Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

Idag firar amerikanarna Thanksgiving day. Hur länge kommer det att dröja innan vi importerar också denna helgdag från andra sidan Atlanten? Idag har Svenska Dagbladet en helsidesannons från Lexington med rubriken Happy Thanksgiving där man bland annat kan få veta att dagen bäst firas med ”family, friends, great wine and ridiculous amounts of food”.

Det låter trevligt och tacksamhet kan man ju aldrig få för mycket av. ”Tack för att du har mig” hörde jag en s k nöjesprofil yttra i radion för ett tag sedan. Han hade välkomnats till programmet och svarade som han hört att man gör i det stora landet i väster: ”Thanks for having me”. Fast han direktöversatte förstås.

Vi har ju en svensk tacksägelsedag men det är väl få som tänker på numera. Det är Svenska kyrkan som bestämt att den infaller på den söndag som ligger mellan den 8 och 14 oktober. Förr var det ju den sista av de fyra böndagarna som varje år kungjordes genom ett s.k. böndagsplakat. På en vägg här i huset finns ett sådant plakat från 1695 som kallar till fyra allmänna tacksägelse-, faste-, bot- och böndagar att hållas över hela Sverige och jämväl i Storfurstendömet Finland samt Est-, Liv och Ingermanland. I mera modern tid, närmare bestämt i min ungdom, lästes plakatet upp i kyrkan på nyårsdagen och eftersom det var undertecknat av Konungen reste sig alla upp. Sedan kom författningsreformen på 70-talet och kungen befriades från skyldigheten att förmana oss alla till tacksägelse, bot och bättring.

Jag läser en artikel i den konservativa Svensk Tidskrift från 1976 där författaren ondgör sig över denna reform:

Konungen är helt borta ur årets böndagsplakat, och Guds nåd åberopas inte. ”Förordning om predikotexter för böndagarna år 1976” är undertecknad: På regeringens vägnar /Hans Gustafsson. Torftigare kan det inte göras…

Det har hört till god ordning att församlingen åhört Konungens ord i böndagsplakatet stående. I år fanns det präster som uppmanade de närvarande att förbli sittande. Det är skillnad mellan kung Carl XVI Gustaf och statsrådet Hans Gustafsson.

Den anonyme författaren skulle (om han fortfarande lever) möjligen kunna glädja sig åt att stormaktstidens traditioner ändå fortlever i det gamla Storfurstendöme som numera är Republiken Finland. Där undertecknas böndagsplakatet fortfarande av statschefen. Det sker visserligen utan något formellt stöd i en lag (ett lagförslag röstades ned av Finlands riksdag 2003) men president Sauli Niinistö har ändå undertecknat det plakat som gäller för i år och som manar till arbete mot utslagning och lottlöshet. Det kan möjligen noteras att det gamla tacksägelsemotivet är något undanskymt i dagens finländska dokument.

Turkey

Amerikansk tacksägelserit

Hur man ska tolka den tacksägelserit som Niinistös amerikanske kollega numera deltar i är väl mer problematiskt. Det handlar som bekant om att benåda en kalkon, välvilligt ställd till statschefens förfogande av The National Turkey Federation. Popcorn heter årets bevingade nådesobjekt och enligt amerikanska medier uttalade presidenten under gårdagens ceremoni högtidligt denna välsignelse utanför Vita Huset: ”Popcorn, you have a full reprieve from cranberry sauce and stuffing. We wish you well.”

När amerikaniseringen av Sverige gått tillräckligt långt kanske vi får se en ny svensk tradition där statschefen på Tacksägelsedagen i oktober efter hög förebild benådar något fjäderfä. Men här i landet borde vi väl i så fall välja en snöripa.

Read Full Post »

En oväntad upptäckt

Porträttet nedan köpte vi i en källarlokal på Odengatan i Stockholm för cirka tjugo år sedan. Egentligen var det kanske mest den typiska 1800-talsramen som vi var ute efter men själva konstverket tyckte vi i och för sig var tilltalande, en pastell i milda färger av en fin dam från förra sekelskiftet.

