Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Carl Bildt’

”Reinfeldt is very organized and self-controlled”. Så skrev den amerikanske ambassadören Michael M. Wood i ett konfidentiellt telegram till Washington den 11 oktober 2006 när den nya svenska regeringen just tillträtt.

michael_m_wood

Ambassadör Michael M. Wood

Det är Wikileaks som låter oss läsa detta och andra diplomatiska omdömen i de amerikanska dokument som de offentliggjort på sin hemsida. Från ambassaden i Stockholm fortsatte Wood sin karakteristik av den nya svenska statsministern:

He is known for keeping his composure under pressure. He is said to drink very little alcohol. He speaks excellent English. He has visited the United States on several occasions, including as an observer of each of the past three U.S. presidential elections…

During the Ambassador’s call on him in June, Reinfeldt discussed his views on the relationship of religion to politics (in Sweden, he said, they do not mix), and his intent to resist the efforts of ”new liberals” to tear down the welfare state. He campaigned on the promise to improve rather than replace the welfare state, by giving better value for the money and better results.

De telegram som Wikileaks under senare år publicerat och gjort sökbara på sin sajt sammanfattas i följande fem avdelningar:

The Kissinger Cables — 1,707,500 diplomatic cables from 1973 to 1976.
The Carter Cables — 367,174 diplomatic cables from 1977.
The Carter Cables 2 — 500,577 diplomatic cables from 1978.
The Carter Cables 3 — 531,525 diplomatic cables from 1979.
Cablegate — 251,287 diplomatic cables, nearly all from 2003 to 2010.

Där hittar man massor av intressanta texter kring svensk politik och enskilda personer. I mars 2007 skriver ambassadör Wood till exempel följande om den dåvarande frispelande utrikesministern Carl Bildt:

Bildt has been criticized in the media and by rival politicians recently on a number of fronts: his interests to energy companies with ties to Russia’s proposed Baltic Sea pipeline (Vostok Nafta) or Sudan (Lundin Oil); his role on the International Advisory Council of the Committee for the Liberation of Iraq; and his popular blogs in English and Swedish…

Despite his critics, he enjoys considerable latitude in terms of foreign policy. His views on Iraq are much more forward-leaning than those of his predecessors… It is significant, however, that his response to criticism of his role in connection with the Committee for the Liberation of Iraq has been to urge a greater Swedish and EU role in building the Iraqi nation.

I augusti samma år återkommer den amerikanska ambassaden till Bildt och hans roll när det gällde Irak-invasionen:

Bildt is on record as supporting the necessity of regime change in Iraq, including in a January 28, 2003, signed article in the International Herald Tribune. As recently as July 15, 2007, he said in a leading Swedish daily paper, Swenska Dagbladet, ”when all is said and done I believe that things would have been worse in Iraq today had Saddam still been in power.”

Tja; man undrar vad den utrikespolitiska analytikern Bildt skulle säga idag. Fast det är förstås en hypotetisk fråga som inte får något svar varken på hans blogg eller hans twitterkonto.

Vill man läsa lite mer aktuella e-postmeddelanden kan man kolla samlingen av mejl till och från John Podesta, chef för Hillary Clintons kampanjstab. Där var man ju hyperaktiv när det gällde att hitta svaga punkter hos hennes demokratiska motkandidat Bernie Sanders. En av hans medarbetade skickade följande meddelande till Podesta den 13 oktober 2015:

Maybe we try and get a note from Stoltenberg, Loefvern and Helle letting Bernie know they are: 1. Capitalist 2. Supportive of HRC (Hillary, min anm.), and 3. Think he’s crazy. Maybe not 3.

johnpodesta

John Podesta

Bortsett från att korrespondenten inte lyckades stava Stefan Löfvens namn rätt så blev nog hans plan aldrig verkställd. Podesta själv föreslog i stället en annan taktik när det gällde att skrämma väljarna för Sanders:

Rather than going after the unrealistic nature of the spending what about going after taxes by comparing Sweden which he loves, but has a tax burden of more than 50% of gdp with US which is like 33% all in. Specter of having more than half of all income taxed may throw people back. Worth playing around with some formulation here.

Som jag antydde i min senaste bloggpost:digitaliseringen är en farlig drog för oss arkivnördar. Man frestas att tillbringa timmar framför datorn. Å andra sidan förhindrar det många tillfällen till andra onyttiga sysselsättningar.

Read Full Post »

Det är inte så ofta som jag numera läser Carl Bildts blogg. Men häromdagen såg jag på någon rysk sajt att han varit i Moskva och träffat en företrädare för presidentadministrationen i Kreml. Och då kan det ju vara intressant att veta vad han skriver efteråt.

