Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Man måste i dessa tider ta vara på alla positiva nyheter. Som t. ex. dagens besked om att Stefan Löfven inte tänker åka till Almedalen i sommar. Äntligen en ledande politiker som vågar markera mot den åsikternas Kiviks marknad som veckan i Visby urartat till! En partytältens högtid där politiker, journalister och lobbyister frotterar sig mot varandra. Man får hoppas att fler följer efter.

almedalenvisby

Almedalen – utan lobbyister

Skulle sedan någon nationell beslutsfattare våga ta första steget att utebli från Folk och Försvars konferens i Sälen nästa vinter så vore det förstås också en välkommen markering. Också där lever militärer och försvarspolitiker i något slags symbios med ledarskribenter och de s. k. säkerhetspolitiska reportrarna.

Mediaveteranen Jan Scherman hade några bitska sanningar om detta i en artikel i Aftonbladet under rubriken Nickedockorna i Sälen. Där skrev han bland annat, mot bakgrund av den brist på kritiskt granskande journalistik som man lätt kan iaktta:

Jag har varit där en gång, då jag jobbade på Aktuellt, och sett förbrödringen mellan granskarna och de granskade i den klädkod som mest påminner om ”casual friday” fast med tillägget värmande underställ.

Detta om medias abdikering från sitt kritiska uppdrag.

Annars har jag ägnat några lediga minuter åt att studera den ”Danmarkskanon” som nu slagits fast, en förteckning på de tio viktigaste värderingar som format vårt sydliga broderland och som fortsatt ska prägla dess framtid.

Ni kan hitta allt kring detta om ni klickar här. De tio danska karakteristika som slagits fast är följande:

Velfærdssamfundet
Frihed
Tillid
Lighed for loven 
Kønsligestilling
Det danske sprog
Foreningsliv og frivillighed
Frisind
Hygge
Den kristne kulturarv

Någon däremot? Om man bortser från just det danska språket så kunde det också vara en svensk kanon. En annan fråga är förstås vad den innebär mer än fromma ord. Vem har något att invända mot välfärdssamhället som princip? Frågan är väl bara vad det ska omfatta och hur det ska finansieras. Det är ju i svaret på de svåra frågorna som den riktiga värdegrunden visar sig.

danmarkskanon

Mest nyfiken är jag kanske på det kärnvärde som begreppet ”hygge” utgör. Jag läser en av förklaringarna till detta budord:

Idéen om hygge fylder meget i danskernes selvbevidsthed. Hygge betragtes som en særlig måde at være sammen på under afslappede forhold. Hygge har sit eget ord, og mange siger, at det ikke kan oversættes. Det er ikke mange udlændinge, der besøger Danmark, der ikke straks bliver præsenteret for ordet og for hyggens betydning.

Så är det kanske. I ett av de folkliga inlägg som lett fram till tio-i-topp-listan utvecklar två kvinnor tanken:

Kender du det, når du kommer hjem fra arbejde, svinger benene op i sofaen og tænder for Tv’et? Her i Danmark definerer vi det på en helt særlig måde: ‘hygge’. Når vejret bliver gråt og kedeligt, tænder vi stearinlysene og mødes i en hyggestund omkring et brætspil med et varmt tæppe, som oftest lidt godt til ganen og i godt selskab.

Tænker man på vores nabolande som f.eks. Tyskland, Norge og England, har de intet i lighed med dette eminente term for samvær, stemning og den helt unikke og fuldkommen usammenlignelige følelse.

Det är synd om engelsmän, tyskar och norrmän som aldrig får ta del av denna avslappnade känsla. Men vi svenskar har faktiskt något motsvarande i ordet ”mys”. Det borde finnas med om svenska politiker skulle vilja göra en motsvarande lista. Plus, förstås, den ursvenska ”fikapausen”, det sociala kitt som i mångt och mycket håller vår nation samman.

Read Full Post »

Fejkade nyheter är dagens s. k. snackis. Vem kan man egentligen lita på? Utrikespolitiska institutet (UI) svär sig fri från ansvar för den rapport som i veckan vållade stora rubriker, också internationellt. Den påstår ju att Sverige utsatts för en massiv rysk desinformationskampanj där inte minst Aftonbladets kulturredaktion varit ett av redskapen.

