Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Inför veckans beslut i FN om Palestinas status som uppgraderad observatör läser jag den debattartikel som förre presidenten Jimmy Carter och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland skrev i New York Times nyligen:

If this resolution fails, it will probably mark the death of the two-state solution and move us even closer to a one-state outcome, with uncertain and potentially catastrophic consequences for both Israelis and Palestinians.

Let us articulate what a one-state outcome means: it either means that Israel will annex the West Bank, and give Palestinians full, equal rights as citizens of Israel — which seems unlikely — eventually eroding the Jewish majority in the country, or it means that Israel will deny equal rights to its non-Jewish population. Neither outcome gives the Palestinians the state of freedom and dignity that is their right, nor does it provide a secure, democratic homeland for the Jewish people.

On the other hand, wide support for this resolution would affirm what an overwhelming majority of people around the world — including Israelis and Palestinians — believe: that the two-state solution remains the surest path to peace in the Middle East.

Säkert kommer en majoritet av världens länder att rösta för en resolution som har alla rimliga skäl för sig. Ändå kämpar Israel emot och enrollerar USA på sin sida. EU är som vanligt splittrat. Frankrike har deklarerat att man ska rösta ja, Österrike likaså. I Sverige har allianspartierna haft delade meningar men sedan även Jan Björklund deklarerat att han ställer sig bakom ett stöd till palestinierna är det väl möjligen bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som är emot ett svenskt bifall till resolutionen.

I Australien ville premiärminister Julia Gillard gå på den israeliska linjen men tvingades till reträtt av sin parlamentsgrupp och nu kommer man enligt uppgift i stället att lägga ner sin röst.

Storbritannien vacklar mellan ett stöd för folkrätten och en traditionell lojalitet mot amerikansk politik och har enligt uppgifter ställt något slags ultimatum till palestinierna. En anonym regeringsföreträdare förklarar i brittisk press att det är en ytterst känslig fråga, särskilt när det gäller Palestinas förhållande till den internationella domstolen i Haag (ICC):

The official described that as a ”toxic issue”, stressing how Israel feared the Palestinians would use membership of the ICC to bring cases of alleged war crimes against its armed forces. Mr Abbas must ”at least defer” any Palestinian attempt to join the ICC if he is to win Britain’s support.

The second condition is that Mr Abbas would not take a further step and ask the Security Council to consider full Palestinian membership of the UN. Finally, Britain wants Mr Abbas to resume peace negotiations with Israel without preconditions. At present, the Palestinian leader wants Israel to halt the expansion of Jewish settlements in the occupied West Bank and East Jerusalem before any talks can begin.

Är det inte ett parodiskt skådespel som vi ser framför våra ögon. Folkrätten och möjligheten att beivra krigsbrott i Haag åberopas – naturligt och självklart – när det gäller övergreppen i Syrien och på den afrikanska kontinenten. Å andra sidan förväntas den stackars Abbas strunta i den folkrättsliga regelboken för att göra gamla kolonialmakter  och ”Mellanösterns enda demokrati” nöjda.

Ibland grips man av något slags vanmakt inför arrogansen och hyckleriet i den internationella politiken.

Read Full Post »

Återkopplingar

Det är alltid roligt med återkopplingar från läsare ute i landet. Som nu till exempel: en helt oväntad kontakt med Göran Arbin, sonson till kung Gustaf V:s köksmästare Paul Arbin. Om denne mästerkock har jag bloggat tidigare vid några tillfällen, bland annat med anledning att han på sin tid var upphovsmannen till en av majestätet älskad utflyktsrätt: Tullgarnspajen.

Vill ni ha receptet till denna kungliga livrätt så kan ni klicka här. Jag har hämtat det från Paul Arbins kokbok Kungliga rätter, en samling på flera hundra recepet som han publicerade efter Gustaf V:s död och när han själv gått i pension.