Han pekar i ett blogginlägg efter besöket på Rysslands uppenbara ekonomiska problem och om ett tilltagande auktoritärt styre. De förhoppningar han för tjugo år sedan hade om en mer demokratisk utveckling har inte besannats. Men han pekar också på vikten av samtal trots dagens politiska motsättningar:

I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.

Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.

Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland.

Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.

Det är ju ovedersägliga geografiska fakta: Ryssland ligger där det ligger och Sverige är inte heller flyttbart. Att man utan att frångå sin ståndpunkt ändå måste samtala med Ryssland inser nog allt fler.

ryssland

Geografiska fakta

USA:s utrikesminister John Kerry är väl i Moskva när detta skrivs och i går var Finlands president Sauli Niinistö  där på besök. YLE:s svenska redaktion rapporterar om en president som efteråt var belåten med andan i diskussionerna:

– Tonen har ändrats, stämningen var nästan vardaglig. Jag fick en synnerligen förtrolig beskrivning av hur Putin ser på situationen i Syrien. Men som sagt – i förtroende, sa Niinistö.

Presidenten har själv i ett tidigare skede uttryckt förhoppningar om att allt det onda som kommer från Syrien kanske kan leda till något gott, om det för med sig att relationen mellan Ryssland och USA förbättras.

Så har nu skett. USA och Ryssland har hittat en gemensam melodi, president Putin och president Obama talar med varandra igen, och idag kommer till exempel USA:s utrikesminister John Kerry till Moskva för att träffa Putin.

– Diskussionen i Finland om huruvida man ska träffa Putin eller inte är förlegad, sa Niinistö. Putin har varit i andra EU-länder, andra kommer hit på besök hela tiden.

Både Bildt och Niinistö får väl betraktas som utrikespolitiska realister. Den svenska regeringen har en mer försiktig hållning, på gränsen till russofobi. Man kan nog tänka sig att skicka särskilda sändebud till Saudiarabien för att blidka kung Salman men knappast någon företrädare till Moskva för att förklara Sveriges utrikespolitik för Putin.

Niinistö har uppenbarligen inte gjort några politiska eftergifter i Moskva trots att EU-sanktionerna slår hårt mot Finlands exportindustri. Men han upprätthåller i alla fall ett samtalsklimat med en viktig granne som även i Finlands fall ligger där den ligger. Det är mer än vad Stefan Löfven eller Margot Wallström skulle våga i det svenska inrikespolitiska klimatet.

Read Full Post »

Aftonbladet har just firat att det är tjugo år sedan bilagan Aftonbladet Kultur etablerades som första interaktiva svenska tidning på nätet. Det var den 25 augusti 1994. Några dagar efteråt ( den 4 september) publicerades en artikel på den vanliga kultursidan som jag skrivit på redaktionens uppmaning. Minns jag rätt hade den rubriken ”Klicka, tryck och du får veta”. Det var en lite yrvaken lovsång till möjligheten av att hitta information och kunskap på nätet.

Jag tillhörde väl inte den allra tidigaste generationen av surfare men min artikel byggde på upptäckten av den snabbt växande digitala världen. Jag nådde den via min dator på jobbet som var ansluten till Sunet, det svenska universitetsnätet. Datorn var en klassisk Mac och webbläsaren hette Gopher. Några bilder kunde man inte se, bara text. Det kändes i alla fall stort ändå.

Macintosh_classic

Min första port till Internet

Från hösten 1992 var jag chef för den internationella avdelningen vid det som då hette Verket för högskoleservice. Vi hade bland annat hand om utbytesprogrammet Erasmus och behövde då och då kommunicera med den svenska representationen i Bryssel. Det skedde inledningsvis genom någon Irlandsbaserad service som hette Eurocom och jag minns att vi uppmanades att ta bort det tidigare sända meddelandet när vi svarade eftersom tjänsten var avgiftsbelagd och priset för e-posten beräknades per ord.

I februari 1994 hade den dåvarande statsministern Carl Bildt väckt uppmärksamhet genom att som första regeringschef i världen sända ett elektroniskt meddelande till president Clinton. Det hördes först inget från Clinton vilket berodde på att mejlet var skickat till Vita Husets officiella adress som redan då fick hundratals eller kanske tusentals meddelanden om dagen från den amerikanska allmänheten. Efter en påstötning från svenska ambassaden började presidentens medarbetare rota i brevkorgen, hittade Bildts meddelande och kokade ihop ett svar.

Som tidningen Affärsvärlden konstaterade i en artikel tidigare i år är dock historieskrivningen kring denna mejlväxling friserad:

Bill Clinton har sedan länge lämnat presidentposten och minnet av hans tid i Vita huset ska bevaras i ett eget specialbibliotek. Enligt Skip Rutherford, chef för Clinton Presidential Foundation, kommer biblioteket bland annat att innehålla nästan 40 miljoner e-postbrev från Clintonstabens åtta verksamma år.

