Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Vi brukar här hemma ibland skämta om lokaltidningens fäbless för att toppa förstasidan med dåliga nyheter. Idag handlade krigsrubrikerna om att reningsverket i Hölö har utsatts för upprepade sabotage. Någon ”fultömmer olja” i avloppssystemet, som tidningen beskriver saken. Nog så allvarligt förstås ur ett miljöperspektiv men kanske inte världens största katatstrof just nu.

Eftersom jag i min ungdom sommarjobbade på en lokaltidning har jag å andra sidan förståelse för att närsamhällets problem och oförrätter måste blåsas upp. Fast det var före den tid när redaktionsledningarna räknade antalet klick som bevis på journalistikens framgång.

Min favoritkolumnist Simon Jenkins är inne på temat om goda contra dåliga nyheter i en krönika i The Guardian. Han påminner om en gammal sanning: ”News sells, and bad news sells best of all”. Men så berättar han om ett försök i en annan riktning:

I recall an edict once coming down from a newspaper proprietor that the boss was “fed up with so much bad news”. He wanted a “good-news paper”. We duly prepared a spoof front page. It reported: “No crashes at Heathrow”; “Government doing well”; and, in the gossip column, “All celebrities slept in their own beds last night”.

Egentligen var det den myckna publiciteten kring drottning Elizabeths 90-årsdag som var utgångspunkten för hans betraktelse. Den visar förstås att bilden är mer komplicerad än så. Även goda nyheter säljer bra, särskilt om de har en kunglig anknytning. Därav de spaltmeter som skrivits om den nyfödde prinsens nedkomst. En av de finaste nyheterna i sammanhanget var förstås yttrandet från den förlösande barnmorskan som i undersåtlig iver konstaterade: ”Prinsessa Sofia har skött sig fantastiskt. Det har varit en fröjd att vara där inne i dag”. Ett uttalande som fick en annan tolkning på Dagens Nyheters kultursida: ”Barnmorskan fann det berömvärt att prinsessan inte misskötte sig under födseln”.

Annars har samma tidning själv inte varit hämmad när det gällt att ge läsarna dåliga nyheter. DN:s aktivistiske militärskribent Mikael Holmström rapporterade härom dagen på flera sidor om ett enormt propagandakrig som han påstod att Ryssland utsätter Sverige för. Det låter allvarligt och jag skummade igenom flera viktiga medier för att hitta belägg för saken. Men varken i DN, SvD, Sydsvenskan, GP, Sveriges Radio eller Sveriges television kunde jag hitta några konkreta bevis. Tvärt om. Där fanns bara dåliga nyheter om Putin och hans rike. Vilka kanaler som den enorma psykologiska krigföringen använder sig av är för mig en väl dold hemlighet (men det är väl meningen).

hedin-ett-varningsord

Aktuellare varningsord mot Ryssland finns i DN

Å andra sidan måste jag erkänna att var det den ryska ”propagandakanalen” RT som indirekt ledde mig fram till en äldre artikel i amerikanska tidskriften Computerworld där en skribent berättade om en amerikansk motsvarighet till Rysslands s.k. trollfabriker:

It’s recently been revealed that the U.S. government contracted HBGary Federal for the development of software which could create multiple fake social media profiles to manipulate and sway public opinion on controversial issues by promoting propaganda. It could also be used as surveillance to find public opinions with points of view the powers-that-be didn’t like. It could then potentially have their ”fake” people run smear campaigns against those ”real” people.

Redan för flera år sedan rapporterade israeliska medier också om att landets politiska ledning ville skapa en armé av bloggare och kommentatorer som skulle se till att det var ”rätt” nyhetsförmedling som formade en internationell opinion.

Så visst är vi utsatta för en ständig psykologisk krigföring där goda nyheter ibland görs till dåliga och tvärtom, allt beroende på vems intressen de ska tjäna. Som alltid är det bästa skyddet mot propaganda att anlita flera källor och att dessutom bruka sitt sunda förnuft i tider av masspsykos.

