Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘TV’ Category

Jag har inget emot kronprinsessan Victoria personligen men på hennes 40-årsdag i förrgår hissade jag den norska flaggan. Detta eftersom min fru fyller år på samma dag och dessutom har norska rötter. Jag ville förstås undvika missförståndet att det var kronprinsessan som var mest värd att fira och inte min kära hustru.

Nu blev ju vår svenska tronföljare ordentligt firad ändå av en trofast beundrarskara som vallfärdat till Öland. ”Folkets kärlek min belöning”, som hennes anfader Karl XIV Johan hade som valspråk. Den kärleken unnar man henne gärna.

Vi sände i alla fall kronprinsessan en vänlig tanke när vi i förra veckan passerade Ockelbo, den fridsamma ort där prins Daniel har sina rötter. Utefter en av huvudgatorna fanns två loppisar och på den ena gjorde vi ett verkligt fynd i form av ett danskt uppläggningsbestick i äkta silver från 1917. Jag vill inte avslöja några priser men det var faktiskt en bra bit under skrotvärdet. För en loppishabitué ger ett sådant fynd ungefär samma känsla som överväldigar storfiskaren när han får en ovanligt stor lax på kroken.

På tal om Victoria så har jag nu sett de hittills sända avsnitten av serien om den engelska drottningen med samma namn. Hon regerade som bekant mellan 1837 och 1901. Serien är ju inte det bästa brittiska kostymdrama man sett: lite schablonmässigt tecknade personer och interiörer och diverse sidointriger med love, pride and prejudice, om man säger så. Victoria har nog gjorts vackrare än hon var och prins Albert framställs som oändligt själfull och rättskaffens.

Drottning Victoria 1837 respektive 1887

En bättre bild av Victoria tycker jag att man får om man går till hennes brevväxling som delvis finns tillgänglig på nätet. Där finns många brev till kunglig släkt runt om i Europa men också en mer affärsmässig korrespondens. Jag fäste mig till exempel vid en kortare epistel från den brittiska utrikesministern Lord Palmerston innan drottningen i juli 1837 skulle ta emot den ryska ambassadören greve Orloff för en avskedsvisit. Palmerston skrev:

With regard to Count Orloff, your Majesty will probably renew to him, on his taking leave, the assurances which your Majesty has already given, of your desire to cement and maintain the friendly alliance which subsists between the two Crowns; and an expression might be repeated of the pleasure which your Majesty has derived from the selection of a person who possesses the confidence and esteem of the Emperor so fully as Count Orloff is known to do.

It might, perhaps, be as well to avoid any allusion to your Majesty’s not being personally acquainted with the Emperor, or anything that might be construed into an invitation to that Sovereign to come to England, because Viscount Palmerston has reason to believe that any such hint would be eagerly caught at, while at the same time such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired….

Nej, ett statsbesök av den ryske tsaren var uppenbarligen inte särskilt önskvärt vid just den tidpunkten.

Det får mig att inse att en del utrikespolitiska problem tenderar att upprepa sig. Jag tänker på Theresa Mays alltför hastiga inbjudan av president Trump till statsbesök redan i höst. Nu kan man väl med Palmerstons diplomatiska språkbruk konstatera att ”such a visit does not, under all circumstances, seem to be a thing particularly to be desired”. Därför har ju det tilltänkta besöket nu också skjutits på framtiden.

Om en tidigare svensk kronprinsessa Victoria (Gustaf V:s maka) får jag kanske anledning att återkomma när jag läst Ingar Palmlunds bok: A Royal Patient: Young Doctor Axel Munthe and Crown Princess Victoria of Sweden-Norway. Den ligger just nu i högen för sommarlitteratur.

Read Full Post »

Som alltid uppstår en intensiv diskussion efter Eurovision Song Contest: Vann rätt låt? Svaret beror förstås på perspektivet. Storbritannien, den gamla schlagernationen, hamnade på nytt långt ner på listan men Daily Mail kunde i alla fall hitta ett glädjeämne: ”Britain DID sweep the board at Eurovision: Every song except one was sung in English”:

It is an annual battle of patriotic pride, awash with vigorous flag-waving – not to mention politically biased voting.

But at last night’s Eurovision Song Contest, the vast majority of entrants chose to abandon a key aspect of their national identity – and sing in English.

All but one of the acts performed at least some of their lyrics in English, including French contestant Amir, flouting his nation’s usually fierce defence of its native tongue.

Visst är det sant: det handlar ofta om en ”politically biased voting”. Och är den inte politiskt snedvriden så är den ju ofta kulturellt betingad. Grannar tenderar att rösta på varandra.