Skip Rutherford avslöjar samtidigt den bistra sanningen att Bill Clinton själv bara skickade två (2) e-postbrev under hela sin tid som president, varav ett var ett testbrev utan innehåll. Det enda brevet som hade en riktig mottagare skickades till astronauten John Glenn när denne befann sig i omloppsbana runt jorden, rapporterar nyhetsbyrån Reuters.

Den enda slutsats som kan dras är att det till synes personliga brevet till Carl Bildt i själva verket bara var ett av 40 miljoner e-postbrev som någon anställd i Clinton-administrationen plitade ihop och skickade iväg, även om det i det här fallet gjordes i presidentens namn.

Det var väl i och för sig inget konstigt i det. Få statschefer svarar själva på sin ingående post. Möjligen visade händelsen att man från svensk sida inte var medveten om den snabba utvecklingen av nätet i USA och dess konsekvenser för presidentens elektroniska brevskörd.

Som sagt; allt detta skedde 1994. När man nu sitter med sin surfplatta och läser hela Aftonbladet (eller Svenska Dagbladet också för den delen) sida för sida via nätet kan tjugo år kännas som en evighet. Tempus fugit, som de gamla romarna uttryckte det.

 

Read Full Post »

För den som i denna sommartid är måttligt intresserad av VM i fotboll eller desperata politiska utspel i Almedalen återstår ändå meningsfulla aktiviteter som korsord, gräsklippning och bevakning av det utrikespolitiska skeendet.

Det senare ämnet är ju outtömligt eftersom fokus hela tiden förflyttas mellan världsdelarna. Också Almedalen får för övrigt en liten utrikespolitisk guldkant genom närvaron av Carl Bildt, Zbigniew Brzezinski med flera. Jag noterar förresten att Carl Bildt lätt humoristiskt meddelat sin ankomst via twitter: ”Well, I’m off the annual tribal jamboree of self appointed thinkers and talkers”. En fyndig liknelse.

För visst innehåller utrikesministerns tweets ibland ett korn av sanning, t ex när han nyligen kritiserade den österrikiska regeringens beslut att bjuda in Putin för samtal i Wien: ”We know that Putin wants to divide the EU”. En klockren utrikespolitisk analys med tillämpning också bortom den aktuella krisen i Ukraina. Vilken stormakt vill inte försöka splittra EU? Vi minns ju när Donald Rumsfeld 2003 försökte spela ut olika länder mot varandra genom att införa distinktionen ”old Europe” contra ”new Europe”. Det nya Europa var Baltikum, Polen och en del andra stater som okritiskt ställde upp på USA:s katastrofala invasion av Irak, den som vi nu ser följderna av i ett sönderfallande land.

olde

Carl Bildt kan ju berömma sig av att han aldrig någonsin låter sig splittras. 2003 stod han helt bakom USA:s politik. Det gör han fortfarande 2014.

Möjligen kan man undra om han inte själv  bidrar till splittringen av Europa i egenskap av utrikespolitisk frilansare utan direkt samordning med de tyngsta EU-kollegorna. I början av veckan meddelade han via twitter: ”Long and constructive talk with Ukraine President Petro Poroshenko. We agreed on the need for a mutual and monitored ceasefire in the East.” Det var nästan samtidigt som Poroshenko trots motstånd i en del europeiska huvudstäder upphävde vapenvilan, pressad av en inhemsk högerradikal opinion.

Hur man ska tolka Bildts och Poroshenkos föregivet gemensamma hållning är omöjligt att veta för en utomstående. Negligerade den ukrainske presidenten till slut ändå Sveriges vittbereste chefsdiplomat? Nu blev det hur som helst en uppgift för Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier att tillsammans med Franrikes Laurent Fabius försöka få kollegorna från Ryssland och Ukraina att återupprätta vapenvilan och fredsansträngningarna. Det finns en uppenbar spricka mellan Stockholm och Berlin i synen på det som sker i det aktuella krisområdet.

Hur de europeiska konstellationerna än ser ut borde alla ansträngningar göras för att hejda den destruktiva våldsspiralen i östra Ukraina. Och då måste ju Ryssland och EU samtala och inse att alla är förlorare i ett spel där nationalister på båda sidor får diktera villkoren.

