Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2014

Bloggsemester

Det är svårt att hålla hjärnan kall i den intensiva värmen. Inget regn vattnar trädgården. Skyfallet i Stockholm i söndags (35 km bort) märkte vi inget av här i Södertälje.

Jag tror att jag tar lite bloggsemester ett par veckor. Fast jag kan inte lova bestämt att avhålla mig från något inlägg om andan faller på.

södert

Ha en fortsatt skön sommar!

Read Full Post »

Kallrum

Minns jag rätt fanns det i min mormors gamla hus ett ”kallrum”. Eftersom hon och mina mostrar flyttade därifrån när jag fortfarande var i späd ålder har jag inte funderat så mycket över vad som låg i begreppet. Jag har ett vagt minne av att det fungerade som något slags svalskafferi brist på andra kylmöjligheter.

Nu har jag klart för mig att begreppet helt enkelt avsåg ett rum utan eldstad eller annan uppvärmning. Det fanns tydligen gott om sådana rum runt om i landet. Läser man socialreportagen från början av 1900-talet förstår man att de oeldade rummen var fler än man kan ana och i stadsmiljö dessutom ofta förknippade med elände och fattigdom. I sin berömda bok Lort-Sverige från 1938 berättar Ludvig Nordström om kallrummens geografiska fördelning:

Ju längre söderut vi åker, desto fler rum har man, men, och det är det viktiga, samtidigt desto mindre golvyta, det vill säga, desto mindre rum. Det ska vi hålla ögonen på. Ju längre norrut vi kommer, desto färre bli rummen men desto större. Lägg det på minnet nu! Och så en sak till: ju längre söderut vi kommer, desto mer vanligt blir det med så kallade kallrum. Har du varit i södra Sverige? Skåne, Halland, till exempel? Inte. Då ska du få känna på iskalla, genomfuktiga, råa och genomblåsta rum.

lortsverige

I rådande värmebölja längtar man faktiskt efter kallrum. Inte genomfuktigt och blåsigt, förstås, men med lagom temperatur.  Bor man som vi i ett hus med bruna träväggar som exponeras både mot söder och väster kryper temperaturen gärna upp till +27 grader inomhus. Genom en förträfflig liten apparat som blåser ut kall luft lyckas vi ändå hålla sovrummet på en acceptabel nivå kring +20. Apparaten bullrar men åtminstone jag lyckas ofta somna ifrån bullret.

Jag erinrar mig en gammal historia om den slagfärdige komministern Sune Wiman i Eskilstuna (den finns i sina huvuddrag också på nätet):

Vid ett tillfälle sitter komministern på pastorsexpeditionen, då telefonen ringer och en kvinnostämma frågar efter kyrkoherde B.

Wiman: – Kyrkoherden är på sitt ämbetsrum.

Kvinnostämman (med lätt salvelse): – Ämbetsrum! – det skall jag säja att prästen har inget ämbete, han har ett kall!

Wiman: – I så fall träffas kyrkoherden på sitt kallrum.

Detta i all korthet om behovet av tempererade rum i en tid när värmen här i Mälardalen når rena medelhavsnivåer.

 

Read Full Post »

De europeiska utrikesministrarna diskuterade häromdagen frågan om ett vapenembargo. Mot Israel? Nej, mot Ryssland.

Carl Bildt uppträdde som vanligt med den stora hundens attityd och krävde totalt stopp för vapenaffärer med ryssarna. Samtidigt lovade Frankrike att i höst leverera de hangarfartyg för helikoptrar som Kremls försvarsbossar beställt. Cameron tog till brösttoner om det omoraliska i denna affär men nu avslöjas det – till fransk förtjusning – att Storbritannien har löpande licenser för vapenexport till Ryssland till ett värde av cirka 1,5 miljarder svenska kronor. Och ryska oligarker har slängt in betydande belopp i den konservativa valkassan.

