Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Forskning’ Category

Det är – som de trogna läsarna vet – inte alltid som jag håller med Carl Bildt. Men när han karakteriserar regeringens förslag om att lägga ned Medelhavsinstituten i Athen, Istanbul och Rom som ”talibanpolitik” så har han ändå på sitt sedvanligt drastiska sätt formulerat vad många känner.

Jag kanske inte skulle ha exakt samma ordval. Kanske skulle jag snarare ha talat om okunnighet, om brist på förståelse för forskningens villkor eller om ett beklagligt kulturmord av budgettekniker.

Jag är förstås part i målet. Jag har varit ordförande i Atheninstitutets styrelse sedan 2007 och har från insidan kunnat se hur viktiga instituten är, inte bara för specialiserade arkeologer och antikvetare utan för en lång rad forskare i olika humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som här haft en bas för vetenskapligt utbyte med kollegor från de aktuella länderna eller från en vidare global akademisk gemenskap. Själv är jag inbokad som medverkande på en konferens i mars som kommer att handla om olika aspekter på både antik och modern filosofi, för att nu bara ta ett exempel.

Det var en ödets ironi att jag fick beskedet om de kortfattade raderna i budgetpropositionen just i Grekland, strax efter det att institutet haft sitt styrelsemöte i Svenska huset i Kavalla, en donation från 70-talet och ett K-märkt (nu hotat) svenskt kulturhus i den gamla tobaksstaden. Jag stod i onsdags på det fina Bysantinska muséet i Thessaloniki när mobiltelefonen ringde. Det var en tjänsteman från Utbildningsdepartementet som ville förvarna om vad som stod i propositionen när den under torsdagen skulle bli offentlig. Jag trodde förstås inte att det var kunde vara riktigt sant men fick väl efterhand ändå ur mig repliker som ”obegripligt”, ”huvudlöst” med mera.

Konkret innebär förslaget att de tre institutens samlade anslag (som idag är 22 miljoner) skärs ned till 10 miljoner år 2016 för att sedan upphöra helt 2017. Om departementets politiska ledning möjligen trodde att instituten hade några egna stora fonder att ta av så trodde de fel. De är till 90 procent statligt finansierade – helt rimligt förstås eftersom de är en viktig resurs för svensk utbildning och forskning liksom för svenskt kulturutbyte med världen runt Medelhavet. Dras det statliga stödet in måste de läggas ned.

mits

Svenska institutet i Athen

Som tur är har en oerhört kraftig opinion snabbt väckts mot detta oöverlagda förslag som statsvetaren Ulf Bjereld med rätta kallat för en ”budgetblunder”. Hur det rent politiskt kommer att hanteras av riksdagen återstår att se. Men argumenten för deras bevarande har nu formulerats av så många och så övertygande att det är svårt att tro att politiker inte skulle lyssna.

Bland många andra kommentarer kan jag citera vad Ola Wikander skriver i Expressen:

Att lägga ned dessa institut skulle i praktiken vara ett kultur- och vetenskapsmord. Utan dem – ingen svensk antikarkeologi. Oerhörda begränsningar i forskningen på Rom, Grekland och det antika Mindre Asien skulle bli resultatet. En kollaps i utbildningen i de relevanta ämnena, där icke oviktiga moment ofta förläggs till instituten.

Och kanske viktigast: en ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen. Inför värdländerna har Sverige indirekt lovat att vara en garant för denna forsknings fortbestånd. Instituten har varit och är ovärderliga för Sveriges möjlighet att knyta forskarkontakter och interagera med det internationella humaniorasamhället. Vi har ett ansvar och en bild av oss själva som vetenskapsnation, som regeringen håller på att radera ut.

Detta om detta. Vi får väl se vad som händer i den fortsatta politiska processen.

Annars hade jag tänkt skriva om lite andra intryck från en vecka i Grekland. Men till det får jag återkomma. Just nu går telefonerna varma och mejlboxen plingar.

PS – uppdatering

Nu meddelar högskoleministern i en intervju med Sveriges Radio att frågan behöver utredas ytterligare. En riktig politisk bedömning enligt min mening.

