Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Det är en rätt bisarr situation. Alla möjliga befattningshavare i offentlig sektor i vid mening har sin bostadsfråga ordnad i en eller annan form under tjänsteutövningen. Men ministrar förutsätts ge sig ut på bostadsmarknaden när de utnämns (om de nu inte redan råkar bo i Stockholm).

Riksdagsmännen får inkvartering i huvudstaden på statens bekostnad. De före detta ministrar som råkar bli landshövdingar flyttar in i rymliga bostäder där de också förutsätts utöva representation. Detsamma gäller biskoparna. Våra ambassadörer i främmande land har ofta förstklassiga residens.

Själv hade jag en fin sexrummare i Kensingtons mer exklusiva delar när jag för 25 år sedan var kulturattaché i London. Som tur var behövde jag inte hosta upp några egna miljoner för den.

Diplomaternas chef, utrikesministern, har dessvärre inget officiellt residens. Det har han eller hon för övrigt inte haft sedan 1962 då Torsten Nilsson valde att inte flytta in i det s.k. Utrikesministerhotellet som låg på Blasieholmen och som nu är säte för Musikaliska akademien. Östen Undén var den siste regeringsmedlem som disponerade detta anrika hus där han kunde både bo och ordna större middagar för främmande makters representanter i en värdig hemmiljö.

Blasieholmstorg_2009

Den gamla tjänstebostaden (foto H. Ellgaard, Wikimedia)

Hjalmar Branting flyttade dit när han 1921 blev både stats- och utrikesminister i sin andra regering. I ett minnesalbum över hans tid heter det: ”Utrikesminister Branting och hans maka utövade värdskapet i det förnäma utrikesministerhotellet med samma älskvärda värdighet som var betecknande för tonen i privathemmet, där man såg gäster ur alla skikt.”

Anna Branting skriver själv om flytten till Blasieholmen i sin bok Min långa resa: boken om Hjalmar och mig:

Då måste vi ju flytta från vår våning till utrikesministerhotellet och ändra vår livsföring väsentligt. Mina båda jungfrur, som det hette på den tiden, Anna och Judith, följde med, den förra som kokerska, den senare som kammarhusa, första husan var ny och hette Hilda. Men Anna som ändå var så skicklig, vågade inte ta ansvaret för det stora hushållet, utan jag måste anställa en första kokerska, en finländska som hette Ann-Sofi. En betjänt kom också i huset, vilket blev ett mycket blandat nöje. Vi tog med oss en del av våra egna möbler och andra saker för att inte sakna vårt riktiga hem för mycket och försökte känna oss hemma i ”hotellet” med sina pampiga statsmöbler i magnifika gemak. Det lyckades verkligen rätt bra, fast nog fick jag äta upp i tid och otid att det inte passade min demokratiska och obetydliga person att bo i palats, ta emot kungligheter och sova i en historisk praktsäng.

köket_1

Husor hos utrikesministern på Blasieholmstorg 8

Dagens utrikesminister, Margot Wallström, kan nog inte ta emot några kungligheter i sin kommunalfyra på 89 kvadratmeter. All representation måste ske på andra ställen. Hon kan knappast heller ordna några musikaliska aftnar likt företrädaren på 30-talet, Rickard Sandler, om vilken Per T. Ohlson skriver i sin biografi:

Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren.

Vad informella möten i hemmiljö betyder för den internationella diplomatin är belagt genom hundratals exempel ur den historiska litteraturen. Vore jag riksdagsledamot skulle jag snarast motionera om att återupprätta en representativ tjänstebostad för landets utrikesminister. Den nuvarande ordningen (och de twittrande klassernas upprördhet över utrikesministerns bostadproblem) är absurd.

 

Read Full Post »

Jag börjar med det lilla: I en post härom veckan om den grasserande europeiska bakningsfebern lovade jag att redovisa en eventuell provbakning enligt ett gammalt recept. Före jul blev det aldrig något av med bakandet men idag kan jag presentera ett konkret resultat.

