Stormars namn

Det stormar över Europa. Nu rapporteras att Simone nått Sverige med vindhastigheter som eventuellt når upp till orkanstyrka. Norra Tyskland är redan drabbat och där heter samma oväder Christian. I England är det St. Jude som härjar.

Var kommer alla ovädrens namn ifrån? De brittiska tidningsläsarna kan nu fördjupa sig i artiklar om Judas Taddeus, en av de tolv apostlarna, kanske mindre omskriven än sin namne med tillnamnet Iskariot. Fast ingen vill ta på sig ansvaret för att just han har fått ge namn åt en storm. Man förstår att det i grunden är en obrittisk vana:

”We don’t actually know where it has come from,” said Laura Young, a spokesperson for the Met Office said: ”We don’t name storms in the UK. The Americans name hurricanes, and the Europeans sometimes name storms, but we don’t.

”It could have been Americans who named it and it was reported in their media. Or it could be someone in the media here saw that it was St Jude’s day and decided to name it that.

Ms Young said she wasn’t aware of any precedents where storms were called after Catholic saints, but say that ”sometimes it’s useful to give storms names.”

Aposteln Judas Taddeus

Alla spekulerar nu kring frågan om Simone ska orsaka mer förödelse än Gudrun, en storm som bär samma namn som min syster. Hennes man Per fick för övrigt ge namn åt ett annat större oväder. Orkanen Torsten har ännu inte slagit till; i så fall blir det en februaristorm.

Jag fastnar för uttalandet ovan, förmodligen framställt med ”stiff upper lip” och med ett visst förakt för utländska seder: ”We don’t name storms in the UK”. Det kommer mig av någon anledning att tänka på när en amerikansk journalist började fråga Tony Blair om hans tro men blev avbruten av premiärministerns mediarådgivare Alistair Campbell som från kulisserna hojtade: ”We don’t do God”.

Norrmännen har valt att inte namnge ovädret eftersom det inte väntas drabba just dem. Å andra sidan var det vårt broderfolk som kom på namnet Gudrun på den storm som tyskarna samtidigt kallade Erwin.

Det råder meteorologisk namnförbistring i Europa. Kanske dags för ett initiativ från Bryssel?

Read Full Post »

Doktorshattarna

Nu är det bråk om ett hedersdoktorat igen. Stora delar av Karlstads universitet är i uppror mot beslutet att utse den norske miljardären Olav Thon till hedersdoktor där. Promotionen äger rum i morgon (25 okt) och många akademiker kommer tydligen att bojkotta ceremonin. Den något excentriske norske företagaren är kontroversiell därför att han i somras i en helsidesannons i Aftenposten förklarade att han stöder Fremskrittspartiet, bland annat med motiveringen att de kan driva den politiska utvecklingen i Norge mer åt höger: «Et sterkt Fremskrittsparti gjør det lettere for Høyre å føre høyrepolitikk».

Saken har länge debatterats i Karlstad, särskilt i Värmlands Folkblads spalter. En av de främsta kritikerna har varit professor emeritus Henry Cöster:

Ett problem har nu uppstått, då en av årets utsedda mottagare, Olav Thon, visar sig vara en aktiv supporter för raka motsatsen till det som universitetet officiellt – dess lärare, doktorer och studenter – ser som hedervärt. Heder kan visserligen graderas men kan inte vara vad som helst. Är heder bara en engagerad åsikt bland andra töms termen på innehåll, ungefär som i uttrycket ”hedersmord”.

Det finns en klar gräns när heder inte längre föreligger. Töms heder på meningsfull tydlighet blir hedersdoktorat ett hån. Den politik som universitetsvärlden gemensamt idag ser som en historisk, skrämmande oanständighet och som man uppfattar som uttryck för en främlingsfientlig högerextrem populism, möter nu många på universitetet i Karlstad i den föreslagne hedersdoktorns politiska agerande.

Det gör att det nu aviserade hedersdoktoratet uppfattas som vanhedrande för universitetet.

Olav Thon – byter mössa mot hatt

Historien har idag uppmärksammats i en stor artikel av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter. Han kopplar beslutet till en förändrad universitetskultur där rektor blir en verkställande direktör och där politiker gärna vill göra universiteten till företag. Han hävdar också att det normalt sett alltid varit fakulteter och inte rektor eller någon annan överhet som fattar besluten om hedersdoktorat.

