Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2015

Äpplet faller

Vi som var med på 60-talet minns säkert en dåtida schlager som i några veckor 1967 låg på svensktoppen. Den svenska texten (av Gösta Rybrant) hade en något vemodigt tillbakablickande ansats:

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.

Jag undrade då och undrar fortfarande på vilket sätt livet är mer redoboget i september än under det fjärde kvartalet. Går man till Svenska Akademiens ordbok (SAOB) får man ganska långa utläggningar om detta ord. Till exempel följande: ”färdig, rustad; numera nästan bl. med tanke väsentligen på sinnesbeskaffenheten (icke på de yttre förberedelserna): beredd l. (bered)villig l. benägen”. Alltså: livet i september är öppet och benäget. Till vad, kan man fråga. Men passa på innan månaden tar slut.

Lite senare i samma text kommer dessa rader:

Ljuv är september – en helt annan timbre
Får fåglars drill och vart källsprångs bölja

Det är nog den enda svenska schlager där ordet ”timbre” förekommer. SAOB konstaterar att detta ord i svenskan användes ”med mer l. mindre genuint franskt uttal”. Här får man nog tänka sig att uttalet blir mer snarare än mindre franskt om man ska få något slags rim med september.

Hur som helst; anledningen till att jag kom att tänka på den gamla svensktoppslyriken var utsagan i den första strofen om september som den tid då äpplet faller moget. Mogen fallfrukt tillhör ju verkligen septembers ljuvligheter. Problemet är att vi på våra fyra äppelträd knappast har någon frukt alls i år. Några gravensteiner, det är allt. Ingrid Marie-trädet som brukar digna av röd vinterfrukt är i år tomt liksom Åkerö och Signe Tillisch.

Malus_Signe_Tillisch_4167

Signe Tillisch (foto Sven Teschke, Wikimedia)

Vad hände egentligen under blomningen? Var det för kallt, blåsigt och regnigt? Jag vet inte. Jag ser in i olika grannträdgårdar och märker att några av deras träd också står tomma medan andra bär en normal skörd. Säkert måste det ha någon tillfällig klimatisk orsak här i Mälardalen eftersom jag ser i media att den svenska äppelskörden är mycket god i år. Men det gäller kanske Kivik och övriga Österlen (Sveriges Provence, som det heter i fastighetsannonserna). Tv4:s nyheter meddelade bl.a. följande:

En rekordskörd av svenska äpplen väntas i höst. Från att tidigare ha dragits med olönsamhet blir branschen allt mer fruktsam med nya sorter och odlingssätt och snart kan vi ha svenska äpplen i butik året om.

En alltmer fruktsam bransch. Det är något att se fram emot. Glädjande nog har man kunnat köpa ovanligt mycket svenska äpplen i de lokala affärerna på sistone. 15 kronor kilot har jag betalat för utomordentligt aromatiska frukter. Kanske är de låga priserna en följd av allmän recession på den europeiska äppelmarknaden eftersom det ryska importstoppet slagit hårt mot främst de polska äppelodlarna. Samtidigt har den serbiska exporten av äpplen till Ryssland ökat med 48% fast ryssarna har misstänkt att det är polska frukter som tagit en omväg över Balkan och begränsat inflödet. Stridsäpplen alltså.

Jag hoppas att fruktskörden i vår trädgård blir bättre nästa år, särskilt som Äpplets dag för första gången kommer att firas i Sverige den 25 september 2016. Det är Riksförbundet Svensk Trädgård som tagit ett första initiativ till en ny landsomfattande temadag och man uppger att ”flera intressenter, organisationer och verksamheter har visat intresse för och ställer sig bakom initiativet.” Förmodligen också Sveriges pomologiska sällskap som just nu firar sitt 15-årsjubileum, bland annat med en stor äppelutställning på Nynäs slott utanför Nyköping under helgen.

Blott Sverige svenska äpplen har. Passa på att njuta och minns sedan i december hur gott det smakade med mogen fallfrukt.

Read Full Post »

När det gäller vapenaffärer råder det ju ofta en alarmerande brist på moral runt om i världen. Det visste vi i och för sig förut. En ny milstolpe på den väg mot underjorden som är kantad av goda föresatser har väl nåtts genom de senaste turerna med de båda fartyg av Mistral-klass som Ryssland ursprungligen beställde från Frankrike.