Sådana samtal är ju också nödvändiga för att långsiktigt säkra Ukrainas ekonomi. Den hjälps ju inte av några högtidliga proklamationer från EU.s sida eller ens ett nyss påskrivet associationsavtal. Det finns många frågetecken kring vad det egentligen innebär. En amerikansk kommentator, James W. Carden, diskuterar frågan i The National Interest, ett inflytelserikt organ för USA:s s.k. utrikespolitiska realister. Han skriver under rubriken America’s Ukraine-policy disaster bland annat om de överdrivna förhoppningarna kring avtalets betydelse för Ukrainas ekonomiska utveckling. I sammanhanget noterar han lite ironiskt (med syftning på president Poroshenkos framgångsrika chokladimperium Roshen):

The idea that ‘if Poland can do it, so can Ukraine’ strikes me as somewhat delusional. Is there really any reason to believe that there is an actual market for Ukrainian goods in Europe? Is the “Chocolate King” President under the illusion that Roshen will be in any sense competitive with the likes of Nestle, Unilever or Cadbury? Up until mid-2013, Russia was the market for 40 percent of Roshen’s products. Yet at a time of severe economic crisis in Ukraine, Poroshenko is basically choosing to cut off trading ties with Russia in favor of joining a bloc that has no appetite for his country’s products. That, in addition to the usually disastrous effects IMF austerity measures have on underwater economies, is a recipe for capital flight, stagnation and long-term unemployment.

roshen

Kiev-choklad från Roshen

Alla som vill Ukrainas väl måste förstås hoppas att Carden har fel. Men nog förefaller det en lekman som om de nu dominerande västukrainska politikerna i flera avseenden försöker låtsas som om de inte hade någon gräns mot Ryssland. Och Poroshenkos militanta yttranden om att sopa bort ”terrorister” och ”parasiter” i öst är inte den bästa grunden för en absolut nödvändig nationell försoning.

Read Full Post »

Jag har nog tidigare uttalat min skepsis mot politikers twittrande. Det handlar om ett medium som har ett begränsat format och som just därför sällan ger utrymme för nyanseringar eller analyser. Det är lättillgängligt och innebär av den anledningen en frestelse till snabba och ogenomtänkta kommentarer, ofta i populistisk riktning.

Särskilt olämpligt är det nog när det gäller diplomati, där ord ofta behöver vägas på guldvåg. Mot den bakgrunden finns det många skäl att förhålla sig kritisk till just Carl Bildts ohämmade twittrande. Jag berörde frågan i en artikel i Aftonbladet igår som i grunden handlade om tragedin i Odessa där ett fyrtiotal proryska aktivister blev innebrända sedan regeringstrogna huliganer slängt brandbomber in i en byggnad. Så här skrev jag om Carl Bildts agerande:

I fredags kunde han inte vänta på fakta om tragedin. Det kliade i twitterfingrarna och han meddelade omvärlden: ”Pro-Russian thugs getting active and violent in Odessa as well”. Knappt två timmar senare hade han fått veta att närmare 40 personer omkommit och då visste han förstås redan orsaken: ”Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings”. En utländsk twittrare kunde två minuter senare kontra hans påstående: ”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”

Nej, Carl Bildt var säkert nykter men han är så otålig att vara först med nyheter och kommentarer att han inte kan besinna sig och vänta på fakta. Att han dessutom är så full av fördomar att han redan i förväg tror sig veta hur saker och ting har skett är lika allvarligt.

tweet

Twitter – Upp flyger orden…

Jag må vara präglad av fyrtio års erfarenhet från departement och ämbetsverk men jag förstår ju ändå att vi befinner oss i en ny digital tidsålder.  Men Sverige har samtidigt en författning som säger att regeringsbesluten fattas kollektiv efter beredning och att vi inte har det ministerstyre som är vanligt i andra länder.

Nu är ju allt som kommer ut ur en ministers mobiltelefon inte regeringsbeslut. Det kan ju vara allmänna politiska kommentarer av den typ som man gör i en intervjusituation. Men i utrikespolitiken finns det ändå en särskild dimension. När Carl Bildt gör uttalanden på Twitter som rör våra internationella relationer, gör han det då som moderat politiker eller som officiell företrädare för Sverige och en enig alliansregerings utrikespolitik?  Kan vi medborgare via utrikesdepartementets diarium följa alla hans utrikespolitiska ställningstaganden? Arkiveras de systematiskt för framtida forskning?

Kanske dumma och bakåtsträvande frågor. I väntan på något klokt svar kan jag bara citera vad ordföranden i det norska Stortingets utrikes- och försvarsutskott framhöll apropå en tidigare alltför impulsiv tweet av Carl Bildt: ”En utrikesminister måste tänka sig för innan han sänder ut twittermeddelanden”.

Read Full Post »

En klassisk teckning av Stig Höök (pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix) publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 29 januari 1944. Den hade rubriken Till audiens hos Hitler:

quisl

– Jag är Quisling!
– Och namnet?

Jag tillbringar några veckor varje sommar i Nissedal i Telemark i Norge. Det var i grannsocknen Fyresdal som prästsonen Vidkun Quisling växte upp och jag har förstås kommit att ägna en del intresse åt hans liv och missgärningar. Att han var en landsförrädare som fick regeringsmakten efter en statskupp medan den lagliga regeringen var på flykt vet varje norskt skolbarn. Det torde väl för övrigt också varje svensk gymnasist veta om skolan följt gällande läroplan.