Det senare är kanske en sanning med modifikation. Historiskt finns ju exempel på tillfällen där fakulteters beslut överprövats. Beryktat är det fall där Vilhelm Moberg 1958 föreslogs till hedersdoktor av den humanistiska fakulteten i Lund men där universitetskansler Arthur Thomson genom sitt veto satte stopp för utmärkelsen. Fast Moberg tog i och för sig saken med ro:

Akademiska grader är ingen mätare på någons omdöme och kunskaper. Vilket jag ju heller aldrig ett ögonblick har trott sedan jag var barn och trodde på katekesen.

Så sant som det är sagt. Hur många hedersdoktorer har inte kreerats med utgångspunkt i makt, social ställning eller pengar snarare är vetenskaplig förtjänst? Karlstad vill (om man nu vill vara krass) naturligtvis komma år gränshandlaren Thons miljarder. När Bill Gates blev promoverad av Karolinska institutet kan man möjligen misstänka samma sak.

Från kungahuset är knappast några stora penningbelopp att vänta. Ändå har drottning Silvia promoverats till hedersdoktor vid universiteten i Linköping, Göteborg och Åbo, liksom vid Karolinska institutet. Och hennes make har minsann fått doktorshattar vid Sverige Lantbruksuniversitet, Kungliga Tekniska högskolan, Handelshögskolan i Stockholm och Åbo Akademi. Till det kan läggas att han redan vid födseln utnämndes till hedersvargunge inom scoutrörelsen.

Så nog finns det en hederskultur också här i landet.

Read Full Post »

Norsk höst

Vad händer nu i Norge när den nya regeringen har tillträtt? Vilket inflytande får Fremskrittspartiet och dess xenofobiska falang i praktiken? Frågorna är många men man får väl vänta och se. Redan är det klart att en del av Fremskrittspartiets ministrar börjar ångra saker som de tidigare sagt. Solveig Horne som är ”Barne-, likestillings- og inkluderingsminister” har redan grillats om sina tidigare uttalanden kring homosexuella, muslimska brottslingars behandling med mera. Nu verkar hon lika försiktig som en svensk ärkebiskopskandidat. Men, som sagt, gärningarna under de närmaste åren kommer att tala mer än orden.

Klart är förstås ändå att det invandringskritiska perspektivet fått genomslag i regeringsförklaringen. Statsminister Erna Solberg sa i Stortinget igår att Norge ska föra en sträng men rättvis asylpolitik. Ett led i den stränga politiken är uppenbarligen regeringsförklaringens ord om att kyrkorummet inte ska få användas som asylplats. Det ska bli intressant att se hur detta ställningstagande kan komma att konkretiseras om det prövas mot verkligheten.

Frihet och tillit är annars något som den nya koalitionsregeringen vill stå för. Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen har i förhandlingarna drivit frågan om att förbudet mot proffsboxning ska upphävas. Som en seger för friheten får man kanske också se att det i framtiden kan bli tillåtet att åka Segway.

Segway – nu också i broderlandet?

Språkfrågan är ju alltid en het potatis i norsk politik och nu vill regeringen lätta lite på rätten att få svar från myndigheterna på sin egen språkform (nynorsk eller bokmål): ”Erstatte dagens rett til å få svar på egen målform med en rett for ansatte i staten og språknøytrale kommuner til å bruke sin egen målform.” Samtidigt vill man stärka det nordiska språksamarbetet, hur det nu ska ske.

Intressant är förstås skolpolitiken. Som man kan vänta är den nya regeringen mer positiv till friskolor, men med tydliga begränsningar:

Regjeringen vil åpne for at flere kan drive offentlig finansierte friskoler, og gjeninnføre en lov om frittstående skoler der kravet til formål erstattes med krav til innhold og kvalitet. Skoler som oppfyller vilkårene skal ha rett til godkjenning, med mindre en helhetsvurdering tilsier at godkjenning vil gi negative konsekvenser for det offentlige skoletilbudet… Friskoler skal ikke kunne betale utbytte til eierne.

Friskolor får alltså inte generera vinst till ägarna och inte etableras så att de skadar det offentliga skolsystemet. Det är ju exakt den politik som Vänsterpartiet driver i Sverige.