Eurovision

Från rysk sida är man förstås besviken över att den låt som trots allt vann telefonröstarnas hjärtan inte tog hem segern. Den irländske journalisten Neil Clark företräder på sajten Russia Today det ryska perspektivet:

A blatantly political song by Ukraine – which should not have been allowed in the contest in the first place as it clearly broke the European Broadcasting Union’s ‘No Politics’ rules – was declared the ‘winner’ of the Eurovision Song Contest, even though the country which got the most votes from the general public was Russia.

What helped Ukraine ‘win’ were the ‘national juries’ panels of so-called ‘music industry professionals’ who were given 50 percent of the votes and who only put Russia in joint fifth place, with 81 fewer points than Ukraine.

What we saw last night, as some on Twitter have commented, was a replay of the 2000 US Presidential election between Al Gore and George W. Bush, when Gore got the most votes, but the neocon-backed Bush made it to the White House. The Establishment may give us plebs a say, but it has mechanisms to make sure that it gets the result it most desires.

Clark har förstås en poäng. Det norska folkets telefonröster gav Sverige en fjärdeplats medan den korrumperade norska juryn inte gav det gamla brödrafolket en enda poäng. Danmark och Finland visade i alla fall en rimlig nordisk solidaritet även om danskarna råkade rapportera sina juryresultat i fel ordning.

Man kan förresten i sammanhanget undra vilka som telefonröstar. Hur kom det sig att Polen inte fick många poäng i juryomgången men plötsligt seglade upp stort i det ”demokratiska” valet? Britterna satte liksom svenskarna Polen på andra plats. Kan de höga röstsiffrorna möjligen bero på att så många polacker befinner sig som gästarbetare utomlands, inte minst i England. Hemma får de ju inte rösta på det egna landets bidrag. Också en faktor att ta med i Brexit-debatten.

I efterhandsreportagen framställs nu hela tillställningen som en ny storkonflikt mellan Ryssland och Ukraina även om de båda länderna gav varandra höga poäng. Men Deutschlandsfunk påminner om en förbisedd aspekt inför nästa års tävling:

Wenn sich die Ukraine als demokratisches Land präsentieren will, dann räumt sie die Hürden für Russlands Teilnahme im kommenden Jahr ab. Derzeit dürfen kremltreue Künstler dort nicht auftreten… Kiew könnte mit gutem Beispiel vorangehen und diese Restriktion abschaffen.

Just det. Idag är många ryska artister portförbjudna i Ukraina om de på minsta vis uttryckt något stöd för sitt lands officiella politik. Mot den bakgrunden kan det bli svårt för Ryssland att delta 2017.

Jag kommer att tänka på ett klassiskt yttrande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist; ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”. Man kan väl säga att detta numera också gäller Eurovisionsschlagern.

För övrigt är det tyskarna som mest får slicka sina sår efter att ha kommit på sista plats. De vann i alla fall 1982 med ”Ein bisschen Frieden”. Det är en låt som fortfarande håller rent musikaliskt och som med sitt fredsbudskap är minst lika aktuell 34 år senare.

Read Full Post »

Alla bakar

Om man vill glömma världens elände kan man ägna sig åt bakning. Det är ju också vad halva världen tycks göra nu.

Jag kollade programmet för TV7 den 21 november och hittade följande tablå som speglar den aktuella trenden:

11:25 Hela England bakar

De tre deltagarna måste först baka den franska pajen pithivier innan de tar sig an den svåra tekniska utmaningen att baka fondant fancies, vilket är små brittiska sockerkakor med smörkräm och glasyr. Slutligen ska de få till en perfekt chiffon cake.

15:25 Leila bakar

Leila gör fyra sorters foccacia, med tomat och basilika, rosmarin, oliv och fänkål, samt rödlök. Hon bakar också morots- och valnötsbröd, kryddig banankaka och choklad- och olivkakor med pinjenötter.

17:30 hela Australien bakar

Tio entusiaster samlas för att göra upp om vem som är Australiens bästa hobbybagare. Domarna Dan Lepard och Kerry Vincent bedömer deras färdigheter i att baka muffins.

19:00 Hela Sverige bakar junior

De nio deltagarna tar sig an tävlingens första tema som är tårtor. De ska göra en kunglig tårta som ska ha minst en fyllning och fin dekoration. Sedan ska de göra en chokladfondant där det gäller att få till den rätta konsistensen i mitten.