Rapin2 002

Skärpan på det här fotot är kanske inte den bästa men det går kanske att urskilja att det står Aimée Rapin mars 1895 med rätt stora bokstäver nere i vänstra hörnet. Jag undrade länge om det var namnet på konstnären eller om det var den avporträtterade damen som hette så. Jag sökte på nätet för kanske 7-8 år sedan men ingen upplysning fanns att få.

Men informationen på internet ökar ju med exponentiell hastighet och bara häromdagen upptäckte jag att det var konstnärens namn som fanns där i hörnet. Och det visade sig vara en högst ovanlig konstnär. Hon föddes den 14 december 1868 i staden Payerne i Schweiz helt utan armar men började teckna med hjälp av fötterna redan vid 6 års ålder. Så gick hon igenom École des Beaux-Arts i Genève och hade vid sin död den 5 maj 1956 målat omkring 4.000 tavlor, framför allt porträtt.

Rapin

1889 fanns hon representerad vid världsutställningen i Paris och 1891 fick hon i uppdrag att måla ett porträtt av den polske greven Szymanovski. Det visades  så småningom på världsutställningen i Berlin 1896.  Med åren fick hon i uppdrag att porträttera en rad framstående personligheter runt om i Europa och hon ställde ut i flera storstäder.

Aimée Rapin verkar inte ha varit särskilt nedslagen av sitt handikapp. I en text på nätet beskrivs hon som en esprit brillant, centre des réunions où elle se trouvait, admirée et demandée plusieurs fois en mariage”, med andra ord en strålande personlighet, ett centrum i sociala sammanhang och en kvinna som fått flera anbud om äktenskap. Dock gifte hon sig aldrig men hon verkar under en period i livet ha haft något slags samboförhållande med den armeniske kompositören Stephan Elmas (som dog 1937).

Hon verkar också ha haft humor. Enligt en skribent på nätet (som citerar en brorsdotter) utbrast hon ofta när hon hörde en överraskande nyhet: ”Men vad säger du?! Jag tror jag tappar armarna!”

fotmåln

I en artikel i den engelska konsttidskriften The Studio från 1903 fick hon följande omdöme:

She is a fine example of that singleness of devotion which characterizes the born artist. Her art is the all-absorbing interest of her life. It is not without its limitations, but within these limitations the artist has known how to be true to herself. Drawing her inspiration direct from nature, she has held on her independent way, steadily faithful to the gift she possesses of evoking a character in a portrait or of making us feel how the common task, when representative of genuine human effort and touched with the poetry of national tradition, of religion, and of nature, becomes a subject of noble artistic treatment. She has kept unimpaired that merveilleux frisson de sensibilité which is one of the most precious gifts of the artistic temperament, and which is quick to respond to the ideal in the real.

Hon dog 1956 och ett muséum i födelsestaden Payerne har en permanent utställning kring henne. För vår del återstår det nu bara att försöka upptäcka vem den fina damen på vårt porträtt är. Någon med svensk anknytning kanske? Varför skulle det annars ha hamnat i Stockholm?

Read Full Post »

Knappt har vi firat ostkakans dag innan det är dags för Världsfilosofidagen. Den firas just den här veckan, den tredje torsdagen i november (i år alltså den 21/11), enligt beslut av Unesco, FN:s organ för kultur och utbildning. Årets tema är Inclusive Societies, Sustainable Planet, ett mäktigt ämne.

Jag försöker rekapitulera min egen filosofiska bildningsgång. I gymnasiet hade jag ett läsår en lärare som var docent och hade disputerat på den amerikanska pragmatismen. När jag efter en genomvakad lucianatt fick frågan om huvuddragen i denna tankeriktning kunde jag bara få fram att de var väldigt komplicerade. Med detta svar nöjde sig docenten eftersom han genom sin egen forskning visste hur snårigt det kunde vara.