Politikens vägar i olika länder är med andra ord outgrundliga. Vill man studera den saken närmare finns den norska regeringsplattformen att läsa om man klickar här.

Read Full Post »

London – ett nytt perspektiv

Vi har varit några dagar i London tillsammans med två barnbarn, snart 10 och 12 år gamla. Det är intressant att se en välkänd stad med delvis nya ögon. Det är 20 år sedan jag bodde här och mycket är sig förstås likt. Tunnelbanan må ha fått Wi-fi på en massa stationer men tågen är delvis lika skramlande och skakiga som förr. På Bakerloo line undrade jag om man möjligtvis kör med samma vagnar som på Sherlock Holmes tid.

Något inkonsekvent är det därför att klaga över att de gamla Routemaster-bussarna inte längre finns. Jag älskade den gamla konstruktionen med öppen plattform bak där man lätt kunde stiga av och på vid trafikstockningar. På min tid frekventerade jag mest linje 9 och 10 och där fanns de i full drift. Fortfarande är ändå de röda tvåvåningsbussarna det bästa och billigaste sättet att visa barnbarn hur London ter sig lite grand så där från ovan, särskilt om man som vi hade turen att hitta platser längst fram.

Vi tog linje 74 från Gloucester Road via Knightsbridge och förbi Hyde Park fram till ändhållplatsen Baker Street. Därifrån fortsatte vi med tunnelbanan till Paddington Station. För mig har denna station förstås sin litterära anknytning i form av Agatha Christies 4.50 from Paddington, en bok som jag faktiskt aldrig har läst men däremot sett filmad i olika versioner.

Anledningen till att barnen absolut ville dit hade med nyare litteratur att göra: böckerna om björnen Paddington, den ensamkommande lilla nallen från ”mörkaste Peru” som hittade sin adoptivfamilj just här. Han finns förevigad i brons i ett hörn av stationen och alla fans måste förstås klappa hans nos. Strax ovanför statyn ligger dessutom en affär där man kan handla ”Paddington Bear paraphernalia”, för att nu citera engelska Wikipedia (som för övrigt har en utmärkt artikel om hela stationen och dess historia).

Jag har själv absolut ingen tidigare relation till sagde björn men nu har jag lärt mig en hel del om honom, inklusive vår gemensamma svaghet för rostade marmeladsmörgåsar.

För att återvända till busstemat: Vill man pröva ytterligare en bra linje för sightseeing så är nr 15 att rekommendera. Om man stiger på vid Towern får man en tur genom centrala London fram till Trafalgar Square och passerar då bland annat St. Paul’s Cathedral, Aldwych, och The Strand. (Då och då lär det faktiskt på denna linje komma en och annan gammal Routemasterbuss som satts in i trafik av turistiska skäl.)

Ett besök i Hamleys leksaksaffär är förstås obligatoriskt om man reser med den yngsta generationen till London. Från tidigare besök med andra barnbarn vet man att det är några påfrestande timmar som ändå måste uthärdas. Något försonande är möjligen att en massa ungdomar med förledande skicklighet demonstrerar alla möjliga leksaker – allt från oförklarligt svävande UFO:n till trevingade plastbumeranger som alltid återvänder till ägaren.

Towern och Big Ben betraktas med fördel på avstånd. Downing Street väcker ett måttligt intresse hos de yngre även om man förklarar att det är där som Storbritanniens svar på Fredrik Reinfeldt bor. Roligare är det då att besöka The Horse Guards på Whitehall och särskilt det relativt nya Household Cavalry Museum. Det är verkligen barnvänligt och när det öppnade kl 10 kom det en soldat i full mundering och stod tålmodigt mot en vägg i det vällovliga syftet att låta sig avfotograferas tillsammans med besökarna. Uniformsdelar och plymförsedda hjälmar fanns också att låna för utklädning. Möjligen kan man känna en viss tvekan inför detta sätt att indoktrinera unga människor i gammaldags brittisk imperialism men något av det politiskt korrekta får man väl offra ibland.

Klockan 11 är det något slags vaktavlösning på kaserngården utanför och då får man se ett tjugotal hästar med ryttare plus officerare som skriker obegripliga kommandorop i falsett som vore de på väg att återuppföra den lätta brigadens attack under Krimkriget 1854. I allt ett skådespel som ockuperar många kilobytes av foton i de elektroniska redskapen.