Land efter land har gripits av bakningsepidemien. Just nu pågår i tysk tv en tävling som heter ”Deutschlands bester Weihnachtsbäcker”. Det är 36 konditorer som slåss om titeln som den bästa bagaren av olika sorters julbröd. Efter en rad kvalificeringsomgångar ska sex finalister under tre dagar samlas i det kurfurstliga slottet i Koblenz där deltagarna successivt slås ut till dess att en segrare korats. Då skulle man gärna vilja vara med och provsmaka den vinnande kakan.

Svensk tv sänder också tävlingen ”Hela Norge bakar” och förra året kördes i Finland ett program med samma inriktning: ”Koko Suomi leipoo” (Hela Finland bakar). I Storbritannien har man i åtskilliga år sänt ”The Great British Bake Off”. Nederländerna är inte sämre och där heter programmet ”Heel Holland Bakt” och i en programpresentation sägs: ”Onder toeziend oog van de professionele jury worden de bakfanaten getest op alle disciplines binnen de bakkerswereld; van meringue tot appeltaart, en van brood tot hartige taart”. Även den som aldrig läst holländska på riktigt begriper att det handlar om en tävling med många discipliner.

Bake_Off_title

Snart är det kanske dags att göra bakning till en olympisk gren. Kan man tävla i konsten att sopa is med kvastar för att få en stenbumling i mål så är väl inget omöjligt i den internationella idrottsvärlden.

Det var faktiskt länge sedan jag själv bakade men nu funderar jag på att till jul pröva ett gammalt recept ur Iduns kokbok från 1911. Det heter Ölsupsbröd och receptet hittar ni om ni klickar här.

De flesta läsare har nog aldrig smakat ölsupa, något som jag ibland med förtjusning åt i min barndom, ett slags välling med svagdricka och ingefära i. Det är en urgammal rätt från det gamla bondesamhällets tid, numera bortglömd av de flesta. Jag antar att brödet ska återkalla den sublima smaken av denna klassiska rätt.

Om jag kommer till skott med att baka enligt det ovan nämnda receptet lovar jag att återkomma med ett omdöme. Det blir hur som helst en aktivitet utan något tävlingsmoment. Den närmaste familjekretsen får vara jury.

Read Full Post »

Downton – slutet nära

Vi är ju rätt många som följer den internationella tv-succén Downton Abbey. Själv bryr jag mig inte så mycket om handlingen som för varje säsong blivit alltmer såpaktig. Det intressanta för min del är själva miljön och tidsskildringen (plus fenomenala skådespelarinsatser). Trots det traditionella livet i salongerna får man ibland en glimt av en omvärld i snabb förändring.

Nu har det sista reguljära avsnittet sänts i Storbritannien och jag har läst hur det går på slutet. Det tänker jag inte avslöja för den som vill ha spänningen kvar. En del trådar hänger fortfarande i luften och knyts kanske samman i det ”Christmas special” som ingen ännu sett. De brittiska tidningarna är fulla av spekulationer kring det som kan tänkas ske i julljusens sken. Daily Telegraphs skribent har utfärdat följande profetia:

There is to be one last Downton Christmas special. Dear Anna will give birth, but, as a fan, I predict that baby Bates’s entry to the world will be perilous, involving a/A blizzard, b/Mrs Crawley’s nursing skills and Mrs Patmore’s boiling water, and c/Henry Talbot speeding to fetch Dr Clarkson (please don’t die like Matthew). The Dowager Countess will observe that it’s vulgar to have a child on Jesus’s birthday. As always, Lord Grantham will pretend he hasn’t heard Mama and, with tears in his eyes, will raise a glass and welcome a new life to that venerable old house.

Vi får se om det slår in. Själv vågar jag spekulera kring det halvt osannolika att Michael Gregson, far till Lady Ediths dotter Marigold, kommer att dyka upp från det okända. I ett tv-drama är ju allt möjligt. Kunde Bobby Ewing återvända till livet i Dallas så kan väl Mr. Gregson dyka upp igen med någon allvarlig hjärnskakning och åtföljande minnesförlust som förklaring till hans bortovaro.

Men, som sagt, detta är ren spekulation. ”Don’t quote me on this”, som det brukar heta.

Downton_Abbey_season_1

 

Hur verklighetstrogen är miljön på Downton Abbey? I den ytterst seriösa tidskriften Foreign Affairs skrev Jeremy Musson för ett par år sedan en analys under rubriken: Downton Abbey as History – What the Show Got Right About Life in a Country House. Där noterar han bland annat följande:

Downton Abbey, the enormous Jacobean style country house in the show, is the seat of an Edwardian-era earl who is married to an American heiress. In real life, the indoor staff of such an earl’s household would have included a butler, several liveried footmen, and a dedicated valet; outside, there would have been grooms, gardeners, gamekeepers, and so on. The female servants who reported to a head housekeeper would have been even more numerous. At Welbeck Abbey, the seat of the Dukes of Portland in North Nottinghamshire, in 1902, there were no fewer than fourteen housemaids alone. At Goodwood House, the home of the Dukes of Richmond in Sussex, there were still seven housemaids into the 1920s.