I Uppsala gick jag sedan en kurs i filosofi där Thorild Dahlquist var lärare. Han var en legendarisk filosofisk allvetare och tillhörde den peripateiska skolan. När han undervisade gick han nämligen fram och tillbaka i rummet och tittade snett under en grå lugg medan han talade. Han kunde aldrig samla sig till en disputation men var mer lärd än de flesta professorer. För att citera Wikipedia:

År 1970 blev han fil. hedersdoktor och fick samma år genom ett särskilt regeringsbeslut en personlig lärartjänst i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Detta var en unik åtgärd och egyptologiprofessorn Torgny Säve-Söderbergh lär ha kommenterat fakultetens beredningsprocess med orden att ”Vi var eniga om att en Sokrates måste vi ha råd med”. Dahlquist led av en hämning mot att publicera sig. I likhet med Sokrates var hans filosofiska insats därför uteslutande muntlig.

Thorild tillhörde nog den mer ödmjuka sorten vid ett lärosäte där man annars lite övermodigt ansåg att det fanns tre centra för riktigt tänkande i världen. Ingemar Hedenius räknade upp dem i en artikel i Tiden 1940: ”Dessa tre riktningar, Wienerskolan, Cambridgeskolan och Uppsalafilosofin äro sålunda alla utslag av en nära nog samtidig, rent negativ reaktion mot den s. k. metafysiken”. Söder om Smygehuk rådde annars enligt de lärde i Uppsala ”filosofins elände” med existentialism, thomism  och allehanda grumligt tänkande.

När hans kollega Konrad Marc-Wogau i samma tidskrift skulle utreda vad en av hörnstenarna i Uppsalafilosofin (Axel Hägerströms verklighetsteori) innebar hade han det inte lätt. Han konstaterade inledningsvis att denna teori utan tvivel tillhörde de mera svårtillgängliga partierna av Hägerströms tänkande. Han försökte sig  ändå på en sammanfattning:

Det är Hägerströms mening, att metafysiskt föreställningssätt icke blott i alla tider behärskat den filosofiska spekulationen utan även genomsyrar det dagliga livets och vetenskapens tänkande. Under sitt härnadståg mot metafysiken har Hägerström präglat en kort och träffande formel, som på en gång anger den springande punkten i det metafysiska betraktelsesättet och även poängterar detta betraktelsesätts orimlighet. Formeln lyder: ”metafysisk är varje tankegång, i vilken verkligheten själv fattas som något verkligt”.

Alltså: Om du tror att verkligheten är verklig så är du en obotlig metafysiker. Tänk på den formeln och försök undvika att tanken svindlar.

Axel_hagerstrom

Själv tycker jag att en mer lättbegriplig teori myntades av Hägerströms tidiga företrädare Nils Fredrik Biberg som var professor i Uppsala 1810-27. Hans kunskapsteori sammanfattas i ett biografiskt lexikon från 1906:

I afseende på kunskapens förklaring var hans ståndpunkt rent rationalistisk. »Förnuftet, såsom en förmåga att förnimma väsendet, var kunskapskälla. Sanningens kriterium var dess visshet, eller delaktigheten af den visshet, som ligger i ett väsendes visshet om sitt eget själf eller medvetande.»

Också något att fundera på när man inte kan somna.

Tyvärr drabbades Biberg av ett oblitt öde vilket framgår av en annan biografisk artikel:

Hans ursprungligen starka hälsa undergrävdes småningom genom den tryckande mängden av tentamina och hans skyldighet tidvis att förrätta studentexamen, detta vid sidan av administrativa göromål samt under av kaffe och tobak stimulerat nattarbete i vetenskapen, av vilket allt en under studietiden ådragen sömnlöshet måste förvärras. Familjesorger, då han 1818 på ett och samma år förlorade hustru och två söner och 1826 sin avhållne frände orientalisten Mattias Norberg, fördystrade hans lynne, så att han kort före sin död hemföll till verkligt svårmod. Härunder frambryter också »ett hos B. troligen länge närt… tvivel på möjligheten att medelst filosofisk reflexion vinna den verkliga sanningens kunskap» (Nyblæus).

Bibergs tvivel på filosofins möjlighet att vinna den verkliga sanningens kunskap är onekligen en dyster insikt på denna Världsfilosofins dag. Försök att tänka på något roligare!

