Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

”Vad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!”, skaldade en gång Karlfeldt. Någon stare har jag ännu inte sett men idag droppar det från taken medan en klar vårvintersol lyser och termometern visar på +7 grader. Det är en av dessa dagar när man dessutom känner för att ställa frågan: ”Vad angår oss världens affärer?”.

Fast har man som jag ett tvångsmässigt beteende när det gäller nyhetskonsumtion är det ju svårt att ignorera det som sker i den stora världen. Idag har jag läst om den amerikanska senatens beslut att efter många turer godkänna Chuck Hagel som försvarsminister. Det skedde under starkt motstånd från republikaner och framför allt från de politiska grupper som ser världspolitiken ur Israels perspektiv. William Kristol, chefredaktör för neokonservativa The Weekly Standard (tillika ordförande i den hastigt bildade Emergency Committee for Israel) fick erkänna sig besegrad: ”This battle against Chuck Hagel is over. The fight for a principled, pro-Israel foreign policy goes on.”

För det var ju egentligen det som striden handlat om: Chuck Hagels flera gånger uttalade skepsis mot att USA alltid ska gå Netanyahu-regeringens ärenden i Mellanöstern.

En av dem som skrivit ganska hatfullt mot Hagel har varit kolumnisten Jennifer Rubin i The Washington Post. I måndags slog hon ett nytt rekord i skruvad utrikespolitisk analys när hon betecknade Iran som USA:s ”greatest national security threat”. Men där lämnade hon verkligen garden öppen för en mer gammaldags konservativ republikan som Patrick J. Buchanan:

How is America, with thousands of strategic and tactical nuclear weapons, scores of warships in the Med, Persian Gulf, Arabian Sea and Indian Ocean, bombers and nuclear subs and land-based missiles able to strike and incinerate Iran within half an hour, threatened by Iran?

Iran has no missile that can reach us, no air force or navy that would survive the first days of war, no nuclear weapons, no bomb-grade uranium from which to build one. All of her nuclear facilities are under constant United Nations surveillance and inspection.

And if this Iran is the “greatest national security threat” faced by the world’s last superpower, why do Iran’s nearest neighbors—Turkey, Iraq, Azerbaijan, Afghanistan, Pakistan—seem so unafraid of her?

baser

Prickarna är amerikanska baser runt Iran

Buchanan noterar i sin artikel att Jennifer Rubin på ett par ställen i sitt inlägg beskriver USA:s situation i förhållande till Iran som ”scary.”

Remarkable. Our uncles and fathers turned the Empire of the Sun and Third Reich into cinders in four years, and this generation is all wee-weed up over Mahmoud Ahmadinejad.

“For all intents and purposes, (Bibi) Netanyahu is now the West’s protector,” says Rubin. How so? Because Obama and Chuck Hagel seem to lack the testosterone “to execute a military strike on Iran.”

Yet according to the Christian Science Monitor, Bibi first warned in 1992 that Iran was on course to get the bomb—in three to five years! And still no bomb.

And Bibi has since been prime minister twice. Why has our Lord Protector not manned up and dealt with Iran himself?

Answer: He wants us to do it—and us to take the consequences.

Det Rubin gör i den amerikanska debatten (liksom Per Ahlmark tidigare i den svenska) är att blanda ihop Israels säkerhet med omvärldens. Det är verkligen viktigt och legitimt att bekymra sig för Israels existens och välfärd. Men då bör man säga vad saken egentligen gäller och inte blanda bort korten. Och dessutom kanske ha något litet förslag på vad Netanyahu och hans nationalister själva skulle kunna göra för att åtminstone till en del minska spänningarna i regionen.

Detta om världens affärer. Jag får kanske återkomma till staren så fort jag ser den.

——————-

PS – Uppdatering.

Jag ser nu att Jack Straw, tidigare brittisk utrikesminister, skrev en intressant artikel i The Telegraph häromdagen under rubriken ”Even if Iran gets the Bomb, it won’t be worth going to war”. Läs den genom att klicka här.