Eftersom jag i många år varit frilansskribent på de aktuella kultursidorna har jag förstås med intresse läst vad Martin Kragh och och Sebastian Åsberg har att komma med. Den sistnämnde uppges vara något slags praktikant på UI medan Kragh är chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet där.

fake

I Aftonbladet har Martin Aagård i detalj bemött de många vilseledande uppgifterna och halvsanningarna i rapporten. Han kan visserligen sägas vara part i målet men hans analys sammanfaller med den som David Isaksson gjort i Helsingborgs Dagblad. Han skriver där mycket kritiskt om rapportens argumentationsteknik:

Kraghs sätt att argumentera leder till just det, att vissa meningsmotståndare ses som landsförrädare. Jag hoppas att det inte är dit han vill.

Washington Post har på kort tid publicerat två falska nyheter om Ryssland. Den ena handlade om att Ryssland skulle ha hackat Vermonts kraftnät.

Det andra handlade om att ett amerikanskt nätverk, The PropOrNot Team, som klassificerat 200 sajter som rysk propaganda. I artikeln ”The propaganda about Russian propaganda” i The New Yorker skriver Adrian Chen om nätverkets metodologi. Det är slående hur lik den är Kraghs. Att vara kritisk mot till exempel Nato, Ukraina eller EU är att sprida rysk propaganda.

Utan namns nämnande (det är ju enklast så för dem som ogillar sedvanlig vetenskaplig metod) finns jag berörd i rapporten. Det är när författarna skriver följande om artiklar i Aftonbladet:

Articles regularly apply narratives from Russian public diplomacy: the ‘referendum’ organised on Crimea in 2014 has been described as an ‘expression of the people’s will’ which needs to be ‘accepted’; separatists as ‘self-defence forces inspecting cars and upholding law and order’ and the Maidan revolution as the outcome of ‘American interventionism’

Som stöd för den senare meningen hänvisar en fotnot till en recension som jag skrivit kring två böcker om Hillary Clinton, den ena av Martin Gelin och den andra av Diana Johnstone:

Johnstones bok var jag mycket kritisk till och skrev bland annat:

Johnstone brister, liksom i sin tidigare bok om Jugoslavienkriget, ofta i källkritik. Hon skjuter också över målet. Man kan ha många kritiska synpunkter på bombningen av Serbien eller statsomvälvningen i Ukraina 2014, men i båda fallen handlar det om en bredare förankrad amerikansk interventionism, som man inte kan beskylla just Hillary Clinton för.

Min kritik bestod egentligen av att jag avvisade Johnstones beroende av ”Russian public diplomacy” där allt skylldes på amerikansk inblandning. Men att det fanns en amerikansk interventionism i t ex formandet av den nya ukrainska regeringen är väl inget att diskutera efter de läckta uppgifterna om hur State Departments Victoria Nuland diskuterade den lämpliga fördelningen av ministerposter med den amerikanska ambassadören Pyatt. Kring detta har nog seriösa Ukrainaforskare runt om i världen ingen avvikande mening.

Jag har intresserat mig för Ryssland och Ukraina sedan jag började läsa ryska i slutet på 50-talet och jag önskar verkligen Ukraina allt gott. Men jag tillhör ju också dem som har varit starkt kritiska mot landets rehabilitering av antisemiten och fascisten Bandera liksom lagstiftningen om den nationella plikten att vörda olika extremnationalistiska grupperingar från 30- och 40-talen mm. Men där är jag lika ense med den polska publika diplomatin som den ryska. För att inte tala om Simon Wiesenthal-centret i Israel.

Det är trist att vi i Sverige har fått ett samtalsklimat kring viktiga internationella frågor där missriktat kamratstöd och endimensionella twittermobbar omöjliggör en nyanserad diskussion. Även om Utrikespolitiska institutet nu försiktigt verkar ta avstånd från rapporten är det ofrånkomligt att dess vetenskapliga trovärdighet naggats i kanten av den aktuella diskussionen.