En som uppenbarligen inte kan sin nordiska historia är utrikesminister Carl Bildt. Jag trodde att jag skulle ramla ur fåtöljen när jag läste hans twittermeddelande:

So Ukraine now has got its own Quisling. Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him.

Man förstår att många norrmän också höll på att ramla av sina stolar.

Ordföranden i Stortingets utrikes- och försvarskommitté Anniken Huitfeldt uttalar sig för NRK. Hon säger att Bildts utspel syftar till att få genomslag i medierna snarare än att försöka bidra till en förhandlingslösning mellan parterna:

Jeg er glad den norske utenriksministeren aldri bruker denne typen karrakteristikker, sier Huitfeldt før hun fortsetter.

– Bildts rolle er å få folk til å snakke sammen, og det er hans rolle å være klar på at han ser på det som skjer i Ukraina som et folkerettsbrudd. I sin første twittermelding fordømte han dette bruddet, og det støttet jeg ham på. Her gikk han imidlertid alt for langt. En utenriksminister må tenke seg om før han sender ut twittermeldinger.

Precis så. En utrikesminister måste besinna att han inte twittrar som en tonårig privatperson utan som representant för Sverige. Borde UD för övrigt inte se till att departementets rättschef granskar Carl Bildts tweets innan de sänds ut? Och vore det inte lämpligt om hela regeringen som kollektiv fattade det allvarliga beslutet om vilka som i vår tid ska utnämnas som quislingar. Vi har ju trots allt inte ministerstyre här i landet.

Rent historiskt och statsrättsligt är det ju annars så att en av utrikesministerns meningar kan tillämpas på Norges laglige statschef under kriget, kung Haakon VII. Han satt som bekant i England och hoppades att med britternas hjälp få tillbaka sitt land: ”Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him”. Allt medan Quisling tronade i huvudstaden och motiverade sitt maktövertagande med att regeringen flytt:

Selv har regjeringen flyktet etter således lettsindig å ha satt landets og dets innbyggeres skjebne på spill. Under disse omstendigheter er det den nasjonale samlingsbevegelses plikt og rett å overta regjeringsmakten for å verne om det norske folks livsinteresser og Norges sikkerhet og selvstendighet.

Nej, nej. Jag tänker inte falla i Carl Bildts fälla och jämföra den flyktade och korrupte Janukovytj med Norges gamle principfaste kung. Men rent folkrättsligt kan man väl alltid fungera över vilka statschefer som är legalt valda och vilka som fått sin position genom våldsamheter av olika slag. Men det är en komplicerad fråga som säkert kräver någon typ av impulskontroll innan man uttalar sig.

Read Full Post »

Jag läser vad Carl Bildt skrev i engelskspråkiga Kyiv Post för några veckor sedan: ”Ukraine is a European country, and it belongs within the European family of nations… It is a country of great promise – from Lviv in the west to Lugansk in the east – and there is no reason why it should constantly fall short of its potential.”

Visst, det är bara att hålla med. Att Ukraina ligger i Europa lärde vi ju oss redan på skolans geografilektioner även om landet då var en del av Sovjetunionen. Moskva ligger för övrigt också i Europa och Sankt Petersburg har historiskt sett varit en mer europeisk stad än Kiev.

Det är komplicerat med både geografi och historia när man talar om Ryssland och Ukraina. Det kan illustreras av Carl Bildts eget val av namn på de städer han pekar på i sin artikel. Lviv är det ukrainska namnet på den stad som på ryska heter L’vov (på polska Lwów och på tyska Lemberg) och Lugansk är namnet på den övervägande ryskspråkiga stad som de renläriga ukrainska nationalisterna helst vill kalla Luhansk.

ukraine

Ukraina

Man skulle för att travestera utrikesministern också kunna säga att Ukraina är ett slaviskt land och att det tillhör den slaviska familjen av nationer. Fast då riskerar man att anklagas för panslavism och buntas ihop med dunkla romantiska tankeströmningar från 1800-talet. Och en slavisk identitet är absolut ingen garanti för en kulturell gemenskap. Inte ens ett gemensamt bysantinskt arv garanterar någon enhet. Det är lätt att se i dagens Ukraina där man trots en gemensam ortodox tro har splittrat upp sig i ett antal sinsemellan konkurrerande kyrkliga jurisdiktioner där det främst är de politiska och allmänkulturella sympatierna som bestämmer vilken patriark eller metropolit man vill ställa sig under.