Read Full Post »

Veckan som kommer

Maramö i Småland kommer att stå i centrum för den politiska rapporteringen i veckan. Alliansens partiledare träffas där i Annie Lööfs hembygd.

Det är egentligen inte så mycket man hittar på nätet om man vill få en uppfattning om Maramö i historia och nutid. På en engelskspråkig sajt ser jag ändå att risken för några större dramatiska händelser just där är ganska liten. Sannolikheten för torka är till exempel så låg som 10%. Större är då enligt samma sajt sannolikheten för jordbävningar (20 %):

Maramö can have low impact earthquakes (on average one every 50 years), with occurances at <5 Richter. When an earthquake occurs, it may be felt indoors by many people, outdoors by a few people during the day. At night, some people may be awakened.

Ingen tror väl ändå att någon jordbävning kommer att inträffa måndag-tisdag, vare sig politiskt eller fysiskt i den lugna småländska byn.

En muslimsk sajt som är specialiserad på de sju bönetidernas klockslag i olika delar av världen har lilla Maramö på sin karta även om antalet muslimer där förmodligen är begränsat. Under måndagen ska den första bönen på denna längd- och breddgrad hållas klockan 05:00 och den sista 19:28. Solen går upp 07:08 och ned 17:28. Riktningen mot Mecka är 141,3 ° räknat medsols från norr och avståndet till den heliga byggnaden Kaaba är 4507,46 km.

Detta om svensk inrikespolitik i ett seismologiskt och mångkulturellt perspektiv.

Så till veckans andra stora begivenhet: Sportlovet för skolorna i Mälardalen. Jag råkade halka in på Svensk skidkalender för 1938 och läste där om Skolungdomens allmänna fjällfärd som det året anordnades för trettonde gången av Skidfrämjandet och Svenska Turistföreningen i samarbete med Järnvägsstyrelsen och Skolöverstyrelsen:

Den första fjällfärden, som sträcker sig över tiden 25 februari— 5 mars, är avsedd för deltagare från allmänna läroverk, kommunala flickskolor, högre goss- och samskolor, enskilda mellanskolor, tekniska läroverk och handelsgymnasier i Stockholm med omnejd…

Den andra fjällfärden äger rum under tiden 6—14 mars och i den deltager ungdom från liknande skolor i Övriga delar av landet utom i övre Norrland, som får sin färd till Abisko förlagd till 13—20 april. Övriga färder gå till Jämtland och Härjedalen.

38

Förläggningen av fjällfärden till annan tid än påsken möjliggjordes genom Kunglig Majestäts medgivande till vissa skolor att få skapa ett sammanhängande vinterlov genom att ta tre dagar från påsklovet och två dagar från pingstlovet och till dessa fem dagar sedan lägga några idrottslovdagar. Beslutet gällde dock inte för folkskolor m. fl. och därför ordnades för folkskolor, fortsättningsskolor och högre lärarinneseminarier, folk- och småskoleseminarier samt för elever under 18 år vid särskilda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning en färd i samband med påsklovet den 13—20 april detta år.

Det förutsattes att deltagarna skulle vara fullt friska och dessutom ”äga någon färdighet i skidlöpning”. Med skidlöpning avsågs i det sammanhanget längdåkning. Slalom var ännu inte ett begrepp på modet. Skid- och friluftsfrämjandets årsbok från samma år berättar om de problem som utförsåkningen kunde möta under 1900-talets första decennier:

Till Sverige kom slalomåkningen från alpländerna närmast på initiativ av Föreningen för skidlöpningens främjande. Påsken 1924 anordnade föreningen i Storlien en kurs i utförsåkningsteknik. Ledare var kapten Gunnar Dyhlén. Därmed var isen bruten. Visserligen fingo både Skidfrämjandet och Dyhlén uppbära klander för nymodigheterna och för brist på hänsyn för det sätt, på vilket skidlöpning sedan årtusenden bedrivits i vårt land. Det nya stod icke att hejda. Dyhlén var outtröttlig. Han ledde skidkurser, han framställde propagandafilm — de flesta av Skidfrämjandets medlemmar hava säkerligen sett hans filmer ”Hur Svensson blev skidlöpare” och ’Tre män på skidor” — han skrev handledningar och han arbetade på förbättring av utrustningen, men så har han också haft glädjen se framgången av allt detta arbete.