Read Full Post »

”Reinfeldt is very organized and self-controlled”. Så skrev den amerikanske ambassadören Michael M. Wood i ett konfidentiellt telegram till Washington den 11 oktober 2006 när den nya svenska regeringen just tillträtt.

michael_m_wood

Ambassadör Michael M. Wood

Det är Wikileaks som låter oss läsa detta och andra diplomatiska omdömen i de amerikanska dokument som de offentliggjort på sin hemsida. Från ambassaden i Stockholm fortsatte Wood sin karakteristik av den nya svenska statsministern:

He is known for keeping his composure under pressure. He is said to drink very little alcohol. He speaks excellent English. He has visited the United States on several occasions, including as an observer of each of the past three U.S. presidential elections…

During the Ambassador’s call on him in June, Reinfeldt discussed his views on the relationship of religion to politics (in Sweden, he said, they do not mix), and his intent to resist the efforts of ”new liberals” to tear down the welfare state. He campaigned on the promise to improve rather than replace the welfare state, by giving better value for the money and better results.

De telegram som Wikileaks under senare år publicerat och gjort sökbara på sin sajt sammanfattas i följande fem avdelningar:

The Kissinger Cables — 1,707,500 diplomatic cables from 1973 to 1976.
The Carter Cables — 367,174 diplomatic cables from 1977.
The Carter Cables 2 — 500,577 diplomatic cables from 1978.
The Carter Cables 3 — 531,525 diplomatic cables from 1979.
Cablegate — 251,287 diplomatic cables, nearly all from 2003 to 2010.

Där hittar man massor av intressanta texter kring svensk politik och enskilda personer. I mars 2007 skriver ambassadör Wood till exempel följande om den dåvarande frispelande utrikesministern Carl Bildt:

Bildt has been criticized in the media and by rival politicians recently on a number of fronts: his interests to energy companies with ties to Russia’s proposed Baltic Sea pipeline (Vostok Nafta) or Sudan (Lundin Oil); his role on the International Advisory Council of the Committee for the Liberation of Iraq; and his popular blogs in English and Swedish…

Despite his critics, he enjoys considerable latitude in terms of foreign policy. His views on Iraq are much more forward-leaning than those of his predecessors… It is significant, however, that his response to criticism of his role in connection with the Committee for the Liberation of Iraq has been to urge a greater Swedish and EU role in building the Iraqi nation.

I augusti samma år återkommer den amerikanska ambassaden till Bildt och hans roll när det gällde Irak-invasionen:

Bildt is on record as supporting the necessity of regime change in Iraq, including in a January 28, 2003, signed article in the International Herald Tribune. As recently as July 15, 2007, he said in a leading Swedish daily paper, Swenska Dagbladet, ”when all is said and done I believe that things would have been worse in Iraq today had Saddam still been in power.”

Tja; man undrar vad den utrikespolitiska analytikern Bildt skulle säga idag. Fast det är förstås en hypotetisk fråga som inte får något svar varken på hans blogg eller hans twitterkonto.

Vill man läsa lite mer aktuella e-postmeddelanden kan man kolla samlingen av mejl till och från John Podesta, chef för Hillary Clintons kampanjstab. Där var man ju hyperaktiv när det gällde att hitta svaga punkter hos hennes demokratiska motkandidat Bernie Sanders. En av hans medarbetade skickade följande meddelande till Podesta den 13 oktober 2015:

Maybe we try and get a note from Stoltenberg, Loefvern and Helle letting Bernie know they are: 1. Capitalist 2. Supportive of HRC (Hillary, min anm.), and 3. Think he’s crazy. Maybe not 3.

johnpodesta

John Podesta

Bortsett från att korrespondenten inte lyckades stava Stefan Löfvens namn rätt så blev nog hans plan aldrig verkställd. Podesta själv föreslog i stället en annan taktik när det gällde att skrämma väljarna för Sanders:

Rather than going after the unrealistic nature of the spending what about going after taxes by comparing Sweden which he loves, but has a tax burden of more than 50% of gdp with US which is like 33% all in. Specter of having more than half of all income taxed may throw people back. Worth playing around with some formulation here.

Som jag antydde i min senaste bloggpost:digitaliseringen är en farlig drog för oss arkivnördar. Man frestas att tillbringa timmar framför datorn. Å andra sidan förhindrar det många tillfällen till andra onyttiga sysselsättningar.