Vilken kultur är ukrainsk och vilken är rysk? Författaren Michail Bulgakov (just nu aktuell med uppsättningen av Mästaren och Margarita på Stadsteatern i Stockholm) var född och uppvuxen i Kiev. I sin roman Det vita gardet skildrar han ett Kiev som från hösten 1918 var skådeplatsen för rivaliserande politiska grupper och arméer. En nyöversatt engelsk version, utgiven av Yale University Press, inleds med ett förord av Evgeny Dobrenko, professor vid University of Sheffield, som bland annat skriver:

Ultimately, Kiev was for Bulgakov a Russian city. Historically, it was in fact the “mother of Russian cities,” the cradle of Russian statehood, and the capital of ancient Kievan Rus. Bulgakov’s refusal to recognize the rights of the Ukrainian language and Ukrainian aspirations in Kiev was even demographically justified: in 1917, more than half the population of Kiev was Russian, followed by Jews (about twenty per cent), and only then Ukrainians (a little more than sixteen percent) with a significant Polish minority (almost a tenth of the population)…

In the newly proclaimed Ukrainian state, many eastern and southern cities (among them such first-rate cultural and industrial centers as Odessa, Kherson, Nikolaev, Kharkov, Iuzovka, Ekaterinoslav, and Lugansk) had never been Ukrainian at all. One should also consider that western Ukraine (the primary base of present-day Ukrainian nationalism) was once part of Poland. All of this made the aspirations toward Ukrainian “independence” highly questionable. Ukraine began where the city ended, and Bulgakov considered the city the basis of culture and civilization.

Man kan tycka vad man vill om Michail Bulgakovs nedlåtenhet mot en folklig kultur och det nationellt ukrainska men hans inställning speglar hur som helst det komplicerade i Ukrainas historia, en historia som blev ännu mer tragisk och dramatisk genom hungersnöden 1932-33 (Holodomor) och det andra världskrigets väv av folkmord, partisankrig och medlöperi.

Det tragiska i det som skett i dessa yttersta dagar är att hårdföra nationalister tagit över en del av motståndet mot regeringen. Deras mål tycks vara ett slags gammaldags kosackuppror och förvisso inte att Ukraina ska förenas med EU. För dem är överstatlighet och internationalism av ondo och de hyllar ogenerat de nationalisthjältar från 30- och 40-talet som hade fascistiska eller rent nazistiska sympatier. I samma Kyiv Post som publicerat Carl Bildts betraktelse skrev den tyske statsvetaren Andreas Umland (specialist på Ukraina) om hur ultrahögerns slogans och banderoller hotar hela proteströrelsen:

A particularly sad outcome is that the ethno-nationalists have poisoned Ukrainian civil society with formulas that will disturb the formation of a unified Ukrainian civic community. The non-nationalist protesters who have uncritically taken over ethno-nationalist slogans and symbols are making a strategic mistake: When utilizing ambivalent historical references in their fight against a semi-authoritarian regime, they may be helping to undermine the Ukrainian state.

Janukovitj leder förvisso ett halvauktoritärt styre och ingen önskar något annat än att Ukraina ska gå vidare på en demokratisk väg, helst med en ny och mindre korrupt regering. Men den som ser landet i ett förenklat eller svart-vitt perspektiv och tror att det absolut måste välja mellan Moskva eller Bryssel har inte läst sin historieläxa ordentligt.

Read Full Post »

Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransmännen som bekant. Det vill säga: ju mer saker och ting förändras, ju mer förblir de lika.

Nu är det 2014 och precis som för hundra år sedan står försvarsfrågan på dagordningen. Organisationen Folk och försvar har sin rikskonferens i Sälen och de militära aktivisterna har sin årliga högtid. Som så många gånger förr är det hotet från Ryssland som målas upp. I Expressen avslöjas till exempel att ryssarna övat flyganfall mot vårt fredliga land. Ett av målet uppges ha varit vår lika fredliga signalspaningsorganisation på Lovön. I Svenska Dagbladet kör Claes Arvidsson sitt praeterea censeo: Vi borde ansluta oss till Nato.

Jag hörde nyss Finlands president Sauli Niinistö tala via webb-tv. Han lät inte överdrivet alarmistisk. Han påpekade att dagens ryska invasion framför allt består av tusentals turister, att Ryssland har enorma gränser att tänka på och att landets yttersta punkt åt öster ligger 9.000 kilometer från skidbackarna i Sälen.

Map2000

Ryssland – fler länder än Sverige att bry sig om

Vad vore svensk försvarspolitik utan ”wår gamble arffiende ryssen”, som det hette på 1600-talet. Om detta bloggade jag för några år sedan. Jag påminde om Rysslandskännaren och DN-redaktören Anton Karlgren som i en reportagebok från 1916 redovisade sina samtal med ledande ryska politiker. De förstod inte den svenska rädslan utan påpekade snarare att Sverige historien igenom varit en ganska aggressiv granne. Det var ”Rysslands svenska fara” som sköts i förgrunden, säger Karlgren när han summerar:

Vad har då ryssen att säga om andra delen av problemet: Sverges ryska fara?

