Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2015

Alla helgon

Det är nog en av den svenska poesins mest suggestiva dikter. Jag tänker på Erik Axel Karlfeldts Vinterorgel (ur samlingen Hösthorn från 1927). De två första stroferna låter så här:

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Och så kommer en skildring av den nordiska vinterns olika faser fram till de ljusnande dagarna i mars: ”till dess Maria går skär av sol/på skarens glans /och fäster kring skogens mörka kjol /en hasselfrans”.

Naturens växlingar liknas vid stämmorna på en stor orgel: ”Drag an registren, drag dov bordun, drag gäll trumpet.”

Visst markerar Allhelgonahelgen något slags milstolpe under hösten. Fast just det här året har mörker och köld knappast gjort sitt intåg. Det har varit strålande soliga dagar, åtminstone här i Mälardalen. Men mörkret tätnar på kvällen.

Det är inte överallt i kristenheten som man firar Alla helgons dag så här i november. I de ortodoxa kyrkorna har högtiden sin plats den första söndagen efter Pingst. I den ryska kyrkan finns det också olika helgdagar för alla de helgon som levat på den ryska jorden. Ryssarna har ju också all anledning att minnas de många kristna män och kvinnor som miste livet under terrorns och repressionens år under 1900-talet.

sobor

Ikonen ovan påminner oss om de martyrer och bekännare som mördades under det förra seklet. De omges av stiliserade scener där de bolsjevikiska bödlarna ses i svarta dräkter.

Just den här helgen öppnas förresten ett helt nytt museum i Moskva helt ägnat åt GULAG-epoken. En pristävling om ett stort monument över terrorns epok har också just avgjorts. Segrare blev en armeniske konstnären Georgij Franguljan med sitt projekt ”Sorgens mur”, en sex meter lång och hög skulptur som kommer att placeras centralt i Moskva, passande nog intill den gata som är uppkallad efter människorättskämpen Andrej Sacharov.

mur

Man behöver inte tro på vare sig helgon eller martyrer men nog finns det anledning för alla att så här års minnas både en familjärt nära och en mer världsvid historia.

 

Read Full Post »

Potatis

Knappt har vi firat kanelbullen förrän det är dags för Potatisens dag (26 oktober). Denna s.k. temadag instiftades 2008 av Potatisakademin som verkar under det vackra mottot ”För potatisen i tiden”.

Jag läser i dagens lokaltidning en intervju med en torghandlare i Södertälje som säger att King Edward är den potatissort som säljer bäst. Han meddelar samtidigt att andra klassiska sorter som Vit drottning och Bintje är svåra att få tag på. Det är tydligen ingen som odlar dem längre.

Från min barndom minns jag andra vanliga sorter som Magnum Bonum (populärt kallad Magnus bror min) och Röd amerikanare. Det var på den tid vi hade potatislov i skolan för att alla barn skulle kunna vara hemma och hjälpa till med en av årets viktigaste skördar. Att Magnum Bonum numera är svår att få tag på beror enligt vad jag inhämtat på det faktum att skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och att försäljningen därför upphörde i stort sett över en natt.

Magnum

Magnum Bonum (mycket gammal  bild)

Jag gillade potatislovet. Man fick gå i stövlar i de fåror där hästen nyss dragit plogen, gräva lite i myllan och lägga skörden i en spånkorg så att en del av jorden skulle kunna rinna ut i gliporna. Det doftade höst kring åkern. När allt var upptaget kördes potatisarna till mörka och kyliga jordkällare. Vinterns basföda var säkrad för gårdens olika hushåll.