Jag skulle gärna vilja veta mer om denne fransman som bland annat lärde kungen att äta smultron på franskt vis enligt följande enkla recept: Rör ut 3 deciliter strösocker i 5 deciliter rödvin och lägg i en liter smultron. Låt dra ett par timmar före servering. Lätt som en plätt, men var hittar man idag en liter smultron?
Monsieur Arbin i köket

När jag i ett mejl frågat Göran Arbin om det finns någon som tagit sig an Paul Arbins historia svarar han så här:

Tyvärr finns det inget skrivet om farfar. Han ville inte tala om sin bakgrund, knappt ens för sin hustru och sina söner. Han föddes i en liten stad i Jurabergen. Den heter Poligny. Sedan 10 års utbildning i Paris till Maitre de Cuisine. Vad jag vet så kom han till Norden i slutet på 1800-talet. Först till Helsingfors och sedan till Grand Hotell i Stockholm. Återvände till Frankrike för att delta i första världskriget. Blev tillfångatagen vid Verdun och satt som krigsfånge i Tyskland. Kom tillbaka till Sverige. Hämtades från Grand till slottet. Där arbetade och bodde han fram till kungens död då farfar gick i pension. Han svarade dessutom för ett antal Nobelmiddagar.
Detta är det lilla jag har fått berättat för mig av mina föräldrar.
Han kompletterar med att berätta att farfadern med familj bodde på slottet med fönster ut mot yttre borggården och ett sängkammarfönster som vette mot Rikssalen:
Vi brukade titta på vaktavlösningen och riksdagens högtidliga öppnande i Rikssalen. Sommartid brukade vi åka ut till Drottningholms slott och dricka te och äta Petit Choux i slottsköket. Farfar följde alltid kungen på hans resor i Sverige. Tullgarn, Drottningholm, Borgholm och givetvis kungajakterna.
Paul Arbins kokbok gavs senare ut också i Tyskland under titeln Königliche Gerichte. Skyddsomslaget till den tyska upplagan visar en bild på Poulardsoufflé favorite .

Denna sufflé är kanske inte helt lätt att tillaga. Den utgår från Poulardsoufflé Gustaf V som bland annat innehåller en färs med hönskött, gåslever, äggvitor och tjock grädde. Till den sås som ska ackompanjera poularden krävs 2 dl champagne och i den ska också läggas konserverade tuppnjurar och konserverade tuppkammar.

Alltsammans låter minst lika gott som snöripa.

Read Full Post »

Mer latin

Jag ser att påven Benedikt XVI för en vecka sedan grundade en latinsk akademi i Vatikanen. Syftet är att främja kunskaperna i det klassiska språk som fortfarande är den katolska kyrkans officiella tungomål men som nya generationer av såväl präster som lekmän tycks stå alltmer främmande inför.

Påvens ”motu proprio” i ärendet är förstås skrivet på latin och heter kort och gott ”Latina lingua”. Den som vill läsa originaltexten på Vatikanens hemsida hittar den genom att klicka här.

Den klassiska institutionen vid Ave Maria University i USA har gjort en engelsk översättning som man hittar via den här länken. Påvens ärende framgår bland annat av följande rader:

To manifest the universal nature of the Church, the liturgical texts of the Roman Rite have their paradigmatic form in the Latin language, as do the principal documents of the Magisterium and the solemn, official acts of the Roman Pontiffs.

Nevertheless, in today’s culture, in which humanistic studies have diminished, there is danger that the knowledge of Latin will be superficial, something which is noticed in the Theology and Philosophy curricula even of future priests…

For this reason it seems necessary to support efforts to learn the Latin language more deeply and to use it in a fitting fashion, whether in ecclesiastical affairs or in the broader field of culture. It is perfectly reasonable, for the success and propagation of these efforts, to employ new methods of teaching Latin that correspond to new conditions…

Åter till källspråket!

Ett bra sätt att pröva nya pedagogiska grepp i latinstudiet är kanske att börja med texter som anknyter till moderna företeelser snarare än det galliska krig som Caesar en gång beskrev och som århundraden av latinstudenter fått börja med. Varför inte hämta lite material från de aktuella nyhetsnotiser som varje vecka produceras av den finländska radions program Nuntii Latini:

Praesidens Civitatum Americae Unitarum iterum designatus est Barack Obama, quippe qui comitiis die Martis (6.11.) factis amplius trecentos electores sibi conciliaret. Ubi primum eum in iis civitatibus superiorem esse innotuit, in quibus certamen aequissimum esse constabat, omnibus persuasum erat Obamam victoriam de adversario suo republicano Mitt Romney reportaturum esse. Neque Romney diu cunctatus est, quin novo praesidenti gratulatus se cladem in suffragio accepisse publice confiteretur.