Den internationella handeln med dödsbringande varor är verkligen hycklarnas marknad. Sverige är dock som vanligt ett moraliskt föredöme och säljer strategiskt material enbart i fredens tjänst, bland annat till Förenade Arabemiraten som enligt Human Rights Watch inte är något särskilt demokratiskt och rättssäkert land. Under perioden 2001-2010 tillfördes vår handelsbalans närmare 1,2 miljarder genom den affären. Och 2013 köpte Saudiarabien militär hårdvara för 750 miljoner från Sverige.

Carl Bildt är också säker på att det var proryska separatister som sköt ner MH17. Det ligger säkert en del i det antagandet men förvirringen kring vem som var skyldig verkar snarast tillta för varje dag. Den amerikanska linjen när detta skrivs verkar vara att det är separatisterna som tryckt på avfyringsmekanismen men utan direkt rysk medverkan. Några handfasta bevis har dock inte presenterats. Ryssland visar på närvaron av ukrainskt stridsflyg i området och mystiska rörelser med Kievs raketbatterier. Vad ska man tro? Jag lutar själv åt separatistteorin men inget är bevisat förrän den internationella undersökningen lagt alla kort på bordet.

Förvirring tycks också råda kring frågan om hur sofistikerad personal det behövs för att skicka iväg en missil av det förmodade slaget. Några experter hävdar i internationella medier att det krävs ett gäng tränade specialister, andra att det räcker med kunskap om hur man startar en dator. Återigen: vad ska man tro?

buk

BUK – det ryska luftförsvarssystemet

Möjligen råder nu konsensus om att alltihop var ett tragiskt misstag, sådant som händer när man har pricksäkra vapen i händerna på alltför skjutglada krigare. Och de behöver inte ens vara fumliga amatörer. Christian Lorentzen påminner i London Review of Books om vad som skedde den 3 juli 1988 när Iranian Air Flight 655 sköts ner av den amerikanska kryssaren USS Vincennes. 290 passagerare, av dem 66 barn, omkom i tragedin. Ett misstag förstås. Shit happens, som det heter:

The US at first denied responsibility for Flight 655’s destruction, and no president, from Reagan on, has ever apologised. In 1996 the US paid £77 million to the victims’ families, though without accepting legal responsibility. As has been mentioned in the international press, though hardly at all in the UK, the incident has had a lot of echoes in the suspected shooting down of Malaysia Airlines Flight 17. Then of course there were the downings of Korean Air Flight 007 by the Soviets in 1983 and Siberian Airlines Flight 1812 in 2001. Everybody makes mistakes.

Visst, den mänskliga faktorn etc. Men här verkar ovanligt många mänskliga faktorer ha samverkat. Vi får ändå hoppas att orsakerna till katastrofen i Ukraina snart klaras upp av opartiska utredare och att de skyldiga ställs till ansvar, vilka de nu än är. Under tiden gäller det att försöka hålla huvudet kallt i den propaganda från olika sidor som syftar till att göra oss alla mer och mer förvirrade.

Read Full Post »

Vi serverade Tullgarnspaj vid en middag häromdagen. Jag har ju tidigare skrivit om denna goda paj, en av kung Gustaf V:s (och den nuvarande kungens) favoriträtter och till och med vidarebefordrat det recept som 1952 publicerades av den gamle monarkens köksmästare Paul Arbin i boken Kungliga rätter. Det måste dock medges att vi något fuskade med tillagningen av den enkla anledning av kalvbräss inte är så där lättillgängligt. Det fick bli kalvfärs i stället. Men gästernas omdöme var glädjande nog mycket positivt.

Hur som helst; en av ingredienserna är spagetti och någon i sällskapet undrade om spagetti verkligen fanns i Sverige i början på 50-talet. Det ledde till ett av de vanligaste konversationsämnena när 40-talister samlas vid ett middagsbord: När åt du första gången den ena eller andra rätten, t. ex. pizza, kebab, pommes frites etc? Den pasta vi mindes från vår barndom under 50-talets första år var ju makaroner och i de flesta hem dök nog spagettin upp något senare.