Så här var det: Frankrike fick 2011 (när Sarkozy var president) det ryska kontraktet på två stora helikopterbärande fartyg som skulle heta Vladivostok och Sevastopol. Den sammanlagda prislappen låg på 1,2 miljarder euro. De skulle ha levererats i år men så kom Ukrainakrisen emellan och president Hollande utsattes för enorma påtryckningar från USA och vissa kollegor inom EU: Inga vapen till ryssarna! Och den franska regeringen bestämde sig efter en del velande för att bryta kontraktet.

Det höll på att bli en dyrbar affär för fransmännen som inte bara skulle betala tillbaka redan levererade pengar utan också kunde ha krävts på betydande skadestånd. Men den breda ryska själen visade sig den här gången förlåtande och Kreml nöjde sig med att få utlagda belopp tillbaka.

Saint-Nazaire_décembre_2014

Vladivostok – måste nu döpas om

Nu stod Hollande & Co. med två jättelika fartyg som man inte hade någon köpare till. Men det finns ju trots allt länder ute i världen som gärna rustar upp sina stridskrafter. Ett av dem är Egypten där regimen al-Sisi plötsligt behövde förstärka sin försvarsförmåga. Eftersom fartygen inte fick säljas vidare utan Rysslands godkännande av köparen var det väl en bra deal. Putin och al-Sisi har stärkt sitt försvarssamarbete och enligt Financial Times kan det t o m bli fråga om att Ryssland får exportera de helikoptrar som ursprungligen specialbyggts för just Mistral-fartygen.

Den egyptiska regimen är också god vän med Frankrike och köpte redan tidigare i år ett antal franska Rafale-plan. Men det var en affär som inte alla vänner av mänskliga rättigheter gillade:

”Unfortunately it is the Egyptian people who pay the price,” Didier Billion of the Paris-based Institute of Strategic and International Relations said at the time of the Rafale sale.

”We can shut our eyes over the rights situation in Egypt but we can’t shut our eyes over Russia, because Russia is at the centre of an international power struggle,” said Billion.

I internationella maktkamper gäller det att välja sina affärsförbindelser. Förresten passade al-Sisi på att benåda ett antal politiska fångar i stort sett samma dag som den nya affären offentliggjordes. Kanske tryckte fransmännen på. Fast den tillfälliga mildheten ändrar kanske inte så mycket i det omdöme som Human Rights Watch gav för några månader sedan:

The United States and European governments should stop overlooking Egyptian government abuses, including a lack of accountability for many killings of protesters by security forces, mass detentions, military trials of civilians, hundreds of death sentences, and the forced eviction of thousands of families in the Sinai Peninsula.

Over the past year, al-Sisi and his cabinet, governing by decree in the absence of an elected parliament, have provided near total impunity for security force abuses and issued a raft of laws that severely curtailed civil and political rights, effectively erasing the human rights gains of the 2011 uprising that ousted the longtime ruler Hosni Mubarak.

Men det är väl som i all vapenhandel: Först kommer affärerna, sedan moralen. Och förresten: enligt uppgifter har Egypten kunnat genomföra affären genom ett betydande ekonomiskt bistånd från Saudiarabien, moralens i alla avseenden hårdföra väktare.

Read Full Post »

Jag är fortfarande lite förstummad av världshändelserna. Därav den något utdragna tiden mellan varje bloggpost den här sensommaren. Här är i alla fall lite osorterat tankegods med utgångspunkt i den gångna veckan.

Den som vill få en kommentar till valet av Jeremy Corbyn som ny labourledare hänvisar jag till kollegan Gunnar Petterssons blogg Pressylta Redux. Gunnar är bäst i svenska medier på bevakning av brittisk politik (no holds barred, som det brukar heta).

Jag kan bara nöja mig med att säga att det alltid är uppfriskande med någon som likt Corbyn lyckas  épater le bourgeois, för att nu använda en gammal finkulturell term. Om denne uttalade vänstersocialist sedan är valbar eller inte får väl framtiden utvisa. Men jag håller nog med den man som förlorade en son under Irakkriget och som i The Guardian skrev: ”Let us not forget that if Corbyn had been prime minister back in 2003, Britain would not have entered into war with Iraq on a falsehood.” Han slutar för övrigt sin artikel så här: Give the guy a break – he just wants a more equal society where people can live in peace. Så låt oss avvakta. Det lär vara långt till nästa val.

