Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Jag körde några lass med blandat skräp från huset och trädgården till tippen häromdagen. Alla som varit på en modern soptipp vet vilken vetenskap det är att slänga rätt. Hur ska man bedöma vad som är plast eller trä eller textil när så många saker är sammansatta av olika komponenter?

Ett trasigt paraply skulle enligt sakkunnig uppgift sorteras som metall. En halvtom cementsäck skulle slängas på avdelningen för krossmaterial. Om den gamla slangen var av plast eller gummi kunde jag inte riktigt avgöra men jag slängde den utan att fråga i containern för plast eftersom någon motsvarande för gummi inte verkade finnas.

sopor

Sopsortering – vad slängs var?

I något fall fick jag hjälp av en vänlig man i 35-årsåldern. Han bar de gamla skivorna från ett korrugerat plasttak till ett särskilt ställe. När jag gick tackade jag så mycket för hjälpen varpå han svarade: ”Det är lugnt”.

Jag måste medge att jag hoppade till något när jag hörde svaret. Det är kanske min framskridna ålder som får mig att tycka att det inte är en riktigt relevant replik. Å andra sidan har det alltid varit svårt att tacka för ett tack. De historiska alternativen som ”varsågod”, ”ingen orsak” eller ”tack själv” låter också lite konstiga. Ett mer naturligt svar i vår anglifierade tid vore kanske ”Du är välkommen” men det är knappast en helt försvenskad replik än så länge.

Jag tror att jag redan skrivit om dialogen i ett radioprogram härom året. ”Tack för att du kom till studion” möttes av ett ”Tack för att du hade mig”. Här hör man utan tvekan den engelska förebilden: ”Thanks for having me”.

Om man nu ska fortsätta med någon språklig iakttagelse så gäller den det faktum att alla politiska förslag numera ska vara skarpa eller vassa. Ibland ska de vara bådadera som när Annie Lööf en gång muntert twittrade: ”Många skarpa och vassa förslag i vårt miljöprogram”. Men hon är förstås inte ensam i sin retorik. Miljöpartiet i Uppsala hade före det senaste valet också positiva saker att komma med: ”Miljöpartiet föreslår skarpa förslag om studentbostadsbyggandet i vårt gröna kommunbudgetförslag.” Mycket förslagsställande i en och samma mening.

Nätet är fullt av utspel där skärpemetaforerna blommar. Och det är inte bara politikerna som vet hur en slipsten ska dras. Språkbruket sprider sig till fack och ideella föreningar, till kyrka och försvarsmakt. Försvaret har i och för sig länge talat om ”skarpa lägen” men nu verkar de också komma med dito förslag. Vad är det för resten för skillnad på vasst och skarpt? Det är svårt att avgöra även för den som lärt sig slipa liar av en småländsk bonde.

Detta om det språkliga. På tal om politik ser jag annars att Carl Bildt dels ska bli rådgivare åt styrelsen för ett ryskägt oljebolag, dels ska sitta med i ett gäng internationella rådgivare som Ukrainas president Porosjenko har dragit samman. Som det brukar heta: Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Read Full Post »

Den har skrivits en del om ”Bodströmaffären” i media de senaste dagarna. Detta sedan den förre TCO-ledaren, utrikes- och utbildningsministern Lennart Bodström avlidit, 87 år gammal.

I Wikipedias artikel om honom definieras affären på följande sätt:

Utrikesminister Bodström blev 1984 huvudpersonen i den så kallade Bodströmaffären. Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna.

Den sittande utrikesministern hade förstås rätt. Något bevis för nationaliteten bakom de ”möjliga” kränkningarna har aldrig framlagts, varken då eller senare.

bod

Jag träffade Lennart Bodström vid olika tillfällen, bl. a. när han var utbildningsminister 1985-89. Det fanns något slags dubbelhet i hans framträdanden. Som uppläsare av politiska manuskript kunde han vara träaktigt tråkig. Som spontan middagstalare, till exempel efter en promotionsmiddag eller liknande, var han en av de mest humoristiska och lättsamma som jag någonsin lyssnat till bland det offentliga livets personer.