Fattar ni inte allt så är det kanske ändå inte så svårt att förstå att Obama fick mer än tre hundra elektorsröster och att Mitt Romney offentligt erkände sig besegrad. Resten kan ni kanske dechiffrera med hjälp av alla de språkliga redskap som finns tillgängliga på nätet.

Read Full Post »

Man kan bara hålla med Lena Mellin i Aftonbladet: Jimmie Åkesson har bara gjort halva jobbet genom att sparka Erik Almqvist som Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson. Han måste omgående ta nästa steg: att sparka Kent Ekeroth som partiets rättspolitiska språkrör.

Medan Almqvist vräker ur sig rasistiska och sexistiska tillmälen och hotar andra fysiskt står Kent Ekeroth och filmar hela förloppet med sin mobilkamera (se hela filmen på Expressens nätsida). I stället för att anmäla eller på annat sätt beivra övergreppen godkänner han dem indirekt genom sin åskådarroll och sina kommentarer.

Valpropaganda 2010

Jag har följt Ekeroths blogg genom åren och har alltid skämts över att en person med hans åsikter kan bli ett av de valda ombuden för Sveriges folk. Ideologiskt har han levat i symbios med den numera ökände bloggaren Fjordman och antimuslimska hatsajter som Gates of Vienna. När han för några år sedan liknade invandringen vid hiv-epidemin visade han den sanna nivån på sitt politiska omdöme.

En demokrati kan inte ha den typen av företrädare i ett parlamentariskt utskott med ansvar för lag, ordning och mänskliga rättigheter. Sverige är trots allt inte Långbortistan, för att nu för ett ögonblick låna Ekeroths främlingsfientliga politiska terminologi.

PS. Uppdatering:

Ann-Charlotte Martéus skriver utmärkt i sin blogg på Expressens nätsida. Hon tycker att det är  lite chockerande att Kent Ekeroth filmar den aktuella händelsen och sedan behåller filmen:

Men om man tänker efter är det inte så chockerande, heller. Det här är ju en underhållningsfilm för SD-huliganerna. En pärla. En klassiker. Sånt måste bevaras.

En sak är dock verkligt chockerande: sverigedemokraternas skratt när de går därifrån. De var inte ens arga. De var upprymda. De hade haft det dödskul. ”Alla blev rädda för oss!”

Det var kul att skrämmas, kul att hota, kul att bråka med den fantastiske Soran Ismail och den fantastiska Anna Östrand.

Ingen anständig människa kan rösta på SD. Så är det bara. Att ge sitt stöd åt SD är att ge huliganer med psykopatiska gapskratt i fickan, en del av makten över landet. Det är oursäktligt.

Det är bara att hålla med. Vi har alla lärt oss av historien vad det innebär när politiska partier bygger sin makt på provokationer och gatuvåld.

Uppdatering 2, onsdag 15 november:

Expressen publicerar idag nya filmsekvenser från den skandalösa natten. Bl. a. får man se hur de iblandade sverigedemokraterna, inklusive Kent Ekeroth, beväpnar sig med järnrör från en byggnadsställning. Ur tidningens textkommentar:

Kent Ekeroth hörs ropa på filmen:

”Alltså, vi vill inte göra någonting, vi försvarar oss! Vi försvarar oss!”

På filmen skymtar änden av det tunga järnrör som Ekeroth själv bär i ena handen. Bilderna kan inte beskrivas som något annat än häpnadsväckande.

Erik Almqvist var fram tills i går partiets ekonomiske talesman, det vill säga partiets finansministerkandidat.

Kent Ekeroth är som rättspolitisk talesman partiets justitieministerkandidat.

Gör tankeexperimentet att flmen handlade om alliansregeringen och Moderaterna.

Då skulle man alltså få se hur finansminister Anders Borg beväpnar sig med järnrör medan han filmas av en skränande Beatrice Ask, också hon med ett tungt järnrör i högsta hugg.

Efter dagens avslöjanden finns det bara en rimlig slutsats: Ekeroth uppfyller inte de krav som måste ställas på en ledamot i en demokratisk lagstiftande församling

Read Full Post »

Veteraner

Det är alltid lätt att reta sig på anglicismer eller amerikanismer som kryper in i det svenska språket. ”Veteraner” är ett exempel. Inte så att ordet är nytt för oss, det är bara det att det nu alltmer börjar användas i den betydelse som vi sett på teve eller i amerikanska filmer, det vill säga som ett begrepp för mer eller mindre ärrade soldater.