Dagens jättegoda nyhet är väl annars att den nye prinsens namn just avslöjats vid en extra konselj: Alexander Erik Hubertus Bertil med tilltalsnamnet Alexander. Många hade väl tippat Bertil som tilltalsnamn men kanske är det en fördom att namnet inte låter så kungligt i dessa dagar. Erik är kanske uteslutet eftersom det lätt för tankarna till den kung som enligt traditionen var mindre tillräknelig och dessutom omgiven av dåliga rådgivare.

Möjligen kan man förvånas över att gossen ska heta Alexander eftersom det knappast återfinns som tilltalsnamn i det svenska hovets annaler. Däremot har ju två ryska tsarer burit det namnet. Kan det valet möjligen ha påverkats av Rysslands subtila psykologiska krigföring? Mikael Holmström borde undersöka saken.

Read Full Post »

Det är inte så ofta som jag numera läser Carl Bildts blogg. Men häromdagen såg jag på någon rysk sajt att han varit i Moskva och träffat en företrädare för presidentadministrationen i Kreml. Och då kan det ju vara intressant att veta vad han skriver efteråt.

Han pekar i ett blogginlägg efter besöket på Rysslands uppenbara ekonomiska problem och om ett tilltagande auktoritärt styre. De förhoppningar han för tjugo år sedan hade om en mer demokratisk utveckling har inte besannats. Men han pekar också på vikten av samtal trots dagens politiska motsättningar:

I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.

Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.

Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland.

Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.

Det är ju ovedersägliga geografiska fakta: Ryssland ligger där det ligger och Sverige är inte heller flyttbart. Att man utan att frångå sin ståndpunkt ändå måste samtala med Ryssland inser nog allt fler.

ryssland

Geografiska fakta

USA:s utrikesminister John Kerry är väl i Moskva när detta skrivs och i går var Finlands president Sauli Niinistö  där på besök. YLE:s svenska redaktion rapporterar om en president som efteråt var belåten med andan i diskussionerna:

– Tonen har ändrats, stämningen var nästan vardaglig. Jag fick en synnerligen förtrolig beskrivning av hur Putin ser på situationen i Syrien. Men som sagt – i förtroende, sa Niinistö.

Presidenten har själv i ett tidigare skede uttryckt förhoppningar om att allt det onda som kommer från Syrien kanske kan leda till något gott, om det för med sig att relationen mellan Ryssland och USA förbättras.

Så har nu skett. USA och Ryssland har hittat en gemensam melodi, president Putin och president Obama talar med varandra igen, och idag kommer till exempel USA:s utrikesminister John Kerry till Moskva för att träffa Putin.

– Diskussionen i Finland om huruvida man ska träffa Putin eller inte är förlegad, sa Niinistö. Putin har varit i andra EU-länder, andra kommer hit på besök hela tiden.

Både Bildt och Niinistö får väl betraktas som utrikespolitiska realister. Den svenska regeringen har en mer försiktig hållning, på gränsen till russofobi. Man kan nog tänka sig att skicka särskilda sändebud till Saudiarabien för att blidka kung Salman men knappast någon företrädare till Moskva för att förklara Sveriges utrikespolitik för Putin.

Niinistö har uppenbarligen inte gjort några politiska eftergifter i Moskva trots att EU-sanktionerna slår hårt mot Finlands exportindustri. Men han upprätthåller i alla fall ett samtalsklimat med en viktig granne som även i Finlands fall ligger där den ligger. Det är mer än vad Stefan Löfven eller Margot Wallström skulle våga i det svenska inrikespolitiska klimatet.

Read Full Post »

Idag satt jag ute på sydsidan av huset och drack kaffe. Jag hade förvisso på mig vinterjackan men i solskenet var det riktigt varmt. Det var för mig den första riktiga vårdagen, oavsett meteorologernas definitioner.

Jag bläddrade igenom den senaste loppisboken. Den heter Idé och handling och är tillägnad den tidigare mångårige finansministern och ideologen Ernst Wigforss på hans 80-årsdag den 24 januari 1961. Den speglar sin samtid i mer än en mening. Alla de 17 författarna är män. Det är lite underligt eftersom Wigforss tillhörde en rörelse som redan då hade framstående och skrivkunniga kvinnor i sina led. Men brist på genusperspektiv var det ju gott om på den tiden.