Jag utgick från receptet på Ölsupsbröd ur Iduns kokbok från 1911. Dock tyckte jag att det var lite onödigt krångligt och reviderade det därför med utgångspunkt i min egen beprövade erfarenhet av brödbak. Jag gjorde dessutom en halv sats enligt följande:

  • 2,5 dl mjölk
  • 5 dl gammeldags svagdricka (alt.lättöl)
  • 1,5 dl sirap
  • 50 gr jäst
  • 1,5 tsk salt
  • 2 msk färdigblandad brödkrydda
  • 1 liter vetemjöl
  • Rågsikt enligt fingertoppskänsla

Blanda mjölk och svagdricka och värm något så degspadet blir ljummet. Rör ut jästen. Tillsätt sirap, salt och brödkryddor. Blanda i vetemjöl och rör om ordentligt. Blanda i rågsikten till dess att degen går att knåda. Låt den jäsa under duk till ungefär dubbel storlek. Baka ut degen och dela den i runda bröd eller i bakform. Låt jäsa någon halvtimma och grädda sedan i 200 grader i 25-30 minuter.

Voilà! Så här blev det:

IMG_0562 (1)

Detta om den lilla världen. Fördelen med att baka just nu har också varit att ugnsvärmen bidrar till att höja temperaturnivån inomhus. Som villaägare försöker man ju hålla en relativt låg inomhusvärme men när temperaturen ligger kring minus 17 grader utanför fönstren kan det vara skönt med lite extra tillförsel av energi.

I den stora världen utanför vårt kök händer så mycket att man inte riktigt vet vad man ska uppröras över eller inte. Det har inte varit någon rolig början på 2016. En alltmer tilltagande främlingsfientlighet. Gränskontroller och fästningsmentalitet. Ett EU vars gemensamma värdegrund håller på raseras när de nya medlemsstaterna i öst tycks återfalla i nationalism och där danska politiker vill beslagta flyktingars tillgångar på ett sätt som nu väcker stor och pinsam uppmärksamhet globalt.

Här hemma förs en Nato-debatt där även etablerade diplomater verkar glömma att Sverige vid en önskad anslutning till militäralliansen skulle krypa under samma täcke som Turkiet, Natos mest manstarka krigsmakt på den här sidan Atlanten. Just nu används detta lands militär främst till ett inbördeskrig i de sydöstra delarna av landet. Det har fått över 1.100 turkiska akademiker att vädja om nya fredsförhandlingar mellan regeringen och den turkiska gerillan men undertecknarna har nu av president Erdoğan stämplats som förrädare och terroristkramare. Ett drygt tjugotal universitetslärare har redan arresterats.

Jag läser just på morgonen en krönika i den turkiska nättidningen Today’s Zaman:

Several police officers, prosecutors, judges and journalists are now in prison on charges of treason, spying and terrorism just because they dared to question some dodgy endeavors of the Erdoğan regime. The regime now wants to imprison hundreds of academics. On Friday morning in several cities, terror squads raided the homes of academics just because they signed a petition harshly criticizing the government… Staunch Justice and Development Party (AKP) supporter mafia leaders are now publically claiming that they will spill the blood of those academics and will bathe in their blood. University students paint huge red signs and post them on the office doors of academics declaring that there is a traitor within.

Fascistiska strömningar ser vi nu lite varstans i vår omvärld. Och på en och annan svensk ledarsida vill man att vi ska visa större förståelse och tolerans för våra inhemska rasister.

Det är lite deprimerande. Det nya året kräver kanske ännu mera brödbak som terapi mot obehaget.

 

Read Full Post »

Jag läser just på nätet att Sverigedemokraterna ska genomföra två annonskampanjer, en i Sverige och en internationellt. Den svenska kampanjen ska stödja kravet på en folkomröstning om invandringen. Den internationella ska varna folk för hur hemskt det är att leva i vårt land.

Som Sverigedemokraternas integrationspolitiska talesperson Paula Bieler uttrycker det: ”Det är tält, det är snö, det är kyla, det är ingen hjälp, för det klarar inte Sverige… Ingen ska ens tänka tanken att komma hit,”.

Det är konstigt att ett parti som påstår sig älska Sverige har en så negativ syn på vårt land. Tror man förresten att snön är mer avskräckande än de jordanska flyktinglägrens heta ökensand? Dessutom brukar en grekisk bekant alltid säga att vintern i Sverige inte är något problem eftersom vi alltid har ordentlig värme inomhus då. Att vi inte skulle klara att ta hand om de verkligt hjälpbehövande är också en bisarr nedvärdering av vår nationella förmåga.