Jag kollade i Svenska Akademiens ordbok och hittade ett citat från Heidenstams Vallfart och vandringsår men där skildrar diktaren en scen från Rom på 1880-talet: ”der tysk och dansk på ”kneipen” tumla om / i hjertat glada åt ett fat spagetti.” Det andra exemplet är från 1940 års utgåva av Stora Kokboken där det heter: Kokta spaghetti beredes på samma sätt (som makaroner) men brytes ej sönder”.

I min egen samling av kokböcker hittar jag inget om spagetti före 1930. I Prinsessornas kokbok från 1931 finns ett recept med rubriken: ”Gratin på hummer och spaghetti” men i själva beskrivningen talas det om ”fina, smala makaroner”. I boken Mera god mat av samma författare (Jenny Åkerström) från 1939 finns två recept. I Vår kokbok från 1951 har vi nått till det moderna stadium där alla nutida barnfamiljers stapelföda presenteras: spagetti med köttfärssås.

Spaghettata

Just det året kunde man i landets enda radiokanal lyssna till det populära programmet Novisen vid spisen där köksmästaren Tore Wretman undervisade radiomannen Folke Olhagen i matlagningskonstens mysterier. (Det här var vid den tidpunkt där mannens matlagningsplikter ofta inskränkte sig till Mors dag). I ett program som finns tillgängligt på nätet (klicka här) handlar undervisningen om hur man kokar spagetti.

Folke Olhagen verkar rätt okunnig om de många olika former av pasta som Wretman för sin del i varje fall mött i Italien. Han undrar bland annat om spagettin ska brytas sönder innan den stoppas ned i det kokande vattnet. Han får som överkurs också lära sig hur man gör en köttsås till denna något främmande maträtt. Enligt den tålmodige läraren kan man gärna smaksätta såsen med rosmarin och på Olhagens fråga om var man hittar denna exotiska krydda hänvisar Wretman till apoteket.

Så kunde det gå till i det gamla folkhemmet. Vem som kan ta åt sig äran av spagettins och rosmarinburkarnas senare segertåg i det svenska köket vågar jag inte ha någon uppfattning om. Kanske var den växande utlandsturismen under 50-talet en bidragande orsak.

Däremot har vi aldrig importerat den populära engelska barnsången (att sjungas på melodin ”Högt uppe på berget…”):

On top of spagetti
All covered with cheese
I lost my poor meatball
When somebody sneezed

Den intresserade kan inte oväntat lyssna till den på Youtube.

Read Full Post »

Restaurangmusik

Jag spelar inte golf men går gärna på golfrestauranger. Det finns några sådana på rätt bekvämt avstånd och de har fördelen av att servera lunch även på helger plus att man får en rätt fin naturutsikt – åtminstone om man inte råkar ut för några små elektriska golfbilar i blickfånget.

Vi var på ett sådant ställe häromdagen, maten var bra och vädret utmärkt men jag stördes inledningsvis av en något för hög ljudnivå på restaurangmusiken som dessutom utmärktes av hårda och upprepade bastoner. Nu visade sig personalen förstående för en äldre gentlemans gammalmodiga krav och sänkte volymen men det är ju tyvärr inte alltid som serveringspersonal eller restaurangägare kan vara så tillmötesgående. Ibland får man svaret att ljudnivån ingår i etablissemangets affärsidé.

Varför måste för övrigt så många matställen ha musik av ett så stereotypt slag? Jag gjorde en liten efterforskning på nätet och kom fram till att det finns en musiklobby som gärna ser till att det spelas musik, gärna också av nu levande tonsättare, i offentliga miljöer. STIM, som tjänar pengar på saken, säger på sin hemsida:

Musik är ett naturligt inslag på restaurangen. Musiken får dina gäster att känna sig välkomna och skapar trivsam stämning.