In Downton Abbey, the number of servants was deliberately reduced to simplify the narrative, and jobs that would have been filled by several people were condensed. The show portrays a butler, two footmen, a valet, and a chauffeur. The cast of female characters includes a housekeeper, a lady’s maid, housemaids, a cook, and a kitchen maid. The kitchen maid, Daisy, also cleans the bedroom fireplaces. In effect, Daisy is an amalgam of a junior housemaid, a kitchen maid, and a scullery maid (cleaner of pots and pans).

Man förstår behovet av att förenkla handlingen genom att reducera antalet tjänsteandar i köksregionerna. Det kan vara svårt nog ändå att hålla reda på alla personer. Som tur är ska den nygifta Mrs. Carson internt få behålla beteckningen Mrs. Hughes vilket underlättar tillvaron för oss tittare som liksom Lord Grantham har svårt att tilltala henne med något annat namn.

Vad vi mest kommer att sakna när serien är slut är kanske Maggie Smiths gestaltning av the Dowager Countess och hennes one-liners. Typ: ”What is a weekend” eller ”Second thoughts are vastly overrated”.

Nu ser jag fram mot julspecialen och hoppas att allt slutar i en enda stor happy end som gör att ingen behöver grubbla över bittra öden när hela denna välkostymerade saga är slut.

Read Full Post »

Visst är det skillnad på kultursidorna förr och nu. Många av dagens sidor är ofta tama och försiktiga. En del kulturredaktörer verkar hela tiden snegla mot ledarskribenterna när de ska bedöma världens affärer. Vad ska de möjligen tycka om man kommer med ett annat perspektiv än den konventionella visdomen?

Dagens Nyheters kulturdel får man som prenumerant ofta leta efter någonstans bland alla annonsbilagor. Ibland kan jag se det symboliskt: ”Erst kommt der Markt, dann die Kultur”. Först det kommersiella, därefter konst och litteratur.

Fast ibland hettar det till och man läser så att hela intellektet grips. Som i Dagens Nyheter idag där Karl Ove Knausgård går till en våldsam attack mot det svenska kulturklimat som han sammanfattar under begreppet ”cyklopernas land”. Det finns säkert invändningar att göra mot hans text men man kan inte komma ifrån att han skulle kunna ställa sig under Strindbergs proklamationer: ”Ni tror att snille är gott skarpt huvud – ingalunda – jag har icke det skarpaste huvudet – men elden; min eld är den största i Sverige och jag skall om Ni vill sätta eld på hela detta usla nästet!”

Knausgård

Tänder eld i debatten

Som när Knausgård på ett ställe i sin artikel säger:

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?

Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.

Sant eller falskt? Man måste tänka efter ordentligt ett tag. Det är hur som helst en utsaga att förhålla sig till. Och den som varit med några decennier kan med viss nostalgi blicka tillbaka på den tid när också författare var ledande opinionsbildare. Själv saknar jag dessutom den krets av fritänkande akademiker som förr ofta gjorde sidorna läsvärda. Men alla vet att dagens professorer och docenter är alltför upptagna av att skriva anslagsgivande uppsatser för internationella tidskrifter för att ha tid och ork att engagera sig i tidens stora frågor.

Detta om kultursidorna mer generellt. Numera rymmer de ju för övrigt också en massa texter om populärmusik och spotifylistor. I anslutning till det kanske något också bör sägas om Eurovision song contest. Som gammal logdansare tycker jag förstås (liksom åtskilliga låg- och mellanstadiebarn i omgivningen) att Hasse Andersson borde ha vunnit den svenska deltävlingen med sin svängiga låt ”Guld och gröna skogar”. Men nu är det ju Måns Zelmerlöv som ska rädda Sveriges ära med en inte helt trallvänlig melodi. I skrivande stund leder han vadslagningsfirmornas bedömningar men den ryska konkurrenten Polina Gagarina ligger hack i häl (Unibet har odds 2,62 för Måns mot 4 för Polina).

Självklart har redan Putins ande frammanats i samband med det ryska bidraget. Allt som kommer från Ryssland är, som vi ju numera vet, dirigerat av Putin personligen. Men kanske kommer de röstande runt om i Europa till slut att se mer till de musikaliska kvaliteterna. För att citera Aftonbladets bedömare:  ”Numret ‘A million voices’ är ett välgjort Eurovision-drama som reser sig flera våningar högre än de flesta av konkurrenterna. Dessutom har hon ­lika mycket krut i pipan som en fälthaubits.”