Om kapten Dyhlén hade anat vilka investeringar i avancerad utrustning som skolungdomen idag måste göra för att inte skämma ut sig i slalombacken hade han kanske varit något mindre entusiastisk.

skid2

Alternativ skidsemester utan risk för benbrott

Själv har jag egentligen aldrig åkt utför, om man nu bortser från ungdomens övningar i beskedliga sörmländska backar. Jag tänker heller inte börja någon skidkarriär. Den svenska ortopedins resurser är redan tillräckligt ansträngda.

Read Full Post »

Jag är ingen språkmoralist, möjligen en något gammaldags språkpurist. I den gamla folkskola på landet där jag gick på 50-talet fanns det en tavla som hängde ovanför ingången till skolsalen och som förkunnade för oss att bruket av svordomar var ett bevis på bristande kultur och bildning.

Jag är inte längre helt säker på det sambandet. Jag noterar att den mångomskrivna tyngdlyftaren Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren är både bildad och kulturell fast han som tävlande i tv-programmet På spåret svär som en borstbindare. Numera svärs det ju också friskt på såväl kultursidor som universitet, möjligen enligt det motto som tillskrivs Fritiof Nilsson Piraten ”En väl avvägd svordom kan ibland vara ett nyttigt medel att nyansera ett torftigt ordförråd”.

svärja

Tavlan i min skola var producerad på 30-talet av ”Rikskampanjen mot svärjandet och mot råhet i tal och uppträdande” och den kunde av de lokala skolstyrelserna rekvireras med glas och ram för 3:50 plus frakt. Denna aktion mot ett ovårdat språkbruk lyste också igenom i tidens läromedel. I Realskolans läsebok från 1946 hade man mobiliserat tidens mediakändis Sven Jerring som författare till några käcka rader:

Vi svenskar äro ett propert folk. Ingenstans i världen äro människorna så trevliga att se på som här: svensken är renlig, han vill vara så välklädd som omständigheterna tillåta, han är mån om att verka snygg. Och han gör så.

Med ett undantag – hans språk.

Och det är ett viktigt undantag. Han är osnygg – vilket man nämligen kan vara, fast det inte är fråga om vare sig hals, öron, händer eller kläder.

Nå, pojkar, är det inte skäl i att försöka lägga bort all osnygghet; en prydlig människa ska vara prydlig hel och hållen…

Enligt Jerring har svordomarna inget att göra med hyggligt folks tal. Han tycker inte heller att det utbredda bruket av slangord passar in i den svenska prydlighet som han hyllar:

Jag är inte särkilt petig och ”fin på gröten” som det heter, och jag ryser inte om det talas om en ”kul grabb” eller om något, som är ”smasken”. Fast jag nog å andra sidan tycker, att vårt språk skulle reda sig utmärkt utan dessa ord…

Man undrar var Jerring (för min generation känd också som ”Farbror Sven”) fick det där med ”fin på gröten” ifrån. Blandade han inte ihop ett par uttryck där? Och nog hette det väl även på 40-talet ”smaskens” med ”s” på slutet. Kanske hade han i själva verket aldrig besökt de områden som hans lilla artikel slutar med att beskriva: ”de smutsigaste bakgårdar och de ruskigaste gränderna, där hyggliga ord har svårt att trivas”.

