Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

”I Sverige pratar vi svenska”, sa moderatledaren Ulf Kristersson häromdagen. Visst, så är det. Men i Schweiz och Belgien, vad pratar man där? Och vad ska man säga om Finland där så många envisas med att tala sitt svenska modersmål vid sidan av majoritetsspråket finska.

Jag ska inte förvränga Kristersson uttalande eftersom hans poäng förstås är att grundläggande kunskaper i svenska har stor betydelse för integrationen. Vill man bli  en del av vårt samhälle är det därför rimligt att man också lär sig det ledande nationella språket. Men det är det kategoriska i moderatledarens uttalande som får åtminstone mig att hoppa till.

Vad var det nitiska folkskollärare i Tornedalen präntade in i sina finsktalande elever under 1930-talet om inte just budordet: ”I Sverige pratar vi svenska”. Det var först 1958 som Kungliga Skolöverstyrelsen i ett cirkulär lät meddela att man inte borde förbjuda finsktalande lärjungar att tala sitt modersmål på raster och i skolhemmen.

Den svenska språklikriktningen var på sätt och vis en spegelbild av fennomanernas fältrop på andra sidan gränsen: ”Suomessa puhutaan suomea” – i Finland ska man tala finska. Det är ju också en sats som många okunniga svenskar tagit till sig så till den grad att de tror att invandrande finlandssvenskar lärt sig språket först här i landet. Om detta skrev Sydsvenskans Heidi Avellan för några år sedan samtidigt som hon kommenterade det nygamla hatet mot svenskan bland nationalister i Finland:

Jag har vant mig vid okunskapen. Att jag kallas ”finska”, att Helsingfors kallas Helsinki, att Åbo får heta Turku och att operafestivalens Nyslott bara är känt som Savonlinna är inte mycket att orda om. Att ”rikssvenskar” inte har full koll på finlandssvenskarnas liv och historia går att förstå.

Men finnar ska veta bättre.

De är uppvuxna i det land där folket tiger på två språk, för att citera Bertolt Brecht. Svenska är Finlands ena officiella språk. Dagens språkfejd där svenskan ses som inkräktarnas tungomål är historielös.

Ändå hotas kända kvinnor som förknippas med finlandssvenskan: de ska våldtas och dödas – så att ”blodet stänker ändå till Sverige”.

Språkpolitik blir faktiskt ofta blodig, särskilt om den kombineras med skillnader i religion och kultur. Men även utan vapenskrammel kan den bli intolerant. Oftast kanske mer löjeväckande. Jag skrev någon gång här på bloggen om erfarenheter av att köra bil i Belgien. Har man siktet inställt på Liège och följer de skyltar som pekar ditåt blir man plötsligt villrådig när man passerat gränsen till en flamländsk kommun och i stället hänvisas mot Luik. Och reser man mot den sydbelgiska staden Mons kan skyltarna i nästa kommun visa mot samma stad som då heter Bergen. Den kommunledning som ville införa tvåspråkiga skyltar skulle kanske bli bortröstad i nästa val (med undantag för Bryssel som har en lagfäst tvåspråkighet).

Den som haft kontakt med republiken Irlands officiella liv vet att talaren i en parlamentsdebatt ofta inleder med några ord på iriska (som man kanske knappt behärskar) för att sedan övergå till den mer bekväma engelskan. Men symbolpolitiken i att markera landets första officiella språk är här viktig. I Katalonien har språkfrågan också fått en allt starkare politisk färg. Där får man numera kanske väga sina ord innan man öppnar munnen.

Den gamla språkstriden i Norge är väl inte så dramatisk nu för tiden men Noregs Mållag, som kämpar för nynorskans ställning i landet, skrev häromdagen bland annat så här efter en granskning av den nya regeringsplattform som presenterades i veckan:

Til forskings- og høgare utdanningsminister Iselin Nybø
I Jeløy-plattforma står det at «Regjeringen vil sikre gode bruks- og opplæringsvilkår for de offisielle språkene i Norge og de to likestilte målformene i norsk.». Mållaget ønsker at statsråd Nybø skjerpar tonen mot universitet og høgskular som år etter år bryt mållova når det gjeld regelen om at minst 25 % av det dei skriv, skal vere på nynorsk. For å sikre gode opplæringsvilkår for elevar med nynorsk hovudmål er det òg viktig at ein styrker nynorskopplæringa for lærarskulestudentar og sørger for at dei får avgangsvitnemål som viser at dei kan nynorsk.