Som sagt: London är fyllt av kontraster mellan gammalt och nytt. Mycket finns att tillägga om förändringar till det bättre eller sämre. För mig har den senaste veckan hur som helst inneburit att jag lärt mig att se denna stad också ur den marmeladälskande björnen Paddingtons perspektiv.

Read Full Post »

Litterär höst

När detta skrivs är det fortfarande oklart vem som får nobelpriset i litteratur. Jag kollar vadslagningsbolagens listor men blir inte mycket klokare av det. Blir det en poet eller prosaist? En amerikan, afrikan eller europé?

Jag vet åtminstone en diktare som redan för länge sedan avsade sig alla anspråk på att bli belönad. Det är Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd. Men nog vore han värd något annat litterärt pris i kategorin årstidsdikter för detta höstpoem, publicerat i Grönköpings Veckoblads årsbok för 1991:

I höstregnet

Nu stormar det åter kring landsbygd och stad
tillika kring sjöar o. dyl.
Se, skurvattnen piska i ymnig kaskad,
och är det dessutom rätt kyligt.
Vad sommaren skapat blev tämligen kort;
i medio november har allt regnat bort!

Men Dikten är torrskodd! Hon springer ej läck,
när versfötter dansa å bordet!
Hos skalden är höststormen helt liksom väck,
här skapas det stiltje i Ordet!
Och hur det än spöas och virvlas från norr,
skall Dikten bestå som evinnerligt torr!

Ja Dikten är envis! Om aldrig så kallt
Och aldrig så vått respektive,
en vattentät Musa gör likafullt halt
och manar, att mera jag skrive!
Ett måste är Dikten – ju flera som skrivs,
dess mer t. o. m. under hösten jag trivs!

Men sörj icke du, som ej gåvan har fått
att svinga en Lyra om kvällen,
som finner allt höstligt för visset och vått
och tycker, att vår är modellen!
Förmår du ej dikta, går hösten dock an,
så länge det gives en annan, som kan!

Har någon bättre fångat såväl höstruskets egenart som diktens höghet i tjugofyra välrimmade rader? Ett litterärt verk helt i den idealiska riktning som Alfred Nobel skrev om i sitt testamente.

Read Full Post »

Hashtag med mera

Jag trodde att jag var rätt bra på engelska men måste medge att jag inte visste vad ordet ampersand betyder. Nu vet jag bättre. Det är vad det välbekanta tecknet ”&” heter den anglosaxiska världen. Upplysningen kom efter att jag läst två recensioner av Keith Houstons bok Shady Characters: The Secret Life of Punctuation, Symbols & Other Typographical Marks. Den ena var publicerad i The Guardian häromdagen, den andra i The New Yorker.

Det tidigaste belägget för detta användbara tecken lär finnas på en vägg i Pompeji, inristat för nästan 2000 år sedan. Det har genom seklerna blivit en ganska användbar förkortning – eller snarare ett logogram – i många språkmiljöer. Även barn lär sig ju snabbt vad det betyder eftersom det bland annat finns med i titeln på Kalle Anka & C:o.

I sammanhanget får jag också lära mig en del om tecknet hashtag (#), ett kärt barn som har många namn på både engelska och svenska. ”Fyrkant” heter det ju när vi får instruktioner via våra telefoner. ”Brädgård” lär vara ett annat namn. På engelska går det också under benämningen octothorpe. Bakgrunden uppges vara följande:

The story of the hashtag begins sometime around the fourteenth century, with the introduction of the Latin abbreviation “lb,” for the Roman term libra pondo, or “pound weight.” Like many standard abbreviations of that period, “lb” was written with the addition of a horizontal bar, known as a tittle, or tilde… And though printers commonly cast this barred abbreviation as a single character, it was the rushed pens of scribes that eventually produced the symbol’s modern form: hurriedly dashed off again and again, the barred “lb” mutated into the abstract #.

Till vänster hashtag av Isaac Newton – no less

Fast det finns personer på nätet som vill förneka att det högaktuella tecknet går under rätt benämning. En tvivlare skriver så här:

The ”#” mark is not called a ”hashtag,” but it’s interesting that people are starting to call it that, because it shows the influence that Twitter has had on our language. In American English, it’s typically called the ”number sign” or ”pound sign,” and in British English, it’s usually known as the ”hash.” A hashtag, then, is a tag which begins with the hash symbol, like ”#punctuation.” You see that fairly often in tweets.