Mer övertygande än Farbror Sven i kampen för det svenska språket är nog Grönköpingsskalden A:lfr-d V:stl-nd som redan under tidigt 30-tal manade till lingvistisk vaksamhet:

Men ve den – dubbelt ve – som blir förvunnen
att göra våld å ärans hjältemål,
som vänder till det, brukar slang i munnen
och fräckt gör nordisk samtalston frivol!
Jag vet, om hos en sådan bröd jag bröte,
så långt ifrån att slunga titelband
jag sloge helst hans glas, att vinet spröte,
och tryckte aldrig vidare hans hand.

O, Sveamål, du arv av gamla göter,
som dig med svett å läppen format ut,
jag svär en svordom, att vadhelst mig möter
gå inför, att du ej blir förd bakut.
I dagens larm, vid nattens stilla lyra
vill städse högt jag hålla min parlör,
och aldrig skall i mig man äventyra
en trogen målvakt och ett språkets rör.

Read Full Post »

Från Antikmässan

Här kommer ett exklusivt direktreportage från årets upplaga av den stora Antikmässan.

Vad nytt i montrarna? En paradoxal fråga egentligen eftersom själva idén med en antikmässa är att ingenting ska vara nytt.

Ändå händer något varje år. Det märks till exempel att man själv blivit äldre. Att barndomens och ungdomens vardagsföremål allt oftare dyker upp i stånden är ett tecken på tidens flykt. De teakbord som man själv  absolut inte vill ha in i huset hittar nya köpare i en yngre generation. Stringhyllor hade jag själv i mitt tonårsrum för många år sedan. Nu säljs de för höga priser och verkar vara avsedda att fyllas med plastålderns pionjärprodukter snarare än med böcker.

Fast de gamla antikviteterna från barocken och 1700-talet finns förstås kvar i mässans finare del, den som är ett särskilt markerat utrymme för medlemmarna i Sveriges konst- och antikhandlarförening (SKAF). De bildar här ett eget skrå med särskild privilegier när det gäller inflyttning och placering. Längre bort finns antikhandlarnas medelklass och så längst in en grupp av hobbyhandlare uppblandade med firmor inriktade på trähantverk och restaureringsteknik. Försäljare av tunnbröd och renkorv är ett mer udda inslag som kanske ändå motiverar sin närvaro med att de är en del av det svenska nationalarvet.

antikm

I den finare delen finns för övrigt alla de antika hjältar som vi känner från teve: Jan Ribbhagen, Björn Gremner, Richard Thunér, Claes Moser och många andra.  Den överexponerade Knut Knutson har jag inte sett i köttslig gestalt men han finns med på en stor reklamskylt för någon av branschens tidskrifter. Vintagegurun Elsa Billgren finns förstås också på plats. Den reklamfria public service-kanalen har genom åren gett alla dessa aktörer en plattform som måste vara kommersiellt ovärderlig. De dominerar också Antikmässans scenprogram. Inget fel i det, men nog måste det finnas andra och minst lika intressanta antikexperter runt om i landet som kunde släppas fram och delge oss sina kunskaper. Och nog finns det mängder av talare som kunnat ge intressanta socialhistoriska perspektiv på de tusentals föremål som mässans utställare presenterar.

Mest tid skulle man egentligen vilja tillbringa hos det fåtal antikvariatsbokhandlare som tagit sig hit. De representerar ingen glamorös och våldsamt lönsam bransch men deras stånd på Antikmässan är små oaser av kultur och bildning. Den digitala handeln på Bokbörsen eller Antikvariat.net i all ära men det är en särskild känsla att verkligen få hålla de gamla böckerna i handen och se hur guldsnitten glänser i mässhallens ljus.

Ska jag handla något här så blir det nog en bok. Bästa köp? Om det får jag kanske återkomma någon gång framöver.