Read Full Post »

Knappt har vi firat ostkakans dag innan det är dags för Världsfilosofidagen. Den firas just den här veckan, den tredje torsdagen i november (i år alltså den 21/11), enligt beslut av Unesco, FN:s organ för kultur och utbildning. Årets tema är Inclusive Societies, Sustainable Planet, ett mäktigt ämne.

Jag försöker rekapitulera min egen filosofiska bildningsgång. I gymnasiet hade jag ett läsår en lärare som var docent och hade disputerat på den amerikanska pragmatismen. När jag efter en genomvakad lucianatt fick frågan om huvuddragen i denna tankeriktning kunde jag bara få fram att de var väldigt komplicerade. Med detta svar nöjde sig docenten eftersom han genom sin egen forskning visste hur snårigt det kunde vara.

I Uppsala gick jag sedan en kurs i filosofi där Thorild Dahlquist var lärare. Han var en legendarisk filosofisk allvetare och tillhörde den peripateiska skolan. När han undervisade gick han nämligen fram och tillbaka i rummet och tittade snett under en grå lugg medan han talade. Han kunde aldrig samla sig till en disputation men var mer lärd än de flesta professorer. För att citera Wikipedia:

År 1970 blev han fil. hedersdoktor och fick samma år genom ett särskilt regeringsbeslut en personlig lärartjänst i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Detta var en unik åtgärd och egyptologiprofessorn Torgny Säve-Söderbergh lär ha kommenterat fakultetens beredningsprocess med orden att ”Vi var eniga om att en Sokrates måste vi ha råd med”. Dahlquist led av en hämning mot att publicera sig. I likhet med Sokrates var hans filosofiska insats därför uteslutande muntlig.

Thorild tillhörde nog den mer ödmjuka sorten vid ett lärosäte där man annars lite övermodigt ansåg att det fanns tre centra för riktigt tänkande i världen. Ingemar Hedenius räknade upp dem i en artikel i Tiden 1940: ”Dessa tre riktningar, Wienerskolan, Cambridgeskolan och Uppsalafilosofin äro sålunda alla utslag av en nära nog samtidig, rent negativ reaktion mot den s. k. metafysiken”. Söder om Smygehuk rådde annars enligt de lärde i Uppsala ”filosofins elände” med existentialism, thomism  och allehanda grumligt tänkande.

När hans kollega Konrad Marc-Wogau i samma tidskrift skulle utreda vad en av hörnstenarna i Uppsalafilosofin (Axel Hägerströms verklighetsteori) innebar hade han det inte lätt. Han konstaterade inledningsvis att denna teori utan tvivel tillhörde de mera svårtillgängliga partierna av Hägerströms tänkande. Han försökte sig  ändå på en sammanfattning:

Det är Hägerströms mening, att metafysiskt föreställningssätt icke blott i alla tider behärskat den filosofiska spekulationen utan även genomsyrar det dagliga livets och vetenskapens tänkande. Under sitt härnadståg mot metafysiken har Hägerström präglat en kort och träffande formel, som på en gång anger den springande punkten i det metafysiska betraktelsesättet och även poängterar detta betraktelsesätts orimlighet. Formeln lyder: ”metafysisk är varje tankegång, i vilken verkligheten själv fattas som något verkligt”.

Alltså: Om du tror att verkligheten är verklig så är du en obotlig metafysiker. Tänk på den formeln och försök undvika att tanken svindlar.

Axel_hagerstrom

Själv tycker jag att en mer lättbegriplig teori myntades av Hägerströms tidiga företrädare Nils Fredrik Biberg som var professor i Uppsala 1810-27. Hans kunskapsteori sammanfattas i ett biografiskt lexikon från 1906:

I afseende på kunskapens förklaring var hans ståndpunkt rent rationalistisk. »Förnuftet, såsom en förmåga att förnimma väsendet, var kunskapskälla. Sanningens kriterium var dess visshet, eller delaktigheten af den visshet, som ligger i ett väsendes visshet om sitt eget själf eller medvetande.»

Också något att fundera på när man inte kan somna.