Read Full Post »

Det låg ett hotmoln över Ostkakans dag när den firades i torsdags. Livsmedelsverket planerar nämligen ett förbud mot försäljning av opastöriserad mjölk och enligt en samfälld expertis är det näst intill omöjligt att få den riktiga smaken på kakan om man använder den behandlade mejerimjölken.

Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Irene Oskarsson ”rasar” (som det heter i kvällspressen). Till tidningen Barometern i Kalmar säger hon: ”Jag vill kunna gå till bonden och köpa mjölk för att göra ostkaka som kan serveras till kyrkkaffet. Det är det mest uppskattade man kan bjuda på”.

Hon har förstås rätt. Vad vore ett småländskt kyrkkaffe eller en syföreningsauktion utan äkta ostkakor. Själv har jag avnjutit denna delikatess åtskilliga gånger under sommarvistelserna i utvandrarnas Ljuder och då har den alltid varit gjord på närproducerad mjölk som inte tagit en omväg över Kalmar eller Jönköping.

ostka

Oskarssons kollega Per Åsling är centerpartist och han har också förstått att det här är en fråga som kan vara en röstvinnare i nästa års val. Han har begärt ett sammanträffande med Livsmedelsverkets generaldirektör och hans ståndpunkter utvecklas i ett pressmeddelande från partiet:

–  Det är viktigt att vi sätter oss ner och diskuterar detta. För mig är det uppenbart att det är ett utslag av missriktad välvilja. Jag tror inte man förstår konsekvenserna av ett förbud… Att man nu öppnar för att diskutera frågan är positivt. Jag vill förklara den opastöriserade mjölkens betydelse för landsbygdens näringar och regional matkultur, säger Åsling.

–  Att folk blir arga över överförmynderi och detaljstyrning är fullt begripligt. Det är indirekt ett förbud mot mattraditioner som inte är acceptabelt… Förbudet vore ett övertramp i detaljstyrning och klåfingrighet från myndigheter. Allt som teoretiskt kan utgöra en fara går inte att förbjuda. Då skulle vi få tömma många butiker…

Jag tror att Åsling har rätt. Tittar man på den PM där motiven för ett förbud har utvecklats av Livsmedelsverket ser man att hälsoriskerna kanske inte är överhängande:

Trots att opastöriserad mjölk i Sverige endast får överlåtas till konsumenter i liten skala direkt på mjölkgårdar har ett drygt 20-tal utbrott och fall med opastöriserad mjölk som trolig smittkälla rapporterats under perioden 1994 – 2011.

Oj då; så pass. Det blir drygt ett fall per år varav knappast något med dödlig utgång. Man kan ju jämföra med produkter som alkohol och tobak där något förbud ännu inte diskuterats. I det här fallet kan man inte heller skylla på EU eftersom Bryssel överlämnat åt medlemsländerna att bestämma om försäljning av opastöriserad mjölk. Och i de flesta länder är det tillåtet, om än kringgärdat med olika bestämmelser.

Ett kompromissförslag i denna stridsfråga kunde ju vara att man tillåter försäljning men att man förbjuder barn under 18 år att dricka av den potentiellt bakteriefyllda drycken.

Själv drack jag nästan enbart okyld och opastöriserad mjölk direkt från ladugården upp till 18 års ålder. Och, som det brukar heta, det har jag inte mått dåligt av.

Read Full Post »

Redan för mer än tre år sedan skrev jag på den här bloggen om Lotte Laserstein, den tyska konstnärinnan som genom sin judiska bakgrund tvingades i landsflykt och som så småningom fick sitt hem i Kalmar och en sommarbostad i Strandtorpshage på Öland. Då var det inte så många som kände till hennes öde och konstnärskap men genom de senaste årens uppmärksammade rekordförsäljningar av hennes tidiga verk har hon fått ett sentida erkännande som en central målare i mellankrigstidens tyska konstliv.