I Dagens Nyheter idag skriver historikern Pär Frohnert en lång och intressant artikel under rubriken: ”Så blev flyktingmottagande en svensk paradgren”. Han erinrar förstås om Sverigedemokraternas ideologiska företrädare som på 30-talet ville förbjuda ”judeimporten” men han påpekar också att det tidigt fanns en humanistisk motståndsrörelse:

Ofta glöms det bort att det också fanns en antifascistisk och flyktingvänlig opinion även utanför de judiska kretsar som försökte hjälpa sina trosfränder. De här uppfattningarna återfinns inom delar av arbetarrörelsen, bland kommunisterna, hos vissa liberaler och inom folkrörelser som till exempel frikyrkorna. För arbetarrörelsen och kommunisterna var ju nazismen en ideologisk huvudmotståndare. LO:s uppmaning till köpbojkott av tyska varor 1933 och den omfattande Spanienhjälpen kan här illustrera den antifascistiska opinionen.

Han pekar också på att det var i samband med mottagandet av de danska judarna i oktober 1943 som en markant omsvängning av flyktingpolitiken inleddes:

Krigshändelserna gjorde också att man helt enkelt ställdes inför att flyktingar tog sig in på Sveriges territorium. Framför allt kom man att ta emot skandinaviska flyktingar och i krigets slutskede också en stor grupp av evakuerade finländare. Här kunde man dock räkna med att flyktingarna skulle återvända hem när kriget var slut. Det var med balterna som kom hösten 1944 som Sverige på allvar ställdes inför att ta emot en flyktinggrupp som antagligen skulle bli kvar i landet.

estn

Estniska flyktingar i Filadelfiakyrkan, Gimo,  september 1944. Foto: Paul Sandberg, Upplandsmuseet

Det var de baltiska flyktingarna som jag själv kom att möta i min barndom. På den större sörmländska gård där jag bodde hette en av ladugårdskarlarna Henry Köster. Han hade nyligen flytt med sin familj  från Estland . Vad han hade för yrke i sin hembygd har jag ingen aning om men han var i alla fall en skicklig byggare av modellbåtar. Min pappa hade uppenbarligen hjälpt honom med en del praktiska saker i samband med ankomsten till Sverige och fick som tack för detta ett vackert tvåmastat skepp som sedan i alla år stod på en chiffonjé på gårdskontoret. ”Vad heter pojken?” frågade han min pappa och pekade på mig när båten överlämnades. Han fick besked i saken och skrev med blyerts båtens namn i akterspegeln: ”Torsten av Stockholm.”

Jag har berättat lite utförligare om saken i min bok ”Vägen mellan öst och väst” som publicerades för några år sedan.

Jag tittade nyss i den digitaliserade inflyttningslängden från min gamla hemsocken Länna utanför Strängnäs (ungefär 700 invånare på den tiden). Där ser jag att familjen Köster kom till församlingen den 20 december 1945. ”Inflyttad på pass” har komministern noterat. I januari nästa år flyttar den statslöse ingenjören Nikolaj Nikolajevitj Panov in. Den likaledes statslöse jordbruksarbetaren Theodor Pull kommer i mars. De tre estniska skogsarbetarna Anton, Paul och Herman Suuster kommer i oktober.

Utöver dessa asylsökande från andra sidan Östersjön kan man under krigsåren inräkna ett antal landsflyktiga norrmän. De finska krigsbarnen Eila och Ritva kom också till bygden och adopterades så småningom. Och så fanns förstås Felix Kersten (Himmlers omskrivne massör) där med familj, inklusive fru Kerstens far, en tidigare överhovjägmästare från Tyskland. Plus deras holländska hembiträde som sedan gifte sig med en man från bygden.

Så kunde det se ut i en liten landsortssocken i Sörmland under 1940-talets andra hälft. Det är en bild av ett öppet och välkomnande Sverige som jag levt med i många år. Sedan kan Sverigedemokraterna säga vad de vill.

Read Full Post »

Jag körde några lass med blandat skräp från huset och trädgården till tippen häromdagen. Alla som varit på en modern soptipp vet vilken vetenskap det är att slänga rätt. Hur ska man bedöma vad som är plast eller trä eller textil när så många saker är sammansatta av olika komponenter?

Ett trasigt paraply skulle enligt sakkunnig uppgift sorteras som metall. En halvtom cementsäck skulle slängas på avdelningen för krossmaterial. Om den gamla slangen var av plast eller gummi kunde jag inte riktigt avgöra men jag slängde den utan att fråga i containern för plast eftersom någon motsvarande för gummi inte verkade finnas.

sopor

Sopsortering – vad slängs var?