Jag kom att tänka på Corbyn när jag läste Olle Svennings förträffliga bok om Hjalmar Branting. Vi hade den i veckan som diskussionsämne i en liten historisk läsecirkel som jag just blivit medlem i. Branting hade det inte heller så lätt i sitt brott med den klass som han kom ifrån. Han lyckades ju också uppröra bourgeoisin mer än en gång, redan tidigt genom att gifta sig borgerligt och lämna vad som då kallades statskyrkan.

Vi kom att diskutera hur det var möjligt att gifta sig i rådhuset 1884 när den generella möjligheten till civiläktenskap infördes i Sverige först 1908. Jag kollade lite efteråt och hittade bl. a. en förklarande artikel av Erik Petrén i Svensk Tidskrift från 1982. Den handlade om den öppning som skedde genom den s.k. dissenterlagstiftningen från 1873 som gav vissa främmande trosbekännare rätt till borgerlig vigsel:

Efter 1873 hade två samfund anmält sig och av Konungen blivit godkända som ”främmande trosbekännare”, nämligen romersk-katolska kyrkan och metodist-episkopalkyrkan. År 1884 hade Hjalmar Branting, för att kunna få gifta sig borgerligt med den frånskilda Anna Jäderin, anmält utträde ur Svenska kyrkan med avsikt att inträda i metodistkyrkan. 33 år senare kallades han som socialdemokratisk partiledare att ingå i regeringen. Men regeringsledamöter måste ”bekänna den rena evangeliska läran”, dvs tillhöra Svenska kyrkan. Då måste Branting, som naturligtvis aldrig hade gått in i metodistkyrkan, i en särskild skrivelse till pastorsämbetet meddela att han ”icke inträtt i nämnda trossamfund och icke heller där ämnar söka inträde”, varefter anteckningen om hans utträde ströks och han kunde bli statsråd.

Det handlade alltså om en s.k. kringgåendeproblematik som vi annars mest hör talas om när det gäller skattelagstiftningen.

På tal om statskyrkan läser jag en annan artikel i The Guardian. Den är den gamle svenskvännen Andrew Brown som tar upp ett utspel från ärkebiskopen av Canterbury om att The Anglican Communion mer eller mindre ska upplösas. Denna världsvida gemenskap av olika kyrkor med rötter i det brittiska imperiet (en gång kallad ”The British Empire at prayer”) har inte haft det så lätt under senare tid. Slitningarna mellan den alltmer liberala engelska moderkyrkan och de fortfarande rätt konservativa kyrkorna i bland annat Afrika har varit påtagliga. Enligt Brown har nu ärkebiskop Justin Welby gjort en dygd av nödvändigheten:

The Anglican communion has been a fantasy for at least 30 years. The term suggests there are Anglican churches outside of England grouped into a spiritually and politically significant whole with agreed beliefs and some kind of chain of command, but there isn’t.

Nej, anglikanismen är inte vad den en gång var. Fast den har sedan 1800-talet hela tiden varit ganska splittrad mellan en katolskt inriktad högkyrklighet och en närmast pietistisk lågkyrklighet. Mellan dessa ytterligheter fanns väl under större delen av 1900-talet det mer bredkyrkliga församlingslivet, typ det som vi möter i St. Mary Mead, Miss Marples hemförsamling. Där är prästgården ett centrum i idyllen, låt vara att denna idyll spräcks när kyrkoherde Leonard Klement en dag  gör en obehaglig upptäckt just i The Vicarage där den illa omtyckte kyrkvärden,  överste Protheroe, hittas mördad.

murd

Den lilla byn med kyrkan och prästgården i centrum är en viktig spelplan för den klassiska engelska kriminallitteraturen. Jag hittade en lysande essä kring bland annat detta, publicerad av den store poeten W.H. Auden i Harper’s Magazine från 1948 (finns på nätet). Den har titeln The Guilty Vicarage – Notes on the detective story, by an addict.

Auden skriver att han egentligen bara vill läsa deckare som tilldrar sig på den engelska landsbygden och han går i sin artikel igenom några viktiga förutsättningar för den goda kriminallitteraturen:

The detective story requires: (1) A closed society so that the possibility of an outside murderer (and hence of the society being totally innocent) is excluded; and a closely related society so that all its members are potentially suspect (cf. the thriller, which requires an open society in which any stranger may be a friend or enemy in disguise).