Tyvärr drabbades Biberg av ett oblitt öde vilket framgår av en annan biografisk artikel:

Hans ursprungligen starka hälsa undergrävdes småningom genom den tryckande mängden av tentamina och hans skyldighet tidvis att förrätta studentexamen, detta vid sidan av administrativa göromål samt under av kaffe och tobak stimulerat nattarbete i vetenskapen, av vilket allt en under studietiden ådragen sömnlöshet måste förvärras. Familjesorger, då han 1818 på ett och samma år förlorade hustru och två söner och 1826 sin avhållne frände orientalisten Mattias Norberg, fördystrade hans lynne, så att han kort före sin död hemföll till verkligt svårmod. Härunder frambryter också »ett hos B. troligen länge närt… tvivel på möjligheten att medelst filosofisk reflexion vinna den verkliga sanningens kunskap» (Nyblæus).

Bibergs tvivel på filosofins möjlighet att vinna den verkliga sanningens kunskap är onekligen en dyster insikt på denna Världsfilosofins dag. Försök att tänka på något roligare!

Read Full Post »

Nu är det bråk om ett hedersdoktorat igen. Stora delar av Karlstads universitet är i uppror mot beslutet att utse den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor där. Promotionen äger rum i morgon (25 okt) och många akademiker kommer tydligen att bojkotta ceremonin. Den något excentriske norske företagaren är kontroversiell därför att han i somras i en helsidesannons i Aftenposten förklarade att han stöder Fremskrittspartiet, bland annat med motiveringen att de kan driva den politiska utvecklingen i Norge mer åt höger: «Et sterkt Fremskrittsparti gjør det lettere for Høyre å føre høyrepolitikk».

Saken har länge debatterats i Karlstad, särskilt i Värmlands Folkblads spalter. En av de främsta kritikerna har varit professor emeritus Henry Cöster:

Ett problem har nu uppstått, då en av årets utsedda mottagare, Olav Thon, visar sig vara en aktiv supporter för raka motsatsen till det som universitetet officiellt – dess lärare, doktorer och studenter – ser som hedervärt. Heder kan visserligen graderas men kan inte vara vad som helst. Är heder bara en engagerad åsikt bland andra töms termen på innehåll, ungefär som i uttrycket ”hedersmord”.

Det finns en klar gräns när heder inte längre föreligger. Töms heder på meningsfull tydlighet blir hedersdoktorat ett hån. Den politik som universitetsvärlden gemensamt idag ser som en historisk, skrämmande oanständighet och som man uppfattar som uttryck för en främlingsfientlig högerextrem populism, möter nu många på universitetet i Karlstad i den föreslagne hedersdoktorns politiska agerande.

Det gör att det nu aviserade hedersdoktoratet uppfattas som vanhedrande för universitetet.

olavt

Olav Thon – byter mössa mot hatt

Historien har idag uppmärksammats i en stor artikel av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter. Han kopplar beslutet till en förändrad universitetskultur där rektor blir en verkställande direktör och där politiker gärna vill göra universiteten till företag. Han hävdar också att det normalt sett alltid varit fakulteter och inte rektor eller någon annan överhet som fattar besluten om hedersdoktorat.

Det senare är kanske en sanning med modifikation. Historiskt finns ju exempel på tillfällen där fakulteters beslut överprövats. Beryktat är det fall där Vilhelm Moberg 1958 föreslogs till hedersdoktor av den humanistiska fakulteten i Lund men där universitetskansler Arthur Thomson genom sitt veto satte stopp för utmärkelsen. Fast Moberg tog i och för sig saken med ro:

Akademiska grader är ingen mätare på någons omdöme och kunskaper. Vilket jag ju heller aldrig ett ögonblick har trott sedan jag var barn och trodde på katekesen.

Så sant som det är sagt. Hur många hedersdoktorer har inte kreerats med utgångspunkt i makt, social ställning eller pengar snarare är vetenskaplig förtjänst? Karlstad vill (om man nu vill vara krass) naturligtvis komma år gränshandlaren Thons miljarder. När Bill Gates blev promoverad av Karolinska institutet kan man möjligen misstänka samma sak.

Från kungahuset är knappast några stora penningbelopp att vänta. Ändå har drottning Silvia promoverats till hedersdoktor vid universiteten i Linköping, Göteborg och Åbo, liksom vid Karolinska institutet. Och hennes make har minsann fått doktorshattar vid Sverige Lantbruksuniversitet, Kungliga Tekniska högskolan, Handelshögskolan i Stockholm och Åbo Akademi. Till det kan läggas att han redan vid födseln utnämndes till hedersvargunge inom scoutrörelsen.