I något fall fick jag hjälp av en vänlig man i 35-årsåldern. Han bar de gamla skivorna från ett korrugerat plasttak till ett särskilt ställe. När jag gick tackade jag så mycket för hjälpen varpå han svarade: ”Det är lugnt”.

Jag måste medge att jag hoppade till något när jag hörde svaret. Det är kanske min framskridna ålder som får mig att tycka att det inte är en riktigt relevant replik. Å andra sidan har det alltid varit svårt att tacka för ett tack. De historiska alternativen som ”varsågod”, ”ingen orsak” eller ”tack själv” låter också lite konstiga. Ett mer naturligt svar i vår anglifierade tid vore kanske ”Du är välkommen” men det är knappast en helt försvenskad replik än så länge.

Jag tror att jag redan skrivit om dialogen i ett radioprogram härom året. ”Tack för att du kom till studion” möttes av ett ”Tack för att du hade mig”. Här hör man utan tvekan den engelska förebilden: ”Thanks for having me”.

Om man nu ska fortsätta med någon språklig iakttagelse så gäller den det faktum att alla politiska förslag numera ska vara skarpa eller vassa. Ibland ska de vara bådadera som när Annie Lööf en gång muntert twittrade: ”Många skarpa och vassa förslag i vårt miljöprogram”. Men hon är förstås inte ensam i sin retorik. Miljöpartiet i Uppsala hade före det senaste valet också positiva saker att komma med: ”Miljöpartiet föreslår skarpa förslag om studentbostadsbyggandet i vårt gröna kommunbudgetförslag.” Mycket förslagsställande i en och samma mening.

Nätet är fullt av utspel där skärpemetaforerna blommar. Och det är inte bara politikerna som vet hur en slipsten ska dras. Språkbruket sprider sig till fack och ideella föreningar, till kyrka och försvarsmakt. Försvaret har i och för sig länge talat om ”skarpa lägen” men nu verkar de också komma med dito förslag. Vad är det för resten för skillnad på vasst och skarpt? Det är svårt att avgöra även för den som lärt sig slipa liar av en småländsk bonde.

Detta om det språkliga. På tal om politik ser jag annars att Carl Bildt dels ska bli rådgivare åt styrelsen för ett ryskägt oljebolag, dels ska sitta med i ett gäng internationella rådgivare som Ukrainas president Porosjenko har dragit samman. Som det brukar heta: Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Read Full Post »

Den har skrivits en del om ”Bodströmaffären” i media de senaste dagarna. Detta sedan den förre TCO-ledaren, utrikes- och utbildningsministern Lennart Bodström avlidit, 87 år gammal.

I Wikipedias artikel om honom definieras affären på följande sätt:

Utrikesminister Bodström blev 1984 huvudpersonen i den så kallade Bodströmaffären. Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna.

Den sittande utrikesministern hade förstås rätt. Något bevis för nationaliteten bakom de ”möjliga” kränkningarna har aldrig framlagts, varken då eller senare.

bod

Jag träffade Lennart Bodström vid olika tillfällen, bl. a. när han var utbildningsminister 1985-89. Det fanns något slags dubbelhet i hans framträdanden. Som uppläsare av politiska manuskript kunde han vara träaktigt tråkig. Som spontan middagstalare, till exempel efter en promotionsmiddag eller liknande, var han en av de mest humoristiska och lättsamma som jag någonsin lyssnat till bland det offentliga livets personer.

Senare träffade jag honom ibland under mer avspända förhållanden hos gemensamma bekanta. Då samtalade vi gärna om Strängnäs läroverk. Lennart Bodström hade tagit studenten där 1948, jag gick ut gymnasiet tolv år senare. Men vi hade båda under vår skoltid varit ordförande i den litterära gymnasieföreningen Concordia. Och det var i den egenskapen som Lennart Bodström på sin tid blivit indragen i en annan affär som gav genljud i spalterna.