Få har väl hyllat potatisens roll i det svenska folkhemmet som Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist. I det jultal som han 1993 höll inför Grönköpings Gille framhöll han bland annat följande:

Det gives föga inom den mänskliga odlingens historia, som i detta ögonblick kan mäta sig med den svenska Potatisen! Evad vi i övrigt må äta och dricka, Potatisen intager dock en innerlig särställning  i varje sammanhang, ty vare det sill eller skinka, lutfisk eller köttbulle eller måhända ytterligare något annat – icke kunna vi tänka oss minsta munsbit därav utan en inblandad Potatis! Därför må denna den ätliga florans verkliga pärla, denna topp över rotfrukternas krona bliva utslagsgivande för oss alla såsom dagens förnämsta insats i våra ivriga munnar, huru mycket vi än förtära av allt det andra.

Huru anspråkslös hon än kan te sig för en otränad tunga, bjuder vår kära Pot. likväl ut sig för oss alla i ett otal former, den ena läckrare än den andra o. vice versa, hart intill oräknelighet, blott man tänker efter.

1993 åt man ju inte bara kokt och stekt potatis, som i min barndom på 50-talet. Nej med tiden har denna rotfrukt kommit att serveras också i en rad olika former, något som borgmästaren i sitt tal naturligtvis uppmärksammade:

Här möta vi också med väl så vattnad mun den strimlade Pot., sådan vi framför allt återfinna henne i pommfrittens ymniga form, varförutan vi ogärna kunna tänka oss vår svenska entrecå, för att icke tala om den enklaste grillkorv. Glänsande av stekfett se vi henne här pryda en av sina verksammaste platser på det moderna bordet, som vi ju icke sällan vilja låna från något franskt kök – men ehuru fransk å ytan är hon dock alltjämt vår egen fäderneärvda Potatis, om vi granska henne innerst inne!

Ja, nog är potatisen fäderneärvd. Fast det beror förstås på hur man räknar. Den är ju en invandrad produkt som blev mer allmänt odlad i Sverige först på 1700-talet. Om det är en tillräcklig ålder för att platsa i Sverigedemokraternas nationella program är jag osäker på.

Read Full Post »

Jag läser just på nätet att Sverigedemokraterna ska genomföra två annonskampanjer, en i Sverige och en internationellt. Den svenska kampanjen ska stödja kravet på en folkomröstning om invandringen. Den internationella ska varna folk för hur hemskt det är att leva i vårt land.

Som Sverigedemokraternas integrationspolitiska talesperson Paula Bieler uttrycker det: ”Det är tält, det är snö, det är kyla, det är ingen hjälp, för det klarar inte Sverige… Ingen ska ens tänka tanken att komma hit,”.

Det är konstigt att ett parti som påstår sig älska Sverige har en så negativ syn på vårt land. Tror man förresten att snön är mer avskräckande än de jordanska flyktinglägrens heta ökensand? Dessutom brukar en grekisk bekant alltid säga att vintern i Sverige inte är något problem eftersom vi alltid har ordentlig värme inomhus då. Att vi inte skulle klara att ta hand om de verkligt hjälpbehövande är också en bisarr nedvärdering av vår nationella förmåga.

I Dagens Nyheter idag skriver historikern Pär Frohnert en lång och intressant artikel under rubriken: ”Så blev flyktingmottagande en svensk paradgren”. Han erinrar förstås om Sverigedemokraternas ideologiska företrädare som på 30-talet ville förbjuda ”judeimporten” men han påpekar också att det tidigt fanns en humanistisk motståndsrörelse:

Ofta glöms det bort att det också fanns en antifascistisk och flyktingvänlig opinion även utanför de judiska kretsar som försökte hjälpa sina trosfränder. De här uppfattningarna återfinns inom delar av arbetarrörelsen, bland kommunisterna, hos vissa liberaler och inom folkrörelser som till exempel frikyrkorna. För arbetarrörelsen och kommunisterna var ju nazismen en ideologisk huvudmotståndare. LO:s uppmaning till köpbojkott av tyska varor 1933 och den omfattande Spanienhjälpen kan här illustrera den antifascistiska opinionen.