– Den ryska faran! Ni finner inte en person i Ryssland som är vansinnig nog att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen, säger utrikesminister Sasonov.

Då hade de dåtida aktivisterna på högerkanten i Sverige blåst upp hotet från Ryssland och framhävt vikten av ökade anslag till militären. I januari 1914 pågick förberedelserna för fullt för det stora bondetåg som skulle uppvakta kung Gustaf V om stärkandet av det svenska försvaret. Och kungen (påhejad av drottning Viktoria) var i borggårdstalet som bekant inte sen att ta ställning:

De saknas visserligen ej inom vårt land som hysa den meningen att frågan om öfningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har jag samma åsikt som I för mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och afgöras nu ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap som af sakkunskapen inom min armé uppställas såsom oeftergifliga frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjänstgöringstid för de värnpliktige, jämväl med hänsyn till behofvet af vinterutbildning. För lösandet af sina stora uppgifter måste vidare min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas.

Det blev som bekant en regeringskris och det kungliga talet har senare analyserats i varje detalj av statsvetare och historiker.

30.000 bönder hade kommit till Stockholm för att demonstrera den 6 februari 1914. Mindre uppmärksammade är de 40.000 arbetare och vänsterpolitiker som två dagar senare marscherade på Stockholms gator för att till statsministern frambära ”det arbetande folkets krav på lättnader i de tunga militärbördorna, på arbete för fred och förbrödring mellan nationerna”. Tre och en halv timme tog det för tåget att marschera förbi regeringen som tålmodigt stod och väntade i vinterkylan.

Folk och försvar och deras inbördes förhållande är med andra ord en fråga som permanent stått och kommer att stå på den politiska dagordningen.

Detta om detta. För övrigt anser jag att utrikesminister Carl Bildt borde sluta med sitt gymnasiala twittrande. Hans uppseendeväckande hyllning av Ariel Sharon visar att 140 tecken är ett alldeles för begränsat utrymme för att kunna ge nyans och statsmannamässighet i utrikespolitiken.

Read Full Post »

Nu var det september 1989. I Tokyo håller International Democratic Union (IDU) en kongress. Det är en organisation som samlar konservativa och liberala partier från hela världen och bland deltagarna finns en rad ledande politiker. Margaret Thatcher är där, liksom Jacques Chirac. Sverige representeras av moderaternas ordförande Carl Bildt. Mrs. Thatcher håller ett tal där hon berör den förändringens vind som nu sveper över Europa:

One would not have predicted even a year ago that there would now be a Solidarity Prime Minister in Poland. Or that the Communist Party in Hungary would be preparing itself for the possibility of a spell in opposition. Or that conservative parties in Poland and Hungary would soon be applying for membership of the IDU…

But it is clearly in our interests that change and reform in the Soviet Union and Eastern Europe should succeed. We should help any country which is trying to move towards political pluralism, free market economies and respect for human rights. That is why we have given support and encouragement to Mr. Gorbachev in the face of the very great difficulties with which he has to contend.

Den amerikanske vicepresidenten Dan Quayle (är det någon som minns honom?) är också med på konferensen. Han ska under några hektiska timmar ha enskilda möten med politiker från andra länder, bland dem Carl Bildt. Tjänstemännen på State Department har satt ihop ett kort och konfidentiellt ”briefing paper” (nu inte längre hemligstämplat) om svensken, som med sin tidigt uttalade reslust just besökt Peking, Taiwan och Hongkong:

With elections nearly three years away and the Conservatives an unlikely coalition partner for the still strong Social Democrats, Bildt’s party will not enter government soon.

But Bildt has a strong foreign affairs background and would offer well-informed views on a wide range of issues. He is one of the few Swedes who think in global conceptual terms…

Sweden has been generally helpful on the Middle East, but is now pressing us to give Arafat something to strengthen him against PLO radicals.

We have tactfully said no. Bildt is less optimistic and less personally engaged than the Social Democratic foreign minister, but he wants to avoid public differences.

Margaret Thatcher åker för sin del omedelbart vidare till Moskva där hon den 23 september för ingående samtal med Michail Gorbatjov. Sedan de diskuterat både det ena och det andra kommer de till en punkt där Mrs. Thatcher uttryckligen ber att inget ska antecknas (fast det skedde ändå efteråt av den sovjetiske rådgivaren Anatolij Tjernjajev):

thatgor

1989: Entente cordiale

Thatcher: We are very concerned with the processes that are underway in East Germany. It is on the verge of big changes, which are being caused by the situation in that society and to some extent by Erich Honecker’s  illness. The thousands of people who are escaping from the GDR to the FRG are the primary example. All that is the external side of things, and it is important for us; but another issue is even more important.