Senare träffade jag honom ibland under mer avspända förhållanden hos gemensamma bekanta. Då samtalade vi gärna om Strängnäs läroverk. Lennart Bodström hade tagit studenten där 1948, jag gick ut gymnasiet tolv år senare. Men vi hade båda under vår skoltid varit ordförande i den litterära gymnasieföreningen Concordia. Och det var i den egenskapen som Lennart Bodström på sin tid blivit indragen i en annan affär som gav genljud i spalterna.

Concordia hade 1947 fått rektors tillåtelse att hålla en julfest på Stadshotellet i Strängnäs. Dispens krävdes nämligen för elever att vistas i den typen av miljöer. Samtidigt påmindes föreningen om det strikta förbudet mot alkoholförtäring. Vad som sedan hände under festen har Bodström berättat om i sin memoarbok Mitt i stormen:

Festen hölls i god stämning och läskedryckerna flödade till julmaten. När kvällen började lida mot sitt slut inträdde flera besökare i lokalen. Det var studenter som kommit hem från Uppsala för att fira jul och som nu slog sig ned bland oss. I Uppsala hade man fått andra vanor. Snart var det inte bara läskedrycker som stod här och var på borden. Så var läget, när ett par äldre herrar uppenbarade sig i en dörröppning. Det var två lektorer, som deltog i stadsfullmäktiges julfest som hölls i ett rum bredvid Concordias.

Det blev räfst och rättarting när vårterminen började, Lennart Bodström fick som ordförande bära ansvaret och hans uppförandebetyg sänktes. Samtidigt kom incidenten att bli ett slagträ i en infekterad strid vid Strängnäs läroverk och ett argument mot rektorns fortsatta förordnande, en ståndpunkt hårt driven av en del av kollegiet. Småstadsskandalen nådde rikspressens spalter och eftersom rektorn var gift med författarinnan Berit Spong blev allt snart skildrat i nyckelromanen Sjövinkel, där stadens biskop och de oppositionella lektorerna svartmålades i en nidskrift utan hämningar.

sjöv

En försvarsskrift mot Berit Spongs roman

När romanen kom ut hade Lennart Bodström redan tagit studenten men han deltog ändå i utkanten av debatten och stödde med sin radikala grundhållning snarare rektorn än det borgerligt rättsinniga lärarkollegiet. Av de lärare som stod bakom rektorn fick han också ett erkännande i en av deras långa inlagor till Kungl. Skolöverstyrelsen: ”en rakryggad och högt begåvad yngling som bl.a. som scoutledare gjort sig allmänt respekterad”.

Kanske var Lennart Bodström livet igenom något av en scoutledare: ”Alltid redo” var hans motto när de offentliga uppdragen väntade.

Read Full Post »

Jag såg att Leif Leifland, den gamle mästerdiplomaten, är död. Jag har bara positiva minnen av honom. Han var min chef under några år på svenska ambassaden i London, alltid vänlig, alltid humoristisk, ständigt intresserad av historia (och personhistoria). Lite bitsk kunde han väl vara när han gisslade dumheter eller pretentiöst uppträdande.

Han kom till London 1982 och lämnade sin post där 1991. Då var han en av de ambassadörer som tjänstgjort längst i den brittiska huvudstaden. När ett antal tjänstemän från ambassaden var inbjudna till Her Majesty’s Evening Reception på Buckingham Palace hösten 1990 stod vi långt fram i raddan av beskickningar på grund av hans långa tjänstgöringstid – han var nummer 6 i anciennitetsordning, en viktig princip i det diplomatiska protokollet. Vi kunde kasta oss över buffébordet långt före de amerikanska kollegorna som då stod en bra bit nere i hierarkin.

LLd

Leif Leifland på väg till drottning Elizabeth 1982

Det fanns absolut inget av diplomatiskt snobberi över Leif. Han växlade inte mellan många kostymer eller slipsar och den frack han bar på palatsets mottagning hade varit med förr, om man säger så. Men han var desto skickligare när det gällde att analysera politiska skeenden och han hade verkligen varit i hetluften under de ”frostens år” på 70-talet när han fick basa för vår ambassad i Washington sedan USA visat sitt missnöje med Olof Palmes protester mot Vietnamkriget. Han insatser som stöd för statsminister Fälldin i samband med den ryska ubåtsincidenten utanför Karlskrona 1981 är mångomskrivna.