Wigforss

Ernst Wigforss (1881-1977)

Tage Erlander noterar i sin inledning att hyllningsskriften domineras av författare ur socialdemokratins yngsta generation: ”På senaste tid har socialdemokratin tydligen vunnit ökad anslutning i de allmänna valen bland ungdomsgrupperna”, säger han. Så var det nog.

Fast några äldre tungviktare som Per-Edvin Sköld och Östen Undén har ändå bidragit med texter till skriften. Sedan domineras listan på författare av 30-talister. Gunnar Fredriksson (f. 1930) skriver om modern historiefilosofi. Jörn Svensson (f. 1936) behandlar ämnet Marxismen i vår tid medan Dieter Strand (f. 1936) under rubriken Välfärd och apati ger ett perspektiv på dåtidens brittiska politik.

Dieter Strand har alltid tillhört mina absoluta favoriter bland 1900-talets journalister. Hans stilistik förnekar sig inte heller i detta sammanhang, t. ex. när han gör en tillbakablick på 50-talet, delvis ur ett brittiskt perspektiv:

Det var naturligtvis, som alla föregående, ett tekniskt framgångsrikt decennium. Caligulas dröm att finna ett vapen som kunde utplåna alla hans fiender med ett enda slag blev verklighet i tre stora stater, och de ansågs inte som galna. Den första raketen landade på månen, 84 sekunder försenad; det tog dock fortfarande timmar för en bilkö att ta sig ut ur storstaden. De äldre statsmännen reste också mycket under denna period, tryckte många händer men fann aldrig tid eller lust att tala ut med varann.

I England dränktes under 50-talet det mjuka sorlet vid pubdisken av bröderna Cartwrights hästar som dundrade fram och tillbaka över prärien varje kväll klockan 21. Till de tre historiskt viktigaste händelser som punkterade decenniet (Stalins död, Suez, Sputnik) kom i det landet den kommersiella televisionens intåg. På de tio åren steg antalet TV-apparater från 350.000 till över 10 miljoner. Vad som hände kallades för ”a boom i luxury”. Storbritannien kunde proklamera sig som världens största importör av champagne, och under den andra toryregeringen, 1955-59, fördubblades försäljningen av cigarrer i landet.

Sedan påminner Strand förstås också om framstegens baksida för de britter som inte rökte cigarr: 5 miljoner pensionärer, 500 000 änkor, 250 000 arbetsskadade, en halv miljon med arbetslöshetsunderstöd. Mot den bakgrunden gör han en intressant analys av Labours handlingsalternativ för framtiden men den får jag kanske återkomma till.

Jag ska fortsätta att läsa detta intressanta tidsdokument men gör ett hopp till nutiden med ett dagsaktuellt citat ur New York Times. Där skriver kolumnisten Ross Douthat om presidentkandidaten Donald Trumps oväntade framgångar också i de evangelikala kretsar för vilka hela hans livsstil borde vara avskräckande. Men uppenbarligen har denne osannolike figur ändå lyckats vinna själar bland en del teleevangelister och framgångspredikanter:

If this is really a post-Christian society, they seem to be thinking, then Christians need to make sure the meanest, toughest heathen on the block is on their side. So it makes sense to join an alliance of convenience with a strongman, placing themselves under his benevolent protection, because their own leaders have delivered them only to defeat.

And the lure of the strongman is particularly powerful for those believers whose theology was somewhat Trumpian already — nationalistic, prosperity-worshiping, by turns apocalyptic and success-obsessed.

Der är den gruppen som Trump och hans omgivning har lyckats dra in i sin kampanj mot etablissemangen både inom det egna partiet och i Washington

He’s… pitched himself to believers already primed to believe that a meretricious huckster with unusual hair might be a vessel of the divine will.