Han pekar också på att det var i samband med mottagandet av de danska judarna i oktober 1943 som en markant omsvängning av flyktingpolitiken inleddes:

Krigshändelserna gjorde också att man helt enkelt ställdes inför att flyktingar tog sig in på Sveriges territorium. Framför allt kom man att ta emot skandinaviska flyktingar och i krigets slutskede också en stor grupp av evakuerade finländare. Här kunde man dock räkna med att flyktingarna skulle återvända hem när kriget var slut. Det var med balterna som kom hösten 1944 som Sverige på allvar ställdes inför att ta emot en flyktinggrupp som antagligen skulle bli kvar i landet.

estn

Estniska flyktingar i Filadelfiakyrkan, Gimo,  september 1944. Foto: Paul Sandberg, Upplandsmuseet

Det var de baltiska flyktingarna som jag själv kom att möta i min barndom. På den större sörmländska gård där jag bodde hette en av ladugårdskarlarna Henry Köster. Han hade nyligen flytt med sin familj  från Estland . Vad han hade för yrke i sin hembygd har jag ingen aning om men han var i alla fall en skicklig byggare av modellbåtar. Min pappa hade uppenbarligen hjälpt honom med en del praktiska saker i samband med ankomsten till Sverige och fick som tack för detta ett vackert tvåmastat skepp som sedan i alla år stod på en chiffonjé på gårdskontoret. ”Vad heter pojken?” frågade han min pappa och pekade på mig när båten överlämnades. Han fick besked i saken och skrev med blyerts båtens namn i akterspegeln: ”Torsten av Stockholm.”

Jag har berättat lite utförligare om saken i min bok ”Vägen mellan öst och väst” som publicerades för några år sedan.

Jag tittade nyss i den digitaliserade inflyttningslängden från min gamla hemsocken Länna utanför Strängnäs (ungefär 700 invånare på den tiden). Där ser jag att familjen Köster kom till församlingen den 20 december 1945. ”Inflyttad på pass” har komministern noterat. I januari nästa år flyttar den statslöse ingenjören Nikolaj Nikolajevitj Panov in. Den likaledes statslöse jordbruksarbetaren Theodor Pull kommer i mars. De tre estniska skogsarbetarna Anton, Paul och Herman Suuster kommer i oktober.

Utöver dessa asylsökande från andra sidan Östersjön kan man under krigsåren inräkna ett antal landsflyktiga norrmän. De finska krigsbarnen Eila och Ritva kom också till bygden och adopterades så småningom. Och så fanns förstås Felix Kersten (Himmlers omskrivne massör) där med familj, inklusive fru Kerstens far, en tidigare överhovjägmästare från Tyskland. Plus deras holländska hembiträde som sedan gifte sig med en man från bygden.

Så kunde det se ut i en liten landsortssocken i Sörmland under 1940-talets andra hälft. Det är en bild av ett öppet och välkomnande Sverige som jag levt med i många år. Sedan kan Sverigedemokraterna säga vad de vill.

Read Full Post »

Jag har ingen annan kommentar till Nobelpriset i litteratur utom att återpublicera den recension av Svetlana Aleksijevitjs bok Tiden second hand som jag en gång skrev och som publicerades i Aftonbladet den 13 augusti 2013:

———-

vremja

”I slutet av maj åkte jag tunnelbana i Moskva. Jag steg på vid stationen Partisanskaja som med sina statyer av unga och gamla frihetskämpar påminner om den heroiska kamp mot nazismen som kostade så många miljoner sovjetmedborgares liv. När jag kommit in i vagnen reste sig ungdomar för att ge mig en sittplats, en artighet som man sällan möter i vår egen kollektivtrafik. Vid nästa station steg det in en grovhuggen man som plötsligt greps av ursinne inför en knarkare som lagt sig att halvsova över en bänk. Han slet ner den halvt medvetslöse ynglingen på golvet och började misshandla honom tills blodet flöt ur näsan, allt under medpassagerarnas fåfänga protester.