Historia var ett av hans stora intressen. Man hade en känsla av att han vid mottagningarna i residenset gärna såg att gästerna gick relativt tidigt så att han kunde dra sig tillbaka till sitt skrivande. Han delegerade också flitigt ärenden till medarbetarna för att själv kunna tillbringa tid på The Public Record Office där han studerade handlingar kring svensk-brittiska förbindelser, inte minst under andra världskriget.

Hans flitiga arkivstudier resulterade också i en del läsvärda böcker. Han skrev bland annat en bok om Axel Wenner-Gren, där han beskrev den brittisk-amerikanska svartlistningen av den svenske affärsmannen som något av ett justitiemord. Hade han inte valt den diplomatiska banan kunde han ha blivit en framgångsrik forskare.

Någon gång i mitten på 90-talet bjöd jag Leif Leifland på lunch tillsammans med Bengt Beckman från Försvarets Radioanstalt, känd som den svenska kryptoanalysens främste historieskrivare. De hade haft lite olika uppfattningar om det brittiska intresset för Sverige under kriget. Leif ansåg att britterna var föga intresserade av Sveriges politik eftersom han under sina arkivstudier hittat väldigt få dechiffrerade svenska telegram. Bengts åsikt var att britterna säkert var intresserade men han kunde från sina egna studier konstatera att de faktiskt inte lyckats knäcka de svenska chiffren. De båda historikerna hade aldrig träffats förr och det blev en lång och intressant lunchkonversation om diplomati och hemlig skrift.

Leif Leifland var en person att minnas, både för hans i vid mening historiska insatser och för hans mänskliga egenskaper.

Read Full Post »

Jag läser i tidningarna om statsminister Löfvens resa i Kina och om svårigheterna att tala i klartext när det gäller att karakterisera landets säregna statsskick. Jag förstår svårigheterna.

En gång var jag med i en officiell svensk delegation till Kina. Året var väl 1988 och besöket handlade om utbyte och samarbete på utbildningsområdet. Delegationen leddes av Björn von Sydow, då statssekreterare i Statsrådsberedningen. Allt följde ett strikt protokoll. Björn satt i bil nr 1 och jag i nummer 5 eller 6. Vi vallades runt i Peking och flög till Shanghai där vi bodde på världsberömda Peace Hotel och hörde den omskrivna jazzorkester som spelat där i decennier. Vi åkte nattåg med tyllgardiner, åt äkta Pekinganka och tvingade i oss det terpentinluktande kinesiska brännvinet Maotai som dock smakade allt bättre ju längre kvällen led. Den kinesiska muren bestegs förstås under sakkunnig ledning av någon partifunktionär

Jag hade hand om resväskan med de presenter av olika värde som skulle utdelas till värdarna vid de olika studiebesöken. Det är en viktig och grannlaga uppgift: vem ska ha vad? Det gäller också att ha presenter som inte är för tunga. Jag minns att monteringsbara svenska änglaspel var mycket populära. De var trevligt paketerade och och vägde inte så mycket. Som ”conversation pieces” var de också oöverträffade. Det tar några minuter att montera spelet för att demonstrera hur vackert de klingar i full rörelse. Under tiden växte vänskapen mellan våra folk.

sv-cn

Sverige-Kina. Himmelsk frid mellan folken

Kineserna ville gärna att Sverige skulle bygga en socialhögskola någonstans i landet. De ville helst ha löften om detta men det kunde inte ens vår statssekreterare ge. Han fick i diplomatiska ordalag förklara att saken skulle diskuteras vid vår hemkomst till Sverige.

Året därpå inträffade massakern på Himmelska fridens torg. Sveriges förbindelser med Kina tonades ned och alla planer på socialhögskolor och liknande lades till handlingarna.