På lördag får vi se hur det går. Ska Putin eller Stefan Löfven vinna genom sina musikaliska ombud?

Read Full Post »

Downton Christmas

Något måste väl skrivas om Downton Abbey Christmas Special som sändes på lördagskvällen. Även som serien blivit mer och mer av en tvålopera är det svårt att undvika att följa de aristokratiskt färgade förvecklingarna och den troget återgivna yttre miljön.

Den som såg julupplagan vet vad det handlar om och ni andra kan ju sluta läsa här. Men kortfattat kan man säga att familjen Crawley var på jaktutflykt till den nyrike Lord Sinderbys hyrda praktslott och att slutet på årgången blev så lyckligt som det brukar bli i gamla sagor. Här var det hårt prövade älskande som återförenades samtidigt som ett segt gammalt parförhållande resulterade i ett värdigt frieri i form av ett fastighetsköp.

En handling i handlingen rörde vid det förhållande som satte fart redan på de gamla grekiska dramerna: hur hybris leder till den högmodiges välförtjänta fall. Lord Sinderbys butler Stowell förödmjukar familjen Crawleys medförde betjänt Thomas Barrow, något som leder till att såväl Stowell som hans husbonde får en ordentlig näsbränna. Allt detta är mästerligt skildrat av engelska Radio Times som beskriver Barrows utstuderade hämnd:

That night he melted into the rooms of the angrily drunk Stowell and pumped him expertly for info on Sinderby. Before you could say “reputational armageddon”, a woman called Diana had received a fake telegram and crashed a drinks party under the impression that Sinderby would wish to talk to her and her small, Sinderby-esque son.

He did not, and made this plain by hyperventilating and grabbing the dado rail for support. Rose stepped in and, with help from Lord Grantham and a horrified, guilty Lady Mary, passed the woman off as a London friend before Lady Sinderby could clock the crisis and file for divorce. All was saved. So it was that Ebenezer Sinderby realised the error of his ways and welcomed Rose into the family.

Prövad av vad som kunde ha blivit en förödande social skandal mjuknar alltså den hårdhjärtade Lord Sinderby (precis som Ebenezer Scrooge i A Christmas Carol). Ripjakten kan fortsätta medan underklassen laddar bössorna och hämtar det skjutna bytet.

sinder

Lord Sinderbys hyrda slott

Man hade kanske väntat sig en mer dramatisk cliffhanger i slutet på den femte årgången men nu är man inför den väntade sjätte upplagan mest nyfiken på vem som till slut ska vinna den hårdflörtade Lady Marys hjärta. Också här ger Radio Times en expertkommentar:

Mary was paired with Henry Talbot, a new acquaintance who announced himself as a potential suitor by being played by a quite famous actor, and by competing lustily in Mary’s preferred method of courtship, which is to exchange cold insults without making eye contact. Doing this while casually murdering birds took his game to another level…

The clincher came the next morning when Mary, light blue with arousal, intercepted Talbot’s pre-breakfast departure and said she hoped to watch him unload again sometime. Talbot angled his hat still more raffishly and replied that although he is of course brilliant at it, shooting isn’t his sport. It’s cars. He leapt into his sexy sports chariot and, as Mary nearly fainted from desire, drove off. Talbot is pale, rude, clever and generally makes Tony Gillingham look like a golf bag with a face drawn on. He’s the one.

Vi får vänta och se. Men sätt gärna ett pund på att det blir Talbot som till slut vinner den unga änkans hjärta.

Allt detta kan man spekulera kring medan man begrundar några tänkvärda yttranden av allas favoritgestalt, the Dowager Countess, mästerligt gestaltad av Maggie Smith:

* ”Principles are like prayers. Noble, of course, but awkward at a party”.

* ”There’s nothing simpler than avoiding people you don’t like. Avoiding one’s friends, that’s the real test?”

* ”My maid. She’s leaving. To get married. How could she be so selfish?”

God fortsättning, as we say in Sweden.

Read Full Post »

När vi flyttade till vårt hus för snart 18 år sedan var vi beroende av den gamla tv-antennen som fanns monterad på den ena skorstenen. Den fångade upp fyra signaler i det marksända nätet: Svt:s båda kanaler, TV4 och de finländska program som skickades ut från Nackasändaren.

Så släcktes de analoga marksändningarna ned och vi fick skaffa en parabol som i en hast tiodubblade antalet alternativ: nyhetskanaler från öst och väst, naturprogram, gamla filmklassiker och populära barnprogram för alla åldrar.