Nynationalister av olika schatteringar är numera ofta nitiska språkpoliser. Jag har tidigare skrivit om Ukraina där utbildningssystemet nu ska likriktas från högstadiet och uppåt. All undervisning måste då ske på ukrainska. Ryska, ungerska och rumänska minoriteter protesterar vilt och den ungerska regeringen hotar med att lägga in veto mot Ukrainas närmande till EU och landets samarbete med Nato.

En ukrainsk hantverkare som jag träffat här i Sverige berättar om hur hans hustru, född i Ukraina men i ett helt ryskspråkigt område, blev trakasserad när hon i västra Ukraina vågade kritisera ruttna grönsaker i ett snabbköp: ”Åk hem till Ryssland om varorna här inte duger”, replikerade den tjugoåriga bodbetjänten som naturligtvis förstod hennes ryska men som ville markera sin språkliga renlärighet.

Exemplen på kontroversiell språkpolitik kan mångfaldigas. Men visst har Ulf Kristersson rätt: i Sverige talar vi svenska. Plus förstås de officiella minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch.

Read Full Post »

Jag hoppar till inför rubriken i Dagens Nyheter: ”Trots it-skandalen – de rödgröna ökar försprånget”. Vad menas med ”trots”? Hade någon utanför kommentariatet väntat sig att väljarna skulle bli jätteupprörda? Det är ju en så diffus ”skandal” att få kan genomskåda den.

Framför allt verkar det vara svårt att förstå vilken ”främmande makt” som kan tänkas komma åt uppgifterna. För ovanlighetens skull har ingen pekat ut Ryssland. Tjeckien har dock nämnts som ett av de länder där datatekniker fått ta hand om den utkontrakterade skötseln av registret. Det har med andra ord hamnat i åtminstone ett Nato-land. Jan Björklund nämnde i en upprörd kommentar att uppgifterna kan hamna hos ”fienden”. Men tjeckerna är väl inte våra fiender? Är det turkarna han tänker på?

Bryr sig väljarna om ifall deras personnummer kommer på vift? Jag förstår upprördheten om det gäller skyddade identiteter. Men i hur många kundregister finns inte var och en av oss med personuppgifter och konsumtionsmönster? Hur sköter ICA och Coop säkerheten i sin datahantering?

Förlåt om jag bagatelliserar problemet men jag tror att den här reaktionen ligger bakom det faktum att Alliansen inte tjänat något på den senaste tidens agerande. Kanske tycker en och annan väljare till och med att det var lite småsint att vilja peta inte bara den mest ansvariga ministern utan dessutom två påstått populära statsråd som grädde på moset. Dessutom ledde ju hela aktionen till att Stefan Löfven fick en hel del beröm för sitt resoluta uppträdande.

På tal om trots så hade Jan Scherman en rätt skarp iakttagelse i Aftonbladet strax efter presskonferensen i juli. Han konstaterade att mediedrevet inte riktig gett det utfall som de mediala regissörerna hade förutsett:

I drevets dramaturgi surnar sedan en och annan reporter till när spelet inte går den väg man förutsagt. Kanske är det förklaringen till den politiske reportern K G Bergströms fråga till Stefan Löfven om varför statsministern ”trotsar” Alliansens krav på att även försvarsminister Peter Hultqvist ska avgå. Trots är ett ord som har med olydnad att göra. Men misstroendevotum betyder inte att den som väckt frågan ska åtlydas, utan att makten formellt flyttar till riksdagen. Och först efter ett riksdagsbeslut som bifaller misstroendet kan trotset uppstå. Men enligt samma regelverk har statsministern då inget val, möjligtvis ett alternativ som handlar om att hela regeringen avgår.

Vi ska förstås inte misstro medierna à la Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Bara konstatera att väljare har en tendens att inte rösta som ledarsidor och politiska kommentatorer väntar sig.

Det politiska spelat kan vara outgrundligt, framför allt i jakten på billiga poänger. I Svenska Dagbladet kan man idag läsa att kungen och drottningen fått kritik för att de åkt till ett privat födelsedagsparty i Moskva för EF-ägaren Bertil Hults hustru Lisbeth. Enligt Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark borde kungaparet inte ha åkt:

– Jag tycker att det hade varit klokt av UD att rekommendera att inte vidta en sådan resa, givet säkerhetsläget och det som sker i Östersjöområdet. Mitt intryck är att det inte är hovet som begått fel, de verkar följa de rekommendationer som ges, utan att det är UD:s ansvar.

