Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dieter Strand’

Idag satt jag ute på sydsidan av huset och drack kaffe. Jag hade förvisso på mig vinterjackan men i solskenet var det riktigt varmt. Det var för mig den första riktiga vårdagen, oavsett meteorologernas definitioner.

Jag bläddrade igenom den senaste loppisboken. Den heter Idé och handling och är tillägnad den tidigare mångårige finansministern och ideologen Ernst Wigforss på hans 80-årsdag den 24 januari 1961. Den speglar sin samtid i mer än en mening. Alla de 17 författarna är män. Det är lite underligt eftersom Wigforss tillhörde en rörelse som redan då hade framstående och skrivkunniga kvinnor i sina led. Men brist på genusperspektiv var det ju gott om på den tiden.

Wigforss

Ernst Wigforss (1881-1977)

Tage Erlander noterar i sin inledning att hyllningsskriften domineras av författare ur socialdemokratins yngsta generation: ”På senaste tid har socialdemokratin tydligen vunnit ökad anslutning i de allmänna valen bland ungdomsgrupperna”, säger han. Så var det nog.

Fast några äldre tungviktare som Per-Edvin Sköld och Östen Undén har ändå bidragit med texter till skriften. Sedan domineras listan på författare av 30-talister. Gunnar Fredriksson (f. 1930) skriver om modern historiefilosofi. Jörn Svensson (f. 1936) behandlar ämnet Marxismen i vår tid medan Dieter Strand (f. 1936) under rubriken Välfärd och apati ger ett perspektiv på dåtidens brittiska politik.

Dieter Strand har alltid tillhört mina absoluta favoriter bland 1900-talets journalister. Hans stilistik förnekar sig inte heller i detta sammanhang, t. ex. när han gör en tillbakablick på 50-talet, delvis ur ett brittiskt perspektiv:

Det var naturligtvis, som alla föregående, ett tekniskt framgångsrikt decennium. Caligulas dröm att finna ett vapen som kunde utplåna alla hans fiender med ett enda slag blev verklighet i tre stora stater, och de ansågs inte som galna. Den första raketen landade på månen, 84 sekunder försenad; det tog dock fortfarande timmar för en bilkö att ta sig ut ur storstaden. De äldre statsmännen reste också mycket under denna period, tryckte många händer men fann aldrig tid eller lust att tala ut med varann.

I England dränktes under 50-talet det mjuka sorlet vid pubdisken av bröderna Cartwrights hästar som dundrade fram och tillbaka över prärien varje kväll klockan 21. Till de tre historiskt viktigaste händelser som punkterade decenniet (Stalins död, Suez, Sputnik) kom i det landet den kommersiella televisionens intåg. På de tio åren steg antalet TV-apparater från 350.000 till över 10 miljoner. Vad som hände kallades för ”a boom i luxury”. Storbritannien kunde proklamera sig som världens största importör av champagne, och under den andra toryregeringen, 1955-59, fördubblades försäljningen av cigarrer i landet.

Sedan påminner Strand förstås också om framstegens baksida för de britter som inte rökte cigarr: 5 miljoner pensionärer, 500 000 änkor, 250 000 arbetsskadade, en halv miljon med arbetslöshetsunderstöd. Mot den bakgrunden gör han en intressant analys av Labours handlingsalternativ för framtiden men den får jag kanske återkomma till.

Jag ska fortsätta att läsa detta intressanta tidsdokument men gör ett hopp till nutiden med ett dagsaktuellt citat ur New York Times. Där skriver kolumnisten Ross Douthat om presidentkandidaten Donald Trumps oväntade framgångar också i de evangelikala kretsar för vilka hela hans livsstil borde vara avskräckande. Men uppenbarligen har denne osannolike figur ändå lyckats vinna själar bland en del teleevangelister och framgångspredikanter:

If this is really a post-Christian society, they seem to be thinking, then Christians need to make sure the meanest, toughest heathen on the block is on their side. So it makes sense to join an alliance of convenience with a strongman, placing themselves under his benevolent protection, because their own leaders have delivered them only to defeat.

And the lure of the strongman is particularly powerful for those believers whose theology was somewhat Trumpian already — nationalistic, prosperity-worshiping, by turns apocalyptic and success-obsessed.

Der är den gruppen som Trump och hans omgivning har lyckats dra in i sin kampanj mot etablissemangen både inom det egna partiet och i Washington

He’s… pitched himself to believers already primed to believe that a meretricious huckster with unusual hair might be a vessel of the divine will.

Which he is not, save perhaps in this sense: In the light of Trumpism, many hard truths about American Christianity — its divisions, its failures, its follies, its heresies — stand ruthlessly exposed.

För den som inte i skolan fick lära sig vad ”meretricious” betyder kan jag meddela att mitt engelska lexikon definierar ordet som 1) liderlig, 2) uppseendeväckande, prålig; oäkta. Ett bra ord att kunna ifall Trump nu skulle råka bli president.

Read Full Post »