Read Full Post »

Min bana inom försvaret slutade med att jag blev civilmilitär löjtnant med kryptologi som specialitet. Det är kanske en något smal professionell bas för att ifrågasätta ÖB:s beslut att placera en stridsgrupp på 130 man på Gotland. Vi länstolsstrateger ser kanske inte hela vidden av det aktuella säkerhetsläget kring Östersjön. Å andra sidan kan det vara bra att det finns några som försöker tänka lite mer fördomsfritt i den rådande mediala och strategiska likriktningen.

gotl

Det finns lätta inslag av hysteri i dagens rubriker kring topphemliga underrättelser om nya ryska hot. Som vanligt levereras de av Dagens Nyheters Mikael Holmström, landets mest okritiske journalist och främste jägare av ”sannolika” ubåtar. Hans uppgifter bör dock, för att citera den mer nyktre Carl Bildts uttalande i Expressen och Aftonbladet idag, tas med en nypa salt: ”I den konkreta bild jag är medveten om finns inget som stöttar det här. Jag förhåller mig inledningsvis skeptisk till uppgifterna.” En klok inställning.

Vem avskräcks förresten av ett kompani utan egentliga militära muskler? Knappast ryssarna. Och vad ska de för övrigt med Gotland till? För att erövra de baltiska länderna? Fast varför skulle de det? Det är säkert som Putin nyligen framhöll i en lång och uppmärksammad intervju med amerikanska Bloomberg news:

I think all sober-minded people who really are involved in politics understand that the idea of a Russian threat to, for example, the Baltics is complete madness. Are we really about to fight NATO? How many people live in NATO countries? About 600 million, correct? There are 146 million in Russia.

Men sånt får man väl inte citera i det här landet utan att bli anklagad för att vara Putin-kramare. Putins yttrande skulle möjligen kunna ses som ett skäl för att Sverige skulle gå med i Nato men å andra sidan tror väl inte ens Mikael Holmström på att Ryssland skulle ha något intresse av Sverige annat än i relation till just de baltiska länderna.

Man har en känsla av att den utplacerade svenska stridsgruppen framkallar ungefär samma muntra känslor i det ryska miltärhögkvarteret som en gång överväldigade den tyske generalen Helmuth von Moltke d. ä. vid åsynen av Vaxholms fästning – om man nu får tro den apokryfa berättelse som ni kan läsa mer om genom att klicka här.

Vill man diskutera säkerhetsläget runt Östersjön skulle man annars kunna inbjuda Rysslands ÖB Valerij Gerasimov till Sverige för en diskussion generaler emellan. Han mottogs ju häromdagen i Ankara med militära hedersbetygelser av sin turkiske kollega Hulusi Akar vilket visar att det inte är förbjudet ens för det största Nato-landet på den här sidan Atlanten att tala direkt med ryssarna för att undanröja onödiga missförstånd. Men ett mer avspänt militärt läge runt vår östkust är kanske inget som de svenska försvarsaktivisterna är intresserade av.

gerasimov

Gerasimov – gäst hos Nato-landet Turkiet

Vår egen ÖB, Micael Bydén, bor för övrigt bara någon kilometer från vårt hus här i Södertälje och kanske vore det roligt om han vid ett besök generaler emellan kunde få visa sin ryske motsvarighet de platser här i stan där ryssarna faktiskt härjade sommaren 1719.

Försvaret av Gotland har verkligen intresserat mig ända sedan jag på 70-talet var krigsplacerad på öns östkust och vid ett skärpt läge under det kalla kriget hade order att bege mig dit. Vad jag skulle göra där är svårt att veta. Min utbildning vid FRA handlade om att forcera chiffer, uppfångade genom signalspaning, och det är ett arbete som bäst bedrivs under relativt lugna förhållanden och är knappast en rent fältmässig uppgift på stranden för en väntad invasion. Så småningom ändrades dock krigsplaceringsordern till ett mer centralt ställe en bra bit in i landet.

Kanske låg det en högre militär vishet bakom min tänkta insats vid Östersjökusten. Jag har bara inte kunnat räkna ut vilken. Den ligger väl på samma höga nivå som dikterat beslutet om den aktuella stridsgruppen på den vackra ön.