Kungen i Kreml 2001 (Wikimedia commons)

Det är klart att en moderat politiker inte kan klandra hovet. Annars undrar man ju vad det mångomtalade säkerhetsläget innebär? Det faktum att president Niinistö bjöd Putin på opera i Nyslott i slutet på juli tyder ju på att det är ganska lugnt. Det kommer i och för sig att skramlas med vapen den närmaste tiden.

För ett knappt år sedan var kungen på en scoutresa till Saudiarabien. Det är en region där säkerhetsläget är minst sagt prekärt och där statschefen hänsynslöst låter bomba ett grannland. Men jag minns inte att Hans Wallmark den gången hade någon kommentar till resan.

Som sagt: politik är det outgrundligas konst.

Read Full Post »

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Read Full Post »

Jag skriver i plural: attackerna. Jag tänker förstås på terrordådet i Stockholm i fredags men också på bomberna mot två koptiska kyrkor i Egypten. Det som hände här hemma kändes nästan inpå huden. Men här i Södertälje, där vi har en koptisk kyrka, finns förstås också en påtaglig närhet till det som skedde långt söderut.

Jag råkade befinna mig i Stockholm i fredags. Jag var på väg till tunnelbanan vid Östermalmstorg  när det plötsligt meddelades att den var avstängd. Jag började vandra ner mot stan och hade kommit till Kungsträdgården när en svart skåpbil full av tungt beväpnade och maskerade poliser skrek att alla skulle ta sig hem och lämna innerstan. Det kändes som om krigstillstånd hade utfärdats. Men att lämna innerstan var förstås lättare sagt än gjort.

En buss gick i alla fall från Karl XII:s torg mot Slussen. Jag hoppade in och den kröp fram mot Slussen men där kom det order att alla bussar skulle in till garage. Totalt stillestånd i kollektivtrafiken.

Jag gick då in på Hotell Hilton strax intill och där fanns det gott om platser att sitta på. Jag satt där ett par timmar och försökte få information om pendeltågen hem men det enda som meddelades var att de stod stilla. Det var en vacker vårkväll och jag hade genom panoramafönstren utsikt mot Gamla stans t-bana där tågen väntade på klarsignal. Det blev en nästan bisarr upplevelse att blicka ut över Gamla stans solbelysta fasader medan dramatiken pågick lite längre bort och sjukvårdare och poliser gjorde sitt tunga jobb.

Vid 20-tiden såg jag det första tunnelbanetåget rulla och vandrade vidare mot Södra station som dock fortfarande var avspärrad. Jag gick in på en pub intill stationen där jag tillsammans med ett blandat klientel av ölgubbar och strandsatta resenärer kollade på de stora tv-skärmar som normalt är avsedda för fotboll men som nu sände Svt1 hela tiden.

Det är sant att det bästa hos människor kan komma fram i krissituationer men det sämsta lurar också under ytan. En man vid bordet intill mitt skulle också med pendeltåget, fast norrut till Kungsängen. Han var väl inne på sin tredje starköl och förkunnade att gärningsmannen borde avrättas offentligt. Efter mina invändningar medgav han att det kunde vara bra att få tag i honom levande för att kartlägga motiv och nätverk.

Jag övergav honom och gick ned till perrongen och tog första bästa tåg mot Södertälje. Klockan 22 var jag hemma, drygt sex timmar försenad.

Allt det jag nu berättat är förstås en anekdotisk bagatell vid sidan av den stora tragiken och den vidare dramatiken. Men det är ändå de personliga upplevelserna som etsar sig fast i minnet.

När det gäller det som hänt i Egypten vet vi att dåden skett i en miljö där det öppna samhällets regler inte gäller. Det handlar om en ”godkänd” diktatur och den auktoritäre president al-Sisi var nyss i Washington där president Trump karaktäriserade honom som ”a fantastic guy”. Ändå är situationen i Egypten precis så som den beskrevs av The Independent i anslutning till besöket:

Tens of thousands of political dissidents, including American citizens and human rights advocates, remain in Egyptian jails today due to Mr Sisi’s policies, according to Human Rights Watch…

The two leaders may have different personalities – military versus celebrity – but they have a similar philosophy. The ”Make America Great Again” slogan and ”Long Live Egypt” seem to mirror each other in sentiment.

They also share views on media in their countries reporting ”fake news” and criticising their respective judicial branches for being biased against them.