Jag tänker ofta på den korta tunnelbaneresan medan jag läser Svetlana Aleksijevitjs lysande krönika Tiden second hand. I den där vagnen i Moskva fanns något av det postsovjetiska samhället i koncentrat. En gammaldags artighet, unga kvinnor med västeuropeiska märkesväskor, medelålders män med läsplattor. Och så ett godtyckligt våld, en påminnelse om vad som präglat så mycket av Sovjettidens historia.

Den här boken är slutpunkten för det mäktiga projekt som nu omfattar fem volymer under temat ”Utopins röster”. Det är röster som bildar en polyfon kör av vittnesbörd om livet sedan revolutionen 1917, en epok som präglats av allt från revolutionär optimism, hänsynslöst förtryck, hjältemodigt försvar mot en yttre fiende och tillfälliga töväder till en nedmontering av sovjetväldet och en demokratisk process som kom av sig.

Hur ska man kategorisera Tiden second hand? På en rysk nätbokhandel hamnar den under taggarna ”psykologisk prosa” och ”reflektioner om livet”. Det ligger kanske något i den etiketteringen. Annars vore nog ”intensivt lyssnande” eller ”speglade livsöden” mer rättvisande. Svetlana Aleksijevitj är i första hand ett slags biktmoder, en själsfrände som hör vad de intervjuade säger utan att avbryta och som inte stänger av bandspelaren förrän de talat till punkt. ”En deltagares anteckningar” är karakteristiskt nog rubriken på hennes förord.

Ibland blir man förundrad över människors förmåga att förneka verkligheten. Hos några av de äldre berättarna finns det fortfarande en övertygelse om att partiet alltid haft rätt. Här möter vi till exempel den gamle kommunistveteranen som likt en religiös fundamentalist uthärdar prövningar i den Allsmäktiges namn utan att tvivla eller förneka. Han har varit med om att ange en morbror som sedan dömdes till döden. Samme man var i sin ungdoms revolutionära iver med om att bränna ner en kyrka trots bybornas gråt och vädjanden. Själv blev han senare ett offer för angivare, mötte tortyr och fångläger men utan att egentligen tvivla på att högre syften krävde uppoffring och lidande.

Men här finns förstås också röster från dem som aldrig behövde uppleva världskriget och det stalinistiska tyranniet. Svetlana Aleksijevitj delar själv upp sovjetmänniskorna i fyra generationer, var och en karakteriserad av tidens ledare: Stalin, Chrusjtjov, Brezjnev och Gorbatjov. Alla har sina egna erfarenheter. Hon tillhör själv en generation som fick vara med när de dolda arkiven öppnades och som då fick läsa om hur daghemmens godmodige farbror Lenin inte var främmande för massmord och terror.

Ingen längtar förstås tillbaka till förtrycket men många kan ändå sakna aspekter av det civilsamhälle som kommunismen indirekt skapade. Som en av de intervjuade uttrycker det: ”Vi satt i köken, skällde på sovjetmakten och berättade roliga historier. Läste samizdat. Om någon fått tag på en ny bok kunde han komma hem till vännerna vid vilken tid som helst – till och med klockan två eller tre på natten – och han var ändå en välkommen gäst.” Andra vantrivs i ett konsumtionssamhälle där rövarkapitalismen härjat och där nedmonteringen av sovjettidens sociala skyddsnät resulterat i fattigdom och arbetslöshet, i sin tur en grogrund för rasism och främlingshat.

Svetlana Aleksijevitj har ställt många inför frågan: Vad är frihet? De som föddes under sovjettiden svarar ofta: Frånvaron av rädsla. För deras barn handlar det om andra saker: Frihet är kärlek men också att ha så mycket pengar att man kan få det man vill ha.

Tiden second hand är en mäktig och omskakande krönika. Den handlar, för att spegla några av kapitelrubrikerna om ”det förbannade livet”, om ”den ryska själens egendomlighet”, om ”hundra gram fint stoff i en urna”, om ”minnets nådegåvor och begäret efter mening”.