Så nog finns det en hederskultur också här i landet.

Read Full Post »

Det blir inga jätterubriker i världens medier när Polarpriset delas ut. Men årets beslutet att belöna Youssou N’Dour och Kaija Saariaho för deras musikaliska insatser uppmärksammas ändå här och var. Man undrar trots allt hur länge det ska dröja innan detta stora pris får den internationella uppmärksamhet som det förtjänar.

Det är i och för sig inte så lätt att etablera nya stora internationella priser på kulturens eller vetenskapens område. Hur många känner till exempel till att det norska Holbergpriset för 2013 gick till den franske antropologen och sociologen Bruno Latour? Det är ett pris som enligt sina statuter årligen delas ut ”til forskere som har gitt fremragende bidrag til humaniora, samfunnsvitenskap, juss og teologi.” Tanken bakom instiftandet av denna utmärkelse var ju att man skulle belöna också de ämnesområden som inte finns med i Alfred Nobels testamente. Den årliga prissumman på 4,5 miljoner norska kronor är inte att förakta och borde kunna ge rubriker. Men när jag söker i olika databaser hittar jag inte ens en notis om saken i svenska medier.

????????????

Bruno Latour (bild från Holbergstiftelsen)

Det norska Abelpriset är på hela 6 miljoner kronor och det utdelas sedan 2003 årligen till en matematiker. Årets pristagare är Pierre Deligne från Princeton men som namnet antyder har han franskspråkig bakgrund: född i Belgien och utbildad i Paris. Han fick det svenska Crafoordpriset redan 1988 men årets belöning har totalt förbigåtts i svenska medier.

Man kan jämföra denna tystnad med den uppmärksamhet som ges mottagarna av det svenska ”hitte på”-priset i ekonomi till Alfred Nobels minne. Deligne har ju ändå gjort en lysande insats inom en exakt vetenskap vilket är mer än vad man kan säga om många av ekonomipristagarna.

När det gäller Polarpriset är det ju annars en genialisk tanke att dela ut det i två olika genrer: en för mer klassisk musik och en för musikens mer populära former. Borde inte något liknande kunna gälla Nobelpriset i litteratur där en del kunde gå till en kvalitetsförfattare i en lättare genre och en annan del till en mer klassiskt orienterad romanförfattare eller lyriker? Tanken slog mig i alla fall när jag just läste en stor intervju med Henning Mankell i senaste numret av Paris Match. Där säger han bland mycket annat (i min översättning):

Jag är övertygad om att en författare av kriminalromaner förr eller senare kommer att få nobelpriset i litteratur. Om John le Carré hade varit 20 år yngre skulle han ha funnits med på listan över tänkbara kandidater. Ingen annan har förmått att skriva så formidabla och personliga romaner om det kalla krigets tid.

John_le_Carre

John le Carré (alias D.J.M. Cornwell)

Vill man inte dela upp det nuvarande litteraturpriset i två delar skulle det ju var möjligt att instifta ett särskilt pris i kriminallitteratur till Alfred Nobels minne, kanske med hjälp av ett antal miljoner från svenska deckarförfattare och deras förläggare. På podiet i Konserthuset skulle pristagaren kunna sitta bredvid ekonomikollegan. Och kanske skulle många t.o.m. ha läst något av hans eller hennes verk när priset tillkännages av Kungl. Vetenskapsakademiens särskilda deckarutskott.

Read Full Post »

Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke men så är det faktiskt inte. I morse läste jag  Svenska Dagbladets språkspalt där professor Anna-Malin Karlsson påminde om vad den klassiske språkvårdaren Erik Wellander på sin tid skrev om dåtida missbruk i det talade språket:

Om de förhatliga modeorden skriver Wellander: ”Den språklättja som det är fråga om visar sig icke i fåordighet eller tystlåtenhet utan i ett onyanserat, pladdrigt och meningslöst ordande, som bekvämt följer de mest upptrampade vägarna.” Värst är enligt Wellander svordomarna, den manliga ungdomens ord, men ”rent språkligt sett äro emellertid den kvinnliga ungdomens älsklingsord, det må nu vara förtjusande, bedårande, hänförande eller hemskt, lika tröttsamma och fula och meningslösa i sin liknöjda och slappa upprepning”.