Redan har al-Sisi slagit till mot ”fake news” efter söndagens två blodiga attentat mot landets kristna. Ahram On-line rapporterar idag:

In a statement published on Sunday, Al-Bawabah newspaper expressed its surprise and outrage at the decision to confiscate its Monday issue, in which it pointed to “security failure” in relation to the bombing of two Coptic Orthodox churches that left dozens dead and scores injured on Palm Sunday.

Al-Bawabah’s editor Abdo El-Nasr told Al-Ahram Arabic website that the newspaper’s management speaking with officials to try and secure the release of the banned issue, saying ”it contains nothing threatening to national security”.

“We openly declared that what happened at the two churches, in our opinion, is a major security lapse and we must hold accountable those responsible, changing the current strategy in combating terrorism,” the statement read.

Men Donald Trump har fullt förtroende för sin nyvunne vän i kampen ot terrorismen: “I have great confidence that President Al-Sisi will handle situation properly”, twittrar han.

Själv har jag mindre förtroende för Egyptens president. Men jag tror att jag någon dag under den kommande påskhelgen ska besöka Sankt Mina koptiska kyrka i Södertälje.

Read Full Post »

Minns någon den myndighet som hette ”Styrelsen för Sverigebilden”? Namnet ger vibbar av auktoritär kommandopolitik men det var faktiskt regeringen Bildt som lät inrätta den. Verksamheten reglerades på hävdvunnet byråkratiskt sätt genom Förordning (1992:584) med instruktion för Styrelsen för Sverigebilden innan myndigheten blev nedlagd av den socialdemokratiska regeringen 1995.

Nu är det mycket snack om sverigebilden igen. Det har vi Donald Trump att tacka för. I varje fall tycker Sverigedemokraternas Mattias Karlsson att den amerikanske presidenten gett oss ett bra handtag. Dagens Nyheter citerar vad han sagt i en intervju med CNN.

Jag är mycket tacksam för att president Trump tog upp denna fråga, det är mycket viktigt för oss här. Och jag förstår också motivet varför han gjorde det. Vi har en diskussion här nu, om gränskontroll och flyktingar i USA. Jag tycker att Sverige är ett gott exempel att visa fram som dåligt exempel.

DN rapporterar också om att sverigedemokraten Tobias Andersson, som deltar i partistyrelsens möten, har varit med om att skapa bilden i USA av Sverige som ett land som förstörts av massinvandring.

Men det är väl inte bara Sverigedemokraterna som varit aktiva när det gällt att ge bilden av Sverige som ett land där invandringen hotar oss för varje steg vi tar utanför den faluröda stugan.

I september förra året skrev skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en stor artikel i det brittiska högermagasinet Spectator där hon inbjöd till studiebesök i vårt land: ”Anyone who wants to find out how not to handle a migration crisis is welcome to pay us a visit.” Och i samma tidskrift lamenterade hennes kollega Ivar Arpi ett halvår tidigare över att man inte får säga vad som helst i det här landet: ”It’s not only Germany that covers up mass sex attacks by migrant men… Sweden’s record is shameful”.

stuga

Sverigebilden (källa: Wikipedia)

Visst finns det problem i Sverige relaterade till såväl invandring som utanförskap och segregation. Men det går ju att nyansera debatten. Som när Carl Bildt stillsamt påpekade: ”Last year there were app 50% more murders only in Orlando/Orange in Florida, where Trump spoke the other day, than in all of Sweden. Bad”.

För att nu inte tala om alla de återkommande upplopp som drabbar USA:s städer där man fortfarande inte har kommit tillrätta med den rasmässiga segregationen och där en svart man har 5 gånger större risk att hamna i fängelse än vita män, trots att afroamerikanerna bara motsvarar drygt 13% av befolkningen. Snacka om dålig integration efter flera hundra år.

Att Trumps twittrande påverkar också en europeisk opinion (och i förlängningen europeiska val) är uppenbart. De högerpopulister som nu strävar mot makten gynnas förstås. Ändå säger Mikael Tofvesson, enhetschef på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), till Svenska Dagbladet att presidentens uttalande inte är så bekymmersamma:

Man kan inte klassificera det här som en desinformationsattack på Sverige. Det var uttalanden för en annan målgrupp i ett annat land, men av en person som har stor spridning, säger han.