Jag kom att tänka på vår gamla resa när jag i Saudi Gazette läste om Björn von Sydows senaste diplomatiska mission under rubriken ”Deep sorrow over dent in our relations, says Sweden”:

Custodian of the Two Holy Mosques King Salman received a letter from Sweden’s King Carl XVI Gustaf stressing the depth of bilateral relations and his keenness on ensuring their continuity.

King Salman also received a message from Sweden’s Prime Minister Stefan Loefven in which he expressed deep sorrow and regret over the current crisis between the two countries, stressing the keenness of his government to maintain bilateral relations. The prime minister also said in his letter that his government was looking forward to welcoming the return of the Saudi ambassador to Stockholm and to enhance the relations between the two countries.

The letters were handed over by Bjoern von Sydow, former Swedish defense minister and special envoy of Sweden, during a meeting with King Salman at Al-Oja Palace at Diriyah on Friday evening.

The Swedish special envoy conveyed the greetings of Sweden’s king to King Salman. The King sent his greetings to Sweden’s king and prime minister.

Slutet gott, allting gott. Man förstår att kung Salman är vänligt stämd mot vår egen konung som ju för några år sedan, i  egenskap av hedersord­förande i World Scout Foundation, delade ut förtjänsttecknet ”Bronsvargen” till den nyss avlidne kung Abdullah, Salmans halvbror.

bronsv

Kanske fick kung Salman ett muntligt underhandslöfte om att också han så småningom ska tilldelas bronsvargen för sina utmärkta insatser i scoutrörelsens anda. Det kan kanske förklara den snabba lösningen på krisen.

Read Full Post »

Jag var i lördags inbjuden av hembygdsföreningen i Länna utanför Strängnäs för att berätta om mitt 50-tal i denna lilla Sörmlandssocken. Det var ett trevligt möte där många gamla ortsbor dök upp. En del av dem har jag knappast träffat sedan jag lämnade hembygden 1960 för att efter studenten flytta till Uppsala.

Bland dem som kommit till sockenstugan i Merlänna kyrkby var Arno Kersten, en gammal kamrat från de första skolåren. Han är son till medicinalrådet Felix Kersten (1898-1960). Fadern var på bygden känd som ”Himmlers massör” och han ligger nu begravd på kyrkogården, cirka hundra meter från platsen för mitt lilla anförande. Jag har skrivit om denne märklige terapeut tidigare. Han bodde på andra sidan sjön med hustru och tre pojkar och jag besökte ibland familjen och badade från deras brygga en eller annan sommardag medan doktor Kersten gick i sin gröna lodenrock i skogen bakom huset.

Felix Kersten är fortfarande en historiskt omdiskuterad man. Att han använde sitt inflytande över Himmler till att rädda människor undan koncentrationslägrens fasor är otvetydigt. Att han var den som banade vägen för Folke Bernadottes aktion med de vita bussarna står också bortom allt tvivel. Däremot diskuterar historikerna fortfarande en del andra fakta kring hans liv och verk. I centrum för diskussionerna har ofta stått hans konflikt med Folke Bernadotte, som gärna ville att allt ljus skulle falla på hans egna insatser.

Hur som helst; om allt detta kan man läsa i åtskilliga böcker som publicerats under senare år. Även nätet är fyllt av uppsatser och diskussioner kring Felix Kerstens roll. Det sonen Arno i lördags upplyste mig om är att det nu också finns ett franskt seriemagasin som skildrar hans liv. Det heter Kersten, médecin d’Himmler – Tome 1 Pacte avec le mal. Det är alltså en första del som nu utkommit och som skildrar ”pakten med ondskan”.

Jag lånar en sida ur reklamen. Handlingen tilldrar sig i ”Palais Arvfurstens” i juni 1945 när den svenska regeringen börjat betrakta Kersten med misstänksamhet och vägrade honom svenskt medborgarskap. Dialogen är väl svår att läsa i detta begränsade format men den lyder så här:

Felix K

UD: Herr Kersten, efter att ha studerat de dokument som ni försett oss med måste jag tyvärr meddela att er ansökan om arbetstillstånd har avslagits.

FK: Va! Men… det är ju omöjligt.

UD: Jag beklagar, men det är ett beslut av ministern.