Den senaste tiden har det knappast gått en vecka utan att någon letat sig in här på bloggen genom att söka på hennes namn. Det tyder på ett ökat intresse för hennes person och konstnärliga skapande. Det har säkert ökat kraftigt också sedan Fredrik Sjöberg nyligen publicerade sin bok Ge upp i dag – i morgon kan det vara försent. Dess omslag pryds av hennes numera mest berömda målning, Abend über Potsdam, som genom försäljningen på Sothebys härom året kom att innebära hennes definitiva genombrott i den internationella konstvärlden.

sjöberg

Jag är lite kluven inför Fredrik Sjöbergs bok. Han kör två litterära lopp parallellt eller snarare i växelspel med varandra. Det ena spåret handlar om konstnären Olof Ågren (1874-1962), det andra om Lotte Laserstein (1889-1993). Ågren var något av en särling som trots en gedigen utbildning och en uppenbar begåvning ändå slutade måla för att i stället ägna sig åt ett ganska misslyckat bondeliv i Småland. På något sätt kan man ana ett slags själsfrändskap mellan den egensinnige konstnären och bokens författare.

När det gäller Lotte Laserstein kan Sjöbergs skildring av hennes liv ses som en kompendieartad version av Anna-Carola Krausses 400-sidiga biografi från 2006, låt vara att hon här presenteras med en stilkonst som är mera impressionistisk än Krausses nyktra prosa. Det jag däremot har lite svårt för är den lätt negativa ton som karakteriserar det litterära porträttet. Jag kan bara hålla med om vad Ulrika Knutson skrev i Svenska Dagbladet:

Inte för en sekund låter Fredrik Sjöberg oss glömma att Lotte Laserstein beskrev en nedåtgående kurva: ”En judinna på flykt. Redan då en stjärna i dalande, en knappt 40-årig ensam kvinna på väg mot en konstnärlig katastrof. Hon skulle aldrig nå upp till sin forna nivå. Aldrig.”

Det är obehagligt, och spännande. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av att Fredrik Sjöberg överanvänder detta faktum. Jag läser, och jag läser om, och ambivalensen tilltar.

Visst, Lotte Laserstein målade frenetiskt för att försörja sig. Allt är långtifrån bra. Jag har sett porträtt som är misslyckade, andra som är strålande. Hon tyckte själv inte om att måla blommor men visste att det var motiv som sålde. Men jag har svårt för Sjöbergs lite föraktfulla ton:

En rund och god liten vithårig kvinna som lever på minnen, som älskar sin täppa, i solen, och som tror jag säkert ger fullkomligt fan i att pastellerna hon sprider omkring sig som fågelmat i parken inte är särskilt bra. Man ser dem ibland på auktionerna. De sämsta går för ett par hundra kronor och mer är de sannerligen inte värda. Rena skräpet. Briljansen var borta för gott.

Jaha, kanske det. Visst hade 20-talets briljans förbleknat, den som nu värderas till höga belopp på internationella auktioner. Men jag kommer aldrig att kunna klassificera något som är förknippat med Lotte Laserstein och hennes fängslande öde som rena skräpet.

Själv har jag köpt Fredrik Sjöbergs bok för ett par hundra kronor. Det är tydligen vad marknaden anser den vara värd.

Read Full Post »

Poesi för Far

Sällan fladdrar väl pegasens vingar så häftigt som när det gäller hyllningar på Mors eller Fars dag. Vem fick förresten inte själv tidigt pröva sina poetiska anlag när det i skolans regi skulle ritas och skrivas små hyllningsbrev till föräldrarna på de kommersiella högtidsdagarna i maj och november.