Read Full Post »

Det är skönt att vara i Norge under Almedalsveckan. Vi har ingen teve och heller ingen svensk radio så man slipper rapporteringen från alla krampaktiga politiska utspel. Numera har vi visserligen ett mobilt bredband så det går bra att läsa svenska tidningar om man vill. Det gör jag också men jag hoppar i stort sett över alla rapporter från marknadstorget i Visby.

På Sveriges Radios hemsida såg jag hur den internationellt viktiga Chilcot-rapporten halkade lång ner på en nyhetslista som toppades av Ebba-Busch Thors försök att höja sitt parti över fyraprocentsspärren. Snacka om skev nyhetsvärdering i rosévinets spår!

Man förstår naturligtvis att de norska tidningarna inte bryr sig om allt detta, särskilt inte som det övergripande temat i år tycks ha varit ”Sverige, Sverige, Sverige”. Så här på distans kan man ju undra över vad de ”svenska värderingar” är som vi nu alla ska bekänna oss till. Jag försöker fundera ut i vilken mån ”norska värderingar” skiljer sig från de svenska. Norska vanor gör det förvisso men finns det i övrigt nationellt ideologiska skiljelinjer (om man bortser från flaggparaden den 17 maj)?

Jag läser just nu flera böcker om Norge under 40-talets ockupation, bland annat Marte Michelets omtalade och hyllade bok Det största brottet – Offer och gärningsmän i den norska förintelsen. Där kan man med sorg och uppgivenhet läsa om hur judarna utdefinierades från dem som i Norge ansågs omfatta rätt nationell värdegrund. Det fanns förvisso starka rasistiska orsaker till föraktet men kulturella fördomar och schabloner spelade också en viktig roll.

Man ska nog ha en hel del filosofiska och historiska tankar i bakhuvudet innan man slänger ur sig det lättköpta uttrycket ”svenska värderingar”

flaggrse59a_172744378

En fin svensk värdering – fosterlandets väl

När det på sin tid diskuterades om Sverige skulle gå med i EU fanns det debattörer som varnade för de katolska värderingar som fanns med i flera av unionens grundarländer. Om dagens polska chauvinism skulle anses representera det katolska inslaget finns det förstås anledning att vara rädd – men i övrigt?

Kanske spelade just denna fruktan för kontinentala ideologier en viss roll för att norrmännen upprepade gånger sa nej till EU. Idag är de kanske ändå glada att stå utanför. Norge har ju ofta framhållits som ett idealland för Brexit-ivrarna genom att kombinera utanförskap med tillgång till den gemensamma marknaden. I dagens Independent påminner dock en skribent om vad som verkligen gäller:

Well, there’s a price attached to Norwegian-style access to the single market through the EEA. Norway contributes around €447m a year to EU Budget. The UK could expect to make a substantial contribution too; not as much as the £9bn annual net contribution it makes currently, but very far from zero.

And those who voted leave primarily because of concerns over EU immigration flows to the UK will also likely find much to object to about the Norway model. For as well as paying into the EU budget the country has to accept free movement of labour from the EU.

True, there is an emergency brake under the EEA settlement on immigration when “serious economic, societal or environmental difficulties” arise. But this brake is only temporary and Norway has never applied it. Indeed, Norway has higher levels of immigration from the EU per head than the UK.

Jo, Norge är i många avseenden ett mycket civiliserat land. Här i den lilla kommunen Nissedal (1.500 invånare) bereder man sig just för att ta emot ytterligare ett antal flyktingfamiljer från Syrien. En kommunal tjänsteman som jag talade med häromdagen berättade om detta med en viss stolthet. I granngården är det några unga holländare som med stöd av den fria rörligheten i Europa driver ett ysteri där mjölken från ett 30-tal getter förvandlas till läcker ost, allt från klassisk chèvre till lika klassisk norsk brunost.

Norge förenar i många avseenden på ett lyckligt sätt nationalism med en kosmopolitisk öppenhet. Kanske skulle man i den fortsatta debatten efter Almedalen tala lite mer om svensk-norska värderingar som en bra samhällsgrund – om man nu kan komma överens om en definition..