Which he is not, save perhaps in this sense: In the light of Trumpism, many hard truths about American Christianity — its divisions, its failures, its follies, its heresies — stand ruthlessly exposed.

För den som inte i skolan fick lära sig vad ”meretricious” betyder kan jag meddela att mitt engelska lexikon definierar ordet som 1) liderlig, 2) uppseendeväckande, prålig; oäkta. Ett bra ord att kunna ifall Trump nu skulle råka bli president.

Read Full Post »

Det är en rätt bisarr situation. Alla möjliga befattningshavare i offentlig sektor i vid mening har sin bostadsfråga ordnad i en eller annan form under tjänsteutövningen. Men ministrar förutsätts ge sig ut på bostadsmarknaden när de utnämns (om de nu inte redan råkar bo i Stockholm).

Riksdagsmännen får inkvartering i huvudstaden på statens bekostnad. De före detta ministrar som råkar bli landshövdingar flyttar in i rymliga bostäder där de också förutsätts utöva representation. Detsamma gäller biskoparna. Våra ambassadörer i främmande land har ofta förstklassiga residens.

Själv hade jag en fin sexrummare i Kensingtons mer exklusiva delar när jag för 25 år sedan var kulturattaché i London. Som tur var behövde jag inte hosta upp några egna miljoner för den.

Diplomaternas chef, utrikesministern, har dessvärre inget officiellt residens. Det har han eller hon för övrigt inte haft sedan 1962 då Torsten Nilsson valde att inte flytta in i det s.k. Utrikesministerhotellet som låg på Blasieholmen och som nu är säte för Musikaliska akademien. Östen Undén var den siste regeringsmedlem som disponerade detta anrika hus där han kunde både bo och ordna större middagar för främmande makters representanter i en värdig hemmiljö.

Blasieholmstorg_2009

Den gamla tjänstebostaden (foto H. Ellgaard, Wikimedia)

Hjalmar Branting flyttade dit när han 1921 blev både stats- och utrikesminister i sin andra regering. I ett minnesalbum över hans tid heter det: ”Utrikesminister Branting och hans maka utövade värdskapet i det förnäma utrikesministerhotellet med samma älskvärda värdighet som var betecknande för tonen i privathemmet, där man såg gäster ur alla skikt.”

Anna Branting skriver själv om flytten till Blasieholmen i sin bok Min långa resa: boken om Hjalmar och mig:

Då måste vi ju flytta från vår våning till utrikesministerhotellet och ändra vår livsföring väsentligt. Mina båda jungfrur, som det hette på den tiden, Anna och Judith, följde med, den förra som kokerska, den senare som kammarhusa, första husan var ny och hette Hilda. Men Anna som ändå var så skicklig, vågade inte ta ansvaret för det stora hushållet, utan jag måste anställa en första kokerska, en finländska som hette Ann-Sofi. En betjänt kom också i huset, vilket blev ett mycket blandat nöje. Vi tog med oss en del av våra egna möbler och andra saker för att inte sakna vårt riktiga hem för mycket och försökte känna oss hemma i ”hotellet” med sina pampiga statsmöbler i magnifika gemak. Det lyckades verkligen rätt bra, fast nog fick jag äta upp i tid och otid att det inte passade min demokratiska och obetydliga person att bo i palats, ta emot kungligheter och sova i en historisk praktsäng.

köket_1

Husor hos utrikesministern på Blasieholmstorg 8

Dagens utrikesminister, Margot Wallström, kan nog inte ta emot några kungligheter i sin kommunalfyra på 89 kvadratmeter. All representation måste ske på andra ställen. Hon kan knappast heller ordna några musikaliska aftnar likt företrädaren på 30-talet, Rickard Sandler, om vilken Per T. Ohlson skriver i sin biografi:

Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren.

Vad informella möten i hemmiljö betyder för den internationella diplomatin är belagt genom hundratals exempel ur den historiska litteraturen. Vore jag riksdagsledamot skulle jag snarast motionera om att återupprätta en representativ tjänstebostad för landets utrikesminister. Den nuvarande ordningen (och de twittrande klassernas upprördhet över utrikesministerns bostadproblem) är absurd.