Man förstår att MSB något skakas i sina grundvalar eftersom myndigheten hela tiden riktat sin uppmärksamhet österut och satsat pengar och resurser på rysk desinformation. Samme Tofvesson uttalade sig några dagar tidigare för Sveriges radio om MSB:s roll inför det svenska riksdagsvalet 2018:

Det MSB ska göra är att ta fram just bilden av vad finns det för sårbarheter och hot vad gäller informationspåverkan, alltså propaganda, vilseledning och desinformation, och på vilket sätt kan det få konsekvenser för Sverige.

Glöm då för all del inte den impulsive amerikanske presidenten när den hotbilden ska tas fram.

Visst är informationspåverkan viktig. Någon borde kanske (som det heter) styra upp vad som skrivs och twittras om vårt land. Kanske är det i detta oroliga internationella läge rent av dags att återupprätta Styrelsen för Sverigebilden.

Read Full Post »

Man måste i dessa tider ta vara på alla positiva nyheter. Som t. ex. dagens besked om att Stefan Löfven inte tänker åka till Almedalen i sommar. Äntligen en ledande politiker som vågar markera mot den åsikternas Kiviks marknad som veckan i Visby urartat till! En partytältens högtid där politiker, journalister och lobbyister frotterar sig mot varandra. Man får hoppas att fler följer efter.

almedalenvisby

Almedalen – utan lobbyister

Skulle sedan någon nationell beslutsfattare våga ta första steget att utebli från Folk och Försvars konferens i Sälen nästa vinter så vore det förstås också en välkommen markering. Också där lever militärer och försvarspolitiker i något slags symbios med ledarskribenter och de s. k. säkerhetspolitiska reportrarna.

Mediaveteranen Jan Scherman hade några bitska sanningar om detta i en artikel i Aftonbladet under rubriken Nickedockorna i Sälen. Där skrev han bland annat, mot bakgrund av den brist på kritiskt granskande journalistik som man lätt kan iaktta:

Jag har varit där en gång, då jag jobbade på Aktuellt, och sett förbrödringen mellan granskarna och de granskade i den klädkod som mest påminner om ”casual friday” fast med tillägget värmande underställ.

Detta om medias abdikering från sitt kritiska uppdrag.

Annars har jag ägnat några lediga minuter åt att studera den ”Danmarkskanon” som nu slagits fast, en förteckning på de tio viktigaste värderingar som format vårt sydliga broderland och som fortsatt ska prägla dess framtid.

Ni kan hitta allt kring detta om ni klickar här. De tio danska karakteristika som slagits fast är följande:

Velfærdssamfundet
Frihed
Tillid
Lighed for loven 
Kønsligestilling
Det danske sprog
Foreningsliv og frivillighed
Frisind
Hygge
Den kristne kulturarv

Någon däremot? Om man bortser från just det danska språket så kunde det också vara en svensk kanon. En annan fråga är förstås vad den innebär mer än fromma ord. Vem har något att invända mot välfärdssamhället som princip? Frågan är väl bara vad det ska omfatta och hur det ska finansieras. Det är ju i svaret på de svåra frågorna som den riktiga värdegrunden visar sig.

danmarkskanon

Mest nyfiken är jag kanske på det kärnvärde som begreppet ”hygge” utgör. Jag läser en av förklaringarna till detta budord:

Idéen om hygge fylder meget i danskernes selvbevidsthed. Hygge betragtes som en særlig måde at være sammen på under afslappede forhold. Hygge har sit eget ord, og mange siger, at det ikke kan oversættes. Det er ikke mange udlændinge, der besøger Danmark, der ikke straks bliver præsenteret for ordet og for hyggens betydning.

Så är det kanske. I ett av de folkliga inlägg som lett fram till tio-i-topp-listan utvecklar två kvinnor tanken:

Kender du det, når du kommer hjem fra arbejde, svinger benene op i sofaen og tænder for Tv’et? Her i Danmark definerer vi det på en helt særlig måde: ‘hygge’. Når vejret bliver gråt og kedeligt, tænder vi stearinlysene og mødes i en hyggestund omkring et brætspil med et varmt tæppe, som oftest lidt godt til ganen og i godt selskab.

Tænker man på vores nabolande som f.eks. Tyskland, Norge og England, har de intet i lighed med dette eminente term for samvær, stemning og den helt unikke og fuldkommen usammenlignelige følelse.

Det är synd om engelsmän, tyskar och norrmän som aldrig får ta del av denna avslappnade känsla. Men vi svenskar har faktiskt något motsvarande i ordet ”mys”. Det borde finnas med om svenska politiker skulle vilja göra en motsvarande lista. Plus, förstås, den ursvenska ”fikapausen”, det sociala kitt som i mångt och mycket håller vår nation samman.