Kanske sammanfattas den bäst i en kort läsarkommentar som jag hittar på en rysk sajt där man publicerat ett utdrag ur boken: ‘Tack! Jag läser och tårarna väller fram. Sorgligt att detta inte är fiktion men sann historia.'”

Read Full Post »

Henning Mankell

En av dem som igår fick nobelpriset i medicin är Tu Youyou. Det var ett i många avseenden glädjande beslut av priskommittén. Det tilldelas en kvinna, en forskare som haft hela sin verksamhet i Kina, som en gång drabbades av kulturrevolutionens förtryck och som (såvitt man kan förstå) gjort sina epokgörande upptäckter utan något multinationellt läkemedelsföretag i bakgrunden.

Det var när jag loggade in för att se vem eller vilka som fått årets medicinpris som jag också läste artiklarna om Henning Mankells död. Efter ett tag såg jag ett slags samband mellan de två nyheterna. Tu Youyou har fått sitt pris för upptäckter som bidragit till bekämpandet av malaria, ett av den subtropiska världens gissel. Henning Mankell tillhörde dem som i olika sammanhang pekat på just detta gissel.

I franska Libération berättade deras korrespondent Anne-Françoise Hivert igår om en intervju som hon i december förra året gjorde med Mankell på en restaurang i Göteborg. Under deras samtal sade han bland annat detta:

Varje timme dör mer än tusen barn av malaria i Afrika. Om de stora farmaceutiska bolagen hade brytt sig om dem skulle de fortfarande ha varit vid liv. För övrigt tror jag inte att historiens dom kommer att vara särskild mild över det sätt på vilket vi så lättvindigt avstått från att lösa så många problem som vi kunnat påverka.

Citatet speglar både Henning Mankells engagemang för Afrika och hans kritik av en världsordning där ekonomin styr mer än de mänskliga behoven. Han lät ord och handling vara ett, vare sig det gällde hans arbete i Moçambique eller deltagandet i Ship to Gaza.

Henning_Mankell,_författare

Jag kände inte alls Mankell men träffade honom en gång när jag under mitt yrkesverksamma liv skulle ordna en konferens om universitetens internationalisering. Det var inget stort möte, kanske ett hundratal deltagare från ett dussin europeiska länder. Vi sökte en huvudtalare och visste förstås att han i Tyskland och andra länder på vår kontinent var ett om möjligt ännu större namn än i Sverige. Med vändande post svarade han ja, trots att han säkert hade massor med liknande förfrågningar. Förmodligen tyckte han att han i just detta sammanhang skulle nå en viktig målgrupp – inte för att sälja sina böcker utan för att propagera för internationell solidaritet och för att stödja universitetens viktiga uppgift att bredda och förändra perspektiv.

I pausen före hans anförande hann vi prata lite om Moçambique som jag besökt några år tidigare. Jag nämnde den lilla ön Inhaca utanför Maputo där jag tillbringat en av de mest magiska nätterna i mitt liv. Indiska oceanens stilla vågskvalp vid sandstranden var där det enda som bröt tystnaden under det södra halvklotets stjärnhimmel. Det var tydligen också ett av Henning Mankells jordiska paradis.

Jag har verkligen inte läst alla hans böcker även om jag sett de flesta filmer som baserats på dem. Jag noterar vad en krönikör i amerikanska The Atlantic skrev igår om hans deckare och deras ibland rätt hårdföra miljöer: ”The Murder at the Vicarage this is not. In fact, he saw Macbeth as the ideal crime story because it is a ‘terrible allegory about the corrupting tendency of power’.”

Att komma åt maktens korruption var nog en viktig angelägenhet för Henning Mankell, vare sig det gällde att skriva böcker eller att med sin egen personliga närvaro agera mot ett orättfärdigt militärt övervåld. Han kan lugnt avvakta historiens domstol.

 

Read Full Post »