Ett veteranmonument ska resas på Djurgården och en debatt rasar tydligen i sociala medier. Framför allt försvarsmaktens gamla FN-soldater verkar vara missnöjda med det konstnärliga förslag som juryn kommit fram till och som de betecknar som ”en kotte”. De skulle uppenbarligen vilja ha ett minnesmärke med en starkare militär symbolik, gärna också med namntavlor som utomlands och kanske med en evig låga. Problemet är ju bara att veteranbegreppet inte bara kan tänkas inkludera militärer utan också andra som med livet som insats försvarat mänskliga värden.

Även i USA svävar faktiskt definitionerna när det gäller kategorin ”War veterans” vilket Wikipedia upplyser oss om:

The most common usage is for former armed services personnel. A veteran is one who has served in the armed forces, especially one who has served in combat. It is especially applied to those who served for an entire career, usually of 20 years or more, but may be applied for someone who has only served one tour of duty. A common misconception is that only those who have served in combat or those who have retired from active duty can be called military veterans.

Vietnam Veterans Memorial, Washington

På försvarets bloggsida förklarar insatschefen, generallöjtnant Anders Silwer, bakgrunden till tävlingsjuryns beslut när det gäller det nu omdiskuterade svenska monumentet:

Vi i juryn stod inför uppgiften att bland de inkomna bidragen välja det förslag som bäst hedrade alla typer av insatser i fredsfrämjande verksamhet utomlands, både historiskt och i framtiden. Det är viktigt att komma ihåg att det i definitionen ”veteran” inte enbart är Försvarsmaktens personal som räknas in. Även andra myndigheter, som Polisen, Folke Bernadotteakademin och Sida har veteraner. Jag tycker därför att det finns saker i det valda monumentet som direkt kopplar till försvarsmaktsanställda som stupat eller skadats. Precis som det finns kopplingar till exempelvis en polis som varit i Kosovo eller en MSB-medarbetare som varit på Haiti som sjuksköterska. Monumentet är för oss alla.

En som också i detta ärenden ställer in sig i det militanta ledet är kolumnisten Johanne Hildebrandt i Svenska Dagbladet. Hon kan naturligtvis ha skäl att tycka att det borde dofta mer krutrök över monumentet men ett av hennes argument förefaller mig något halsbrytande:

Enligt militärhistorikern Lars Gyllenhaal dog 541 personer i flygvapnet under Kalla kriget 1946–1990.

Gyllenhaal uppskattar att, lågt räknat, ett hundratal människor inom marinen och armén dödades i tjänsten under samma tidsperiod. Med andra ord kostade Kalla kriget 600 svenska liv.

Följer man den logiken skulle ju Sverige inte ha haft något försvar alls om inte kalla kriget hade pågått. Tänker man efter är det ju inte heller särskilt många som på 50- och 60-talet blev offer för fientliga stridshandlingar. DC 3:ans besättning 1952, förstås, men vilka ytterligare?

Man skulle med samma logik bland offren kunna räkna in också de många människor som under samma period omkom i arbetsplatsolyckor indirekt relaterade till försvarsindustrin.

Förskjutningen av veteranbegreppet till en främst militär term är olycklig. Varför skulle inte de civila svenska sjukvårdare som 1935 dog av italienska bomber i Etiopien få räknas bland dem som hedras i ett nationellt monument över dem som vågat sitt liv under krig och elände på olika håll i världen. Allra bäst vore förstås om det anglifierade veteranbegreppet helt utmönstrades ur svenskt språkbruk. En komplicerad verklighet kräver nog mer än ett enda ord för att beskrivas.

Read Full Post »

Svenska dagen

Idag firas ”Svenska dagen” i Finland, en årlig högtid när finlandssvenskarna markerar sin kulturella identitet och manifesterar sin ställning som en nationell historisk minoritet. Huvudfesten hålls i år i Esbo utanför Helsingfors med president Sauli Niinistö som högtidstalare. Han får samtidigt Svenska Finlands folktings förtjänstmedalj för sin personliga insats i arbetet för den svenskspråkiga befolkningen och den svenska kulturen i Finland.