FK: Men hur vill ni att jag ska leva om jag inte kan utöva mitt yrke? Det är absurt. Det måste vara något fel.

UD: Inget fel, doktorn. För övrigt kan jag informera er om att er ansökan om medborgarskap också har avslagits. Ni är inte välkommen i Sverige, herr Kersten

FK: Men själva ministern har ju försäkrat.

UD: Herr Günther har lämnat sin befattning liksom alla andra medlemmar av den koalitionsregering som han tillhörde.

Det skulle dröja till 1953 innan Felix Kersten fick sitt svenska medborgarskap. Detta sedan hans fall utretts av Socialstyrelsen och frågan flera gånger tagits upp i Riksdagen. Nu är han fortfarade i centrum för historikers intressen men den första auktoritativa biografin lär säkert dröja. Utan att ha läst seriealbumet misstänker jag att kan ge en något förenklad framställning av hans komplexa livsverk.

Read Full Post »

Det är väl med Johann Gottfried von Herder som med Luther eller Marx. De skrev alla så flitigt och i så många olika sammanhang att man kan hitta även ganska befängda idéer och ståndpunkter om man bara letar ordentligt i deras skrifter. Den som till exempel anser att ”lärda fruntimmer” är en styggelse har en meningsfrände i Herder. Den som betraktar judar och zigenare som asiatiska folk som egentligen inte passar in i det europeiska gemenskapen kan också hitta stöd för sin tanke hos honom. Särskilt illa tyckte han om zigenare som han betecknar som ”Eine verworfene Indische Kaste, die von Allem, was sich göttlich, anständig und bürgerlich nennet, ihrer Geburt nach entfernt ist”, alltså en bortstött indisk kast bortom allt vad anständighet heter.

Beträffande judarna så hade han många tankar om deras historia men problemen med dem var för honom bland annat deras bristande benägenhet till assimilation. På den punkten stod han för övrigt inte så långt från Luther även om reformatorn kunde uttrycka sig lite råare.

Johann_Gottfried_Herder

Johann Gottfried von Herder 1744-1803

Herder var ju i många avseenden en lysande filosof och vetenskapsman med ett humanistiskt ärende men det är klart att just hans romantiska tankar om folksjäl och nationsgemensakp är som gjorda för att missbrukas av allehanda grumliga tänkare långt in i vår tid. Nazisterna plockade friskt ur hans idévärld och såg honom som en fader för den tyska nationella andan. Något sentida biologiskt rastänkande finns förstås inte i Herders skrifter men hans tankar om jordens, kulturens och språkets samhällsgemenskap kunde ju omtolkas i termer av ”Blut und Boden”. Om detta kan man läsa väldokumenterade artiklar på internet, t. ex. en med rubriken Herder in der Erziehung der NS-Zeit, där det klart visas hur gamla texter tagna ur sitt sammanhang kan ställas i den högerextrema propagandans tjänst.

Nu har som bekant Herder blivit aktuell också i Sverige genom vår andre vice talman Björn Söder och hans beryktade intervju i Dagens Nyheter i söndags. Herder nämns uttryckligen i intervjun och det finns ju en samstämmighet i några av Söders uttalanden med tankar som man finner hos Herder. Den tyske filosofen uteslöt uttryckligen nomader ur den nationsgemenskap som han drömde om. Så även om samerna är en svensk ursprungsbefolkning förstår man att de genom sin klassiska nomadiserande tillvaro inte riktigt passar in i det sverigedemokratiska konceptet. Tornedalsfinnarnas uteslutning hänger väl mest samman med språkfrågan och när det gäller judarna visar Söder att han tagit till sig Herders tanke på deras assimilering (plus vad som förr kallades ”svenskmannasinne”) som en nödvändig förutsättning för att de ska riktigt platsa i folkgemenskapen.

För Herder var också nationella högtider och fester viktiga manifestationer av den nationella gemenskapen och det är väl därför som Sverigedemokraterna är så angelägna om att alla ska fira jul och midsommar på svenskt sätt. Det ingår ju i den numera berömda kulturanalys som tydligen anses som så genial att den finns publicerad på flera av partiets lokala hemsidor:

Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.