Such conditions are met by: (a) the group of blood relatives (the Christmas dinner in the country house); (b) the closely knit geographical group (the old world village); (c) the occupational group (the theatrical company); (d) the group isolated by the neutral place (the Pullman car).

I sin diskussion kring själva brottsmiljön säger Auden att den bör ha något paradisiskt över sig eftersom mordets chockverkan då blir så mycket större. Landet är bättre än staden och en måttfullt välbärgad förort bättre än slummen. Dessutom: ”The corpse must shock not only because it is a corpse but also because, even for a corpse, it is shockingly out of place, as when a dog makes a mess on a drawing room carpet.”

Han polemiserar lite mot den hårdkokte amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandlers uppfattning om handlingens ort:

Mr. Raymond Chandler has written that he intends to take the body out of the vicarage garden and give murder back to those who are good at it. If he wishes to write detective stories, i.e., stories where the reader’s principal interest is to learn who did it, he could not be more mistaken; for in a society of professional criminals, the only possible motives for desiring to identify the murderer are blackmail or revenge, which both apply to individuals, not to the group as a whole, and can equally well inspire murder.

Som sagt: Audens essä är en lysande betraktelse av en stor poet kring en litteraturgenre som inte är hans egen.

Jag tror för övrigt att Chandlers önskan att flytta brottsplatsen från prästgården har hörsammats av moderna svenska kriminalförfattare. Jag har verkligen inte läst så många deckare på senare år men kan någon minnas en präst eller prästgård som centrala i någon av dem? Nu ligger ju oftast fokus på en mer eller mindre excentrisk kriminalpolis. Annat var det på Maria Langs tid. Tragedi på en lantkyrkogård från 1954 var kanske ett av de sista bidragen till den miljöskildring som Auden ansåg vara idealisk för en detektivroman.

 

Read Full Post »

De vackraste orden

Svenska Dagbladet har något slags tävling där det gäller att utses det svenska språkets vackraste ord. Läsarna har kommit med tusentals förslag och nu finns det en lista där man senast den 21 september kan gå in och välja bland fyrtio olika ord. Den toppas av följande tävlingsbidrag (i bokstavsordning):

Aftonland – Annorlunda – Barfota – Böljande – Chilla – Dagsmeja – Du – Finurlig – Förgätmigej – Glänta.

Frågan är förstås om en anglicism som ”chilla” ska kunna anses som ett svenskt ord. Än har det väl inte blivit allmän egendom. Fast man kan i och för sig ifrågasätta hela idén med en verbal skönhetstävling. Det är ju lika meningsfullt som att rösta om den vackraste blomman. Å andra sidan förstår man att kultursidan kan behöva en relativt billig spaltfyllnad i en tid av minskad budget.

Jag vet att det internationellt ibland har avhållits liknande tävlingar. En handlade om den vackraste meningen. Minns jag rätt var det en finsk sats som vann: ”Alavilla mailla hallan vaaraa” vilket lär betyda ”risk för frost på låglänt mark” (rätta mig om jag har fel).

Goetheinstitutet  och det tyska språkrådet ordnade 2004 en omröstning om det vackraste tyska ordet och vinnare blev då ”Habseligkeiten”. Det är en mångtydig glosa men den kan (enligt tävlingsanordnarna) användas t. ex om ”ett sexårigt barn som breder ut innehållet ur sina byxfickor för att glädja sig åt rikedomen och mångfalden i en kär samling”.

På femte plats i den tyska tävlingen kom ”Rhabarbermarmelade”, ett vackert ord som ju också ger omedelbara smakassociationer. Hur man än vrider och vänder på saken är det väl uppenbart att enbart fonetiskt välljud inte räcker för att samla många röster. De flesta ord som nomineras i dessa tävlingar är relaterade också till det begreppsliga innehållet.

rab

Rabarber – som marmelad ett vackert ord

Den minst välljudande meningen på något indoeuropeiskt språk finns kanske i en rad från ett klassiskt polskt poem: ”W Szczebrzeszynie chrząszcz brzmi w trzcinie”. Det betyder väl ungefär ”en ollonborre surrar i vassen i Szczebrzeszyn”. Det är en tungvrickande mening som gjort denna blygsamma polska stad mer allmänt känd. I mitt lilla polsk-svenska lexikon anges just ”ollonborre” som översättning av ordet ”chrząszcz”. Varför man då valt att på stadens torg resa en staty av en fiolspelande syrsa är för mig obegripligt. Men det måste förstås finnas någon tanke bakom – insekt som insekt.