Britain and Western Europe are not interested in the unification of Germany. The words written in the NATO communiqué may sound different, but disregard them. We do not want the unification of Germany. It would lead to changes in the post-war borders, and we cannot allow that because such a development would undermine the stability of the entire international situation and could lead to threats to our security.

We are not interested in the destabilization of Eastern Europe or the dissolution of the Warsaw Treaty either. Of course, the internal changes are apt in all the countries of Eastern Europe, but in some countries they are more pronounced, in some countries not yet. However, we are in favor of those processes remaining strictly internal; we will not interfere in them and spur the decommunization of Eastern Europe. I can tell you that this is also the position of the U.S. president.

Nej, Margaret Thatcher ville i september 1989 inte ha någon tysk återförening. Men det dröjde bara sju veckor innan Berlinmuren började falla och inom ett år var återföreningen ett faktum. Inom kort var också Warszawapakten upplöst. Själv fick Mrs Thatcher lämna ifrån sig makten ett drygt år senare och innan 1991 var slut hade också Michail Gorbatjov lämnat sin post som Sovjetunionens president. Och trots amerikanskt tvivel om saken blev Carl Bildt statsminister i oktober 1991.

”Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig detsamma mer”, som det står i Alf Henriksons mest citerade dikt.

Read Full Post »

Ska man vara med sin tid är det väl nästan nödvändigt att ge någon liten kommentar till WikiLeaks. Då gör jag det.

Jag har lite svårt att förstå de många hycklande utsagorna från politiker här och där. Visst kan man hitta exempel på ett eller annat telegram som kanske borde ha förblivit hemligt men det mesta som nu publiceras är ändå ofta saker som man kunnat räkna ut i förväg eller lite pinsamheter som visar att även diplomater kan vara fåfänga och att utrikespolitik lika mycket handlar om bedömning av personliga egenskaper hos ledande figurer som om handfasta sakfrågor.

Mitt i denna uppståndelse läser jag den legendariske ambassadören Gunnar Hägglöfs satiriska roman Paradis för oss. Den handlar om utrikespolitik och neutralitetsdiskussion i Sverige under andra världskriget. Hägglöf gav ut sin välskrivna bok under pseudonymen Frank Burns år 1952 och han hade redan då en lysande bana bakom sig. Han skildrar bland annat hur den fiktive brittiske envoyén Sir Augustus Pumpkin med rött bläck skriver sina depescher hem till London och hur det något korkade tyska sändebudet prins von Stein zu Stein och hans underhuggare lätt skrytsamt berättar för Berlin hur man försöker påverka den svenska politiken. Då som nu handlar diplomatisk rapportering delvis om fakta, delvis om önsketänkande och karriärmässig positionering. Tro mig, för jag har läst en del sådana aktstycken i ett tidigare liv.

NSA – världens främsta läckagemaskin

Dessutom har jag gjort min värnplikt på Försvarets Radioanstalt (FRA) och vet att signalspaningen i alla de länder som har tillräckliga resurser delvis är inriktad på att försöka leta läckor i den diplomatiska rapporteringen. Tiotusentals anställda på USA:s National Security Agency (NSA) runt om i världen sysslar dagligen med att försöka forcera diplomatiska telegram från såväl fiender som allierade. Satelliter, flygplan och ubåtar samlar i detta nu (tillsammans med allierade institutioner) in mängder av elektronisk kommunikation som processas i jakten på krypterade diplomatiska hemligheter. Läs James Bamfords mastodontbok Body of Secrets från 2001 så får ni en bild av detta. Och då hade ännu inte kriget mot terrorismen börjat.

När det gäller antalet kapade och tjuvlästa hemliga dokument ligger WikiLeaks verkligen i lä om man jämför med NSA. Det är alltså lite av ett ödets ironi att världens främsta elektroniska pirat, nämligen USA, råkar ut för just denna läcka.

Sedan är det ju också lite ironiskt när utrikesminister Carl Bildt på sin blogg säger att delar av den diplomatiska aktiviteten ”alldeles självklart måste vara förtrolig”.

Carl Bildt – förtrolig

Självklart. Men som tur var lyckades det matematiksnillet Arne Beurling att i början på 40-talet lista ut mekanismen bakom tyskarnas Geheimschreiber vilket ledde till att Sverige kunde läsa 296.000 (mer eller mindre förtroliga) meddelanden i den tyska militära och diplomatiska trafiken. Snacka om läcka.

Jag utgår nästan från att även Carl Bildt då och då har tagit del av förtrolig rapportering som inte varit avsedd att nå hans ögon. Les règles du jeu, som det heter på gammalt diplomatspråk.

Read Full Post »