Oavsett om du väljer att spela upp musiken från radio, hårddisk eller någon annan typ av musikspelare – eller om du har tv i lokalen – så kan vi på Stim erbjuda dig en licens för bakgrundsmusik i din restaurang.

Stim-avgiften för din bakgrundsmusik beräknar vi på antalet sittplatser och öppetdagar i din verksamhet.

rest

Modern spellista – rätt dystra titlar.

Visst har väl musik historiskt sett varit normala inslag på restauranger. Vem minns inte raderna från Gunnar Wiklunds storschlager: ”Från hotellet hörs en trio i Tosellis serenad, det är kväll i vår lilla stad…”.  Och en klassiker är förstås den episod som Birger Sjöberg berättar om i Fridas bok: ”Violincellisten i Müller-Bezacks solistkapell spelar i utvärdshusets trädgård en sommarafton, på begäran av Rådmannen, Träumerei. En främling, som ej känner stadens vanor, stör dödstystnaden, varvid förvirring uppstår. Allt slutar dock harmoniskt, tack vare violoncellistens kallblodighet”.

Främlingens fatala felsteg avslöjas i den fjärde strofen:

Men plötsligt — mitt i denna djupa dvala
en röst hörs bullra över vita bord:
— ”Kom hit, min pulla, så jag får betala!”
I denna stund min tunga saknar ord.
I vrede vändas alla ljusa hattar,
och Rådman ryter genom trädgårn: ”Tyst!”
När mannen i bersåen hånfullt skrattar,
blir Frida blek liksom en marmorbyst.

Olle Edström har i regi av Svenska samfundet för musikforskning skrivit en intressant uppsats om receptionen av restaurangmusik och han konstaterar inledningsvis att den internationella musiksmaken vid förra sekelskiftet var ungefär likartad över hela Europa. Professionella musiker kunde turnera från land till land utan att egentligen ändra sin spellista. Den var väl delvis lik den som Povel Ramel skildrar i Sorglösa Brunn: ”Det är äkta marscher från Tyrolen, det är Alpens ros och gamla Edelweiss” Däremellen Jungfruns bön med mera ”och så repris på Edelweiss, stup i ett, stup i ett.”

Missförstå mig inte: Jag har inget principiellt emot restaurangmusik om den är melodisk, stillsam, inte omöjliggör samtal och inte har för mycket av dunkande bastoner. Om restaurangen också har dukar som minimerar skramlet från glas och porslin är jag dubbelt nöjd.

Mitt ideal är kanske det jag upplevde i början på 80-talet på Waldorf-Astoria Hotel i New York till en kopp te (den dyraste jag någonsin druckit, låt vara att en bit sockerkaka ingick). En ung dam satt och lekte fram smäktande toner på en harpa med en finess som gjorde att man för ett ögonblick glömde såväl ömma fötter som världsstadens buller. Snacka om ljuv musik!

Tänk om det ändå fanns fler harpister på våra moderna restauranger.

Read Full Post »

I sommarvärmen

Sverige verkar lite avslaget i sommarvärmen. Det är inte så konstigt när temperaturen nu pendlar mellan 25 och 30 grader. Det är stiltje på många fronter. Mejlboxen fylls inte så flitigt. Det är mest företag som Dammsugarpåsar.nu och Bookatable som hör av sig. Besöksstatistiken på bloggen går också nedåt vilket delvis kan bero på att jag inte uppdaterat så ofta.

På kvällen kan man svalka sig med retsina och en grekisk sallad och låtsas att man sitter vid Medelhavet. I går kändes dock den vanliga retsinan (Kourtaki) ovanligt fadd i smaken. Hade de snålat med kådan? Jag vet inte, men jag har just för säkerhets skull beställt en annat (och billigare) märke ur Systembolagets beställningssortiment. Minimiantalet för beställningen var 12 flaskor men de kan ju gå åt om sommarvärmen fortsätter in i augusti.