Nästa steg i utvecklingen blir nu en anslutning till Södertälje stadsnät med både tv och telefoni via bredband. En kabel är redan indragen i källaren och nu återstår bara den tekniska uppkopplingen inne i huset under våren eller försommaren.

Samtidigt har andra fantastiska möjligheter för tv-tittande öppnat sig. På min iPad kan jag via appen FilmOn Live se hur många olika program som helst. Förutom en massa sändningar med popmusik, matlagning och blandad underhållning kan jag se en rad rad nyhetskanaler från världens alla hörn varav minst tio var från Frankrike och Tyskland plus sex från Ryssland. En iPad har sina begränsningar i bildformatet men å andra sidan har den en stor fördel: man kan ta med den i sängen om man nu vill följa världens affärer till dess att man utmattad av nyhetsflödet somnar.

Fast nu var det egentligen tv-antennen jag tänkte skriva om. Borde man inte ta ner denna relikt från en svunnen teknisk epok? Jag umgicks förstås med tankar i den riktningen men  har tvingats besinna mig. Den gamla antennen har nämligen fortfarande en funktion: Den har blivit en favoritplats för koltrastens kvällskonsert så här om våren. När solen börjar gå ned sitter den där med sin gula näbb och flöjtar sina drillar över den skira vårgrönskan.

kolt

Koltrast på antenn (Foto. L. Haywood)

Koltrastar och tv-antenner har blivit ett kapitel för sig. Det märker man vid en snabb sökning på nätet. Där kan man hitta flera Youtube-klipp med de svarta fåglarna på sin post på någon av antennens grenar. Ett av klippen visar t. ex. en koltrast i Athen (en stad med ett oändligt antal antenner), ett annat fångar sången från ett tak i West Sussex.

Koltrasten hade häromveckan det hedersamma uppdraget att vara P2-fågel i Sveriges Radio och den introducerades så här:

Koltrasten utnämndes för många år sedan till Sveriges nationalfågel och det får man anta bero i första hand på fågelns något melankoliska, klangfyllda sång, som man numer kan höra överallt i samhällen, inte minst i stora städer. Där uppsöker den gärna upphöjda sångplatser som hustak och TV-antenner. Det tycks som om den letar rätt på den sångplats som erbjuder den största akustiken.

Vårt tak erbjuder antagligen bästa möjliga akustik. Och där vill fågeln sitta ensam med sin revirsång.

Den amerikanske poeten Wallace Stevens (1879-1955) skrev 1917 dikten: Thirteen Ways of Looking at a Blackbird. Strof nummer IV lyder så här i svensk översättning:

Jag var av tre viljor,
Likt ett träd
I vilket det sitter tre koltrastar

På en gammal tv-antenn sitter det så vitt jag vet aldrig mer än en enda sjungande koltrast.

Read Full Post »

På Finlands självständighetsdag ägnar jag mig åt lite nätsurfning i österled. Public service-företaget YLE:s svenska avdelning har ett fantastiskt intressant arkiv i både ljud och bild. Här kan man se rörliga bilder från tsar Nikolaus II:s besök i Helsingfors i mars 1915. Man får följa Jean Sibelius när han vandrar i skogen utanför sitt hem Ainola, se när han bläddrar i noter av Bach och lyssnar på radio i sällskap av sin maka Aino. Här finns bilder från Viborg och Valamo kloster på 30-talet. Och naturligtvis speglas både vinterkriget och fortsättningskriget i dramatiska sekvenser.

sibelius

Sibelius – skogsvandrare

Ett publicistiskt scoop kan man också ta del av. Det härrör sig från mötet mellan Hitler och Mannerheim i juni 1942. Det var strängt förbjudet att banda in Hitlers privata samtal men Finlands rundradios ljudtekniker lyckades ändå kasta upp en mikrofon på hatthyllan i tågvagnen där diskussionen ägde rum.

Den ursprungliga 11 minuter långa delen av samtalet är det enda kända dokument där man hör Hitler tala inofficiellt. Efter att ha berättat om sina militära motgångar och bakgrunden för fälttåget i öst, berömmer Hitler finnarna, kritiserar italienarna och berättar att han själv är en naturvän och konstnärssjäl.

Inspelningen av samtalet måste avbrytas när en tysk officer märkte mikrofonen. Bandet blev ändå kvar hos finländarna, och det stängdes in i en kartongask.