 

Read Full Post »

Jag börjar med det lilla: I en post härom veckan om den grasserande europeiska bakningsfebern lovade jag att redovisa en eventuell provbakning enligt ett gammalt recept. Före jul blev det aldrig något av med bakandet men idag kan jag presentera ett konkret resultat.

Jag utgick från receptet på Ölsupsbröd ur Iduns kokbok från 1911. Dock tyckte jag att det var lite onödigt krångligt och reviderade det därför med utgångspunkt i min egen beprövade erfarenhet av brödbak. Jag gjorde dessutom en halv sats enligt följande:

  • 2,5 dl mjölk
  • 5 dl gammeldags svagdricka (alt.lättöl)
  • 1,5 dl sirap
  • 50 gr jäst
  • 1,5 tsk salt
  • 2 msk färdigblandad brödkrydda
  • 1 liter vetemjöl
  • Rågsikt enligt fingertoppskänsla

Blanda mjölk och svagdricka och värm något så degspadet blir ljummet. Rör ut jästen. Tillsätt sirap, salt och brödkryddor. Blanda i vetemjöl och rör om ordentligt. Blanda i rågsikten till dess att degen går att knåda. Låt den jäsa under duk till ungefär dubbel storlek. Baka ut degen och dela den i runda bröd eller i bakform. Låt jäsa någon halvtimma och grädda sedan i 200 grader i 25-30 minuter.

Voilà! Så här blev det:

IMG_0562 (1)

Detta om den lilla världen. Fördelen med att baka just nu har också varit att ugnsvärmen bidrar till att höja temperaturnivån inomhus. Som villaägare försöker man ju hålla en relativt låg inomhusvärme men när temperaturen ligger kring minus 17 grader utanför fönstren kan det vara skönt med lite extra tillförsel av energi.

I den stora världen utanför vårt kök händer så mycket att man inte riktigt vet vad man ska uppröras över eller inte. Det har inte varit någon rolig början på 2016. En alltmer tilltagande främlingsfientlighet. Gränskontroller och fästningsmentalitet. Ett EU vars gemensamma värdegrund håller på raseras när de nya medlemsstaterna i öst tycks återfalla i nationalism och där danska politiker vill beslagta flyktingars tillgångar på ett sätt som nu väcker stor och pinsam uppmärksamhet globalt.

Här hemma förs en Nato-debatt där även etablerade diplomater verkar glömma att Sverige vid en önskad anslutning till militäralliansen skulle krypa under samma täcke som Turkiet, Natos mest manstarka krigsmakt på den här sidan Atlanten. Just nu används detta lands militär främst till ett inbördeskrig i de sydöstra delarna av landet. Det har fått över 1.100 turkiska akademiker att vädja om nya fredsförhandlingar mellan regeringen och den turkiska gerillan men undertecknarna har nu av president Erdoğan stämplats som förrädare och terroristkramare. Ett drygt tjugotal universitetslärare har redan arresterats.

Jag läser just på morgonen en krönika i den turkiska nättidningen Today’s Zaman:

Several police officers, prosecutors, judges and journalists are now in prison on charges of treason, spying and terrorism just because they dared to question some dodgy endeavors of the Erdoğan regime. The regime now wants to imprison hundreds of academics. On Friday morning in several cities, terror squads raided the homes of academics just because they signed a petition harshly criticizing the government… Staunch Justice and Development Party (AKP) supporter mafia leaders are now publically claiming that they will spill the blood of those academics and will bathe in their blood. University students paint huge red signs and post them on the office doors of academics declaring that there is a traitor within.

Fascistiska strömningar ser vi nu lite varstans i vår omvärld. Och på en och annan svensk ledarsida vill man att vi ska visa större förståelse och tolerans för våra inhemska rasister.

Det är lite deprimerande. Det nya året kräver kanske ännu mera brödbak som terapi mot obehaget.