Jag vågar inte ha någon åsikt i frågan utan hastar vidare till det tecken som på engelska kallas pilcrow (¶).

Att det på svenska kallas paragraftecken har jag länge varit okunnig om men jag mötte det redan som konfirmand när det uppträdde i Den svenska tidegärden. Där markerade det den punkt där hela församlingen föll in i recitationen efter det att prästen eller någon annan ledare läst de första orden. Jag har alltid tyckt att det är ett typografiskt mycket vackert tecken och det möter ju ofta i gamla latinska handskrifter där man var mån om att spara utrymme men ändå ville markera att ett nytt stycke tog sin början.

Paragraftecken i marginalen till vänster

Det finns mängder av andra logogram som dyker upp i både gamla manuskript och på nätet. Att språket är föränderligt visste vi redan. Det föränderliga gäller tydligen också användningen av de typografiska tecknen. Problemet är oftast hur man hittar dem på tangentbordet.

Read Full Post »

Rasbiologin

Skånepolisens skandalösa registrering av romer har aktualiserat den svenska rasbiologins historia. I DN idag har Maja Hagerman skrivit om ett besök i det gamla rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Det var ett institut som på sin tid öppnades i fullt politiskt samförstånd år 1922.

Länge var ju också Uppsala universitet ett centrum för de dunkla tankarna kring rashygien och stereotypisering av olika folkgrupper. Vi som var studenter på 60-talet minns fortfarande den originelle docenten Bertil Lundman som hade mätt tusentals skallar som han rasmässigt kategoriserat. (Personligen blev jag som rastyp aldrig utredd av Lundman men jag minns att han ryckte ett tidskriftshäfte ur händerna på mig på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva).

Universitetets rektor var 1943-47 professor Nils von Hofsten (specialist på virvelmaskar men också en ledande rasbiologisk teoretiker). 1929 skrev han i Husmoderns läkarbok om den biologiska vetenskapens nyaste rön. Där konstaterade han att olika raser verkligen har olika värde: ”Vi kunna därför utan tvekan fastslå att den svarta rasen står lägre än den vita. En svunnen tids verklighetsfrämmande idealism kunde ännu tro att negrer äga samma utvecklingsmöjligheter som vita; en sådan tro vore numera en löjlighet och en dumhet.”

Nils von Hofsten hoppades även han på en kommande svensk steriliseringslag och han var inte särskilt hjärtnupen när det gällde tillämpningen:

En överdriven försiktighet är knappast befogad. Beträffande vissa kategorier av höggradigt mindervärdiga individer såsom sedlighetsförbrytare och andra psykiskt defekta vaneförbrytare vore det, synes det mig, icke så upprörande om en eller annan individ med något mindre dåliga anlag än flertalet råkade komma med.

1900-talets rasbiologer visste förstås att de hade en kamp att kämpa mot blödiga humanister och verklighetsfrämmande idealister som inte förstod hur viktigt det var att förädla människostammen. I en läkarbok från 1930 skrev den finländske professorn Harry Federley att de lägsta samhällslagren, och inte minst de svagsinta, förökade sig med oroväckande hastighet och han konstaterade med en suck: ”Bördan av dessa ständigt stegrade utgifter för fullkomligt onyttiga samhällsmedlemmar vilar ytterst på de dugliga medlemmarnas skuldror och ökas alltmera med samhällets tilltagande försämring.”

Som en möjlig åtgärd mot detta missförhållande pekade professorn på de förebildliga erfarenheter som vunnits av steriliseringslagarna i Amerika. Kampen för en förnuftig befolkningspolitik återstod dock ännu att föra i Norden. Och i den kampen skulle den övertygade rashygienikern inte komma att ge upp i första taget:

Han måste äga den orubbliga övertygelsen att den väg han slagit in på är den rätta och att andra skola taga vid och fortsätta hans verk, då han stupat. Med andra ord, han måste ha en bergfast tro på det rätta i sina strävanden. Man har därför i rashygienen velat se en framtidsreligion, byggande på kärleken till den ofödda nästan.

Rashygienikern som en frontsoldat i kärlekens tjänst. Professor Federley kunde förstås inte ana hur hans framtidsreligion skulle komma att tillämpas i Europa ett knappt decennium senare.

Read Full Post »