Den mångårige presidenten Kekkonen finns förstås också förevigad genom tv-bilder och radiotal. Dråpliga scener utspelas när presidenten under sitt sportlov i Lappland 1970 inbjudit kronprins Carl Gustaf till pimpelfiske. Det blåser 15 sekundmeter över vidderna. För att citera direkt från sajten:

Prinsen har handen gipsad och är inte klädd för dylika strapatsrika äventyr. Kekkonen är klädd helt rätt i sin dunrock och tjocka pälshatt. Medan Kekkonen gräver fram fiskar med båda händerna står prins Carl Gustaf med den gipsade handen och fladdrande rockärm och får ingen fisk.

Som tur är blir den höge gästen dock efteråt bjuden på plättar framför en stockvedsbrasa. Men han har lite svårt att hantera maten när den ena handen är fixerad i orörligt läge.

Allt som allt så måste man konstatera att svenskspråkiga YLE:s arkiv räcker för många vinterkvällar med snöyra och halv storm utomhus. Och det är lättare att surfa om armen inte är gipsad.

Read Full Post »

Selfridges

När jag i början på 90-talet bodde i London arbetade jag några minuters promenad från Selfridges. Det låg nära till hands att efter jobbet slinka in där för att handla det ena eller det andra. Särskilt matavdelningen var alltid värd ett besök: ett kulinariskt tempel med dofter från den fina världens ostar och skaldjur.

Jag hade också min frisör där. Som det anstår ett gammalt varuhus från 1909 ville man svara för olika mänskliga behov, från livsmedel till skönhetsvård. Man kunde förstås också dricka en kopp i tesalongen men om jag minns rätt hade de liksom så många andra gått över till att lägga tepåsar i kannan så det var ingen höjdare.

selfr

Jag erinrar mig stunderna på det stora varuhuset när jag ser serien Mr Selfridge som SVT har visat de senaste månaderna. Två avsnitt återstår och jag vet hur det går till slut men ska inte avslöja något för den som vill hålla spänningen uppe. Det är mycket kostymer och en hel del erotiska förvecklingar. Harry G. Selfridge lever i takt med sin tid och förstår att anknyta till trenderna för dagen. Kända personer dyker upp i handlingen, lorder och fatala ladies ses i salongerna. Personal anställs och avskedas.

I avsnitt 4 fick avdelningschefen Miss Bunting omgående avsked sedan hon ertappats med att knycka lite silke. Fortfarande efter mer än hundra år håller ledningen för Selfridges hårt på personalens ärlighet. Bara härom året fick en man lämna matavdelningen på själva julaftonen sedan han ertappats med att sälja gåslever, en vara som ledningen efter hårda yttre påtryckningar från olika djurskyddsgrupper beslutat bannlysa från sina hyllor.

Jack O’Shea, who provides prime meat to some of London’s most exclusive restaurants and celebrity chefs, admitted he operated a ”secret society” selling the French delicacy at his concession in the food hall in defiance of animal rights pressure.

The company banned the sale of foie gras from its stores two years ago after a high-profile campaign led by Sir Roger Moore, the former James Bond actor.

Mr O’Shea, who also has a shop in Brussels, had been secretly selling the contraband product to select customers who knew to ask for it under the code name “French fillet”…

Last night Mr O’Shea told how he was escorted out of the building in front of customers on the busiest day of the year and warned he is likely to lose his business for breaking Selfridges’s rules.

I asvnitt 8 som just sänts av SVT dök den hotande amerikanske konkurrenten F.W. Woolworth upp. Hans varuhus satsade på låga priser och han var inledningsvis framgångsrik i flera länder, även i Storbritannien. I ett historiskt perspektiv blev det ändå varumärket Selfridges som hållit ut medan Woolworths likt sina svenska motsvarigheter EPA eller Tempo gått i graven. En engelsk bibel (King James version) som jag köpte där redan i slutet på 50-talet bevarar jag som ett kärt minne av ett svunnet affärskoncept.

Vad ska man då mer allmänt säga om serien Mr Selfridge? Jag tycker att en engelsk recensent har sammanfattat mina egna intryck rätt väl:

This final instalment saw the stage emptying rapidly, leaving you wondering who’s actually going to be around for series two. It’s been a bit like an in-store competition to see who could break the liaisons the script has established for them with the least grace…

When the dénouement involves a rehashing of elements from the series condensed into a stage farceyou’d have thought that red flags might have been visible earlier. Are there many characters, the male ones especially, who we’ll really be sorry to see the last of? Mr Selfridge has had periodically decent thesping and plenty of visual glamour, but frocks alone do not a drama make.

Hur livet och affärssagan slutade i verkligheten för Mr Harry G. Selfridge kan man ju läsa om i vilket uppslagsverk som helst. Det var inte så kul. Men, som sagt, det varumärke som bär hans namn är fortfarande livskraftigt.