Någon mer omfattande språkstrid pågår inte längre i Finland men det finns som bekant olika  grupper som är missnöjda med den språkliga jämställdhetspolitiken, inte minst den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det starkaste politiska motståndet finns hos de s.k. Sannfinländarna, det högerpopulistiska parti som i likhet med våra egna Sverigedemokrater inte gärna vill höra något annat än majoritetsbefolkningens språk på gator och torg.

Hur som helst; jag firar Svenska dagen genom att läsa lite i den finlandssvenska pressen. Inte direkt i dagens tidningar utan i de digitaliserade blad som Finlands Nationalbibliotek just idag lyfter fram på sin hemsida. De är alla från den 6 november 1862 och innehåller alltså nyheter och kommentarer som är exakt 150 år gamla.

I Borgå-Bladet för den aktuella dagen hittar jag en notis om en trevlig samling i välgörenhetens tecken:

Soiréen för de nödlidande i fredags war gynnad af det wackraste wäder och jemwäl torrt wägalag samt derföre gansta talrikt besökt. Man såg der medlemmar af de flesta så wäl utaf stadens som kringliggande landsbygds familjer. Doktor Nordström framställde i ett intressant humoristiskt föredrag mannens och qwinnans olika bestämmelse och den sednares afgjorda, genom skönhet, behag, snilledrag m. m. eröfrade företräde framför den förre. Historiskt genomgicks den hebraiska, grekiska och romerska forntiden, der qwinnan öfwerallt spelat hufwudrolen. Slående exempel af modren Ewa, gumman Noach, Nausikaa, Penelope, Andromache, Aspasia, Sappho, Corinna, Phryne, Xantippe, Veturia, Cornelia, Terentia m. fl. framhöllos.

Flere lyckade sångstycken utfördes före och efter det oratoriska föredraget.

Kvinnans ställning i Finland får dock betraktas som mer modest vid den aktuella tidpunkten. På Åbo Underrättelsers annonssida möter man en anspråkslös ung kvinna som varit i Sverige och som nu söker plats i hemlandet:

En anständig flicka, nyligen kommen från Stockholm, önskar sig plats i ett bättre hus att gå frun tillhanda; hon är kunnig i sömnad samt alla inomhus förefallande göromål, på lön göres mindre afseende. Endast ett gott bemötande.

Helsingfors vid 1800-talets slut

Att språkfrågan var aktuell också 1862, men då med omvända förtecken, framgår av en ledande artikel i Helsingfors Dagblad som skriver om ett kommittéförslag om att också finska språket ska kunna användas i Finlands domstolar. Kommittén verkar enig om grundprinciperna för en språklig jämställdhet men är oenig om tidpunkten för genomförandet av förslaget. Ett argument för att man bör skynda långsamt uppges vara ”att det ännu icke finnes något ordentligt utbildadt finskt kurialspråk, och slutsatsen blir derföre den, att om domare och tjenstemän nu i den närmaste framtiden, finge sig ålagdt att utfärda expeditioner på finska, de derigenom skulle bringas att ofullständigt framställa sjelfva innehållet af rättshandlingen samt, att lagskipningens egentliga ändamål sålunda genom en sådan bestämning, kunde komma att lida intrång”.

Men Helsingfors Dagblads ledarskribent ser dock saken i ett bredare och mer framåtsyftande perspektiv:

Den stora massan af folket, som talar finska, och som mest lider af det nuvarande förhållandet, har redan vaknat till medvetande i denna sak – tusende tecken visa det – och den känner det som en kränkning af dess rätt. Och denna dess rätt äro vi skyldige  att erkänna på ett öppet sätt, som folket fullt kan förstå. Göra vi icke detta, så skall det tvifla på vårt erkännande deraf äfven då vi som bäst arbeta för densamma samt fatta misstroende till oss. Det finska folkets styrka och framtid ligger i dess enighet och de olika klassernas ömsesidiga förtroende till hvarandra, och detta böra vi icke sätta på spel genom att icke uttala vårt erkännande af folkets rätt så bestämdt som vi blott kunna det.

Enighet och förtroende. Det låter som en slutsats som är aktuell också ett och ett halvt sekel senare.

Read Full Post »