 

Read Full Post »

Jag läser just på nätet att Sverigedemokraterna ska genomföra två annonskampanjer, en i Sverige och en internationellt. Den svenska kampanjen ska stödja kravet på en folkomröstning om invandringen. Den internationella ska varna folk för hur hemskt det är att leva i vårt land.

Som Sverigedemokraternas integrationspolitiska talesperson Paula Bieler uttrycker det: ”Det är tält, det är snö, det är kyla, det är ingen hjälp, för det klarar inte Sverige… Ingen ska ens tänka tanken att komma hit,”.

Det är konstigt att ett parti som påstår sig älska Sverige har en så negativ syn på vårt land. Tror man förresten att snön är mer avskräckande än de jordanska flyktinglägrens heta ökensand? Dessutom brukar en grekisk bekant alltid säga att vintern i Sverige inte är något problem eftersom vi alltid har ordentlig värme inomhus då. Att vi inte skulle klara att ta hand om de verkligt hjälpbehövande är också en bisarr nedvärdering av vår nationella förmåga.

I Dagens Nyheter idag skriver historikern Pär Frohnert en lång och intressant artikel under rubriken: ”Så blev flyktingmottagande en svensk paradgren”. Han erinrar förstås om Sverigedemokraternas ideologiska företrädare som på 30-talet ville förbjuda ”judeimporten” men han påpekar också att det tidigt fanns en humanistisk motståndsrörelse:

Ofta glöms det bort att det också fanns en antifascistisk och flyktingvänlig opinion även utanför de judiska kretsar som försökte hjälpa sina trosfränder. De här uppfattningarna återfinns inom delar av arbetarrörelsen, bland kommunisterna, hos vissa liberaler och inom folkrörelser som till exempel frikyrkorna. För arbetarrörelsen och kommunisterna var ju nazismen en ideologisk huvudmotståndare. LO:s uppmaning till köpbojkott av tyska varor 1933 och den omfattande Spanienhjälpen kan här illustrera den antifascistiska opinionen.

Han pekar också på att det var i samband med mottagandet av de danska judarna i oktober 1943 som en markant omsvängning av flyktingpolitiken inleddes:

Krigshändelserna gjorde också att man helt enkelt ställdes inför att flyktingar tog sig in på Sveriges territorium. Framför allt kom man att ta emot skandinaviska flyktingar och i krigets slutskede också en stor grupp av evakuerade finländare. Här kunde man dock räkna med att flyktingarna skulle återvända hem när kriget var slut. Det var med balterna som kom hösten 1944 som Sverige på allvar ställdes inför att ta emot en flyktinggrupp som antagligen skulle bli kvar i landet.

estn

Estniska flyktingar i Filadelfiakyrkan, Gimo,  september 1944. Foto: Paul Sandberg, Upplandsmuseet

Det var de baltiska flyktingarna som jag själv kom att möta i min barndom. På den större sörmländska gård där jag bodde hette en av ladugårdskarlarna Henry Köster. Han hade nyligen flytt med sin familj  från Estland . Vad han hade för yrke i sin hembygd har jag ingen aning om men han var i alla fall en skicklig byggare av modellbåtar. Min pappa hade uppenbarligen hjälpt honom med en del praktiska saker i samband med ankomsten till Sverige och fick som tack för detta ett vackert tvåmastat skepp som sedan i alla år stod på en chiffonjé på gårdskontoret. ”Vad heter pojken?” frågade han min pappa och pekade på mig när båten överlämnades. Han fick besked i saken och skrev med blyerts båtens namn i akterspegeln: ”Torsten av Stockholm.”

Jag har berättat lite utförligare om saken i min bok ”Vägen mellan öst och väst” som publicerades för några år sedan.

Jag tittade nyss i den digitaliserade inflyttningslängden från min gamla hemsocken Länna utanför Strängnäs (ungefär 700 invånare på den tiden). Där ser jag att familjen Köster kom till församlingen den 20 december 1945. ”Inflyttad på pass” har komministern noterat. I januari nästa år flyttar den statslöse ingenjören Nikolaj Nikolajevitj Panov in. Den likaledes statslöse jordbruksarbetaren Theodor Pull kommer i mars. De tre estniska skogsarbetarna Anton, Paul och Herman Suuster kommer i oktober.