Annars tycker jag med Hjalmar Gullberg att ”de riktiga orden” är viktigare än de vackra. Han definierade ju dem som ”orden med krona och fågelsång”.

Read Full Post »

Minns ni den amerikanske utrikesministern Donald Rumsfeld som 2003 delade in vår kontinent i ”Old Europe” och ”New Europe”. De gamla länder han syftade på var framför allt Tyskland och Frankrike medan det (enligt hans uppfattning)  nya och vitala Europa fanns i de gamla kommunistländerna i öst som nyligen blivit Natomedlemmar. Deras vitalitet bestod främst i att de friskt struntade i folkrätten och helhjärtat ställde upp på invasionen av Irak.

Som Rumsfeld ordagrant uttryckte det:

Germany has been a problem, and France has been a problem. You look at vast numbers of other countries in Europe. They’re not with France and Germany.

Joschka Fischer, som då var Tysklands utrikesminister, svarade omgående på kritiken från Washington:

Mr. Rumsfeld has described the Europeans as ‘old.’ Indeed, they are — as far as the creation of a state or culture is concerned, [they are] older than the United States. I don’t want to comment any further. But one should deal with each other rationally and with common sense.

Map

Intressant Europakarta från 2007 (Källa CIA)

Nu var väl ”common sense” inte Mr. Rumsfelds starkaste gren. Han var en av arkitekterna bakom den katastrofala Irakpolitiken vars följder vi kan se i det kaotiska läge som nu råder i Mellanöstern. En förnekelse av sambandet mellan denna politik och dagens flyktingsströmmar kan bara bottna i självbedrägeri. Det är ju som den ledande brittiske kommentatorn Peter Oborne skriver i en rapport från Damaskus i Daily Mail:

We in Britain also carry our own share of responsibility. The chaos which has overtaken Syria, and which has unleashed a flood of refugees to the West, can be traced back 12 years to the Western invasion of Iraq.

George W Bush and Tony Blair’s misguided intervention has led to a torrent of genocide in the region, first inflicted by Al Qaeda in Iraq and now taken forward with the rise of ISIS.

ISIS has taken full advantage of the collapse of government created by the chaos in Iraq to wage their bestial war against the Syrian people. Much of Iraq and Syria has already been turned into war zones. It is becoming increasingly likely that Lebanon, Egypt and other major states in the region will suffer exactly the same fate.

In other words the waves of refugees originating from Syria, innocent victims of a conflict they did nothing to create, may well be just the beginning.

Nu delar sig Europa igen, precis som 2003. Samma öst- och centraleuropeiska länder som då skickade militär till Irak och som därmed är medansvariga för utvecklingen i Mellanöstern bildar nu en vägrarfront. Jag skrev om detta redan i mitt förra blogginlägg men nu är klyftan mellan detta ”gamla” och ”nya” läger på vår kontinent ännu mer påtaglig. Igår möttes representanter för de s.k. Visegradsländerna (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) i Prag för att cementera sitt motstånd mot de nya kvoter för ett solidariskt flyktingmottagande som EU-kommissionen kan tänkas föreslå.

Om detta skriver Michal Simecka från the Center for European Security of the Institute of International Relations i Prag på sajten Open Democracy:

The intensity, hysteria and hypocrisy of the anti-migrant backlash shocked many, including some in the Visegrad countries themselves. Political cowardice and popular mistrust of supposedly liberal elites has allowed poisonous rhetoric directed at migrants to dominate, which risks political isolation and hinders common European action to address the crisis…

The migration crisis has exposed another crisis – of liberal democracy in post-communist societies.

It is regrettable – indeed ”scandalous”,  as French foreign minister Laurent Fabius put it – that on one of the few issues on which the Visegrad countries have made their collective voice heard, it contradicts European values and the ethos of the EU. Given the region’s history it is particularly concerning that Central Europeans are currently part of the problem rather than part of the solution.

När Europaparlamentets talman Martin Schultz intervjuas i Der Spiegel har han ganska hårda ord att rikta mot denna vägrarfront: ”Solidarität ist keine Einbahnstraße”, säger han. Exakt. Solidariteten kan aldrig vara enkelriktad. Det är nu som alla högtidsdeklarationer om värdegemenskap och om politisk och militär assistans i kristider verkligen sätts på prov.

Read Full Post »