Read Full Post »

Jag antar att det är fler än jag som tröttnat på alla dessa väljarundersökningar som vi matas med månad efter månad. Är det inte Sifo eller SCB så är det Demoskop, Novus, Ipsos eller Skop. Det är rörelser upp och ner, ibland inom felmarginalerna och ibland utanför.

Jag hade tidigare ingen aning om hur detta elände började men blev upplyst när jag häromdagen på en loppis köpte ett ex av Dagens Nyheter, daterat tisdagen den 19 september 1944. Det hade varit riksdagsval två dagar tidigare men världsnyheterna hade redan tagit överhanden. De största rubrikerna längst upp på sidan handlade om att ett fredsavtal mellan Finland och Sovjetunionen var klart i Moskva och att finnarna nu var på marsch mot tyskarna.

1944

Affischer från valkampanjen 1944

Lite längre ner på sidan fanns i alla fall en tvåspaltig rubrik: ”Gallupsiffrorna stämde bra med riksdagsvalets utgång”. Artikeln inleddes på följande sätt:

Den preliminära röstsammanräkningen efter söndagens riksdagsmannaval ger vi handen att de uppmärksammade Gallupprognoserna om valutgången blev en stor framgång för institutet. Ännu återstår det visserligen att räkna valsedelsförsändelserna, huvudsakligen de s. k. poströsterna, men dessa torde endast kunna inverka på slutresultatet, så att detta ytterligare bestyrker noggrannheten i Gallups förhandsberäkningar.

Så återges det preliminära valresultatet per parti i jämförelse med Gallups prognos (som här redovisas inom parentes).

Högern 15,4% (16,2) – Folkpartiet 12,9% (12,8) – Bondeförbundet 13,8%  (13,5) – Socialdemokraterna 46,8%  (46,8) –  Kommunisterna 10,4% (9,9) – Annat 0,7% (0,8)

Till tidningen säger den svenska Gallupchefen, direktör Sven O. Blomquist:

Detta var ju vår första valprognos, och som sådan betraktades den, trots våra tre års verksamhet, som ett gesällprov för Gallupmetoden i Sverige… Jag vill inte sticka under stol med att vi nog var bekajade med en viss spänning för utgången, men vi var å andra sidan övertygade om att vår prognos skulle slå åt rätt håll… Våra valundersökningar antyder också hur opinionen påverkats av valkampanjen. Om den saken har man inte tidigare kunnat bilda sig någon uppfattning.

Enligt direktör Blomquist avgjordes valet 1944 under veckorna mellan 15 augusti och 5 september: ”Det var då högern sackade efter i kampen om rösterna och folkpartiet gjorde sin uppmarsch, och det var då två procent gamla socialdemokrater tog steget över till kommunistpartiet”.  Och han fortsätter:

Från något håll har förmodats att Gallupprognoser skulle kunna påverka allmänhetens partitagande. Detta förmodande anser jag ha vederlagts av att valprognosen av den 5 sepember kom att stå sig så bra i jämförelse med slutresultatet.

George_Gallup

George Gallup himself

I övrigt innehåller detta nummer av DN ett otroligt stort antal platsannonser. En duktig städerska får t. ex. omedelbart plats på Rosenbads festvåning om anmälan göres samma dag på restaurangens kontor efter kl . 11. Sick-sack-sömmerskor får också omedelbart anställning hos Terberger AB i Hammarby. Underpresserskor och passflickor söks av Otto Halldéns Fabriks- & Handels AB på Hornsgatan 36. En rutinerad pianist med dragspel erhåller engagemang om vederbörande hör av sig under signaturen ”Skötsam”.

Bland familjeannonserna kan man denna dag notera en som meddelar att fil. kand. Jan Olof Olsson ingått förlovning med fil. kand Margareta Sjögren. Båda kom som bekant att med tiden bli ett par av Sveriges främsta journalister.

Trots de dramatiska världshändelserna finns förstås också plats för mer lokal dramatik. T. ex. i form av denna notis:

En springpojke på Stadshotellet i Eskilstuna sändes i lördags middag till en bank för att växla 200 kr. När han efter ett par timmar inte återvänt, anmälde man försvinnandet till polisen. Ännu på måndagskvällen hade man inget spår av pojken. Man förmodar att han rest till Stockholm och roat sig för pengarna. Han är nyss fyllda 15 år.