Concordia hade 1947 fått rektors tillåtelse att hålla en julfest på Stadshotellet i Strängnäs. Dispens krävdes nämligen för elever att vistas i den typen av miljöer. Samtidigt påmindes föreningen om det strikta förbudet mot alkoholförtäring. Vad som sedan hände under festen har Bodström berättat om i sin memoarbok Mitt i stormen:

Festen hölls i god stämning och läskedryckerna flödade till julmaten. När kvällen började lida mot sitt slut inträdde flera besökare i lokalen. Det var studenter som kommit hem från Uppsala för att fira jul och som nu slog sig ned bland oss. I Uppsala hade man fått andra vanor. Snart var det inte bara läskedrycker som stod här och var på borden. Så var läget, när ett par äldre herrar uppenbarade sig i en dörröppning. Det var två lektorer, som deltog i stadsfullmäktiges julfest som hölls i ett rum bredvid Concordias.

Det blev räfst och rättarting när vårterminen började, Lennart Bodström fick som ordförande bära ansvaret och hans uppförandebetyg sänktes. Samtidigt kom incidenten att bli ett slagträ i en infekterad strid vid Strängnäs läroverk och ett argument mot rektorns fortsatta förordnande, en ståndpunkt hårt driven av en del av kollegiet. Småstadsskandalen nådde rikspressens spalter och eftersom rektorn var gift med författarinnan Berit Spong blev allt snart skildrat i nyckelromanen Sjövinkel, där stadens biskop och de oppositionella lektorerna svartmålades i en nidskrift utan hämningar.

sjöv

En försvarsskrift mot Berit Spongs roman

När romanen kom ut hade Lennart Bodström redan tagit studenten men han deltog ändå i utkanten av debatten och stödde med sin radikala grundhållning snarare rektorn än det borgerligt rättsinniga lärarkollegiet. Av de lärare som stod bakom rektorn fick han också ett erkännande i en av deras långa inlagor till Kungl. Skolöverstyrelsen: ”en rakryggad och högt begåvad yngling som bl.a. som scoutledare gjort sig allmänt respekterad”.

Kanske var Lennart Bodström livet igenom något av en scoutledare: ”Alltid redo” var hans motto när de offentliga uppdragen väntade.

Read Full Post »

Jag såg att Leif Leifland, den gamle mästerdiplomaten, är död. Jag har bara positiva minnen av honom. Han var min chef under några år på svenska ambassaden i London, alltid vänlig, alltid humoristisk, ständigt intresserad av historia (och personhistoria). Lite bitsk kunde han väl vara när han gisslade dumheter eller pretentiöst uppträdande.

Han kom till London 1982 och lämnade sin post där 1991. Då var han en av de ambassadörer som tjänstgjort längst i den brittiska huvudstaden. När ett antal tjänstemän från ambassaden var inbjudna till Her Majesty’s Evening Reception på Buckingham Palace hösten 1990 stod vi långt fram i raddan av beskickningar på grund av hans långa tjänstgöringstid – han var nummer 6 i anciennitetsordning, en viktig princip i det diplomatiska protokollet. Vi kunde kasta oss över buffébordet långt före de amerikanska kollegorna som då stod en bra bit nere i hierarkin.

LLd

Leif Leifland på väg till drottning Elizabeth 1982

Det fanns absolut inget av diplomatiskt snobberi över Leif. Han växlade inte mellan många kostymer eller slipsar och den frack han bar på palatsets mottagning hade varit med förr, om man säger så. Men han var desto skickligare när det gällde att analysera politiska skeenden och han hade verkligen varit i hetluften under de ”frostens år” på 70-talet när han fick basa för vår ambassad i Washington sedan USA visat sitt missnöje med Olof Palmes protester mot Vietnamkriget. Han insatser som stöd för statsminister Fälldin i samband med den ryska ubåtsincidenten utanför Karlskrona 1981 är mångomskrivna.

Historia var ett av hans stora intressen. Man hade en känsla av att han vid mottagningarna i residenset gärna såg att gästerna gick relativt tidigt så att han kunde dra sig tillbaka till sitt skrivande. Han delegerade också flitigt ärenden till medarbetarna för att själv kunna tillbringa tid på The Public Record Office där han studerade handlingar kring svensk-brittiska förbindelser, inte minst under andra världskriget.

Hans flitiga arkivstudier resulterade också i en del läsvärda böcker. Han skrev bland annat en bok om Axel Wenner-Gren, där han beskrev den brittisk-amerikanska svartlistningen av den svenske affärsmannen som något av ett justitiemord. Hade han inte valt den diplomatiska banan kunde han ha blivit en framgångsrik forskare.