Medan jag fortfarande funderar över Wellanders diskussion av de kvinnliga älsklingsorden köper jag av en händelse på Myrorna i Stockholm en vackert inbunden volym där den finlandssvenske litteraturprofessorn Werner Söderhjelm samlat en del bokanmälningar från skilda tider. Bland annat ägnar han några sidor åt en bok som 1900 utgavs av Gustaf Cederschiöld, professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola och en på sin tid mycket uppburen språkman. Boken heter Om kvinnospråk och andra ämnen och ansågs tydligen så läsvärd att den 1917 kom ut i en andra upplaga.

gustaf ceder

Söderhjelm redogör för kollegan Cederschiölds ingående studier av kvinnans speciella sätt att uttrycka sig verbalt. Det hänger enligt denna analys samman med ”hennes känslas intensitet, exklusivitet, omedelbarhet, plötslighet och föränderlighet”:

Härpå beror, att vad kvinnan får säga omedelbart, utan att tänka på förhand, utmärker sig genom en okonstlad naturlighet, medan hon t. ex. i en debatterande församling icke förmår fasthålla sin tankegång utan låter den korsas av nya stämningar och blir oklar. Omedelbarheten gör ock att språket blir för henne otillräckligt och hon måste taga sin tillflykt till miner och åtbörder. Sålunda är gråten en viktig beståndsdel i hennes språk och som klimax inträder stundom svimning och hysteriskt anfall.

Kvinnan har enligt samma analys ingen respekt för adjektivens betydelse, liksom i allmänhet inte heller för ordens rätta valör. Hon söker gärna upp superlativer i sin avsaknad av måttfullhet. Till det positiva i kvinnans språkbruk hör dock att hennes finkänslighet gör att hon oftast undviker ”obelevade uttryck”.

Det är känt att t. o. m. kvinnor av lägre stånd  f ö r s ö k a  undvika svordomar, och detta har uttalats av folkhumorn i det svenska ordstävet ”djävuln anfäkte fan, sa käringen, skulle svära”.

Ett annat ordstäv som någon av professorerna (oklart vilken) citerar är ”Man måste ställa sina affärer så att kreti och pleti gå ihop, sa fru Högfelt”. Detta som ett exempel på att kvinnor ofta använder främmande ord på ett felaktigt sätt.

Professor Cederschiölds banbrytande vetenskapliga studie kom alltså ut för drygt hundra år sedan. Man förstår att den lätt kunde brukas som argument i den framväxande debatten om kvinnlig rösträtt. Vem ville att den allvarliga politiska diskursen skulle störas av gråt, svimningar och hysteriska anfall?

Året efter publiceringen av det citerade arbetet tilldelades Cederschiöld det Kungliga priset av Svenska akademien. Om det hade något att göra med innehållet i den nyss nämnda boken är oklart.

Read Full Post »

Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransmännen och det ligger mycket i det. Ju mer saker och ting förändras, ju mer förblir allt detsamma. Det gäller inte minst på utbildningsområdet. Jag ser t ex att regeringen bestämt att tre myndigheter som sysslar med högre utbildning ska slås samman till två, varav den ena ska heta Universitetskanslersämbetet.

Tillbaka till ruta ett alltså, för så hette också den centrala högskolemyndigheten när jag började jobba där under tidigt 70-tal. Sedan kom den stora utredning som hette U68 och delade in hela utbildningsfältet i ett enda stort rutsystem som skulle styras av ett nytt ämbetsverk som fick heta Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Efter det ansåg den borgerliga regeringen 1991 att man borde lägga ned UHÄ och i stället inrätta Verket för högskoleservice å ena sidan och Utvärderingssekretariatet (senare omdöpt till Kanslersämbetet) å den andra. Tre år senare kom en socialdemokratisk återställare och Högskoleverket inrättades från 1995. Och nu är det alltså dags för det historiska namnet Universitetskanslersämbetet igen. Bra jobbat av regeringskansliet under skilda politiska regimer.