Read Full Post »

Språkbruk

Jag är lika upprörd som alla andra över näthatet. Å andra sidan har jag inte drabbats av några fysiska hot – åtminstone så vitt jag vet. Jag brukar nämligen undvika att läsa de kommentarer som kan komma efter en artikel som jag skrivit i t ex Aftonbladet, särskilt om den berört något politiskt ämne som engagerar de sverigedemokratiska fotsoldaterna.

Genom tidningarnas självsanering finns det numera inte alltid möjlighet för läsarna på nätet att kommentera vad man skrivit. Jag hade en liten notis i gårdagens AB om järnrörsfilmaren Kent Ekeroths märkliga återkomst till riksdagen men den gick inte att kommentera. Annars hade jag väl tilldelats mindre smickrande epitet av de högerextrema nätaktivisterna.

Fast hot kunde man få också före nätets tid. Redan 1982 började jag skriva om Israel/Palestinakonflikten med anledning av det då pågående Libanonkriget och jag har genom åren fått hotfulla brev eller vykort från såväl signaturen ”kibbutzvän” som förhärdade antisemiter.

Var det annars en mer hyfsad ton i debatten förr i tiden? Kanske till en del. Dåtidens kvinnoförakt tog sig väl andra former än de verbala våldtäkter som kan möta nutidens kvinnliga politiker och skribenter. Kulturens och politikens stora debatter fördes ju till största delen mellan män.

När John Landquist 1916 i DN recenserade Birger Mörners roman Bråvallahus och använde uttryck som ”estetisk dilettantism” fick han ett upprört svar från den förorättade författaren:

Signaturen J.L:s med all visshet medvetet lymmelaktiga angrepp mot mig i Dagens Nyheter häromdagen kan endast besvaras med publik, kroppslig aga.

Då jag förmodar att J. L. även i fysiskt avseende är en stackare, har jag härmed velat i god tid sätta honom i tillfälle att förse sig med exempelvis en laddad revolver eller annat vapen att användas till självförsvar. Själv ämnar jag obeväpnad med en örfil näpsa smädeskrivaren.

John_Landquist

John Landquist 1910

Och Albert Engström skrädde inte orden när han 1913 kommenterade Sven Hedins rustningsaktivism och antiryska propaganda:

Jag undrar verkligen om det kan vara åtalbart att i min tidning, Strix, offentligen kalla Hedin en skränfock, som ställer ont åstad, väcker ont blod och splittrar, där vanligt hyggligt folk hälst skulle vilja ställa till rätta. Vem fan har bett Hedin resa omkring och skräna… Jag hoppas att mina läsare begripa min indignation över denna lilla absoluta nollas (0) inblandning i våra affärer. En dylik liten herre, som låter behänga sig med ordnar av en regering som han sedermera förolämpar, är en absolut löjlig företeelse och väl värd en avbasning, som till och med medför sveda baktill.

Isaac Grünewald var heller inte så dålig på att ge svar på tal. När konstnärerna Gustaf Ankarcrona och Gabriel Burmeister 1916 upprörts över att Nationalmuseum inköpt en målning av den modernistiska pionjären och med en antisemitisk underton använt uttryck som ”rot- och hemlös schackrarkonst” svarade Grünewald: ”Herr Burmeister är en vykortskonstnär och hr Ankarcrona huvudsakligen en karl med tjocka vador.”

bjerene

Målningen från 1916

Så kunde det gå till när smädelserna sannolikt skrevs för hand och postades i kuvert med frimärke.

Read Full Post »

USA är som bekant den enda supermakten med en försvarsbudget som är fem gånger större än Kinas och tio gånger större än Rysslands. Detta stora land ska få en ny försvarsminister och frågan är då vilka centrala strategiska frågor som i sammanhanget diskuteras?