Read Full Post »

Fejkade nyheter är dagens s. k. snackis. Vem kan man egentligen lita på? Utrikespolitiska institutet (UI) svär sig fri från ansvar för den rapport som i veckan vållade stora rubriker, också internationellt. Den påstår ju att Sverige utsatts för en massiv rysk desinformationskampanj där inte minst Aftonbladets kulturredaktion varit ett av redskapen.

Eftersom jag i många år varit frilansskribent på de aktuella kultursidorna har jag förstås med intresse läst vad Martin Kragh och och Sebastian Åsberg har att komma med. Den sistnämnde uppges vara något slags praktikant på UI medan Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet där.

fake

I Aftonbladet har Martin Aagård i detalj bemött de många vilseledande uppgifterna och halvsanningarna i rapporten. Han kan visserligen sägas vara part i målet men hans analys sammanfaller med den som David Isaksson gjort i Helsingborgs Dagblad. Han skriver där mycket kritiskt om rapportens argumentationsteknik:

Kraghs sätt att argumentera leder till just det, att vissa meningsmotståndare ses som landsförrädare. Jag hoppas att det inte är dit han vill.

Washington Post har på kort tid publicerat två falska nyheter om Ryssland. Den ena handlade om att Ryssland skulle ha hackat Vermonts kraftnät.

Det andra handlade om att ett amerikanskt nätverk, The PropOrNot Team, som klassificerat 200 sajter som rysk propaganda. I artikeln ”The propaganda about Russian propaganda” i The New Yorker skriver Adrian Chen om nätverkets metodologi. Det är slående hur lik den är Kraghs. Att vara kritisk mot till exempel Nato, Ukraina eller EU är att sprida rysk propaganda.

Utan namns nämnande (det är ju enklast så för dem som ogillar sedvanlig vetenskaplig metod) finns jag berörd i rapporten. Det är när författarna skriver följande om artiklar i Aftonbladet:

Articles regularly apply narratives from Russian public diplomacy: the ‘referendum’ organised on Crimea in 2014 has been described as an ‘expression of the people’s will’ which needs to be ‘accepted’; separatists as ‘self-defence forces inspecting cars and upholding law and order’ and the Maidan revolution as the outcome of ‘American interventionism’

Som stöd för den senare meningen hänvisar en fotnot till en recension som jag skrivit kring två böcker om Hillary Clinton, den ena av Martin Gelin och den andra av Diana Johnstone:

Johnstones bok var jag mycket kritisk till och skrev bland annat:

Johnstone brister, liksom i sin tidigare bok om Jugoslavienkriget, ofta i källkritik. Hon skjuter också över målet. Man kan ha många kritiska synpunkter på bombningen av Serbien eller statsomvälvningen i Ukraina 2014, men i båda fallen handlar det om en bredare förankrad amerikansk interventionism, som man inte kan beskylla just Hillary Clinton för.

Min kritik bestod egentligen av att jag avvisade Johnstones beroende av ”Russian public diplomacy” där allt skylldes på amerikansk inblandning. Men att det fanns en amerikansk interventionism i t ex formandet av den nya ukrainska regeringen är väl inget att diskutera efter de läckta uppgifterna om hur State Departments Victoria Nuland diskuterade den lämpliga fördelningen av ministerposter med den amerikanska ambassadören Pyatt. Kring detta har nog seriösa Ukrainaforskare runt om i världen ingen avvikande mening.

Jag har intresserat mig för Ryssland och Ukraina sedan jag började läsa ryska i slutet på 50-talet och jag önskar verkligen Ukraina allt gott. Men jag tillhör ju också dem som har varit starkt kritiska mot landets rehabilitering av antisemiten och fascisten Bandera liksom lagstiftningen om den nationella plikten att vörda olika extremnationalistiska grupperingar från 30- och 40-talen mm. Men där är jag lika ense med den polska publika diplomatin som den ryska. För att inte tala om Simon Wiesenthal-centret i Israel.

Det är trist att vi i Sverige har fått ett samtalsklimat kring viktiga internationella frågor där missriktat kamratstöd och endimensionella twittermobbar omöjliggör en nyanserad diskussion. Även om Utrikespolitiska institutet nu försiktigt verkar ta avstånd från rapporten är det ofrånkomligt att dess vetenskapliga trovärdighet naggats i kanten av den aktuella diskussionen.

Read Full Post »

Older Posts »