Under min växlingsrika levnad har jag känt sju universitetskanslerer, alla med olika profiler och alla med ett mer eller mindre svårbalanserat uppdrag. På 70-talets UKÄ skulle man som ett led i hanteringen av den ökade studenttillströmningen se till att alla följde de bestämda studiegångar som lagts fast genom den beryktade PUKAS-reformen. Ett av mina första ärenden som ung tjänsteman på myndigheten var att skriva till regeringen och hemställa att ett antal studenter på utbildningslinje 6B skulle få läsa företagsekonomi före nationalekonomi! Man tror inte att det är sant, men sådant var systemet. Det här hände sig också under den gamla regeringsformens tid så skrivelsen ställdes formellt till Konungen och avslutades med ”Underdånigst”. Statsrådet Moberg var tvungen att anmäla ärendet under en konselj inför Majestätet.

Så småningom fick universiteten en större frihet. Normalstudieplaner för hela riket avskaffades och besluten flyttades till lokala organ. Under några år var alla rätt glada. Men ibland undrar jag om vi inte på andra vägar är tillbaka i en olycklig byråkratisering i form av den utvärderingskultur som gripit hela västvärldens högskolesystem och den parallella formalism som den s.k. Bolognaprocessen utvecklats till. Jag tillhörde dem som från början välkomnade ”Bologna” och dess strävan mot en gemensam examensstruktur och större jämförbarhet i Europa. Men sedan nitiska tjänstemän på olika nivåer tagit hand om en i grunden enkel och praktisk idé har den i olika avseenden förvandlats till en tvångströja under pedagogisk täckmantel.

Vart går universiteten? Professor Inger Enkvist ställer den viktiga frågan i en längre artikel i DN idag och illustrerar den med det väntade beslutet vid Göteborgs universitet att lägga ned ett antal språk.

Situationen i Göteborg aktualiserar frågan vad vi ska ha universitet till. Ska vi se universitet som utbildningsinstitutioner inriktade på stora och populära ämnen som lärs ut i stora grupper? Det är det ekonomiskt rationella. Forskningsinriktade ämnen som kan generera patent är inte heller ifrågasatta, även om de drar till sig färre studenter. De ämnen som lever farligt är de som har för få studenter för att gå ihop med nuvarande sätt att finansiera universiteten. Ett ämne lever också farligt om lärarna inte producerar sådan forskning som räknas i utvärderingar. Med dagens sätt att finansiera högre utbildning kan man fråga sig hur det ska gå med universiteten som reservoar för kunskap och speciellt kunskap om det förflutna. Man kan också fråga sig om dagens makthavare har speciellt svårt att förstå varför språkstudier är viktiga.

Det är många frågor som hopar sig när man ser situationen. Jag sitter själv med som extern ledamot i en fakultetsnämnd och ser hur humanistiska ämnen febrilt söker publiceringsformer som ska tillfredsställa utvärderare och anslagsgivare. ”Peer review” är dagens lösen, ofta upprepat utan en kritisk reflexion kring vem eller vilka som har starka fördelar av ett anglosaxiskt dominerat citeringsräknande.

Ursäkta denna pessimistiska grundton. Allt var inte bättre förr. Men ibland önskar man att universiteten också sysslade med en del av de frågor som de franska studenterna i dagarna slitit med i det obligatoriska filosofiprovet i studentexamen. Det här är några av de ämnen som de franska gymnasisterna förväntas kunna reflektera kring:

* Vad tjänar man på att arbeta?
* Står varje tro i motsats till vetenskapen?
* Har vi en plikt att söka sanningen?
* Skulle vi vara friare utan staten?

Frankrike är verkligen inget mönsterland när det gäller universitetspolitik. Men man håller i alla fall fall fanan högt när det gäller att få sina blivande studenter att tänka utanför tidsandans boxar.

Read Full Post »

Månadsskiftet maj/juni är inte bara tiden för skolavslutningar och studentexamen. Då blir det också trångt i disputationskalendariet vid de stora universiteten. Jag läser den långa listan i tidskriften Lunds universitetet meddelar och fascineras som vanligt av fantasifulla titlar och exotiska ämnen.

Den 2 juni disputerade Ola Wikander i Lund på en avhandling med titeln Drought, Death and the Sun in Ugarit and Ancient Israel – A Philological and Comparative Study. Han har ju tidigare gjort sig känd som en produktiv populärvetenskaplig författare med bl.a. bästsäljaren I döda språks sällskap. Men nu står han bakom en strikt akademisk framställning som sammanfattas så här:

The sun and its heat are two of the most universal symbols known to humanity, yet their supposed meanings vary greatly. The sun can be thought of as a giver of life, but its hot and scorching rays can also be associated with drought and the powers of destruction. The present study concerns the latter view of the sun and related ideas as reflected in the Hebrew Bible and the cuneiform alphabetic texts from Ugarit.