När den av president Obama nominerade kandidaten, Chuck Hagel, häromdagen grillades under nästan en hel dag av senatens försvarsutskott fick man en intressant bild av hur världen ser ut i ett amerikanskt politiskt perspektiv. Här är en statistik på det antal gånger som olika länder nämndes under utfrågningen:

Israel: 178 – Iran: 169 – Vietnam: 41 – Afghanistan: 38 – Irak: 30 – Syrien: 18 – Nordkorea: 11 – Pakistan: 10 – Egypten: 9 – Kina: 5 – Libyen: 3 – Jemen: 2 – Mali: 1

Såvitt man kan förstå av referaten i amerikanska tidningar nämndes Europa över huvud taget inte. Nato dök visst upp fem gånger i diskussionen. Det väldiga Ryssland förefaller orelaterat till USA:s försvarspolitik. Det är som en amerikansk kommentator konstaterade: ”President Obama might want to pivot to Asia, but the Senate sure doesn’t seem as interested.”

En politisk bloggare sammanfattade meningsutbytet på följande sätt:

The discussion, like most discussions in Washington, centered on what Republicans wanted to talk about, and what they wanted to talk about was — exclusively — whatever they thought they could use for political advantage. It doesn’t matter that this is a dangerous world, and this was the Senate Armed Services Committee questioning a nominee for secretary of defense — nobody talked about Mali because Republicans haven’t yet figured out a way to use Mali to hurt Democrats. Republicans can no longer use Al Qaeda and and Afghanistan to hurt Democrats, because it’s not Bush’s first term anymore, so Al Qaeda and Afghanistan barely came up. It was all Israel and Iran, all the time.

We literally no longer have Republican officeholders in Washington who have any larger interest than scoring points for themselves and their side. (Oh, yeah — they also care about cutting taxes for the rich, but that wasn’t relevant here.) On foreign policy, the Republican Party was once dominated by isolationists, and later by realists and by interventionists — but now the party is dominated by Republicanists. It’s all about politics. Republicans have no greater concern. America and its role in the world? Who cares! All that matters is beating their political enemies.

chuck

Propaganda mot Chuck Hagel

För övrigt: varför just denna besatthet av Israel och Iran under utfrågningen? Jo, det hänger förstås samman med att en del av de republikanska senatorerna inte riktigt litar på att Chuck Hagel är tillräckligt välvilligt inställd till den israeliska högerregeringen och dess militanta planer när det gäller Iran. Under sin tid som senator sa Hagel en gång så här i en intervju:

It was a group I was speaking to in New York, and we got into kind of an interesting give and take on Iran. A couple of these guys said we should just attack Iran. And I said, ‘Well, that’s an interesting thought; we’re doing so well in Iraq.’ And I said it would really help Israel. And this guy kept pushing and pushing. And he alluded to the fact that maybe I wasn’t supporting Israel enough or something. And I just said let me clear something up here, in case there is any doubt. I said, ‘I’m a United States senator. I’m not an Israeli senator. I’m a United States senator.’ I support Israel, but my first interest is I take an oath of office to the Constitution of the United States — not to a president, not to a party, not to Israel. If I go run for Senate in Israel, I’ll do that. Now I know most senators don’t talk like I do.

I USA kommer man inte med så lättsinniga tankar utan att det får politiska konsekvenser. De flesta tror nu ändå att Hagel till slut kommer att godkännas. Kanske kan han på sin nya post bidra till att supermakten kan se världen i ett något bredare perspektiv.

Read Full Post »

Rökridåer

”Rökverk om tysk tänkare” satte Aftonbladet som rubrik på en liten notis som jag nyligen skrev. Den handlade om tyska pressreaktioner efter premiären på Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt. Jag noterade att den överlag fått mycket positiva recensioner, inte minst för de yttre scenografiska markörerna:

Tidsfärgen uppges vara stark och äkta. Både under köksdiskussionerna och vid seminariebordet röker Hannah Arendt som en borstbindare och det får Der Spiegels recensent att undra om nedgången för de tyska universiteten och deras filosofiska utarmning möjligen kan ha något att göra med rökarnas allmänna marginalisering i dagens samhälle.

