, NATO has no formal mechanism to remove a member in bad standing or to even define what would constitute ”bad standing.” Yet, nearly three decades after the collapse of the Soviet Union, NATO members still make the same solemn vow to one another, known as Article 5, that they made in 1949: that an attack against any member state will be considered an attack against all member states, and will draw an immediate and mutual response. For nearly seven decades, this combination of factors has been the potential Achilles heel of NATO: that one day, its members would be called to defend the actions of a rogue member who no longer shares the values of the alliance but whose behavior puts its ”allies” in danger while creating a nightmare scenario for the global order.

After 67 years, that day has arrived: Turkey, which for half a century was a stalwart ally in the Middle East while proving that a Muslim-majority nation could be both secular and democratic, has moved so far away from its NATO allies that it is widely acknowledged to be defiantly supporting the Islamic State in Syria in its war against the West. Since Islamist strongman Recep Tayyip Erdogan came to power in 2003, Turkey has taken a harshly authoritarian turn, embracing Islamic terrorists of every stripe while picking fights it can’t finish across the region – including an escalating war with 25 million ISIS-battling Kurds and a cold war turning hot with Russia, whose plane it rashly shot down in November. With those fights coming home to roost – as bombs explode in its cities and with enemies at its borders – Turkish leaders are now demanding unconditional NATO support, with Prime Minister Ahmet Davutoglu declaring on Saturday that he expects ”our U.S. ally to support Turkey with no ifs or buts.”

Det förefaller mig som om den svenska Natodebatten skulle må bra av ett något vidare perspektiv än det som handlar om Östersjön och Gotland. Frågan om svenskt medlemskap i en krisande militärallians är alltför viktig för att överlåtas åt generaler eller okritiska ledarskribenter och försvarsreportrar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

Read Full Post »