Read Full Post »

Rökridåer

”Rökverk om tysk tänkare” satte Aftonbladet som rubrik på en liten notis som jag nyligen skrev. Den handlade om tyska pressreaktioner efter premiären på Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt. Jag noterade att den överlag fått mycket positiva recensioner, inte minst för de yttre scenografiska markörerna:

Tidsfärgen uppges vara stark och äkta. Både under köksdiskussionerna och vid seminariebordet röker Hannah Arendt som en borstbindare och det får Der Spiegels recensent att undra om nedgången för de tyska universiteten och deras filosofiska utarmning möjligen kan ha något att göra med rökarnas allmänna marginalisering i dagens samhälle.

Det har slagit mig under senare tid att rökningen verkar ha blivit en viktig tidsmarkör i alla filmer som skildrar 50-, 60- eller 70-talet. Det bolmas friskt, inte minst i tv-produktionerna. Den mångfaldigt prisbelönade serien Mad Men har väl i det avseendet satt ett nästan oslagbart rekord. Fast jag läser på nätet att de cigaretter som röks i filmen är fejkade. Enligt Kaliforniens numera stränga lagstiftning får man inte röka tobak på arbetsplatser och skådespelarna tvingas i stället att inhalera rök från något slags örtcigaretter.

mm

Fast redan på det 60-tal som Mad Men skildrar började rapporterna om rökningens skadliga verkningar att komma. Rapporterna når också seriens hjälte:

When Don Draper (Jon Hamm), the suave creative director of the Sterling Cooper Advertising Agency, receives consumer data from the research director that suggests there is no way to avoid addressing Americans’ concerns about the health risks of smoking, Don coolly drops the report in his wastepaper basket. But Don knows he has a problem. Reader’s Digest says smoking causes cancer, and the Federal Trade Commission won’t allow tobacco companies to suggest there are “safer” brands of cigarettes anymore. Lucky Strike is one of his top accounts. “All I have is a crushproof box and ‘Four out of five dead people smoke your brand,’” he complains to his mistress.

president-reagan-smoking

Reklam – innan Kalifornien lagstiftade

Totalt sett har ändå det filmiska rökandet minskat, inte minst i Sverige. Vem kan tänka sig en Hasse Ekman-film från 40-talet utan att dåtidens disponenter och civilingenjörer hade en pipa eller en cigarett i munnen? Idag är en stor del av filmerna rökfria. I USA sjönk antalet cigaretter på vita duken med 70 procent mellan 2005 och 2011 enligt någon statistisk beräkning.

En krönikör i Chicago Sun Times har gjort en intressant iakttagelse:

I haven’t seen James Bond with a cigarette since Pierce Brosnan took over the role in 1995. Daniel Craig smoked cigars in ”Casino Royale” (2006), but the producers cut them out. (Craig: ”I can blow someone’s head off but I can’t light a good cigar.”)

Two of the most wonderful props in film noir were cigarettes and hats. They added interest to a close up or a two-shot. ”Casablanca” without cigarettes would seem to be standing around looking for something to do. These days men don’t smoke and don’t wear hats. When they lower their heads, their eyes aren’t shaded. Cinematographers have lost invaluable compositional tools. The coil of smoke rising around the face of a beautiful women added allure and mystery. Remember Marlene Dietrich. She was smoking when she said, ”It took more than one man to change my name to Shanghai Lily.”

US-STAMP-DAVIS

Utgångspunkten för krönikan är egentligen ett amerikanskt frimärke med Bette Davis på där postverket för säkerhets skull har retuscherat bort det som enligt Wikipedia var ett av hennes främsta attribut: Her forthright manner, clipped vocal style and ubiquitous cigarette contributed to a public persona which has often been imitated and satirized. Man ser ju att hon egentligen håller någonting mellan fingrarna. Och det är väl som någon säger i kommentarsspalten: Bette Davis without cigarette is the same as the Cheshire cat without grin.

Själv har jag aldrig rökt och känner egentligen inte något medlidande med rökarnas nutida behandling. Jag minns 60- och 70-talets tobaksdimmiga och oventilerade sammanträdesrum och undrar ibland hur mycket stryk mina lungor tagit av den passiva rökning som man då kunde utsättas för. Hälften av cheferna rökte och vi som var unga vågade förstås inte säga något.

Men jag medger att det är svårt att helt undvika de tjocka rökridåerna i filmer som på ett verklighetstroget sett ska skildra livet under stora delar av 1900-talet.

Read Full Post »

Older Posts »