Det har slagit mig under senare tid att rökningen verkar ha blivit en viktig tidsmarkör i alla filmer som skildrar 50-, 60- eller 70-talet. Det bolmas friskt, inte minst i tv-produktionerna. Den mångfaldigt prisbelönade serien Mad Men har väl i det avseendet satt ett nästan oslagbart rekord. Fast jag läser på nätet att de cigaretter som röks i filmen är fejkade. Enligt Kaliforniens numera stränga lagstiftning får man inte röka tobak på arbetsplatser och skådespelarna tvingas i stället att inhalera rök från något slags örtcigaretter.

mm

Fast redan på det 60-tal som Mad Men skildrar började rapporterna om rökningens skadliga verkningar att komma. Rapporterna når också seriens hjälte:

When Don Draper (Jon Hamm), the suave creative director of the Sterling Cooper Advertising Agency, receives consumer data from the research director that suggests there is no way to avoid addressing Americans’ concerns about the health risks of smoking, Don coolly drops the report in his wastepaper basket. But Don knows he has a problem. Reader’s Digest says smoking causes cancer, and the Federal Trade Commission won’t allow tobacco companies to suggest there are “safer” brands of cigarettes anymore. Lucky Strike is one of his top accounts. “All I have is a crushproof box and ‘Four out of five dead people smoke your brand,’” he complains to his mistress.

president-reagan-smoking

Reklam – innan Kalifornien lagstiftade

Totalt sett har ändå det filmiska rökandet minskat, inte minst i Sverige. Vem kan tänka sig en Hasse Ekman-film från 40-talet utan att dåtidens disponenter och civilingenjörer hade en pipa eller en cigarett i munnen? Idag är en stor del av filmerna rökfria. I USA sjönk antalet cigaretter på vita duken med 70 procent mellan 2005 och 2011 enligt någon statistisk beräkning.

En krönikör i Chicago Sun Times har gjort en intressant iakttagelse:

I haven’t seen James Bond with a cigarette since Pierce Brosnan took over the role in 1995. Daniel Craig smoked cigars in ”Casino Royale” (2006), but the producers cut them out. (Craig: ”I can blow someone’s head off but I can’t light a good cigar.”)

Two of the most wonderful props in film noir were cigarettes and hats. They added interest to a close up or a two-shot. ”Casablanca” without cigarettes would seem to be standing around looking for something to do. These days men don’t smoke and don’t wear hats. When they lower their heads, their eyes aren’t shaded. Cinematographers have lost invaluable compositional tools. The coil of smoke rising around the face of a beautiful women added allure and mystery. Remember Marlene Dietrich. She was smoking when she said, ”It took more than one man to change my name to Shanghai Lily.”

US-STAMP-DAVIS

Utgångspunkten för krönikan är egentligen ett amerikanskt frimärke med Bette Davis på där postverket för säkerhets skull har retuscherat bort det som enligt Wikipedia var ett av hennes främsta attribut: Her forthright manner, clipped vocal style and ubiquitous cigarette contributed to a public persona which has often been imitated and satirized. Man ser ju att hon egentligen håller någonting mellan fingrarna. Och det är väl som någon säger i kommentarsspalten: Bette Davis without cigarette is the same as the Cheshire cat without grin.

Själv har jag aldrig rökt och känner egentligen inte något medlidande med rökarnas nutida behandling. Jag minns 60- och 70-talets tobaksdimmiga och oventilerade sammanträdesrum och undrar ibland hur mycket stryk mina lungor tagit av den passiva rökning som man då kunde utsättas för. Hälften av cheferna rökte och vi som var unga vågade förstås inte säga något.

Men jag medger att det är svårt att helt undvika de tjocka rökridåerna i filmer som på ett verklighetstroget sett ska skildra livet under stora delar av 1900-talet.

Read Full Post »