Min erfarenhet från Grekland säger mig att priset inte är någon garanti för smaken när det gäller just den sortens vin. Den bästa retsina jag någonsin druckit var någon hemkörd variant som jag bjöds på av en antikhandlare i Delfi tillsammans med den norske filosofiprofessorn Egil A. Wyller, en framstående Platon-specialist. Det var någon gång på 70-talet när vi smitit från en relativt tråkig akademisk konferens som hölls på denna gamla kultort.

Värmen och torkan kan vara ett hot mot växtligheten men annars kan man glädja sig åt att den milda vintern och våren varit gynnsam för många arter. Jag tror att jag någon gång har rapporterat om min ”Berlinerek”, en planta som jag själv drivit fram från ett ekollon upplockat från gatan utanför Universität der Künste i Berlin. Den skiljer sig något från vår vanligaste svenska art och har ibland sett ut som om den tänkte dö. I mars var det nästan bara en liten grå pinne som stack upp. Men under våren har den tagit fart och kan beskådas på det något oprofessionella fotot nedan (taget med min iPad). Nu visar plantan i alla fall livskraft och kanske kan den nå manshöjd om några år.

bild(2)

Tänker ni gå på någon sommarauktion den närmaste månaden? Passa då på att ropa in gammalt svenskt porslin som just nu är otroligt billigt. Jag har skrivit om den saken i Aftonbladet i samband med en recension av en ny bok om Rörstrands historia och produktion från 1700-talet och framåt. Jag konstaterade bland annat att en modern tallrik stämplad Rörstrand kostar cirka 200 kronor i en inredningsbutik och då är den trots varumärket tillverkat i något lågprisland:

Vill man köpa en genuint svensk Rörstrandstallrik får man i stället vända sig till Blocket, Tradera eller någon av de många auktionsfirmor som finns på nätet. Mot inredningsbutikens styckepris på 200 står auktionens betydligt blygsammare belopp. 57 delar av dekoren ”Rättvik” (cirka hundra år gammal) klubbades nyss för 1.200 kronor. Även med provisionen inräknad blir det knapp 25 kronor per del och då ingår både en snygg soppterrin och ordentliga uppläggningsfat. 86 delar av mönstret Provence från omkring 1900 fick ny ägare för 1.776 kronor. 59 delar stengods från 1970-talet – passande för ett ungt hem i retrostil – såldes för 600 kronor.

Bla_eld300x212

Blå eld av Hertha Bengtson – en Rörstrandsklassiker

Många verkar dra sig för att köpa gammalt porslin i tron att det inte går att diska i maskin. Men min erfarenhet säger mig att man mycket väl kan köra också tallrikar med guldkant om man har moderna diskmedel och ett skonsamt program.

Återerövra det svenska konsthantverket och folkhemmet! Än är det inte för sent. Och billigare kan det knappast bli.

Read Full Post »

För den som i denna sommartid är måttligt intresserad av VM i fotboll eller desperata politiska utspel i Almedalen återstår ändå meningsfulla aktiviteter som korsord, gräsklippning och bevakning av det utrikespolitiska skeendet.

Det senare ämnet är ju outtömligt eftersom fokus hela tiden förflyttas mellan världsdelarna. Också Almedalen får för övrigt en liten utrikespolitisk guldkant genom närvaron av Carl Bildt, Zbigniew Brzezinski med flera. Jag noterar förresten att Carl Bildt lätt humoristiskt meddelat sin ankomst via twitter: ”Well, I’m off the annual tribal jamboree of self appointed thinkers and talkers”. En fyndig liknelse.