Fortfarande skaldas det friskt i slott och koja och en del nutida resultat kan man ta del av på nätet. Någon av de många okända skalder som publicerat sig där sätter in Fars roll i ett vidare sociologiskt sammanhang:

Familjen är viktig och en av stommarna är du
Du är oslagbar ihop med din fru
Du är den man aldrig ska underskatta
och det tog lång tid för mig att fatta

Att man aldrig ska underskatta en familjefar är en viktig insikt även om den kommer sent i livet. En annan diktare visar sig ha tur genom att ha fått en närmast oslagbar man som sina dagars upphov. Dock kan han någon gång ha en tendens att tråka ut de närstående:

Han är vår pappa, den bästa möjliga
utan honom känner vi oss löjliga
Finns för oss när vi honom behöver
dock hans prat ibland oss söver

3877531375_281ac56ac4_z

En tredje författare har en pappa som uppenbarligen tvingas arbeta över en hel del.  Det har ändå inte drabbat det hyllande barnet som känner sig ha fått vara med under såväl arbete som fritid:

Han jobbar sent men klagar sällan
och låter mig aldrig hamna emellan
hans dagliga rutin och ledig tid
utan låter mig alltid få vara bredvid

Om någon fader får man i en strof indirekt veta att han arbetat inom jordbruksnäringen och att han av allt att döma har genomgått en blindtarmsoperation:

Jag fick rida på våran märr
under ditt ansvarsfulla beskydd
Förundrades över ditt långa ärr
som visade din mage var sydd

Lättast att se upp till sin far är det kanske om han går några trappsteg före (i riktning uppåt, alltså), en iakttagelse som får avsluta den här litterära rundan inför Fars dag:

Som förebild han går
i livets långa trappa.
Och ingen är som han…
Han är din kära pappa!

3391277881

Read Full Post »

Jag skulle gärna vara i Helsingfors i morgon, den 6 november, men andra åtaganden förhindrar mig att resa. Hade jag haft möjlighet att åka skulle jag absolut ha hörsammat nedanstående inbjudan som jag hittat på nätet:

Fira Svenska dagen 6.11 med oss på Schildts & Söderströms förlag kl. 14–18.

Finslipa din svenska med våra författargäster Kjell Westö (kl. 14–15), Päivi Storgård (kl. 15–16) och Märta Tikkanen (kl. 16–).

Vi bjuder på skumvin och 30% rabatt i vår bokhandel till alla som vill tala svenska. Vår bokhandel finns i 8:e våningen på Bulevarden 7. På vägen upp i hissen hinner du lära dig de viktigaste orden.

30 procents rabatt om man talar svenska. Det är ju ett erbjudande som är svårt att motstå. Plus att få träffa ett antal framstående finlandssvenska författare.

Gå gärna in på Schildts & Söderströms hemsida och kolla alla intressanta böcker som de ger ut i vårt östra grannland. Tyvärr hittar man dessa böcker sällan på svenska bokdiskar men i en tid när allt fler köper litteratur via nätet borde det inte vara så svårt att upphäva de konstlade gränserna mellan två svenskspråkiga kulturområden.

Jag är lite nyfiken på Mathias Rosenlunds bok Kopparbergsvägen 20. På förlagets författarblogg skriver han om hur han genom den kommit att betraktas som en representant för samtliga (relativt) fattiga i Finland. Fast, säger han, det finns många som har det värre än vad han själv har:

Och många har inte det privilegium som jag just nu försöker göra det mesta av: jag kan skriva, jag kan uttala mig, jag har på något sätt lyckas förvandla min desperation och mitt predikament till en resurs att ösa ur.

Hur går det för dem som inte kan eller orkar tala? Det är det jag oroar mig för. Ökande inkomstklyftor. Ökande fattigdom. Ökande utslagenhet bland unga. Allt det här behöver vi som samhälle tala om. Min bok är en del i det ledet, och jag är oerhört glad för att jag kan och får vara en del av diskussionen. Men alltså: varför talar ingen annan? Varför träder ingen annan fram i diskussionen?

Den boken borde jag nog beställa.

kopparbergsvagen-20

Förresten: ”skumvin” dricker väl ingen i Sverige? Här är det väl ”bubbel”, ”mousserande” eller ”skumpa” som är kodord för allt som inte är äkta champagne. Ordet förekommer visserligen i Svenska Akademiens ordbok men anges som ”numera mindre brukligt”. Men finlandssvenskan följer som bekant sina egna lagar.

Fast ber mig någon dricka ett par glas skumvin för att fira Svenska dagen så här lite på avstånd så tackar jag inte nej.

Read Full Post »

Older Posts »