Någon gång i mitten på 90-talet bjöd jag Leif Leifland på lunch tillsammans med Bengt Beckman från Försvarets Radioanstalt, känd som den svenska kryptoanalysens främste historieskrivare. De hade haft lite olika uppfattningar om det brittiska intresset för Sverige under kriget. Leif ansåg att britterna var föga intresserade av Sveriges politik eftersom han under sina arkivstudier hittat väldigt få dechiffrerade svenska telegram. Bengts åsikt var att britterna säkert var intresserade men han kunde från sina egna studier konstatera att de faktiskt inte lyckats knäcka de svenska chiffren. De båda historikerna hade aldrig träffats förr och det blev en lång och intressant lunchkonversation om diplomati och hemlig skrift.

Leif Leifland var en person att minnas, både för hans i vid mening historiska insatser och för hans mänskliga egenskaper.

Read Full Post »

Jag läser i tidningarna om statsminister Löfvens resa i Kina och om svårigheterna att tala i klartext när det gäller att karakterisera landets säregna statsskick. Jag förstår svårigheterna.

En gång var jag med i en officiell svensk delegation till Kina. Året var väl 1988 och besöket handlade om utbyte och samarbete på utbildningsområdet. Delegationen leddes av Björn von Sydow, då statssekreterare i Statsrådsberedningen. Allt följde ett strikt protokoll. Björn satt i bil nr 1 och jag i nummer 5 eller 6. Vi vallades runt i Peking och flög till Shanghai där vi bodde på världsberömda Peace Hotel och hörde den omskrivna jazzorkester som spelat där i decennier. Vi åkte nattåg med tyllgardiner, åt äkta Pekinganka och tvingade i oss det terpentinluktande kinesiska brännvinet Maotai som dock smakade allt bättre ju längre kvällen led. Den kinesiska muren bestegs förstås under sakkunnig ledning av någon partifunktionär

Jag hade hand om resväskan med de presenter av olika värde som skulle utdelas till värdarna vid de olika studiebesöken. Det är en viktig och grannlaga uppgift: vem ska ha vad? Det gäller också att ha presenter som inte är för tunga. Jag minns att monteringsbara svenska änglaspel var mycket populära. De var trevligt paketerade och och vägde inte så mycket. Som ”conversation pieces” var de också oöverträffade. Det tar några minuter att montera spelet för att demonstrera hur vackert de klingar i full rörelse. Under tiden växte vänskapen mellan våra folk.

sv-cn

Sverige-Kina. Himmelsk frid mellan folken

Kineserna ville gärna att Sverige skulle bygga en socialhögskola någonstans i landet. De ville helst ha löften om detta men det kunde inte ens vår statssekreterare ge. Han fick i diplomatiska ordalag förklara att saken skulle diskuteras vid vår hemkomst till Sverige.

Året därpå inträffade massakern på Himmelska fridens torg. Sveriges förbindelser med Kina tonades ned och alla planer på socialhögskolor och liknande lades till handlingarna.

Jag kom att tänka på vår gamla resa när jag i Saudi Gazette läste om Björn von Sydows senaste diplomatiska mission under rubriken ”Deep sorrow over dent in our relations, says Sweden”:

Custodian of the Two Holy Mosques King Salman received a letter from Sweden’s King Carl XVI Gustaf stressing the depth of bilateral relations and his keenness on ensuring their continuity.

King Salman also received a message from Sweden’s Prime Minister Stefan Loefven in which he expressed deep sorrow and regret over the current crisis between the two countries, stressing the keenness of his government to maintain bilateral relations. The prime minister also said in his letter that his government was looking forward to welcoming the return of the Saudi ambassador to Stockholm and to enhance the relations between the two countries.

The letters were handed over by Bjoern von Sydow, former Swedish defense minister and special envoy of Sweden, during a meeting with King Salman at Al-Oja Palace at Diriyah on Friday evening.

The Swedish special envoy conveyed the greetings of Sweden’s king to King Salman. The King sent his greetings to Sweden’s king and prime minister.

Slutet gott, allting gott. Man förstår att kung Salman är vänligt stämd mot vår egen konung som ju för några år sedan, i  egenskap av hedersord­förande i World Scout Foundation, delade ut förtjänsttecknet ”Bronsvargen” till den nyss avlidne kung Abdullah, Salmans halvbror.

bronsv

Kanske fick kung Salman ett muntligt underhandslöfte om att också han så småningom ska tilldelas bronsvargen för sina utmärkta insatser i scoutrörelsens anda. Det kan kanske förklara den snabba lösningen på krisen.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 48 andra följare