Det finns mycket utrymme för analys i dessa rader. Varför ska man betala tillbaka femman enbart till en vän eller släkting? Vad händer med den som efter alla dessa år tröttnat på Kalle Anka? Och hur är det med romer, judar och tornedalingar – håller de verkligen upp dörren?

Stackars Herder. Han skulle nog vända sig i sin grav och han kunde läsa vad hans sentida efterföljare skriver.

Read Full Post »

Medan jag ändå är inne på det politiska spåret vill jag gärna hänvisa till en intressant understreckare av statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet idag. Han påminner om hur 20-talet var minoritetsregeringarnas gyllene tid i vårt land:

Vågmästeriet florerade. Än gjorde regeringarna upp till vänster, än till höger. Det fanns de som i likhet med den inflytelserike svenske politikern C G Ekman tyckte att detta var en alldeles utmärkt politik. Under vågmästeri är allting mera oförutsebart och frågorna prövas sakligt, medan blockpolitiken rutinmässigt låser fast alla riksdagsledamöter i ett för eller ett emot oberoende av frågans innehåll och karaktär. Men i längden ledde det ständiga hoppandet mellan tillfälliga majoriteter och de ständiga regeringsväxlingarna till en allt mer odräglig situation, som omöjliggjorde en långsiktig och kraftfull politik. Och en sådan var vad läget krävde, inte minst för att möta den stora arbetslösheten och hotet från högerextrema krafter.

Det senare låter bekant. Arbetslöshet och högerextremism är då som nu allvarliga politiska problem.

Vi är ju annars i Sverige inte särskilt vana vid kortlivade regeringar och parlamentariska kriser. Den som intresserat sig något för fransk historia vet hur det såg ut i fjärde republikens Frankrike. Robert Schuman var t. ex. premiärminister mellan  den 5 och 11 september 1948. En numera rätt bortglömd politiker vid namn Henri Queuille ledde regeringen mellan 2 och 12 juli 1950. Edgar Faure styrde mellan 20 januari och 8 mars 1952. Under ett drygt decennium mellan 1947 och 1957 hade Frankrike ett tjugotal ministärer med en genomsnittlig livslängd på ett halvår.

queuille

Henri Queuille – vem minns?

Så illa behöver det väl inte bli i Sverige om politikerna tar sig samman och försöker tänka utanför den s. k. boxen.

Annars är Sverige just nu inte ensamt om sina regeringsproblem. Israel ska gå till nyval i mars efter det att Netanyahu sparkat de två mest förnuftiga ministrarna ur sin regering. Den avskedade finansministern Yair Lapid hade invändningar: ”We are sad to see that the prime minister has chosen to act without consideration for the national interest and to drag Israel to unnecessary elections.” Det låter nästan bekant.

I Ukraina tillsattes den nya regeringen häromdagen och den innehåller tre ministrar som intill helt nyligen hade amerikanskt respektive litauiskt och georgiskt medborgarskap. Bara någon dag före utnämningen gjordes de hastigt till ukrainska medborgare. En av de vice premiärministrarna i den nya regeringen representerar vad som på engelska kallas Radical Party of Oleh Lyashko, ett parti som i sin logga har en grep som symboliserar vad partiledaren bland annat vill göra med de ukrainska oligarkerna (och – kan man förmoda – Putin).

Radical_Party_Ukraine

Oleh Lyashko är en vilt fäktande populist av ett slag som får hans svenska kollega Jimmie Åkesson att te sig som en stillsam kamrer i en provinsbank. Amnesty International anklagade Lyashko förra året för människorättskränkningar i det ukrainska inbördeskriget och listade hans övergepp: ”detaining — in effect abducting — and ill-treating individuals across the region … while the camera is rolling.” Det senare syftar på att han gärna presenterat sina hårdhänta metoder i videoklipp på Youtube. Och nu är alltså hans parti med sina 22 mandat en del av regeringsunderlaget i Kiev.

Det är kanske skönt att veta att Sverige trots allt inte är ensamt om att ha problem med regeringsmakten.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 44 andra följare