The Ugaritic texts (especially the so-called Baal Cycle) appear to portray the sun goddess, Shapshu, as the sender of terrible drought; she manifests the temporary rule of the god of death, Mot, through her burning rays. The author discusses the philology of these passages in detail and then attempts to follow the motif of solar drought and its connections with the netherworld into the literature of ancient Israel…

Den avhandlingen borde man förstås läsa. Den påminner om den gamla religionshistoriska sanningen att helvetet i de främreorientaliska mytologierna framställs som en plats med outhärdlig brännande hetta medan den nordiska motsvarigheten var ett fruset och isigt ställe där köld och skräck härskade.

Ugarit med omgivningar

En annan avhandling i Lund som jag gärna skulle ta del av har skrivits av historikern Anna Alm och heter Upplevelsens poetik. Slöjdseminariet på Nääs 1880-1940. I en engelsk sammanfattning skriver hon: ”The environment and the activities at Nääs became life-changing for many participants”.

Så var det säkert. Min mamma som var folkskollärare och utexaminerades från seminariet i mitten av 20-talet hade gått en av de berömda slöjdkurserna på Nääs något senare och jag förstod att det hade gett henne upplevelser för livet. Kurserna hade från början tillkommit i övertygelsen om att skolans slöjdundervisning skulle ges av den ordinarie klassläraren och inte av en särskild facklärare. I första hand skulle därför folkskollärare som redan var i tjänst få tillträde till slöjdseminariet och man inrättade kortare utbildningar på 5-6 veckor. Men veckorna på Nääs handlade inte bara om konsten att hantera hyvel och stämjärn. För att citera Wikipedia:

Till Nääs kom, speciellt under storhetstiden 1880-1914, lärare från 40 länder i alla världsdelar för att lyssna till pedagogiska visdomsord, arbeta med träslöjd och metallslöjd… öva textilslöjdens många tekniker, lära sånglekar och folkdanser, idrotta, syssla med matlagning i hushållskursen eller ägna sig åt en kurs i trädgårdsskötsel. Nääs blev till de praktiska ämnenas Mecka och Eldorado. Särskilt var det kurserna i träslöjd som spred impulser över världen om kroppsarbetets och lärarens betydelse för barnets allsidiga och harmoniska utveckling.

Nääs slöjdskola – många kvinnor bland hyvelbänkarna

Anna Alm disputerar just idag (8 juni) och det gör även Sara Carlbaum i Umeå som författat avhandlingen Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011. Hennes vetenskapliga prov ligger förtjänstfullt nog utlagt i fulltext på nätet. Jag har inte hunnit läsa den men noterar några intressanta reflektioner i hennes förord:

I personalrummet på Statsvetenskapliga institutionen i Umeå hänger Peter Tillbergs konstverk Blir du lönsam, lille vän? Under nästan fem års luncher och fikaraster har jag suttit och tittat på detta konstverk och att det är uppsatt i personalrummet kan givetvis tolkas på flera olika sätt. Exempelvis kan det tolkas som att även akademins privilegierade medborgare ska återgå till sitt arbete och genom sin produktion av vetenskapliga artiklar och examinerade studenter både själva ska vara lönsamma och producera lönsamma studenter. Det kan också tolkas som en kritik och ett motstånd mot detta ideal som tycks bli allt starkare även inom den högre utbildningen i kraven på innovation, publiceringar, citeringar och samhällsnytta.

En övervägande del av avhandlingarna i den här årstidens långa listor är förstås samhällsnyttiga i den snäva politiska mening som dikterar dagens forskningspolitik. Det är sida upp och sida ner med engelska titlar inom områden som medicin, teknik och naturvetenskap. Visst är det bra att den kliniska och tekniska forskningen ger oss en bättre livskvalitet. Men nog är det ett kulturens hälsotecken att det kan finnas plats också för den ugaritiska solgudinnan i det akademiska kunskapsflödet.

Read Full Post »

Older Posts »