För visst innehåller utrikesministerns tweets ibland ett korn av sanning, t ex när han nyligen kritiserade den österrikiska regeringens beslut att bjuda in Putin för samtal i Wien: ”We know that Putin wants to divide the EU”. En klockren utrikespolitisk analys med tillämpning också bortom den aktuella krisen i Ukraina. Vilken stormakt vill inte försöka splittra EU? Vi minns ju när Donald Rumsfeld 2003 försökte spela ut olika länder mot varandra genom att införa distinktionen ”old Europe” contra ”new Europe”. Det nya Europa var Baltikum, Polen och en del andra stater som okritiskt ställde upp på USA:s katastrofala invasion av Irak, den som vi nu ser följderna av i ett sönderfallande land.

olde

Carl Bildt kan ju berömma sig av att han aldrig någonsin låter sig splittras. 2003 stod han helt bakom USA:s politik. Det gör han fortfarande 2014.

Möjligen kan man undra om han inte själv  bidrar till splittringen av Europa i egenskap av utrikespolitisk frilansare utan direkt samordning med de tyngsta EU-kollegorna. I början av veckan meddelade han via twitter: ”Long and constructive talk with Ukraine President Petro Poroshenko. We agreed on the need for a mutual and monitored ceasefire in the East.” Det var nästan samtidigt som Poroshenko trots motstånd i en del europeiska huvudstäder upphävde vapenvilan, pressad av en inhemsk högerradikal opinion.

Hur man ska tolka Bildts och Poroshenkos föregivet gemensamma hållning är omöjligt att veta för en utomstående. Negligerade den ukrainske presidenten till slut ändå Sveriges vittbereste chefsdiplomat? Nu blev det hur som helst en uppgift för Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier att tillsammans med Franrikes Laurent Fabius försöka få kollegorna från Ryssland och Ukraina att återupprätta vapenvilan och fredsansträngningarna. Det finns en uppenbar spricka mellan Stockholm och Berlin i synen på det som sker i det aktuella krisområdet.

Hur de europeiska konstellationerna än ser ut borde alla ansträngningar göras för att hejda den destruktiva våldsspiralen i östra Ukraina. Och då måste ju Ryssland och EU samtala och inse att alla är förlorare i ett spel där nationalister på båda sidor får diktera villkoren.

Sådana samtal är ju också nödvändiga för att långsiktigt säkra Ukrainas ekonomi. Den hjälps ju inte av några högtidliga proklamationer från EU.s sida eller ens ett nyss påskrivet associationsavtal. Det finns många frågetecken kring vad det egentligen innebär. En amerikansk kommentator, James W. Carden, diskuterar frågan i The National Interest, ett inflytelserikt organ för USA:s s.k. utrikespolitiska realister. Han skriver under rubriken America’s Ukraine-policy disaster bland annat om de överdrivna förhoppningarna kring avtalets betydelse för Ukrainas ekonomiska utveckling. I sammanhanget noterar han lite ironiskt (med syftning på president Poroshenkos framgångsrika chokladimperium Roshen):

The idea that ‘if Poland can do it, so can Ukraine’ strikes me as somewhat delusional. Is there really any reason to believe that there is an actual market for Ukrainian goods in Europe? Is the “Chocolate King” President under the illusion that Roshen will be in any sense competitive with the likes of Nestle, Unilever or Cadbury? Up until mid-2013, Russia was the market for 40 percent of Roshen’s products. Yet at a time of severe economic crisis in Ukraine, Poroshenko is basically choosing to cut off trading ties with Russia in favor of joining a bloc that has no appetite for his country’s products. That, in addition to the usually disastrous effects IMF austerity measures have on underwater economies, is a recipe for capital flight, stagnation and long-term unemployment.

roshen

Kiev-choklad från Roshen

Alla som vill Ukrainas väl måste förstås hoppas att Carden har fel. Men nog förefaller det en lekman som om de nu dominerande västukrainska politikerna i flera avseenden försöker låtsas som om de inte hade någon gräns mot Ryssland. Och Poroshenkos militanta yttranden om att sopa bort ”terrorister” och ”parasiter” i öst är inte den bästa grunden för en absolut nödvändig nationell försoning.

Read Full Post »