Utöver dessa asylsökande från andra sidan Östersjön kan man under krigsåren inräkna ett antal landsflyktiga norrmän. De finska krigsbarnen Eila och Ritva kom också till bygden och adopterades så småningom. Och så fanns förstås Felix Kersten (Himmlers omskrivne massör) där med familj, inklusive fru Kerstens far, en tidigare överhovjägmästare från Tyskland. Plus deras holländska hembiträde som sedan gifte sig med en man från bygden.

Så kunde det se ut i en liten landsortssocken i Sörmland under 1940-talets andra hälft. Det är en bild av ett öppet och välkomnande Sverige som jag levt med i många år. Sedan kan Sverigedemokraterna säga vad de vill.

Read Full Post »

Jag körde några lass med blandat skräp från huset och trädgården till tippen häromdagen. Alla som varit på en modern soptipp vet vilken vetenskap det är att slänga rätt. Hur ska man bedöma vad som är plast eller trä eller textil när så många saker är sammansatta av olika komponenter?

Ett trasigt paraply skulle enligt sakkunnig uppgift sorteras som metall. En halvtom cementsäck skulle slängas på avdelningen för krossmaterial. Om den gamla slangen var av plast eller gummi kunde jag inte riktigt avgöra men jag slängde den utan att fråga i containern för plast eftersom någon motsvarande för gummi inte verkade finnas.

sopor

Sopsortering – vad slängs var?

I något fall fick jag hjälp av en vänlig man i 35-årsåldern. Han bar de gamla skivorna från ett korrugerat plasttak till ett särskilt ställe. När jag gick tackade jag så mycket för hjälpen varpå han svarade: ”Det är lugnt”.

Jag måste medge att jag hoppade till något när jag hörde svaret. Det är kanske min framskridna ålder som får mig att tycka att det inte är en riktigt relevant replik. Å andra sidan har det alltid varit svårt att tacka för ett tack. De historiska alternativen som ”varsågod”, ”ingen orsak” eller ”tack själv” låter också lite konstiga. Ett mer naturligt svar i vår anglifierade tid vore kanske ”Du är välkommen” men det är knappast en helt försvenskad replik än så länge.

Jag tror att jag redan skrivit om dialogen i ett radioprogram härom året. ”Tack för att du kom till studion” möttes av ett ”Tack för att du hade mig”. Här hör man utan tvekan den engelska förebilden: ”Thanks for having me”.

Om man nu ska fortsätta med någon språklig iakttagelse så gäller den det faktum att alla politiska förslag numera ska vara skarpa eller vassa. Ibland ska de vara bådadera som när Annie Lööf en gång muntert twittrade: ”Många skarpa och vassa förslag i vårt miljöprogram”. Men hon är förstås inte ensam i sin retorik. Miljöpartiet i Uppsala hade före det senaste valet också positiva saker att komma med: ”Miljöpartiet föreslår skarpa förslag om studentbostadsbyggandet i vårt gröna kommunbudgetförslag.” Mycket förslagsställande i en och samma mening.

Nätet är fullt av utspel där skärpemetaforerna blommar. Och det är inte bara politikerna som vet hur en slipsten ska dras. Språkbruket sprider sig till fack och ideella föreningar, till kyrka och försvarsmakt. Försvaret har i och för sig länge talat om ”skarpa lägen” men nu verkar de också komma med dito förslag. Vad är det för resten för skillnad på vasst och skarpt? Det är svårt att avgöra även för den som lärt sig slipa liar av en småländsk bonde.

Detta om det språkliga. På tal om politik ser jag annars att Carl Bildt dels ska bli rådgivare åt styrelsen för ett ryskägt oljebolag, dels ska sitta med i ett gäng internationella rådgivare som Ukrainas president Porosjenko har dragit samman. Som det brukar heta: Man ska inte lägga alla ägg i samma korg.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 52 andra följare