Hoppas att gossen hann roa sig ordentligt innan myndigheterna ingrep. Notera för övrigt att banken var öppen en lördag och att den dessutom sysslade med kontanter. Those were the days…

Read Full Post »

När sakargumenten tryter kan man som bekant höja rösten. Om inte det hjälper får man ta till ett mer emotionellt argument: ”Idioter!”. Det är tyvärr på den nivån som den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten nu förs.

I en artikel i Sydsvenskan för några månader sedan utnämnde Per T. Ohlsson den gamle diplomaten och politikern Sven Hirdman till ”den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter”. Skälet var förstås att Hirdman i olika sammanhang fört en nyanserad debatt om Sveriges förhållande till Nato. I den debatten delar han för övrigt ståndpunkt med andra veterandiplomater: Hans Blix och Rolf Ekéus för att bara nämna några.

Jag har läst en hel del av både Ohlsson och Hirdman men kan inte påstå att någon av dem skulle vara mer intelligent än den andre. Möjligen är Hirdman mer lågmält måttfull än Ohlsson som försöker framställa den klassiska alliansfrihetens förespråkare som ”diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis.”

Onekligen starka argument! Min bedömning är dock att Hirdman är en något mer intellektuell debattör än Ohlsson.

Eftersom jag aldrig varit kommunist eller ultranationalist, inte heller organiserad miljöpartist eller socialdemokrat får jag väl inräkna mig i kategorin ”skönandar utan en susning”. Alltid något.

I takt med det hysteriska debattläget höjs nu också buden. Jag ser att Söderhamns-Kuriren i dagens ledare introducerat begreppet ”dubbelt nyttig idiot”. Hur ska detta sluta? Flest invektiv vinner.

Quotes-3

Under tiden kan man ju fundera på varför just Nato-debatten blivit så totalt avintellektualiserad. Det är som om man inte skulle få tillstånd att väga argumenten för och emot. Allt handlar egentligen bara om Putin när man också borde ta in Erdogan i diskussionen. Han leder ju det land som har den starkaste Nato-armén på den här sidan Atlanten, ett land som numera inte står Ryssland efter i auktoritär statsledning. Allt vackert tal om att EU och Nato delar samma grundvärderingar är möjligen teoretiskt men knappast realistiskt så länge Turkiet inte kan sparkas ut ur den militära alliansgemenskapen.

Dagens Nyheter hade häromdagen en ledare med rubriken: ”EU tiger när kurderna tystas”. Visst, så är det tyvärr. Men också NATO tiger. För en svensk liberal verkar det idag vara omöjligt att av taktiska skäl påtala detta men man borde i sammanhanget lyssna till de farhågor för både EU:s och Nato:s demokratiska problem som nyligen uttalades av Guy Verhofstadt, tidigare belgisk premiärminister och nu ledare för Europaparlamentets liberaler, när han i en artikel nyligen kritiserade utvecklingen i Polen och Ungern:

All of us, and in particular the peoples of Hungary and Poland, must remember that NATO, like the EU, was founded on the fundamental principles of democracy, individual liberty, and the rule of law. A government that flouts those principles jeopardizes the coherence and solidarity of the alliance. It is therefore vital that the United States and other NATO allies speak out now and insist that functioning democratic checks and balances are safeguarded. It would be unimaginable for NATO heads of state to go ahead with their planned leadership summit in Warsaw in June if Poland remains in its constitutional crisis, with the government disregarding the rule of law and the opinion of a respected international body.

Fast idag kan vi läsa att Polen med näbbar och klor värjer sig mot EU:s kritik. Och ingen tror väl på allvar att någon (i varje fall inte försvarsminister Hultqvist) tänker utebli från Natos toppmöte för att det hålls i en huvudstad där regeringen just nu går på tvärs mot den västeuropeiska värdegemenskapen.

Den som uttalar tvivel på denna militära klang- och jubelfest i de ”gemensamma värderingarnas” tecken kommer säkert att betraktas som en trefalt nyttig idiot. I Sydsvenskan och Söderhamns-Kuriren är pennorna redan vässade.

Read Full Post »

Older Posts »